Bröllop och begravning, men mest begravning

Så har jag inom loppet av en vecka besökt kyrkan två gånger. Det är nog rekord i mitt liv. Första gången var det bröllop i Käringöns kyrka och andra gången begravning i kyrkan i min by. Båda två vita träkyrkor från 1700-talet. Under båda ceremonierna förekom solosång av mörklockig solist, uppläsning ur Första Korinthierbrevet 13:4-7, om kärleken. Det förekom orgelmusik och pianomusik och ord om Gud. Det förekom bestämmelser om vem som skulle sitta till höger och vem som skulle sitta till vänster. Jag satt på vänster sida under båda ceremonierna. Men i övrigt var det vitt skilda upplevelser. Två helt olika delar av livet. Inom loppet av en vecka. 

Jag har aldrig varit på ett kyrkbröllop i Sverige förut, kunde jag konstatera. Därför visste jag ingenting om det där med att sitta på olika sidor, men så är det tydligen alltid. M hade, i sin tur, aldrig varit på en begravning i Sverige förut, och han tyckte att det var så mycket mer personligt och så mycket mer berörande, som en liten konsert för den döde. Som ett vackert teaterstycke. Allt för verkligt. Alla grät. Men mest föräldrarna. Det måste vara oerhört smärtsamt att begrava sitt barn. Det måste vara minst lika smärtsamt att begrava sin förälder när man själv är barn. Sonen bar ett svart örhänge, dottern ett svart band i flätan. Sorgeband. Fina barn. Fina barn, ni skulle inte ha behövt begrava er far i denna unga ålder. Fina föräldrar och systrar, ni skulle inte behövt begrava er son och bror så här. Det skulle inte ha behövt sluta så här, om inte... om inte två saker: Om inte medicinen han fått varit restnoterad sedan i våras och om inte den höga bron saknat suicidpreventiva räcken. Men så var det, medicinen var restnoterad och ingen har tagit tag i att sätta upp räcken än. Det är bara att skutta över, om man är tillräckligt lång, stark, vig och mentalt illa däran. 

Kyrkan var ljus. Nästan för ljus. Kistan var av ljust trä. Blommorna på kistan var ljusa, vita. Bredvid fotändan stod en av dina gitarrer med en av dina snygga hattar vilande på gitarrhuvudet. På andra sidan stod ett litet bord med ditt porträtt och ett värmeljus. Det var inte okej att det var du i kistan, men det var så det var. Din musik spelades, solisten sjöng dina ord, prästen talade om dig nästan som om hon kände dig. Dina föräldrar bröt ihop totalt när de skulle ta avsked. Dina barn och deras mamma sa också adjö, sedan var det dina systrars tur. Jag vet att du inte ville att det skulle bli såhär. Det var inte du som bestämde, eller hur? Det var din sjukdom. En olycka orsakad av din sjukdom. Fina vän! Om medicinen bara producerats. Om räcket bara hade satts upp!

Hur kan det ens vara lagligt att livsviktig medicin kan ta slut? Hur kan det ens få gå till så? Hur kan det ta hur många år som helst att sätta upp ett tillräckligt högt räcke på en bro? Hur? 

Vi grät, vi sjöng två psalmer, vi bad Vår fader, vi tog avsked. Vi la våra handbuketter, särskilt utvalda till dig. Jag gav varsitt kort till dina barn sedan, på minnesstunden. Det står att de får komma och hälsa på och höra av sig när som helst under livet. Jag har en tanke om att de kanske behöver prata med oss någon gång. De växer upp de med, blir stora. Livet går vidare men samtidigt kanske inte. Inte på det sätt som det var tänkt, på ett annat sätt. Utan dig. Utan dig. Vad fasen! Och då kanske de behöver prata med någon som var med under dina sista år? Kanske någon som inte är deras mamma eller farmor, någon som kan hjälpa dem att minnas. Vem vet. Kanske behöver de det, och då ska de veta att jag finns här. Så jag bad mamman spara korten, och det skulle hon göra. 

Jag klickade särskilt bra med din storasyster. Hon kändes så go. Hon sa att ni haft mycket kontakt och att ni passat på varandra. Hon sa att det känts tryggt för henne att du haft oss. Och att du pratat mycket om oss, nämnt att du umgåtts med oss. Jag skrev ihop ett litet tal som jag höll på minnesstunden. "Vi hade hellre kommit på din 40-årsfest. Men du fyllde en hel kyrka..." För ja, hela kyrkan var full. Det trodde jag inte. Det var fint att se att så många kommit! För det betyder att du betytt något för dem. Du har berört dem. De bryr sig om dig. Men nu är du död. 

---

Bröllopet var också fint, men det har nästan försvunnit lite i skuggan av begravningen. Jag hade till exempel inte valt vilken klänning jag skulle ha förrän kvällen innan. Begravningsklänningen var klar flera veckor i förväg. Båda plaggen var sådana jag hade hemma sedan förut. Till bröllopet for jag med min ursprungsfamilj. Det var jag som körde bilen ända ut till färjeläget, sedan åkte vi färja med min kusin som bara ett par tre dagar innan blivit tvåbarnsfar. Väl på ön åt mamma, pappa, syrran och jag lunch på en restaurang och sedan gick syrran och jag på en liten pauspromenad ut på klipporna. Där råkade vi se brudparet, fast det inte var meningen. Sedan var vigseln i kyrkan, som sagt, och fest på prästgården alldeles bredvid. Det var trevligt men stimmigt och många tjoanden. Hög stämning. Man märkte att de två toastmadammerna var vana vid studentikosa bjudningar. Det var mycket vifta med servetter och skåla i vågen. Det var också mycket, mycket trångt. Så trångt att vi var tvungna att gå ut på terrassen varje gång det skulle dukas av inför en ny rätt. Bra lösning för alla utom för de rörelsehindrade. Strax innan brudvalsen var vi dock tvungna att bryta upp och bege oss hemåt. Vi gick på mörka gångvägar ner mot hamnen. På vägen fick syrran hjälpa en äldre man upp som ramlat pga dålig balans och mörker. Tur att hon är stark och kan lyftteknik! Nere vid hamnen mötte vi en kirurg som också skulle hem från bröllopet. Tillslut kom båttaxin och på något magiskt vänster fick vi på elscooter, rullator, min mamma och diverse andra pinaler. Min mamma som inte går så värst bra och som inte har varken så värst bra balans eller kontroll över sin vänsterfot. Min mamma som bestigit Kebnekaise. Hon kom ombord, och vi andra med. Syrran och jag satt i mörkret i ruffen och hade ett fint samtal om livet. Höll varandra i handen en stund, för det gick fort över det mörka havet. Och sedan var det dags för mig att köra hem över Orust och Tjörn. I mörkret, bland de vilda djuren. Genom dimstråken. Det gick bra. Jag körde väl i 40 ibland, men så får det vara. 

Och sedan gick det inte ens en vecka innan vi begravde dig. Sov gott Johan. Vi saknar dig.

En stund på jorden.