En otroligt social helg

Så plötsligt, tre år in i vårt liv på Västkusten, infaller en otroligt social helg i slutet av november. Helgen börjar med spontaninbjudan till fredagsmiddag hos Mala på holmen. Vi väntar på paj som göttar till sig i ugnen och G får i sista sekunden köttbullar och snabbmakaroner, då paj inte alls var vad han ville ha, visade det sig. 

Pajen äts och vi pratar om det senaste. Eller jag pratar. Jag är så bra så bra på att prata, nämligen... Det är tågresetankar och husförhoppningar. Vi får väl se hur det går med allt... Mala kommer med idéer och stöttar tankearbetet. Bra! Ute blåser det halv storm och är helt mörkt. Vilken tur att vi har bil! Jag hade inte cyklat över bron frivilligt i det vädret! 

Så kommer lördagen och kalas uppe på ett annat berg, mer i skogen. Vi är bjudna till en sexåring och det är bara andra sexåriga pojkar där, tre pappor, födelsedagsbarnsföräldrarna, min femåring och så jag. Vi inleder med att komma tio minuter för tidigt och hålla varandra i handen en stund. Men sedan säger jag att det är okej att du springer och leker med kompisarna, jag kan stå här. Okej stå här mamma, svarar G och kutar iväg. Så glad och upprymd över att vara på kalas. Det dukas fram stekt och kokt korv och barnen sitter vid sina namnade pappmuggar och dricker saft och trycker i sig korvbröd, korv och ketchup. G sitter mellan två pojkar han känner; födelsedagsbarnet och en pojke från holmen som gått i samma förskolegrupp som han. Det känns bra. Jag står på behörigt avstånd och min lille son klarar sig så fint. Stolt kan man bli för mindre! Ute faller ett stilla och fint regn. Grått. November. Det blir dragkamp där ute och blöta luggar. Sedan går vi in, sjunger och äter kakor. Glass blir det också. Vilken fest! Fantastiskt! 

M hämtar oss i bilen efter kalaset och vi åker på en liten tur bort mot norra delarna av ön. Berga, Rörvik, Höviksnäs. Rörvik har sagoskogar och i gamla Höviksnäs fotar jag en flyende skarv. G leker på en lekplats i de nya delarna. Och när vi kommer hem efter någon timma är jag så trött att jag inte förstår hur jag ska orka med resten av dagen. Efter en kopp te och en liten stund vid köksbordet ställer jag mig ändå och lagar tigermat/Nikkalouktasoppa, som G glömt att han gillar. Lite får han i sig ändå, tillsammans med ris, och sedan ger jag M äran att ta hand om köket medan jag lägger mig i sängen och läser de 70 första sidorna i Bränn alla mina brev. Lättläst och intressant! 

När jag kommer ner igen sätter vi oss tillsammans och tittar på TV. Vi har lite svårt att veta vad vi ska kolla på och tar tre avsnitt av Snorkråkan. G verkar inte riktigt förstå att det är på låtsas och på skoj, jag tror han är lite för liten. M och jag känner igen stugorna i bakgrunden från Sjölunda Semesterby, som vi tyvärr besökte i somras, och det stämmer! Den är inspelad delvis där. Efter en stund märker jag att G är varm, tar tempen och han har 38.6... Han somnar gott utan febernedsättande. Kvällen avslutas för min och Ms del redan innan halv tio. Så skönt det kan vara att somna tidigt någon gång ibland!

Så kom dagen idag: Söndagen den 21 november och vi var inbjudna till tvillingpojkarna i Gs förskolegrupp och det ville vi inte missa. Vi hade pga förkylning missat deras födelsedagskalas för någon månad sedan och nu hade vi hittat en dag att sammanstråla på för att ge presenter och umgås. Mamman och jag höll med varandra om att vi kunde ses ändå, trots att G hade feber igår, om han inte hade det idag och det hade han banne mig inte, även om han kändes lite varm... Så svårt! Han var i alla fall pigg och glad och lekte, lekte, lekte med de andra två. Vi åt korv med bröd till lunch och sedan gick vi ut och åkte sparkcykel och lekte på en lekplats i närheten. Bing bong! ropade de för fulla halsar över bygden. Solen sken men den svaga vinden var kall. Mamman och jag hade intressanta samtal om gissa vad... (barnen såklart!). Och sedan gick vi hem till dem igen och fick gofika och te/saft/kaffe. Samtalen fortsatte. Helt underbart! Tänk att få sitta så här, för tredje dagen i rad, och titta ut över havet och prata om livets väsentligheter (inte bara barnen, faktiskt) och känna att man kan få höra till, känna att det finns folk som vill träffa en och prata med en och att det finns barn som vill leka med mitt barn. Det är guld värt! GULD! 

Det var ett stort offer att flytta från alla mina vänner i Umeå. Jag fattade det inte innan, men det var så det var. Så det blev. Att lämna alla vänner för familjen... Jag gjorde det för jag trodde det var rätt, och jag ångrar det inte, samtidigt som jag antagligen hade tänkt på det några varv till om jag vetat att det skulle bli så svårt att hitta nya vänner här. Eller svårt, och svårt, jag vet inte. Mala hittade jag snabbt, som tur är, och lite i taget har jag byggt upp något slags löst kontaktnät med folk som vet vem jag är, folk jag kan prata med och träffa någon gång ibland, folk som svarar när man hör av sig. Kanske är det svårt för att man är i en viss ålder och för att folk redan har allt: syrror, brorsor, kusiner, föräldrar, svärisar, umgänge sedan barnsben, hus, hem, båt, bil, hund vad vet jag... Grejer att göra, fritidsaktiviteter och sist men inte minst: Jobb! Barn! Folk, och även jag, har rätt fullt upp, och när höstmörkret sänker sig och man knappt ser handen framför sig blir det nog ännu svårare att hitta tid och ork att umgås med folk, och dessutom nytt folk. Känner någon av er som läser igen känslan att det är ett större motstånd att få in nya bekantskaper i systemet än att bara höra av sig till samma gamla vanliga vänner? Jag tror det är så för många, inklusive för mig. Håller ni med?

Jag vet inte om det beror på att det är en mindre ort, men framförallt tror jag att det beror på att folk har fullt upp. Att det är en mindre ort har också en fördel, som jag tror att en stad inte har; man hälsar på folk när man möter dem, man byter några ord på affären, parkeringen, till och från förskolan. Men att byta några ord är givetvis inte samma sak som att umgås och ha förtroliga samtal. Så småningom kommer man väl dit... så småningom. Tre år in nu och kanske lossnar det mer och mer? Kanske förstår ni att jag vill klamra mig fast här, hoppas att ett hus för rimlig peng kommer till oss snart, så vi kan bo här och fortsätta nästla oss in bland folket, fortsätta skapa vårt liv... 

Så, denna helg ganska i slutet av november kunde jag verkligen leva ut min sociala sida. Det ger mig energi och det gör mig på gott humör! Imorgon är det måndag och jag håller tummarna för att G är feberfri. Hoppas ni haft en bra helg, för det har jag! Ta hand om er där ute - och glöm inte reflexerna i mörkret! 

Höstljus

Jag vill ha fönsterlampor

Jag  vill ha ett hus att sätta fönsterlampor i

Jag vill ha trygghet

Jag vill ha ett hus att känna trygghet i

Jag vill ha en bonad med gamla broderade ord

Jag vill ha ett hus att hänga upp min bonad i

Litet bo jag sätta vill

Gård med trädgårdstäppa till

Resetankar

Lyon Part Dieu

Vi har börjat formulera tankar om att resa, igen. Jag hoppas att man kan det och att man får det nu i vinter, att inte en kraftig coronavåg sköljer över Europa med kraftiga restriktioner som följd. I början av december ska G och jag fixa nya pass. Det finns ingen foto-tid innan dess. Sedan får man väl vänta i någon vecka eller två och då kan vi lika gärna vänta till efter julafton. Jag firar ändå helst jul hemma, men åker vi i mellandagarna så blir det ännu en jul i Spanien. Los reyes kommer ju inte förrän 6e januari. Jag är dock inte alls peppad på spansk jul och hade nog hellre åkt i mitten av januari, men nu ska förskolan ändå vara stängd vecka 52 och vecka 1 och då kanske det är lika bra att passa på att åka ner just den tiden, när vi ändå måste vara lediga för att passa G. 

Igår satt jag och letade tågbiljetter ner till Spanien på sidan Omio. Man når den genom att googla "SJ utomlands". Då hamnar man på Omios sida som är kopplad till SJ.  Biljetterna som man får  fram där är ganska billiga, tycker jag, men det verkar inte gå att köpa interrailkort. Jag är dock inte säker på att det blir så mycket billigare MED interrailkort, eller så blir det det? Interrailkortet kostar ju en del det med. Ca 2000 kr.  Så frågan är väl om rabatterna man får liksom är värda pengarna, alltså mer än 2000 kr. Det måste jag undersöka!

Det jag har hittat hittills i min biljettsökning är att det finns direkttåg mellan Kiel och Frankfurt (ca 5h), direkttåg mellan Frankfurt och Lyon (6h) och direkttåg mellan Lyon och Barcelona (5h). Det sistnämnda tog vi sist vi åkte ner till Spanien med tåg. Sedan från Barcelona till La Palma del Condado kan man åka om man byter i Madrid. Det funkade ganska bra. Hela min sökning gick alltså utmärkt, tills jag skulle kolla färjan mellan Göteborg och Kiel. Då visade det sig att den inte går den 25 december, som jag tänkte att vi kunde åka. Så vi får väl åka den 26 december då, och söka om alla biljetter igen. Eller hur vi nu gör... 

Resan ner, förutom färja och hotell och mat (alltså endast tåg Kiel-La palma) skulle kosta ca 3600 kr per vuxen, en väg. Helt okej ändå kan jag tycka. Nu kostar ju dock färjan någon tusenlapp per vuxen också och sedan tillkommer som sagt mat och hotell, men ändå får jag känslan av att det kan bli billigare än sist. Eller så blir det inte det? Vi får väl se. M föreslår nattåg. Då kombinerar man ju boendet med resan, så behöver man inte betala hotell den natten. Det är smart, men samtidigt svårt att sova vilket kan inverka negativt på humöret och reseupplevelsen...

Pengar behöver man till mycket, men nu är vi riktigt sugna på att åka ner till Spanien. Vintern här är mörk och lång och vi har inte varit där sedan G var hälften så gammal som han är nu. Vi har inte träffat Ms familj på snart tre år! 

Har ni några reseplaner? Har ni några tågtips eller rutt-tips? Ge mig dem i så fall! 

En liten tanke i början av november

En liten tanke per dag? Nä, du, Åsa - jag vet inte om jag hinner. 

Igår var vi på församlingshemmet här i byn. Det var aktivitet för alla åldrar. Pyssel, andakt och mat fick jag veta och det var maten som lockade mest, men vem vet - lite andakt kan väl aldrig skada? 

Så vi drog dit. Jag cyklade upp mitt snabbaste till förskolan och kände euforin inom mig inför att få umgås med människor, prata med nya vuxna och se mitt barn leka med andra barn. 

Vi släntrade över kyrkogården i skymningen och möttes i dörren av en präst med dubbelnamn och vitt skägg. Han berättade historien om Rut för oss. Jag antar att den återfinns i Gamla testamentet, för Jesus var liksom inte född än. Släkt med Rut var han tydligen och vore det inte för Rut så... tanken är hisnande. Hur hade världen sett ut då? Utan Jesus och all den tankevärld han förde med sig? Ingen vet.

Vi gick in och satte oss genast vid ett pysselbord och limmade fast linser, bönor, spaghetti  och fröer på varsin liten tavla. Det skulle symbolisera den säd Rut plockade på åkern. Jag kunde se att G var väldigt skillad i detta med att pyssla. Något vi aldrig gör hemma, konstigt nog. Han limmade och pillade och var helt koncentrerad och bekväm. Jag gjorde mitt bästa och tänkte på att pappa M hade älskat det här: både att skapa och att se att kyrkan i Sverige gör mer socialt arbete än den i Spanien och att det finns en annan frihet här. Inte bara prästen som rapar upp bibeln och en församling som ställer sig upp och sätter sig ner på given signal, y da la paz på slutet. Nej, här får man både pyssla, leka, prata och äta. Samt sjunga lite om gloria och be och bli välsignad i treenighetens namn.

Jag kunde inte låta bli att tänka, när jag satt där och lyssnade på de andra som bad, att tänka att tänk om miljörörelsen eller vänsterrörelsen gjort detsamma. Låtit barn växa upp i rörelsen och uttrycka sin vördnad för rörelsen och dess frågor (t ex naturen, allas lika rättigheter...) på många olika sätt; genom pyssel, sång, lek och mat. Hur hade världen kunnat bli då? En hisnande tanke, återigen. 

Men i morse när jag cyklade till förskolan förstod jag att så redan sker. Det finns Mullegrupper, utepedagogik och ungdomsläger anordnade av olika partier och organisationer. Det enkla att min son varje dag får vara i skogen med förskolan, och att vi är ute mycket och samtidigt pratar om vad som är bra för naturen och vad som är dåligt blir en stor del av hans barndom och fostran. Men samtidigt - den där gemenskapen som kyrkan och församlingen verkar ge tror jag har en stor kraft. En kraft att ena människor och om man vill - förändra samhället i den riktning man önskar. 

Och här - ute vid kustbandet - där havet dånar in hotfullt ibland och ligger som en spegel ibland, finns det två kyrkor i varje by. Här är det kyrkan som erbjuder de sociala aktiviteterna, utöver idrotten då såklart. Och om det är det som bjuds så är det väl det man får ta, antar jag. Men om man knäpper händerna eller ej, det är till syvende och sist ändå ens eget val.

Stickad bebiskofta

Inatt eller kanske imorgon föds den lilla parveln som ska ha den här koftan. Jag stickade den på en vecka i början av hösten, medan jag lyssnade vidare på Rolf Lassgårds uppläsning av "Händelser vid vatten" av Kerstin Ekman. 

Koftan är stickad i samma bambu/bomullsgarn som jag virkade filten av. Här har jag stickat med två garn samtidigt; det blå och det gröna. Knapparna kommer från Lisa Plommon  och är klädda i ett återbrukat tyg, som det heter. Jag tyckte de passade så bra i färg. Knapptillverkerskan gav mig även en stoppnål att sy ihop koftan med, vilket jag tackar för! 

Koftans mönster hittar ni här: Grey Gosling hos Garnstudio jag har för mig att det gick åt knappt två nystan per färg av garnet Bamboo Cotton från Adlibris.

Jag hoppas du kommer tycka om den, vem du än är som snart kommer till denna värld! Välkommen! ♡

En aktiv helg i oktober

Inför den här helgen hade vi nästan inga planer. Det enda som var tänkt var att vi skulle gå på femårskalas, jag och G. Det såg jag fram emot men G hade nog halvt glömt det - vilket visade sig vara tur.

En annan plan gjordes dock upp i torsdags: åka till Göteborg! M ville dit för att titta på och eventuellt köpa en ny dator. Den han har är från december 2009 och nu vill han jobba mer digitalt med sin konst säger han, så då är det ju vettigt att ha en dator som liksom funkar. G skulle följa med honom, för båda älskar att gå i affärer, och jag skulle träffa min syrra på tu man hand. 

Det blåste hårda vindar, men solen sken, när vi satte oss i bilen i lördags morse för att bege oss söderut mot storstaden. M släppte av mig vid en busshållplats nära den första data-affären och jag tog en lokalbuss in till stan från Bäckebol. Hu, vad full den blev! Och där på busshållplatsen mitt i stan mötte min snygga syrra upp! Så glad jag blev av att se henne! Tänk att jag kan ha en sån välklädd och gatsmart syster som vet hur man för sig i alla möjliga situationer; i klädaffär, vid övergångsställen, på restaurang, i parker och vid spårvagnsspår. Ja, ni fattar! Hon är en stadstjej och jag är en lantis. Hon i mörkblå höstkappa och jeans och jag i tunn dunjacka och slitna skor. Hon lång, jag kort... Vi strosade runt lite och hon köpte en klänning och jag en t-shirt. Hon var diskret och jag skämde ut mig. Typ. Sedan gick vi vidare förbi domkyrkan, och hamnade på en heterovänlig restaurang vid namn Bee. Den ligger i samma hus som Saluhallen, bara så ni vet. Vi käkade skaldjurssoppa och det var himmelskt gott! Efter detta gick vi vidare upp längs Avenyn och svängde av vid Valand för att stanna och fika i Vasa. 

Tänk att vi träffas så sällan trots att vi nu bor relativt nära varandra. Jag borde öva mig på att köra bil hem till henne så jag kan dra dit spontant. Jag kan ju köra bil men jag är ovan. Jag har kört härifrån till Göteborg och tillbaka, men det var många år sedan nu... Kanske får det bli ett nyårslöfte. Vi får se... 

Efter fikat var det dags att börja tänka på att återförenas med våra respektive familjer så vi promenerade via Haga och Järntorget till Nordstan tog varsitt färdmedel åt varsitt håll. G och M väntade på mig vid Hjalmar Brantingsplatsen och så körde vi norrut igen, nöjda med en heldag i stan. Som om det vore nog... 

För på vägen hem passerade vi Kungälv och då blev M väääldigt sötsugen! Och G blev väääldigt (hopp)borgsugen så vi stannade vid Bohus fästning och de två fikade varsin chokladboll på Kongelfs Gästgiveri och sedan gick vi till en lekplats bakom vår favoritpizzeria där G lekte en stund innan det var dags att fly den isande vinden och sätta oss i bilen för att åka hem igen. Så slut jag var hela kvällen sedan, och även idag. Det var roligt i stan men jag blir trött av alla intryck. Det var nästan extra härligt att jag då imorse gav mig ut på en långsam ensampromenad i en och en halv timme. 

Idag var det till skillnad från igår helt vindstilla och solen värmde litegrann, trots hösten. Jag inledde promenaden med att strandstäda lite i hamnen (jag borde haft handskar och påse), medan jag lyssnade på ett radioprogram om bensinpriset. Lite lagom intressant, sådär. Sedan gick jag vidare mot närmsta kanal och upp på ett berg. Då lyssnade jag istället på Kropp och Själ om att vilja bo på landet. Det var trevligt och jag kunde känna igen mig i mycket som sas. 

Väl hemma igen hade jag lite fruktstund med mig själv och hjälpte G på med kläderna. Sedan satte vi igång att städa huset. G var ivrig - han ville gärna skaka mattorna och även om han inte skakade dem så hämtade han dem alla och la dem utanför ytterdörren. Snyggt! M dammsög och städade toaletterna, jag skakade mattorna och sedan moppade jag kök och hall... Jag vet inte om det var det fina vädret men det var som om jag bara drog igång så himla många projekt: tvätta, baka bröd, plantera en myntaplanta som fått massa rötter, plantera ut en liten grönkålsplanta i pallkragen, installera chromecast, gå ut med soporna, plocka i ordning, laga mat två gånger och så vidare... Allt skulle fixas, och allt på listan gjorde vi faktiskt - imponerande jämnt fördelat över oss två vuxna. Men när klockan var fem ungefär och jag skulle fixa middag var jag sådär helgtrött som jag alltid brukar bli klockan fem på söndagarna. Ändå gjorde jag det: lagade potatis- och purjolökssoppa till oss vuxna och korv och makaroner till G. Inga svåra rätter men jag kände bara för att sätta mig och slappa. Och då hade vi ändå sovit middag vid tvåtiden (inte G (tror jag), bara vi päron). 

Kalaset idag fick vi tyvärr hoppa över, för G vaknade och var hostig och det har han varit lite från och till sedan, även om han samtidigt varit pigg och glad. Så imorgon får han vara hemma, och troligtvis torsdag med. Nu sover han i alla fall och låter lite täppt. 

Ja, så kan det gå när en helg med typ inga planer övergår i en helg med fullt ös av roliga saker. Jag är väldigt nöjd med helgen och väldigt nöjd över att jag inte ska göra något mer nu utan snart gå och lägga mig. Hoppas ni också haft en bra helg! Imorgon är det måndag och sovmorgon för min del!

Fem år sedan BF

Idag är det fem år sedan beräknad förlossning och det känns nyss, samtidigt som ett helt liv har förflutit. Ett nytt liv av moderskap och är småbarnsperioden slut nu? Nej, inte riktigt än väl? G behöver mig fortfarande till allt möjligt, även om han själv såklart tycker att han är stor och visst klarar han av både det ena och det andra; duka av sin egen tallrik, ta på sig pjamasen, känna igen några bokstäver och med min hjälp läsa korta ord som DU och NU och OJ. 

Det är fem år sedan och jag tänker inte så mycket på förlossningen eller neonataltiden, men ändå ligger det där djupt inne i min själ som ett sår med svag sårskorpa som lätt går att pilla loss och då börjar det genast blöda igen. Jag märker det när jag lyssnar på den jag röstade på som årets sommarpratare för något år sedan: Johanna Isaksson. Hon berättar så drabbande och fint om deras första tid med sonen Ivar, och om den oerhört dramatiska och farliga förlossningen med moderkaksavlossning. Det är så läskigt att jag frågar mig om någon någonsin kan tänka sig att bli gravid, efter att man hört hennes historia. Det är så drabbande berättat att jag första kvällen bara orkar lyssna på fem minuter innan jag storgråter för mig själv i köket och sedan tar mig upp till M och börjar prata om vår första tid. Kvällen efter lyssnar jag färdigt på del ett och gråter lite mer, men inte bara. Jag känner så väl igen det hon beskriver från neonatal, även om vår son faktiskt mådde bra och vi inte var i närheten av lika oroliga som hon och hennes man måste ha varit. 

Det är fem år sedan beräknad förlossning och jag nattar G genom att läsa två sagor. Båda handlar om Axel och Omar och G tycker att det är lagom spännande. Tidigare på kvällen har vi tittat på Världens natur om lodjuret i Spanien. Så fint program och så mysigt att krypa upp i soffan tillsammans och titta och prata om vad vi ser. G blir nästan ledsen när kaninen äts upp av - vem det nu var... Och han tycker inte kejsarörnen är snäll alls när den tar den stackars oskyldiga rödhönan. Jag förklarar att vissa djur äter varandra, och vi har ju nyss mumsat i oss falukorv... Programmet om Spaniens natur är extra intressant, tycker jag, eftersom Gs farmor och farfar bor alldeles i närheten av nationalparken Doñana, där det iberiska lodjuret faktiskt bor (och kaninerna, och våra svenska flyttfåglar). Kanske kan vi åka på en rundtur i den nästa gång vi åker till Spanien. När det nu blir... kanske i januari eller februari?

Fem år sedan BF ja... Och jag som inte fattade någonting när jag kom in till förlossningen i slutet av augusti. Skulle de hugga av mig huvudet? Ja, varför inte. Det gjorde så fruktansvärt ont. Istället gav de mig magnesiumdropp och en spruta med något i, mot mitt superhöga blodtryck. Min favoritbarnmorska, som hon kom att bli, la sina båda armar på mina ben och försökte lugna dem och mig. De bara skakade... 

Fem år sedan BF och om jag inte fick tillgång till min son och vår bebisbubbla då, på neonatal - en vecka efter att jag skrivits ut, så har jag verkligen det nu. Vi umgås mycket och vi försöker hitta på saker som är roliga för hela familjen, så som olika utflykter men även mysigt hemmafix. G älskar att baka kaka. Och att äta den... 

Det jag lärde mig av min sju veckor förtidiga förlossning var nog att ingenting blir som man har tänkt, och vad det gäller förlossningar så är det bara att hänga med. Mitt förlossningsbrev togs aldrig ens upp ur väskan, men det ordnade sig ändå. M visade sig vara en klippa till pappa när han tog hand om G helt själv, men med hjälp av neonatalsköterskor, den första tiden. Vården visade sig fungera när den verkligen behövde det, och jag kommer aldrig glömma min första fina sköterska på IVA. 

Tack G för att du kom! Och tack för att du är en sån underbart fin femårig pojke! Min pojke!

Så börjar oktober för skridskopojkens mamma

Så kommer oktober med regn och rusk och riktigt höstväder. Trädgården förvandlas från gräsmatta till mindre sjö, men min far - fastighetsägaren, säger att det är ingenting att göra. Vi får anta att han har rätt.

Senaste veckan har, förutom både fint och lite sämre väder, innehållit anbudsskrivning, skridskopremiär och funderingar kring bostadsmarknaden (igen).

Anbudsskrivning innebär att jag hjälper till att skriva anbud för att förhoppningsvis vinna en upphandling vilket innebär att sälja distansundervisning till några kommuner i södra Sverige. Jag ska skriva en hel massa sidor och har några äldre men ändå helt okej texter till min hjälp. Dock föredrar jag att skriva om allt från början ändå, även om man kan "ta" vissa saker. Verksamheten utvecklas ju hela tiden och man vill ju presentera den bästa bilden av oss, så att vi vinner. Anbudsskrivning innebär också ett avbrott från det vanliga jobbet för min del. Jag får ha vikarie och fokusera på mina ord istället för att rätta andras texter. Lite kul tycker jag faktiskt det är.

Skridskopremiär då? Jo, det var min femåring G som ville testa att åka skridskor. Han ville börja i skridskoskola och detta tyckte jag var mycket lämpligt då vi bor bara ett stenkast från en ishall. Det är konståkningsföreningen som håller i det och en snäll konståkningsmamma hjälpte oss väl tillrätta den första dagen. G har fått hyra ett par skridskor för hela säsongen och han har gjort sitt första pass. Stolthetstårar trillade ner för mina kinder när han gick på isen och höll tränaren i handen den första stunden. Inte tittade han åt oss eller ville gå av heller, nejdå. I fyrtio minuter, av femtio, kämpade han på där på isen med sina vita skridskor. Han ramlade några gånger men lyckades ta sig upp själv. Efter fyrtio minuter hade han dock ont på hela fötterna, så då fick han gå av. Trots detta var han peppad på att vara med nästa vecka igen! 

Och jag på andra sidan sargen kunde glädjas åt att kunna stå och prata med två andra mammor som jag är bekant med, vars barn också åker skridskor samma tid, men i en annan grupp. Vi pratade om den framtida skolstrukturen i kommunen och vi var rörande överens om att endast två F-9 skolor (alltså åldrarna 6-16 år) inte är önskvärt överhuvudtaget. I var och en av dessa skolor ska det gå ca tusen elever och det kan bara inte vara bra. Jag har skrivit en debattartikel som jag hoppas få publicerad i lokaltidningen. Men vi får la se hur politikerna röstar i kommunfullmäktige senare i höst. 

Både skolstrukturen och vår situation på bostadsmarknaden har jag tänkt på mycket den senaste tiden. Attans bananer att det ska vara en så stor bostadsbrist i Sverige att det är bostadsbrist även här. Som krydda på moset står dessutom en hel massa villor tomma nästan året om. Bo i dem då för sjutton, nu när ni väl har köpt dem framför ögonen på oss! Ja, detta blir jag också frustrerad över: att folk har råd att köpa en villa här samtidigt som de bor i en  villa eller lägenhet "i stan" (eller var de nu bor) och att de på det viset "tar" bostäder från de som vill bo här året om, och de betalar inte ens skatt i kommunen! Tänk vad mycket rikare kommunen hade varit om alla hus vore fulla med helårsboende. Hade den inte det? Jag tror det! Och då kanske politikerna hade tyckt att de haft råd att behålla många lite mindre  runtom på ön. Eller så hänger det inte ihop alls? Jag vettesjutton!

Det bostadsbristen gör mer, och sommargästerna hejar på så mycket de bara kan, är att priserna stiger. Detta är inte nytt för någon men jag blir så sjukt frustrerad över att vi inte kan bara köpa ett hus som ligger där vi vill (inte långt ute i skogen) och som är i någorlunda okej skick. För att kunna göra det måste jag höja min lön med 4000 kronor i månaden och vi måste dessutom spara ihop några hundratusen till. Spara kan vi väl göra men hur höjer jag lönen utan att byta jobb? Och nej - jag vill inte byta jobb! 

Så. Nu är det lördagskväll. Nu ska jag sluta ranta och istället sy ihop en kofta jag har stickat. Jag ska sy ett stygn i taget och lyssna på Händelser vid vatten i uppläsning av Rolf Lassgård, och bara ta det lugnt. Sedan kanske vi ska se en film ihop om vi orkar och ungelungen somnar i tid. 

Tack för att ni läste, om ni läste. Hoppas ni har en fin och något mindre frustrerad lördagskväll än vad jag har! 

Hälsningar från Skridskopojkens mamma

PS. nästa som kommenterar kommer lämna den tusende kommentaren på denna blogg!