Tjörn - Lissabon, en reseskildring

Så äntligen faller ett sommarregn! Och äntligen sätter jag mig för att försöka skriva ihop något om vår sommarresa. Att bara skriva om planeringen, någon liten glimt från när vi var på plats, men missa att beskriva själva resan känns som att snuva både er som läser nu och mitt framtida jag på konfekten. 

När man är på resande fot tänker man, eller åtminstone tänkte jag så, att jag kommer komma ihåg varenda  dag kristallklart för att kunna återge dem sedan. "Det är tur att man fotar så att man kan titta på sina bilder sedan och komma ihåg vad man gjort" sa en kvinna vi mötte i en pytteliten gränd i Alfamakvarteren i Lissabon och som visade sig ha vuxit upp i ett grannhus till mina föräldrars sommarställe. "Sånt händer." skrev mamma när hon fick veta att vi träffat den numera framlidna makrillfiskarens dotter på den mest otippade plats. 

"Jag skulle vilja skriva om alla träd vi sett" sa jag till M på färjan hem. Träden är viktiga, särskilt i stadsmiljö. Man märker en sådan oerhörd skillnad på om det finns träd på en gata eller ej, om en park har träd som skuggar eller bara höga palmer med någon liten ruska högst upp. Jag älskar träden. 

Men nu ska jag försöka hålla tråden och berätta om åtminstone nerresan. Det var en gång i juni...

Det var en gång i juni, närmare bestämt två dagar efter skolavslutningen som vi tog vårt pick och pack och åkte med vår vita spanska bil till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att inte vara stressad och arg, som jag varit året innan, och förvånade både mina föräldrar och mig själv över hur lugn jag kände mig. Planen att åka i god tid hölls och G hann leka lite på lekplatsen nära mina föräldrars hus. Min gamla lekplats där jag lekte när jag var liten... 

Väl på Kielfärjan infann sig den sedvanliga euforin. G och jag sprang runt på soldäck och kände hur semesterkänslan fyllde oss. Den spanska matadorvärmen hade kommit för att hälsa oss välkomna till södern, men inne i hytten var det svalt och skönt. Att ta Kielfärjan känns som att åka båt på ett parkettgolv. Helt lugnt och stilla, och plötsligt nästa morgon är man framme i Tyskland! 

Vi traskade iland och insåg att det var söndag och att alla butiker var stängda, inklusive köpcentret mittemot centralstationen där vi har köpt mat andra gånger. Men! Se! Inne på stationen var butikerna öppna och vi köpte vegetarisk sushi, som G siktat in sig på (eftersom han åt det förra året på tåget från Kiel) och vanlig sushi till mig. Tåget till Karlsruhe avgick i tid och vi anlände endast 15 minuter sent. Inget strul överhuvudtaget. I Karlsruhe kunde vi riktigt känna att det steg upp värme från marken fastän det börjat regna. Vi sov på ett hotell som heter Schloss-nånting och hade kristallkronor och en hiss som var kulturminnesmärkt och lika gammal som den var spännande att åka. Det kändes som ett bra hotell, men vi gick till Erste Fracht Braugasthaus och åt middag, vår vana trogen. Den ligger i samma hus som ett hotell vi sovit i tidigare och restaurangen känns lite innovativ på något sätt, lite rolig annorlunda mat liksom. Först åt vi några röror (tsatsiki, hoummos och något mer) och sedan åt jag polenta med ratatouille. De andra åt hamburgare och M drack en skitstor öl som såldes som "liten". Allt var gott tyckte alla! 

Dagen efter tog vi ett tidigt tåg till Strasbourg och väl där tog det faktiskt en timma att lämna in  väskorna på ett sådant  väsk-inlämnings-ställe, precis som jag hade förutsett. Inte för att det var kö, för det var det inte, utan för att man behövde något så exotiskt som kontanter - i euro, och det hade inte vi. Alltså, vi hade det hemma, men inte i plånboken där i Frankrike. Hoppsan! Jag fick veta att det inte fanns någon bankomat på stationen och gav mig således ut på jakt efter en i stan. G och M väntade vid väskorna och jag gick så fort jag kunde. Först guidades jag till en återvändsgränd vid stationen, men där fanns det bara knarkare, ingen bankomat. Sedan gick det bättre och jag lyckades ta ut en hel del och småsprang sedan tillbaka till stationen och min väntande familj. Under tiden hade M lyckats växla till sig 5 euro mot en 50 kronorssedel av en spansk herre som också skulle lämna sina väskor. Alla knep är bra utom de dåliga, antar jag! 

Efter detta behövde vi verkligen pusta ut så vi lämnade in M på en konstmaterialsbutik medan G och jag gick till en liten lekplats i floden som rinner i Strasbourg, eller om det är en kanal? Klockan var knappt halv elva på morgonen och endast G och Frankrikes sötaste tvååriga flicka lekte på lekplatsen. Jag åt frukt, drack vatten och pustade ut. Det fanns träd och några små bänkar och det var bara så skönt att få sitta där och hämta andan lite. 

Klätterapa

När klockan var lagom mycket letade vi upp en restaurang på ett litet torg och jag beställde något typiskt alsaceiskt som var nästan som en blandning mellan en tunnbrödmacka och en pizza. Tarte flambée hette det. Men alceasiskt heter det väl ändå inte? Tyvärr kom det fram någon märklig man, kanske tiggare och pussade på G:s hand medan jag var på toaletten så M fick försvara honom genom att resa sig och ropa åt honom att gå därifrån, så G grät när jag kom tillbaka. På väg till stationen igen köpte jag te till min termos och G och M köpte varsin oerhört god bakelse. M hann till och med rita av en kvinna med en bebis, i smyg, och sedan ge bilden till dem. De var också spanjorer på genomresa, fast åt andra hållet. Utanför stationen fanns en stadsodling och soldater med maskingevär patrullerade runt för att hålla koll på eventuella terrorhot (antar jag). Inga policías locales precis, konstaterade M. 

Stadsodling i Strasbourg

Fem timmar i Strasbourg gick med andra ord ganska snabbt, samtidigt var det kanske lite väl länge. Jag vet inte. Nästa gång skulle jag hellre åka mer direkt. Kanske en buss från Karlsruhe till Strasbourg (om man nu måste byta där) och sedan kanske bara vara där en timma eller två. Samtidigt var det smart att ha många timmar eftersom tåget vi tog därifrån var det enda direkttåget den dagen mellan Strasbourg och Bordeaux och också det dyraste tåget vi tog (ca 4000 kr för oss tre). Helt sjukt dyrt egentligen! 

På tåget till Bordeaux kom vi i samspråk med ett något äldre par från England som nu bodde i Sydafrika och som reste med sin vuxne son med Downs Syndrom. Vi pratade om världen, om Sydafrika, Sverige, att turista och sådant. Det var intressant.  När de gått av klev en man på och satte sig bredvid mig. Han började rätta prov. Jag var såklart tvungen att utmana mig att prata franska med honom när han rättat klart. Han var lågstadielärare tydligen och provet handlade om medeltiden. Jag träffade också en virkerska från Tyskland på samma tåg. Vi såg varandra och höjde våra virkningar till hälsning. När det var uppehåll någonstans och många gick av gick jag och pratade med henne en stund om virkning och garn. Alltid trevligt! 

Väl i Bordeaux gick vi direkt till vårt hotell Ibis Budget och G provhoppade i sängarna innan vi begav oss ut på jakt efter middag till M. G och jag hade ätit på tåget och var ganska nöjda. Det här med att resa ungefär samma rutt flera gånger är väldigt fördelaktigt märker jag, eftersom man då känner till de olika städerna eller åtminstone området nära stationen, och lätt kan gå tillbaka till mataffärer, caféer, restauranger och lekplatser som man har besökt förut. Det känns nästan, fast bara nästan, lite hemtamt. G lekte på lekplatsen med en massa franska och nordafrikanska barn medan klockan närmade sig tio på kvällen och M satt och åt en macka på en bänk bredvid några afrikanska kvinnor. Sådant får man uppleva om man reser på det här sättet! En skymning i Bordeaux. Glada barn. Kvinnor i samtal. Macka på bänk. Tänk ändå!

Skymning på lekplats i Bordeaux

Dagen efter tog vi tåget ganska tidigt till Hendaye och därifrån lokaltåget till Irun. Jag fotade en äng utanför stationen och fyllde på mitt baskiska lokaltrafikkort med tio euro. Nu har jag ca 5 euro kvar om jag minns rätt. Snacka om billig kollektivtrafik! Vi åkte tre personer på detta kort tre gånger mellan Hendaye, Zumaia och Donostia San Sebastian. Som jämförelse åkte G och jag buss inom vår kommun igår och det kostade 130 kr tur och retur. Då köpte jag enkelbiljetter visserligen, men ändå! Mer billig kollektivtrafik åt folket, jag säger bara det! Och mer tåg som åker i en tunnel av grönska! Det gör nämligen det lilla lokaltåget mellan Hendaye, San Sebastian och Zumaia. Helt fantastiskt. Jag älskar det! Någon borde göra en video och lägga upp på internet. Ni borde åka dit och åka tåget! 

Äng på gränsen

Vi var framme i Zumaia redan klockan två på eftermiddagen och den snälla värdinnan mötte upp och släppte in oss i lägenheten vi hyrt via Airbnb. Det var några trappor att gå upp för utan hiss men så värt. Det var en ren och prydlig lägenhet, precis lagom stor för oss. G fick ett eget rum och hade en mysig filt i sin säng. Det fanns tre små balkonger och lägenheten låg precis vid ett litet torg. Självklart var det några män som var tvungna att måla ett grannhus med hjälp av en bensindriven skylift varje morgon tidigt och så, men ändå. Det hör liksom till. Där sov vi i tre nätter och vi badade på två olika stränder, åkte buss en kväll till Donostia San Sebastian för att käka på restaurangen Kafé Botanika (där vi som tur var hade bokat bord) och köpa böcker i den mysiga bokhandeln Donosti. G fick också en glass vill jag minnas, innan maten. 

I Zumaia åkte jag även på en båttur och tittade på de häftiga klippformationerna som heter Flysch. De är som en bok över jordens historia, formade av sedimentlager som en gång var botten på ett tropiskt hav, innan iberiska halvön faktiskt blev en halvö. Guiden berättade alltihop på ett fantastiskt sätt, och jag blev helt tagen. 

Flysch i närbild

Flysch långt bort

Vi gick också en promenad en kväll på byns pir och såg byns roddarlag träna. Det var häftigt men jag fick nästan svindel när vi gick på pirens högsta våning som bara hade mur på en sida. Självklart satt nyförälskade par längst ut och dinglade med benen över havet många meter nedanför. Herrenadå! Nu går jag ner!

Floden i Zumaia över vilken man kan ta en liten båt från den vackra stranden på andra sidan floden (det sidan jag tar kortet från)

Efter Zumaia var det dags att ta en Alsa Supra-buss till Madrid. Jag hade valt säten längst fram, men det gör jag nog aldrig om. Dels uppmärksammade chauffören mig på att man inte får vara barfota, och dels satt jag och liksom kontrollerade hur han körde hela tiden. Han gillade att köra om, särskilt lastbilar som låg nära det där strecket som separerar filerna... Men Alsa Supra är annars att rekommendera eftersom sätena är oerhört bekväma, man kan nästan ligga ner, och eftersom varje säte har sin egen skärm med ett stort utbud av filmer. G såg tre långfilmer tror jag nästan, medan jag höll koll på vägen. 

I Madrid var det som om någon öppnat en enorm ugnslucka. Det var så varmt att man knappt kunde andas. Min fina fina vän A mötte upp vid Sol och vi gick de få metrarna hem till hennes lägenhet. Där inne var det lika varmt förutom i vardagsrummet där de hade AC. Där skulle vi få sova. Vilken tur! Vad snällt! När det svalnat pyttelite ute gick vi ut på en liten rundtur i Madrid centralaste kvarter. Vi spanade in kungliga slottet med tillhörande kyrka och A och hennes man C bjöd oss på en liten restaurang. Deras dotter var också med. G och jag var enormt trötta och vi somnade ganska gott i AC-luften sedan. 

För redan nästa morgon var det dags att bege sig vidare mot Lissabon. Även denna resa gick med buss, tyvärr. Chauffören körde mycket bättre men bussen var ganska basic och kändes obekväm lite innan alla åtta timmarna hade gått. Busstoaletten stank och det enda jag ville var att tvätta händerna, men i handfatet fanns inget vatten. Jag kände mig så äcklig! 

I Lissabon kände vi oss rådvilla mellan att ta en Bolt (vilket vi aldrig testat) eller en taxi. Valet föll tillslut på en vanlig taxi men det kommer jag aldrig göra om. Troligtvis kommer jag heller aldrig mer besöka Lissabon. Taxichauffören körde som en dåre och satte samtidigt på nån musik på youtube. Till sist tog han 8 euro mer betalt än taxametern visade också, men han körde oss ända fram fastän det egentligen var omöjligt, det ska man ge honom... 

Och där mötte vi kvinnan från grannhuset på Tjörn. I den minimalaste av gränder... 

Men nu har detta redan blivit alldeles för långt. Jag får fortsätta berätta en annan dag när andan faller på och jag har tid och ro... Ni måste ju få veta hur det var att åka spårvagn i den portugisiska huvudstaden, hur fint det var att träffa Åsa, hur mycket folk det var i Sintra, hur mycket mögel lägenheten luktade och hur enkel resan till Almonte sedan kändes även om den tog 12 timmar. Men som sagt, en annan dag.

God natt!

Två bebisfiltar och en sjal

När flera i bekantskapskretsen plötsligt blir med barn samtidigt infinner sig ett särskilt virkil hos mig. Nu är alla tre bebisarna födda och de har fått varsin filt, men en fick två. Både en filt i november och stjärnfilten nedan.

Den jag virkade i november gjorde jag en till av till mitt kusinbarn. Jag behövde bara köpa lite mer vitt garn. 

I höstas började jag alltså på en stjärnfilt till samma bebis som fick novemberfilten. Men stjärnfilten fick hon när hon väl hade fötts i mars. 

Den diagonalrandiga filten fick den bebisen av alla tre som bor närmast oss. Hon är dotter till det par jag lärde känna när jag åkte tåg själv till Spanien julen 2022.

Mönstret till den finns på spanska på youtube, min svärmor skickade det till mig i vintras. Den blev så fin att jag genast satte igång att virka en likadan, fast större, till G. Han grät över att den första inte var till honom. Men det projektet lämnade jag hemma, jag behöver förresten köpa mer vitt garn. Garnet är Rauma Tumi, ett mjukt ullgarn.

Här i Spanien virkar jag på en sjal till min mamma. Det skulle inte förvåna mig om den blir klar innan jag når Sveriges västkust igen, men vi får la se. Mönstret heter Adienne och är både ganska roligt och ganska enkelt. Garnet är Cotton kings Sultan.

Paus i pausen

 

Det blir lite mycket ibland så då gäller det att ta paus. Just nu lite mycket promenad i solsken, från busshållplatsen via min vän Cs jobb på parkeringsplatsen till strandhuset. Nä, jag stannar på restaurangen vi ska äta lunch på om en halvtimme och tar en fördrink och lite tilltugg, dvs Aquarius och oliver. Aquarius är en bubbelfri läsk med lite mindre socker i. God. Konstigt att den inte finns i Sverige.

Igår tog vi paus från strandlivet med svärisarna och tog bussen till Almonte för att gå på feria - byfest. Fest i byn. Har ni sett den filmen? Scenen med cykeln minns jag bäst. Den är rolig och otrolig!

Nåväl. Byfesten i Almonte är hög musik, blinkande lampor, åkattraktioner, barn som är glada, barn som bryter ihop, mammor som väntar, pappor som står i kö för att köpa friterad fisk för tusen spänn, och sandiga sandaler. Vi umgicks med två andra familjer med ett barn var. De med det yngsta barnet fick bryta upp innan de ens hunnit äta. Barnet bara grät och grät, han var trött sa mamma C som jag nyss pratade med på parkeringen. Inte konstigt. Klockan var la i alla fall elva. Vi gick hem strax efter midnatt. Mötte grannparet i 82-årsåldern utanför den ännu stängda churrosbaren. De öppnar väl vid klockan två halvtre sa M, på morgonen alltså.

Sedan sov vi, som traditionen bjuder (Ms egna tradition alltså) på takterassen, under halvbar himmel. Det finns alltså ett tak ovanför takterassen men man kunde ändå se stjärnorna. G somnade rätt så omgående.

Nä, nu kommer svärisarna och M och G. Slut på paus i pausen. En vecka kvar här. Vi hörs!

Dessa dagar kan inte kallas kalla utan bör heta heta

Så är vi äntligen framme i det varma Spanien. Temperaturen i Portugal var mycket behagligare men är nu tydligen uppe över 40-strecket enligt vår utsända Åsa. 

Farfar sa att det inte fanns wifi i strandhuset så vi har haft några mer eller mindre mobilfria dagar. Idag avslöjades dock bluffen och ungen är enganchado totalmente a youtube, helt fast vid youtube. Åtminstone under siestatiden när vi andra vill sova. 

Det är väl en 37 grader ute kan jag tro. Tyvärr har jag inte tillgång till någon tillförlitlig termometer men jag har gjort lemonad på känn: två pressade hemmaodlade citroner, några matskedar strösocker och vatten. Skaka om i flaska och kyl väl. Dricks snabbt upp. Jag har också preppat för att göra smoothie av fryst mango, passionsfruktsjuice, myntablad och pressad citron. Hur gott som helst.

M, G och jag monterade upp en portabel pool andra dagen här, medan de andra ömsom tittade på, ömsom förfasades. Fel plats! Rätt plats! För varmt! Och så vidare. Den "yttre fienden" svetsade oss bara samman och utan ens en gnutta irritation skruvade vi ihop bassängen och sedan invigde G och jag den med ett entimmasbad medan de andra var iväg på inlinestävling i hettan. Sedan badade vi igen och igen. Det sista badet avslutades kl 23.45. Spanskt sommarlov när det är som bäst!

Nu är vi själva här i strandhuset med farmor och farfar. Vi har det faktiskt bra och jag är inte ens irriterad, men det kommer väl... eller så har jag vuxit upp och accepterat ett och annat? 

Snart är det dags att avsluta Gs youtubemaraton, göra smoothie och kanske bada lite i poolen? Ikväll ska vi gå ner till stranden har M och jag bestämt. Havet är både nära och stort. Atlanten. 

Rapport från Nostalgiska Avdelningens nostalgiska nostalgiresa

Det är min pappa och jag som utgör Nostalgiska Avdelningen i vår familj. Det är vi som tycker om att prata om gamla tider och fördjupa oss i det ena och det andra. Min pappa kan som ett vattenfall inte hålla tillbaka när någon liksom vrider om kranen med en utlösande fråga. Jag har länge tänkt spela in honom och sedan skriva ner alltihop på ett bra sätt, och jag hoppas att Nostalgiska Avdelningens nostalgiska nostalgiresa blev startskottet för detta. 

Det var nämligen så att min pappa plötsligt sa att nu skulle han och hans kusin åka till deras föräldrars uppväxtort Hörnebo och titta på gamla hus. Kusinen skulle få berätta och pappa minnas. Vi kan kalla kusinen för B, och hans fru för C, hon var också med. Kusin B visade sig ha bott där tills dess han var tonåring, medan min pappa bara var där på somrarna och hälsade på sin mormor, eftersom han under skolåret bodde i Stockholm med sina föräldrar. Jag sa att jag gärna ville följa med, för visst hade vi pratat om detta för flera år sedan och då hade jag sagt att jag ville med. Så går åren och plötsligt var det bestämt, men pappa tänkte att jag säkert inte skulle ha tid - vilket jag säkert inte skulle om det nu inte var så att jag tog mig tid eftersom jag tänkte att om jag inte åker med nu, när ska jag då åka? När kommer det då bli av att jag tar med mig pappa dit så han får berätta och visa? Sist jag var där var liksom när min farmor och farfar firade guldbröllop och det måste vara minst 27 år sedan. Om 27 år är min pappa 104, så ni förstår var jag vill komma. Till Hörnebo!

Strax efter klockan elva i måndags parkerade jag pappas bil på Kyrkefalla kyrkas nästan tomma parkering. Kyrkan hade öppnats bara för oss. Det var där pappa döptes och B konfirmerades. Kyrkan var kort och bred, sa C, och det hade hon rätt i. Ljusgul utanpå. Enkel men, som sagt, kort och bred inuti. "Och högt upp i kyrktornet ska det finnas en lillklocka med runinskrift" sa pappa. "Va?" sa jag. Och när kvinnan som öppnat kyrkan åt oss frågade om det var något mer vi ville se sa jag att det hade varit spännande att få se klockan med runorna, som ni tydligen ska ha i kyrktornet. Och visst, det gick bra. Vi gick upp alla fyra. Där uppe var det mörkt och trångt. Jag fotade med blixt, och visst där var hon. Lillklockan med runinskrift, troligtvis från 1228. Tack Skialdorfor, Björn och Magnus. 

Väl nere igen och ute ur kyrkan tackade vi kyrkkvinnan så mycket och satte oss i Bs bil. Efter lite lunch på Millners, åkte vi till Tibros nya kyrkogård, granne med Lilla gubben och Tulla. 

Där inleddes äventyret Kusinerna och den försvunna graven. Men först efter det att vi tittat på några gravar som inte alls var särskilt försvunna, nämligen min farmors föräldrars grav (Rudolf och Gerda) och hans pappas enkla gravsten. August. En vit enkel sten utan varken årtal eller efternamn. "Det var det de hade råd med" sa B och C. Hans fru låg tydligen i en annan grav.

August och Emma. De hade varit statare men tack vare Emmas färdigheter med att väva hade de till slut lyckats bygga sig en stuga nära Mofalla. En stuga som kallades villa eftersom den var byggd i vinkel. Att Emma var duktig att  väva finns det också bevis på i form av ett diplom från Kreaturs- och slöjdutställningen i Tidaholm 1899. De fick fem barn: Rudolf, Naemi, Harry och Gertrud. Det sista vi gjorde innan vi åkte hem var att försöka hitta Augusts och Emmas ihopvävda villa. Tyvärr såg vi den inte, trots letande såväl i Mofalla som i skogen, men till slut (när jag väl fått veta att den skulle ligga norr om Mofalla) var pappa och jag åtminstone på rätt väg, men det är svårt att se från en bil och kanske såg vi det i ögonvrån, kanske inte. När jag senare satt på bussen hem från Göteborg, hittade jag den ganska snart med hjälp av Google maps och dess streetview. Nu fattas det bara att åka dit igen och se om stugan verkligen står kvar, nu när jag har en mer exakt position. Så här såg stugan ut på en tavla som vi fick se.

Men detta var Kusinerna och det försvunna huset. Tillbaka till Kusinerna och den försvunna graven. Augusts grav hittade vi ju, den var förresten alldeles nära Rudolf och Gerdas. Vi gick fram och tillbaka, längre och längre in i kyrkogården. Till slut hittade vi några kyrkogårdsvaktmästardamer som i sin glädje att vara med i den spännande historien Kusinerna och den försvunna graven berättade att man kan söka på gravstenar på sidan gravar.se. Sagt och gjort - den försvunna graven var funnen, nämligen min farmors mormor och morfars gravsten Johan(nes) och Karolinas. Johan (som han kallades, även om han verkar ha hetat Johannes "på riktigt") kom från Mofalla och slog sig ner på gården Granelund i Hörnebo. Johan var missionare (med i missionskyrkan) och de bedrev jordbruk på marken runt huset. Huset står kvar än idag och ser välskött ut, med fin trädgård och robotgräsklippare. Jordkällaren är kvar, men tiderna förändras. En ödesdiger kväll fick Johan smaka en dricka han aldrig smakat förut, och plötsligt hade han skrivit på papper att tre andra karlar fick ta över hans gård och verkstäder. Rudolf försökte få Johan omyndigförklarad för att få det hela att gå tillbaka, men ingen av min farmors bröder ville riva i det. De var kanske rädda för att bråka. Johan och Karolina fick sedan betala hyra till de nya ägarna för att få kunna bo kvar. 

Efter kyrkogården och alla de återfunna gravstenarna, även min farmors bror med fru och dotter ligger begravda där, styrde vi kosan mot Hörnebo. Vi började med Granelund där jag krävde att få gå av och ta bilder. Välskött som sagt, fint att se. Sedan åkte vi runt på smågatorna och B pekade ut där både den ena och den andra hade bott. Vi stannade till vid en av familjens före detta möbelverkstäder, välskött fastighet som numera inhyser ett städföretag. Den andra f.d. möbelverkstaden, Aleholm, var tyvärr inte alls i lika gott skick. I den bodde min farmors föräldrar, Gerda och Rudolf, i högra delen. Snickarna bodde på övervåningen. På den översta bilden (ett foto från ca 1939) ser man en verkstad som brann när min farmor var liten, farmors pappa Rudolf i mitten och hans snickare, med äldsta sonen Bs pappa Bertil längst till höger. På den nedersta bilden ser man Aleholm. 

När vi så funnit och från bilen tittat på alla möjliga hus i Hörnebo styrde B bilen rakt ut på landet. Vi hade nu gått in i historien om Kusinerna och den försvunna damen. Det var inte helt lätt att hitta men C hade en känsla och ett minne som visade sig stämma. Och plötsligt var vi där, ungefär mitt ute i skogen, i en glänta låg ett rött hus med svarta knutar och två spännande hemmabyggda radiomaster på tomten. Vi var på Is gård. I hade varit gift med min farmors kusin Gunnar, Naemis son, tills han dog för några få år sedan. Gunnar i sin tur hade varit mycket, mycket intresserad av radioapparater och hade byggt dessa radioantenner för att kunna kommunicera på amatörradio med sina amatörradiovänner. Morse, förstod jag på Is dotter att det var. I var så söt, trevlig och glad. Hennes dotter var så snäll och kunnig. Vi fick kaffe och te ur Is blommiga finporslin och C dukade upp med bullar från ett bageri i Tibro. Det var vedspis i köket och blommor i fönstren. Så hemtrevligt! Precis som jag vill ha det någon gång - ett mysigt gammalt hus i skogen. Inte för renoverat. Inte för stajlat. Bara så det duger precis som det är.

Vi tittade på bilder ur väldigt gamla album som pappa tagit med. "Mer experter än såhär finns det inte!" utbrast pappa när han I, B och C alla samtidigt böjde sig över albumen och studerade de svartvita studiobilderna noggrant i jakten på namn. Och visst fick han några fler namn, pappa, på släktingar som för längesedan gått ur tiden, men ändå fastnat på bilden. K och jag studerade bröllopsbilderna och la märke till att kvinnorna höll brudbuketterna så att de pekade nedåt. Intressant. Märkligt. Vi undrade varför men fick inget svar. Tills min farmor gifte sig (1947) hade det dock svängt, och buketten hölls uppåt, som idag. Till och med en bild på min farmors mor som ettåring hittade vi i albumet. Häftigt! Hon var född 1890. 

Från I åkte vi vidare för att titta på ytterligare ett hus. Stigstaholm. I det huset hade Gunnar (Is man och Naemis son) vuxit upp. Vi var med andra ord inne i äventyret Kusinerna och det försvunna huset, del 2. För Stigstaholm gick inte att se från vägen så som man ser det på den här tavlan.

Nej, för framför Stigstaholm har en häck växt sig både vild och kämpahög. Insynskydd, heter det väl. Vi kunde ändå parkera och gå runt huset litegrann, eftersom det gick en vandringsled där. Väldigt fin faktiskt, med visdomsord och allt. Jag följde den en bit för att se vart den ledde. Till ån visade det sig. Kanske därför den heter Å-leden? Huset var åtminstone fortfarande stiligt och stort, eventuellt utbyggt. Det växte stora träd runtom och en bro med ett gammalt kraftverk låg bredvid. Stackars fiskar, var det enda jag kunde tänka om det, fastän det såklart var fint att titta på lite "vattenfall".

Sedan var det dags för paus och pappa och jag åkte till vårt Bed and Breakfast. Vi åkte till Hjo och åt middag vid bryggorna och sedan tillbaka till vårt boende. Där somnade pappa innan huvudet hade landat på kudden nästan.

Dagen efter tyckte jag att vi skulle leta upp den försvunna så kallade villan nära Mofalla, vilket innebar att  vi var på del tre av Kusinerna och det försvunna huset. Och som jag redan avslöjat hittade vi det inte, trots äventyr på skogsvägar och så. Vi åt lunch på en av Tibros pizzerior, åkte hem till farmors kusin som var mer i pappas och Bs ålder och fikade och till sist sa pappa att nu måste vi bryta upp och åka hemåt. Det var bra för vi hade ju faktiskt en ganska lång väg hem. Vi turades om att köra så pappa fick sova lite middag och vi stannade för en glass i Vara. Där fick jag även gå in och kika i Nordpolen. Tydligen ett anrikt konditori. Varsin Klingglass och så var vi redo för sista sträckan till Göteborg, där pappa släppte av mig för vidare bussfärd hem.

Det var en trött Tove som loggade in på jobbet på tisdagen sedan. Trött men glad och nöjd över att ha fått se en del av släktens platser, hus och historia. Lite rikare, lite klokare. Lite mer intresserad av en stuga i skogen, kanske i närheten av Tibro. Kanske Emmas och Augusts villa? Vem vet... 

Reseplanering sommaren 2025, del 2

Så, hur ska vi ta oss hem från sydvästra Spanien i år då? Om det var något jag lärde mig förra året så var det att inte under några omständigheter sova i Frankfurt. Aldrig mer. Jag har också lärt mig av erfarenhet att det är gött med lite sovmorgon. Jag tror att vårt schema på vägen ner kommer vara lite väl tufft, men det kommer gå. T ex dag 3 när vi ska åka från Karlsruhe till Bordeaux med 5 timmar i Strasbourg. Hur tänkte jag där? Vi kommer vara på resande fot i 12 timmar. Men ja, vi kommer hinna gå av oss i Strasbourg och det är ju också en himla fin stad! Nåja, det blir nog bra. 

Önskemål för hemresan var att sova på Ibis Styles i Lyon, precis bredvid stationen Lyon Part Dieu. Där finns tre hotell i samma byggnad. Mercure (det dyraste), Ibis Budget (det billigaste) och Ibis Styles (det med gröna kudden). Det med gröna kudden har en liten lekhörna i foajén. Här har G lekt två gånger. Där vill han absolut leka igen! 

Ytterligare en sak jag lärt mig av våra resor hittills är att inte igen övernatta i Barcelona. Varför? Jo - hotellen är snordyra och svåra att boka, även om det finns massor av hotell precis vid stationen i Sants. Så förra året bestämde jag mig för att vi i år skulle hoppa över Barcelona och satsa på Girona istället, nästa station på linjen mellan Barcelona och Lyon. 

Så med dessa premisser har jag nu lyckats boka denna resa:

Dag 1: Sevilla - Girona, kl 09.36-16.35. Direkttåg Ave. Smakar det så kostar det. 95€ per vuxen och 59€ för vårt barn. Vi kommer hinna se Girona på eftermiddagen och kvällen om det inte är alltför varmt.

Dag 2: Girona - Lyon, kl 09.01-13.20. Vi kommer hinna se mer av Lyon. Fint förra sommaren, minns jag. 99€ per vuxen, 59€ för barnet.

Dag 3: Lyon - Mannheim, kl 10.04-15.18. TGV 9583. Lite paus i Mannheim, sedan vidare kl 16.32 till Göttingen. Framme 19.03. Varför Göttingen? Jo, det ligger norr om Frankfurt och vi får då sovmorgon nästa dag, och sedan låter ju namnet himla gött, eller hur? 

Dag 4: Göttingen - Kiel, kl 09.41-12.44. ICE 474. Hänga i Kiel i några timmar och sedan ta färjan kl 18.45 till Göteborg. Färjan kostade ca 4700 kr inkl. trebäddshytt med havsutsikt och frukostbuffé.

Dag 5: Göteborg - Tjörn, med egen bil. Vi är framme i Göteborg kl 09.15 och hemma igen innan lunch. 

Även hemresan, exklusive hotell, kommer landa på ca 14000 kr totalt för två vuxna och ett barn. Troligtvis blev det så här dyrt för att jag bokade lite sent, då jag väntade på att Alvia La Palma del Condado - Madrid skulle släppas, men tillslut  gav jag upp och bokade Sevilla-Girona istället. Nu har Alvia-tåget kommit ut men nej, vi låter det vara. Vi tar det tåg vi redan bokat Sevilla-Girona istället, även om jag köpte återbetalningsbara biljetter ifall att. Men nu ser jag att La Palma-Madrid-Girona dels är dyrare och dels har en kort bytestid i Madrid. Bara 25 minuter. Det känns för tajt.

Hemresan blir mycket mer effektiv än nerresan (5 dagar istället för 12), men vi kommer ändå hinna se lite, särskilt Girona, Lyon och Kiel. Jag har sett att Göttingen har en medeltida stadskärna och skog med vandringsleder nära. Förhoppningsvis hinner vi se stadskärnan och äta middag där. Skogen får vi ta när vi kommer hem, eller en annan gång, men då hade vi behövt stanna 2 nätter.

Hur vi tar oss till Sevilla är fortfarande höljt i dunkel, men kanske kan vi få skjuts med någon eller så kan vi ta en buss kl 06.30 från byn. Ett tredje alternativ är att ta en buss till Sevilla dagen innan och sova på något pensionat eller hotell nära stationen. Dyrare och mindre tid med familjen, men kanske det mest bekväma? Vi får se. Det kan vi bestämma senare.

Skönt att vi fått ytterligare en lön nu och kunnat sätta av lite pengar till vårt gemensamma sparkonto. Det brukar ju gå en del när man är på semester... Ja, ni förstår hur ambivalent jag är! Dels vill jag leva ett ekonomiskt medvetet liv, och det gör jag också tycker jag, dels vill jag resa på det mest miljövänliga och mysiga sättet. Jag har verkligen fått smak för detta sätt att resa, som ni förstår. Visst har jag flugit till och från Spanien ett flertal gånger sedan första gången jag bodde där 2005-2006, särskilt när M och jag hade distansförhållande i två år, men sedan vi testade att åka tåg ner 2019 hela familjen har jag känt att nu får det räcka med flygande för min del! Jag vet att om det någon dag i framtiden uppstår en akut situation kommer jag troligtvis behöva flyga ändå, och då kommer jag göra det. Men fram tills dess stannar jag mer än gärna på marken. Självklart går ganska många dagar av semestern åt att resa, men samtidigt är det inte bara en transport utan minst lika mycket en upplevelse. Vi får se något annat än bara de sydspanska byar vi redan sett så mycket av. Ja, det blir nog bra det här, det blir nog bra.  

En försommarhelg

Vilken härlig försommarhelg vi har haft! En helg utan egentliga planer, som fick formas allteftersom. Det började med att jag i fredags ville åka med G på omställningsfestival men han vägrade. Hans förslag var istället att äta tacos hemma, så då gjorde vi det. Det var skönt också, att bara cykla hem och bara vara vi. Vi kunde sitta ute och äta och det njuter jag verkligen av! 

Mina ambitioner för helgen var att lägga upp gardiner och laga växthuspresenningen. G ville leka med en kompis, men det blev inställt. Lika bra det, för då kunde vi göra det vi gjorde igår, nämligen åka på äventyrsvandring. Äventyr för att vi inte visste var vi skulle gå, och vandring eftersom det tog fyra timmar. 

Vi tog bilen till en nyanlagd parkering intill en nyanlagd promenadslinga i naturen. Vi började gå på slingan men hade som mål att ta oss till en liten sjö, dock kallad tjärn. Jag hade hört att man kunde gå dit om man vek av från slingan på något ställe, så när vi kom till en liten korsning och en tant samtidigt dök upp frågade jag henne. Hon visste inte riktigt men pekade lite diffust och sa att de inte dragit slingan ända till sjön än. Vi bestämde oss således för att chansa. Vad kunde gå fel? Jag hade någonslags känsla av åt  vilket håll sjön borde ligga och googlemaps hjälpte mig litegrann. Vi vek av på en stig in i skogen, från slingan. Det är roligare att gå på stigar än tillplattad grus, faktiskt. "Det här är roligare än att titta på video!" utbrast G. "Det är bättre än naturfilm!" sa han också. Och ja, jag kan bara hålla med! 

Plötsligt kom vi fram till en grusväg och då tog vi den till vänster. Skog på vänster sida och hagmark på höger. Sedan gick vi igenom en hage och så var det dags för lunch. Vi satte oss i en gräsbacke och åt pastasallad och kokt ägg. Jag laddade ner appen Naturkartan. Den var till mycket stor hjälp på vår fortsatta vandring kan jag säga! 

Vi gick vidare, dels på stig, dels på någon slags skogsväg. Plötsligt kom vi ut på en vacker och välbetad äng. Då var vi nära. Och plötsligt såg vi sjön! Och en kanadagåsfamilj... Vi hittade en fin plätt vid ett litet träd där vi satte oss att fika. G och jag åt upp den grönbruna tigerkakan som vi bakade på valborg. Jag drack örtte som smakade för lite. G vilade på liggunderlaget och lekte tält. M pratade om överlevnad och jag försökte vila mina trötta ben genom att sträcka ut dem på en klippa. Genom kikaren såg vi havstrutar som vilade på en sten i sjön och ett gräsandspar som flög förbi. 

Sjön/Tjärnen!

Sedan gick vi tillbaka, och då såg vi en kopparödla på marken och sedan ett litet flygplan som loopade. Läskigt! Jag var glad att jag befann mig på marken och inte i planet. 

Tillbaka gick vi en lite smidigare och kortare väg, allt enligt Naturkartan, och plötsligt var vi framme vid en annan del av slingan. På tillbakavägen fick vi stanna och vila flera gånger. Jag var helt trött i benen och det var säkert de andra två med! G klättrade i en gran och jag var nojig att han skulle ramla ner. Jag som alltid klättrade i träd när jag var liten, hur lätt som helst! Allt gick bra, som tur var. 

Mycket torr bäck

Mellan klockan 11.30 och 15 varade vår vandring. Solen sken, det blåste en del, men var varmare än jag trott. Stackars G som gick i fleecebyxor och kortärmad merinoullströja som jag satt på honom för M sa att det var kallt ute! Men men, han klagade åtminstone inte. Efter vandringen svängde vi förbi hamnen och åt glass! Jag tror det är väldigt viktigt att komma ut i naturen på det här sättet ibland, både för oss vuxna och för vårt barn, men också för oss som familj. Jag tror det är bra att vänja sig redan i barndomen vid att röra sig och vara i naturen, att naturen är härlig och fantastisk och fin, att vi måste vara dess vän.

Väl hemma igen satte jag mig på altanen med fötterna högt och åt jordgubbar som M köpt på hemvägen, och virkade på ännu en filt. På kvällen var det, som ni vet, Eurovision och G skulle absolut se alla bidrag, och dansa till dem med! Själv låg jag i soffan och tittade på. Jag var nära att rösta på Österrike men orkade inte gå och hämta min plånbok för att betala, så jag lät bli. Men så vann de ändå (fick jag veta imorse)! Jag tyckte han sjöng så häftigt. Det var något mer än bara dansa, sjunga och ha på sig body, som några av de andra hade. Vad är det för mode? Jag fattar ingenting! Självklart gick vi och la oss direkt efter att alla bidrag spelats. G var helt slut, jag med, och vi somnade båda på fem röda. 

Idag blev därför en lugnare dag. Jag kom mig ändå iväg till mina föräldrars hus för att lägga upp våra sovrumsgardiner. De var lite dammiga efter att ha släpat i golvet sedan i början av april. På eftermiddagen har jag suttit mycket på altanen och virkat men fick plötsligt fick jag ett infall och började skura våra stora ute-stolar. Vi har två stycken, som vi fått av en granne till mina föräldrar. De var oerhört skitiga och G och jag blev minst lika skitiga när vi skurade dem. Inte orkade jag skura helt klart heller, men de blev bättre än de var. Man behöver inte titta så noga, säger vi. Samtidigt pratade jag med vår granne S som kom ut och kikade på oss.

G och jag åt middag och sedan åkte G och M på simskola medan jag satte mig och köpte tågbiljetter till hemresan från Spanien i sommar. Det tog precis hela simskoletiden för mig att göra detta. Och det gick lite knappt 14 000 till... och efter tre hotellbokningar på det är nu vårt gemensamma sparkonto helt tömt. Tur att vi får lön relativt snart! Samtidigt som det svider till lite, så tänker jag att om detta är den konsumtion jag ägnar mig åt så får det vara värt det. Jag köper nästan inga kläder, ingen alkohol, ingen inredning... Det jag köper är typ garn och mat. Och man måste ju få leva och uppleva lite! Och nej, jag vill verkligen inte flyga. Så är det. 

Pero bueno... nu börjar det bli dags att avrunda och gå och lägga sig igen! Hoppas ni som läser här har haft en fin helg, så återkommer jag en annan dag med reseplaneringen Spanien - Sverige, så ni får se hur vi kommer åka. Vi avslutar med en bild från min kvällspromenad. Det är grönt men torrt. Vi får hoppas på regn snart!

Vara med sitt barn

Ibland när jag behöver slappna av och vill läsa något ospännande läser jag i mitt eget arkiv. Det är ganska fint att se hur livet förändras och göra nedslag lite här och var i det som varit. Så en kväll läser jag ett inlägg om att Umgås med sitt barn, som jag skrev i maj 2019. Då var han 2 år och 9 månader, nu är han 8 år och 9 månader. 

Självklart har han förändrats en hel del på dessa år, men som tur är tycker han fortfarande ofta om att umgås med mig.

Förra veckan var lite knasig för jag var i Stockholm med jobbet hela torsdag och fredag, men på måndagen passade jag åtminstone på att umgås med mitt barn. När vi kommit hem och käkat var vi ute på gräsmattan bakom radhuset och kastade ett frigolitflygplan han fått av mormor och morfar i påskpresent. Sedan kan det hända att jag har minneslucka från tisdagen och onsdagen... Men nu i helgen hann vi umgås igen! 

På lördagen var jag väldigt trött efter Stockholmsresan och hade väl siktet inställt på att ta det lugnt hemma, något jag inte är särskilt bra på. G bröt ihop redan efter frukost när jag sa nej till hans idé om att åka tåg till Uddevalla och äta sushi. Han grät och grät och grät, otröstlig. Sedan kom han igång att leka med något och ville vara ifred. M åkte och jobbade och efter lunch satte jag mig i solen på baksidan för att slappna av. Men G ville göra något. Han kom med olika förslag men det kändes inte helt optimalt, pga restider och öppettider som inte riktigt synkade. 

Så kom jag plötsligt på vad jag kanske skulle orka: Utflykt till vår favoritö Dyrön. G sa ja med en gång, som tur var och vi hann precis packa en fikaväska och cykla ner till färjan. Väl där gick vi på rutin: Glass, lek på lekplatsen medan jag vilade och pratade i telefon, minigolf, vandring till vår hemliga vik. Fika medhavd fika och doppa fötterna i det iskalla havet. Vid tjugo över fyra kom jag på att jag skulle kolla färjans avgångstider och insåg då att vi hade 28 minuter till nästa färja, annars skulle vi inte vara hemma förrän närmare kl 19. Så vi tog snabbt på oss våra strumpor och skor och pinnade iväg mot öns norra färjeläge. Vi hann precis! Så tacksam för att G är bra på att gå och bra på att dra upp tempot när det behövs.

Igår söndag umgicks vi också, faktiskt. Visst, han hann med 2 timmar youtube på morgonen och lite minecraftspel på kvällen, men vi hann också vara med på en cykelparad, värma oss hos mormor och morfar (G lekte med tågbana medan jag pratade med mina föräldrar), cykla hem och sedan ha sällskap tillsammans till och från simskolan. Jag har också lagt G dessa två kvällar och då läst böcker för honom, också en mysig stund. 

Om nio år är han nästan vuxen! Då vill han säkert inte umgås med mig och definitivt inte att jag läser godnattsaga! Tiden går fort och långsamt samtidigt när man har barn, men mest fort kan jag tycka nu.

Hur umgås ni med era barn? Tips på aktiviteter någon?