Den lilla tromben, det rosaskimrande havet, en doft av nektar och hagel på min kind

Ser ni den lilla tromben?

När jag närmar mig utkiksplatsen ser jag en liten tromb som har formerats mellan ett moln och ett annat, men den hinner nästan försvinna innan jag kommer fram och tar bilden ovan. Jag passar nämligen på att hälsa och ta i hand med en öbo som jag har sett flera gånger och vet vem det är, men jag gissar ändå på fel namn. Nu har  vi i alla fall presenterat oss för varandra. Han vet var jag bor och jag vet att han också fotar solnedgång, skär, hav och himmel. Ganska ofta till och med. Och där sitter vi - båda två ute på udden och det sänker sig en vilja att prestera över mig. Nu måste jag ta riktigt fina foton, känner jag. Och jag gillar inte känslan. Jag vill bara ta de foton jag tar och så får det vara bra. Och det är klart det är bra! Hur hade det kunnat vara dåligt på något sätt? Nej, inte på något sätt kan det vara dåligt, även om han också sitter där, han - den erkände holmefotografen med en kamera som säkert både är dyrare och bättre än min. Men jag fotar lite ändå. Sedan säger jag hejdå och går hemåt. Fångar några ögonblick till från en annan del av vår gata och inser sedan att regnet jag såg långt borta precis nyss nu är över oss. Går in igen.

Foto från en annan utkiksplats på vår gata

Igår var en dag som gick i dödens tecken. Jag pratade om döden nästan hela dagen, kändes det som. Jag pratade med min pappa om formalin och minneslund och hur han vill ha det den dagen det är dags. Vi hoppas det dröjer många, många år till. Och att han ändå inte dör, inte ens då. Inte någonsin.

Jag ringer upp min vän som nyss gift sig. Hennes farmor som var på bröllopet uppe i Umeå, åkte hem igen till sydligaste delen av landet, genomgick en operation och dog några dagar efteråt. Sådär bara, så var hon död. Hon som nyss satt på ett bröllop i sina fina smycken och vällockade hår. Hon jag nyss pratat med, som var så glad att vara med i huvudet och ha hörseln i behåll. Nittioett år, visserligen, men nu plötsligen död. Vilken tur att jag hann fota henne under bröllopet! De sista bilderna av henne. Vilken tur att hon hann se sitt barnbarn i brudklänning, att de hann ses, nu när detta skulle ske så plötsligt. Vi pratar om att hon är med min väns farfar nu, och att de håller varandra i handen och ler. Att det är fjärilar i deras hår och att de är både vackra och lyckliga tillsammans. In i evigheten.

Idag är det inte så mycket död. Pappa har feber, tar en paracetamol och blir pigg. Det var ju skönt! Han kan uträtta sina ärenden och jag kan jobba hur länge som helst för idag är M ledig och han och G är på äventyr, utan att jag vet om det. Allt får jag höra när jag kommer hem. Långa berättelser om nya platser de hittat. Nya spännande platser som ingen vet om. Strandängar med övergivna båtar nära platsen med det vackraste ortnamnet: Morik. Smaka på det: Morik. Visst låter det exotiskt på något vis. Vackert och kanske ensligt, nostalgiskt. Morik låter som ett ställe där man får ha fjärilar i håret, där man kan klappa på gamla trötta båtar i trä, där gräset smakar salt. Bara Lars-Erik Edlund vet var namnet kommer ifrån och vad det betyder. Om ens han.

Precis innan jag avslutar dagens arbetsmaraton tittar jag ut över bergen och ser hur den blommande ljungen glittrar lila i kvällsljuset. Ikväll skulle jag vilja bada, tänker jag, men det är det nog ingen annan som vill, och jag har inga badkläder här, dessutom är jag hungrig. Ja, allt det tänker jag innan jag sitter upp på min fantastiska cykel och cyklar iväg, upp genom bergen, genom nektardoftande sensommarluft, mellan rönnbärsträd fyllda med snart röda rönnbär och ljungruskorna i sin violetta prakt. En doft av nektar, som sagt. Och där, precis innan jag kommer till skolan, börjar det droppa. Det börjar regna. Men inte så mycket väl? Inte så mycket att jag behöver ställa mig här under plåttaket utanför skolans förråd, eller om det är en slöjdsal och vänta. Nej, så mycket är det nog inte. Jag är ju hungrig också. Och trött. Så jag cyklar vidare, ner för backen, igenom tunneln och upp och här regnar det ju ännu mer. Och upp på bron. Ja, nu regnar det ganska ordentligt. Är det inte lite hagel jag känner också? Upp över bron, och då vräker det formligen ner både hagel och regn, snett från sidan. Jag möter mannen som jag alltid möter och jag gör en gest som att fråga vad som händer. Han svarar att det snöar. Han har kapuschongen uppfälld och regnet och haglet i ryggen. På mig slår det rakt mot kinden, snett framifrån. Jag kan knappt se. Ändå cyklar jag vidare. Men mitt på bron stannar jag, för att andas och för att bedöma om det överhuvudtaget går att cykla vidare. Det forsar längs bron, nästan som en flod. Det forsar ner för fabrikstaket, som ett vattenfall. Där inne ligger de goda kaviartubarna och har inte en aning om vad som sker utanför. Och jag cyklar långsamt ner för bron. Svänger in en liten pyttestund i busskuren, men inser att det redan är för sent. Jag är redan helt och hållet genomvåt. Mina skor innehåller varsin sjö och i dessa sjöar badar mina fötter. Så behövde jag inte gå och bada! Jag fick en rejäl dusch istället!

Jag svänger upp vid affären och visar hur blöt jag blivit för några bekanta, och sedan hem. Det har märkligt nog slutat regna helt och hållet. Jag tror att jag ska kunna hälla vattnet ur skorna och ber M att filma, men det kommer inget vatten. Det har väl fastnat där inne på något sätt, i sulan. Jag undrar när skorna kommer att torka...

Trots denna mycket dramatiska och nästan lite läskiga väderupplevelse över bron ler jag hela vägen. Det är en omfamnande upplevelse, hinner jag tänka. Ett väder som bara tar en och bestämmer sig för att krama en med all sin kraft. En regn- och hagelskur utan dess like, rakt på mig, rakt på bron.

Nu till kvällen har vädret lugnat sig. Jag går ut och ser en tromb och hälsar på en man jag känner igen men inte riktigt kan namnet på. Fotar havet som skimrar så vackert i rosa. Nästan som ljungen på bergen här omkring.

Tacksamhet känner jag för att bo här och få uppleva allt detta. Tacksamhet över att vara vid liv och att känna och leva och le. Tacksamhet över havet. Tack!

Umeåbesök

Ja, den här semestern har som jag skrev tidigare varit full av små dagsutflykter i närområdet men vi har även hunnit med en längre resa. Den resan gick, inte helt otippat, till Umeå. Vår gamla hemstad. Den främsta anledningen till det var att en av mina finaste vänner skulle gifta sig och det kunde vi ju inte missa! Sedan ville jag inte heller missa att träffa de vänner som jag saknar nu när jag inte bor där längre, så schemat var minst sagt späckat.

I torsdags tog vi bussen till Göteborg och därifrån nattåget upp mot Umeå. Lille G sov gott men inte vi vuxna. Det var något som slog i kupén och som vi inte kunde fatta vad det var. Det var kallt och jag svettades under syntettäcket, samtidigt firade en del av min kropp åminnelsen av Stockholms blodbad. Men ja, annars var det väl fint att ta tåget. G avverkade några par byxor också. Jag trodde att han blivit helt torr nu, men tydligen inte riktigt så här på resande fot.

Vi begav oss till hotellet som var mysigt och litet och ligger på en lugn gata och fick som tur var tillgång till rummet direkt när vi kom klockan 07. Så skönt! Vi la oss på sängen och försökte ta igen lite sömn. G kollade på Rosa pantern. Sedan bar det iväg till mitt jobb för fredagsfika. Det var fint att komma dit en sväng och träffa några kollegor och käka lite gratis frukost! Jag saknar faktiskt lite att ha detta kontor att gå till, samtidigt som jag trivs bra på mitt egna lilla kontor här. Jag har kommit in i att jobba på distans och det funkar bra, men samtidigt - kollegorna!

Efter detta stack jag iväg och klippte mig så att jag skulle vara lite fin i håret inför bröllopet på lördagen. Vår vän M anslöt vid lunchdags och vi satte oss och diskuterade livets väsentligheter över en kinabuffé i solen. Sedan drog vi till Broparken och provfotograferade inför lördagens bröllopsplåtning. Det var nämligen vi som var fotograferna till bröllopet!

På kvällen åkte vi till våra gamla kvarter på Tomtebo och träffade några vänner från föräldragruppen och käkade pizza hos dem. G vägrade äta utan ville hellre leka med kompisens leksaker. Sedan gick vi till lekplatsen och barnen lekte loss medan vi mammor pratade. Skönt att papporna höll koll på sina telningar! Jag åkte linbana med G och det var både kul och läskigt!

Efter att vi fått rasa av oss på lekplatsen gick vi till vårt gamla hus och pratade med våra gamla grannar. Det kändes precis som förr att stå där mellan de små hyreshusen och skogen och bara prata i den ljusa natten. Så fint att få ses igen och berätta lite om hur vi har det nu, hur det blev!

Dagen efter var det lördag och på förmiddagen besökte vi Bildmuséet och sedan var det bröllopsfotografering, vigsel och fest. Det var fint att få vara med när våra vänner gifte sig, må jag säga! Det var roligt att träffa deras vänner och släkt och att få käka god mat! Vi satt vid "det spanska bordet" och kunde prata spanska hela kvällen. Det var skoj! Jag tror M tyckte det var skönt att få använda sitt modersmål. G skötte sig också bra men klockan nio pallade han inte mer. Stackarn hade inte sovit middag. Så vi vandrade hem till hotellet genom den ljusa kvällen och jag åt en gratis pannkaka i Jesu namn (som jag senare tyvärr mådde illa av).

Så kom söndagen, dagen efter bröllopet. Vi var rejält möra trots att vi hade sovit gott under natten. G och M gick ytterligare en tur till Bildmuséet medan jag skyndade hem till en vän som fått barn under vintern. Det var fint att se bebisen, henne och deras nya fina lägenhet. Sedan begav vi oss ångande upp till Gammlia för att träffa en annan vän, S. Vi käkade på Västerbottenmuséets café och pratade än en gång om livets väsentligheter. Sedan skulle S jobba igen och vi stannade kvar så att G fick leka lite i muséets barnavdelning. Bruden, som gift sig dagen innan, kom förbi med Gs skor som vi glömt. Det regnade.

När G verkade ha tappat fokus helt satte vi honom i vagnen, gav honom en bibi och promenerade ner till stan. Han somnade så fint. Vi tog bussen till Grubbe och en familj vi känner där. Det var skönt att komma hem till dem. G fick leka med barnens leksaker och jag fick prata med mamman, som faktiskt är en av de vänner jag känt längst. Sedan 2007. Vi har inte setts på ett år men det känns som om det var igår. Sånt är så skönt! Vi fick god middag (G åt ingenting igen) och vi fick sedan skjuts till hotellet där vi hämtade vår packning.

G fick leka lite på en lekplats öst på stan och sedan begav vi oss i rask takt till Umeå C. Tåget var dock en timme försenat, men det kändes ändå bra att vara på plats i tid. Väl där träffade jag en av mina chefer och vi satt och pratade med varandra tills tåget kom. Det var fint med lite sällskap!

Det var så oerhört skönt när tåget väl kom och vi klivit ombord. Det var så skönt att G sov hela natten själv i mellanslafen och att ingenting lät konstigt i kupén. Vi vuxna sov relativt bra och innan vi klev av i Göteborg duschade jag i sovvagnens dusch. Så värt!

Väl i Göteborg köpte vi skor till G, storlek 27. De ser enorma ut men är tydligen den storlek han ska ha. Vi får väl se! Sedan anslöt min syrra och hennes bebis och vi gick och käkade lunch (G åt ingenting). M fick sedan vara en bra stund i en konstnärsbutik medan syrran, kusinerna och jag promenerade till Haga. Vid 14.40 tog vi tåget till Stenungsund och kl 16.30 var vi hemma igen. Helt slut!

Och nu efter middagen, när G inte åt nästan någonting (inte heller mellanmålsvälling hade han ätit) la jag mig med honom i soffan och tittade på Pino, vilket betyder att jag sov i fyraminutersintervaller. Efter någon timme i den positionen märkte jag att G var feberhet och tempen visade mycket riktigt feber. Lille vän! Är det därför du ätit så dåligt idag? Och kanske också igår? Jag vet inte... Imorgon är det i alla fall planeringsdag på förskolan så du ska ändå vara hemma med mig. Det känns bra. Jag hoppas du blir frisk snart!

Ja, detta var en detaljerad redogörelse för vår helg i Umeå. Och det viktigaste har jag inte ens skrivit. Det viktigaste är: Jag kände tydligt när vi var där att jag är färdig med Umeå. Jag drömde om att bo där och jag bodde sedan där i tio år. Nu har jag gjort det och det känns faktiskt bra nu, ett år senare, att vi har flyttat därifrån och hit till västkusten. Ett nytt sammanhang. En ny miljö.

God natt!

Skriva något om sommaren

Så går sommaren och semestern och vi är mest hemmavid. Vi har tre veckors semester tillsammans och detta är den sista.

Semestern började bra och fridfullt med några sköna dagar och utflykter. Vi hade picknick och badade och åkte till och med en tur till Marstrand. Allt flöt på bra.

Marstrand

Sedan började vi med potträningen. Och då var det lite svårare att hålla ihop och befinna sig i harmoni.

G har provat att gå på potta och toalett några gånger om dagen i någon månad. Han har samtidigt haft blöja och kissat och bajsat mycket i den, men även lite på toaletten. En dag föll liksom bara polletten ner och han förstod vad han skulle göra för att det skulle komma kiss i toaletten. Dagen efter Marstrand, den 11 juli, började vi att potträna honom på riktigt. Vi tog av blöjan och så var det ingen blöja mer. Bara på nätterna har han haft blöja sedan dess men alla har varit helt torra på morgonen.

Vi har försökt följa tredagarsmetoden, på ett ungefär. För oss gick det ut på att blöjan togs av och togs inte på igen, förutom då på natten. Han fick helt enkelt klara sig utan. Första två dagarna  var det en del olyckor men även flera gånger som han gjorde sina behov på toaletten eller pottan. Den tredje dagen, har jag för mig, var det hur mycket olyckor som helst. Då påminde vi honom inte lika mycket och ja, då gick det inte så bra. Sedan har det bara gått bättre och bättre. Han har nu börjat säga till om när han vill gå på toa och han går även dit självmant ibland. Lite svårare är det dock när jag säger till honom att han ska kissa. Då vägrar han de flesta gånger. Och jag har så svårt att tvinga. Min förhoppning är att han är så gott som helt torr när han börjar på förskolan igen om några veckor. Och jag tror nästan att metoden heter just tredagarsmetoden för att föräldrar ska orka och våga testa. Det tar nämligen mer än tre dagar för många barn, men de beskriver det i tre steg som skulle kunna ta tre dagar, eller lite mer. Vi har nästan hållit på i två veckor nu, och ja, det känns som om det börjar lossna, även om han inte är helt torr och pålitlig än. Och nu när potträningen går bättre och bättre har också friden lagt sig i familjen igen. Så skönt!

Jag har snaggat dessa två

Vädret har hittills den här semestern varit helt fantastiskt. Så fantastiskt så att bevattningsförbud införts i vår kommun och så att jag började längta efter lite regn och mulna dagar. Och som tur var kom det tre dagar med mulet väder och lite regn. Det behövde jorden. Det behövde jag. Nu har vi dock börjat om på ny kula igen med strålande sol och nästan ingen vind. Vi får se om det blir en båtutflykt nu i eftermiddag!

Under de mulna dagarna har vi passat på att fixa lite hemma. Vi har köpt och beställt hem diverse nödvändiga möbler, M har städat igenom sin ateljé noggrant, jag har monterat överskåp till garderoberna tillsammans med min pappa och samme pappa har satt upp en grind till vår trädgård. Igår var jag på fastlandet och spenderade massa pengar på kläder, apoteksgrejer, skor och mer möbler. Nu är vi panka, men snart kommer lönen!

Vi har även under den här semestern passat på att äta glass nästan varje dag. Bara några få dagar råkade vi hoppa över. Vi har testat olika glassar på olika ställen med varierande pris. Det mest prisvärda var att köpa hem två paket med våra favoritglassar från mataffären och ta direkt ur frysen när vi blev sugna. Hälften så dyrt som att köpa samma glass i affären! Att jag aldrig tänkt på det förut!

G har lärt sig att bada i havet. Förra året var han så rädd att han inte ens ville doppa en tå, men i år har han verkligen kommit på hur skoj det är att plaska i strandkanten, (kasta sand) och skvätta vatten. Han tycker också det är roligt när jag snurrar honom över vattnet så att fötterna tar i vattenytan, så som mina föräldrar gjorde med mig när jag var barn. Nästa år kanske han kan börja lära sig att simma, eller att cykla? Vem vet?

Vi hade tänkt åka till Danmark på tågsemester i några dagar, men insåg att vi skulle behöva använda pengarna till att möblera huset istället. Dessutom kostade ju vår tågresa till Spanien i april skjortan, och även om det känns som om vi har hur mycket pengar som helst, så har vi inte det. Det är alltså jag som har den här känslan, inte M.

Pilane

Utflykter vi istället gjort på hemmaplan har gått till: Marstrand med båt, Kåreviks badplats, Blekets badplats, Bö tjärn kombinerat med loppis i ladan i Aröd, Pilane kombinerat med strand i Hällene, picknick vid kanalen nedanför Tjörnehuvud kombinerat med att gå stigen upp till utkiksplatsen och sedan ner till Bergabo, sedan bada i Kårevik. En halvdag i Stenungsund. En eftermiddag i Skärhamn och på hemvägen cyklade vi in i Stockevik och kikade. Superidylliskt! Utflyktsmål vi har kvar: Vetteberget, Olsby, Dyrön, ev. Åstol, Göteborg.

Ja, så det har helt enkelt blivit en ordentlig hemester, och så råkar vi vara trendiga på kuppen! Om några dagar kommer vår vän M från Umeå och hälsar på och vi ska försöka gå på Sillmuseum och åka en sväng till Dyrön och vandra, och förhoppningsvis bada överallt vi kommer åt samt prata om allt som behöver pratas om. Kanske kommer en vän jag inte sett på tio år och hälsar på en sväng innan dess. Vi får se.

Sedan, när semestern egentligen är slut, ska vi ta en halv vecka till och åka upp till Umeå. Det ska bli skoj att se om G känner igen sig, om vi får till att åka upp till vårt gamla bostadsområde. I Umeå ska vi på bröllop och förhoppningsvis träffa de vänner vi saknar! Titta på älven, granarna och kanske sjön. Jag längtar!

Ja, det var väl det jag skulle skriva om sommaren. Det jag precis skrivit. Vi har det bra på det stora hela. Hur har ni det?

Krossade matförväntningar

Jag undrar om du börjar komma in i trotsåldern, lilla G, om det ens finns någon sådan. Egentligen tror jag inte det är trots utan mer egen vilja och en väldigt stark sådan. Så här var det häromdagen: Vi kom hem från förskolan och jag hade med mig en påse med livsmedel som jag inhandlat tidigare under dagen. I den låg det ett paket med makaroner, som en liten kartong. Den såg du. Och du älskar paket!

- Paket, paket! Öppna!

Och jajamen, du pillade upp paketet medan jag packade in de andra varorna i köket, och några makaroner hamnade på golvet.

- Nej, inte på golvet, sa jag, varpå du snällt la tillbaka makaronerna i paketet igen. Jaja, det man inte vet har man inte ont av, tänkte jag. Sedan var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig och softa i soffan lite innan jag pallade fixa middag. Det var i måndags och vi hade haft helt fullt upp hela helgen, med fina utflykter på lördagen och massor av hemmafix på söndagen. Städa och tvätta och allt vad det var. Ja, jag var helt enkelt tvungen att vila lite innan middagen, och dessutom visste jag ju att middagen skulle gå snabbt - bara värma spaghetti och köttfärssås som jag lagat dagen innan.

Så när vi läst ut Glada mumintrollet, för det var just precis den vi skulle läsa och ingen annan (enligt dig), reste jag mig ur soffan och tog mig till köket. Där värmde jag maten: spaghetti och köttfärssås. Och när du såg detta fick du ett ganska stort utbrott.

- Inte spaghetti! Makaroner! Makraroooner! Macarrones! så skrek du. Och du låg på golvet. Och du grät. Skrek, sparkade. Livet var helt förfärligt fruktansvärt för att din mamma värmt spaghetti istället för att koka de fina makaronerna som du nyss hittat i det nya underbara paketet. Jag förstod ju det... Jag ställde din tallrik på din plats och värmde sedan min mat. Du låg kvar och skrek. Jag gav vika och föll till föga. Jag kokade makaroner.

Men precis när jag börjat koka dem satte jag mig också med dig i min famn, på golvet, och sjöng med lugn dov röst Tula hem och tula vall, tula långt bort i mossen... medan jag gungade lite fram och tillbaka, och du lugnade dig. Ja, du lugnade dig faktiskt så mycket att du sedan reste dig och satte dig vid din plats och åt spaghettin som jag hade ställt fram. Makaronerna kokade på spisen. Och när jag sedan ställde fram dem åt dig, övergav du självklart genast spaghettin, men du fick åtminstone i dig mat...

Idag hände ungefär samma sak. Vi kom hem från förskolan och det dröjde en liten stund innan jag kände för att fixa mat. I den stunden gjorde jag misstaget att fråga dig vad du ville äta, även om jag visste att vi hade både fisksoppa och köttfärssås kvar i kylen. Fisksoppan åt du dock så himla dåligt av igår så den kände jag inte för att testa. Den får bli lunch under de två sista arbetsdagarna nu innan semestern istället. Så jag frågade dig: vill du ha korv och makaroner? Men du svarade inte. Det är i och för sig så, att du svarar inte alltid när du menar ja, men nästan alltid när du menar nej. När vi kom ner till köket tänkte jag ändå som jag ville, att du kanske inte brydde dig och så tänkte jag att jag själv var mer sugen på fiskbullar och ris än korv och makaroner, dessutom hade vi kokt ris i kylen. Tänkt och gjort: jag värmde fiskbullar och ris och la upp i din tallrik.

Där kom utbrottet! Åh, nej! Inte fasiken ville du ha fiskbullar och ris! Hur kunde din mamma tänka något så urbota dumt? Du ville ju ha korv och makaroner? (Hade förresten inte mamma nyss pratat om det? Det sa du inte, men du hade med stor sannolikhet sagt det om du hade kunnat formulera den meningen, för jag är säker på att det var det du tänkte.)

Du låg på golvet, du grät, du skrek. Korv! Korv! Korv!

Jag tänkte dock på boken jag läser av Martin Forster. Står det inte något där om att vi inte ska ge upp för våra barns tjat, gnäll och skrik, eftersom de då lär sig att just detta ger framgång i konflikter? (Jodå! Se s.47 och s. 134.) Då kommer vi få mer och mer sådant beteende, ju oftare vi ger med oss för det. Korven blir en belöning för gråten. Och det vill vi ju inte. Eller hur? Jag gjorde ett experiment, som faktiskt fungerade, fastän jag var nära att ge upp. Samtidigt som jag pratade med dig och satt vänd mot dig åt jag upp min egen mat och tänkte att jag skulle se om du fortfarande låg kvar på golvet och gråtandes och skrikandes när min mat var uppäten. Ja, det gjorde du nästan. Du hade dock börjat krypa mot mig, och du skrek inte längre - men du var ledsen. Då tog jag upp dig och lugnade dig. Ett tidigare försök att lugna dig hade misslyckats eftersom du då började sparkas och slåss, vilket jag tolkade som att du inte var redo för tröst utan behövde få vara ledsen över den förlorade korven lite till. Men när du började närma dig mig, svarade jag på det. Du började prata om maten i din tallrik och jag tog din tallrik och satte den i mitt knä, varpå du tog skeden och började äta.

- Mmm, vad gott! sa du. Antagligen hungrig. Och så åt du faktiskt några skedar. Sedan sa du att du ville sitta på golvet och äta, för du vägrade sätta dig på någon stol, och då fick du det. Och då kommer vi fram till det bilden visar. En liten pojke som i full harmoni sitter på golvet och äter från ett lågt litet minibord, som egentligen är en fotpall. Nästan allt åt du upp - faktiskt. Och frågade inte efter korv en enda gång till under hela kvällen.

Slutsats: Har du fått en viss maträtt i tankarna tidigare under kvällen har du svårt att ge upp denna tanke och helt plötsligt äta något annat. Därför måste jag förbereda dig redan när vi kommer hem på vilken mat det blir, och inte börja exponera dig för massa mat som det inte blir (t ex paket med makaroner eller tankar om mumsig korv). En annan slutsats jag kan dra är att du kanske blir superarg och ledsen när du inte får den mat du vill, men det går över. Du kan lugna dig efter en stund, med hjälp av mig, och faktiskt äta den serverade maten. Jag ska alltså inte vara alltför snabb med att fixa fram någon annan mat. En livlina vi har för de få dagarna när du inte äter nästan någonting alls till middag är 250 ml välling utblandad med vatten och mjölk och med lite rapsolja i. Då sover du gott sedan.

Ja, du. Jag gör så gott jag kan. Och det gör du med!

En fin lördag i slutet av juni

Sned horisont, men det gungade ju!

Så börjar lördagen, dagen efter ett härligt infirande av min väns semester på en balkong med utsikt över havet och holmen, med solen i ögonen och grillade oliver, manchegoost, körsbär och mer därtill, klockan sju. Ett kvällshäng som sedan blev att vi gick ner i hennes lägenhet och fortsatte att prata. Klockan halv elva bytte samtalet ton och blev mer och mer viktigt, och då kunde jag ju inte gå hem. Halv tolv var det helt stilla och vi promenerade tillsammans med den stora hunden nästan ända hem till mig. Ingen katt blev jagad, även om storhunden gärna hade velat.

Ja, lördagen började alltså klockan sju på morgonen. Vår son vaknade och ville ha bibi, alltså välling, och jag har för mig att han fick nattblöjan bytt. Jag är bibiansvarig och M är blöjansvarig så vi tog som vanligt varsin grej. Det är så skönt med rutiner och fasta positioner på vissa saker. Det föder smidighet och dödar eventuellt tjafs. Underbart!

Jag ville sova vidare. Vem vill inte det klockan sju, dagen efter djupa samtal mitt i natten? G gick upp en liten stund men kom sedan och la sig hos mig och ville se på färgglada, meningslösa traktorer. Okejdå. Jag fick hålla i mobilen och han kolla. Jag kan inte säga att jag somnade men jag vilade åtminstone. Vid nio gick jag upp. (Va? Kollade han på mobilen i två timmar? Ojdå...) Vi skulle ut och åka båt, för att lära oss att köra lite, så jag käkade frukost och fixade pastasallad till alla. I en burk bredvid gjorde jag nostalgisås: gräddfil, chilisås och lite salt och vitpeppar. Mums!

Vid tio ungefär, kom vi iväg. Hemifrån alltså. Vi cyklade över bron och träffade mina föräldrar och gick med min pappa till båten. Han lärde mig allt möjligt om båten och jag fick backa ut och köra iväg, med honom bredvid mig och G och M sittandes framför mig i den lilla båten. Det är glidigt att köra båt. Inte alls som bil eller cykel där underlaget är stilla och stumt och man får grepp. Båten slingrar sig och glider än hit och än dit, fastän man försöker styra. När vi fick upp lite fart gick det lite lättare, men vi tog det lugnt. Vi åkte tillbaka mot holmen där vi bor och passerade under den lilla bron. Där var det trångt som sjutton, men jag lyckades faktiskt undvika att köra in i en båt, även om det var lite nära. Igenom hamnen och ut förbi piren på andra sidan. Norrsidan. Där blåste det rejält och sjön var alldeles för vild för nybörjartove i badbaljebåt. Båten hoppade runt överallt hur som helst och jag blev alldeles psykiskt yr av att försöka styra den. Genast gav jag upp planen att ta oss till en specifik ö lite längre bort och lät min pappa ta över körandet och styrandet. (Ta över rodret heter det, men denna båt har ratt.)

Vilken tur att han har många års båtvana och kunde styra skutan runt holmen och ner mot stora bron. Där ungefär fick jag ta över och köra hem igen. Då gick det bättre, men ändå... vilken nybörjare jag är! Det kommer att många år innan jag åker ut med båten utan någon som kan mer än mig, om det ens någonsin kommer att ske.

Väl i hamn igen gick vi hem till mina föräldrar och åt den medhavda matsäcken vid deras verandabord. Det var faktiskt skönt att ha fast mark under fötterna igen!

Efter detta cyklade vi hem och sov middag. G var seg på att somna men tillslut kom han till ro i sin vagn. Vi vuxna fick också en liten men välbehövlig tupplur efter äventyret till havs.

När  vi sedan vaknat till igen cyklade vi än en gång över bron och hem till mina föräldrar, men denna gång för att äta middag. Marockansk köttgryta som smakade himla gott! Det vill jag testa att laga någon gång.

Mätta och belåtna cyklade vi upp till Klädesholmens nya kyrkogård och letade upp elljusspåret som de håller på att anlägga och som löper längs med kyrkogården och bort mot Rönnäng igen, tror jag. Det blev en fin promenad i skogen. Vi vek av vid Vänerskepparens torp och gick ända fram till att hagmarken i Tuveslätts naturreservat börjar. Där hade jag dock ingen lust att gå in, med tanke på att det går kor där så här års. Det räckte med äventyr för idag, tyckte jag. Istället gick vi tillbaka och sedan cyklade vi hem.

Hemma åt vi glass och jag och G tittade i en halvtimma på Pino innan det var dags för honom att lägga sig. Jag hade föreslagit för M att vi skulle titta på någon film, men eftersom även denna läggning drog ut på tiden valde jag tydligen att städa ett av våra badrum istället. Det var välbehövligt, men kanske är det bara jag som gillar att städa badrum sent en lördagskväll? Inte första gången det händer faktiskt... God natt!

Lille G snart tre

Snart är du tre, men än är du två - år alltså. Om några dagar är du exakt två år och tio månader gammal. Ursäkta - ung! Du är liten och stor på samma gång, men mest tycker jag att du är stor. Och samtidigt är du faktiskt liten.

Din mormor och din farmor säger att det märks att du har vuxit och blivit mognare. Mognare på en tvåårings sätt, antar jag att de menar. Och så är det säkert, även om det verkar  vara lättare för dem att observera och se denna förändring än för mig som är med dig varje dag. Men så är det väl alltid?

Jag tänkte passa på att skriva om vad du älskar. Du vet ju vad du älskar just nu, men tänk om du läser det här när du blir lite äldre och kan tänka tillbaka på hur det var när du var liten. Jag hoppas att du gör det. För att berätta för ditt framtida jag, vem du var idag (sommaren 2019) tänker jag här berätta vad du älskar.

Du, mitt älskade barn, älskar att klättra i berg. Ja, skogspromenaderna i Umeå har bytts ut mot bergsklättring här på holmen. Det passar ju bra att du älskar det nu när bristen på skog är uppenbar. Du älskar i och för sig fortfarande att vandra i skogen, men tyvärr blir det inte så många skogsutflykter. Vi borde nog åka till skogen i Aröd eller Tuveslätts naturreservat lite oftare. Eller till Bö tjärn. Du är faktiskt väldigt bra på att gå, och snart får vi nog sluta använda vagn till dig. Ofta går vi över hela holmen utan vagn, men ibland har vi med en liten lätt sak (paraplysulky) som vi köpte nyss och som du tacksamt kan sitta i på vägen hem från våra bergklättrande äventyr. Annars kan du också tänka dig att rida på pappas axlar eller på mammahästens rygg, men vagnen blir lite bekvämare för oss alla faktiskt.

Du älskar också att läsa böcker. Ja, detta är faktiskt ett intresse som hållt i sig sedan vi började när du var ungefär fem månader. Din favoritbok just nu är "Heja Tulla" av Margareta Nordqvist. Du gillar också "Lillbrorsan och jag" av Ulf Sindt. Den förstnämnda har vi köpt på loppis och den om lillbrorsan tror jag att vi fått av några grannar. Den gamla godingen "Max lampa" går fortfarande hem, samt några nya böcker om Sune. Alfons tycker du också om.

För att fortsätta på kulturspåret kan jag nämna att det du tycker om att se på, på "tv" (vi har ingen TV utan det blir på någon av våra föräldrars mobiler oftast) är Alfons Åberg, Pippi Långstrump (lite svårt än), och några meningslösa videos om fordon och färger, helt utan story. (Jag antar att det är inspelade dataspel, men jag vet inte. Jag hatar dem och du älskar dem, så du får se dem ibland.) Du gillar även att se en extremt fult animerad video om någon bonde/traktor som hämtar höbalar osv. Jag gillar mer traktorvideos där man får se riktiga traktorer som hämtar höbalar... Ja, och det var en mening jag aldrig hade kunnat tänka mig att jag skulle få skriva, inte för tre år sedan i alla fall.

Du tycker även om att gå på Akvarellmuséet i Skärhamn med pappa och måla i deras verkstad. Jag själv har tyvärr inte fått till något besök där än, sedan vi flyttade hit. Vi borde nog rita och måla lite mer med dig hemma, men det gör vi inte. Vi får skärpa oss på den punkten. Kanske köpa asfaltskritor att rita med på vår billösa parkeringsplats? Det hade varit nåt!

Du tycker om att gunga, åka rutschkana och allmänt leka på lekplatser. Vi har en nära och ibland går vi till en lite längre bort. Nyss har vi hittat en tredje lekplats i närmsta grannort. Där blir du helt uppspelt, antagligen för att du inte är van att vara där. Mer sådana utflykter får det bli!

Vi hänger en del i trädgården nu på sommaren. Jag har planterat grönkål och tagetes som mördarsniglarna älskar och du hjälper mig att vattna. Det går till så att vi fyller upp en hink med vatten och så fyller du din vattenkanna med vatten från den och vattnar lite överallt. Till slut häller du bara ut allt vatten på gräsmattan så att vi kan gå in och hämta mer. Du har faktiskt respekt för blommorna och tycker om att lukta på dem. Du har nyss lärt dig vad Bohusläns landskapsblomma heter, även om du säkert inte vet att det är just Bohusläns landskapsblomma: Kaprifol. Den luktar gott! Du vet vilka växter som är ätbara i vår trädgård (mynta, rosmarin, timjan, oregano, persilja, jordgubbar, smultron, gräslök) och benämner dem "maten".

Du tycker även om att sjunga, t ex Nyss träffade jag en krokodil, Hjulen på bussen, Lilla snigel, Blinka lilla stjärna. Och jag tror faktiskt att du nästan bara sjunger på svenska. En spansk sång du tycker om när pappa sjunger för dig är Aserrín aserrán (första versen i den videon), vilket är en ganska sorglig sorg om fattigdom i arbetarklassen egentligen. (Min översättning: Aserrín aserrán - träarbetarna från San Juan, ber om bröd, men det får de inte, ber om ost men de får ben, de ber om vin och det får dem, de mår illa och går hem.) Just den verkar faktiskt vara en Colombiansk version av sången, som nu när jag undersöker saken närmare verkar finnas i en oändligt antal versioner! Häftigt! Det är väl så det blir med ett så enormt stort språk som spanska, antar jag. (Ordet aserrín betyder förresten sågspån och aserrán antar jag bara är ett ord som passar bra för att det på något sätt rimmar med aserrín. Det är en allitteration, eller är jag helt ute och cyklar nu?)

Du tycker om att prata, men helst bara med folk du känner och när du känner dig trygg. Du säger ganska många ord i följd nu (på svenska, färre på spanska), t ex: Vovven kan inte klättra i berget där. 

Avslutningsvis vill jag också nämna att du älskar att äta. Särskilt makaroner, korv, köttbullar, fiskbullar, potatis, kaka, glass, hallonkräm, chips och välling. Du äter mycket annat också, men detta är favoriter. Du vet ännu inte vad godis är!

Ett favoritbus du gör är att kasta mina kläder lite överallt. Du tycker även det är skojigt att stå på alla fyra (upp och ner) eller hänga över en stol så att ditt ansikte blir upp och ner. Du har för ett tag sedan överlistat vår "barnsäkra" hasp på dörren till trädgården och kan numera hoppa över grinden in till köket, båda med hjälp av en stol.

Ja, du min lille G. Om två månader blir du tre. Men innan dess är det sommar, och jag hoppas den blir rolig och härlig för oss alla! Puss på dig!

Ännu en nyponros i kvällsljus

Det blir nog ingen vacker solnedgång ikväll och dessutom blåser det kallt i ryggen. Ändå sätter jag mig på bänken på utsiktsplatsen en stund och lyssnar på de små vågornas skvalpande mot klippan nedanför. Det gäller att stanna upp ibland. Andas. Ta det lugnt.

Ta det lugnt, ja. Det är ett begrepp min lille son börjar förstå. För honom innebär det att sitta stilla i soffan och titta på tecknat eller läsa bok efter en aktiv dag. Tätt intill mig.

Ingen fara. En annan fras som G ganska nyss har börjat använda. Den är särskilt användbar i samband med läkarbesök. Först var vi med honom, på återkontroll (återbesök, efterkontroll), och han lekte i den stora båten i entrén, precis som jag gjorde när jag var liten. Påväg upp i hissen var det okej, lite spännande att åka hiss, men när vi började gå genom korridoren som ledde till avdelningen upprepade han flera gånger ingen fara. Och vi bekräftade honom. Nä, det är ingen fara, det kommer att gå bra. Läkaren ska bara titta lite. Men när vi väl kom in på avdelningen och jag skulle anmäla oss i receptionen bara skrek han. Han minns. Han minns att vården inte är rolig. Dagen efter pratade han på sitt sätt om läkarbesöket med mig: Hejdå läkaren! Ingen fara. Ett annat sätt att bearbeta sitt obehag i vården som G använt sig av på sista tiden var dagen efter att han varit på vårdcentralen med sin pappa, eftersom båda var lediga och eftersom pappa M hade öronen fulla med vax. G hade lekt med en leksak från väntrummet medan sköterskan tog bort vaxpropparna. Dagen efter fick G tag i ett paket platshandskar, hemma. Han tog på sig en och hittade även någon slags tratt. Han gick fram till M som låg och vilade och lekte att han skulle tömma Ms öron med tratten. Ingen fara, sa G.

Och visst blir man lite extra lugn av mulna kvällar. Eller mulna mornar också för den delen. Det känns lugnt och fridfullt och det får vara bra som det är.

Jag har inte fått till att skriva på ett tag. Det gör ingenting. Detta är mitt forum och om jag inte orkar eller hinner skriva så är det ingen fara. Jag hoppas såklart att någon där ute läser vad jag skriver men mycket skriver jag också för att minnas själv, för att kunna gå tillbaka och läsa vad jag skrivit.

På tal om att kunna gå tillbaka och läsa så har jag ganska nyss läst igenom en dagbok jag skrev för 15 år sedan. Jag var arton år då och Oh så innerlig. Jag älskade verkligen människor! Det skiner igenom väldigt mycket i mina texter. Jag älskade att skriva också och har varvat dikter med rena dagboksanteckningar. Några sms har jag också skrivit av. Det är intressant att läsa och reflektera över hur tiderna förändras och över hur man själv förändras. På något sätt kan jag koppla detta till de litteraturhistoriska epokerna.

Renässansen - eller kanske borde det heta nässansen? Ja, man föds helt enkelt. "Antiken återföds" brukar man säga men här kanske vi ska tolka det som att varje gång en människa föds återföds en människa. Inte en fysisk människa i sig, inte en själ heller kanske, men ja, under antiken föddes en massa barn och nu föds en massa barn. Varje födelse är unik i sig och samtidigt någon slags upprepning av föregående. Jag vet knappt om jag hänger med själv i detta, utan jag ville mest få ihop det. Man föds. Jag föddes.

Upplysningen. Detta skulle kunna vara en människas skolgång och alla lärdomar hon eller han får under sina första år. Det är mycket som ska läras in och som man ska upplysas om. Det går upp ett ljus eller två och man känner sig upplyst.

Romantiken. Här är det känslorna som får plats. Det är nu man går in i tonåren och verkligen lever ut det innerliga. Jag var en riktig romantiker eftersom jag älskade att vara ute i naturen och att fantisera om romantiska möten. Det var mycket känslor, mycket kärlek men också ångest och gråt och olika rädslor.

Realismen. Det är väl där jag befinner mig nu: "inom hemmets fyra väggar". Jag ser saker som de är och kan beskriva det ena och det andra in i detalj. Jag räds inte det fula och lite tråkiga, vardagliga. Samtidigt har jag kvar en del av alla mina föregående epoker i mig. Jag tycker fortfarande om att lära mig, samt att lära andra, jag tycker om naturen och människor och jag har ganska nyss fött ett barn. Nacer. Renässans.

Vad mer kan jag berätta för er om? Ja, jag cyklar på. Idag tutade en bil på mig på bron. Dess förare ville nog att jag inte skulle uppta hela min körbana, vilket jag struntade fullkomligt i. Jag har också rätt att färdas på denna väg - och här finns det faktiskt ingen cykelbana. Dessutom är det farligt att köra om i en kurva. När vägen väl blev rak och sikten fri lade jag mig mer åt höger så att bilen kunde köra om. Då tutade den på mig en gång till. Väldigt irriterande. Har de så bråttom ut på holmen, verkligen?

Försommaren börjar lida mot högsommar verkar det som och det är fullt upp hela tiden. G somnar inte förrän närmare klockan 22 och det är kanske även därför jag inte riktigt hinner eller orkar ta mig tid att sätta mig och skriva. Jag tänker ibland på vad jag skulle kunna skriva om men det är inte ofta jag får ett riktigt il.

Om knappt två veckor har jag semester och jag vet inte hur det ska bli. Vi ska vara lediga tillsammans i tre veckor och vi har pratat om några utflykter här runtomkring och jag tänker även på seriösa saker som inreda vår sons rum, styra upp min mans ateljé medelst införskaffa bokhylla, städa förrådet... Men vi får väl se. Helst ska vi ju ta det lugnt också. Lite salta bad och så. God mat, förhoppningsvis.

Ja, det var nog detta om detta. Ta det lugnt, ingen fara, litterära epoker och försommaren som lider mot sitt slut. Jag hoppas ni har det bra där ute! Ta hand om er!

Jag borde la skriva något

Dagarna och veckorna går och jag borde väl snart logga in och skriva något? Så tänker jag, och så går ännu en dag. Vad ska jag skriva om? Det finns inget att skriva om, ingenting som pockar på och behöver skrivas ut. Det är inte det att ingenting händer. Det händer saker hela tiden. Men vad ska jag skriva om? Allt det som händer? Det jag tänker på. Mina tankar. Tovetankar?

Det har varit Havets dag. Det har varit Sillens dag. Det har varit badväder, men jag har inte badat. Det har regnat, det har blåst, solen har passat på att skina, men snöat har det inte gjort. Strandtriften har blommat över men nyponrosorna har slagit ut, det såg vi idag när vi var uppe och klättrade i berg vid vattentornet. Vilken utsikt! M blev sugen på att besöka Tjörnekalv. Vi pratade om att ta någon båt till Marstrand i sommar. Kolla in fästningen. Det tror jag att min man skulle gilla, och mitt barn skulle gilla att testa hur det ekar på olika ställen. För det lär det väl göra? Jag har varit där två gånger, en gång som barn i lågstadiet och en gång som tonåring, ungefär. Och en gång på studentbal. Men då var vi inte på fästningen utan på Socitetshuset.

Fästning, fästning, fästing. G hade en fästing på ryggen i veckan. Den hade bitit sig fast och jag blev stressad. Ropade på M som var långsam. Till slut kom han med olivolja och en kniv. Oljan skulle han ha för att ta bort fästingen med, sa han, och kniven för att döda den. Herregud! Galet, tyckte jag, och rusade ner med oljan (Det är en myt! Det är en myt!) och kniven och hämtade en pincett. Fästingen avlägsnades och spolades ner i toaletten. Jag hoppas den dog. G har inte uppvisat några tecken på borrelia eller TBE, vilka det nu skulle vara, och ska förresten vaccineras en tredje gång mot det sistnämnda i slutet av nästa vecka. Det kommer bli en odyssé i tre delar eftersom vaccinet måste tas i Kållekärr. Hur svårt kan det vara att ta en ynka spruta till Skärhamn? Men ja, tydligen är det Kållekärr som gäller. Berget, Mohammed, Mohammed, berget, tänker jag och så planerar jag att cykla till mitt kontor med G,  ta bussen vid en bra busshållplats, ta bussen till Kållekärr, vaccinera, ta bussen till förskolan och sedan promenera till kontoret. På så vis kan jag sedan hämta G med cykeln på eftermiddagen. Tjiho! Typiskt att det inte gick att få en tid en av de vardagar M är ledig. Typiskt.

Det är mycket logistik när man inte har bil, men det känns ändå värt det. Trots det har vi nyss instiftat ett "gemensamt bilkonto" där vi ska försöka spara pengar så att vi en dag när vi behöver det (vilket kommer definieras av oss) kan köpa en bil, och förhoppningsvis en bra och inte allt för gammal bil. Just nu har vi 8000 på kontot. Så det lär väl ta ett år eller något att få ihop en hyfsad summa. Vad vet jag? Hur som helst känns det bra att ha pengar att ta av den dagen behovet uppstår.

Igår var vi på grillfest, förresten. Det var en av Ms kollegor som ordnade detta, i sin egen trädgård. Han och hans familj bjöd in alla som ville komma från arbetsplatsen. Det blev ett trevligt gäng och det var härligt att få umgås med lite folk! Ungefär tjugo personer, skulle jag uppskatta. G var yngst och sötast. Jag var den yngsta frun. Fast jag är ju inte fru, men ändå. Frun i familjen som bjöd in och jag hade ett intressant samtal om hennes liv i Afghanistans nutidshistoria. Detta måste jag läsa mer om, kände jag. Så intressant och så hemskt. Hon sa att de första två åren i Sverige kändes som en dröm, efter flera omgångar av stridigheter i Kabul, talibaner och skräck. Då kom det lite tårar i mina ögon, kan jag säga... Jag är så glad att vi lever i ett land där det råder fred och frihet. Jag är så glad att de kan vara här. Världen tillhör oss alla. Strandtriften, havet, solnedgången. Ja, jag önskar verkligen att alla skulle kunna få uppleva det här som är fred. Men så är det inte tyvärr...

Samtidigt slåss jag i mitt inre och med min omgivning eftersom jag lever med feministiska ideal i en patriarkal värld. Jag blir den jagande som jag också måste läsa mer om, och tjatar och håller på och hetsar. Snälla, gör det, gör det... Kan du ta undan i köket? Kan du plocka upp lite leksaker från golvet? Kom igen... Snark. Jag ska försöka lugna mig, men det är så sjukt svårt att bryta mönster. Har ni också märkt det? Analysen finns där - var jag får mitt beteende ifrån och var han har fått sitt ifrån (ursprungsfamiljerna). Men hur sjutton bryter vi det och gör bättre så att det blir bra? Ingen aning. Mitt mål är att vi ska göra ungefär lika mycket av det gemensamma jobbet, alltså det obetalda hushållsarbetet, och att jag ska slippa påminna, hetsa och tjata, för att min man ska slippa bli påmind, hetsad och tjatat på, vilket jag vet av egen erfarenhet är sjukt störigt och omotiverande. Samtidigt vill jag ha en viss ordning, vilket han inte verkar bry sig om alls lika mycket. Olika nivåer - en klassiker. Ja, vi har testat listor. Och vi har en just nu, som vi skiter i... Åh... Har någon något förslag?

Dagarna och veckorna går. Lite av det jag tänkt på har jag skrivit här. Jag har inte skrivit om att vi varit i Göteborg och ätit japansk mat. Jag har inte skrivit om att jag gosat med min fina systerson. Jag har inte skrivit att jag kramat Janne Josefsson. Jag har inte skrivit om att årets sill faktiskt är riktigt god och att vi åt den bakom en syrénbuske med havsutsikt. Men så var det.

Jag hoppas att ni har en fin försommar, för det har jag, om än väldigt intensiv. Ta hand om er så hörs vi!