Igår efter det att G övat på att stava till ord som ragnarök och yggdrasil och efter det att vi haft lite TV-tid var och en på sitt håll (han i vardagsrummet med youtube och jag i sängen med första avsnittet av nya Saltkråkan anordnade vi skärmfri aktivitet bestående av gympa. G hade haft gympa i skolan på förmiddagen så det låg la nära till hands. En hinderbana byggdes upp av diverse kuddar och några leksaksbilar och vi sprang och hoppade genom den flera gånger till glad musik. Fram och tillbaka, utan att krocka med varandra. M kom hem från jobbet mitt i hinderbanespringet.
Sedan var det disco till någon sådan där ny häftig musik som G gillar, typ David Guetta, Morten och sånt. Sedan fick vi duscha och så var det dags för kvällsfika. Då, men först då, berättar M att han sett på kommunens stora reklamskärm vid kommungränsen att det skulle vara någonting med Lindy Hop i vår by. Det var sju år sedan sist och den gången hade det gått åtta år sedan jag verkligen var igång och dansade. I två år dansade jag när jag var mellan 21 och 23 ungefär. De två sista åren innan jag flyttade till Almonte och träffade M. Sommaren efter Spanien var jag i Herräng en tredje gång och dansade, men det var inte samma sak. Jag hittade ingen att hänga med förrän de sista två dagarna och jag längtade intensivt efter min nyfunna spanska pojkvän, som nu är min man sedan 15 år. Sedan slutade jag att dansa. M var inte intresserad vare sig av att lära sig själv eller att jag skulle dansa pardans med massa främmande män och kanske bli kär i dem istället. Lite samma känner han nu, men nu har han ändå tryggheten av 15 spännande år med mig i bagaget. Det vill säga - jag hoppas att han känner den tryggheten.
Så sa han plötsligt igår när klockan var en sådär halv nio att han sett lite snabbt när han skulle svänga i korsningen vid rödljusen där den där skärmen står att något med Lindy hop var på gång I Vår By! Va? Vad säger du? Jag måste kolla med en gång. Och ja, jag kollade, och ja jag hittade. Riksteatern anordnade Prova på Lindy hop, men tyvärr Tyvärr hade det redan varit, två och en halv timma tidigare. Besvikelsen var monumental. Livet kändes med ens oerhört fattigt. Varför är mitt liv såhär? Här går jag och väntar på att du ska sluta jobba och sedan är alla trötta och vi måste sova och sedan jobba och läxor och vänta på att du jobbar och så vidare, bu, blä, stackars mig! Så kändes det igår klockan halv nio (efter jobb, läxläsning, hinderbana och disco).
Jag la G men kunde inte komma till ro. Jag bara tänkte på att jag ville dansa Lindy hop igen. Gärna nu med en gång. Gärna för två tre timmar sedan! Så jag låg där och funderade på hur det skulle lösa sig. M hade sagt att han tyckte jag kunde anmäla mig till en kurs i Göteborg, men jag känner att det blir en alldeles för stor apparat. Jag vågar för sjutton inte köra till Guldheden! Och att åka kollektivt tar ju typ en halv dag - en väg! Sedan går det aldrig ihop med Ms jobbtider och G är för liten för att vara ensam hemma än så länge, och sedan skulle jag aldrig orka. Jag gör ju så mycket redan. Det är barnet, disken, tvätten, organisationen av hushållet och av bostadsrättsföreningen och så vidare, igen och igen...
Men så tänkte jag, att jag skulle köpa biljetter till föreställningen som skulle vara nästa dag (dvs idag) och prata med de som anordnat det där prova-på-tillfället, fråga om det kommit någon, om det kanske fanns någon i trakterna som också kunde dansa lite sedan förut och som kanske skulle kunna dansa med mig... Egentligen behöver jag ju bara hitta en person som kan föra så är ju saken löst. Då får jag ju dansa! Och tänk om man kunde dra ihop en hel grupp, anordna något. Det hade ju varit fantastiskt!
Så jag ringde pappa och resonerade lite och han sa samma sak. Prata med de som ordnat det och kolla om det finns fler på ön. Jag köpte biljetter till föreställningen.
Dagen idag kom. Tisdag. Jag körde G till skolan och mig själv till jobbet. Spanade mot bygdegården som jag passerade. Ingen aktivitet. Jag jobbade. Jag åkte hem på lunchen för M bjöd mig lite oväntat på entrecote och kokt potatis, och sallad. Det var gott. Jag åkte tillbaka. Spanade mot bygdegården igen. Inget.
Sedan vid fyra tänkte jag att nu promenerar jag banne mig och hämtar G på fritids. Vi behöver röra oss lite och dessutom har jag ett stegmål om 50000 steg denna veckan, som jag hittat på helt själv. Så jag passerade bygdegården igen och denna gång var det folk där som gjorde i ordning entrén. En kvinna i blå tröja satte upp en flagga i en flagghållare. Hon nådde nästan. Så vi började prata. Hon kom från öns teaterförening och jag frågade om gårdagen och jovisst det hade varit en tio tolv personer där, några av dem bodde till och med här i byn. Och jo alla var intresserade av att få dansa mer Lindy hop här på vår ö. Va? Va? Va? Vad säger du? Är det sant? Jo, så var det. Jag började nästan gråta. Så bubblade det ur mig om mitt dansande för nästan tjugo år sedan, om min busschaufförsman, om vardagen, men att det hade varit så så fantastiskt att få dansa igen och att slippa åka utanför kommungränsen för att göra det! Tänk om vi kunnat ordna det här i byn, bygdegården har ju parkettgolv. Perfekt ju! Kvinnan i den blå tröjan sa att jag skulle höra av mig till henne och så skulle vi spåna vidare. Det enda vi behöver är ett lärarpar, en lokal och att folk får veta att det händer. Teaterföreningen kan stå som arrangör. De har kontakter. Saker går att lösa. Och framförallt! Det finns fler här ute som vill dansa!
Jag nästan flög upp till fritids, dansade nästan fram, där på den grusiga gråa gångvägen. G var peppad på föreställningen och vi gick tillbaka till huset där jag jobbar och kokade spaghetti och värmde köttfärssås och åt. Sedan fick han skriva ragnarök, asgård och yggdrasil igen och så hade vi lite filmtid, innan det var dags att promenera till bygdegården och föreställningen. G var taggad på att få lyssna på musik. Jag var taggad på att få se dansen.
Föreställningen var häftig. Den började i tystnad. Dans i tystnad är speciellt. Men sedan kom det igång ordentligt med musik och sång och dans. Häftigt! Och när dansen var lindylik riktigt kände jag energin som flödade genom de två dansande kropparna. Ja, det är en sådan dans. En glad energisk dans! En dans som är bra för både själen och samhället. Det är jag säker på. Gå på den vettja, om du bor i eller nära Gislaved, Åsenhöga, Jönköping, Luleå, Östersund, Runemo, Nyhammar, Avesta, Färentuna eller Norrköping. Förstå vilken vacker turnéplan! Vissa av orterna har jag aldrig hört talas om.
Bland den lilla publiken hittade jag ett par som varit med och dansat igår. De var också peppade på att dra igång något. Jag tog kvinnans nummer innan vi gick hem. Så ja. Nu har jag snart ännu fler strängar på min lyra. Bara jag orkar. Det gäller nog att jag lägger det på rätt nivå, rätt frekvens. Kanske en liten kurs från tidigast januari var tredje vecka kanske? Om vi hittar någon lärare, men det ska nog ge sig.
När vi kom hem anordnade G och jag en egen dansföreställning till musik vi hittade genom att söka på experimental jazz på Spotify. Discolampan ställdes in på ett fast grönt sken. Det var skönt att få dansa ur sig alla intryck. Jag är så glad att jag kan ge mitt barn sånt här, även om det inte är så ofta. Tack Riksteatern för det!
Nä, nu ska jag gå och lägga mig och prata med M. Säga igen att han inte behöver vara orolig. Att det bara är bra om jag är glad. Och om det är något jag blir glad av är det Lindy hop. Så är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Din kommentar kommer granskas innan den publiceras.