 |
| Ranunkel, stjärnflocka och rosmarin från Almonte |
Jag insåg dagen efter jag skrivit förra inlägget att det, som vanligt, mest handlade om vad vi gjort.
Sen gjorde vi det, sen gjorde vi det, blabla... Typiskt mig! Det är väl ett enkelt sätt att skriva på, antar jag? Det kanske är därför det ofta blir så. Och så får jag för mig att alla detaljer är lika viktiga och att ingenting kan utelämnas. Det är därför, mina vänner, det ofta blir för långt. Slut på bekännelsen.
Jag fick en fråga om brudbuketten, och den svarar jag gärna på, om jag kan. Nu var det så att brudbuketten fick bli lite som den blev. Jag har för mig att jag önskade mig starka färger, inte typ blekrosa, och att jag önskade mig stjärnflocka (eftersom vi hade sådana vid den sommarstuga vi var alla somrar när jag var liten). Sedan tog min svärmor med sig några rosmarinkvistar som egentligen skulle vara från pilgrimsfärdsvägen (el camino) men som blev från skolgården på den skola jag praktiserade 2009-2010. Det var min vän J i Bollullos som plockade dem, eftersom hon jobbar på skolan, och min svärmor som transporterade dem, eftersom hon kom dagen innan J. Ser ni, återigen superviktiga detaljer...
Dessa fick ingå i både brudbuketten och i dekorationerna på borden. Så här såg buketten ut:
Vad är det mer? Ranunkel och eucalyptuskvistar? Och stora krysantemum ping pong (säger mig min bildgoogling). Och så några vita småblommor... Ser ni något mer?
Så varför lät jag brudbuketten bli som den blev? Jo! Jag fixade ju med allt annat till detta bröllopet, förutom placeringskorten, placeringskartan och Ms kostym vilket han fixade alldeles själv. Men allt annat låg på mig. När restaurangägarna sa att den ena av dem var utbildad florist och kunde lösa brudbukett och övriga blomster sa jag gladeligen ja. Då behövde jag inte heller tänka på att åka och hämta och transportera ut buketten till ön där vi skulle vigas. Perfekt ju!
Fler tankar från bröllopet?
Jo, för det första är jag himla glad att vi gjorde det! Jag är glad att vi gjorde det när vi gjorde det eftersom alla våra föräldrar kunde vara med och eftersom det blev en himla fin helg trots att det var pyttelite kallt.
Jag är glad att alla Ms bröder kom, trots att de inte lät så positiva från början. Och jag är glad att alla spanjorer gick med på att gå tipspromenad. På grund av deras initialt negativa inställning hade jag fått för mig att de skulle vara anti även på bröllopet. Jag hade fått för mig att de inte skulle vara tysta och lyssna när folk höll tal, att de skulle vägra gå tipspromenad och så. Det var nog los nervios de la novia (brudnerverna) som spökade i alla mina katastroftankar. För alla gjorde allt jag planerat och den spanska halvan av gästerna var de som verkligen lyfte festen! Spanjorer vet hur man minglar och de vet hur man ropar ¡Qué vivan los novios! i tid och otid. Leve brudparet! stämde svenskarna villigt in.
Angående tipspromenaden och lära känna varandra leken (den med de färgade papprena) så var mina spanska svägerskor imponerade över detta. De har berättat nu hemma i byn om det mycket personliga bröllopet de varit på i Sverige. Inte likt något bröllop de varit på innan. Jag hade också gjort en bok med samma beskrivningar som de på de färgade lapparna där de kunde läsa om varandra. Den idén hade jag snott från min vän EHs bröllop några år tidigare. Det kan vara ett bra sätt att börja prata med sin bordsgranne, om inte annat. Plus ett fint minne att ta hem. Dessutom hade jag satt ihop ett program så att alla hade koll på planeringen samt när färjan gick hem. Både bok och programblad gjorde jag i Canva. Smidigt! M hade också anlitat en kollega som körde de gäster som ville till och från färjan i buss. Mycket bekvämt, må jag säga! Vi tog bussen till mina föräldrars hus på kvällen och därifrån bilen hem.
Jag är så himla glad att mina vänner från Umeå kom och mina vänner från Göteborg och våra vänner härifrån. Jag är lite ledsen för att vissa vänner inte bjöds in. Till exempel E från grannbyn och A från grannön. Ingen av dessa hade jag väl lärt känna så väl än, och på något konstigt sätt tänkte jag att vi skulle bjuda de vi känt länge. Jag är också ledsen över att jag inte bjöd in min Ninja A, men jag tänkte att det skulle bli lite mycket för henne med tjugo spanjorer osv. Men ja... det blir som det blir. Det är lätt att vara efterklok. Men skulle jag ordna ett bröllop nu hade jag kanske bjudit även de jag inte känt så superlänge, men som jag vill umgås med mer. Det är nog ett finare sätt att tänka. Eller? Hur tänkte ni, ni som gift er eller ordnat någon annan stor fest?
Jag är vidare glad att vi tillät barn på festen. Min syrra fick, som jag skrev häromdagen, passa G i början och sedan gavs ansvaret vidare till Gs kompis föräldrar under middagen. Jag tror han hade roligt! I slutet var han trött. Inte så konstigt. Han var bara sex år. Nyklippt var han också eftersom vi tagit honom till frisören och eftersom han efter det klippt sig själv med en nagelsax. Hoppla!
Jag är också tacksam över att en mamma som jag brukade prata med när vi väntade på att våra barn skulle dansa på kulturskolan sagt att "Allt som händer från och med nu tillhör legenden". Detta sa hon någon vecka innan bröllopet och det hon menade var att det som sker, det sker, och så får det bli som det blir. Det blir en del av historien. Så ja, till exempel att vår son klippte sin lugg med nagelsax var en del av legenden. Och så var det med det.
Och till sist är jag himla nöjd över att vi bestämde oss för att gifta oss på vår favoritö Dyrön. Det är ju dit vi älskar att åka på utflykt och vi ville visa våra vänner denna vackra plats. Tyvärr fanns det inte tid att se hela ön, utan bara norra hamnen, men alltid något. Någon slags känsla fick de nog!
Och ja, såklart var det himla fint att jag fick gifta mig med min fina kreativa man M, som jag vid det laget varit tillsammans med i 14 år. Det var en romantisk dag, även om mycket fokus var själva festen, gästerna osv. Men ja, det kändes fint och vuxet. Jag höll ett tal till honom (det sista på middagen har jag för mig) och det blev fint. Det ligger kvar i väskan jag hade. Klänningen som jag köpt second hand i en riktig brudklänningsbutik har jag kvar. Den hänger otvättad i garderoben. Blir det inte rätt ofta så? Man måste lösa kemtvätt någonstans och tar inte tag i det. Jag borde sälja den, men har inte orkat fixa med det än. Kanske är det denna vinter det händer? Innan den blir helt omodern, menar jag. Det var lite roligt för när jag väl bestämt mig och betalat så fick jag en liten lapp med klänningen där det stod att den använts på en vigsel på Åstol. Det är ön precis bredvid Dyrön, så ja, det kändes lite menat att just denna klänning skulle bli min! Jag som aldrig tänkt gifta mig i en vit brudklänning är ändå glad att jag gjorde det. Jag kände mig så himla fin, och ja, som en riktig brud på något sätt!

Vad roligt att få se bilder från bröllopet, äntligen! Jag som inte var bjuden (ja, det hade blivit mycket för mig så det är ok att jag inte var med, men bilder hade jag gärna sett fler av hehe) såg ju aldrig allt vackert! Tror att du skickade någon bild men det var inte mycket. Så fina ni var, och så fin bukett! :D
SvaraRaderaTack , vad roligt att se några fler foton från er dag och höra lite mer om blommorna 💐i din fina brudbukett :D! Sista bilden ser man ju lite mer av den vackra klänningen och din fina och passande håruppsättning. Kul!
SvaraRaderaAnnika 🌻
Så charmigt att buketten innehöll så många referenser till ert liv! 💕
SvaraRaderaHaha, kom att tänka på vad vi brukade säga på universitetet: ”Jag hann inte skriva kortare” 😂 Frågan är ju vem man skriver för, och varför. Vill man att folk ska läsa eller vill man bara skriva? 🤷♀️
Lohe