Hejdå pipo!

Egentligen hade vi tänkt att göra en liten ceremoni av det. Gå till parken och lämna Gs nappar till de två åsnor som bor där. Han skulle få säga hejdå till napparna och skulle få något i utbyte, ett paket av åsnorna som tack för napparna.

En kväll i början av vår vistelse var vi i parken, men kände oss inte redo att lämna napparna. Vi utnyttjade istället parkbesöket till att visa G åsnorna och berätta att de skulle få hans nappar sedan. Men eftersom vi skulle åka till Aracena och träffa Annika och hennes familj och ville ha en lugn resa, fick han behålla napparna ett tag till. Sedan gick bara tiden och det blev inte av. Men där vid påsk ungefär, ja, samma dag vi var på stranden var det nog - annandag påsk, lät vi bara bli att ge G nappen när han skulle somna och han somnade ändå.

Nu har han varit helt utan napp i ungefär en vecka och han verkar nästan ha accepterat läget. Han frågar efter nappen ibland men han tjatar inte, som han gjorde förut, för han märker att han ändå inte får den. Napparna har vi kvar. Jag vet var de ligger men de kommer inte följa med hem till Sverige sedan. De kommer helt enkelt att glömmas hemma hos farmor och farfar.

Tricket M kom på, och som vi använt oss av, nu när åsnetricket inte blev av, är att säga att du är stor pojke nu och stora pojkar har inte napp. Alfons är ju stor pojke, och Pino är stor pojke och de har ingen napp och eftersom du också är stor pojke behöver du inte heller napp. Detta resonemang verkar G ha förstått för en kväll sa han till M att han är en stor pojke nu och inte behöver napp. Nästa kväll sa han till mig "stor pojke" och log stort, vilket jag tolkade som samma sak. G är stor. G behöver ingen napp!

Läggningsrutinen har förändrats lite. Det måste jag medge. Från att ha legat lugnt, eller åtminstone ganska lugnt, bredvid oss och försökt somna med nappen i munnen går det numera till så här: G hoppar runt som en vilde i sängen medan jag läser boken "God natt Alfons Åberg". Sedan släcker vi lampan och G protesterar och tänder lampan några gånger (lampknapp finns vid sängen här). Sedan accepterar han läget och lägger sig vid mig och somnar ändå ganska snabbt.

Han skriker lite när vi släcker lampan, men det är mer för att han inte ser något och därför inte kan fortsätta hoppa runt än för att han saknar sin napp.

Jag tycker att det har gått väldigt bra ändå, för jag trodde faktiskt att det skulle bli värre. Mer gråt och protest och skrik efter pipo, men nej. Det gick faktiskt bra!

Hänt sedan sist

Livet går i ett här nere i Spanien. Det händer alltid någonting och mina stillsamma kvällar medan M lägger G finns inte här alls. Här lägger vi oss alla tre klockan tjugotre och på dagarna jobbar jag, på eftermiddagen går vi till parken eller träffar folk. Alltid händer det något. Det är därför jag inte skrivit här på ett tag.

Men vad har hänt sedan sist, då?

Jo, påskens fyra dagar gick utan att vi hittade på något särskilt men på måndagen åkte vi äntligen iväg på en liten utflykt. Det var en bra dag för det var fint väder och "alla andra" var på jobbet. Vi åkte först till skogen vid Rocina (mitt emot El Rocío) och G njöt i fulla drag! Han älskar verkligen skogen, den ungen!

Vi gick på trägångar och tittade på fåglar från fågelspaningsskydd som de byggt på lite olika ställen. Vi såg alla möjliga fåglar, så som storkar, skedstorkar, olika sorters änder och glador. Jag upptäckte hur svårt det var att fota dem!

Skedstorkar i Rocina

Fåglarna kvittrade i pinjeträden och det var så skönt att komma iväg från byn ett tag.

När vi andats oss fulla på skogsluft åkte vi vidare ner mot stranden Matalascañas. Där parkerade vi i skuggan (på ett ställe som jag vet är bra!) och vandrade längs strandpromenaden. Vi gick ner till vattnet och badade fötterna. Vattnet var varken varmt eller iskallt, så att bada fötterna räckte gott tyckte vi. G tyckte det  var läskigt med vågorna men som tur var hade det bildats en pöl av havsvatten i sanden som han plaskade i. Han roade sig även med att kasta gegga!

Sedan begav vi oss till svärföräldrarnas strandhus och vattnade alla deras fantastiska blommor innan det var dags att bege sig hemåt för att gå ut och fika med ett par kompisar.

Vad har hänt mer sedan sist?

Förutom en lördagsutflykt till Huelva och Rociana och att vi hamnat i en artikel på SVT Väst med anledning av vår långa tågresa, så har  vi varit på en religiös tillställning som kallas La primera comunión - den första nattvarden. Detta var inte bara de berörda barnens första comunión utan min första också - faktiskt. La primera comunión är ett av de sju sakramenten i den katolska kyrkan och det innebär att barnen går i katekesundervisning för att sedan ta nattvarden framme i kyrkan, med sina uppklädda anhöriga sittandes på kyrkbänkarna. Fast ibland måste man ställa sig upp också, det ingår i gudstjänsten.

Barnen som gör detta är i tioårsåldern och flickorna har på sig väldigt fina klänningar som nästan ser ut som brudklänningar och pojkarna har ofta sjömanskostym. De har varsitt träkors runt halsen och de läser upp ett stycke ur bibeln och leder en bön där församlingen ber till Gud om olika saker, t ex att alla barn ska få ha ett bra liv och att världens ledare ska tänka på de fattiga (och där fällde jag en liten tår, faktiskt). Tyvärr kunde jag inte se när barnet för vars skull vi var där tog sin första nattvard, för vi satt längst bak i kyrkan och jag fattade aldrig när det var som de gjorde det. Prästen var tydligen rolig, i alla fall, för det var många som skrattade åt det han sa, men jag uppfattade inte ens hälften tyvärr (både på grund av dålig akustik och att han pratade fort, plus att jag inte är van vid kyrklig spanska). Jag minns ändå att han sa att synden luktar illa, och så kanske det är? Han frågade också ett barn om hon verkligen, verkligen tror på Gud och hon sa "Ja!". Men vad skulle hon säga?

Efter kyrkan var det dags för lunch på restaurang. Lunchen varade från kl 13 till kl 18. Klockan 16 somnade G i vagnen, som tur var. Det var ganska mycket folk och många olika smårätter. Vi satt vid ett stort runt bord tillsammans med Ms bröder och en kusin till kusinen och hennes man. Det var okej, men inte supermycket drag i den festen direkt. Barnen sprang runt och vi gjorde vårt bästa för att hålla koll på G och få i honom mat... Klockan 18 bröt vi upp, rätt trötta.

Efter att vi bytt om till ofina kläder gick G och jag till parken och lekte av oss lite. Det behövde han!

Ja, det var väl det som har hänt sedan sist. Nu är det en knapp vecka kvar tills vi ska åka hem och det känns faktiskt skönt. Hemlängtan kom efter ungefär halva vistelsen den här gången. Nu har känslan lugnat sig, men ett tag ville jag bara åka hem! Hem till mina vanliga rutiner och värderingar...

Men tills vi åker hem ska jag försöka njuta av värmen och solen och det spanska sällskapet! Vi hörs!

Den allvarsamma påsken

Jag får väl börja med att önska alla er som läser här en riktigt Glad Påsk innan jag leder in er i det allvar påsken omges med här.

Glad påsk! 

Här, i Spanien, går inte begreppet glad och begreppet påsk ihop över huvud taget. Här firas inte påsken med ägg och påskris utan den firas på ett mer allvarligt och sorgesamt sätt, samtidigt som folk såklart är glada för några extra lediga dagar och barnen har skollov.

Påskskyltning i Aracena

Påsken inleds med att barnen får betyg i skolan för att den första söndagen i påsklovet, palmsöndagen, få se Jesus rida på en åsna i den första av påskens alla processioner. Påsk och påsk, förresten... Heliga veckan heter det här (Semana santa). 

Mitt barn G såg farmor och farfars Jesus-staty i trappan. Den är knappt en meter hög skulle jag nog säga och Jesus står och posar i en typisk Jesuspose med ena handen på bröstet och den andra handen i luften. Två fingrar upp och tre ner mot handflatan. På sig har han någon slags särk och en mantel. "Jesus dansar" säger G. Och ja, det visade ju sig stämma. För under processionerna är det nästan som om Jesus och Maria dansar på sina pasos. De vaggar fram och under dem går det ganska många costaleros som bär upp pason. De går och går och ibland sätter de ner den tunga pjäsen, och sedan upp igen och iväg. Det är mödosamt och de är flera som byts av under processionens färd, som ofta tar flera timmar. Framför och bakom går nazarenos iklädda sina speciella dräkter med strut på huvudet och täckt ansikte. Även barn går med i processionen. De sprider doften av rökelse. De stora ljusen los nazarenos bär droppar stearin. 

La Piedad och den sjungande kvinnan på balkongen

Igår var det La piedads tur att vandra runt i byn. Plötsligt på en gata stannar de. Där står en kvinna på en balkong. Och hon sjunger. Hon sjunger ut smärtan i något som liknar folksång, något flamencoliknande (saeta), till jungfru Maria som sitter med den döende, eller kanske redan döde, Jesus i sin famn. Han är skadad och utmärglad. Kanske är denna scen från efter att han suttit på korset? Eller innan? Jag kan bibeln för dåligt!

Det är mäktigt och rörande att höra kvinnans sång från balkongen. Det blir så vacker akustik mellan husväggarna på den smala gatan Conde Cañete. Efteråt bryter en spontan applåd ut. Olé, så vackert du sjöng för vår jungfru och hennes lidande son! tycks applåderna säga. Sedan spelar orkestern. Det är sorgesamt och vackert. Starka trummor och trumpeter sällskapas av följsamma klarinetter. Processionen vandrar vidare och vi går hemåt för att äta middag men finner oss själva utelåsta så det blir middag på El Bolo. Jag äter bläckfisktestiklar och G äter några pommes men protesterar mer. M får i sig friterad bläckfisk och vi delar på en sallad och en tapa med räkor. 

På kvällen somnar G gott utan napp. Snart ska den ges bort till de ledsna och trötta åsnorna i parken, men det tar vi i ett annat inlägg.

Reseskildring - tågresa till Spanien

Att resa tåg ner till Spanien med ett litet barn, går det? Den frågan ställde vi oss i dessa tider av flygskam och tågskryt, innan vi ens visste att tågskryt fanns som begrepp. Och så planerade vi och bokade och plötsligt kom dagen för avfärd. Det var i lördags, den 6 april, och vi hade packat allt. Min pappa kom och hämtade oss på vår lilla ö med bil och skjutsade oss till Göteborg och Kielfärjan.

Packningen bestod av: en barnvagn/sulky av lagom storlek, en resväska och tre kånkenryggsäckar.  Det fick räcka. Och det räckte. Resväskan var nästan full, men hellre en resväska än två, resonerade vi. Barnvagnen var nödvändig eftersom vårt barn ännu bara är 2,5 år och det är då praktiskt att kunna spänna fast ungen i den vid av- och påstigning samt att kunna hänga ryggsäckar på den. Sedan är det ju också så att han ännu inte går hur långa sträckor som helst och därför behöver åka vagn ibland. Barnvagnen fick åka med!

Resan börjande alltså med en färjetur över havet mellan Göteborg och den tyska hamnstaden Kiel, i lördags den 6 april. Från färjan såg vi Vinga fyr, hav och på natten vad det verkade självlysande fladdermöss som flög omkring utanför hyttfönstret. De var antagligen upplysta av båtens ljus och det var häftigt och nästan lite övernaturligt att se hur snabbt de flög, lysandes i grönt.

Färjan var bekväm och maten god. Det fanns något slags bilspel som G lekte med och det gungade ingenting. Vi sov gott i vår hytt med tre bäddar!

Väl i Kiel (söndag 7 april) sken solen och vi gick en liten tur via en loppis till Hiroshimaparken. Oklart vad den hade med Hiroshima att göra men där blommade både körsbärsträd och tulpan. Så glad jag blev av dessa blommor! I hela Tyskland blommade faktiskt träden, såg vi sedan, på vår tur söderut. För klockan 12.37 gick tåget söderut mot Köln.

Köln - staden med den enorma svarta katedralen. "Stor kyrka!" sa G när han vaknade i hotellsängen mitt i natten. Ja, för den gjorde faktiskt ett väldigt intryck på oss, och säkert även på alla andra turister som fotade den.

Dagen i Köln (måndag 8 april) gick ut på att köpa ett par tyska sandaler till M och att försöka hinna i tid till nästa tåg som gick vid klockan 13.43. Vi hann ganska precis, efter att vi under hetsiga former inmundigat afrikansk vegansk linssoppa på ett soppkök mitt emot hotellet.

Tåget gick till Bryssel. Detta Europas Hjärta, som M sa att det kallas. På detta tåg mot Bryssel lärde vi oss att man absolut inte ska köra in barnvagnen i gången i vagnen, för då blockerar man för alla och förstör även för sig själv. Det slutade med att barnvagnen och väskan upptog en och en halv plats och att vi fick sitta på två andra platser som var lediga lite snett bakom. Alltså: väskan på väskplatsen och vagnen på väskplatsen. Inget annat!

På tåget mot Lyon, efter vårt 40 minuter korta byte i Bryssel, packades väska och vagn på rätt sätt. Att hjulen på vagnen lätt går att ta av var en fördel M utnyttjade här. I slutet av denna resa fick jag en sådan huvudvärk att jag inte visste hur jag skulle stå ut, och jag var extremt tacksam över att vi gick av tåget i Lyon enligt plan och inte hade fått för oss att åka ända till Montpellier, vilket var tågets slutstation. Annars kan jag varmt rekommendera att ta tåg från dess första till sista station då man då ofta har lite längre tid på sig att både gå ombord och gå av. Vi blev dock proffs på att förbereda oss en halvtimme innan vi skulle av, för att få ihop alla hjul och väskor och pinaler. Barn, jackor, kakor...

I Lyon bodde vi på det finaste hotell som vi någonsin bott på! Nu är inte vi några lyxmänniskor kanske så detta hotell var underbart! Ibis Mercure heter det och ligger precis bredvid stationen, något jag i min trötta och huvudvärkande situation uppskattade enormt. Att sedan allt där inne var hur fint som helst, enligt våra mått, gjorde bara upplevelsen bättre.

Prio var att få i sig huvudvärkstabletter och middag. Så efter att vi lämnat allt på hotellrummet gick vi ner i receptionen för att fråga efter lämplig restaurang. Vi blev självklart rekommenderade hotellets egna restaurang och den visade sig vara en hit! Alla var nöjda med maten och G kunde vila i sin vagn medan vi vuxna till och med åt efterrätt! (G ville inte ha, fast vi frågade) Att en som arbetade i receptionen dessutom kunde spanska och hjälpte oss att förklara menyn var också ett plus!

Dagen efter natten i Lyon (tisdag 9 april) begav vi oss till Lyons gamla kvarter med hjälp av metro. Lantisar som vi är var det lite klurigt, men vi fixade det! Vi avstod från att ta bergsbanan upp till någon katedral med utsikt och valde istället att promenera längs floden. Vi hann inte gå särskilt långt förrän vi hittade en perfekt lekplats i den sköna vårsolen. G åkte rutschkana och gungade och njöt. Tänk vad viktigt det är för barn att leka av sig!

Sedan åt vi en snabb lunch (vi åt snabbt eftersom personalen var oerhört långsam med att servera oss maten) och begav oss tillbaka till hotellet för att hämta väskorna och gå till tåget. Vi hann ganska precis!

Tåget mot Barcelona var av typen AVE och gick snabbt och smidigt. Vi var framme på utsatt tid kl 19.30 och efter att vi hittat vårt hotell som låg på lagom avstånd från stationen (Barcelona-Sants) gick vi hem till våra vänner som bor i Sants och åt middag. Tänk så fint att få träffa en vän som jag inte sett på lite drygt två år, och känna att detta är min vän - hon är här! Det är som om ingen tid passerat. Relationen fortsätter där den var. Så skönt!

G var lycklig över att få leka med hennes barns leksaker och vi åt middag tillsammans och sedan gick vi för att sova.

Dagen efter (onsdag 10 april) var helt plötsligt  vår sista resdag på denna långa tågresa ner genom Europa. Vi umgicks med vännen medan hennes man jobbade och deras barn var i skolan. Vi fikade, pratade, köpte frukt, lekte på lekplats och gick sedan hem till henne för att äta lunch. I precis lagom tid gick vi därifrån och tillbaka till hotellet för att hämta väskorna och sedan till stationen. Även här var det AVE och här var det säkerhetskontroll, något jag inte räknat med. Tio minuter innan utsatt avgångstid var vi inpackade i tåget. Vi hann, även denna gång!

Tåget gick mot Madrid Puerta de Atocha (och jag kan inte låta bli att tänka på de som dog där i ett terrorattentat 2004) och även där var det av förklarliga skäl säkerhetskontroll. Därifrån tog vi ett tåg mot Huelva, som stannar i La Palma del Condado (närmsta samhället med tågstation), och detta tåg blev tyvärr ganska försenat. Klockan 22.40, en timme och tio minuter för sent, kom vi fram till La Palma där Gs överlyckliga farföräldrar mötte oss. Så fint!

Summa summarum: Det gick! Vi klarade av att åka tåg (och färja) från Göteborg till södra Spanien med ett litet barn!

Framgångsrecept och tips: Planera resan noga efter det resande sällskapets behov. Planera in tid för att äta, leka och sova. Vi åkte ca 5-6 timmar tåg per dag, utan sista dagen som blev 9 timmar, och det räckte gott för oss. Hade jag åkt själv hade jag kunnat åka fler timmar per dag, men med ett litet barn var det här helt tillräckligt. Vi planerade för att äta lunch och middag på fast mark (ej tåg) och det gick bra, förutom att middagarna blev lite sena. Vi hade laddat med mellanmål och vatten, så att vi skulle stå ut. Underhållning för barnet är viktigt. Vi hade med böcker och ibland fick han titta på Pino-appen eller Bolibompa-appen. Även nappen användes ganska flitigt...

Att åka just precis efter lunch fungerade bra för oss för då ville G ändå sova middag, vilket resulterade i att han sov bort ca 1-2 timmar per tågfärd. Skönt!

Att sova på hotell var också bra, även om det kanske hade fungerat att ta någon natt på nattåg. Jag är också glad att vi tog färja förbi Sverige och Danmark, då tågtrafiken i Sverige känns ganska opålitlig (signalfel, inställda avgångar osv).

Om jag kan rekommendera att åka tåg till Spanien (med barn)? Ja! Med bra planering, så ja!

Om vi kommer göra det igen? Jo, antagligen, jag tror faktiskt det. Men helst när G är lite större och inte behöver barnvagn längre, vilket han antagligen är nästa gång vi åker hit, när det nu blir.

Förbättringsmöjligheter? Det var svårt att veta vilka tåg vi skulle ta, för att åka så långt som möjligt utan byten. Det gick inte att köpa biljetterna själv så jag fick utnyttja en resebyrå. Det blev dyrt. Ca 18000. Hemresan med flyg kommer bli mycket billigare för oss, ekonomiskt, men dyrare för moder jord. Hur kan det få vara så? Det jag önskar skulle förbättras är alltså: enklare sätt att planera och boka+köpa tågresan samt billigare biljetter! Lite mer utrymme för barnvagnar och väskor på tågen hade också kunnat vara bra!

Vecka 14: Kvällsljus

I och med sommartidens inträde har kvällarna plötsligt blivit längre och ljusare. Vi har kunnat gå ut och gunga eller promenera efter middagen och det har varit riktigt härligt.

I lördags kväll upplevde vi kvällsljuset från Kielfärjan, vilket betydde att vår resa ner genom Europa hade börjat...

Vecka 13: Växlingar

Ingenting är väl egentligen konstant, utan allting växlar. Framförallt mitt humör, men även folks mående generellt. Den ena dagen är man hur harmonisk som helst för att den andra känna sig ganska irriterad. Vädret, det växlar det också.

Mitt barn har varit ganska förskonat från förskolans smittor sedan han började där ändå, men så blev vi magsjuka och så gick det någon vecka eller två så fick han feber. Förra helgen kom och gick febern en del och i tisdags hade han 39.5 på kvällen. När jag kom hem från jobbet låg han och sov, lillskrutten! M hade gett supp klockan arton och sedan hade G bara somnat.1177 hade sagt att vi skulle var tvungna att åka in till akuten (flera mil bort) ifall febern inte gick ner men när jag gick och la mig klockan tjugotre hade febern gått ner till 38 grader, så vår nödplan med lånad bil realiserades aldrig, som tur var.

Sedan på onsdagen när M och G tog bussen till vårdcentralen var febern borta och ungen mådde nästan bra igen. På torsdag och fredag fick han gå till förskolan, och det gick bra.

Torsdagen ja - den inledde jag med att  cykla sjutton mil, kändes det som, med G till BVC. När vi cyklade över bron var det som att cykla inne i en fantastisk tavla. Jag vet inte om jag lyckas beskriva det med ord, men jag skriver detta om inte annat för att jag själv ska minnas hur det var: Det var dimma. Jag såg nästan ingenting av havet förutom det som var ganska rakt nedanför bron. Men solen lyste på något märkligt sätt upp allting och nästan igenom dimman. Den blev liksom suddig genom alla de pyttesmå vattendropparna som hängde i luften. Det var ett fantastiskt ljus och så häftigt på något sätt att bara se lite av havet. När det är dimma brukar det kännas ganska grått, men det gjorde det inte den här morgonen. Det var ljust. Ljusgult och vitt, på något sätt. Ja - det var som att cykla genom en tavla!

På BVC konstaterades det att Gs språkutveckling var väldigt god och att han följde sin kurva fint. Sköterskan testade det ena och det andra, bland annat att stänga in en leksaksbil i ett skåp för att se reaktionen, och reaktion fick hon. G blev hur ledsen och arg som helst och var det ganska länge. Jag försökte trösta och avleda men det var inte så lätt. När han väl skulle vägas och mätas fick han bilen igen. Det var en särskilt fin leksaksbil, åtminstone enligt min son.

När vi cyklade därifrån, de sjuttiotre milen till förskolan sken solen och dimman var helt borta.

Växlande ja, det är vad livet är. Denna vecka och mitt humör. Ena stunden sitter jag lite ledsen och låg i trappan och försöker prata med M som just kommit hem, men så kommer plötsligt en vän och bjuder med mig på spontanpromenad och lite kvällshäng och jag blir som förbytt - glad och intensiv. Får prata av mig - och ur mig - all frustration.

Och sedan kommer sommartiden. Solen skiner men det är isande i vinden. Vi åker till mina föräldrar för att laga cykeln som gick sönder där kvällen innan och passar på att gå en liten tur i skogen med G. Fast det är ingen skog. Det är bara klippor och vissen ljung, men G verkar nöjd ändå. Väl hemma igen blir det vegetarisk köttfärssås och spaghetti...

Livet... Livet. Som du växlar!

Hamstern har handlat

Kanske ett halvår efter alla andra började jag igår se serien Nedsläckt land på svtplay, samtidigt som jag virkade och pustade ut efter dagen. Programmet ställer sig frågan om hur förberedda vi är inför en större kris, och detta är faktiskt något som både jag och M tänkt på tidigare. Inte alls förberedda, verkade det som i det första avsnittet av programmet.

Efter att avsnittet var slut googlade jag lite på vevradioapparater och hittade en blogg med någon slags nybörjarguide i preppning. Och sedan var jag igång. Sedan vi flyttade hit har vi haft en tiolitersdunk med vatten, och vi har även lagt in två vattenflaskor överst i frysen vilket är bra om strömmen går, för då fungerar de som kylklampar ett tag. Vattnet i dunken ska tydligen bytas minst var sjätte månad och i min nyfunna iver för att förbereda oss inför en möjlig kris gick jag genast ut och bytte vattnet i dunken och satte nytt datum på den.

Enligt preppinglistan behöver man ha 28 liter vatten per vuxen person för att klara sig i två veckor. Det har inte vi. Vi har 15 liter vatten. Och om det går åt två liter vatten per dygn + kanske 1 liter för vårt barn klarar vi oss på detta i tre dygn. Det låter ganska lite när man räknar ut det. Kanske borde vi köpa fler dunkar? Kanske två tjugolitersdunkar med kran?

Sedan är det maten också. Mat, vatten och värme verkar viktigast. Och mental förberedelse. Det mentala vettesjutton hur det ska gå med, men mat är ju något man kan köpa i affären ändå! "Nästa gång du går och handlar, lägg i några extra konserver och andra stapelvaror." står det i preppingguiden. Och eftersom idag var "nästa gång jag handlade" köpte jag en hel del, vilket ni kan se på bilden. Jag vet att M har köpt lite tidigare också, nån korv på burk och så, men jag satsade mer på vita bönor, makrill och fiskbullar, vilket är mat som jag tror att jag skulle stå ut med att äta även om det inte blev kris. Kommer väl krisen så äter jag säkert vad som helst, eftersom jag vet hur jag själv fungerar...

Värmen har vi inte löst, även om vi faktiskt har en kamin som vi kan elda i (men vi har ingen ved). Jag har istället räknat ut att den bästa strategin vid ett långvarigt strömavbrott för oss är att cykla iväg till mina föräldrars hus och elda i deras kamin. Då får vi ta med oss vårt förråd av konserver och knäckebröd i cykelvagnen och hänga hemma hos dem. Skulle de också vara där så är vi dessutom fem personer som värmer oss på samma brasa, istället för uppdelat tre på den ena brasan och två på den andra. Deras kamin har dessutom en ugn så där kanske vi kan laga mat?

Jag vet inte om jag är galen men jag får någon slags mysighetskänsla när jag tänker på sådant här. Jag fattar med förståndet att OM det skulle hända att hela landets elförsörjning slogs ut, som de experimenterar med i TV-programmet, kommer det inte vara mysigt alls. Det kommer vara oerhört påfrestande och jobbigt. Jag kommer vara irriterad och arg och orolig, antagligen. I fantasin är man ju den som styr upp och räddar situationen, men hur är man vid en sådan extrem situation när varken elen eller vattnet fungerar i flera dagar? Antagligen inte så sansad och rationell som i fantasin...

Ikväll ska jag inreda vårt lilla preppingförråd med mat och sedan ska jag se om M vill se avsnitt två av serien med mig. Ja, det känns som en fin fredagsplan!

Hur tänker ni kring sådant här? Lever ni som om det aldrig kommer hända eller har ni förberett er till tänderna? Det skulle vara spännande att veta!

Vecka 12: Virka

Den här veckan har jag återupptagit något jag verkligen tycker om att göra men inte känt riktigt att jag har haft tid till under det senaste halvåret: virkningen. I somras påbörjade jag en fin kofta till mig själv men den har totalt avstannat. Nu när jag snart ska bli moster känner jag att jag vill virka något åt den lille och då föll valet på samma kofta som jag redan virkat två av. Den är ganska lätt att virka och det känns tryggt att göra något jag redan gjort, och därmed kan lite bättre än något helt nytt. Mönstret heter Heartthrob och denna gången virkas det i garnet alpacka solo från Järbo garn, färg 29130, vilket är någon slags ljusblå/turkos/grå färg. Ja, ni kan ju själva se på bilden. Det är i varje fall min syrra som har valt  garn, så det blir säkert bra! Till kanterna och kanske till något litet mönster, någon liten rand på oket har hon valt ett petrolfärgat garn av samma märke och kvalitet. Jag tror det blir fint ihop! För att beräkna  hur många maskor jag skulle ha på bredden (eftersom det mönstret och verkligheten inte stämde) använde jag mig av en räkneapparat jag hittade på en blogg. Mycket praktiskt. Nu verkar det stämma!

Så det är vad jag gjort på kvällarna den senaste veckan, när lillpojken somnat. Jag har  virkat. Jag har virkat och kommit några varv på vägen, även om det är ganska långt kvar. Och det känns så skönt och rofyllt att virka. Det är en maska och sedan nästa och nästa och till slut är varvet slut. Och plötsligt har virkdjävulen tagit över och vill att jag ska virka ännu ett varv. Ja, det är lätta att fastna! Dessutom är det avslappnande.