Minns du Räfven?

Minns du Räfven? Hur vi stod tätt, tätt och hoppade och gungade då musiken fyllde våra kroppar, våra sinnen och vår gemensamma räfvsjäl?

Minns du Räfven? Inknödda i en ganska full konsertsal på Musikens hus? Du, min lille vän, med springskor. Jag med dig på höften. En låt stod din kusin ut, innan han brast ut i gråt. 

Minns du Räfven? Hur vi dansade, vilka instrument de spelade? Hur de spelade dem! Saxylofon. Kontrabas. Dans, dans dans. Hopp, hopp, med dig på höften. Träningsvärken dagen efter, i bara ett ben. 

Räfvens julfest var en sista inknödd dans till gemenskapens ära. I nostalgins tecken (för mig) och med våra vänner från Barcelona. Där, mitt ibland alla andra göteborgare, på dansgolvet. 

Minns du Räfven, som en sista suck? Som en sista suck från den vanliga världen från den inknödda härliga gemensamma världen, då vi alla fick vara nära, till de energiska tonerna av just deras musik.

Som jag dansade. Jag dansade som om det var min första och sista dans. Och din lilla kusin fick stanna kvar och vänta på oss, fast han ville åka hem. Du dansade i trappuppgången, där det inte var lika mycket folk. Helt totalt omedvetna om att det kanske var en förrätt till den fysiska distansering vi just nu tvingas leva i, som vi tvingats leva i ungefär sedan dess. 

Det slår mig hur oskyldiga och omedvetna vi var. Som barn till musiken. Vi bara hoppade, dansade och lät energin flöda ut. Nära, tillsammans till Räfven. Och nu. Nu får vi inte krama din mormor och morfar mer, inte gå på konsert och vännerna från Barcelona flyttar hem igen. Musikkarriären lär vara över, säger de. Det enda som finns kvar är en youtubekanal då konserterna ställs in. Och Räfven. Hur går det för dem? Från början var de gatumusikanter, och kanske är det just till gatan de tvingas igen - för att få sina toner hörda igen. Tonerna och takterna och öset. Inte vet jag. 

Det enda jag vet är att jag minns Räfven, och det kanske du också gör, min snart fyraåring. Kanske minns du hur vi dansade och röjde. Kanske, kanske minns du Räfven.

Semestertankar

Snart börjar min semester, och en vecka senare är det min mans tur att också vara ledig. Tre veckor får vi ihop i år. Det känns bra. Det känns lagom. Vi har börjat prata om hur vi ska lägga upp ledigheten så att det blir bra för alla tre. Det viktigaste är att G har en härlig sommar och detta uppnås givetvis av att vi vuxna är så harmoniska som möjligt. Vad behövs då för maximal harmoni i vår lilla familj?

Jo! Jag behöver mat, M behöver måla och G behöver leka. Självklart behöver M och G också mat, och vi alla tre behöver även vara tillsammans, åka på utflykter och även få hela hemmet att gå runt med tvätt, städ och matlagning. Plocka leksaker, vattna blommor och klippa ihjäl mördarsniglar. Dessa tre sistnämnda aktiviteter kan jag ta på mig, och så matlagningen de flesta målen.

Det jag vet att vi måste göra är att ha ett ordentligt samtal, M och jag, om hur vi ska lägga upp dagarna. Hur gör vi för att han ska få tid att måla utan att varken jag eller han ska känna stressen över att jag vill att han ska måla klart snart? Vi har tankar på att lägga upp något slags schema, men vi får väl se... En psykolog har tydligen uttalat sig om relationen på semestern. Bäst vi lyssnar in vad han säger, antar jag. Min sammanfattning: Rimliga förväntningar, testa att ta partnerns perspektiv, lyssna på familjen och uttrycka sina behov, pussas och gulla i vardagen för att skapa en positiv spiral, inte vara snål med partnern. Göra regelverk innan, kring hushållsarbete, så att inte kvinnan blir för stressad. Vad har ni för tankar inför semestern?

Åka iväg långt är något som vi absolut inte behöver. Vi har tankar på att röra oss lite grann i vår egen region. Besöksmål som Nordens Ark och Ekehagens forntidsby finns med i tankarna. Kanske även Havets hus i Lysekil. Göteborg skippar jag helst, men kanske måste vi dit och hämta upp en bil vi kan få låna. I så fall tror jag att jag skickar dit G och M själva...

Spanien känns mer avlägset än någonsin. Vi får väl se om vi tar oss dit i vinter, eller så. Antagligen inte. Detta coronaläge känns fortfarande instabilt, kanske än mer instabilt eftersom restriktionerna släpps och folk verkar slappna av. Tydligen ökar nu resebokningarna utomlands men en hel massa procent, och Destination Gotlands sida kraschade tydligen en dag när svenskarnas reseiver tog över tangentborden totalt. Hur tänker folk? Nyss skulle vi endast resa en timme från hemmet men när restriktionerna lättar tror folk plötsligt att smittan är spårlöst försvunnen, verkar det som. Samtidigt varnas det för att om vi slappnar av för mycket i sommar kommer folk att dö.

Med tanke på detta ser jag det helt uteslutet att åka till Umeå, åka till Spanien, åka till någonstans där det är massa folk (Nordens Ark? Forntidsbyn?) och helt enkelt ta det här med hemester på allvar. Vi har ju cyklar och vi har fortfarande några outforskade utflyktsmål i närheten. Vi har familj att träffa och en ny förskolegård att utforska inför hösten. Vi har en trädgård att sköta och en hel massa hav att bada i. Sedan ska ju M hinna måla också, G ska få leka och jag ska få äta mat. Och en glass om dagen, det tror jag är himla bra för semestermagen!

Glad midsommar!

Dagens skiftande energier

Den här dagen har verkligen skiftat i energinivåer, tänker jag när jag är ute på en lugn, skön kvällspromenad på holmen där jag bor. Dagen började klockan 04.35 när Ms väckarklocka ringde och han reagerade med att säga tiden högt och sedan: börjar inte jag jobba nu? Fort upp båda två, jag gick väl upp av bara farten - för att kolla klockan själv, och för att hjälpa till. Klä på dig, klä på dig, klä på dig sa jag från köket där jag stod och bredde en macka och la på några skivor ost, la en banan i en påse. När jag kom ut i hallen hade han givetvis klätt på sig och stod och undrade hur sjutton man sätter på ringsignalen på mobilen och vem han skulle ringa och säga att han var sen. Cykla försiktigt och lugnt, sa jag, samtidigt som jag la ner hans lilla frukostmatsäck i den gröna ryggsäcken. Jaja, svarade han och med ens var han ute vid cykeln och drog iväg, i kortärmad skjorta. Det är sommaren det, när man inte ens behöver jacka klockan nollfyrafyrtio. (Till Ms försvar måste jag skriva att detta var första gången sedan vi flyttade hit som han kom lite lite sent till jobbet, och kunderna märkte ingenting eftersom de har en bufferttid mellan att passet börjar och de första resenärerna ska plockas upp vid hållplats. Tur det!)

Sedan skulle ju jag somna om, var det tänkt. Jag läste lite på någon blogg och sedan skickade jag ett sms: kom du fram ordentligt. Fick en bokstav som svar: S. S betyder givetvis Sí för Ja, och jag kunde somna, med vetekudden värmd och tre djupandningar som lugnande.

Hu så svårt det var att vakna sedan, vid kvart över sex. Jag var tvungen att ställa om larmet flera gånger men till slut, kanske tio i sju, tvingade jag mig upp. G var sömnig så jag hann duscha i lugn och ro... Ändå kom vi i bra tid till förskolan. Allt luktar blomma när jag cyklar nu. Syrén, ros, blomma... Så vackert och ljust och grönt och spirande! Jag njuter!

På jobbet gick allt bra. Jag rättade bort det jag hade tänkt och, inte vet jag, dagen gick. M hämtade G eftersom han slutat tidigt och jag kunde jobba hur länge som helst vilket kan vara lite farligt. Ibland känner jag mig mer död än levande när jag kommer hem och är ingen rolig mamma, eller partner heller för den delen. Idag bestämde jag mig dock för att bara jobba någon dryg halvtimma mer en vanligt och cyklade sedan hem, glad i hågen (återigen: blommorna!).

Väl hemma höll M på att fixa mat och G och jag passade på att gå ut och titta på när grannen klippte gräset. Att se andra jobba är ju alltid roligt (tycker jag) och att titta på folks maskiner är skoj, tycker G. Så knäppa är vi! Sedan bytte vi några ord med grannen och gick in och åt.

Efter maten gick vi ut i trädgården igen och då kom energin definitivt tillbaka. Först klippte vi gräset och sedan kom jag plötsligt på att vi kunde bygga en hinderbana genom att lägga ut lite "hinder" i form av vattenslangen, en piasavakvast, en jordsäck och en liten bit av en trälist. Dessa hoppade vi över som hästar fram och tillbaka en hel massa gånger. Herregud som vi skrattade! Vilken energi vi fick upp! Det var precis lika roligt som när jag var barn och lekte detta med syrran (varje sommar i många år). Självklart barfota. Självklart på gräset. Till slut kom även den stora, skäggiga pappahästen ut till bådas förtjusning, och hoppade energiskt och vilt över hindren några gånger. Humöret och energin var på topp.

Sedan var det dags att lugna sig lite, så vi satte oss hela familjen och tittade på videos med djur: hästar och kor. Det var fint. G åt sin obligatoriska knäckemacka och sedan var det dags att bada lillehästen i badkaret. Återigen fick han upp energin då han snurrade som en delfin i skumbadet, glad och ren. Sedan pjamas och sova med pappa. Men innan han hunnit lugna sig smet jag ut på min alldeles egna rofyllda kvällspromenad. Jag gick och kikade in i folks trädgårdar och drömde om fler rosor, kanske en vinbärsbuske och varför inte lite liljekonvalj? Jag satte mig en stund vid en lugn vik och luktade på strandkålen. Honung luktade blommorna, helt klart honung. Vattnet låg som en spegel på den sidan, i lä på något sätt. Sedan gick jag hem, duschade och ja, skrev det här.

Honungsdoftande strandkål

Allt

"Hur går det med allt?" Det är Annika som skickar ett litet meddelande och frågar. Jo, men visst går det bra? Jag har cyklat på världens somrigaste cykelbana idag och bara njutit av  smörblommor, rödklöver och duniga gåsungar som betade bredvid sin mamma i en hästhage på en strandäng. Vi har köpt ägg från en liten hönsflock som varje dag spatserar runt med utsikt över samma strandäng och en havsvik. Det får duga så länge - köpa ägg av höns som har det som våra drömhöns ska ha det. Tre och trettio tre styck. Bra pris för ägg från lyckliga hönor!

G har blivit bjuden på kalas för första gången i Sverige och han har köpt en present tillsammans med sin pappa. Solen skiner och det har varit vindstilla i flera dagar. Igår åskade det när vi såg slutet av ett avsnitt av Saltön, en serie som utspelar sig här ungefär. Det är något visst med att se den här miljön utifrån. Man blir hemmablind. Det är märkligt, men det händer nog alla. Havet, ja havet. De vita husen som klättrar längs klipporna. Måsarnas skrik. Jag vet hur det är, det blåser nästan jämt, men nu har det varit vindstilla ett tag.

I lördags skulle det bli en fin dag med ganska svag vind. Vi lastade familjen i vår vän Malas båt och gav oss ut till sjöss med henne och två av hennes vänner, låt oss kalla dem för sjömännen, eller kanske rättare sagt sjökvinnorna. Det var tur att de var med, annars hade inte Mala fått segla. Det var hemskt roligt att segla, tyckte alla förutom jag, som bara tyckte att det var hemskt. Hemskt vad det lutade och hemskt var det blåste och hemskt att motorn dog för min son klättrade runt och vi hade bara seglet att förlita oss på. In bland skären igen, bort från den värsta blåsten (som "bara" var 10 meter per sekund, små små gäss). Här finns det grund, dem ska vi inte gå på! Vi kryssade in mot Flatholmen, en ö utan strand. Och där fick vi äntligen mat. Och sedan sola, promenera, bada i pöl (G), bada i hav (sjökvinnorna och Mala). Bli varm (jag), bli varm och uttråkad (M). Men åh så vacker Flatholmen är! Det är som om jag har misstänkt det. Jag ser den varje dag, men den ligge så långt bort. Samtidigt nära. Samtidigt nej, jag vill inte segla mer. Nio timmar efter det att vi cyklat ner till hamnen kom vi hem igen, stekta och grillade. Jag duschade kallt, öste på med aftersunkräm som luktar gott. Somnade. Gott.

Hur går det med allt? Vadå allt? Trädgården! Ja, den går bra. Mycket är utplanterat, men inte allt. Vattnet över huvudet har aldrig varit mer. Men snart så, snart ska vi fylla en eller två pallkragar och sätta ut bondbönor, paprikor, squashplantor och kanske någon tomat. M har köpt björnbärsplanta, jordgubbsplantor och en till lavendel. Det artar sig. Pengarna rinner iväg men det verkar ändå bli något av trädgården i år, denna hemmasommar. Om inte mördarsniglarna kommer då, och det gör de. Häromkvällen klippte jag ihjäl säkert femton stycken. Titta under lavendelkvistarna! Där gömmer de sig.

- Varför heter det mördarsniglar? Är det för att de mördar de vanliga sniglarna? frågade M en dag.
- Nej, det är för att de mördar trädgården, svarade jag. Eller är det för att vi mördar dem? frågade jag mig när jag klippte och klippte. Vad är det som gör att jag har rätt att klippa ihjäl dem? Är det för att jag har lagt pengar, tid och kraft, på att köpa och driva upp mina små frön? Vad är pengar, undrar mördarsnigeln, mot mitt liv? Mala mördar dem inte, där kan de få bo. Och i skogen. Spansk skogssnigel heter det visst. Men aldrig har jag sett någon i Spanien.

- Den här pelargonen behöver nog lite mer ljus för att blomma, sa jag till G en dag när vi kom hem. Den stackars plantan har nämligen stått vid ytterdörren, lite halvmörkt under entrétaket, hela vintern och klarat sig bra men den ser inte så blomningssugen ut precis. Lite kogödsel la jag på den medan G sprang och hämtade ett ljus. Ett stearinljus...

Annars då? Jo, det rullar väl på. Jobbet går bra och cykeln har fått sommardäck - äntligen. Bara några få veckor kvar till semester nu tydligen. Svårt att fatta.

Det enda jag vill göra på semestern är att ta hand om trädgården, ta hand om min familj, träffa min systerson, träffa vänner, eventuellt kanske åka lite lite båt (utan segel) och bada, äta glass, cykla runt. Sedan skulle det också vara trevligt att besöka Nordens Ark och kanske Ekehagens forntidsby. Men jag tror det räcker med Nordens Ark. Kanske kolla in Dingle, bara för att. Vi har inga stora planer alltså. Liseberg kanske, om det inte är covid-stängt, eller trångt. Vi får se.

Jag hoppas det blir en bra sommar med lagom varmt, lagom mycket regn och fina stunder. Ja, det tror jag att det blir! Hur går det för er, med allt? Skriv något och berätta så blir jag glad!

Drömmar

Lånad drömbild på höna

Oxelhäck. Orusthönor. Ett eget hus. Det är vad jag går runt och drömmer om just nu. Så länge jag kan minnas har jag drömt om olika saker som jag önskat mig i framtiden. Många av mina framtidsdrömmar har handlat om boende. Hur jag vill bo. Ett tag var det timrade faluröda stugor i de djupaste skogarna i Hälsingland jag drömde om. Där skulle jag bo och skriva och helst ha en hund. Slå ihjäl ett par hundra mygg och höra ån porla utanför sovrumsfönstret. 

Ett tag var det Göteborg. Eller  var det Göteborg?  Nu är jag nästan tillbaka på ursprungstanken: hus på landet. Vi bor ju nästan på landet nu, kan man säga. Inte är det en stad i varje fall. Men mer än landet liknar detta ett bostadsområde inknött på en ganska liten holme.  Dock är de allra flesta husen vad man skulle vilja kalla för  pittoreska och idylliska, men ändå. Väldans många hus på väldigt liten  och nästan alltid blåsig ö. 

Jag drömmer om en oxelhäck. Alla andra verkar ha en oxelhäck just nu, när jag drömmer om det. Självklart är det inte alla andra, men många, många som jag ser här och var. Nu ikväll såg jag till och med en liten pytteoxelhäck (med kanske fyra oxlar (heter det så ens?) bredvid varandra) här på holmen. De är så vackra på något sätt. Vackra när de är kala på vintern, vackra nu när deras lövsprickning är i full gång, med mintgröna lite ludna yrvakna blad. De är gröna och täta under sommaren och till sist vackra när de skiftar i rött på hösten. Måste inte just oxelhäcken vara den optimala häcken? Dessutom är den enkel att beskära och hålla snygg, får jag för mig.

Jag drömmer om höns. Det ska vara en lantras, tycker jag. Vanliga höns, tycker M. Idag har jag läst på lite om lanthöns på Svenska lanthönsklubbens hemsida. Där har jag lärt mig att de vanliga hönsen verkar vara av en ras som heter leghorn. De är vita och ser tråkiga ut, tycker jag. Kanske är de utmärkta att använda till, vad vet jag - äggproduktion och kanske köttproduktion, och kanske är de trevliga. Jag har ingen aning. Ändå har jag idag fastnat för Orusthöns. Dessa höns kommer nämligen just härifrån; från Tjörn och Orust. Inga andra höns kan väl passa bättre än att ha just här, i dessa trakter?  Kanske kan vi ha några var? De borde väl kunna bli kompisar? Någon tupp ska vi inte ha, säger M, för tuppar bara äter, gör hönorna på smällen, gal och går runt och tuppar sig. Helt onödigt tycker M. Matriarkat låter bra, tycker jag.

Observera att detta är drömmar som befinner sig helt och hållet på drömplanet, de har ingenting med vår verklighet idag att göra. Det roliga med hönsdrömmen är ändå att vi båda går igång på det och tycker att det är en bra idé - i framtiden. M vill bygga hönshus, säger han och jag vill klickerträna de små liven, om jag törs. M säger att hönsfodret kostar mer än de ägg de ger, och det har han säkert rätt i. 

Underbara Clara skriver följande, vilket helt klart styrker min mans tes, i ett önskeinlägg om höns: "Vill du ha billiga ägg ska du inte ha egna höns. För billigt är det inte. För att hönsen ska lägga mycket ägg behöver de ett bra foder och det är inte gratis.  Vill du däremot äta goda, guldgula ägg med gott samvete så ska du ha egna hönor.  Som får gå ute och sprätta och sandbada och ha det härligt." 

Men för att kunna ha höns, och för att kunna anlägga en oxelhäck behöver vi också ett hus. Ett eget hus som vi själva äger och tar hand om. Detta tänker jag en hel del på. Det är ju så märkligt när man bor på ett visst ställe, att man känner sig som hemma och man börjar tänka i en fyrkant runt just den ort där man bor. En kollega jag hade på ett lärarjobb i en liten norrländska bruksort bodde i Ånäset. Hon sa att hon aldrig skulle kunna tänka sig att flytta från Ånäset. Och nu när vi bor här fastnar min tanke här. Flytta till Orust? Aldrig! Höviksnäs? Nä, varför skulle vi vilja göra det? Nu vill jag bara bo i det hörn av Tjörn som vi bor nu. Inte för att jag vet om denna plats är bättre än någon annan, egentligen, men nu har vi börjat sträcka ut våra små rötter här på något sätt. Vi har börjat sträcka ut dem och suga i oss av den näring vi hittat i form av sociala kontakter, närhet till mina föräldrar, närhet till arbete, cykelliv. G börjar få kompisar. Just nu känner jag mig inte alls redo att än en gång ge upp det vi sakta, sakta börjar bygga upp. Men vem vet? Kanske hamnar vi någon helt annanstans. I Dingle eller Tibro kanske? Där är husen åtminstone billiga. 

Samtidigt: vi flyttade nyss hit, känns det som. Vi har det bra och trivs. Inte lockar Dingle. Inte lockar Tibro. Vi gör som vi tänkt - vi sparar. Vi hoppas att vi kan spara och spara och spara i några år och sedan faktiskt ha råd med ett hus ungefär här, i detta lilla hörn av världen. Vi hoppas att vi hittar något hus som känns bra för oss att lägga massor av pengar på. Ett hus där vi kan ha en oxelhäck. Ett hus där vi kan ha höns. Ett hus på en plats där G själv kan cykla till sina kompisar, gå hem från fritids. Ett hus som är vårt.

Vad drömmer ni om just nu? Berätta gärna!

Alla dessa frön - många små plantor

Försådden var det ja, eller frösådden? Nu kan jag inte bestämma mig för vad det heter, och när jag googlar vinner ordet frösådd i antal träffar, med drygt dubbelt så många som ordet försådd. "Förså fröna inomhus" står det ju på den lilla fröpåsen. Heta vad det heta vill, här kommer min redovisning av hur det gått - så här långt!

I slutet av februari byttes hastigt tågluffarplaner mot odlingsplaner. Johanna Ene, som jag nyss hade hittat till då, hade skrivit ett sådant vackert inlägg om blommorna i hennes trädgård att jag blev helt och hållet inspirerad att själv gå lös. Förra året missade vi både vårlökarna och att så särskilt mycket alls faktiskt. De praktfulla vårrabatterna blev till sommaren bara ytor täckta av ogräs, och mer eller mindre uppätna grönkålsplantor. I år ska det bli annat, tänkte jag. Tänker jag.

Fröpåsarna ni ser på bilden ovan innehåller frön till följande växter: Förgätmigej, kryddtimjan, stäppsalvia, sommarrudbeckia, blå bolltistel, röd solhatt, myskmalva, purpurklätt, tusensköna, stjärnflocka, backnejlika artic fire, backtimjan, praktvädd, sommaraster, malabarspenat, isört, jätteverbena, tre sorters ringblomma, blåklint och sockerärt.

När jag kikade efter frön hade jag främst följande två kriterier: flerårig och direktsådd. När det sedan kom till kritan blev det inte riktigt så, nej. Det blev både ettåringar och frön som behövde försås. De flesta av dessa är i jorden nu. Inomhus alltså. Vissa fröpåsar innehöll så himla många frön att jag kände mig nödgad att dela med mig till syrran. Min vän Mala har också blivit tilldelad en liten mängd. Pappa fick de flesta malabarspenatfröna och tur var väl det, för han verkar ha fattat hur de ska sås: i planteringsjord.

Två plantor malabarspenat

Malabarspenaten är en rolig typ, ska ni veta! Den blir ca tre meter hög och vill slingra sig runt ett snöre. Bladen blir stora och vackra och goda att ha i salladen. Stammen är vackert röd.

En annan salladssort som jag köpte frön till, vilka ännu inte fått hamna i någon jord, är isört. Den har jag aldrig testat att odla förut, men jag har smakat på den. Även denna är rolig då den har som små saltvattenbubblor på sig.

Vad mer ätbart? Jo! Tomater. Min pappa satte 45 tomatfrön och jag har planterat om några och fått hem totalt fyra stycken plantor. Till dessa måste jag skaffa större krukor. Körsbärstomater är det. Vilma, tror jag. Förra året hade vi tomatplantor i krukor på mina föräldrars altan och det fungerade utmärkt!

Sockerärter har jag också köpt. Ej sådda än. Det måste jag fixa med snart, antar jag.

Förgätmigej fick hamna i jorden ute en dag för någon månad sedan när jag var igång med att skola om mina ettårsplantor. Jag orkade inte hitta någon kruka till dessa och stoppad helt sonika ner dem som två klumpar på varsitt ställe. Hittills har de överlevt, men knappast vuxit till sig. Kanske jobbar de mer på rötterna? Vi får se vad det blir. Mina två timjansorter (backtimjan och kryddtimjan) går det dock bra för. De bor kvar i sina såbackar men vi har fyllt på med planteringsjord under dem. De ska väl också ut snart, men jag undrar hur jag ska göra. Dela upp dem lite? Annars blir det två täta rektanglar. Jag tror också jag har kvar lite frön som jag ska testa att direktså. Så här ser de ut nu:

Squashfröna som jag sådde helt nyss, kanske för två veckor sedan, har kommit igång ordentligt. Dessa är sådda direkt i planteringsjord och verkar tillgodogöra sig näringen, om man säger så. Nedan synes de tillsammans med sina kompisar. Vad det är i de andra krukorna är jag lite osäker på, men en innehåller myskmalva och det andra tror jag är sommarrudbeckia och röd solhatt.

Åh! Se! Jag har ju faktiskt namnat krukorna! Det var bra. Detta är något jag måste bli bättre på till nästa år: namna de krukor som de små liven skolas om till, inte bara den allra första krukan/odlingsbacken. Om någon undrar vad det är för bös i bakgrunden så är det ett hörn av Ms ateljé. Detta rum får nu agera både ateljé och odlingsrum, nämligen. Söderfönster.

Men samtidigt blir denna onamnade djungeln lite av en överraskning sedan. Jag får sätta ut plantorna lite på måfå och se hur de tar sig. Det kanske blir en superfin blandning? Vem vet? Planerade rabatter i färgskalor blir det åtminstone inte! Även om det säkert är vackert på sitt sätt.

Ett gäng till likadana eller kanske andra småplantor har jag också där uppe i ateljén. Och sedan står det en liten  grupp i ett av fönstren i förrådet. För det är nämligen så att jag har sått jätteverbena för första gången. Jag har fått för mig att de är lite svåra och jag kände mig tvungen att läsa på inför omskolningen. Någon som heter Svante har skrivit på sin blogg att det är viktigt att dessa plantor inte drar iväg i höjden för tidigt och därför ska planteras om i såjord och även stå svalt, därav placeringen i det ouppvärmda förrådet, som är en del av huset. (Nu värms det visserligen upp av solen... men men.) Här är en bild av några av mina verbenor idag. När ska de ut i jorden? Ingen vet! (Eller om någon vet - berätta!) Svante verkar ha dem i krukor... Här kommer de dock få bo i rabatterna. Tydligen en älsklingsblomma för fjärilar, bin och humlor.

Hur ska de sättas sedan där ute, tro? Många tillsammans? Någon som vet?

Blå bolltistel har jag också där ute i förrådet. De blir nog häftiga, om de tar sig. Kanske ska jag bara bestämma mig och sätta ut rubbet imorgon? Eller behöver de vänja sig vid utomhusluft idag? Förrådsgänget har fått vara ute idag tack vare gynnsam väderlek, men är nu inplockade för natten.

Som ni ser har jag skolat om dem i förpackningar av diverse slag. Bäst funkar förpackningar som är gjorda för att innehålla vätska (krossade tomater, festis, burkmajs), sämre funkar pastapaketet ni ser i högra hörnet (men det funkar!). Jag har klippt av dem på hälften och sedan gjort några hål i botten med hjälp av konservöppnare. Gratis!

Frön jag sått som inte lyckats alls (än)? Stjärnflocka, stäppsalvia (eventuellt praktvädd). Stjärnflockan har fått flytta ut till garaget då den inte hade grott på en månad och då skulle förpassas till kylskåpet. Nu måste jag bara komma ihåg att vattna den lite. Vi får se. Jag tror inte att de kommer komma upp, tyvärr. Stäppsalvian tror jag inte heller på vid det här laget, men vi får la se. Jag kanske köper en planta istället. Eller inser att jag har nog med plantor som jag har.

Frön jag inte sått än alls: purpurklätt, sockerärt.

Frön jag rekommenderar för att de kommer upp snabbt ur jorden: blåklint, krasse, blå bolltistel, squash, tomat.

Sedan har jag också kvar en mängd frön från de som jag har sått inne, som jag tänker testa att direktså ute, eftersom många av fröna var sådana som både kunde försås inne eller direkt där ute.

Blåklint, och tuschpennor...

Vi får helt enkelt se vad det blir av det hela. Imorse hade vi åtminstone en riktigt arbetsam stund i trädgården. Jag ryckte gamla lökar och M hackade bort ogräs och klippte i schersminbusken, så nu är den nästan fin. G hjälpte till, eller stjälpte till, kanske det heter...

Ännu ett ordrikt inlägg om mina plantor och trädgård i blivande. Jag hoppas det var intressant för någon, och jag hoppas verkligen att ni ger mig alla era bästa tips, ni som vill! Berätta även gärna hur det går med era odlingar i år, om ni har några! Tack för att ni läste!

Min trädgård just nu

Det är bara att erkänna; trädgårdar och odling trendar just nu på några av de bloggar jag läser. Det är Underbara Clara som ger råd, Den där Jenny som sår majs och Casa Annika som nybörjarodlar i sin varma patio i södra Spaniens bergstrakter. Det är Johanna som börjar odla helt vilt där ute innan värmen riktigt tagit sig och Matilda med sin magkänsla för gröna små liv i lägenheten. Och här sitter jag, på min blåsiga holme och gör så gott jag kan med det gröna, jag med.

Annika har bett mig att skriva om hur det går med våra odlingar och med sådden. Vad har vi sått och hur växer de små liven egentligen?

Vi kan väl börja med att konstatera att jag helt klart tog mig vatten över huvudet när jag beställde dessa fröpåsar i slutet av februari. Rusig av alla vackra blomsterbilder på fröleverantörens hemsida.

Drygt sexhundra kronor fattigare och flera tusen fröer rikare blev jag av det här.

Vad har vi här då? Jo: Förgätmigej, kryddtimjan, stäppsalvia, sommarrudbeckia, blå bolltistel, röd solhatt, myskmalva, purpurklätt, tusensköna, stjärnflocka, backnejlika artic fire, backtimjan, praktvädd, sommaraster, malabarspenat, isört, jätteverbena, tre sorters ringblomma, blåklint och sockerärt.

Till detta har jag dessutom köpt squashfrön och slingerkrasse. Nu får det nog vara nog!

Ändå; sådden av fröer återkommer vi till i nästa inlägg har jag tänkt. Nu vill jag berätta om det som redan blommar och är på gång.

Förutsättningarna här på holmen är att vi befinner oss i odlingszon 2, men precis i kustbandet. Här finns mördarsniglar, måsar och gott om snålblåst. Grönkålen jag planterade förra sommaren blev effektivt uppäten av sniglar och larver, även de tagetesblommor jag satte bredvid käkades upp. Men - dessa kålplantor återkom helt enligt min plan till vintern, då sniglarna dog (eller vad de nu gör under vintern). Och nu, ja nu blommar de! Så här ser de ut:

Kålen blir tydligen mindre smakrik för människor då den lägger kraft på att blomma,
men blommorna i sin tur är goda för våra kära pollinatörer
och kanske kanske kan jag få frön från dessa blommor sedan.
Källa: trädgårdsintresserad kollega, tillika naturkunskapslärare.

Vår trädgård går runt om huset med en remsa gräsmatta längs en kortsida och en långsida. Rabatter finns det dock gott om och i dessa rabatter finns det i sin tur gott om vårlökar så som pärlhyacint, påskliljor, narcisser, krokus och tulpaner i olika färger. Rabatterna har verkligen prunkat nu under de senaste veckorna, men snart ryker påskliljor och narcisser, samt de tulpaner som redan hunnit blomma över. Vårlökarna har husets ägare satt i jorden för flera år sedan, och det är roligt att de fortfarande kommer upp och hälsar våren välkommen, tycker jag.

Det finns även en del sommarperenner planterade (heter det så?) som jag inte vet vad de heter, samt pion och akleja (som jag uppenbarligen visst vet vad de heter) och en liten kaprifol. En halvdöd syrén, en buske jag inte vet vad den heter och en schersmin. Tre rosenbuskar finns också, eller egentligen två rosenbuskar och en rosenhäck. Alla rosor är av olika sorter och jag har ingen aning om vad de heter. Den där rosenhäcken har åtminstone sjutusenmiljoners små taggar, om det nu säger er något. En rosenbuske har små vita blommor och en har större rosaröda. Längre fram i sommar kanske jag kan fota dem i sin fulla prakt, vi får se.

Den första aklejan som slagit ut i blom, mot en södervägg såklart.

Jorden i trädgården är, vad jag har förstått, några år gammal kompostjord. Antagligen är rabatterna inte särskilt djupa då huset är byggt på ett berg. Ogräs som kirskål, maskros och flera andra sorter som jag inte kan namnet på stormtrivs åtminstone här. Maskrosorna tänker jag låta vara så länge de håller sig på gräsmattan, men de andra kommer jag försöka hålla borta så gott det går.  Jag antar att jorden behöver förbättras med planteringsjord eller gödsel, och kanske tar vi tag i det i år (detta projekt inkluderar bil som vi inte har).

Förra sommaren började jag anlägga en liten miniköksträdgård med fokus på kryddor och planterade förutom grönkålen även mangold (från frö), persilja, oregano, mynta, rosmarin och timjan (alla dessa från planta). Allt har överlevt men timjanplantan ser halvdöd ut, antagligen för att jag satte ner den i rabatten och inte grävde ner den tillräckligt bra. Kanske åtgärdar jag detta genom att lägga mer jord runt den snart, kanske dör den. Vi får se. Myntan har jag klokt nog satt i en kruka. Den tar sig, kan man säga, och skulle säkert vilja ta över hela trädgården (eller varför inte hela holmen?). Därför gör den sig bäst i den största av tre blå utekrukor som ingår i hyran här.

Persilja och där bakom skymtar mangold

Förra året planterade jag även smultron och två jordgubbsplantor. Smultronplantorna ser ut att må prima. Jordgubbsplantorna ser ut som om de helst vill somna om. Kanske tar de sig längre fram, kanske inte. Jag funderar på att köpa fler. Men frågan är var jag ska sätta dem... Det ger sig!

Ett litet traktortåg framför smultronplantorna

För några veckor sedan grävde jag bort en liten sträng gräsmatta och anlade en blå rabatt, med min sons hjälp. Han valde blommorna och ordningen de skulle sitta i. Mellan dessa sådde jag några frön av mina olika sorters ringblommor, eftersom det såg så tomt ut. De har precis börjat komma upp med sina små söta hjärtblad. Så här ser den rabatten ut just nu:

När vi flyttade hit och jag insåg att jag blivit med trädgård på riktigt, tänkte jag mycket på att jag ville ha en trädgård som var vad den utgav sig för att vara, nämligen bohuslänsk och svensk. Jag ville absolut inte anlägga någon medelhavsträdgård, japansk trädgård eller annat hittepå. Därför köpte jag förra året två lavendelplantor, och fick en tredje av Mala. Dessutom satte vi en liten syrénbuske, som fortfarande ser ut som det pyttigaste jag har sett i buskväg någonsin. I veckan har jag kompletterat detta med två lavendelplantor till. Här är en av dem, nedstoppad i jorden igår:

Men, kanske är inte lavendel så bohuslänskt ändå? Kanske är det medelhavet så det skriker om det? Vad vet jag. Samtidigt är lavendel en av de plantor många har här. Lavendel, ljusrosa rosor, krasse, ringblomma och syrén. Allt det har jag, förutom den ljusrosa rosen då... 

Och ja, nu när jag skriver om det och summerar så här ser jag faktiskt hur otroligt mycket vi redan har där ute i trädgården. Som tur är vet jag att det fortfarande finns plats för de småplantor jag fortfarande har inne, försådda från de frön jag köpte i februari. Vissa av dem omskolade en gång. Men! Dessa återkommer jag till en annan gång, för nu har ni fått se min trädgård som den är nu, och det får räcka för idag. God natt trädgården! Ses imorgon!

Jag minns en Valborg

Jag minns en Valborg för Valborg i år är inte som andra år. Det verkar bli ickehögtidernas år i år. Inte tänkte väl jag, när firandet av det kinesiska nyåret ställdes in att det också skulle gälla mig och mina högtider, oss och våra högtider: påsken, Valborg, första maj, midsommar... längre än så vågar vi inte tänka, eller hur?

Det här årets ickefirande av högtider började faktiskt redan på nyårsafton då min son och jag firade själva eftersom M jobbade ända till klockan 21 och eftersom jag inte styrt upp något annat. Inte bjudit in någon och inte tackat ja till den inbjudan jag ändå fick där precis innan jul.  Och uppenbarligen verkar vi ju fortsätta i samma stil av ickefiranden. Inte för att det gör mig något egentligen, men ändå. Ändå! (Värre är: Det gjorde nästan ont i kroppen idag när jag träffade mina föräldrar utanför deras hus i några minuter - för att jag inte fick krama dem. Jag var tvungen att tänka på något annat och åka därifrån.)

Jag minns en Valborg. Nej! Jag minns inte en, jag minns flera. Oändligt av dem.

En Valborg var jag tonåring och jag skulle tillbringa Valborg i stan utan min familj för antagligen första gången. Vi hade sminkat oss, min vän och jag. Vi hade jeansjacka och deodorant och vi begav oss ut för att se Cortègen själva. Det var fantastiskt, antagligen. Och helt säkert kallt.

En Valborg var jag påväg in mot stan med en peruan. Vi stannade på Smaragd och träffade en tjej som det visade sig att vi båda kände. Men vi åkte ändå in till stan (utan tjejen som jag minns?) för jag skulle visa honom Cortègen. I slutet av kvällen hängde jag och peruanen i hans lilla studentrum och jag tror vi tittade på någon film. Han följde mig genom nattens Avenyn när jag skulle till min buss. Det var så mycket blåljus.

Jag minns min första Valborg i Umeå. Den firades med ett stort gäng spanjorer som var för stort att hålla reda på när vi kommit till Campus. Elden brann men jag missade Vintern rasar. Jag minns att jag gav upp spanjorerna och bara ville vara själv i folkhavet. Ingenting annat var genomförbart eller rimligt, minns jag att jag tänkte.

Jag minns en Valborg i Spanien. M och jag åkte först ut till stranden och badade i hemlighet i familjens pool. Det var så varmt. Sedan körde vi upp mot Montijo för att umgås med våra vänner som hyrde en lägenhet precis vid torget. I Montijo var det kallt och jag frös. Det är väl så det ska vara på Valborg? Det ska vara kallt i den nya vårjackan. Antagligen hade jag inte med mig någon jacka alls.

Jag minns ännu en Valborg i Umeå, nej jag minns två. Eller var det samma? Jag skulle cykla till Haga och precis då när jag cyklade förbi campus fick jag faktiskt se kören soundchecka med just Vintern rasar. Den enda i publiken var jag. Vilken lycka! Äntligen!

Jag minns en Valborg i Strömbäck med två vänner, min man och min lilla lilla bebis i magen. Elden brann, men på vägen dit körde vi fel (flera gånger tror jag) och när vi kom fram var jag så arg att jag knappt visste vad jag hette. Och hungrig. Och bebis i magen.

En Valborg jag minns var när G redan var född och vi var alldeles nyss hemkomna från Spanien. Det var antagligen lite kallt men helt säkert soligt och vi hade bjudit hem min vän M på middag och kaka. Jag minns att vi promenerade gamla vägen bort och jag minns att vi alla tre vuxna sedan blev magsjuka. Det var den spanska magsjukan som vi fått av Gs kusin och sedan effektivt importerat till Sverige. Fy sjutton!

Jag minns, jag minns, jag minns. Det är många Valborgar jag minns. Fler än de här, fast bara fragment. I alla minnen är jag ung. För Valborg är väl en ungdomens högtid ändå? Vi firar in våren och det är i ungdomens vår den är som viktigast, får jag för mig. Håller ni med?

I år blir den i vilket fall inte firad, inte av oss. G och jag åt rester när vi kom hem. M åt samma sak några timmar senare när han kom hem. G och jag bakade brownie med mandel, eftersom vi inte har hasselnötter, tydligen. Den blev god ändå! Min svärmor skickar dikter om daggens jungfru Maria och pilgrimsfärden som inte blir av, jag svarar genom att sjunga Vintern rasar för henne. Sedan en liten bit av Internationalen, men den känner hon inte igen. Jag gråter när jag ser och tänker på arbetarnas kamp. Så mycket, så mycket vi har dem att tacka för! Men det är inte idag, för idag är det Valborg och imorgon, ja först imorgon är det Första Maj!