Vackert men fruktansvärt

Ja, visst är det vackert med snö på öar och isblått hav emellan, men oj så fruktansvärt när snömängden blir mer än normal och plogtraktorn glömmer bort just din gata! Eller just min, som det var imorse.

Igår kväll formligen vräkte det ner snö, snett från sidan, över vår lilla gata på den lilla holmen där vi bor. Det blåste ungefär tio meter per sekund och drivbildningen var ett faktum. Vår garageuppfart samlade på sig hur mycket snö som helst, och även om jag hade skottat på eftermiddagen fanns det tio centimeter nysnö till att skotta bort innan vi slog oss ner för att se en rysk film vid halv tio på kvällen. Filmen var lugn och bra och vi kröp ihop intill varandra under den sköna yllefilten vi fått hitseglad från Læsø. Det var så mysigt att sitta tillsammans och titta på en lugn och på sitt vis spännande film, medan snön fortsatte att singla ner utanför fönstren.

En del ångest- och stresspåslag hade jag ändå sedan när vi gick och la oss. Kommer jag kunna cykla imorgon? Om inte, hinner vi med bussen? När går den? Om jag missar den, finns det då andra alternativ? Promenera över bron för att ta bussen därifrån? Det orkar jag inte, då kan jag lika gärna cykla, och så vidare...

Natten gick och vi sov. Jag märkte inte när M gick upp innan kl sex och cyklade iväg. Men tio över sex vaknade G av sig själv och jag kände stressen komma tillbaka direkt. Hur ska jag göra? Hur ser det ut där ute? Går det överhuvudtaget att cykla? Jag bestämde mig för att kontakta M, som ju faktiskt hade tagit sig iväg till jobbet. Jo, han satt där på garaget och åt frukost verkade det som, några minuter innan första turen. Och jo - det hade gått, och jag skulle nog kunna cykla till förskolan, pero hay que echarle cojones, sa han. Jag skulle alltså vara tvungen att kämpa för att klara det. Så började jag fundera över buss ändå, kontaktade min holmevän som har bil och som hade nämnt att hon kanske kunde ställa upp och skjutsa om det skulle behövas någon gång. Jag frågade hur hennes eftermiddag såg ut och om hon kanske skulle kunna köra hem oss. Men nej, hon jobbade till sent så det gick inte.

G fick i sig sin välling, och jag mina mackor och min fil. Sedan var det bara att klä på sig och ge sig ut. G var oerhört peppad på att få åka buss, så till den grad att han satte sig i vagnen direkt när jag tog fram den, med bara pyjamasen på. Nä, men man måste ju ha kläder och overall för att åka vagn, sa jag. Själv tänkte jag nog inte riktigt på exakt vilken sorts vinterkläder som är bra när man ska gå genom nysnö med barnvagn och tog på mig en hel del, nämligen: underställströja i ull, trikåtunika, ylletröja och den tjockaste dunjackan, hemmastickad halsduk och en mössa. Till det termobyxor och älgskinnsvantar fodrade med lammull. På fötterna de tjockaste och bästa kängorna. Så gav vi oss iväg. G vägrade vantar och höll i sin snutte. Nappen i mun. Vad som helst bara jag fick kämpa ifred.

Vår gata var inte plogad, nej. Det var inte plogat alls faktiskt ända ner till den stora vägen som löper genom ön. När jag kommit ungefär 150 meter hemifrån körde jag fast med vagnen i snön totalt. Jag hade satsat allt på att köra i hjulspår efter någon granne som åkt hemifrån i bil tidigare än mig, men helt utan att märka det hade jag tydligen kört in i en driva. Vagnen gick inte att köra framåt en centimeter ens. Jag svor och ställde mig framför vagnen och började sparka undan snö med foten i några meter. Sedan gick det. Men tungt var det! När vi sedan gått en bit till och jag stannade och pustade sa G: snutten! Han hade tappat den. Den är vit. "Det struntar vi i!" sa jag, och fortsatte bestämt och genomsvettig framåt. Vi måste hinna med bussen! Missar vi den är det kört, tänkte jag. Då är det bara att gå hem och vara ledig, men jag måste ju jobba...

Hjärtat slog, svetten rann och stressen malde i hela kroppen. Vi kom ner på huvudgatan (där det var ganska bra plogat) och gick i rask takt mot busshållplatsen. Vi mötte plogtraktorn, till Gs stora förtjusning. Hej, hej traktorn! (dumma dej som inte plogat hos mej) Och ja, vi hann med bussen. Vi hann till och med vänta i drygt tio minuter. Jag hann prata några ord med en granne som jag alltid hälsar på men aldrig fört någon riktig konversation med, förrän imorse. Skolbarnen som väntade på bussen hoppade runt i snön och lekte i snöhögen. Hemtjänstbilarna slirade runt och försökte ta sig in på sin helt översnöade parkering. Till slut kom bussen!

Så skönt att bara få sitta ner och pusta ut! Vi hann! Vi kom med! Och vi kommer att komma nästan ända fram till förskolan. Underbart! Fast det kändes inte underbart - jag var fortfarande svettig och började dessutom känna mig helt matt.

Vägen mellan hållplatsen och förskolan var bättre plogad än ute på holmen, även om varken förskolegården eller parkeringen var snöfria alls. Jag fick överge barnvagnen vid parkeringsplatsen och sätta ner G i 25 cm djup snö. "Du kan väl gå in?" föreslog jag. Han tog två steg i frökens fotspår och la sig sedan på alla fyra. Jag fick bära in honom, samtidigt som jag svor åt Västsveriges dåliga förberedelse inför sådant här väder och ropade Heja Västerbotten! eftersom de ligger flera klasser över när det gäller snöröjning. Det var inte meningen att föra oväsen, men jag var tvungen att på något sätt uppbåda mina sista krafter för att orka pulsa bärandes på G de sista trettio metrarna. Vaktmästaren fick skotta bort och ta in vagnen sedan, när han kom precis efter det att jag hade gått.

Barnet lämnades av och jag pustade ut en stund på förskolans hallgolv innan jag gick tillbaka till busshållplatsen och tog nästa buss tillbaka, mot mitt kontor. Väl där fick jag skotta mig in... Det tog totalt en och en halv timma från det att vi gick hemifrån tills det att jag kom till jobbet. När jag cyklar i normala förhållanden brukar det ta ungefär 40 minuter.

Hemfärden sedan var enklare rent fysiskt. Promenad i 30 minuter på plogad bilväg, eftersom den ganska breda cykelbanan bredvid var helt överskottad, hämta G, vänta på bussen i säkert 30 minuter (jag sjöng alla sånger jag kunde komma på, samt trummade på busskuren för att jag inte orkade med att G skulle börja gnälla av uttråkning i vagnen), bussfärd i kanske 20 minuter och sedan promenad hem via affären i kanske 25 minuter. Totalt tog det två timmar!

Ja, så är det att bo på landet och inte ha någon bil. "Varför har ni ingen bil?" frågade förskolans vaktmästare av utländsk härkomst. "För att vi är dumma!" svarade jag, för det var så det kändes. Jag hade stoppat honom där han kom i sin bil och frågat om han kunde skotta och ta in vagnen, vilket han sa att han självklart skulle göra. "Välkommen till Sverige!" sa jag. "Tack! sa han och log.

Snö, alltså. Åh så vackert, åh så fruktansvärt! I Umeå var det nästan aldrig några problem, eftersom de där kan konsten att skotta. Men här.. här... Ja, här har de en del kvar att lära, känns det som.

Imorgon får jag åtminstone skjuts hem på eftermiddagen, via förskolan, av min fina holmevän som har bil. På morgonen blir det bussen, eftersom vi inte orkade åka och hämta bilbarnstolen nu på kvällen. Det går nog. Nu snöar det inte i alla fall. Och imorgon ska det bli sol och ingen vind. En perfekt vinterdag, att jobba igen allt det jag inte orkade idag, helt matt efter morgonens pulsande äventyr!