Paradoxen

Ni vet väl vad en bloggares största paradox är? Jo, att när det händer mycket i livet som man skulle kunna skriva om, så orkar man inte skriva. Inte hinner man heller, eftersom så mycket händer som man måste både orka och hinna hantera. Och allt vill man såklart inte skriva om heller. 

Så har det varit nu i några veckor. Både roliga och jobbiga saker har hänt och behövt hanteras. En rolig sak var att M och jag äntligen målade om vårt sovrum. Efter mycket funderande hit och dit fastnade vi tillslut för en ganska ljus gul väggfärg. Den mörka vi först tog hem och provmålade såg för orange ut, och jag ville ha ett lugnt och varmt intryck, så då fick det bli den ljusare. Jag förstod nämligen tillslut att vilken gul färg som helst skulle bli varmare än den kalla ljusgrå som rummet var målat i. Jag gjorde en lista med femtielva punkter och så satte vi igång. Det visade sig att min man redan hade en hel del erfarenhet av att måla rum och så fick jag några goda råd av en kollega. Sedan var det bara att köra! Bra blev det, tycker jag! Jag njuter faktiskt varje dag och säger ofta till M att jag tycker det blev fint. Det var roligt att ha ett gemensamt lagomt projekt också. Vi hann klart detta på en helg, även om vi också var på utflykt på lördag förmiddag. 

Nästa bra sak som hände var att jag helgen efter måleriet åkte till Göteborg för systerhelg deluxe med min syrra. Hon hade bokat restaurang, hotellfrukost och spa och gav mig allt detta i fyrtioårspresent, inklusive övernattning hos henne. Så lyxigt! Vi hann till och med sy om ett par byxor jag fått av M, och som var lite för långa.

Den tredje riktigt roliga grejen som hänt är att jag till sist lyckats arrangera lindy hop här på min ö. Den första träffen var i tisdags och det kommer vara två tillfällen till under våren. Tiotusen personer hade sett annonsen på instagram och 18 personer hade anmält sig. Nästan alla dök upp! Det innebar en del jobb innan detta kunde bli av, men när jag väl fick vara där och dansa med andra fnissiga medelålders människor och när jag till slut efter att vi övat på grundstegen i en halv evighet (superbra för att befästa rörelsen!) fick ställa mig i ett par och dansa lite kände jag hur hel jag blev. Hur fint det var! Och så var det extra fint att jag råkade hamna i par med A från kulturföreningen som har hjälpt mig att arrangera detta. Kul också att jag fick en applåd i början av passet, för att jag fått ihop det hela. Det var så befriande och härligt att vara i en lokal med just vuxna, fnissiga nybörjare. Nu hoppas jag att kommande två träffar blir lika lyckade så att vi kan dra igång något mer kring detta till hösten. Jag ser framför mig någon slags kurs om kanske 10 gånger och sedan några socialdansträffar på det, med 30 minuters introduktion eller liknande innan den sociala delen drar igång. Eller kanske bara socialdansträffar med introduktion? Det kändes liksom lite snopet att gå därifrån när vi precis hade börjat. Jag ska föreslå för läraren att vi tar en timma extra sista gången nu i vår för att just få socialdansa lite. Då borde åtminstone några vara åtminstone lite redo för det, hoppas jag. 

Det jobbiga som hänt vet jag inte ens om jag orkar nämna, men det har dels handlat om att jag blivit utsatt för rättshaveristiskt beteende. Det hjälpte att sätta fingret på att det var just det jag blev utsatt för, och det hjälpte att avsluta kontakten med personen. Än är nog inte sista turen dansad med denna person dock, men nu har jag åtminstone skaffat mig rejält med avstånd.

Första krokusen som blommat i mina föräldrars trädgård i år. 17 mars.

Allt detta sammantaget, plus lite mer saker (t ex jobbstress) gjorde att jag i fredags kväll kände mig som en våt trasa. Inte ens urvriden, bara våt och slokande. M sa åt mig med sin lite strängare men också mycket kärleksfulla röst att gå och lägga mig. Jag lydde hans råd, typ. Han fick lägga G och jag kunde, efter att jag vilat, kolla på Svenska nyheter, som är lite av en fredagstradition för mig. Då kan jag skratta åt eländet en stund. Bra inför helgen. 

Igår, lördag, var jag fortfarande helt matt och slut. Jag hann tänka att det kanske är nu jag bränner ut mig. Och hur fasen ska det gå med allt då? Så vi åkte till närmaste handelsträdgård och köpte vårlökar till vår väns grav och till en kruka jag har hand om på gården. Sedan hem igen och jag var så slut att jag knappt orkade med att radion var på i bilen. Väl hemma åt vi mat från fredagen som vi värmde i mikron och sedan åkte G och M till Trollhättan för att gå på Innovatum. Det är något slags museum med vetenskapstema om jag förstod det hela rätt. G ville hemskt gärna dit, eftersom hans kusin varit där för ett tag sedan. Jag ville hemskt gärna stanna hemma och vila, så det fick jag. Det fanns alltså inte ens på kartan att jag skulle åka någonstans mer alls. Handelsträdgårdsutflykten var mer än nog. G undrade om jag skulle ha det bra ensam hemma och det försäkrade jag honom om att jag garanterat skulle. Ensam hemma var precis vad jag behövde! Lunchen gav mig ändå lite energi så när G och M åkt iväg med bilen satte jag ett larm på en kvart och plockade undan det värsta. Sedan hängde jag tvätt och ringde mina föräldrar för att redogöra för den senaste tidens händelser. Efter det satte jag mig på altanen på baksidan där vi har fullt söderläge och virkade i solen. En yllefilt fick jag ha över benen men det var ändå tillräckligt varmt och skönt för att sitta i kofta. Fåglarna satt i sin bur bredvid och var glada. Efter en stund fick jag energi att städa fågelburen, så då gjorde jag det. Lugnt och fint. Fåglarna fick stå någon timma på gräset. Jag virkade vidare och började lyssna på P3 Dokumentär Mysteriet Adam. 

Sedan blev det kallt och jag gick in och lagade mat. Sopa de camarón fick jag för mig och hittade ett ecuatorianskt youtuberecept som jag nästan följde. Det blev gott! Så kom jag på att jag inte hade något bröd, så jag satte en deg. Även där följde jag nästan ett recept. När jag hunnit äta och till och med ligga i soffan en stund, kom G och M hem. Det blev en mycket bra och återhämtande lördagseftermiddag för mig. Precis vad jag behövde!

Så när jag vaknade imorse vid klockan åtta sommartid, kände jag mig tillräckligt som mig själv för att åka med på dagens utflykt med ca tio andra familjer. Det är en grej som Friluftsfrämjandet ordnar. Och ja, det var trevligt! Jag pratade med några olika mammor. Skogsmingel kan man kalla umgängesformen för om man vill. Vi grillade korv och åt våfflor. Till och med popcorn fick man!

När vi kom hem från utflykten duschade jag och la mig i sängen i ett rent ullunderställ och lyssnade klart på dokumentären om Adam, samtidigt som jag slumrade till, så jag fick nog inte ihop det hela helt riktigt, men har läst nu på en NRK-sida att det var en sekt inblandad. Ni får lyssna! Jag ska inte avslöja för mycket! Sedan fortsatte jag lyssna på ännu en P3 Dokumentär i sängen innan min vän E i grannbyn hörde av sig och påminde mig om att vi skulle ses idag. Hon var också trött och hade också haft mycket att stå i på senaste tiden men en promenad både behövde och ville hon ta. Det var trevligt! Jag fick till och med tomatplantor av henne innan jag åkte hem igen. Snällt! Dessa behövde dock omgående komma ner i ordentliga krukor så jag fick svänga förbi mina föräldrars hus och plantera dem. När jag väl kom hem passade jag på att sätta mina tête-à-têter i krukan på gården, så nu blev det fint där också, lagom till påsk!

Så ja, det var senaste nytt från mitt lilla hörn av världen det! Imorgn är det en ny vecka, en kort sådan. Hoppas jag hinner tillräckligt mycket det jag behöver hinna på jobbet. Jag ska göra allt för att fokusera, men kommer också prata med min chef om hur jag mår och hur jag behöver prioritera kommande två korta veckor. Ja, det blir bra. För under påsken vill jag kunna njuta, inte vara ett vrak.