På en skogsstig genom livet

Några sommarvarma dagar har bytts ut mot några svalare, och jag tyckte nästan det var skönt. Samtidigt får man inte säga så i Sverige i mitten av maj. Då ska man bara tacksamt ta emot sommarvärmen och njuta, vilket vi också gjorde. G och jag byggde koja på balkongen flera dagar i rad och G sa garanterat "anka bada" flera gånger, den 13 maj. Ankorna badade och badade. Barn och även några hugade vuxna badade i sjön, men inte vi. Nu är det svalare, men samtidigt ännu ljusare. Nätterna i norra Sverige om sommaren är helt galet ljusa. När vi lägger oss är det nästan fortfarande ljust och när M cyklar till jobbet vid fyratiden på morgonen är det dagsljus. Skönt, faktiskt! Tiden då vi får tillbaka vad vi betalade i vintras i form av mörker (vad vi inte betalade fullt ut, eftersom vi drog till Spanien). I hela Sverige är det ljust så här års men det är som ljusast i Norrland, såklart.

Mina svågrar och svägerskor firar jungfrun i El Rocío. Daggens jungfru. De skickar bilder på olika flamencoklänningar varje dag. Alla verkar vara uppklädda till tänderna och antagligen har de väldigt roligt på den stora fest som detta är: la romería del Rocío. Jag har varit med lite halvt en gång: 2010. Då var jag med under själva pilgrimsfärden på onsdagen och även under måndagsmorgonen när jungfrun bärs runt i byn. Det var intressant och helt packat med folk. Jag är så nöjd över att  vara här och inte där, just nu. Här kan jag vara helt mig själv, tänkte jag idag, när jag var ute en sväng med G i skogen och på lekplatsen.

På ett ställe i skogen delade sig stigen. G har lärt sig vilken av de två vi ska ta eftersom den andra har varit vattenfylld fram tills nu. När vi gick hem igen passerade vi samma område och jag tänkte på att välja olika stigar i livet. Jag tänkte på vad en vän här i Umeå sa angående att flytta till Göteborg: gör ni det inte så kanske du ångrar dig. Och så tror jag faktiskt att det är. Det är nu det är aktuellt att flytta till Göteborg. Nu när mina föräldrar bor där och kanske både kan och vill umgås med sitt barnbarn. Nu när barnbarnet fortfarande är så litet att han vill umgås med dem. Det är nu. Samtidigt är det så svårt. Det är svårt att hitta bostad och det är svårt att förhålla sig till en eventuell flytt, eftersom den är just eventuell. M tycker att det är nervöst att behöva börja om på en ny arbetsplats. Ett nytt garage med nya linjer och nya kollegor. En ny, större stad att lära sig hitta i. Kör man fel med en ledbuss kan man inte vända varsomhelst nämligen. Och lite så är det väl med livet. Eller? Kanske inte. Det kan vara svårt att hitta rätt stig. Det kan vara svårt att gå stigen. Det kan slutligen vara svårt att vända för helt plötsligt går man inte utan man kör en ledbuss med sin familj, jobb, sociala situation och allt annat som hör det vuxna livet till. Samtidigt kan man alltid bromsa, tänka efter och hitta en rymlig vändplan, eller en rondell att vända i. Det finns i alla städer, och säkert också i alla liv.

Just nu står vi vid början av stigen som leder till Göteborg. Här på hemmastigen har vi fått förskoleplats nära hemmet, på en förskola med gott rykte. Vi har en trevlig, men lite liten lägenhet, med utsikt mot skogen. Vi har bra arbetsplatser som vi trivs på och vi har ett värdefullt socialt nätverk, även kallat vänner. (Oj, vad jag ältar detta! - men det är väl ett behov jag har...)

För att kunna komma in på göteborgsstigen måste vi, som jag skrivit om ett otal gånger tidigare, hitta en bostad. Jag söker och söker, men inte allt som finns. Vi får se hur det blir. Det löser sig troligtvis på sikt. Ibland tvingar jag M att lugna mig och säga att allt blir bra och löser sig. Ibland ringer jag någon och ältar vidare. Sist sa pappa att vi får planera för det vi har nu, där vi är nu och vad vi vet nu, samtidigt som det är bra att vara beredd på att läget kan förändras. Att vi kanske kan få en lägenhet i göteborgsområdet som vi vill ha. Vi får se. Det ger sig!