Mammigheten

Nu är G snart 21 månader gammal. Det betyder att om tre månader är sommaren nästan slut och han fyller två år. Galet! Har vi snart haft ett barn i två år?

"De första två åren är värst, och klarar man att hålla ihop genom dem, så klarar man det", har en vän till mig sagt som "borde veta" eftersom hon fick två barn med 19 månaders mellanrum, och efter några år till och med gifte sig med fadern. Ett väldigt fint bröllop för övrigt. Enkelt och trevligt och fint. Men det är klart att hon inte vet det. Det vet man ju inte. Det är ju olika för alla. Men ändå så känns det som om M och jag kommer klara det! Vi håller tummarna. Det är ju ett ständigt arbete, som min mamma brukar säga nästan varje gång jag pratar med henne, att vara i en relation. Och kanske ännu mer när man har fått ett barn ihop. Det är ju väldigt intensivt med småbarn, det säger min mamma också, och det märker jag gott av i praktiken. Och nu, nu har G, mot alla odds (eller?) blivit mammig!

Han började vara lite mammig i Spanien, men nu är det mer. Om han är med sin pappa så kastar han sig till mig om jag kommer tillräckligt nära. Han kan absolut leka och vara med pappa, t ex hemma, fastän jag också är hemma, men kommer han i någon slags valsituation så väljer han alltid mig. Detta kan ju så klart ändras framöver, men just nu är det så. Vi är båda frustrerade över detta, men för M är det värst eftersom det är han som blir bortvald. Han verkar ta det lite hårt. Jag ber honom att vara vuxen och tänka att det är en fas och att G visst tycker om honom och gillar att vara med honom. När de är själva verkar det ju gå hur bra som helst.

Jag har nu googlat om detta och läst en artikel där en psykolog svarar ett långt svar på en liknande fråga, men där frågeställarens situation verkar ha gått längre än för oss. I det svaret står det inte exakt hur vi ska göra, men det står att mamman kan förstärka mammigheten genom att visa barnet att barnets ångest är befogad genom att själv få och visa sin ångest. Det verkar alltså förstärka mammigheten att mamman kommer springande och "räddar" barnet från pappan. Jag förstår att man gör så, eftersom jag gör så. Om M håller i G och han sträcker sig efter mig säger jag alltid till M att ge mig G. Detta måste jag sluta med, annars kommer det bli värre - tror jag. Jag försökte prata lite med M om detta nu ikväll, men han var trött och jag vet inte vad han tog in, men jag tror att en bättre strategi är att visa G att det är roligt hos pappa och att "Oj! Titta en anka! Nämen, så den flyger!" - distrahera. Men jag vet inte egentligen. Vad tror ni?

Igår skulle M natta G, som han alltid gör, hade jag tänkt. Men det var sent och M ville äta lite så jag började ge välling till G och tänkte sedan att M skulle ta över, men när jag skulle lämna över G till M, blev han galen - barnet alltså. Han ville verkligen inte somna med pappa! Och då tog jag tillbaka honom och la honom. Jag la honom bredvid mig i sängen och M la sig i sin säng, som står intill min. G visade tydligt att han absolut ville ligga kvar hos mig och somna där, och inte flytta över till pappa, när M föreslog det på ett mjukt och fint sätt.

Ikväll gjorde vi som vi brukar. M tog hela nattningen. Han satte på pjamas medan jag gjorde välling, han gav vällingen och sedan kom jag in och försökte borsta tänderna på G, och sedan fick han sin älskade pipo (pipi, säger han!). Sedan gick jag ut. G skrek lite men kom till ro innan mitt tevatten kokat upp och nu sover han.

Jag tror att vi måste fortsätta med att M är själv med G ibland och att M nattar G. Jag tror det är viktigt att de får fina stunder tillsammans, utan att jag är där och liksom omedvetet frestar G att välja mig. Jag har ända sedan innan jag blev gravid tänkt att jag inte vill att mitt barn ska vara mammigt. Jag vill såklart att han ska tycka om mig, vilja vara med mig och känna sig trygg med mig, men jag vill att han ska ha samma relation till pappan, samt att han ska vara trygg med även andra vuxna (nära vänner och familj t ex moster, farbror, mor- och farföräldrar), och jag upplever honom faktiskt som ett tryggt barn. Jag tror att detta är en period och kanske kommer vi till en liknande fas när han istället väljer pappa framför mig. Vi får väl se!

Om det är någon som har något tips, eller lästips, angående detta - hur ska man göra och hur ska man inte göra? - så dela gärna med er! Jag vill bara inte att det ska bli värre!