Det gula tåget

Nu är du två år och fyra månader, lite drygt, och du lägger ner mycket energi på att visa vad du vill och inte vill. Det är säkert helt normalt och precis som det ska vara, men ack så tålamodsprövande. Igår slutade jag som en blöt pöl på köksgolvet när du skrek för mycket efter pipo. Vilket gjorde att du skiftade fokus från pipo till mamma kom, men grät det gjorde du. Att gråta och skrika efter något måste vara en typ av känsloargument, tänker jag idag när du än en gång är otröstlig på grund av att du inte får din pipo.

Är det fel att inte alltid orka stå emot? Manipulerar mitt barn mig då? Eller väljer jag bara mina strider?

Ni vet ibland, när man är hungrig och trött i huvudet efter en hel dags jobb och bara vill fixa mat och käka för att åtminstone stabilisera hungern och för att få lite ny energi, då har man inte så mycket motståndskraft kvar. Då kommer pipo lättare fram från sitt gömställe, stoppas i munnen och får som följd en nöjd unge och en mamma med lite arbetsro. Är det att ge upp för lätt? Är det att låta barnet få veta att han bestämmer över mamma egentligen?

Och sedan, när vi väl satt oss vid bordet med kanona och stekt falukorv och några skivor gurka. Då tar barnet och stoppar några makaroner i munnen för att sedan ta bort varenda korvbit från tallriken och lägga dem på bordet medan han räknar: en, två, sex, åtta, fjorton, sexton, tolv! För att sedan ta gurkan och göra samma sak. Några makaroner till i munnen, en mamma som frågar om han inte ska äta korven: mmm, gott! försöker hon. Nähä! säger barnet och lägger även makaroner på bordet. Kastar några på golvet. Äter några. Sopar ner några på golvet från bordet, välter muggen med vatten, torkar med handen, mamma hämtar papper, torkar med papper. För att sedan hälla ut allt som är i tallriken på bordet och sedan snabbt som sjutton sopa ner det med handen. Det blir väldigt många makaroner på golvet då. Oj oj oj! säger mamman. Vi måste sopa! Oj, oj, så många makaroner! Och barnet när mamman sopar på knä: Oj oj oj! Kanona! Massa kanona! Ja, du. Tack, jag vet!

Efter detta, och lite annat, är det lätt att hamna som en blöt pöl på köksgolvet. Det är väl inte så konstigt?

Som tur var fick jag komma mig ut på kvällen sedan. Jag fick gå en sväng med min ö-vän och hennes stora vovve. Jag fick fika i hennes kök, prata uppväxt i hennes soffa. Det var fint! Det var att ladda batterierna inför dagens vägran att ta på overall. Ja, han vägrade verkligen. Och till slut blev det bara stövlar och en jacka. Nä, han vägrade jackan också. Men plötsligt hittade han en gul tågvagn - och då, då var han tillräckligt distraherad för att jag skulle lyckas trä på honom jackan och den sköna fleecekragen utan protester. Den fick han ta med till förskolan, sa jag. Och så gick vi ut. På vägen dit cyklade jag av mig all min frustration och kom fram en minut snabbare än vanligt. Väl där fick jag vädra lite med fröken, vilket avslutades med att jag fick en kram och ett: Det är inte alltid lätt att vara mamma! Det var fint, tack!

Så länge du är på förskolan får du i dig tillräckligt med mat, det försäkrade fröken. Och när fröknarna ska klä på dig krånglar du inte alls. Du testar nog mig, trodde fröken. Och det gäller för mig att hitta en balans: hur mycket du får bestämma själv och när jag ska vara stenhård. Jag letar efter den balansen just nu och hoppas på att hitta den! Jag älskar dig, G, bara så att du vet!