lördag 21 november 2026

Allt möjligt som snurrar

Busig björk i Uddevalla med löven kvar

Jorden snurrar och imorse var det soligt ute och jag frågade G, när klockan var ungefär nio, vad han ville hitta på idag. Någonstans kände jag att jag hade energi, till något. G föreslog åka tåg. Och det enda stället man kan åka tåg till "härifrån" just nu är Uddevalla. Visserligen kan man åka vidare till Dingle, eller gå av i Svenshögen eller Ljungskile, men vad finns där en kall lördag i november? Sagt och gjort, vi tog oss an en utflykt till Uddevalla med kollektivtrafik. 

Åka tåg är roligt enligt min son

Det var en trevlig utflykt, men tyvärr tog jag min allt för tunna dunjacka. Jag fattar inte hur jag står ut med den. Den duger till fem plusgrader, eller kanske tre, men inte kallare än så! Jag måste verkligen köpa en ny tunn dunjacka, känner jag. Den tjockare jackan jag har är bra och räcker säkert till minus tio men den är stor och lite tung och otymplig, tycker jag. Det är så skönt med en tunn och lätt dunjacka som man kan ha när det är kallt men inte superkallt. Jag har försökt leta lite, men jag hatar att shoppa och jag har ingen aning. Någon som har något förslag? Gärna en man kan dra åt längst ner, det kan man inte med den jag har nu, och som funkar även om det är minus fem, helst.

Det jag tänkte att vi skulle kunna göra var att först köpa sushi i Stenungsund (eftersom bytestiden mellan vår buss och tåget är 50 minuter) och sedan äta den på tåget. Så gjorde vi när vi åkte till Uddevalla i våras och det funkade bra. Sedan tänkte jag att vi kunde leka på lekplats i Badhusparken och även gå på Bohusläns museum och kolla läget. G tyckte min plan var bra men han åt bara lite sushi på tåget. När vi väl var framme gick vi till Badhusparken och kunde konstatera att lekplatsen var bortgrävd. Qué? Knasigt! Men ja, de ska bygga en ny och det blir säkert bra. 

Bortgrävd lekplats

G åt upp det som var kvar av hans sushiportion sittandes på en bänk (på ett sittunderlag såklart!) och jag var nöjd att vi hittat en plats i solen åtminstone. Den svaga novembersolen, menade jag. Jag frös om mina armar. Sedan gick vi till muséet och tittade lite snabbt på en utställning där det var vernissage men det var så många kulturtanter där att vi blev lite stressade, så vi gick till ett annat rum och spelade Fia med knuff en liten stund och sedan gick vi till "medhavd-fika-rummet" där G lekte i en båt och jag scrollade på telefonen. Där var vi ensamma och det tyckte G var väldigt skönt. Jag med för den delen. När två små springfior kom in i rummet gick vi raskt därifrån för att leta fika. Jag tänkte att det kunde vara ett bra sätt att få tiden att gå... Vi skulle åka hem vid fyra. Så vi gick upp mot torget, som heter något, och fikade på ett café. Tiden gick knappt. Jag frågade några mammor om de visste någon lekplats som inte var bortgrävd och de tipsade om en som låg en kvarts promenad bort (åt fel håll jämfört tågstationen) och vi traskade dit. Där skulle det finnas en linbana, och det fanns det. G lekte la där i ungefär tio minuter innan jag sa att det var dags att dra. Vi gick till tåget och kunde gå ombord direkt, vilket var mycket skönt. Där inne var det varmt och lugnt. Jag hade alltså frusit om mina armar i flera timmar vid det här laget. Jag hatar verkligen att frysa om armarna!

Skymning i Uddevalla klockan 15.42

Jag hade räknat ut att vi skulle behöva bli hämtade i Stenungsund eftersom bussen hem gick 6 minuter innan tåget från Uddevalla skulle anlända. Så sjukt värdelöst! Det känns som om allt synkar dåligt i Stenungsund nu för tiden, måste jag säga. Även när man åker till och från Göteborg har det blivit längre bytestid. Men den 13 december görs alla tidtabeller om här så då blir det väl hejkon bejkon fast på ett annat sätt, gissar jag. Om inte M hade hämtat oss hade vi fått vänta i 50 minuter, och det var jag inte upplagd för alls, i min tunna jacka. Dessutom var det mörkt och så finns det absolut ingenting att göra vid Stenungsund station. Bu. Men ja, M kom och hämtade oss och det var himla skönt. 

Väl hemma löste jag klyftpotatis och M stekte entrecote till oss (det äter vi aldrig!) och jag gjorde vitlökssmör. G åt två smala kabanoss-korvar som han gillar. Han gillar inte köttbitar, nämligen. Jag tror det är något med konsistensen. 

Medan klyftpotatisen var i ugnen gick jag upp och la mig på min säng och försökte bli varm under en filt medan jag tittade på ett avsnitt av min avslappningsserie, som just nu är Från trakten säsong 2. Säsong 1 var nog bättre, men denna funkar också. 

Plötsligt hörde jag hur något brakade nerifrån. Jag undrade om M typ ramlat ihop eller vad som kunde ha hänt så jag gick ner och ropade men det var okej med honom. Det som hänt var att några barn sprungit fram och knackat på vår dörr och sedan sprungit iväg. Tidigare idag hade de också kastat is på vårt fönster, eller hur det var. M hade öppnat dörren och ropat lite efter dem. Han var ganska upprörd och ja, det kändes lite obehagligt. Det är klart att de busar la bara och det är säkert ingen fara men det känns inte roligt ändå. G blev också lite rädd och undrade vad som hände. Efter vi ätit gick M upp på övervåningen och höll lite koll mot gården. När han såg att de kom tillbaka filmade han dem. Jag gick ut genom ytterdörren långt innan de hunnit knacka och de sprang iväg. Igår läste jag i media att det tydligen är någon utmaning på sociala medier att sparka på folks dörrar och filma. Hoppas det inte är det de håller på med! 

Jag fick se Ms lilla film och tyckte den ena såg ut som en pojke som jag vet vad han bor, och vad han heter. M gick dit för att fråga hans föräldrar men det var inte han. Några minuter senare kom pojken och mamman hem till oss och han kunde säga vem ett av barnen på filmen var. M gick hem till denne pojke och bara informerade om att det är barn som springer runt och knackar på dörrar, så ni vet, och visade filmen, men sa inte att han trodde det var deras son. "Vi får hålla koll" sa pappan och sedan gick M hem... Nåja, det viktiga är ju att föräldrarna pratar med sina barn, tycker jag.

Vidare är jag hypokondrisk. Min syrra vet det, min vän E i grannbyn vet det och ja, min mamma vet det också. När G och jag var ute och lagade mat på stormkök för några veckor sedan fick jag ont i vaden i ena benet. I höger ben, var det tydligen. Idag har jag ont i vaden i vänster ben men inte på samma ställe. Och det gör bara ont när jag går. Det lär la inte vara blodpropp va? Varför nojar jag så, skit i det! Det är säkert bara en sträckning. Men så står jag och diskar gjutjärnspannan efter köttstekningen och får en släng av dödsångest i alla fall. Men antagligen är jag bara lite trött i benen efter att ha gått 12000 steg i Uddevalla i ganska platta men snygga skor. Mina skönare promenadskor är sommarskor och jag ville ju inte frysa om fötterna också! Nästa gång tar jag tjocka jackan, por favor!

Jaja... jag ska inte noja, och jag ska inte be internet om råd. Bättre då att jag pratar med E i grannbyn som ändå är sjuksköterska eller syrran som är fysioterapeut. 

Utöver detta funderar jag på hur många av mina nu 148 utvalda bröllopsbilder som får plats i det album jag köpt och som har 60 blad som är ca 30x30cm. Eller kanske 35x35. Tänkte räkna ut det nu ikväll genom att klippa ut papper i olika vanliga storlekar men orkade inte. Jag tror detta är en perfekt uppgift för min man, som faktiskt är konstnären i familjen! 

Vad mer? (Mer? Tror jag ni orkar läsa mer?) Jag har börjat köpa julklappar. Det blev några böcker till G på Adlibris, och ett julkalenderpussel till mig. Jag har aldrig haft ett sånt och syrran tyckte jag skulle unna mig. 

Nåja. Nu är det sent. Dags att sova... Hoppas ni haft en bra lördag och att ni inte är hypokondriska eller fryser om armarna (som jag fortfarande gör lite!). Hörs!


(Attans! Jag tycker bilderna i det här inlägget ser pixliga ut. Tycker ni det med?)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Din kommentar kommer granskas innan den publiceras.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...