Den långa vandringen

Morgonen efter den långa vandringen känner jag mig tacksam. Jag är tacksam över att jag vaknar i en varm, mjuk säng, att jag har en varm mjuk yllekofta att ta på mig, att mitt barn sover sött i sin varma säng och att min man har cyklat iväg till sitt arbete. Jag är tacksam över att jag kan duscha varje morgon, att jag har rent vatten i kranen i köket. Att jag kan koka te och har gott bröd att äta, att jag har ett arbete att gå till. Tacksam över att mitt barn går i skolan och inte ligger sjuk i tuberkulos och tacksam över att jag inte måste elda ljung och enekvistar  för att få upp någon som velst värme hemma eftersom alla andra träd redan är nedhuggna. Att det inte är jag som står med huvudet på stupstocken. Allt detta är självklarheter, men fråga Matilda Hermansdotter, Alma Karolina Augustdotter eller varför inte Johannes Johansson från Hälsö? Inte hade de allt det här. Inte alls.

Dessa för längesedan döda människors boplatser och i Johannes fall dödsplats besökte vi i helgen, min syrra, min vän A på grannön och jag. Vi hade företagit oss att vandra halva Orust Tvärs, som är en del av kuststigen. Halva räckte gott och väl, hela hade jag aldrig orkat. Det kände jag framförallt på måndagen, dagen efter.

Strax före klockan tio svängde vi av i Hårleby (vid busshållplats Gustorp) och runt det gula hyreshuset upp  i skogen på en grusväg. Ingen skylt indikerade vandringsled vid vägen, lite synd. Vi parkerade vid skylten som pekade mot Hälsö-Johannes grav. Därifrån var det fint ledat hela vägen till Svanesund. Vi började således med att vandra i daggvått gräs till just Hälsö-Johannes grav. Han var den sista som halshöggs till döds på Orust och det kom tusentals för att titta. Så var det väl innan det fanns kriminalserier på TV, och inte heller TV eller radio uppfunnits än. Eller varför kom man annars för att se på detta hemska? Kanske berättas det mer i Sveriges Radios inslag om avrättningen, som jag tyvärr inte hunnit lyssna på än. "Hur kan det ha varit att arbeta som avrättningsman" sa vännen A när vi traskade vidare därifrån. "Tänk att det fortfarande finns de som gör det" svarade min syrra. Gravplatsen var tydligt uppmärkt och ett vackert smide var på senare år skapat runtom. Det föreställde fängelsegaller. Döden blev Johannes fängelse. Och nu är även han som dödade honom död. Och de som kom för att se på, den där majdagen 1857. Exakt på dagen 166 år innan jag gifte mig med M. 

Vi gick vidare genom skogen, förbi kohage och på gammal landsväg. 

A och syrran som har dubbelt så långa ben som mig, ungefär, gick ibland lite före, men de väntade in mig så snällt trots att jag var lite långsam ibland. 

Strax innan lunch fick jag ont i höften, antagligen på grund av kyla. På morgonen hade jag fått för mig att jag hade på mig för mycket kläder och därför tog jag av mig mina merinoleggings som jag hade under mina tunna bomullsbyxor och lämnade kvar dem i mina föräldrars hus där jag hämtade upp syrran klockan åtta. Det gör jag aldrig om! Ta av mig, ja kanske, men inte lämna kvar. Så dumt! 

Nåja. Vi stannade och åt lunch vid Orusts enda kända runsten. Jag fick briljera med lite run-kunskap från jobbet och försökte sedan tyda runinskriften vilket visade sig vara omöjligt med mitt tålamod. De flesta runorna såg ut som helt raka streck! Svårighet att tyda runorna hade tydligen inte bara jag utan även de som både 1922 och 1992 hade gett sig i kast med det. Det kunde man läsa på en tavla invid stenen. 

A och jag läste förresten på alla tavlor. Syrran med ibland, men hon var nog den som var mest intresserad av att vandra. Jag var den som var mest intresserad av att titta på träd. Syrran bar och lagade mat, jag betalade maten och A guidade. Det var ett fint upplägg och jag är tacksam för deras insatser!

Träden visade sig från sin bästa sida i vackra höstfärger. Luften var klar och något kall. Solen sken då och då men täcktes av tunna moln precis när vi åt lunch. 

Det helt vindstilla vädret var inte helt vindstilla, men på det hela taget var det ett perfekt vandringsväder, om jag bara haft på mig mina merinoleggings. Höftvärken gav förresten med sig efter lunchen. Kanske för att jag offrade en tortellini till asagudarna, eller för att jag värmde höften med min sjal under lunchpausen. Eller kanske för att jag helt enkelt vilade när vi satt och åt. Tortellini, pesto, mozarella, torkad korv och oliver bestod lunchen av. Syrran kokade tortellinisarna på mitt stormkök. Varm mat när man är ute är minsann lyxigt! 

Efter runstenen gick vi under, respektive över, den stora vägen 160 och sedan upp i skogen. Vi blev omsprungna av två manliga löpare under tiden vi kämpade oss upp för vandringens jobbigaste backe. Jag undrar vart de sprang sedan. Antagligen ner igen, säger vi... 

Vi mötte faktiskt inte en enda annan vandrare under hela vår tur. Bara dessa två joggare och en kvinna på promenad. Kanske är den inte så känd trots allt , trots att de ordnar ett årligt evenemang där man kan gå eller springa hela eller halva? Det var förresten så A kom på att vi skulle gå den. Hon hade gått halva förra året med sin familj och ville visa mig. Sedan kom jag på att det skulle bli en perfekt födelsedagspresent till min vandringsälskande syster. Hon i sin tur kom på att hon inte alls ville vandra med massa andra och idén om att bara vi tre skulle gå den föddes. 

Efter ytterligare en bits vandring stannade vi och fikade mitt i skogen i en liten skogsbacke där det faktiskt var både sol och lä. Jag hade med mig av de där himmelskt goda bullarna som vi bakade förra helgen och syrran hade med sig kaffe och mjölk. Två tepåsar hade jag också packat ner till mig och teälskande A. Och så kom det sig att vi satt där i solen och funderade på vad alla tonårskillar gjorde när vi som tonårstjejer satt och drack te och pratade (om dem). Vi hade lite olika teorier, men det är sannerligen något som behöver undersökas. Och sannerligen skulle tonårskillar, och alla andra killar och män också för den delen, behöva lära sig att sitta och kanske dricka te och framförallt prata med varandra. Gärna om samma saker som vi pratar om mest, nämligen Relationer. Eller vad tycker ni?

Vi vandrade vidare, och när vi gått upp för ännu en backe och slagit oss ner vid ett picknickbord chockade jag alla (det vill säga de andra två) genom att göra plankan i tjugo sekunder. Det var roligt, trots att syrran förvägrade mig mitt högt eftertraktade beröm. Syrran i sin tur skapade ett konstverk som föreställde oss tre på vandring. Det var en fin stund.

Sju timmar efter vår start i Hårleby kom vi äntligen fram till den lilla orten Svanesund. Biltrafiken genom byn störde oss något och vi kände alla tre hur skönt det varit att vara utan biltrafik och oljud under så många timmar. 

Biltrafik var något som Matilda och Alma Karolina och de andra i skogen och överhuvudtaget förr i tiden också slapp på sin tid. Något som de antagligen inte saknade... Den första bilen som framfördes på Orust kom faktiskt upptäcktsresande Sven Hedin i, när de skulle gräva ut fornborgen Borrefjäll 1913. Även detta lärde jag mig av en skylt längs leden. Och den där fornborgen hade det varit roligt att besöka med barn, tror jag. Även om det bara kan vara ruiner kvar. Det var trots allt runt 2500 år sedan de byggde den.

Halva Orust tvärs var en fin vandring och jag rekommenderar den varmt för den som tycker om att vandra och som inte räds varierad terräng, med uppför och nerför och något ologiska men mycket väl utmärkta svängar. Extra intressant blir det för den historieintresserade som kan läsa på olika tavlor om människorna som bodde där djupt inne i Orusts inre förr i tiden. Vissa husgrunder finns kvar och det slog mig hur små husen måste ha varit, och hur många barn som fötts och tyvärr också i ung ålder dött där. 

Nä, nu ska jag snart gå och lägga mig i min varma mjuka säng med mitt gosiga duntäcke, men först ska jag laga havregrynsgröt av skalade, ångade och valsade havregryn som jag varken behövt så eller skörda själv. Till denna ska jag ha mjölk från en ko som jag aldrig sett, men som åtminstone lever i samma land som jag. Världen förändras och tur är väl det. Inte vill vi tillbaka till tiden med hög barnadödlighet och elda med enris och ljung. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka hur mycket snällare mot planeten Jorden människornas liv var på den tiden. Hur mycket lugnare, på ett sätt, livet kanske var. Men också hur mycket mer utsatt man var, för sjukdomar, köld, hunger och för tidig död...