En släng av fysisk ohälsa

En gång i veckan, under tiden min son dansar, har jag en tjugo minuter lång pratstund med en kvinna som jobbar som psykiater. Hennes dotter dansar i samma grupp som min son, och där sitter vi i varsin uttjänt röd biografstol och filosoferar om livet, en liten stund. 

Hon är psykiater och hon tycker inte om begreppet psykisk ohälsa. Varför inte? frågade jag, efter att ha funderat på det i en vecka. Psykisk ohälsa? Ja, men vad är fysisk ohälsa? Det kan vara vad som helst från en liten förkylning till att man är dödssjuk. Samma med psykisk ohälsa, enligt henne. Och därför blir begreppet för brett och därmed irrelevant. Och ja, det ligger ju någonting i det. Kanske är det dumt att vi i samhällsdebatten talar för allmänt om psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan bland unga har ökat, och sånt. Samtidigt är det kanske det smidigaste sättet att formulera sig? Eller måste man specificera allt inom begreppet? Ångesten har ökat. Depressioner är vanligare. Panikångestattacker sker dagligen. Inte vet jag.

Själv har jag på senaste tiden drabbats av ett släng av fysisk ohälsa, även om jag häromdagen också bröt ihop av stress och oro, oro för att jag är för stressad kanske det var. Håller jag på att gå in i väggen? sådana tankar. Men nej, antagligen inte. Chefen plockade bort lite arbetsuppgifter i alla fall, åtminstone tills fram till bröllopet. Och så åkte jag hem, lagade mat och då - då kom det smygande: ryggontet. Förra veckan var jag sjukskriven 1,5 dagar pga rejäl förkylning och denna vecka sjukskriven 2 dagar (ev. fler, det får vi se), pga ryggskott. Helvete vad ont jag har! Idag känns det möjligen lite bättre, då det går bra att stå och gå, men gör svinigt ont när jag ska resa mig från sittande. Just nu sitter jag på en pall och skriver. Just nu känns det okej i ryggen men jag kommer garanterat få mitt straff när jag ska resa mig sedan.

Så är jag så jobbig också när jag mår dåligt. Jag går in i det helt och hållet och tycker att precis alla ska få veta hur dåligt jag mår så att samma alla kan tycka synd om mig! Snark! Det är inte särskilt vuxet, va? Men måste man vara vuxen jämt? 

Igår hade jag digitalt vårdbesök med en fysioterapeut på vårdcentralen. Hon fick mig att göra en övning som jag sedan skulle göra varannan timma, ifall det inte gjorde ondare av att göra den. Men tyvärr känner jag att det gör ondare när jag gör den, så jag skippar den. Får se hur jag mår på fredag när jag har återbesök.

Samtidigt som jag har svajnigt ont så vet jag att det en dag går över. En dag kommer jag att känna att nu är det bra, nu mår jag som vanligt igen. Kanske redan imorgon? Förhoppningsvis till helgen i alla fall. 

Vardagen har fått anpassa sig lite efter min rygg. Vanligtvis är det jag som lämnar G på morgonen och hämtar på eftermiddagen men både igår och idag har lillen fått gå upp en timma tidigare för att följa med M till fritids. Fritids som öppnar en kvart innan M börjar jobba. Idag kom de nästan försent, men jag tror det gick bra. Sedan hämtar M honom under sin flera timmar långa paus. Idag är tanken att jag ska skjutsa honom till dansen. Hoppas att det går bra, att jag tar mig både i och ur bilen. Jag tror det. 

Och där kanske psykiaterkvinnan sitter i en biofåtölj redo att filosofera om livet, eller inte. Det är inte alltid vi synkar. Vi får se. Men om hon är där, ja då kommer hon så snällt att få lyssna på mina klagomål kring min fysiska ohälsa, och sedan filosofera vidare om livet och allt annat. 

Hur mår ni? Bättre än jag hoppas jag!