Aznalcázar es un pueblo precioso

Min man är, som ni kanske redan har koll på, intresserad av konst. Han målar och ritar och täljer och han tittar på konst på den där populära videotjänsten på nätet. Han har fastnat för en snubbe som är konstlärare på universitetet i Sevilla och heter Antonio García Villarán. Jag har tänkt att jag inte vill se hans videos, utan att ha någon bra anledning till det. Igår ramlade jag dock över en, eftersom de kommer upp när jag går in på youtube för att se tal som mina elever spelat in. Det var en video när han svarar på hat-kommentarer, och det var riktigt underhållande. Han gör en textanalys och han skojar med kommentarerna. Dessutom verkar han smart och trevlig!

I slutet av videon nämnde han varifrån han kommer, som svar på en kommentar i vilken någon gissade att han var från Sevilla. Han sa: Jag kommer från Aznalcázar, en mycket vacker by. Åk gärna och besök den! 

Sagt och gjort! Jag peppade M att dra iväg efter mitt jobb. Lite sent blev det, men vi hann ändå se en del. Två parker, ett "utsatt område" och byns bargata (Avenida de Benacazón), där det även fanns en butik som sålde garn, pennor, pussel och böcker. De som hade affären kände tydligen till youtuberns föräldrar och sa att han själv bor i Sevilla men kommer och hälsar på sin mamma ibland. Där ser man! 

Redan på vägen dit hade M funderat ut frågor att ställa, ifall vi skulle stöta på honom i byn. Det gjorde vi inte, men det kändes ändå roligt att se byn. 

Vi parkerade på en liten gata, nära kyrkan (Calle Alcazar), och jag frågade en ung tjej i ett fönster om sevärdheter. Hennes farmor, eller vad hon var, tipsade om parken som låg precis bredvid. Vi gick in och upp och därifrån var det en härlig utsikt.

Där frågade jag en kvinna, som satt och passade sina gungande barn, om andra sevärdheter och hon tipsade oss om ännu en park som låg längre ner i byn. Vi gick dit, förbi kyrkan som en gång varit moské, enligt Ms arkitektoniska analys, och tittade på parken, som  var enkel men fin med bänkar riktade mot kvällssolen och någon sorts gammal brunn/arabiskt badställe. Det var lite oklart. Brunnen var under renovering och blev därför inte fotograferad.

Kyrka som varit moské, byggd på 1300-talet (siglo XIV).

Porten ser arabisk ut, men grinden är stängd.

I den parken stötte vi på en ung kvinna med stor svart hund, och vi passade på att fråga henne om det fanns någonstans att äta. Hon försökte ge oss en vägbeskrivning till byns bargata. Den kom vi också till, genom att passera "det utsatta området". Väl där insåg vi att alla barer var stängda, eftersom det var så tidigt på kvällen. Vi gick gatan fram och passerade den där garnbutiken där jag köpte två leksaker i trä som jag senare insåg att G är för liten för. Den ena har jag redan skickat till någon som kommer ha nytta av den. Den andra ska jag spara till senare.

M tog sig en titt på blyertspennorna

Vi pratade lite med butiksinnehavarna, ett äldre par med koll, och de tipsade oss om att åka och äta lunch (någon annan dag (fredag-söndag)), på byns camping som tydligen ligger när man kommer in mot Aznalcazar men svänger höger istället för vänster i rondellen, mot Isla Mayor. Där har de tydligen väldigt god mat, samt härliga ytor för barnen att springa omkring på (något som efterfrågas av G). 

Vi gick vidare och kom fram till ett kapell från 1973, där de hade mässa. M tyckte att kapellet var fult utanpå men fint inuti, men vi gick inte in, rädda för att störa den religiösa ritualen med lille G som snabbt skulle märka att det låter högt och ekar om man ropar där inne. Vi försökte istället leta oss tillbaka till bilen, för vid det här laget hade solen gått ner för en stund sedan och det började bli mörkt. Vi råkade passera byns torg med kommunhus och fontän, och jag märkte att kameran var full. Efter att jag raderat några gamla foton lyckades jag ändå ta ett kort:

Sedan hittade vi snart tillbaka till bilen och åkte hem.

På det hela taget en mysig utflykt, men något stressig eftersom solen började gå ner och jag fick för mig att vi var tvungna att se så mycket som möjligt. M fick sig i alla fall en puss på munnen på ett litet torg och vi hade sett byn varifrån den kände youtubekonstnären och universitetsläraren kom ifrån. Tack för utflyktstipset, Antonio García Villarán!

Gracias por tu sugerencia de ir a ver tu pueblo, Antonio. Hemos tenido un paseo bonito en el pueblo y hemos visto dos parques, la avenida de los bares y la tiendecita donde me imagino que sueles comprar lápices. Otro día volveremos para ver el camping y comer allí. La gente de tu pueblo me ha parecido muy amable y nos ha guiado en lo que hay que ver en el pueblo. Ha sido un placer visitarlo y lo recomendamos a tus otros seguidores.

Hemlängtan

Jag har drabbats av hemlängtan. Det är något som drabbar en och som är lite svårt att skaka av sig. Samtidigt försöker jag njuta av våra sista veckor här. Sista veckorna med färdiglagad lunch, farmor som vyssjar barnet till sömns för siestan. Sista veckorna med barmark och sol. 

Jag vet att det kommer vara snö kvar när vi kommer hem. Eller vet och vet, det vet jag ju egentligen inte, men enligt ett otal artiklar i svensk media håller Kung Bore ett stadigt grepp om Sverige. Och vintern är ingenting jag längtar till, men jag längtar ändå hem. Jag längtar hem till mitt vanliga liv. Hem till mitt folk och mina vänner som delar många av mina värderingar. Jag längtar hem till Nydalasjön och mina promenader i naturen. Jag längtar till vår lägenhet och den svenska maten. Jag längtar till jobbet, även om jag bara kommer hinna vara ungefär två veckor på kontoret tills det är dags att vara föräldraledig igen. Jag längtar efter att vara föräldraledig. Att vara med G hela dagen och pula på hemma. Gå till öppna förskolan. Promenera. Besöka biblioteken. Träffa mina grannar och mina vänner. Det längtar jag till.

Men först längtar jag till Göteborg. Till att få krama min syrra, mamma och pappa. Till att få se deras miner när G går runt och sjunger, när han klappar händerna och rör dem som om han dansade flamenco. Det ska bli så roligt att träffa dem! 

Ja, jag längtar hem. Vad ni svenskar i vinterns kalla Sverige än föreställer er, så längtar jag faktiskt hem.

Tittut!

Jag vet att det var längesedan nu, men livet går på i ett. Varje dag rullar iväg som en liten glaskula och kommer aldrig igen. Vi har köpt flygresa hem, men ännu inte tågresa till flyget eller från. Vi ska spara på jordens resurser genom att bara flyga mellan Málaga och Köpenhamn och, som sagt, ta tåg resten av resan mot Göteborg. Hur vi sedan ska ta oss därifrån till Umeå är ännu inte bestämt, men det kan nog bli ett flygplan som får transportera oss (om M får bestämma) eller ett tåg (om jag får bestämma), men jag ska nog låta M bestämma den här gången.

Jag har så mycket att skriva om och många bilder att visa. Samtidigt har jag mycket att göra på jobbet och mycket med resten av livet. Olika saker suger energi, så som traditionella andalusiska värderingar som krockar med mina, arbetsrelaterade problem, patriarkatet och regnet. Som det har regnat! Ända sedan vi kom tillbaka från Aracena, i slutet av februari, har det regnat! Några dagar nu den här sista veckan har det varit uppehåll och idag verkar det vara fint väder, men man vågar ju inte hoppas på så mycket.

Tanken var att vi skulle åka till Cádiz i början av mars, men det blåste och regnade så förfärligt att vi ställde in. Det skulle ändå inte gå att vara ute.

G har fyllt ett och ett halvt år och jag har fyllt trettiotvå. Det känns bra. Han går hellre än kryper nu. Han skrattar och busar, leker tittut bakom sina händer, och har lärt sig att slåss. Det sistnämnda känns inte alls bra, men var antagligen oundvikligt efter att han blivit slagen av sin kusin några gånger. Hans namn betyder ju kämpe och krigare, och det är väl det han är. Han säger så många ord nu: ampa (lampa), mamá, papá, uva (druva), luna (måne), tittut, esta/este (den här), aytá (allí está - där är den), dä (där), äh äh (när han vinkar, vilket betyder hejdå). Han gör tecken för kom och tvätta händerna. Han läser själv (på sitt egna språk) och hittar på sånger som han sjunger (på sitt egna språk). Han pratar en hel del som ingen förstår, men det är fint att lyssna till ändå. Han pussas! Äntligen! Ber jag om "besito" så får jag en puss. Det är fint!

Jag tror det blir toppen för honom att börja på förskolan i augusti. Var det nu blir. Umeå, antagligen. Jag har sökt två hela stadsdelar, för jag vet inte vilka förskolor jag ska välja, även om jag vikarierat på flera och har lite, lite insyn. Jag har fått två visningserbjudanden på lägenheter i närheten av Göteborg via Boplats (Jonsered och Kungsbacka). Den i Jonsered var mina föräldrar och tittade på och den var superbra, tydligen, så jag tackade ja, men vi fick den inte. Den i Kungsbacka var för dyr (10500 kr/månad), vilket gjorde att jag tackade nej utan att be någon åka på visningen. Vi får väl se hur det går. Kanske får vi något nytt erbjudande snart, kanske inte. Det är omöjligt att veta. Det känns för osäkert för oss att köpa, även om jag ibland funderar lite åt det hållet. Det är så himla dyrt och vår ekonomiska situation skulle bli ansträngd, tror jag.

Aracena var i alla fall en fin liten minisemester! Vi åkte dit och träffade Annika och hennes familj. Jag var trött under lördagen eftersom jag sovit dåligt natten innan, men vi var ändå och åt lunch på restaurang, Annika och jag promenerade längs en vandringsled med barnen på eftermiddagen, sedan åt vi middag hemma hos dem. Jesús hade lagat en supergod maträtt som jag måste få receptet på igen, men det var ungefär så här: steka ingefära och vitlök i olja. Även chili?? Kanel? Ha i kycklingdelar. Låta puttra länge. Hälla i lite vatten också. Äta tillsammans med cous cous. Vi åt och åkte sedan till hotellet och la oss. Jag sov supergott!

Vägen till Linares de la Sierra. 

Nästa dag åkte M och jag till Linares de la Sierra för att gå på Hammam. Det var trevligt, även om M hade lite svårt att slappna av. När jag kom ut därifrån kände jag mig åtminstone ren och harmonisk! Vi gick runt lite i byn och fotade och sedan åkte vi hem till Annika igen. Hon hade passat G medan vi var i Linares och när vi kom tillbaka tog vi med oss hennes dotter till en hantverksmarknad så att Annika skulle kunna laga lunch. En ljuvlig fisksoppa med saffran! Vi åt den med vitlöksbröd ute i deras patio. Ännu hade inte regnet kommit. Till sist körde vi hem till Almonte genom ett skymningslandskap.

Våra svensk-spanska barn fann varandra och kröp efter varandra inne på hantverksmarknaden.

Efter detta har det som sagt regnat. Jag har haft ryggskott, tappat rösten, fått tillbaka rösten och haft ont i halsen. Jag har varit magsjuk och fått mens. Men snart ska det väl bli bra med det också! Igår var vi vid palacio del Acebrón och vandrade i skogen, fastän det började bli mörkt och nästan läskigt och  ikväll ska vi på konsert med Navajita Plateá, som tydligen är bra och känd. Jag har ingen koll. Jag hoppas det är bra musik!

Koftan är klar!

Koftan som jag började virka i november är nu äntligen klar. Det tog en månad för mig att få tummen ur att sy i fem knappar, men nu är det gjort. Det blev knappar i trä, från en sybehörsbutik här i byn. Mönstret är Heartthrob, lite anpassat på grund av för tjockt garn.

Nu är det bara för G att ta på sig koftan och leka!

Ingen pratar om det men någon har satt upp en skylt

När jag frågat folk i rätt ålder om hur det var att växa upp under Francodiktaturen och hur de sedan upplevde det att levnadsvillkoren och lagarna förändrades under La transición och sedan demokratin,  svarar de knappt. Jag har tolkat detta som en rädsla. Varför frågar du? Vem kommer du berätta det här för? är outtalade frågor som hängt i luften.

Kanske är det en rädsla för vad andra ska säga eller en rädsla för splittring mellan en själv och ens granne? Det är bättre att lägga locket på och gå vidare, än att nysta i massa gammalt som ingen kan göra ogjort. Så har jag uppfattat denna tystnad.

Samtidigt som jag inte alls följer med i spansk media och egentligen inte kan uttala mig om huruvida folk pratar om detta eller ej, har jag en känsla av att det är märkligt tyst bland landets medborgare om just landets 1900-talshistoria. Jag tror att tystnaden är extra utbredd mellan de som inte vill ta ställning, de som var rädda under diktaturen och arbetade, höll tyst och bad till Gud. Detta är vad jag tror, baserat på de få upplevelser jag har av att ha frågat folk. I det hela känns det som ett känsligt ämne, som jag, som utlänning, kanske inte ska lägga mig i. Eller ska jag det?

Förra helgen var vi på en hästfestival i Rociana. Efteråt åt vi på restaurangen vi redan provat en gång (Monteluna) och G passade på att samtidigt sova i vagnen. (Tanten bredvid passade på att röka. Vi satt ju på en endast halvstängd uteservering, så det fick vi stå ut med.) Efter att vi intagit maten och promenerat runt lite i byn satte vi oss i bilen för att åka hem, men när vi såg cypresserna vid byns kyrkogård bestämde vi oss för att ta oss en titt.

Där fanns en djup brunn och även en minnessten bland alla nischerna. A todos los que murieron por la libertad. En el recuerdo de los siglos. Su pueblo. vilket jag översätter till: Till alla Er som dog för friheten. Er ska vi minnas i århundraden. Er by.

Vilka är den här stenen rest för? frågade jag M. Han visste inte det. Vilken frihet åtsyftas? Från vad? Fredsduvan, som flyger mot himlen, med en olivkvist i munnen, viskar något om krig. Kan det ha med inbördeskriget att göra? Kan det handla om något som hände under Francoregimen? Frihet från diktatur? Det var högst osäkert.

Nästa dag bestämde vi oss för att ta en långpromenad i solen till Almontes nya kyrkogård, men först gick vi förbi den gamla. M berättade att förr gick folk längs den långa gata som leder fram till den gamla kyrkogården bärandes på kistan med den döde i. Det var en väldigt sorglig gata, sa han.

Och där, lite längre in i parken, som det är nu, stod det en skylt. Något skamfilad, men så pass ny att jag aldrig sett den förut. Rest av La junta de Andalucía, andalusiens länsstyrelse, eller vad det nu skulle motsvaras av i Sverige. Texten på skylten är så sorglig att jag gråter varje gång jag läser den. Här kommer min översättning: Historisk minnesplats för Andalusien. Massgrav på Almontes kyrkogård. Till minne av alla de män och kvinnor som drömde om ett mer rättvist och fritt land och som blev mördade på denna plats eftersom de försvarade Freden, Friheten och Demokratin.

När jag några dagar senare pratade ut om allt möjligt med min äldsta svägerska, berättade hon för mig att den skylten kommit upp efter det att Andalusien, som första region i landet, förra året (2017) antagit en lag om rätten att minnas landsändans historia. La ley de memoria histórica y democrática de Andalucía. I den står det bland annat så här som en förklaring till varför lagen behövs:

...es imprescindible recordar y honrar a quienes se esforzaron por conseguir un régimen democrático en Andalucía, a quienes sufrieron las consecuencias del conflicto civil, a quienes lucharon contra la Dictadura franquista en defensa de las libertades y derechos fundamentales de los que hoy disfrutamos y a quienes lucharon por alcanzar nuestra autonomía.

Det är nödvändigt att minnas och hedra de som ansträngde sig för att uppnå ett demokratiskt styre i Andalusien, de som led av inbördeskrigets konsekvenser, de som kämpade mot Francodiktaturen för att försvara de friheter och grundläggande rättigheter som vi idag kan åtnjuta och de som kämpade för att nå vår självständighet.

(Med självständighet tror jag de menar att Andalusien nu är en comunidad autónoma, även om de tillhör spanska staten). Min översättning.

Lagen räknar upp och identifierar olika typer av offer i artikel 5. Till exempel dessa:

a) Folk som försvann
b) Folk som valde att leva i exil
c) Andaluser som i sin kamp för det andalusiska folkets rättigheter och friheter fick sitta i isolering, vara med om tortyr och i många fall döden i de nazistiska utrotningslägren.
d) Barn som utan tillåtelse från deras biologiska föräldrar blev bortadopterade
f) Andaluser som blev straffade på grund av sin sexuella läggning
h) politiker, fackföreningsaktiva, etniska minoriteter, folk som tillhörde någon orden (logias masónicas), feminister och andra kulturella grupperingar bestraffade av frankismen
i-j) folk som arbetat för den andra republiken (styret som var innan inbördeskriget)

Jag hinner tyvärr inte läsa hela lagen just nu och vet därför inte exakt vad den går ut på eller reglerar, men det lilla jag läst avslöjar att det var mycket hemskt som hände under Francotiden och min svägerska berättade också att de sköt ihjäl en hel massa människor på Almontes kyrkogård och på andra platser och begravde dem i en stor hög - en massgrav. Vad man sedan gjorde var att hålla tyst. Nu, först, har man börjat försöka hitta igen dessa massgravar och man har påbörjat en process för att kunna öppna dem och ge tillbaka kvarlevorna till deras anhöriga. Hon berättade att det finns barnbarn, till de försvunna, som nu är ungefär 70 år gamla, som fortfarande sörjer och saknar sin mormor eller morfar och som undrar vad som hänt. De barnbarnen ska få tillbaka sina kära mor- eller farföräldrar, för att kunna begrava dem på ett bättre sätt, med en egen gravsten, i en egen nisch.

Hur det blir med det får vi se. Jag vet inte om det ännu öppnats så många massgravar, men det verkar vara på gång till exempel i Nerva, i närheten av Sevilla  och i Córdoba.

Det går inte att tänka sig att ens farmor eller mamma eller morfar skulle ha blivit ihjälskjuten i en massavrättning och sedan massbegravd. Det går inte att föreställa sig den vanmakt och sorg och den tystnad som sedan var tvungen att råda, men när jag läser vad som står på skylten på Almontes gamla kyrkogård, känner jag i hjärtat något som åtminstone måste likna den sorg som dessa barnbarn fortfarande bär på. Jag känner med mina spanska systrar och bröder, med deras bortadopterade barn och med alla de som kämpar för en bättre värld men inte uppnår så mycket annat, för sig själva, än en för tidig död. Tillsammans måste vi arbeta för ett samhälle som är så fritt och jämlikt som möjligt! Tillsammans måste vi motverka att sådana här krafter, som frankisterna, tar makten igen! Tillsammans måste vi börja prata om vad som hänt!

Lyssna även gärna på P3 Dokumentär om Francoregimen. Min svägerska tipsade även om filmen Las trece rosas, som handlar om tretton kvinnor (egentligen fjorton) som blev avrättade på grund av sitt politiska motstånd.

Utflykt till Villarrasa och Niebla

M och jag har kommit på att det ger en oerhört skön känsla i kroppen och huvudet att åka iväg från Almonte under några timmar. Vi har därför påbörjat projektet "bysafari". En eftermiddag var vi i Bonares, en lördag besökte vi Rociana och under en helg för ungefär två veckor sedan åkte vi till både Villarrasa och Niebla. Dessa tre byar ligger alla nära Almonte. G var också med, så klart!

Hönsspaning i Villarrasa

Villarrasa är en ganska liten by som ligger mitt i ett platt odlingslandskap. Vi åkte dit eftersom vi på restaurangen Monteluna i Rociana fått veta att de köper sina oliver från en dam i just denna by. Vi började med att kolla in den gamla tågstationsbyggnaden, vilken vad uppförd i Franco-stil enligt M, men helt nedstängd, för att sedan promenera till restaurangen Mesón Alegría, som ligger mitt i byn längs huvudgatan. Lätt att hitta och underbart god mat, tyckte vi! Vi åt billigt och bra: espinaca con garbanzo (spenat med kikärtor), rabo de toro (tjursvans i supergod sås och några pommes frites) och merluza a la plancha (stekt kummel) akompanjerad av sallad. En ung och trevlig tjej serverade oss och hennes bror, som också arbetade där, tillsammans med deras föräldrar, försökte sedan hjälpa oss att förstå vart vi skulle köra för att komma till olivdamen. Efter en titt på några höns körde vi mot olivdamen, men hon var inte hemma. Istället pratade vi lite med hennes granne och hennes två döttrar som var påväg ut på dockvagnspromenad. Vi åkte ut ur Villarrasa och vidare mot Niebla.

Mesón Alegría låg i ett hus med gamla valv. Vi var de enda som satt ute i solen och åt.

I Niebla stannade vi först till vid deras romanska bro, un puente romano, och jag tog en hel massa foton och kände mig precis som CasaAnnika. Sedan tog vi oss in i byn och lyckades parkera bilen någonstans mitt i smeten, på en stor gratis parkering, och gick sedan en promenad med G nedstoppad i vagnen. Vi tittade på den gamla muren och lite andra gamla byggnader och kom tillslut fram till ett konditori där vi köpte tre bakverk, varav jag bara minns ett: Sultana de coco. Den var underbart god! En slags kokostopp.

Vacker flod som flyter under den gamla bron

Vi intog detta på ett café där jag även drack te med mjölk, vilket verkade vara gjort på endast mjölk och tepåse. Lite märkligt men ändå gott.

Solen började gå ner och vi tog oss till bilen igen och åkte hem. En fin lördag!

Att se saker ur olika perspektiv

Något jag har tänkt mycket på under de senaste veckorna är att förmågan att se saker ur olika perspektiv är någonting som vi lär oss. Det är ingenting som är självklart eller medfött, utan det är någonting vi får med oss i vår utbildning, om vi har tur, och genom livet i sig självt. Samtidigt kan vi inte förutsätta att alla fått med sig denna kunskap bara av livserfarenheter, eftersom det krävs en del kritiskt tänkande och analys för att nå dit. Jag upplever att jag fått med mig denna kunskap från skolan i Sverige, samt min uppväxt. Jag tror att mina föräldrar och även andra utanför skolan har hjälpt mig att se saker ur olika perspektiv, men jag är inte säker då jag inte minns exakt när och hur jag lärde mig det.

Jag vill gå in lite mer i detta med hur skolan lär oss att se saker ur olika perspektiv och här är några av de kunskaper som eleverna ska få utveckla i ämnet samhällskunskap i den svenska gymnasieskolan idag, enligt Gy -11. Som ni ser ingår det att lära sig se saker utifrån olika tolkningar och perspektiv!

"Kunskaper om demokrati och de mänskliga rättigheterna såväl de individuella som de kollektiva rättigheterna, samhällsfrågor, samhällsförhållanden samt olika samhällens organisation och funktion från lokal till global nivå utifrån olika tolkningar och perspektiv."

De jag umgås med mest nu är, förutom M och G, mina svärföräldrar. De har vuxit upp i ett diktaturens Spanien. Min svärmor har gått i skolan under bara några år, medan min svärfar utbildade sig lite mer, till ett yrke som administratör, inköpare och försäljare, om jag har förstått det hela rätt.

För att jämföra med texten ur ämnet samhällskunskap i den svenska gymnasieskolan idag har jag letat lite och hittat ett stycke om hur skolan skulle vara då, när mina svärföräldrar var elever. Det jag har hittat hittills är att år 1945, året för min svärfars födelse, kom det nya riktlinjer för undervisningen i Spanien. Undervisningen skulle vara så här, enligt Carmen Párraga Pavón: “había de estar informada de espíritu religioso, la vida religiosa del maestro dará fundamento a su proyección educadora, que de ese modo capacitará a sus alumnos para la formación de juicios que afirmen y fortalezcan hábitos morales y les hagan arraigar sentimientos religiosos”. 

Min översättning: (undervisningen) "ska utgå från ett religiöst perspektiv, lärarens religiösa liv ska ge fundament till hur han undervisar, och på detta vis ska hans elever kunna utveckla en moral som konsoliderar och förstärker de moraliska vanorna och som gör att religiösa känslor rotar sig i dem."

(Om någon har en bättre översättning, så är ni varmt välkomna att skriva den i en kommentar! Jag tror inte jag är redo att bli översättare på riktigt än, om man säger så!)

Här kan vi se, att den spanska skolan på 1940-talet skulle präglas av religion, medan den svenska skolan idag lär ut om olika perspektiv. Samtidigt hittar jag stycket ur Skolverkets text "Skolans värdegrund och uppgifter" och känner att den motsvarar den spanska texten från 1945, även om innehållet inte är riktigt det samma. Där står det följande:

"I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell."

Detta stycke, handlar ju, precis som det spanska stycket från 1945, som jag citerade och försökte översätta ovan, om att eleverna ska fostras till rättskänsla, men även till tolerans och ansvarstagande samt generositet. Det står även uttryckligen att undervisningen ska vara icke-konfessionell, vilket betyder att det inte får förekomma religiösa inslag.

Jag menar att det är och har varit lite olika fokus i den spanska skolan på 1950-talet och den svenska skolan på 1990- och 2000-talet när jag var elev. Och eftersom jag har lärt mig att se saker ur olika perspektiv, medan mina svärföräldrar inte har fått möjlighet till detta på samma sätt i sin skolgång,  måste jag ta ansvar för att se deras bit. Jag måste se och förstå att de inte ser saker ur olika perspektiv utan är ganska inne i det perspektiv som rör dem själva. De ser saker från sitt håll, och kan inte komma att tänka på att det går att se från ett annat håll, i många fall. Detta är ganska frustrerande. Trots detta har vi ändå kommit så långt att vi båda (jag och de) säger till varandra att du gör på ditt sätt, och jag gör på mitt sätt (med t ex barnuppfostran, tvätten, städning, mannens och kvinnans arbetsuppgifter osv.), men inte så mycket längre. Ibland, som igår, försöker jag vidga deras perspektiv lite grann, men det blir oftast tvärstopp. "Vi gör så här och vi tycker så här, som vi alltid gjort och tyckt. Vi är gamla och går inte att ändra på." är ofta budskapet som jag hör dem förmedla. Jag, å andra sidan, försöker förmedla att vi kan alla lära nytt och det finns olika sätt att göra saker samt att se på saker.

Igår nådde vi kulmen. Igår var jag ute med G och promenerade och råkade få syn på två män som satt på en bänk i byns utkant och kramades och pussades med varandra. Detta förvånade mig mycket, som synd var, eftersom jag inte sett det här tidigare. Samtidigt gjorde det mig glad att de kunde och vågade uttrycka sina känslor för varandra utomhus, i dagsljus, på en offentlig (om än inte central) plats. Senare på kvällen gjorde jag misstaget (?) att berätta detta för mina svärföräldrar. De gick igång totalt och hänvisade till Bibeln och till hur fel och hemskt det var att två män visade sina känslor för varandra på det här sättet. De kunde inte alls förstå hur jag kunde försvara ett sådant handlande. De vräkte även ur sig en del fördomar mot homosexuella, som jag försökte dementera på olika sätt, men inte tänker återge här. Till slut blev jag så trött att jag gick därifrån. Jag ville inte bråka med dem, samtidigt stod jag inte ut att höra på deras åsikter. Jag försökte få M att gå hem med mig och G, men han var tvungen att kolla upp något på mobilen först. Jag blev arg, som inte kunde gå hem, fast han sa att jag fick visst gå hem, utan honom om jag ville. Jag väntade på honom, medan jag uttryckte min frustration och ilska inför honom. Inte så bra beteende, men jag hade inget tålamod över och ingen jävla lust att höra massa skit om homosexuella! G var trött och gnällig, jag var trött och arg och svärisarna var trötta och upprörda (av min historia). Till slut gick vi hem. Jag var fortfarande arg som ett bi, men försökte lugna ner mig. Idag bad jag om förlåtelse för att jag blivit arg, men svärmor verkade inte fatta att jag blivit arg på henne (även om jag vet att hon förstod det igår) och vi pratade vidare om virkning, som om ingenting hade hänt.

Och det är nog bäst så. Att ha en strategi som fungerar. Att inte prata med vissa människor om vissa saker. Det går ju inte! Jag kommer inte kunna ändra dem och de kommer inte kunna övertyga mig med sin katolska lära. Det är bättre att prata om sådant som är trevligt, som virkning, och låta dessa gamla unkna åsikter dö ut med sin generation. Jag berättade åtminstone för G när vi kom hem igår att jag alltid kommer älska honom, vem han än blir kär i. Att han får vara den han är och att han är bäst!

Och jag får sätta mitt hopp till att dagens skola, i hela världen, lär eleverna att se saker ur olika perspektiv, så att vi kan öka förståelsen för varandra och minska konflikterna! Heja framtiden!

¿Una madre no se cansa?

Una madre es la reina de una casa
Una madre no se cansa, ni se aburre, ni se acuesta

Så börjar denna sevillana. Den verkar dock i sin helhet mest handla om att man ska hedra sin mamma och att man inte kan förstå hur stor hennes kärlek är eller hur mycket man älskar henne förrän man förlorar henne. Den säger att man ska fira sin mamma varje dag, att det ska vara mors dag varje dag. Det är väl fint, men det jag har stora problem med är de första två raderna i sången, som jag har citerat ovan. Så här lyder de på svenska:

En mamma är husets drottning
En mamma blir inte trött, inte uttråkad och går inte heller och lägger sig

Jag gissar att det inte är en mamma som har skrivit den här sången, möjligtvis en son. Det är en man som sjunger och därför blir det en mans blick som genomsyrar låttexten, enligt min mening.

Min svärmor spelade upp den här sången för mig och G igår för att G skulle bli glad och lugn, vilket han blev, jag däremot var  tvungen att skratta åt de två första raderna. "Så är det ju inte!" sa jag. "Jo, så är det visst" sa svärmor. Intressant. Det här är bara en av alla yttringar om hur en mamma ska vara enligt normerna här. Outtröttlig, alltid nöjd och glad. Men jag undrar, hur kan en person inte bli trött (no se cansa) om hon aldrig går och lägger sig (ni se acuesta)? Eller betyder ni se acuesta att hon aldrig ligger med någon? Acostarse con alguien betyder ju just att ligga med någon, älska. Det är inte så de sjunger i sången, men nästan. Om vi gör den tolkningen, att hon aldrig får ligga, uppkommer genast frågan: hur glad blir mamman då, om hon aldrig får njuta och inte ha sex? Eller betyder det att en son aldrig kan förstå eller tänka sig att hans mamma ligger? Så kan det ju vara, för inte är det roligt att föreställa sig ens föräldrar i ren älskog.

Den här sången är som sagt ett av alla uttryck om hur en mamma ska vara. Ett annat uttryck är att folk alltid frågar mig om saker som rör vår gemensamma son, istället för M som faktiskt är pappaledig. Sedan känner jag också på mig att folk här inte alls tycker det är så himla bra att M är pappaledig, utan de tycker nog att det är lite märkligt att jag hellre arbetar än att vara ledig med min son i två år. Detta varierar förstås från person till person, och min svärfar är nog den jag omges av som är mest traditionell, vilket inte är så konstigt eftersom han är en man född 1945 (i en by i Francodiktaturens Spanien). Sedan finns det andra, som min politiskt aktiva svägerska, som jag tror inte kommer reagera lika starkt på att G kommer att ha glitterhårspännen på hennes sons födelsedagskalas i eftermiddag. Men vi får väl se. Svärmor kommer nog gå i taket lite grann. Jag vill se vad som händer... Utmana lite, lite. Och jag vill vara mamma på mitt sätt, och det tänker jag också vara, även om även detta sätt utmanar lite, lite (eller väldigt mycket?) de föreställningar som många har här.