Att se saker ur olika perspektiv

Något jag har tänkt mycket på under de senaste veckorna är att förmågan att se saker ur olika perspektiv är någonting som vi lär oss. Det är ingenting som är självklart eller medfött, utan det är någonting vi får med oss i vår utbildning, om vi har tur, och genom livet i sig självt. Samtidigt kan vi inte förutsätta att alla fått med sig denna kunskap bara av livserfarenheter, eftersom det krävs en del kritiskt tänkande och analys för att nå dit. Jag upplever att jag fått med mig denna kunskap från skolan i Sverige, samt min uppväxt. Jag tror att mina föräldrar och även andra utanför skolan har hjälpt mig att se saker ur olika perspektiv, men jag är inte säker då jag inte minns exakt när och hur jag lärde mig det.

Jag vill gå in lite mer i detta med hur skolan lär oss att se saker ur olika perspektiv och här är några av de kunskaper som eleverna ska få utveckla i ämnet samhällskunskap i den svenska gymnasieskolan idag, enligt Gy -11. Som ni ser ingår det att lära sig se saker utifrån olika tolkningar och perspektiv!

"Kunskaper om demokrati och de mänskliga rättigheterna såväl de individuella som de kollektiva rättigheterna, samhällsfrågor, samhällsförhållanden samt olika samhällens organisation och funktion från lokal till global nivå utifrån olika tolkningar och perspektiv."

De jag umgås med mest nu är, förutom M och G, mina svärföräldrar. De har vuxit upp i ett diktaturens Spanien. Min svärmor har gått i skolan under bara några år, medan min svärfar utbildade sig lite mer, till ett yrke som administratör, inköpare och försäljare, om jag har förstått det hela rätt.

För att jämföra med texten ur ämnet samhällskunskap i den svenska gymnasieskolan idag har jag letat lite och hittat ett stycke om hur skolan skulle vara då, när mina svärföräldrar var elever. Det jag har hittat hittills är att år 1945, året för min svärfars födelse, kom det nya riktlinjer för undervisningen i Spanien. Undervisningen skulle vara så här, enligt Carmen Párraga Pavón: “había de estar informada de espíritu religioso, la vida religiosa del maestro dará fundamento a su proyección educadora, que de ese modo capacitará a sus alumnos para la formación de juicios que afirmen y fortalezcan hábitos morales y les hagan arraigar sentimientos religiosos”. 

Min översättning: (undervisningen) "ska utgå från ett religiöst perspektiv, lärarens religiösa liv ska ge fundament till hur han undervisar, och på detta vis ska hans elever kunna utveckla en moral som konsoliderar och förstärker de moraliska vanorna och som gör att religiösa känslor rotar sig i dem."

(Om någon har en bättre översättning, så är ni varmt välkomna att skriva den i en kommentar! Jag tror inte jag är redo att bli översättare på riktigt än, om man säger så!)

Här kan vi se, att den spanska skolan på 1940-talet skulle präglas av religion, medan den svenska skolan idag lär ut om olika perspektiv. Samtidigt hittar jag stycket ur Skolverkets text "Skolans värdegrund och uppgifter" och känner att den motsvarar den spanska texten från 1945, även om innehållet inte är riktigt det samma. Där står det följande:

"I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell."

Detta stycke, handlar ju, precis som det spanska stycket från 1945, som jag citerade och försökte översätta ovan, om att eleverna ska fostras till rättskänsla, men även till tolerans och ansvarstagande samt generositet. Det står även uttryckligen att undervisningen ska vara icke-konfessionell, vilket betyder att det inte får förekomma religiösa inslag.

Jag menar att det är och har varit lite olika fokus i den spanska skolan på 1950-talet och den svenska skolan på 1990- och 2000-talet när jag var elev. Och eftersom jag har lärt mig att se saker ur olika perspektiv, medan mina svärföräldrar inte har fått möjlighet till detta på samma sätt i sin skolgång,  måste jag ta ansvar för att se deras bit. Jag måste se och förstå att de inte ser saker ur olika perspektiv utan är ganska inne i det perspektiv som rör dem själva. De ser saker från sitt håll, och kan inte komma att tänka på att det går att se från ett annat håll, i många fall. Detta är ganska frustrerande. Trots detta har vi ändå kommit så långt att vi båda (jag och de) säger till varandra att du gör på ditt sätt, och jag gör på mitt sätt (med t ex barnuppfostran, tvätten, städning, mannens och kvinnans arbetsuppgifter osv.), men inte så mycket längre. Ibland, som igår, försöker jag vidga deras perspektiv lite grann, men det blir oftast tvärstopp. "Vi gör så här och vi tycker så här, som vi alltid gjort och tyckt. Vi är gamla och går inte att ändra på." är ofta budskapet som jag hör dem förmedla. Jag, å andra sidan, försöker förmedla att vi kan alla lära nytt och det finns olika sätt att göra saker samt att se på saker.

Igår nådde vi kulmen. Igår var jag ute med G och promenerade och råkade få syn på två män som satt på en bänk i byns utkant och kramades och pussades med varandra. Detta förvånade mig mycket, som synd var, eftersom jag inte sett det här tidigare. Samtidigt gjorde det mig glad att de kunde och vågade uttrycka sina känslor för varandra utomhus, i dagsljus, på en offentlig (om än inte central) plats. Senare på kvällen gjorde jag misstaget (?) att berätta detta för mina svärföräldrar. De gick igång totalt och hänvisade till Bibeln och till hur fel och hemskt det var att två män visade sina känslor för varandra på det här sättet. De kunde inte alls förstå hur jag kunde försvara ett sådant handlande. De vräkte även ur sig en del fördomar mot homosexuella, som jag försökte dementera på olika sätt, men inte tänker återge här. Till slut blev jag så trött att jag gick därifrån. Jag ville inte bråka med dem, samtidigt stod jag inte ut att höra på deras åsikter. Jag försökte få M att gå hem med mig och G, men han var tvungen att kolla upp något på mobilen först. Jag blev arg, som inte kunde gå hem, fast han sa att jag fick visst gå hem, utan honom om jag ville. Jag väntade på honom, medan jag uttryckte min frustration och ilska inför honom. Inte så bra beteende, men jag hade inget tålamod över och ingen jävla lust att höra massa skit om homosexuella! G var trött och gnällig, jag var trött och arg och svärisarna var trötta och upprörda (av min historia). Till slut gick vi hem. Jag var fortfarande arg som ett bi, men försökte lugna ner mig. Idag bad jag om förlåtelse för att jag blivit arg, men svärmor verkade inte fatta att jag blivit arg på henne (även om jag vet att hon förstod det igår) och vi pratade vidare om virkning, som om ingenting hade hänt.

Och det är nog bäst så. Att ha en strategi som fungerar. Att inte prata med vissa människor om vissa saker. Det går ju inte! Jag kommer inte kunna ändra dem och de kommer inte kunna övertyga mig med sin katolska lära. Det är bättre att prata om sådant som är trevligt, som virkning, och låta dessa gamla unkna åsikter dö ut med sin generation. Jag berättade åtminstone för G när vi kom hem igår att jag alltid kommer älska honom, vem han än blir kär i. Att han får vara den han är och att han är bäst!

Och jag får sätta mitt hopp till att dagens skola, i hela världen, lär eleverna att se saker ur olika perspektiv, så att vi kan öka förståelsen för varandra och minska konflikterna! Heja framtiden!

¿Una madre no se cansa?

Una madre es la reina de una casa
Una madre no se cansa, ni se aburre, ni se acuesta

Så börjar denna sevillana. Den verkar dock i sin helhet mest handla om att man ska hedra sin mamma och att man inte kan förstå hur stor hennes kärlek är eller hur mycket man älskar henne förrän man förlorar henne. Den säger att man ska fira sin mamma varje dag, att det ska vara mors dag varje dag. Det är väl fint, men det jag har stora problem med är de första två raderna i sången, som jag har citerat ovan. Så här lyder de på svenska:

En mamma är husets drottning
En mamma blir inte trött, inte uttråkad och går inte heller och lägger sig

Jag gissar att det inte är en mamma som har skrivit den här sången, möjligtvis en son. Det är en man som sjunger och därför blir det en mans blick som genomsyrar låttexten, enligt min mening.

Min svärmor spelade upp den här sången för mig och G igår för att G skulle bli glad och lugn, vilket han blev, jag däremot var  tvungen att skratta åt de två första raderna. "Så är det ju inte!" sa jag. "Jo, så är det visst" sa svärmor. Intressant. Det här är bara en av alla yttringar om hur en mamma ska vara enligt normerna här. Outtröttlig, alltid nöjd och glad. Men jag undrar, hur kan en person inte bli trött (no se cansa) om hon aldrig går och lägger sig (ni se acuesta)? Eller betyder ni se acuesta att hon aldrig ligger med någon? Acostarse con alguien betyder ju just att ligga med någon, älska. Det är inte så de sjunger i sången, men nästan. Om vi gör den tolkningen, att hon aldrig får ligga, uppkommer genast frågan: hur glad blir mamman då, om hon aldrig får njuta och inte ha sex? Eller betyder det att en son aldrig kan förstå eller tänka sig att hans mamma ligger? Så kan det ju vara, för inte är det roligt att föreställa sig ens föräldrar i ren älskog.

Den här sången är som sagt ett av alla uttryck om hur en mamma ska vara. Ett annat uttryck är att folk alltid frågar mig om saker som rör vår gemensamma son, istället för M som faktiskt är pappaledig. Sedan känner jag också på mig att folk här inte alls tycker det är så himla bra att M är pappaledig, utan de tycker nog att det är lite märkligt att jag hellre arbetar än att vara ledig med min son i två år. Detta varierar förstås från person till person, och min svärfar är nog den jag omges av som är mest traditionell, vilket inte är så konstigt eftersom han är en man född 1945 (i en by i Francodiktaturens Spanien). Sedan finns det andra, som min politiskt aktiva svägerska, som jag tror inte kommer reagera lika starkt på att G kommer att ha glitterhårspännen på hennes sons födelsedagskalas i eftermiddag. Men vi får väl se. Svärmor kommer nog gå i taket lite grann. Jag vill se vad som händer... Utmana lite, lite. Och jag vill vara mamma på mitt sätt, och det tänker jag också vara, även om även detta sätt utmanar lite, lite (eller väldigt mycket?) de föreställningar som många har här.

Lillgurkan just nu, 17 månader

Min käre, lille buskorv! Hur mycket älskar jag dig, tror du? Mer än vad du kan föreställa dig! Bara så att du vet! Får du själv barn så kanske du kan börja föreställa dig min kärlek till dig, men inte heller då är det säkert att du förstår. Och nu är vi här - i Spanien. Ditt andra hemland, eller åtminstone din pappas första hemland. En månad in och jag är ganska trött. Jag arbetar mycket och träffar dig ganska lite känns det som. Trots det försöker jag ta tillvara på de stunder vi har. Nu är du ingen bebis längre, utan nu är du en riktig liten pojke som mormor brukar säga. Det går så fort, så fort. Och det är så underbart!

Du har nu fyra tänder (två uppe och två nere) och en till på gång där uppe och du tycker till och med om att borsta tänderna, bara vi inte använder tandkräm. Du lär dig så otroligt mycket hela tiden! Bara sedan vi kommit hit har du lärt dig att gå långa sträckor om man bara håller dig i en hand. Med långa sträckor menar jag fram och tillbaka på trottoaren framför farmor och farfars hus. Särskilt tycker du det är roligt med ojämnheter, grus och brunnslock som låter lite när man trampar på dem. Du älskar att vara där, en la calle. Du vill gå ut mest hela tiden, vilket du visar genom att gå fram till dörren och gny. "Kom igen! Öppna! Vi ska gå ut!" tycks du säga på ditt egna internationella språk. Oftast går någon ut med dig. Din metod är effektiv. Och när vi går in igen blir du alldeles vild och arg, för du vill vara ute mer.

Du älskar även att äta. Du äter fortfarande barnmat, mest köpt för jag hinner inte riktigt laga och har inte riktigt tillgång till köket här på samma sätt som hemma. Du äter bröd som en tok och du har lärt dig att både förstå och säga det spanska ordet för bröd: pan, men det svenska har du ingen aning om än. Du försöker även säga lampa, vilket går väldigt bra, förutom att du missar det första l-ljudet, så det blir ampa istället. Vilket lämpligt ord! Det heter ju lámpara på spanska, så farmor och farfar förstår. Du säger även det svenska ordet titta, men inte det spanska tita/tito för faster och farbror. Du förstår det spanska ordet för farfar: abuelo och du tittar efter honom när man säger det och följer honom med blicken vad han än gör. Du verkar älska din farmor och sträcker dig efter henne när hon kommer hem, till hennes enorma glädje! Och din pappa sedan. Ni umgås mycket nu eftersom han är ledig med dig. Du säger pappa oftare än mamma, men blir alltid överlycklig när jag kommer. Du ropar på pappa ibland, och letar efter honom om han inte är hemma. Det är så fint att se! Jag blir så glad!

Du tycker fortfarande om att läsa böcker och du gillar att härma djurens läte. Om du ser en bild på en häst eller en häst på riktigt, vilket det finns ganska gott om här, så gnäggar du på ditt sätt. Kossorna säger mmmm enligt dig. Hundarna har också sitt läte, som du härmar uff, uff. Du har även ett särskilt ljud och tecken för saker med motor, t ex bil och traktor och takfläkt: um, um och en liten vispande rörelse med fingret i luften. Supergulligt!

Du pratar mycket på ditt egna språk, med ord som ingen förstår. Och du älskar att sjunga. Jag tror du sjunger Imse vimse spindel, särskilt regnet faller ner, med rörelser men sången låter mer som Lille katt. Du klappar i händerna och hittar på egna rörelser och sånger och kan underhålla dig så ett bra tag, särskilt i bilen.

Angående rörelser och tecken så har du också ett eget tecken för att tvätta händerna och igår när vi ätit klart gjorde du det tecknet och då gick vi och tvättade händerna. Du kopplar verkligen ihop saker: efter maten tvättar man händerna. Det är roligt att se!

En sak som verkligen imponerar och förvånar här i Spanien är att du äter själv med sked, även om vi också matar dig samtidigt. Det är inte många barn i din ålder som gör det här, verkar det som. Dina kusiner blir fortfarande matade i ganska hög utsträckning, vad jag förstått, trots att de är både ett och två år äldre än dig! Vi vill dock att du ska lära dig själv och att du ska bli så självständig som möjligt. Det gör ingenting om du blir kladdig, tycker vi!

Just nu känns det nästan som om spanskan är starkare än svenskan, men det kommer såklart att ändras. Du förstår lengua men inte tunga, pan men inte bröd, abuelo men inte farfar. Du förstår både lampa och la luz, du förstår remolino för takfläkt och mamma och pappa så klart. Ditt namn har du förstått sedan vi var här sist.

Jag hoppas att Spanien och spanskan blir en levande del av dig och inte bara en del av din pappa. Vi får försöka åka hit ofta, åtminstone en gång per år, gärna mer. Jag hoppas att du, när du blir lite äldre, får några kompisar här så att du har roligt när du är här. Jag hoppas att Spanien och Almonte blir ett ställe du tycker om och känner dig hemma på!

Det är så roligt att se dig växa och utvecklas! Du blir mer och mer av en egen liten person och du är supercharmig och ganska bestämd! Puss på dig lillgurkan! Kärlek!

Jag vet allt om Segeltorp men ingenting om Stockholm

Matalascañas, första januari 2018. 

Nu slog den här tanken mig helt plötsligt: det kommer bli för G som det blev för mig. Farmor och farfar långt bort, mormor och morfar närmre. God kontakt med mammas hemstad, mindre kontakt med pappans, vilket i och för sig förutsätter att vi verkligen flyttar till Göteborg...

Min mormor bodde endast en lagom lång cykeltur från oss, när jag var barn. Tydligen hade mamma ångest när de bestämde sig för att köpa huset så nära hennes föräldrar, men visst hade det sina fördelar. Mormor hämtade syrran och mig från förskola och fritids ibland och vissa dagar var vi hos henne när vi var lite halvsjuka istället för att mamma eller pappa skulle behöva ta ut vård av barn. Vissa lördagskvällar dansade vi till musiken på Bingolotto medan våra föräldrar var ute och roade sig med något betydligt roligare, kanske ett restaurangbesök och bio? Barnfritt! Och vi fick vara hos mormor och se hur hon klappade telefonen när Loket skulle ringa någon som skickat in sin lott från förra veckan, i förhoppning om att det var hennes, vilket det aldrig var.

Farmor och farfar fick vi en helt annan relation till. De bodde i Stockholm och de kom och hälsade på en eller två gånger om året, och vi åkte upp till dem ungefär lika ofta. Någon enstaka gång sammanstrålade vi i något dygn i sommarstugan i Hälsingland. Stockholm, var ett abstrakt begrepp för mig, medan Segeltorp, där de verkligen bodde, var mycket mer välkänt. Vi kunde vägen till stallet och till skogen. Vi hittade ganska bra i området där de bodde. Vi lekte i naturtomten ovanför deras villa och vi träffade våra två kusiner. Någon gång hälsade vi på vår farbror på hans jobb, verkligen häftigt tyckte vi, eftersom han jobbade på TV.

Det som gjorde att vi aldrig fick riktigt någon känsla för Stockholm var att vi alltid bara var hemma hos farmor och farfar och aldrig riktigt inne i stan. Det kanske inte gör något i och för sig, men jag vet att mamma blev uttråkad. Vi åt frukost, lunch, fika, middag, fika och mer fika och de tittade på TV och textTV och pratade oavbrutet om egna och andras sjukdomar, samt tjatade på varandra om att ta sina mediciner. Jag förstår att det kunde vara svårt att stå ut.

Mina svärföräldrar är inte sådana, men jag inser nu att både jag och M aktivt måste ta ut G från deras hus och allt invant och visa honom mer än bara just detta! Just nu kanske det inte spelar så stor roll, men jag tänker på hela hans barndom. Jag vill att han ska få en känsla för byn, regionen och landet, inte bara för de olika släktingarnas hem. Samtidigt vill jag ju att han passar på att umgås med sin spanska familj, när han väl är här, men ändå. Jag tror som sagt att vi aktivt måste vidga våra och G:s vyer när vi är här! Visa honom något mer. Förutom Sevilla och Huelva måste vi se till att åka till La Sierra de Huelva, Granada, någon by vid Medelhavet kanske? Galicien (där jag aldrig varit)! Ja, det måste vi bara göra!

Annars kommer han att känna Almonte, och just de gator där vi alltid är, utan och innan men inte ha en särskilt god uppfattning om varken Andalusien eller Spanien i stort, precis som jag kände till Segeltorps alla hörn men inte alls visste vad Stockholm var. Inte för att det ena är bättre än det andra, men för att ge en större bild helt enkelt!

Kulturkrock vid nederbörd

Skönt med öppen brasa vid regn och kallt väder. Detta är en suddig bild från nyårsafton, 
men kan relateras till nedanstående text ändå!

Som jag skrev i tidigare inlägg flyttades Los Reyes Magos-paraden en dag (från den femte januari till den fjärde) för att det skulle regna nästa dag (alltså den femte). Därav flyttades även paketutdelandet till kusinerna till den femte januari, istället för den sjätte. Hela spektaklet tidigarelades, men så inte regnet.

Den femte började med uppehåll och vi hånlog lite åt att hela byn hade mobiliserats om, när det nu ändå inte regnade. Efter jobbet, innan middagen, kom jag på att vi skulle gå till G:s kusiner och hämta upp paket som de bett om till honom och som de tre vise männen således lämnat i deras hem, väntandes på G. Vi gav G middag och traskade iväg. Jag förberedde med regnskydd över vagnen och regnjacka på G, samt filt att ha under regnskyddet ifall det skulle börja regna. M hade på sig sin jobbjacka som jag tror tål åtminstone en del regn, och jag hade min lätta dunjacka eftersom jag ännu inte orkat pallra mig iväg för att köpa någon regnjacka. Vi gav oss iväg till de västra delarna av byn, där två av G:s kusiner bor, i varsitt hem, med varsitt föräldrapar. Vi gick först till storkusinen C, tre och ett halvt år.

G var helt fascinerad och lekte med C:s leksaker och brydde sig knappt om att han fick en stor, fin, mycket pedagogisk kub av sin kusin. Han ville bara plocka med alla grejer, helst de pyttesmå, och hans farbror lekte tålmodigt med honom medan jag satt i soffan och snackade om samhällsproblem med frun i huset, drickandes ett glas drickyoghurt, energi som verkligen skulle visa sig behövas till den kommande striden.

När klockan väl slagit sju och även halv åtta, bytte vi blöja och satte på oss ytterkläder för att bege oss till nästa kusin. G satt i vagnen i sin regnjacka och med regnskyddet på, när hans farbror öppnade ytterdörren och vi alla insåg att det både regnade och blåste. "Nä, ni kan inte gå ut i det här vädret" sa farbrorn, "Jag kör er!" Regn, blåst? Kan inte gå ut? "Jag brukar gå ut i snöstorm" mumlade jag, en lätt överdrift. "Jag kör er! Jag kör er!" insisterade farbrodern. "Nej, nej, vi går!" sa vi. Vi skulle ju bara något kvarter bort, det är lugnt, ingen fara. "Ni kommer att bli blöta" påstod farbrodern, eller om det var fastern. "Ja, men det är inte farligt att bli blöt" kontrade jag. "Jo!" sa de.

Ja, ungefär så föll orden. Fram tills det att farbrodern helt sonika vägrade att släppa ut oss. Då brast det för mig. Jag är inte van att bli behandlad som ett barn som inte vet sitt eget bästa. Jag är van att göra mina egna bedömningar av en situations farlighet, och jag är ändå inte lika våghalsig av mig som min man, eller så är jag det, kanske värre? Det beror såklart på situation! Men för mig från Sverige är ett skyfall ingen fara. Inte ens regn av den här kalibern, som inte ens var ett skyfall utan bara vanlig hederlig nederbörd i flytande form med lite vind i seglen. Det är inte farligt att bli blöt, det är farligare att åka bil utan bilbarnsstol, tänkte jag, men det sa jag inte. Istället blev jag lite arg på rösten och sa att nu tar jag illa upp, nu släpper du ut oss! Och så släppte han ut oss, fortfarande förmanande om hur hiskeligt farligt och vårdslöst och dåligt det var att gå ut i regnet (inte minst med tanke på det lilla försvarslösa barnet), varpå hans fru sa åt honom att hålla tyst någon gång och låta oss gå. Ett paraply hade jag åtminstone fått låna! Rött, prickigt och fint!

"Dra vagnen så att det inte blåser in, åtminstone" löd hans sista förmaning och vi följde hans råd. Det svenska regnskyddet till den svenska vagn vi har, har nämligen ett stort hål där man kan se barnets ansikte, så att barnet kan andas, och är inte något helt förslutningsbart genomskinligt plasthölje som de använder här. Och det där hålet innebär ju att det skulle kunna regna in på lille G. Vilket det inte gjorde.

Väl framme hos kusin nummer två, storkusin D, två och ett halvt år, var vi ganska blöta. Inte G, då som suttit inne i sin vagn, under regnskyddet. Min och M:s väta åtgärdades dock snabbt genom att vi hängde upp respektive jacka och satte oss med fötterna under bordet där elementet stod på och värmde upp och torkade våra ben och fötter. G lekte med D:s leksaker och brydde sig återigen knappast om de fina presenterna som de vise männen lämnat åt honom: återigen en för-stor-för-att-ta-hem-till-Sverige pedagogisk leksak och fyra böcker med klassiska sagor på spanska, i ganska lagom nivå, samt träpussel och ett ritblock.

Jag fick en stärkande kram av G:s ena faster (två familjer var där) och M fick leka med storkusin R, snart nio år. Och när vi sedan skulle bege oss hem frågade farbrorn, i vars hem vi var, om vi inte skulle ha skjuts hem nu ändå. Och de hade barnstol, i rätt storlek och utförande. Ärligt talat orkade jag inte ta striden igen, men M var listigare. Om vi åker bil nu och den andra familjen får reda på det så vet man aldrig vilket smolk som kan uppstå. Bättre då att gå, särskilt nu när det helt plötsligt var uppehåll igen och inte blåste en endaste sekundmeter. Så vi gick de fem till tio minuterna det tar att gå till hans föräldrar, men eftersom det slutat regna passade vi på att gå förbi den första familjen vi hade hälsat på för att lämna tillbaka det röda paraplyet med vita prickar. Vi knackade på och jag förklarade att det måste ha uppstått en väldigt stor kulturkrock förut och att jag bara ville pedir perdón, alltså be om ursäkt. G:s farbror sa att han också ville pedir perdón. Två kindpussar på det och så kunde ingen smolk i världen uppstå i vår fina familjebägare.

Väl hemma hos svärföräldrarna åt vi grillad bläckfisk till middag (som grillades över elden i kaminen på bilden ovan) och sedan gick vi hem med G, trött av att ha lekt med kusinernas alla grejer!

Los Reyes Magos

En del av Reyes Magos-paraden

Trodde ni att julen var slut än? Då trodde ni fel! Varför trettondagen är en röd dag i Sverige, vet jag inte riktigt, men här i Spanien har vi en stor anledning att fira: det är ju då man får julklappar! De tre vise männen har äntligen kommit och lämnat paket till barnen och de andra som varit snälla under året. Idag, den femte januari, skulle La cabalgata de los reyes magos, alltså karnevaltåget med de tre vise männen, röja fram genom byn var det tänkt, men eftersom meteorologerna förutspådde kraftigt regn flyttades festen till en dag tidigare: igår den 4 januari, vilket egentligen inte är en festdag.

Planen som gjordes i vår spanska familj var att eftersom de vise männen kommer på kvällen den fjärde januari så måste paketen också delas ut samma dag. Det skulle bli ologiskt om de skulle behöva vänta till nästa dag, som de annars brukar. Inte vet jag vad som är mest logiskt och inte, men så gjorde vi i alla fall och helt plötsligt hade alla två dagar mindre på sig att fixa julklappar. Mina var dock nästan klara. Jag skulle bara ta mig till en jordbruksaffär och köpa helt vete att fylla mina fem vetekuddar till, som jag sytt hemma av en överbliven gardintygsbit och något annat tyg jag hittade i gömmorna.  Och där satt jag på en säng på övervåningen och fyllde och fyllde, sakta men säkert genom en lite för smal, men ändå perfekt, tratt, den tredje januari, dagen före de vise männens faktiska ankomst. (Något jag lärde mig när jag sydde dessa fem vetekuddar var att inte alls göra ett så himla litet hål för fyllning, eftersom det är igenom detta jag också ska vränga tyget, samt fylla med vete. Det är jobbigt att vränga genom ett litet hål och det tar tid att fylla! Då är det faktiskt lättare att sy för hand 7 cm istället för 4.)

Gårdagen gick åt till att städa och fixa, för svärmor. Svärfar var och köpte en enorm Roscón de reyes, som vi inte ens har smakat på än, och det var ett allmänt fejande vad jag förstår, något jag inte märkte av eftersom jag satt i mitt lilla rum på taket och jobbade fram till klockan fem. När jag gick ner för att äta lunch satt min pojke i sin barnstol med ett lakan om kroppen och blev friserad efter konstens alla regler av sin farmor. Pappa M stod och underhöll och distraherade så gott han kunde. G prasslade med ett paket gusanitos (majskrokar). G blev fin i håret lagom inför kvällens festligheter, vilket jag tror att farmor tyckte var tur. Det gäller ju att hedra festen!

Tåget avgick 16.30 från byfestparken och gick sedan en lång väg genom hela byn. Jag vet inte när det var slut men vi såg tåget två gånger: en gång från byns huvudgata och en gång från farmors hus eftersom de passerade den gatan senare under kvällen, klockan åtta. M stod med G på balkongen och duckade när det kom godisregn från vagnarna. Det är nämligen så att de vise männen och deras följe åker på vagnar, här i byn bakom traktorer, och de kastar både godis och leksaker, mest bollar. Nästan varenda unge hade en sådan boll sedan och G fick en som hans syssling hade lyckats fånga in. I tåget går även en eller två orkestrar som spelar festlig musik, och diverse andra utklädda. Det är även andra vagnar än just de tre som de vise männen åker på. Det var smurfar och miniorer och allt vad det heter, den här gången. Det är väldigt festligt och ungefär så lång ifrån den svenska jultomtetraditionen man kan komma, som ju är något mer stillsam.

Folk är som galna och kastar sig på marken efter godis. Jag formade en liten teori om detta: Här i Spanien är det förbjudet att ta upp saker från marken och stoppa i munnen. Det kanske man inte gör någonstans, i och för sig. Här är allt på marken smutsigt vilket gör att barnen till exempel inte får sitta på huk på marken och leka. Men så en dag om året vänds allt upp och ner! Då får alla, vuxna som barn, kasta sig efter godis som ligger på marken. De är helt exalterade! Är det så att spänningarna släpper? Är det så att bara för att det är förbjudet annars så är det så otroligt härligt att få göra det just nu? Jag vet inte, men jag tänker även på när de tar ut jungfru Maria ur kyrkan i El Rocío en gång per år. Då trängs byns män med varandra som bara den. De kramas aldrig annars, och äntligen får de chansen. De trycker sig mot varandra och de svettas. Det är det finaste de kan göra: ta ut jungfrun ur kyrkan och bära runt henne i den sandiga byn. Och samtidigt får de kramas och trängas med varandra! Fint på något sätt, men de skulle aldrig hålla med mig om att det är så här - att de vill kramas.

Paketinslagning, på morgonen den 4 december. Barnens paket är redan inslagna, detta är till Ms storebror och hans fru.

Nåväl. Efter att de vise männen passerat kom barnen ner till vardagsrummet och där hade de vise männen lämnat massvis med paket. Jag hade bett om (läs: inhandlat) böcker och klistermärkesalbum till de tre storkusinerna, en bok till G, en skärbräda som min pappa gjort till svärmor, M hade bett om spännband till sin pappa och diverse saker i trä (som han dels gjort själv och dels köpt på julmarknad), smörknivar och stekspade, en koltrast i trä från en butik i Umeå. Mina svågrar och svägerskor fick ett mys-kit per person: egensydd vetekudde, roman och värmeljus. (Åh vad det är svårt att välja bland spansk litteratur! Jag har ju ingen koll på vad som är bra och vad som är tråkigt eller fjantigt. Det fick bli utländskt: Haruki Murakamis "Fågeln som vred upp världen" som jag läste på svenska här i Spanien för några år sedan, "Cuentos" (sagor?) av Ernest Hemingway varav jag bara har läst en, och "Fyren mellan haven" av ML Stedman, som jag själv fått i present och nyss börjat läsa.) Alla blev glada för paketen och det jag blev mest glad av var den största kusinens glada utrop när han såg boken "Den stora vänliga jätten" av Roald Dahl, som var i mitt paket och utbrast med oförställd glädje: "Un libro!" som om det var det finaste han kunde få. Det värmer i mitt lärarhjärta! Jag vill att barnen ska läsa och finna intresse för det. Därför fick de alla böcker av mig. Själva fick M och jag en stekpanna av svärföräldrarna. Det var fint! G fick också en elektrisk gitarr av farmor och farfar, som har flera knappar som både låter och lyser när man trycker på dem. Det tyckte han om, kan jag säga! Annars ville han mest vandra runt och hålla någon i händerna, eftersom han verkar gett upp att krypa och nu snabbt som sjutton vill lära sig gå!

Att förbereda sig

Rådhustorget i Umeå idag klockan 12.41. Så här lågt stod solen. Nu vänder det!

Årets kortaste dag och vi förbereder oss bäst vi kan inför vår kommande resa, till exempel genom att köpa ullunderkläder och fundera över vad vi egentligen behöver ha med oss. Jag tänker mycket på hur kallt det kommer vara. Kallt och fuktigt. Januari och februari är inga roliga månader i södra Spanien, så vi kanske stannar till mars. Vi får se hur länge det känns bra att vara där. I mars är Västerbottens kustland fortfarande snötäckt. Det kan till och med vara slask, eller ishalka. Kanske stannar vi till april? Kanske åker vi hem i februari. Vi får se.

Min svärmor har åtminstone förberett för vår ankomst. Hon har städat och fixat och donat. Hon har letat efter mitt blommiga underbara syntettäcke. Jag hoppas att det kommit fram. I garderoben i strandenhuset, i garderoben i Ms före detta rum i Almonte, eller i strykjärnsrummet, el cuarto de la plancha, borde det ligga. Hoppas hon har letat där.

Hoppas hon har hittat något bra täcke eller någon bra filt till G. Jag undrar om han kommer att sparka av sig den och ligga och frysa hela natten. Jag undrar om han kommer vakna av att han fryser. Det borde han väl göra? Jag undrar om han kommer bli förkyld av att han fryser på natten eller av att han blir pussad av cirka en miljon andalusiska tanter. Vi får väl se. Förkyld kommer han säkert bli i vilket fall. Och till doktorn kommer han nog behöva gå. Tur att sjukförsäkringskortet gäller till 2020! Missförstå mig rätt: jag kommer inte vilja ta honom till någon doktor bara för att han (eventuellt) blir förkyld, men pressen från familjen kommer att vara tillräckligt stark för att vi ska göra det ändå. Så var det sist, och jag föreställer mig att det kommer bli så igen. Sedan är jag ju inte direkt emot att gå till doktorn: hellre en gång för mycket än en gång för lite. Men för en förkylning? Kanske inte.

M har förberett sig genom att lämna bilen hos en bilhandel. Vi hoppas få den såld. På blocket har det inte gått så bra. Jag tror att han satte för högt pris. Detta är ungefär den enda sak jag inte velat engagera mig i: bilen. Jag vill inte, eftersom om jag gör det så engagerar jag mig i allt. Och då driver jag allt. Och det orkar jag inte. M nattar i och för sig G varje kväll. Jag gör det i undantagsfall, eller om M inte är hemma. I undantagsfallen när M är hemma brukar det sluta med att M nattar i alla fall. När han inte är hemma brukar G somna gott klockan halv åtta. Nu somnar han halv tio med M. Men okej. Han somnar åtminstone. Och han gråter inte. Skönt!

G blir större och större! Jag undrar vad spanska familjen kommer säga. Jag vet vad de kommer säga! De kommer säga att han är stor och de kommer säga att han är långhårig. Och jag kommer säga att farmor får klippa honom om hon vill, snarast. Annars lämnar jag in honom hos en frisör. Eller går med honom till en frisör, kanske det heter. Hur ska en frisör lyckas klippa en liten kravelpojke på 16 månader? Det kommer ju bli en strid, det ser jag framför mig! Vi får se. Jag har åtminstone en frisörtid den 30 december! 19 euro förväntar jag mig att betala, istället för de ca 600 kronor som det kostar i Umeå. Galet! Så jag förbereder mig helt enkelt inför resan genom att låta håret växa.

Jag förbereder mig även mentalt genom att tänka på hur jag ska lägga upp dagen. Jag hoppas att jag orkar gå upp ganska tidigt och äta frukost för att sedan promenera iväg till mitt kontor. Det kommer att ligga högst upp i mina svärföräldrars hus, med utsikt över takåsarna. Jag föreställer mig var i det lilla rummet jag kommer att ha skrivbordet och jag hoppas på att ställa dit ett element. Jag måste ställa dit ett element! Jag funderar på att fixa dit någon matta, bordsfilt (camilla) eller vanlig filt. Jag funderar på att köpa en vattenkokare så jag lätt kan fixa te. Jag vet av erfarenhet att det hjälper mot den råa kylan att äta och dricka varmt, att klä sig varmt och att röra på sig. Jag tänker mig att jag ska gå ut lite på dagen, kanske köpa bröd. Röra på mig och få luft. Se solen i ögonen! Jag kommer garanterat behöva äta innan klockan 14 och har funderat ganska mycket över detta. Oliver, bröd och yoghurt tänker jag mig. Frukt. Det löser väl sig det med.

Jag hoppas den här resan blir bra och att vi slår oss till ro i några månader i vår sydspanska by. Jag hoppas att det fungerar bra att jobba därifrån och att G trivs med farmor, farfar och kusinerna. Jag hoppas att M får tid att skapa men att han inte lämnar G för mycket med farmor. Det är ju han som har betalt för att vara med G. Han som ha conseguido la paga. Och det hoppas jag att han uppskattar och liksom, respekterar, och inte lämnar G hos sin mamma allt för mycket. Hon har nog som det är, och han har som sagt la paga. 

Nu sover G. M har satt sig bredvid mig. Han äter ljust surdegsbröd från Antonios bageri i Åsele, med lantpaté och cornichonger. Qué está más seco el pan, säger M. Jag tror han längtar till Spanien. Till den abundanta brödkonsumtionen. Till mamma, pappa och la granja, där han kommer skapa mästerverk och mata hönorna. Det blir bra det här! Jag längtar jag med!

Vilken resa!

Vovven vilar i sängen på barnuppvaket

Vilken resa vi har gjort de senaste dagarna, och inte är den riktigt slut än heller! En tågresa till Uppsala, taxiresa till Akademiska sjukhuset och så lägger man sitt barn under kniven. Det värsta man kan tänka sig, nästan.

Det började med en stressig lördag. Jag ville få ihop allt. Laga mat till postoperationstiden, städa, tvätta. Samtidigt ville jag promenera. Vi behövde handla. Jag blev stressad och jobbig men vi fick ihop det till slut, och vi la oss som (mer än) vänner. 

Självklart beställde jag taxi till tåget redan dagen innan. Avgången var 9.15, men taxin kom inte. Jag ringde och kollade var den var, men nej, telefonisten såg ingen beställning. "Det tar tjugo till tjugofem minuter om han ska hämta bilbarnstol och det kostar hundratjugo kronor extra." Jag tittade snabbt på klockan och räknade med att vi skulle hinna. Ändå, den stressen. Kommer vi ens att komma med tåget? Kommer operationen ställas in på grund av någon fjantig taximiss? Aldrig! Vi gick gatan ner och väntade. Till slut kom taxin och arg som ett bi spände jag fast G i en dåligt fastsatt bilbarnstol och sa att nu åker vi! Ingen tid för fix och trix, vi måste bara hinna med tåget. Och vi hann, med sju minuter till  godo. 

Redan klockan tre var vi i Uppsala och fick tågtaxi till hotellet, som var fint och kändes bra. Vi lyckades få i oss lite middag och nästa morgon åkte vi upp till Akademiska för att skriva in vårt barn. Jag mådde så fruktansvärt dåligt av att komma in på avdelningen. Folk pratade med mig men jag förstod inte hälften. En sköterska visade på en docka hur det skulle se ut sedan med förband och katetrar, något som inte ens riktigt stämde. Hon visste inte, hon gissade. Vi badade G enligt konstens alla regler och bar iväg honom till operation. M gick med in till sövningen och precis när vi skulle skiljas åt frågade anestesisköterskan om jag var okej. Nej, sa jag, ärligt. Och där släppte han det. Jag satte mig i väntrummet och grät. Sedan kom M ut och höll mig sällskap i gråten samtidigt som vår salskompis rullades in för sin operation. En fyraåring med en testikel på vift. 

Vi gick ut. Ut från sjukhuset och raka vägen upp till Uppsala slott. Därifrån spanade vi in staden och M bad till ett träd om att operationen skulle gå bra. Vi gick till Uppsala domkyrka och tände varsitt ljus för kroppsdelen de höll på att operera på vår son, något som visade sig ge resultat! Svärmor hade också tänt ljus för sina helgon, berättade hon sedan. Det kan ju inte skada, är vår inställning. 

Precis när vi var klara i kyrkan och på väg upp till hotellrummet för att hämta lite saker inför natten ringde de från sjukhuset och sa att de snart skulle väcka vår lille pojke. Paniken slog till igen och jag rafsade ihop mina sovsaker och sedan halvsprang vi tillbaka. Bara tanken på att han skulle vakna, nyopererad utan oss var outhärdlig, men vi hann gott och väl visade det sig. G låg och sov gott på sin narkos i någon timme efter att vi kommit. Vovven hade vi med oss, men ingen mat. (Miss där! Ta alltid med mat till någon som har fastat!) För plötsligt vaknade han och då var han mer än hungrig. M höll i honom och jag gick tillbaka den dryga vägen till avdelningen för att hämta nappflaskan med mjölk till honom. Den slukade han direkt och sedan somnade han om. M höll i honom och fick mysvibbar från Barn 4, där de ofta satt hud mot hud. Anestesisköterskan, samma som förut, hade nämnt att operationen gått bra men vi visste ingenting mer. Efter en stund kom dock doktorn. Hon berättade att operationen faktiskt gått över förväntan och att det var ett enklare ingrepp än vad hon trott. Bara en kateter, och inte två, var satt och ingen mer operation skulle krävas, utan nu var det klart. Det var fantastiskt att höra! 

Efter en stund tog vi oss tillbaka till avdelningen och G åt mat och började ganska omgående att leka. Jag som trodde att han skulle vara sängliggande i några dagar! Det var väl inte han intresserad av? Han ville leka! Lite senare, efter att jag brutit ihop inför en sköterska, gjorde M och jag om våra planer och jag gick tillbaka till hotellet och M sov med G på sjukhuset. Jag var oändligt tacksam. Det var första natten på 15 månader som jag sov själv. Helt galet skönt, även om G sover bra. Bara det att inte kunna väcka någon var underbart! Och att inte bli väckt! 

Vi stannade med G på sjukhuset hela tisdagen och onsdagen också. På onsdagseftermiddagen fick vi permission och begav oss till hotellet. Vi åt en god asienbuffé till middag och G tryckte in sushi och slängde ätpinnar på golvet. Vi sov tillsammans och G vaknade vid tre och vid halv sju. Båda gångerna bajsade han, och eftersom han hade förband över underlivet var jag tvungen att bege mig med honom upp till sjukhuset igen för omläggning av de nedre delarna av bandaget som var bajsigt. Snöblandat regn hälsade mig god morgon medan jag kämpade mig upp för backen med vagnen framför mig. Redan dagen innan hade vi dock beställt biljetter tillbaka till Umeå, för att åka på torsdagen efter lunch. Väl på sjukhuset fick vi än en gång klartecken att åka och klockan ett gick vi ombord på tåget. 

Resan hem var inte så rolig för någon. Två aströtta föräldrar och ett uttråkat barn. Mitt emot satt en tjej och snörvlade hela resan. Barnet bajsade två gånger och det rena bandaget var inte längre rent. Detta i kombination med att jag inte hade fått klart för mig vem som skulle ta över i Umeå som vårdkontakt, var inte en rolig känsla. Det skulle kunna vara Barnmottagningen, Kirurgen, Akuten eller Primärvårdsjouren. Ingenting var klart och tydligt. Allt bara fortsatte att snurra.

Och snurrig var vad jag kände mig när vi väl kommit hem. Spänningarna släppte väl mer och mer och jag var bara så himla trött. En timme efter att jag somnat vaknade dock G och var helt hysterisk. Han skrek och verkade vilja krypa ur sin egen kropp i en timme innan jag ringde 1177 för rådgivning. "Åk in till akuten" var deras tydliga svar. Så jag ringde en taxi. M tyckte att det var galet att dra iväg mitt i natten på blixthala vägar, men jag var tvungen. "Trettio till trettiofem minuter och hundratjugo kronor extra för bilbarnsstolen." Ja, men vad gör man. Skicka hit den! Jag åt gröt. Klädde på mig. M lyckades söva G. Jag ringde 1177 igen och frågade om vi verkligen behövde åka nu när han sov, men ja: åk! 

G vaknade såklart av jackpåklädning och taxiåkning men var nöjd. Vi fick snabbt hjälp och sedan ett rum. Tio i två blev han hysterisk igen, men jag vågade inte ringa på larmet. Plötsligt somnade han med huvudet på mitt lår och kroppen på det hårda golvet. En läkare med röda träskor kom. Hon gjorde ultraljud och såg att katetern låg i urinblåsan och att det fanns urin där. Eventuellt var det stopp i katetern. En sköterska spolade, precis som vi gjort hemma när han skrikit hysteriskt. Men på akutens golv sov G gott. Sedan ville de lägga om förbandet. Och då åkte hela förbandet av, och katetern ut. Jag satt och lutade mig mot sängen, dit vi hade förflyttat G, och försökte att inte titta mot det nyopererade området. Jag mådde nästan illa och kände mig yr. Min lilla pojke skrek och grät och hatade allt, där på britsen. Klockan var tre. Läkaren gick och ringde avdelningen i Uppsala för rådgivning och kom sedan tillbaka. En sköterska tvättade G och vi satte på ny blöja. All vårdpersonal lämnade oss och G lekte glatt på golvet.

Efter en stund kom en transport till Barn 3. Vi blev inlagda. G kröp runt och var glad. Klockan var kvart i fem. Vid halv sex somnade vi båda. M var kvar hemma, helt trött på sjukhus. Eftersom allt fungerade som det skulle med G blev vi utskrivna vid lunch. Vi åkte hem och jag la mig för att vila med en dunkande huvudvärk, som inte ville ge med sig förrän jag gick upp och lekte med G, som var glad. 

Jag blir så glad när du är glad, G! Och jag ser verkligen hur du kämpat! Du är så modig och stark. Du säger vad du tycker och tar ingen skit, samtidigt klarar du det galant. Nu hoppas jag att vi inte måste möta så mycket vårdpersonal på ett tag till och att allt läker som det ska. Jag ska ringa och boka tid hos uroterapeuten igen så att hon får titta så det verkligen ser bra ut, sedan hoppas jag att vi kan låta dig vara. Att du får läka och leka och bara leva livet! Det är du värd! Du är bäst! Jag älskar dig.