Vilken resa!

Vovven vilar i sängen på barnuppvaket

Vilken resa vi har gjort de senaste dagarna, och inte är den riktigt slut än heller! En tågresa till Uppsala, taxiresa till Akademiska sjukhuset och så lägger man sitt barn under kniven. Det värsta man kan tänka sig, nästan.

Det började med en stressig lördag. Jag ville få ihop allt. Laga mat till postoperationstiden, städa, tvätta. Samtidigt ville jag promenera. Vi behövde handla. Jag blev stressad och jobbig men vi fick ihop det till slut, och vi la oss som (mer än) vänner. 

Självklart beställde jag taxi till tåget redan dagen innan. Avgången var 9.15, men taxin kom inte. Jag ringde och kollade var den var, men nej, telefonisten såg ingen beställning. "Det tar tjugo till tjugofem minuter om han ska hämta bilbarnstol och det kostar hundratjugo kronor extra." Jag tittade snabbt på klockan och räknade med att vi skulle hinna. Ändå, den stressen. Kommer vi ens att komma med tåget? Kommer operationen ställas in på grund av någon fjantig taximiss? Aldrig! Vi gick gatan ner och väntade. Till slut kom taxin och arg som ett bi spände jag fast G i en dåligt fastsatt bilbarnstol och sa att nu åker vi! Ingen tid för fix och trix, vi måste bara hinna med tåget. Och vi hann, med sju minuter till  godo. 

Redan klockan tre var vi i Uppsala och fick tågtaxi till hotellet, som var fint och kändes bra. Vi lyckades få i oss lite middag och nästa morgon åkte vi upp till Akademiska för att skriva in vårt barn. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av att komma in på avdelningen. Folk pratade med mig men jag förstod inte hälften. En sköterska visade på en docka hur det skulle se ut sedan med förband och katetrar, något som inte ens riktigt stämde. Hon visste inte, hon gissade. Vi badade G enligt konstens alla regler och bar iväg honom till operation. M gick med in till sövningen och precis när vi skulle skiljas åt frågade anestesisköterskan om jag var okej. Nej, sa jag, ärligt. Och där släppte han det. Jag satte mig i väntrummet och grät. Sedan kom M ut och höll mig sällskap i gråten samtidigt som vår salskompis rullades in för sin operation. En fyraåring med en testikel på vift. 

Vi gick ut. Ut från sjukhuset och raka vägen upp till Uppsala slott. Därifrån spanade vi in staden och M bad till ett träd om att operationen skulle gå bra. Vi gick till Uppsala domkyrka och tände varsitt ljus för kroppsdelen de höll på att operera på vår son, något som visade sig ge resultat! Svärmor hade också tänt ljus för sina helgon, berättade hon sedan. Det kan ju inte skada, är vår inställning. 

Precis när vi var klara i kyrkan och på väg upp till hotellrummet för att hämta lite saker inför natten ringde de från sjukhuset och sa att de snart skulle väcka vår lille pojke. Paniken slog till igen och jag rafsade ihop mina sovsaker och sedan halvsprang vi tillbaka. Bara tanken på att han skulle vakna, nyopererad utan oss var outhärdlig, men vi hann gott och väl visade det sig. G låg och sov gott på sin narkos i någon timme efter att vi kommit. Vovven hade vi med oss, men ingen mat. (Miss där! Ta alltid med mat till någon som har fastat!) För plötsligt vaknade han och då var han mer än hungrig. M höll i honom och jag gick tillbaka den dryga vägen till avdelningen för att hämta nappflaskan med mjölk till honom. Den slukade han direkt och sedan somnade han om. M höll i honom och fick mysvibbar från Barn 4, där de ofta satt hud mot hud. Anestesisköterskan, samma som förut, hade nämnt att operationen gått bra men vi visste ingenting mer. Efter en stund kom dock doktorn. Hon berättade att operationen faktiskt gått över förväntan och att det var ett enklare ingrepp än vad hon trott. Bara en kateter, och inte två, var satt och ingen mer operation skulle krävas, utan nu var det klart. Det var fantastiskt att höra! 

Efter en stund tog vi oss tillbaka till avdelningen och G åt mat och började ganska omgående att leka. Jag som trodde att han skulle vara sängliggande i några dagar! Det var väl inte han intresserad av? Han ville leka! Lite senare, efter att jag brutit ihop inför en sköterska, gjorde M och jag om våra planer och jag gick tillbaka till hotellet och M sov med G på sjukhuset. Jag var oändligt tacksam. Det var första natten på 15 månader som jag sov själv. Helt galet skönt, även om G sover bra. Bara det att inte kunna väcka någon var underbart! Och att inte bli väckt! 

Vi stannade med G på sjukhuset hela tisdagen och onsdagen också. På onsdagseftermiddagen fick vi permission och begav oss till hotellet. Vi åt en god asienbuffé till middag och G tryckte in sushi och slängde ätpinnar på golvet. Vi sov tillsammans och G vaknade vid tre och vid halv sju. Båda gångerna bajsade han, och eftersom han hade förband över underlivet var jag tvungen att bege mig med honom upp till sjukhuset igen för omläggning av de nedre delarna av bandaget som var bajsigt. Snöblandat regn hälsade mig god morgon medan jag kämpade mig upp för backen med vagnen framför mig. Redan dagen innan hade vi dock beställt biljetter tillbaka till Umeå, för att åka på torsdagen efter lunch. Väl på sjukhuset fick vi än en gång klartecken att åka och klockan ett gick vi ombord på tåget. 

Resan hem var inte så rolig för någon. Två aströtta föräldrar och ett uttråkat barn. Mitt emot satt en tjej och snörvlade hela resan. Barnet bajsade två gånger och det rena bandaget var inte längre rent. Detta i kombination med att jag inte hade fått klart för mig vem som skulle ta över i Umeå som vårdkontakt, var inte en rolig känsla. Det skulle kunna vara Barnmottagningen, Kirurgen, Akuten eller Primärvårdsjouren. Ingenting var klart och tydligt. Allt bara fortsatte att snurra.

Och snurrig var vad jag kände mig när vi väl kommit hem. Spänningarna släppte väl mer och mer och jag var bara så himla trött. En timme efter att jag somnat vaknade dock G och var helt hysterisk. Han skrek och verkade vilja krypa ur sin egen kropp i en timme innan jag ringde 1177 för rådgivning. "Åk in till akuten" var deras tydliga svar. Så jag ringde en taxi. M tyckte att det var galet att dra iväg mitt i natten på blixthala vägar, men jag var tvungen. "Trettio till trettiofem minuter och hundratjugo kronor extra för bilbarnsstolen." Ja, men vad gör man. Skicka hit den! Jag åt gröt. Klädde på mig. M lyckades söva G. Jag ringde 1177 igen och frågade om vi verkligen behövde åka nu när han sov, men ja: åk! 

G vaknade såklart av jackpåklädning och taxiåkning men var nöjd. Vi fick snabbt hjälp och sedan ett rum. Tio i två blev han hysterisk igen, men jag vågade inte ringa på larmet. Plötsligt somnade han med huvudet på mitt lår och kroppen på det hårda golvet. En läkare med röda träskor kom. Hon gjorde ultraljud och såg att katetern låg i urinblåsan och att det fanns urin där. Eventuellt var det stopp i katetern. En sköterska spolade, precis som vi gjort hemma när han skrikit hysteriskt. Men på akutens golv sov G gott. Sedan ville de lägga om förbandet. Och då åkte hela förbandet av, och katetern ut. Jag satt och lutade mig mot sängen, dit vi hade förflyttat G, och försökte att inte titta mot det nyopererade området. Jag mådde nästan illa och kände mig yr. Min lilla pojke skrek och grät och hatade allt, där på britsen. Klockan var tre. Läkaren gick och ringde avdelningen i Uppsala för rådgivning och kom sedan tillbaka. En sköterska tvättade G och vi satte på ny blöja. All vårdpersonal lämnade oss och G lekte glatt på golvet.

Efter en stund kom en transport till Barn 3. Vi blev inlagda. G kröp runt och var glad. Klockan var kvart i fem. Vid halv sex somnade vi båda. M var kvar hemma, helt trött på sjukhus. Eftersom allt fungerade som det skulle med G blev vi utskrivna vid lunch. Vi åkte hem och jag la mig för att vila med en dunkande huvudvärk, som inte ville ge med sig förrän jag gick upp och lekte med G, som var glad. 

Jag blir så glad när du är glad, G! Och jag ser verkligen hur du kämpat! Du är så modig och stark. Du säger vad du tycker och tar ingen skit, samtidigt klarar du det galant. Nu hoppas jag att vi inte måste möta så mycket vårdpersonal på ett tag till och att allt läker som det ska. Jag ska ringa och boka tid hos uroterapeuten igen så att hon får titta så det verkligen ser bra ut, sedan hoppas jag att vi kan låta dig vara. Att du får läka och leka och bara leva livet! Det är du värd! Du är bäst! Jag älskar dig.