"och ni kommer ut på andra sidan av den tuffa bebistiden som en ny liten familj"

Nybadad med pappa och traktorvideo

Bebistiden är väl slut för längesedan egentligen, idag är sista dagen i hela livet som G är ett år, ändå är han min lilla bebis ibland. Mest bebis känns han när han ligger i min famn och äter välling ur sin nappflaska (bibi), men ändå är han ju inte någon bebis - inte ens då.


När Annika skrev den där kommentaren, som jag syftar på i rubriken, hade jag precis skrivit ett inlägg om hur jobbig bebistiden hade visat sig vara. Då var G drygt fyra månader. Nu har det gått nästan två år och han har, precis som Annika förutspådde både lärt sig krypa och lärt sig att stå. Han har till och med lärt sig att gå (januari 2018) och säga en hel massa ord (på båda språken). Det är faktiskt fantastiskt att se honom utvecklas och förändras. Och det är så himla skönt att äntligen ha kommit ut på den andra sidan av den tuffa bebistiden!

Relationen mellan M och mig har i takt med att vi hittat mer och mer rutiner i föräldraskapet stabiliserats och blivit bättre. Det var tufft för oss att få barn, värre än vad jag hade kunnat föreställa mig, men vi har faktiskt tagit oss igenom det och vi kommer aldrig mer att vara förstagångsföräldrar till en liten nyföding. Samtidigt: vilka förutsättningar hade vi? Förutom att vi fick ett prematurt barn och inledde föräldraskapet med en månad på sjukhus är vi från olika länder med olika synsätt och kulturer, om än båda är "västerlänningar". Vi är uppväxta i olika familjer med olika värderingar och olika uppdelningar av arbetsuppgifterna. Ofta pratar man om vad ens man inte har lärt sig av sin mamma, men hur ofta pratar man om vad han har lärt sig av sin pappa? M har inte lärt sig av sin mamma att ta hand om ett hem särskilt mycket, eftersom hon alltid har gjort det. M har däremot lärt sig av sin pappa att en pappa inte behöver varken ta hand om varken hem eller barn, eftersom mamman gör det. Jag å min sida kommer från en familj där både mamman och pappan varit engagerade i både familj och hem, om än inte båda gjort allt utan de har också delat upp sysslorna. Därför har M en viss förväntning på mig (som aldrig kommer infrias) och jag en viss förväntning på honom (som inte heller kommer att infrias). Det enda möjliga är att vi två tillsammans skapar en helt ny ordning i vår familj, som om det skulle gå när vi levet i ett patriarkat... Men kanske går det att åtminstone försöka utgå från vad var och en vill och vad var och en behöver och skapa något bra utifrån det. Vi får se: vi jobbar fortfarande på att hitta det optimala vardagslivet.

Men som tur är: bebistiden med vårt första barn är över! Han är en helt egen person som har egen vilja och egna åsikter och preferenser. Vi lär oss hela tiden saker med honom och tur är väl det. I takt med att han blir större blir han också mer självständig, även om vi hela tiden måste "passa" honom, särskilt ute. Nu kan han leka en stund själv i sitt rum, eller i samma rum som jag är i. Han tar initiativ och han vandrar iväg på upptäcktsfärd, med mig eller pappa M ganska mycket hack i häl. Samtidigt har vi också lärt oss att det kanske inte är så farligt med lite barnvideos på telefonen, i sällskap med någon av oss, ibland när ingen ändå orkar göra något annat. Storfavoriten är Pino, men även videos med traktorer fungerar bra. Är det någon som har tips på bra traktorvideo eller andra barnprogram (till barn i tvåårsåldern) är dessa varmt välkomna!

Idag har vi fått brev om förskoleplats. I slutet av september har han fått ett preliminärt startdatum. Nu gäller det bara att hitta ett frimärke och ett kuvert och skicka in vårt JA till kommunens placeringsansvariga. Tänk vad stor du har blivit, min lilla bebisgurka! Snart två år! Grattis!