Det personliga är politiskt

Det är fredag kväll och jag vet inte hur längesedan det är vi senast satt i soffan tillsammans, M och jag, och tittade på en serie eller en film. För längesedan, känns det som. Mer än en vecka, säkert två. Jag längtar efter att få göra just det: sitta tillsammans i soffan och känna att båda vill och orkar se en serie, att vi hinner, inte måste upp så tidigt. Kanske blir det av ikväll, kanske inte. M nattar G och det kan ju hända att han somnar där medan jag skriver det här. Vi måste börja vänja G vid att somna själv. Läsa saga, sjunga sång, ligga kvar i två minuter och sedan säga godnatt. För ett tag sedan gjorde jag så och det funkade, men sedan har vi kommit ifrån det igen. Det blev mer tid för oss då, mer tid för oss.

Det personliga är politiskt tänker jag och tänker på att  vi inte hinner se en serie ihop, kanske inte ens Rapport, för M ska upp och jobba så tidigt, oftast, och han kom hem så sent, och G somnar senare ändå så vi orkar inte. Imorgon ska han visserligen inte upp tidigt alls, för vi är alla lediga, men kanske orkar vi inte ändå - det är fredagskväll och vi har städat. Energi har använts och ja, nu är det kväll. 

Ibland blir jag så trött av att projektleda hela projektet familj, vardag, hus och hem, att jag storknar och klagar. Ibland blir jag arg. I veckan klagade jag: Jag orkar inte ta hand om allt. Så här är min dag, sa jag till M och skrev upp ett dagsschema, så han tydligt skukle se hur mycket tid jag lägger varje morgon på att väcka mig själv, duscha, väcka G, få i båda frukost, klä på osv, tills vi till slut cyklar iväg, cykla över broar och berg och ända till förskolan. Väl där: låsa cykeln, ta oss upp till förskolan, lämna, tillbaka, kanske handla något på vägen till jobbet, jobba... cykla och hämta, cykla hem, fixa middag, leka med G och sedan är klockan vips sju. Se på barnprogram, eller plocka på med något (köket, leksaker...) medan G ser på barnprogram. Och sedan är klockan kvart i åtta och lillungen behöver börja lägga sig. 

Vi borde ha bil, sa han, så vi slipper cykla så långt. Du borde inte låsa cykeln, om det tar tid... och fler liknande saker sa han. Mitt svar var att jag tycker om att cykla, och självklart låser jag min dyra cykel för det tar ungefär 15 sekunder totalt, men det jag vill ha, det enda jag behöver är lite mer jämn fördelning av ansvaret och arbetsuppgifterna i hemmet. Det såg faktiskt ut som om en polett trillade ner, men vad vet jag. En kollega har samma dag berättat att hon får tre timmars fritid, vilket hon lägger på handarbete, varje dag i utbyte mot att hon tar det större övergripande ansvaret i familjen... Det skulle jag aldrig kunna få, känns det som. Bara Ms schema omöjliggör detta, och att G fortfarande är ganska liten. Men kanske kommer det en tid, kanske...

Så kommer fredagen och då det städvägrades förra helgen och den ansvarige (inte jag) inte tagit tag i det under veckan, tvingar jag fram en städning där alla måste delta och belöningen är fredagsmys med glass. Jag tar på mig rollen som specialpedagog, då jag är den enda med pedagogisk utbildning och då jag varken orkar bråka eller fixa allt själv. M instrueras i hur han ska instruera G och meningen är att de ska plocka leksaker medan jag plockar köket, då jag redan plockat en hel del från golvet och Det Tar Aldrig Slut. M tröttnar och tycker G hjälper till för dåligt, jag vet att fokus på målet som morot (glass), dela in uppgiften i små hanterbara steg och ge kontinuerligt beröm är det enda som funkar. (Nu måste vi städa upp det här så att vi kan få glass sedan, för idag är det fredag och vi har längtat efter glass hela veckan, och nu ska vi se - ser du någon dinosaurie med lång hals? Var ska den ligga? Bra! Precis där ska den ligga!) Ja, jag kräks litegrann mentalt på mig själv när jag hör min egna överpedagogiska röst säga detta. Lägg ner morsan, liksom! Men, som sagt: jag orkar varken bråka eller ta allt själv - och jag vill gärna, gärna, väldigt gärna ha ett rent hus inför helgen. Det hade varit Så Skönt! 

Och till slut, efter mycket om och men och uttalanden om hur urbota Tråååkigt det är att städa och att här ska man minsann städa hela tiden, alltid är det nåt, (ända till Kina och den dåliga kvalitén på dammsugaren dras resonemanget) är hela huset städat, eller ja: åtminstone alla golv. Och det är undanplockat på köksbordet. Soffan är i ordning...  Och då tar G och jag oss varsin glass och sedan en ficklampepromenad i mörkret, medan M sjunker ner i soffan och googlar snygga bilder att rita av. Sedan ser vi på Mumintrollet och M och jag gör tillsammans en analys av de könade aktiviteterna (Vår i Mumindalen: mamman lagar mat till alla hela tiden och låter snäll och lugn vad som än händer, hon läker till och med det förvandlade mumintrollet med sin omtanke och kärlek. Barnen leker hela tiden. Alla vuxna män är fullt upptagna av sina hobbies: pappan skriver på sina memoarer, Snorken försöker uppfinna ett flygande skepp och Hemulen letar med stor iver efter blommor. Som pricken över i-et vill bara den där Snusmumriken röka pipa och resa och fiska och ta det lugnt, utan ansvar för någonting mer än sig själv...)

Och så är det fredagskväll och mörkt och sent och rent, och jag ska se om M har somnat djupt eller om han ändå vill se ett avsnitt av mig av serien vi följer just nu: Tunna blå linjen. Vilken serie följer du? Och hur får du ihop vardagen, egentligen?