Mörk, grå, tung november och vad jag tittar på då

Oj vad seg jag känner mig den här höstmånaden när ett grått tungt täcke av regnmoln parkerat över vår ö och över alla andra öar runtomkring, över fastlandet och över hela mitt sinne. Så känns det. Och så går solen ner mitt i allt det gråa, helt plötsligt, och det är mörkt. Och på morgonen är det mörkt under hela min frukost och till och med när vi går ut och öppnar garageporten. Inte förrän en stund efter jag passerat bron blir det ljusare. Inte under hela dagen känns det som om det blir tillräckligt ljust för att kallas dagsljus. Inte tillräckligt ljust för att gå ut under lunchen. Segt, mörkt, grått och tungt. Så känns det.

Vad gör jag på kvällarna, då? När det ändå är mörkt och kallt och barnet lagt sig med sin far och när det som ska plockas har plockats. Jo, då tittar jag på TV. Inte på riktig TV, för det har vi inte, för det har vi inte orkat skaffa, men på min dator. På samma dator som jag skriver det här. Vad tittar jag på? Jo, jag har tittat på serien Filip och Mona. Såg klart det sista avsnittet idag. Den var fin, lite seg att komma in i kanske, men efter några avsnitt började jag känna för karaktärerna och heja på dem. Ganska mycket ångest, och lite smårolig. Ja, den passade nog mig just nu i det regntunga och mulna, mörka, november.

Om min man är vaken tittar vi på Mästerskaparna. Det är ett typiskt program för oss. Det handlar om folk som är kreativa och så är det lagom lättsamt. Vi har också börjat titta på serien Twin, men än så länge har vi bara sett ett avsnitt. Vi får väl se om vi sugs fast.

Nu ikväll har jag också sett första avsnittet av serien Landet lyckopiller med Nour El Refai. Intressant att så många som var tionde person i detta land tar antidepressiv medicin. Själv har jag blivit erbjuden det flera gånger men alltid, alltid, tackat nej. Tvingat vården att fixa fram terapi istället. Det har känts helt rätt för mig, och jag är idag glad att jag gjorde så. Nu mår jag bra, skulle jag ändå säga, även om det mesta den här månaden har känts uttråkat, segt och lite halvtungt. Det mesta, inte allt. Jobbet har varit segt, men inte direkt fritiden. Den har ändå känts okej. Familjen känns okej och mitt sociala liv med. Barnet är mysigt och säger roliga saker, avslutar ofta med "mamma" (Sitt här, mamma! Det här är din bil, mamma. osv) och det känns så bekräftande. Idag när vi åt middag pekade han på mig och sa att jag är mamma Tove. Ibland säger han att jag är hans älsklingsmamma. Ja, vad mer kan man begära? Det är så sött.

Igår var jag på bio till och med. Det var bio här på vår lilla holme och vi såg Green book, en film som jag tänkte mycket handlar om tillhörighet på olika sätt. Intressant och hemsk. Efter filmen var det mingel och fika. Alltihop för en billig peng. Så fint!

Ja, så lite ljuspunkter finns det ju i denna gråa vardag. Och snart är det december, och imorgon åker alla julstjärnor upp. Det gäller att jag också hittar vår och försöker sätta upp den lite snyggt i fönstret. Jag funderade på att fixa något pynt till Gs rum men det har inte blivit av. Jag får väl se. Vissa saker har svårt att bli av. Inredning till exempel.

Hur har er november varit? Har ni något mer tips på vad jag kan kolla på nu när vi går in i december? Julkalendern kanske..? Eller kanske borde jag läsa bok, lyssna på bra radioprogram, virka?

Foton och tankar

Den här veckan har jag stundom känt mig som en böjd ros
med trasiga blad vid en husvägg av plåt nära ett blåsigt hav.

Idag hände det som nästan aldrig händer. Jag blev ensam hemma medan min man och mitt barn drog  iväg på julmarknad på en annan del av Tjörn. Den starka känslan av Jag orkar inte fick vara avgörande när jag bestämde mig för att vara hemma. Det som nästan aldrig händer hände och jag bestämde mig för att leva som en man och bara göra avkopplande saker; inte städa, inte laga värsta maten, inte hålla på. Bara duscha, gå ut, fotografera, prata lite i telefon, äta redan lagad mat och lägga upp mina bilder här. Varsågoda - mina bilder från dagens förmiddagspromenad, och vad jag tänkte när jag tog dem!

Denna ros på Rosenvägen är en gammal gumma med huckle.
Lite böjd av livet, lite sliten, men ändå levande. Fortfarande levande.
Ser ni det?

Bland rosengummorna sticker plötsligt en ljusgul, levnadsglad och lite trotsig tonåring upp.
Hon sträcker sig mot den idag lite lite ljusare grå himlen och säger:
Hej! Här är jag. Se mig!

Här är kulturtantsrosen, i samma rabatt som den något nedslagna första rosen.
Kulturtantsrosen är välklädd, fräck och viker sig inte i första taget.
Hon säger vad hon tycker och står för det.
Nära henne några unga knoppar och några äldre lite mer falnade tantrosor. 

En grafiskt snygg bergsknalle och bortom det havet. Havet!

Den lilla viken där jag badade i somras. Badstegen är upptagen nu.
Men jag vet de som fortfarande badar.

Fåglarna. Ständigt dessa fåglar.
Idag simmar de helt lugnt i sitt blygrå hav.

En annan sitter skinande djupblå alldeles still på ett räcke.
Hon observerar säkert både det ena och det andra,
men skulle aldrig säga något till någon.

Så går jag hem igen. Passerar lilla bron. Tittar ner mot vattnet.
Ser många olika färger: gult, grått ,svart, rött
och den bruna blåstången som stilla vajar i vattnet.

Visst är det en grå söndag en grå höst. Men färgerna finns där!

Det är mycket

Mörker och måne över holmen och havet. Foto: Mala

Det är mycket just nu, brukar folk säga när de känner att det hela håller på att rinna över alla breddar. Eller när de vill uttrycka att de inte hinner ses. Är det inte så? Så känner jag sedan några dagar tillbaka.

Höstmörkret ligger kompakt när jag vaknar och regnet riktigt öser ner. Så onödigt att det öser ner nu, när det var uppehåll och stjärnhimmel mellan molnen när jag gick och la mig, hinner jag tänka. Sedan bestämmer jag mig för att vägra cykla i ösregn. Jag tänker ta morgonen i vårt vanliga tempo och se om det blir uppehåll lagom tills vi ska iväg, och blir det inte det så stannar vi inne tills det lättar. Så skönt är det att ha ett arbete där ingen bryr sig om ifall jag sitter i mitt kök och arbetar eller på mitt kontor. Barnet får titta på spårvagnsvideos och vad han vill på min mobil medan jag börjar jobba med det enklaste på min dator. Jag svarar på några meddelanden från elever och jag rättar några grammatikprov och andra uppgifter av det lite enklare slaget. Inga 1200 ord med djupa tankar om någon roman om man säger så. Det lämnar jag till senare.

Vid nio känner jag ändå att det är dags att bryta upp och börja ge sig av. De enklaste uppgifterna är slut och jag vill ut och cykla. Vi tar på oss alla nödvändiga kläder och ger oss av iväg. Regnet tilltar medan jag cyklar men när jag kommit halvvägs till förskolan slutar det helt. Och när jag cyklar därifrån tittar solen lite försiktigt på mig. Hej solen, säger jag för mig själv. Tacksamhet är vad jag känner för hennes strålar som mjukt målar mitt bleka ansikte innan jag svänger av och får henne i ryggen, upp för backen och iväg.

Idag känner jag ett helt annat lugn inför arbetet än igår. Igår var jag nästan redo att ringa chefen och be om sänkt tjänstgöringsgrad, rättningshjälp eller vad som helst, för jag pallar inte... Jag kände så: jag pallar inte att ha 60 uppgifter när jag loggar in, rätta 30, ha 40 kvar och sedan nästa morgon vara uppe i 60 igen. Det känns helt tomt och meningslöst och som någon jäkla backe varje dag. Så kändes det igår. Och idag kändes det mycket lättare. Jag visste väl det, att jag skulle sova på saken. Inget samtal till chefen, ingen ångest, ingenting. Bara rätta och pula på och prata med någon kollega och plötsligt som från en given signal få det sista tecknet på att jag faktiskt ska ta tag i att ringa min vän S i  Umeå för att höra hur hon har det. Jag passade på att ta en fikapaus medan vi pratade. Jag åt den där lilla biten äppelkaka som låg och väntade i frysen och drack lite grönt te, i skräddarställning i pappas nya röda soffa, medan jag lyssnade på min väns berättelser om den senaste tiden, om det som är mycket i hennes liv. "Vilken tur att du är så smart" sa jag till henne, och jag menade det.

Den stora krukan med malabarspenatplantorna bars in och fick en ljus plats i källaren. Pappa tror att den ska överleva vintern. Inte vet jag. Den kanske är flerårig? (Nej, ettårig är den visst läser jag nu. Ja, vi får väl se.)

Någon dag, kanske imorgon, ska jag leta skruvdragare och rätt bits i verkstaden och sedan skruva bort blomlådehållarna. Någon annan dag, kanske på fredag, ska jag leta upp och ifall jag hittar den, sätta upp ljusslingan på balkongen så att huset inte är så fasligt mörkt när jag lämnar det på eftermiddagen. Huset som är mitt kontor, och mina föräldrars sommarställe.

Det är mycket med jobbet och det är en hel del i hemmet, fast ändå inte. Vi har en ganska bra lunk just nu, tycker jag. Det är skönt. Det är november och man behöver en bra lunk då. Genom höstmörkret, fram till någon enstaka solstråle här och där. Den största solstrålen är dock min son, som vänder på sammansatta ord (tvätt-bilen, björn-isar, budet-tidning) och säger "Akta oscuridaden!" eftersom han börjat bli mörkrädd. Oscuridad som är mörker, och oscuridaden som är mörker på spanska i bestämd form på svenska. Och det är klart mörkerrädslan kommer nu - med mörkret.

Jag träffar min bokcirkel och vi har ett bra och givande samtal om den senaste boken. Jag har startat en promenadgrupp med två andra holmekvinnor som till och med är jämngamla med mig. Vi går då och då när andan faller på raska promenader och pratar av oss. Jag kommer hem och svettig och fylld av endorfiner. Duschar av mig och blir mjuk och go och varm och lealös. Ja, hösten är bra  även om den är mörk och även om det är ganska mycket.

Men hur ska jag göra för att detta mycket inte ska äta upp mig och min kraft? Jag tror nyckeln sitter i att sätta sig skräddare och äta äppelkaka ibland. Dricka lite te. Gärna örtte. Att komma på sig själv med att tänka jag borde jobba igen lite ikväll eller i helgen och säga: Nejdu! Fel väg! Helt fel väg! Här ska inte jobbas igen! Här ska det tas lugnt och vilas! Och försöka göra det. Ja, det måste vara nyckeln. Och underhålla sig lagom mycket. Inte alltid lyssna på intressant radioprogram under lunchen, inte alltid prata med någon, inte alltid läsa eller skriva. Jag tror, banne mig, att jag ska börja virka igen. Fortsätta på en kofta som påbörjades en gång när det var sommar. Ja, det tror jag allt att jag ska!

Hur hanterar ni hösten? Hur hanterar ni känslan av att det är mycket? Skriv gärna något så blir jag glad!

En aktiv helg

Denna helg i november skulle min man jobba och jag och G vara ensamma hemma med varandra. Det kan vara ganska lugnt och skönt men just denna helg fyllde jag verkligen  till bredden med aktiviteter. Så här var det:

Fredag morgon: I mataffären kallade två kallor på mig. En var vit och en var rosa. Den vita passade bra hos mig och den rosa skulle passa helt perfekt hos ponnyhundens matte, kände jag på mig. Det hemska hade nämligen hänt: ponnyhunden hade fått flyga iväg till hundhimlen några dagar tidigare. Till G sa jag att hon sover, hon sover och kommer inte vakna mer, och hon är inte hemma hos sin matte längre. Hon kommer inte nosa på dig och hon kommer inte vifta på svansen mer (gråtpaus).

Fredag kväll: När bibon var gjord och ungen i säng (med sin far) tog jag kallan på styret och cyklade i några minuter tills jag kom hem till min vän, ponnyhundens matte, eller Mala som hon numera får heta eftersom den stora fina ponnyhunden inte finns mer, inte skäller mer när jag knackar på, inte viftar mer på svansen. Mala bor på andra sidan holmen, och holmen är inte alls så stor om man säger så. En chokladkaka fick hon också, och brie hade hon köpt, goda chips. Så satte vi oss i soffan och avhandlade livets väsentligheter under varsin filt, med varsin tekopp och ett enda glas rosé. Det var Gud och djävulen och jorden och relationer och till sist: snygga killar från vår ungdom. Jag såg en tydlig parallell till hur jag och min inneboende från Skåne brukade avsluta våra kvällar - genom att titta på bilder på snygga killar på nätet... Växa upp? Nej tack!

Lördag förmiddag: M drog och jobbade och kvar var jag och min son. Han hann faktiskt titta på Pingu och Pino, eller var det var, en ganska bra stund tills två av hans förskolekompisar och deras mamma kom på besök. Så fint att få umgås med andra barn och med en annan mamma, tyckte jag. Barnen klängde på sina respektive mammor i några minuter, åt korv och makaroner och sedan lekte de loss i vår soffa som inte var sig lik efter endast två minuter i deras våld. Som det kan gå! Så roligt de hade!

Lördag kväll: När de gått stupade G och jag i säng och sov i två timmar, vilket kändes som tjugo effektiva minuter. Sedan satte jag igång att göra puchero enligt svärmors recept. Saltade revben kokades tillsammans med kycklingfilé och 500g fransyska, i 45 minuter, sedan i med squash, morot, purjolök, champinjoner, potatis, selleri. Koka, koka. Sedan insåg jag att tre liter puchero var lite väl mycket så jag hörde av mig till Mala, som jag misstänkte behövde käka middag precis som vi, och hon kom förbi. Vi käkade, gick ut och hamnade i Svenska kyrkans 24-timmarsbön. Men inte vågade vi gå in och störa mitt i bönen, så vi stannade utanför, gick en liten sväng och sedan in och fika med de andra bönedeltagarna. Jag fikade, och tog sedan sällskap med en av kvinnorna från bönen på en promenad till bron och sedan gick jag hem. Att plocka russinen ur kakan, heter det...

Söndag: Så blev det söndag och G och jag gav oss efter lunch iväg på ett litet äventyr i skogen. Det lovades sol, men solen hann precis gå i moln innan vi tog oss ut. Hittills har jag hunnit besöka Bö tjärn och skogen runt omkring fyra gånger, och tre av dessa gånger har det varit mulet. Men det gör ingenting, för när man har traskat i en halvtimme i min lille sons tempo kommer man fram till en så mysig och fin röd stuga och där serveras det kaffe och hembakta kakor för tre guldtior, i sällskap av söta tanter i friluftskläder. Efter fikat gick vi tillbaka till cykeln och G gick nästan hela vägen, med lite clementinmuta och busslockelse.

Efter skogen passade vi nämligen på att besöka M i bussgaraget eftersom han just då hade rast. G fick spana in alla bussarna och verkade nöjd med det och jag fick vila mig i soffan en stund. Sedan bar det iväg hemåt igen över en bro över ett hav i nästan skymning. Blyblå moln och en gul strimma sol längs med horisonten. Men denna dag ville G inte sova middag, så vi hängde i soffan hela stunden fram till middagen, då G åt korv och makaroner för tredje gången denna helg...

Ja, detta var min helg det. Snacka om att jag var lite slut på måndag morgon sedan! Men nu är det tisdag och jag måste sätta igång och jobba! Hur har er helg varit?

En helg i november

Regn över Bö tjärn. Lite mer vatten än förra året.

Utan att det kanske var tänkt så har vi haft en riktig utflyktshelg den här helgen. Vädret har inte riktigt varit på vår sida men vi slapp faktiskt undan det värsta regnet ändå. Så här var vår helg:

I fredags hämtade jag G på förskolan och vi begav oss hem till ponnyhunden och hennes matte Mala. Där vankades det fuskpizza med grönkål på. Mums vad  gott det var! Så trevligt att inte äta middag hemma för en gångs skull. M jobbade sin sista lång-dag denna vecka och kom hem en liten stund efter oss.

På kvällen hittade jag en ny serie. Kurs i självutplåning, heter den och jag kan tänka mig att jag tycker om den eftersom jag är ganska nödbedd då jag inte tar mig tid att se så mycket serier i vanliga fall. Jag tycker ändå om den, på något sätt, fastän jag kan tänka mig att inte alla gör det.

Lördagen var konstig. Jag var konstig. Vi skulle iväg till Stenungsund och vara duktiga föräldrar och köpa vinterkängor till G. Segt att komma iväg som vanligt. Jag försökte dra och dra och dra och till slut stod vi på busshållplatsen två minuter innan bussen skulle komma. Tolv minuter senare förstod vi att vi måste missat bussen, om nu inte busschauffören missförstått tidtabellen (söndagstabell på en lördag) och råkat köra förbi en timme tidigare. Vi visste inte, men vi förstod att det var lika bra att gå hem med en besviken busspeppad lillpojke. Så hem gick vi. Vi åt varsin frukt. Jag drack lite kamomillte och sedan ut igen och iväg på cyklarna till Skärhamn. Där borde det väl finnas några vinterkängor på något sätt, eller?

Väl i Skärhamns enda sportaffär visade det sig att de hade en enda modell fodrad gummistövel i illrosa eller svart. G vägrade under ljudliga protester att prova, men enligt mätningarna var storlek 26 en cm större än Gs fot och storlek 27 två centimeter större. Vi köpte svarta 26:or. Jag undrar om vi gjorde rätt...

Efter det att G testat att plinga på alla cyklarnas ringklockor i hela butiken, ungefär, och M tittat på alla deras vantar, och jag nästan fått spel sjuttielva gånger gick vi därifrån och till biblioteket. Där visade det sig att de hade filmvisning för småbarn bara någon kvart efter det att vi kom men att filmvisningen var fullsatt. G fattade inte och ville gå med in med de andra barnen. Det hela slutade med att M fick ta med sig vår son till stora Ica medan jag satte mig och läste två serieböcker. Fulheten
av Nanna Johansson och Det växer av Julia Hansen. Den sistnämnda var bäst och efter detta var jag rätt slut. Nu hade G och M hunnit vara på den enorma mataffären i en timme och jag tyckte det kändes dags i mitt trötta huvud att åka hem. G måste också vara trött och behöva sova middag snart, tänkte jag.

Så jag begav mig till ICA och drog och drog och drog ut dem därifrån. Kombinationen mamma Tove, småbarnet G, och Ms behov av att titta på allting i hundra år i en stor affär är inte bra. Funkar ej. Nej tack. Nästa gång kanske jag bara borde cykla hem själv och låta dem botanisera klart? Svårt. Jag ville hem med min familj. Vad jobbig jag är!

Till middag lagade M laxgryta efter eget huvud och jag gjorde klyftpotatis i ugn. Gott blev det och vi åt i lampans sken. Ute beckmörkt. I det mörkret gick jag sedan ut för att gå av mig all ackumulerad stress och få prata av mig med M i Umeå. Det var skönt! Innan samtalet trillade jag in en sväng i den helt fullsatta kyrkan och hörde en och en halv låt av det lokala bandet Åstolspojkarna. Det var allhelgona och låten verkade handla om att det skulle bli härligt att en dag komma till himlen. Intressant! Svängigt var det i alla fall...

Så blev det söndag och äntligen en bra dag. Jag kände det direkt. Vi käkade frukost och kollade väderleksrapporten, gjorde en plan. Medan jag gjorde lunch satt M och G bredvid varandra i soffan som små ljus och tittade på varsin skärm. Totalt uppslukade. Köttfärssås blev det och vi åt, för att sedan sätta upp på våra cyklar och trampa iväg i den iskalla vinden mot Bö tjärn.

Där var vi för ett år sedan. Nyinflyttade och rosiga. Nu, ett år senare, gick vi i samma skog till samma torp och fikade ungefär samma fika. Det var mysigt och vi träffade en annan familj som också var där. Pappan i den familjen och pappan i vår har lärt känna varandra under tidiga bussturer, eftersom den ena kör den andra till jobbet nästan varje dag. Precis när regnet började droppa begav vi oss tillbaka till cyklarna och cyklade hem. När vi nådde holmen regnade det nog ganska mycket, men mest tänkte jag på att det var medvind och inte lika kallt om öronen som när vi cyklat hemifrån.

En middagslur följde och sedan lite lek och middag. Och nu, när jag plockat det värsta, såpat av vårt köksbord och öppnat diskmaskinen, är det lugnt igen. Fadern lägger sonen och jag har skrivit det här. Min helg i niohundra ord. Jag hoppas det var okej att läsa. Vad har ni haft för er i helgen?

Roligt att räkna

Pengarna växer (lånad bild från pixabay)

Egentligen tycker jag inte om matte, fast egentligen gör jag kanske det. Det jag mest tycker om att räkna på är pengar. Mina pengar. Inte för att jag är särskilt rik eller har en särskilt hög lön, men jag tycker ändå om att räkna ut sätt att spara mina pengar på. Min metod kanske kan kallas för "många bäckar små" eller "det oändliga tålamodet". Ett tredje alternativ skulle kunna vara "de tre facken".

Att jag just har delat in det hela i tre konton tror jag kan vara en nyckel till spar-framgång, faktiskt. Så här ser det ut:

Nivå 1: Lönekonto

Nivå 2: Spar- och Nödfallskonto

Nivå 3: Heligt sparkonto

Ja, pengarna kommer alltså in på lönekontot. Därifrån flyttas en del av lönen, eftersedan räkningarna betalats, till nivå 2, spar- och nödfallskontot. Där får de ligga och götta till sig i några månader tills de blir lite för många, i mitt tycke. Och då tar jag en fin klump (jämn och fin summa) och flyttar till det heliga sparkontot. Från detta tredje konto får inga pengar flyttas upp till nivå två eller ett. Från nivå två får de däremot flyttas till nivå ett när pengarna på lönekontot tryter. Då kanske jag tar tusen kronor eller två tusen, beroende på hur många dagar det är kvar till nästa löning och beroende på vad jag vet att jag kommer behöva köpa under denna period. Ska vi till exempel iväg på resa lägger jag mer pengar på lönekontot, till vilket jag har mitt kort kopplat, så att vi inte ska bli strandade någonstans med någon arg taxichaufför exempelvis (jepp, det har hänt mig!). Nu är det ju så ordnat att man kan logga in på banken via mobilen och flytta över pengar i stundens hetta, men det räknar jag liksom inte med.

Hur gör vi för att betala räkningarna då? Jo, detta har jag skrivit om förut, men jag tycker ändå det är intressant att ta upp igen. Vi har gjort några smärre justeringar sedan sist.

Jag tar reda på hur mycket lön jag fått efter skatt och hur mycket lön min sambo fått efter skatt. Det skrivs upp överst på ett papper. T in: _____ och M in: _____. Sedan gör jag en lista med våra fasta utgifter. Just nu innehåller den följande poster: hyra, el, internet, förskola, mat, sopor och vatten (var tredje månad), bilsparkonto.

Elen varierar mest (mellan ca 1000 kr och 3000 kr/månad beroende på årstid), det andra är samma varje månad. Vi har ett matkonto dit "mat"-pengarna förs över. Dessa pengar använder vi även till inköp till vår son eller till hemmet, eller om vi är ute och äter tillsammans. På det kontot sätter vi som det är nu 9000 kronor i månaden. Denna summa har ökat sedan vi bodde i Umeå. Jag tror det mest beror på att maten i mataffären är dyrare här, men jag är inte helt säker. I Umeå hade vi ett coop-konto också, vilket vi inte har nu eftersom vi flyttat ut ur coop-landet, då vi bor på landet och just här vill tydligen inte coop ha någon affär.

När jag har summerat månadens fasta utgifter räknar jag ut, genom den härliga matematiska regeln delen genom det hela, hur mycket av våra intjänade pengar som ska gå till det gemensamma kontot varifrån dessa räkningar betalas. Först tar jag alltså fram en procentsats på hela summan, alltså våra gemensamma utgifter (delen) genom våra gemensamma inkomster (det hela). Sedan tar jag denna procentsats, avrundar den uppåt lite grann och räknar ut hur mycket jag, respektive min man ska sätta in på vårt gemensamma konto. T ut: _____ och M ut: _____.

När vi väl har satt in våra respektive andelar på det gemensamma kontot sätter jag igång och betalar räkningarna.

Sedan börjar det allra roligaste! Att räkna ut hur mycket jag kan flytta från mitt lönekonto till mitt spar- och nödfallskonto, samt hur mycket jag kan flytta direkt till det heliga sparkontot. Att flytta lite pengar direkt dit är något jag börjat med ganska nyss, men det känns bra så jag fortsätter med det.

Det jag gillar med det här systemet är att vi båda delar på alla våra fasta avgifter helt enligt principen att vi ger efter vår förmåga (procent av vår lön) och får ha kvar resten av våra respektive löner själva. Vill M köpa penslar och tuschpennor för sina återstående pengar, så kan han göra det, utan att jag behöver bry mig. Pengarna till mat och barnkläder är ju redan avsatta!

Jag tycker att privatekonomi är väldigt intressant och är faktiskt nyfiken på hur folk gör. Man kan ju göra på tusen olika sätt, men huvudsaken tycker jag ändå är att man har följande: en struktur, koll och ett system som känns rättvist för alla inblandade. En vän till mig berättade igår att hon och hennes man betalar för olika saker av deras gemensamma och att de kommit fram till hur de ska göra beroende på vad var och en tjänar. De hade inte räknat ut det på kronan, men det kändes bra, sa hon. Dessutom ser de alla sina pengar som gemensamma, även om de har pengarna på varsitt konto. Ja, huvudsaken är ju att det känns bra för dem och att ingen känner sig lurad av den andra, tänker jag.

Ekonomi är tydligen ett sådant område som kan skapa rejäla konflikter inom familjer och par, men egentligen tänker jag att det inte behöver vara så svårt. Ser man bara till att dela upp de gemensamma fasta kostnaderna på ett bra sätt och att båda har egna fickpengar, så borde det väl fungera? Eller är jag naiv här? Jag är nöjd med vårt sätt att organisera vår ekonomi på, men det jag skulle kunna göra bättre är att spara i en annan form än på konto med noll procents ränta. Men det får jag nog ta och lära mig något annat år... Och kanske tycker jag egentligen, egentligen, att det är ganska roligt att räkna.

Hur gör ni, egentligen, när lönen sätts in och räkningarna kallar på er uppmärksamhet? Och hur känner ni inför den här tiden på månaden, då kontot först fylls för att sedan drastiskt minska när räkningarna är betalda? Har ni något tips på bra spar-form? Skriv gärna en liten kommentar så blir jag glad!

Norrsken över holmen och ljusslinga över sängen

En sådan skön känsla som fyller kroppen efter en rask promenad. Det är en helt stilla kväll och ljuset från Skärhamn reflekteras i molnen som i sin tur reflekteras i det spegelblanka, svarta havet. Det skulle vara vackert att fota men vetskapen att min mobilkamera aldrig skulle kunna fånga det gör att jag inte ens försöker. Istället ringer helt plötsligt min svåger och hans tioåriga son, på väg hem från engelskan, men jag kan inte riktigt prata. Jag är på väg ut på en rask promenad och ska strax möta upp en vän. Så jag får hänvisa svågern till hans bror, som jag vet sitter hemma med min son och tittar på tecknat.

Det kom nämligen en liten illamåendekänsla över mig vid sjutiden. Ingen aning om varifrån. Hade jag ätit lite för mycket korv stroganoff med ris? Var den satsuma som jag och G delade på för sur? Jag vet inte så jag ringer syrran och vi pratar av oss med varandra och jag viker lite tvätt och lägger i Gs byrå. Inte allt, bara lite. Det känns bättre med illamåendet då, när jag får prata och distrahera mig. Sedan kommer illamåendet ändå tillbaka.

Så när M äntligen kommer hem från jobbet går jag ut, och ser det där märkliga skenet. "Holmens norrsken" säger min vän att vi ska kalla det. Det är vännen jag promenerar med som säger så. Och så säger hon att vi ska gå ner till Mossholmen och kolla. Det är beckmörkt, men varför inte? Jag har aldrig varit där. Cyklar bara förbi två gånger om dagen. Ser nybyggena på håll. Så vi går dit. Det är mörkt och stilla och nästan filmiskt. Inte många båtar ligger kvar i vattnet. Inte i många fönster lyser det lampor. Nästan filmiskt för det känns precis som en sådan miljö där de hemliga detektiverna smyger runt i jakten på någon terrorist, eller där en polis i en TV-serie ska få en hemlig lapp av en hemlig agent, eller möta upp en brottsling helt själv i den mörka natten. En sådan miljö är det. Och kanske är vi de hemliga detektiverna, säger jag. Ja, kanske det. Kanske säger jag det mest för att inte känna mig så förbaskat mörkrädd.

Vi går ett varv och konstaterar bristen på grönområden och gulliga parkbänkar och går sedan därifrån. Upp och iväg en liten bit till. Vi vänder vid nästa hus och går tillbaka över bron mot den holme vi kallar vår. Jag lämnar av min vän hemma hos henne och går helt själv på de ödsliga gatorna hem. Det är nästan en upprymd känsla i mig. Så skönt att få gå av sig en stund!

Helt tyst, helt stilla. I några fönster lyser det, men i de flesta är det svart. Väl hemma har familjen inte kunnat slita sig från sina respektive youtubevideos. Min man förstår att det är dags att lägga sig och de går in i sovrummet och kommer till ro, medan jag duschar och får en så skön avslappnad känsla i kroppen. Sätter mig i soffan, googlar på ljusslingor att ha i sovrummet. Hittar en bild min bror har tagit. Han som var (som) min bror. Funderar på att höra av mig. Gör inte det. Tittar på fler ljusslingor och skriver sedan det här.

Våga vägra vobba!

Hösten är här och med den säsongens första riktigt rejäla förkylning. Min lille treåring började hosta och snora för någon vecka sedan och under helgen, när jag hade tänkt att han skulle få vila upp sig och kurera sig blommade det ut ordentligt. Natten till lördagen fick han feber och helgen gick mest ut på att försöka ta det lugnt så han skulle kunna bli frisk. På måndagen fick G  vara hemma från förskolan eftersom vi kunde pussla med våra arbetstider då M jobbade ett väldigt tidigt pass. Han tyckte dock att G  verkade tillräckligt frisk för att gå till förskolan på tisdagen och kanske tog jag honom lite väl mycket på orden. För på tisdagsmorgonen grät G att han inte ville gå till förskolan, men jag tvingade med honom ändå. Tyckte inte att jag kunde backa när jag väl fått på honom regnjackan. Men det kanske jag borde ha gjort?

För när jag väl hämtade honom, som sista barnet, alltid sista barnet, tyckte fröken att han hade varit på gränsen till att kunna vara på förskolan den dagen. Hon tyckte att vi skulle se hur han sov under natten och  göra en bedömning på morgonen, men jag bestämde mig redan på cykeln hem. Hade han nu fått vara på förskolan en dag när han kanske egentligen inte borde, bara för att jag varit så cabezona att jag genomfört det jag bestämt trots att han gråtit förtvivlat, så tänkte jag minsann vabba dagen därpå. Alltså idag.

Redan igår kväll mailade jag chef och arbetslag och elever och meddelade min frånvaro. Mitt uttag av VAB. Vård av sjukt barn, eller Cuidado de un hijo enfermo som jag översatte det till när jag skrev till mina spanska svägerskor och svågrar, mis cuñados, och förklarade att vi är hemma idag och övar på att säga ordet excavadora. Grävmaskin. Jag skrev det lite för att skryta, och för att ge dem något att kämpa för. I Spanien finns det nämligen ingen VAB direkt. Jo, kanske om du är statsanställd och ditt barn blir inlagt på sjukhus. Då kan du få fem dagar. Åtminstone fick min svåger det när hans barn hamnat på sjukhus på grund av en episk magsjuka, som förresten hela familjen drabbades av, i landet utan VAB. Men annars - ingen VAB.

Och kanske tar vi i Sverige detta med VAB alldeles för givet. Så för givet att folk struntar i att ta ut den och istället jobbar hemifrån samtidigt som deras barn ligger sjukt. Kanske fungerar det, kanske inte. Jag tror det beror på barnets ålder och på hur sjuk den är och vilken typ av uppmärksamhet den kräver. Men samtidigt: om vi har VAB varför tar vi då inte ut den? Vi kan faktiskt få 120 dagar per år för att vara med våra barn när de är sjuka! Ligger svaret i att vi prioriterar våra karriärer och våra löner högre än att ge fullständig uppmärksamhet till våra sjuka telningar? Ligger svaret i att vi vet att arbetsgivaren inte kommer fixa en ersättare och att  vi själva ändå kommer få jobba in dagen eller dagarna vi missat? Då förstår jag att man inte är sugen på att ta ut 80% av sin lön i tillfällig föräldrapenning, om man ändå vet att man måste jobba igen allt inom en snar framtid. Kanske är jag något på spåren, kanske inte. Vad tror ni?

Jag tycker vi ska fira att detta politiska beslut en gång tagits och faktiskt ta ut VAB när vi och våra barn behöver det. För inte vill vi väl tillbaka till ett sådant system som Spanien har där man måste förlita sig på farmor, mormor eller en betald barnflicka så snart ens käraste lillunge är krasslig, eller där man måste skicka barnet till förskola eller skola ändå? Nä, tillbaka dit vill åtminstone inte jag. Våga  vägra vobba och låt arbetsgivaren ta hand om organisation och vikarierekrytering!