Drömmar

Lånad drömbild på höna

Oxelhäck. Orusthönor. Ett eget hus. Det är vad jag går runt och drömmer om just nu. Så länge jag kan minnas har jag drömt om olika saker som jag önskat mig i framtiden. Många av mina framtidsdrömmar har handlat om boende. Hur jag vill bo. Ett tag var det timrade faluröda stugor i de djupaste skogarna i Hälsingland jag drömde om. Där skulle jag bo och skriva och helst ha en hund. Slå ihjäl ett par hundra mygg och höra ån porla utanför sovrumsfönstret. 

Ett tag var det Göteborg. Eller  var det Göteborg?  Nu är jag nästan tillbaka på ursprungstanken: hus på landet. Vi bor ju nästan på landet nu, kan man säga. Inte är det en stad i varje fall. Men mer än landet liknar detta ett bostadsområde inknött på en ganska liten holme.  Dock är de allra flesta husen vad man skulle vilja kalla för  pittoreska och idylliska, men ändå. Väldans många hus på väldigt liten  och nästan alltid blåsig ö. 

Jag drömmer om en oxelhäck. Alla andra verkar ha en oxelhäck just nu, när jag drömmer om det. Självklart är det inte alla andra, men många, många som jag ser här och var. Nu ikväll såg jag till och med en liten pytteoxelhäck (med kanske fyra oxlar (heter det så ens?) bredvid varandra) här på holmen. De är så vackra på något sätt. Vackra när de är kala på vintern, vackra nu när deras lövsprickning är i full gång, med mintgröna lite ludna yrvakna blad. De är gröna och täta under sommaren och till sist vackra när de skiftar i rött på hösten. Måste inte just oxelhäcken vara den optimala häcken? Dessutom är den enkel att beskära och hålla snygg, får jag för mig.

Jag drömmer om höns. Det ska vara en lantras, tycker jag. Vanliga höns, tycker M. Idag har jag läst på lite om lanthöns på Svenska lanthönsklubbens hemsida. Där har jag lärt mig att de vanliga hönsen verkar vara av en ras som heter leghorn. De är vita och ser tråkiga ut, tycker jag. Kanske är de utmärkta att använda till, vad vet jag - äggproduktion och kanske köttproduktion, och kanske är de trevliga. Jag har ingen aning. Ändå har jag idag fastnat för Orusthöns. Dessa höns kommer nämligen just härifrån; från Tjörn och Orust. Inga andra höns kan väl passa bättre än att ha just här, i dessa trakter?  Kanske kan vi ha några var? De borde väl kunna bli kompisar? Någon tupp ska vi inte ha, säger M, för tuppar bara äter, gör hönorna på smällen, gal och går runt och tuppar sig. Helt onödigt tycker M. Matriarkat låter bra, tycker jag.

Observera att detta är drömmar som befinner sig helt och hållet på drömplanet, de har ingenting med vår verklighet idag att göra. Det roliga med hönsdrömmen är ändå att vi båda går igång på det och tycker att det är en bra idé - i framtiden. M vill bygga hönshus, säger han och jag vill klickerträna de små liven, om jag törs. M säger att hönsfodret kostar mer än de ägg de ger, och det har han säkert rätt i. 

Underbara Clara skriver följande, vilket helt klart styrker min mans tes, i ett önskeinlägg om höns: "Vill du ha billiga ägg ska du inte ha egna höns. För billigt är det inte. För att hönsen ska lägga mycket ägg behöver de ett bra foder och det är inte gratis.  Vill du däremot äta goda, guldgula ägg med gott samvete så ska du ha egna hönor.  Som får gå ute och sprätta och sandbada och ha det härligt." 

Men för att kunna ha höns, och för att kunna anlägga en oxelhäck behöver vi också ett hus. Ett eget hus som vi själva äger och tar hand om. Detta tänker jag en hel del på. Det är ju så märkligt när man bor på ett visst ställe, att man känner sig som hemma och man börjar tänka i en fyrkant runt just den ort där man bor. En kollega jag hade på ett lärarjobb i en liten norrländska bruksort bodde i Ånäset. Hon sa att hon aldrig skulle kunna tänka sig att flytta från Ånäset. Och nu när vi bor här fastnar min tanke här. Flytta till Orust? Aldrig! Höviksnäs? Nä, varför skulle vi vilja göra det? Nu vill jag bara bo i det hörn av Tjörn som vi bor nu. Inte för att jag vet om denna plats är bättre än någon annan, egentligen, men nu har vi börjat sträcka ut våra små rötter här på något sätt. Vi har börjat sträcka ut dem och suga i oss av den näring vi hittat i form av sociala kontakter, närhet till mina föräldrar, närhet till arbete, cykelliv. G börjar få kompisar. Just nu känner jag mig inte alls redo att än en gång ge upp det vi sakta, sakta börjar bygga upp. Men vem vet? Kanske hamnar vi någon helt annanstans. I Dingle eller Tibro kanske? Där är husen åtminstone billiga. 

Samtidigt: vi flyttade nyss hit, känns det som. Vi har det bra och trivs. Inte lockar Dingle. Inte lockar Tibro. Vi gör som vi tänkt - vi sparar. Vi hoppas att vi kan spara och spara och spara i några år och sedan faktiskt ha råd med ett hus ungefär här, i detta lilla hörn av världen. Vi hoppas att vi hittar något hus som känns bra för oss att lägga massor av pengar på. Ett hus där vi kan ha en oxelhäck. Ett hus där vi kan ha höns. Ett hus på en plats där G själv kan cykla till sina kompisar, gå hem från fritids. Ett hus som är vårt.

Vad drömmer ni om just nu? Berätta gärna!

Alla dessa frön - många små plantor

Försådden var det ja, eller frösådden? Nu kan jag inte bestämma mig för vad det heter, och när jag googlar vinner ordet frösådd i antal träffar, med drygt dubbelt så många som ordet försådd. "Förså fröna inomhus" står det ju på den lilla fröpåsen. Heta vad det heta vill, här kommer min redovisning av hur det gått - så här långt!

I slutet av februari byttes hastigt tågluffarplaner mot odlingsplaner. Johanna Ene, som jag nyss hade hittat till då, hade skrivit ett sådant vackert inlägg om blommorna i hennes trädgård att jag blev helt och hållet inspirerad att själv gå lös. Förra året missade vi både vårlökarna och att så särskilt mycket alls faktiskt. De praktfulla vårrabatterna blev till sommaren bara ytor täckta av ogräs, och mer eller mindre uppätna grönkålsplantor. I år ska det bli annat, tänkte jag. Tänker jag.

Fröpåsarna ni ser på bilden ovan innehåller frön till följande växter: Förgätmigej, kryddtimjan, stäppsalvia, sommarrudbeckia, blå bolltistel, röd solhatt, myskmalva, purpurklätt, tusensköna, stjärnflocka, backnejlika artic fire, backtimjan, praktvädd, sommaraster, malabarspenat, isört, jätteverbena, tre sorters ringblomma, blåklint och sockerärt.

När jag kikade efter frön hade jag främst följande två kriterier: flerårig och direktsådd. När det sedan kom till kritan blev det inte riktigt så, nej. Det blev både ettåringar och frön som behövde försås. De flesta av dessa är i jorden nu. Inomhus alltså. Vissa fröpåsar innehöll så himla många frön att jag kände mig nödgad att dela med mig till syrran. Min vän Mala har också blivit tilldelad en liten mängd. Pappa fick de flesta malabarspenatfröna och tur var väl det, för han verkar ha fattat hur de ska sås: i planteringsjord.

Två plantor malabarspenat

Malabarspenaten är en rolig typ, ska ni veta! Den blir ca tre meter hög och vill slingra sig runt ett snöre. Bladen blir stora och vackra och goda att ha i salladen. Stammen är vackert röd.

En annan salladssort som jag köpte frön till, vilka ännu inte fått hamna i någon jord, är isört. Den har jag aldrig testat att odla förut, men jag har smakat på den. Även denna är rolig då den har som små saltvattenbubblor på sig.

Vad mer ätbart? Jo! Tomater. Min pappa satte 45 tomatfrön och jag har planterat om några och fått hem totalt fyra stycken plantor. Till dessa måste jag skaffa större krukor. Körsbärstomater är det. Vilma, tror jag. Förra året hade vi tomatplantor i krukor på mina föräldrars altan och det fungerade utmärkt!

Sockerärter har jag också köpt. Ej sådda än. Det måste jag fixa med snart, antar jag.

Förgätmigej fick hamna i jorden ute en dag för någon månad sedan när jag var igång med att skola om mina ettårsplantor. Jag orkade inte hitta någon kruka till dessa och stoppad helt sonika ner dem som två klumpar på varsitt ställe. Hittills har de överlevt, men knappast vuxit till sig. Kanske jobbar de mer på rötterna? Vi får se vad det blir. Mina två timjansorter (backtimjan och kryddtimjan) går det dock bra för. De bor kvar i sina såbackar men vi har fyllt på med planteringsjord under dem. De ska väl också ut snart, men jag undrar hur jag ska göra. Dela upp dem lite? Annars blir det två täta rektanglar. Jag tror också jag har kvar lite frön som jag ska testa att direktså. Så här ser de ut nu:

Squashfröna som jag sådde helt nyss, kanske för två veckor sedan, har kommit igång ordentligt. Dessa är sådda direkt i planteringsjord och verkar tillgodogöra sig näringen, om man säger så. Nedan synes de tillsammans med sina kompisar. Vad det är i de andra krukorna är jag lite osäker på, men en innehåller myskmalva och det andra tror jag är sommarrudbeckia och röd solhatt.

Åh! Se! Jag har ju faktiskt namnat krukorna! Det var bra. Detta är något jag måste bli bättre på till nästa år: namna de krukor som de små liven skolas om till, inte bara den allra första krukan/odlingsbacken. Om någon undrar vad det är för bös i bakgrunden så är det ett hörn av Ms ateljé. Detta rum får nu agera både ateljé och odlingsrum, nämligen. Söderfönster.

Men samtidigt blir denna onamnade djungeln lite av en överraskning sedan. Jag får sätta ut plantorna lite på måfå och se hur de tar sig. Det kanske blir en superfin blandning? Vem vet? Planerade rabatter i färgskalor blir det åtminstone inte! Även om det säkert är vackert på sitt sätt.

Ett gäng till likadana eller kanske andra småplantor har jag också där uppe i ateljén. Och sedan står det en liten  grupp i ett av fönstren i förrådet. För det är nämligen så att jag har sått jätteverbena för första gången. Jag har fått för mig att de är lite svåra och jag kände mig tvungen att läsa på inför omskolningen. Någon som heter Svante har skrivit på sin blogg att det är viktigt att dessa plantor inte drar iväg i höjden för tidigt och därför ska planteras om i såjord och även stå svalt, därav placeringen i det ouppvärmda förrådet, som är en del av huset. (Nu värms det visserligen upp av solen... men men.) Här är en bild av några av mina verbenor idag. När ska de ut i jorden? Ingen vet! (Eller om någon vet - berätta!) Svante verkar ha dem i krukor... Här kommer de dock få bo i rabatterna. Tydligen en älsklingsblomma för fjärilar, bin och humlor.

Hur ska de sättas sedan där ute, tro? Många tillsammans? Någon som vet?

Blå bolltistel har jag också där ute i förrådet. De blir nog häftiga, om de tar sig. Kanske ska jag bara bestämma mig och sätta ut rubbet imorgon? Eller behöver de vänja sig vid utomhusluft idag? Förrådsgänget har fått vara ute idag tack vare gynnsam väderlek, men är nu inplockade för natten.

Som ni ser har jag skolat om dem i förpackningar av diverse slag. Bäst funkar förpackningar som är gjorda för att innehålla vätska (krossade tomater, festis, burkmajs), sämre funkar pastapaketet ni ser i högra hörnet (men det funkar!). Jag har klippt av dem på hälften och sedan gjort några hål i botten med hjälp av konservöppnare. Gratis!

Frön jag sått som inte lyckats alls (än)? Stjärnflocka, stäppsalvia (eventuellt praktvädd). Stjärnflockan har fått flytta ut till garaget då den inte hade grott på en månad och då skulle förpassas till kylskåpet. Nu måste jag bara komma ihåg att vattna den lite. Vi får se. Jag tror inte att de kommer komma upp, tyvärr. Stäppsalvian tror jag inte heller på vid det här laget, men vi får la se. Jag kanske köper en planta istället. Eller inser att jag har nog med plantor som jag har.

Frön jag inte sått än alls: purpurklätt, sockerärt.

Frön jag rekommenderar för att de kommer upp snabbt ur jorden: blåklint, krasse, blå bolltistel, squash, tomat.

Sedan har jag också kvar en mängd frön från de som jag har sått inne, som jag tänker testa att direktså ute, eftersom många av fröna var sådana som både kunde försås inne eller direkt där ute.

Blåklint, och tuschpennor...

Vi får helt enkelt se vad det blir av det hela. Imorse hade vi åtminstone en riktigt arbetsam stund i trädgården. Jag ryckte gamla lökar och M hackade bort ogräs och klippte i schersminbusken, så nu är den nästan fin. G hjälpte till, eller stjälpte till, kanske det heter...

Ännu ett ordrikt inlägg om mina plantor och trädgård i blivande. Jag hoppas det var intressant för någon, och jag hoppas verkligen att ni ger mig alla era bästa tips, ni som vill! Berätta även gärna hur det går med era odlingar i år, om ni har några! Tack för att ni läste!

Min trädgård just nu

Det är bara att erkänna; trädgårdar och odling trendar just nu på några av de bloggar jag läser. Det är Underbara Clara som ger råd, Den där Jenny som sår majs och Casa Annika som nybörjarodlar i sin varma patio i södra Spaniens bergstrakter. Det är Johanna som börjar odla helt vilt där ute innan värmen riktigt tagit sig och Matilda med sin magkänsla för gröna små liv i lägenheten. Och här sitter jag, på min blåsiga holme och gör så gott jag kan med det gröna, jag med.

Annika har bett mig att skriva om hur det går med våra odlingar och med sådden. Vad har vi sått och hur växer de små liven egentligen?

Vi kan väl börja med att konstatera att jag helt klart tog mig vatten över huvudet när jag beställde dessa fröpåsar i slutet av februari. Rusig av alla vackra blomsterbilder på fröleverantörens hemsida.

Drygt sexhundra kronor fattigare och flera tusen fröer rikare blev jag av det här.

Vad har vi här då? Jo: Förgätmigej, kryddtimjan, stäppsalvia, sommarrudbeckia, blå bolltistel, röd solhatt, myskmalva, purpurklätt, tusensköna, stjärnflocka, backnejlika artic fire, backtimjan, praktvädd, sommaraster, malabarspenat, isört, jätteverbena, tre sorters ringblomma, blåklint och sockerärt.

Till detta har jag dessutom köpt squashfrön och slingerkrasse. Nu får det nog vara nog!

Ändå; sådden av fröer återkommer vi till i nästa inlägg har jag tänkt. Nu vill jag berätta om det som redan blommar och är på gång.

Förutsättningarna här på holmen är att vi befinner oss i odlingszon 2, men precis i kustbandet. Här finns mördarsniglar, måsar och gott om snålblåst. Grönkålen jag planterade förra sommaren blev effektivt uppäten av sniglar och larver, även de tagetesblommor jag satte bredvid käkades upp. Men - dessa kålplantor återkom helt enligt min plan till vintern, då sniglarna dog (eller vad de nu gör under vintern). Och nu, ja nu blommar de! Så här ser de ut:

Kålen blir tydligen mindre smakrik för människor då den lägger kraft på att blomma,
men blommorna i sin tur är goda för våra kära pollinatörer
och kanske kanske kan jag få frön från dessa blommor sedan.
Källa: trädgårdsintresserad kollega, tillika naturkunskapslärare.

Vår trädgård går runt om huset med en remsa gräsmatta längs en kortsida och en långsida. Rabatter finns det dock gott om och i dessa rabatter finns det i sin tur gott om vårlökar så som pärlhyacint, påskliljor, narcisser, krokus och tulpaner i olika färger. Rabatterna har verkligen prunkat nu under de senaste veckorna, men snart ryker påskliljor och narcisser, samt de tulpaner som redan hunnit blomma över. Vårlökarna har husets ägare satt i jorden för flera år sedan, och det är roligt att de fortfarande kommer upp och hälsar våren välkommen, tycker jag.

Det finns även en del sommarperenner planterade (heter det så?) som jag inte vet vad de heter, samt pion och akleja (som jag uppenbarligen visst vet vad de heter) och en liten kaprifol. En halvdöd syrén, en buske jag inte vet vad den heter och en schersmin. Tre rosenbuskar finns också, eller egentligen två rosenbuskar och en rosenhäck. Alla rosor är av olika sorter och jag har ingen aning om vad de heter. Den där rosenhäcken har åtminstone sjutusenmiljoners små taggar, om det nu säger er något. En rosenbuske har små vita blommor och en har större rosaröda. Längre fram i sommar kanske jag kan fota dem i sin fulla prakt, vi får se.

Den första aklejan som slagit ut i blom, mot en södervägg såklart.

Jorden i trädgården är, vad jag har förstått, några år gammal kompostjord. Antagligen är rabatterna inte särskilt djupa då huset är byggt på ett berg. Ogräs som kirskål, maskros och flera andra sorter som jag inte kan namnet på stormtrivs åtminstone här. Maskrosorna tänker jag låta vara så länge de håller sig på gräsmattan, men de andra kommer jag försöka hålla borta så gott det går.  Jag antar att jorden behöver förbättras med planteringsjord eller gödsel, och kanske tar vi tag i det i år (detta projekt inkluderar bil som vi inte har).

Förra sommaren började jag anlägga en liten miniköksträdgård med fokus på kryddor och planterade förutom grönkålen även mangold (från frö), persilja, oregano, mynta, rosmarin och timjan (alla dessa från planta). Allt har överlevt men timjanplantan ser halvdöd ut, antagligen för att jag satte ner den i rabatten och inte grävde ner den tillräckligt bra. Kanske åtgärdar jag detta genom att lägga mer jord runt den snart, kanske dör den. Vi får se. Myntan har jag klokt nog satt i en kruka. Den tar sig, kan man säga, och skulle säkert vilja ta över hela trädgården (eller varför inte hela holmen?). Därför gör den sig bäst i den största av tre blå utekrukor som ingår i hyran här.

Persilja och där bakom skymtar mangold

Förra året planterade jag även smultron och två jordgubbsplantor. Smultronplantorna ser ut att må prima. Jordgubbsplantorna ser ut som om de helst vill somna om. Kanske tar de sig längre fram, kanske inte. Jag funderar på att köpa fler. Men frågan är var jag ska sätta dem... Det ger sig!

Ett litet traktortåg framför smultronplantorna

För några veckor sedan grävde jag bort en liten sträng gräsmatta och anlade en blå rabatt, med min sons hjälp. Han valde blommorna och ordningen de skulle sitta i. Mellan dessa sådde jag några frön av mina olika sorters ringblommor, eftersom det såg så tomt ut. De har precis börjat komma upp med sina små söta hjärtblad. Så här ser den rabatten ut just nu:

När vi flyttade hit och jag insåg att jag blivit med trädgård på riktigt, tänkte jag mycket på att jag ville ha en trädgård som var vad den utgav sig för att vara, nämligen bohuslänsk och svensk. Jag ville absolut inte anlägga någon medelhavsträdgård, japansk trädgård eller annat hittepå. Därför köpte jag förra året två lavendelplantor, och fick en tredje av Mala. Dessutom satte vi en liten syrénbuske, som fortfarande ser ut som det pyttigaste jag har sett i buskväg någonsin. I veckan har jag kompletterat detta med två lavendelplantor till. Här är en av dem, nedstoppad i jorden igår:

Men, kanske är inte lavendel så bohuslänskt ändå? Kanske är det medelhavet så det skriker om det? Vad vet jag. Samtidigt är lavendel en av de plantor många har här. Lavendel, ljusrosa rosor, krasse, ringblomma och syrén. Allt det har jag, förutom den ljusrosa rosen då... 

Och ja, nu när jag skriver om det och summerar så här ser jag faktiskt hur otroligt mycket vi redan har där ute i trädgården. Som tur är vet jag att det fortfarande finns plats för de småplantor jag fortfarande har inne, försådda från de frön jag köpte i februari. Vissa av dem omskolade en gång. Men! Dessa återkommer jag till en annan gång, för nu har ni fått se min trädgård som den är nu, och det får räcka för idag. God natt trädgården! Ses imorgon!

Jag minns en Valborg

Jag minns en Valborg för Valborg i år är inte som andra år. Det verkar bli ickehögtidernas år i år. Inte tänkte väl jag, när firandet av det kinesiska nyåret ställdes in att det också skulle gälla mig och mina högtider, oss och våra högtider: påsken, Valborg, första maj, midsommar... längre än så vågar vi inte tänka, eller hur?

Det här årets ickefirande av högtider började faktiskt redan på nyårsafton då min son och jag firade själva eftersom M jobbade ända till klockan 21 och eftersom jag inte styrt upp något annat. Inte bjudit in någon och inte tackat ja till den inbjudan jag ändå fick där precis innan jul.  Och uppenbarligen verkar vi ju fortsätta i samma stil av ickefiranden. Inte för att det gör mig något egentligen, men ändå. Ändå! (Värre är: Det gjorde nästan ont i kroppen idag när jag träffade mina föräldrar utanför deras hus i några minuter - för att jag inte fick krama dem. Jag var tvungen att tänka på något annat och åka därifrån.)

Jag minns en Valborg. Nej! Jag minns inte en, jag minns flera. Oändligt av dem.

En Valborg var jag tonåring och jag skulle tillbringa Valborg i stan utan min familj för antagligen första gången. Vi hade sminkat oss, min vän och jag. Vi hade jeansjacka och deodorant och vi begav oss ut för att se Cortègen själva. Det var fantastiskt, antagligen. Och helt säkert kallt.

En Valborg var jag påväg in mot stan med en peruan. Vi stannade på Smaragd och träffade en tjej som det visade sig att vi båda kände. Men vi åkte ändå in till stan (utan tjejen som jag minns?) för jag skulle visa honom Cortègen. I slutet av kvällen hängde jag och peruanen i hans lilla studentrum och jag tror vi tittade på någon film. Han följde mig genom nattens Avenyn när jag skulle till min buss. Det var så mycket blåljus.

Jag minns min första Valborg i Umeå. Den firades med ett stort gäng spanjorer som var för stort att hålla reda på när vi kommit till Campus. Elden brann men jag missade Vintern rasar. Jag minns att jag gav upp spanjorerna och bara ville vara själv i folkhavet. Ingenting annat var genomförbart eller rimligt, minns jag att jag tänkte.

Jag minns en Valborg i Spanien. M och jag åkte först ut till stranden och badade i hemlighet i familjens pool. Det var så varmt. Sedan körde vi upp mot Montijo för att umgås med våra vänner som hyrde en lägenhet precis vid torget. I Montijo var det kallt och jag frös. Det är väl så det ska vara på Valborg? Det ska vara kallt i den nya vårjackan. Antagligen hade jag inte med mig någon jacka alls.

Jag minns ännu en Valborg i Umeå, nej jag minns två. Eller var det samma? Jag skulle cykla till Haga och precis då när jag cyklade förbi campus fick jag faktiskt se kören soundchecka med just Vintern rasar. Den enda i publiken var jag. Vilken lycka! Äntligen!

Jag minns en Valborg i Strömbäck med två vänner, min man och min lilla lilla bebis i magen. Elden brann, men på vägen dit körde vi fel (flera gånger tror jag) och när vi kom fram var jag så arg att jag knappt visste vad jag hette. Och hungrig. Och bebis i magen.

En Valborg jag minns var när G redan var född och vi var alldeles nyss hemkomna från Spanien. Det var antagligen lite kallt men helt säkert soligt och vi hade bjudit hem min vän M på middag och kaka. Jag minns att vi promenerade gamla vägen bort och jag minns att vi alla tre vuxna sedan blev magsjuka. Det var den spanska magsjukan som vi fått av Gs kusin och sedan effektivt importerat till Sverige. Fy sjutton!

Jag minns, jag minns, jag minns. Det är många Valborgar jag minns. Fler än de här, fast bara fragment. I alla minnen är jag ung. För Valborg är väl en ungdomens högtid ändå? Vi firar in våren och det är i ungdomens vår den är som viktigast, får jag för mig. Håller ni med?

I år blir den i vilket fall inte firad, inte av oss. G och jag åt rester när vi kom hem. M åt samma sak några timmar senare när han kom hem. G och jag bakade brownie med mandel, eftersom vi inte har hasselnötter, tydligen. Den blev god ändå! Min svärmor skickar dikter om daggens jungfru Maria och pilgrimsfärden som inte blir av, jag svarar genom att sjunga Vintern rasar för henne. Sedan en liten bit av Internationalen, men den känner hon inte igen. Jag gråter när jag ser och tänker på arbetarnas kamp. Så mycket, så mycket vi har dem att tacka för! Men det är inte idag, för idag är det Valborg och imorgon, ja först imorgon är det Första Maj!

Sinnet invaderas så jag går med chips

Det har gått några veckor nu, va? Sedan den där första veckan då det kändes som om allt vändes upp och ner, sedan då vi började fatta att detta inte bara gäller några kineser långt borta i en tätbefolkad stad, utan även oss - vårt land - vårt trygga kära fädernesland - Moder Svea - Sverige. Ja, det gäller oss och det gäller så väldigt många andra människor som befolkar vår jord. Folk har börjat vänja sig vid att jobba hemifrån, börjat vänja sig och börjat bli uttråkade. I Jemen har de lagt ner sina vapen. I Spanien har det blivit skumt att köpa bröd.  Både där och här är det slut på jäst, men idag hade de fått in lite och jag köpte på mig fyra paket och la in i frysen. Det kändes som om jag roffade åt mig. Det kanske jag gjorde? Kanske borde jag sätta en surdeg som min vän i Barcelona gjort, ifall jästen skulle ta slut här med. Den kommer inte ta slut, säger jästproducenten, så näe. Men vem vet?

Det har gått några veckor och visst känns det lite halvkonstigt i halsen? Är jag sjuk? Har jag fått det? Coronaviruset som ger sjukdomen Covid-19? Flera mornar den här veckan har jag försökt bedöma mitt hälsotillstånd men ändå kommit fram till att jag inte har symtom och därför kan cykla till förskolan och jobbet samt jobba min dag. Ändå har det legat där och gnagt. Då och då kollar jag nyhetssidorna. En hel presskonferens har jag inte ro till, men tvåminuterssammanfattningen har jag kikat på ibland. Lunchekot. Och det är som om detta virus invaderat mig lite i taget - i sinnet. Kanske också i kroppen, men det vet jag ju inte. Kanske är det på grund av oron för detta virus, som även om den inte varit aktiv och akut ändå legat latent de senaste veckorna, som jag den här veckan går igång lite extra på olika saker. Kanske hade jag gått igång ändå?

Ena dagen är det banken som inte vill ge oss ett så särskilt högt lånelöfte fastän jag känner mig duktig som sparar och lever snålt, andra dagen är det en arbetsuppgift som jag inte klarar av att ens omfamna mentalt och som gör att allt snurrar och känns trassligt. Idag har jag tack och lov mått bra, förutom en liten tår av oro imorse.

Nä, nu vill jag berätta något bra! Tre saker jag är tacksam för:
1. Mitt barn hann opereras innan detta drog igång på allvar i Sverige.
2. Mitt barn är för litet för att fatta någonting alls av virus. Möjligtvis uppfattar han min oro på något sätt, men jag pratar inte med honom om viruset och han verkar inte bry sig. Helt säkert eftersom han är för liten.
3. Vi är inte satta i karantän, så som folket i mitt känslomässiga grannland Spanien.

Jag är också tacksam över att våren kommer, sakta men säkert, med sitt ljus och sina blommor. Jag är tacksam för att mitt jobb inte kommer läggas ner på grund av detta utan säkerligen ha än mer uppdrag (komvux på distans - hur hett i och med detta?). Sist men inte minst är jag mest tacksammast av allt (så heter det inte!) att ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk av detta (hittills), att min familj mår bra och att mina föräldrar fattar att de ska hålla sig isolerade.

En av mina vänner, den enda jag umgås med regelbundet här, är dock krasslig. Hon vet inte vad det är men enligt vårdcentralen kan det vara Covid-19. Ja, det är klart att det kan vara det! Alla kan ha det. Ibland känns det så här: Alla har det! Ingen har det! (Jag har ont i halsen men jag har det nog inte. Eller? osv.) Ja, hon är krasslig och ensam och hunden hon passade har hon lämnat tillbaka. Som tur är har hon flera personer runt om kring henne som bryr sig men ändå - hennes sociala behov är långt ifrån fyllt och jag om nån vet hur otroligt tärande uttråkad man kan bli när man är social som person och inte får vara social med någon. Därför (och för att jag saknar henne) har vi setts ändå, trots hennes krasslighet, men endast utomhus och endast med minst 2 meters avstånd. Inte många gånger men kanske en handfull från det att hon blev sjuk.

Och idag: invaderad var jag i sinnet av både virus och stökighet hemma. G skulle läggas men M skulle bara duscha först. Så jag peppade G att bada i badbaljan utanför duschen och sedan gick jag ner till köket, slängde lite chips i en påse, fäste en hysteriskt gul påskservett runt och tog mig en promenad ner till viken där hon bor, min krassliga vän. Barnslig var min glädje när jag bad henne öppna och titta vad som var i. Det kändes så fint att ge lite chips till min vän!

Sedan gick jag ner mot vattnet och ringde en av svägerskorna i Spanien. Det var vindstilla på den sidan av ön och vi pratade och hennes son, som är elva år, frågade om inte viruset är här. De tittade avundsjukt på när jag vandrade runt på den folktomma ön, helt i min frihet. Jag berättade om rekommendationerna här och bristen på kontroller. Jag berättade om folk som åker ut till sina sommarstugor trots att de uppmanas att stanna hemma. Jag visade dem vår utkiksplats och sedan såg jag att en av grannarna bjudit hit ett helt sällskap. De trängdes runt hans bord. Han som aldrig är här men som har ett av gatans absolut finaste hus...

Nej, vi sitter inte i karantän. Det gör vi inte. Varken jag eller du eller den rika snubben i det fina huset. Hur vi sedan tolkar och efterlever rekommendationerna det får var och en avgöra.

Glad påsk på er svenskar i Sverige! I Spanien är det helt säkert en dubbelt sorglig påsk. Dubbelt där det första lagret av sorg handlar om Jesu död och lidande och där det andra lagret av sorg handlar om att inte få gå ut och hedra honom, han som dog för dem och deras synder.

Imorgon ska vi plocka påskris och dekorera med fjädrar. På lördag blir det påsklunch med lokalproducerad sill, gravlax, potatis, gräddfil och så klart målade ägg. På eftermiddagen (antar jag) blir det skogsvandring med syrran och hennes familj (om vi alla mår bra). Påskdagen har jag inga planer för men på annandagen ska vi på visning på ett hus som jag blev kär i, men som banken inte kan låna tillräckligt med pengar till oss för att köpa. Det blir nog en bra påskhelg det här, den första i Sverige sedan vi fick barn.

Vad ska ni hitta på? Berätta gärna! Och ja, Glad påsk som sagt.

Glad påsk!

Nej, vi sitter inte i karantän

Vi sitter inte i karantän. Vi sitter på en klippa!

På många bloggar runtomkring mig läser jag inlägg där skribenten uttrycker att hon och hennes familj i Sverige sitter i karantän. Karantänlivet beskrivs på olika sätt - men nej! Vi sitter inte i karantän. Vi uppmanas att hålla oss mer eller mindre isolerade - ja, att praktisera det där som kanske kallas social distansiering för att platta ut den berömda kurvan men vi sitter inte i karantän. Nej, det gör vi faktiskt inte.

Bevis för att vi inte sitter i karantän: Folk kan fortfarande åka till jobbet. Vi kan gå och handla utan att behöva stå i kö utanför butiken. Vi kan gå på bibblan. Vi kan lämna våra barn på förskolan om de varit snorfria i två dagar i rad. Vi kan ta en lång och härlig promenad i naturen! Allt detta kan vi göra och allt detta tyder på att vi inte sitter i karantän.

Vi kan inte hälsa på mormor, farmor, farfar och dem. Vi kan inte hälsa på folk på äldreboenden. Vi kan inte umgås hur som helst med vem som helst utan helst bara ute. Ute utan att kramas. Helst.

Det går inte runt några poliser på gatan och kontrollerar oss. Det spatserar inga militärer utanför mitt fönster och inte utan för ditt. Vi har inte blivit tvingade av staten att ladda ner någon karantänkontrollsapp. Vi sitter inte i karantän.

Vi uppmanas inte att ha på oss andningsmasker. Vi uppmanas inte att isolera den sjuke i familjen. Vi uppmanas inte att bara sitta hemma hela dagarna. Inte alls.

Vi uppmanas arbeta om vi är friska, skicka barnen till förskolan om de är friska och helst gärna köpa något från den lokala restaurangen, pizzerian, bageriet. Vi uppmanas inte att sluta åka buss, men vi måste gå på i mitten. Vi får inte böter om vi åker fler än en person i samma bil. Vi blir inte stoppade i någon vägtull på väg till sommarstugan. Vi sitter inte i karantän. Vi sitter inte i karantän.

Det finns de som sitter i karantän, även här. Det är de som är nyss hemkomna från någon resa. Det är de som känner av symptom. Men ändå: inga militärer, inga appar, inga köer utanför matbutiken.

Jästen är slut, mjölet är slut och toapappret är slut - även här i vår relativt lilla affär på vår relativt lilla ort. Vad ska  folk göra nu? Baka och bajsa? Tänka att de sitter i karantän - fast de inte gör det.

Mina föräldrar, som båda tillhör riskgrupper av varsin anledning, håller sig hemma i frivillig isolering. Restaurangbesök och parmiddagar är inställda. De har varandra och de har fågelsången i skogen, dit de tar sig varje dag på en promenad.

Hur kommer folks hälsa egentligen påverkas av att sitta isolerade i hemmen så länge, som de gör i Spanien och Italien? frågar jag min syrra som är fysioterapeut. Blodtrycket? föreslår jag.

Den psykiska hälsan kommer påverkas mest akut, säger hon.

Och ja, jag tror det är en bra gissning. Den psykiska hälsan måste påverkas enormt av att kroppen inte ens får den dagliga lilla rörelse som krävs för att ta sig till tunnelbanan, till jobbet, till mataffären. Dessutom tror jag att det kommer bli svårt för folk att få till 30 minuters daglig motion i hemmet. Vad ska de göra? Vad ska de hitta på? Dansa - är mitt bästa förslag - till något röjigt. Springa i trappor? Springa på stället? Hoppa hopprep. Men ändå - jag tror det kommer bli svårt för många att få till.

Dessutom kommer den psykiska hälsan påverkas av att inte få vara ute bland människor, inte känna vinden i håret, inte se något annat än sitt hem. De som måste gå till jobbet kommer ändå till jobbet (så är det i Spanien just nu), men de som kan jobba hemma eller de som inte har något jobb - de måste vara hemma. Samtidigt rasar ekonomin. Samtidigt dör många hundra varje dag. Samtidigt installeras ett bårhus i en ishall. 

Hur ska de göra sedan när de släpper på karantänen då? Kommer de låta alla gå ut med en gång? Vad händer då? Nej, jag tror det kommer bli poco a poco. Först några, sedan några andra, sist riskgrupperna. Men det återstå att se; dels hur de gör, och dels hur det blir. Karantän - la cuarentena. Fyrtio dagar av isolering. Först var det femton, nu femton till. Kanske blir det fyrtio totalt, eller ännu fler...

Under tiden vi (min familj) här i Sverige inte sitter i karantän försöker vi njuta. Vi åkte till Dyrön i lördags. Det var underbart och förtjänar egentligen ett eget inlägg. G var snorfri både lördag och söndag och är således nu tillbaka i sina vanliga förskolerutiner. Vi båda jobbar. Vi får se hur länge. Vi får se hur allt blir. Viruset kommer allt närmare känns det som. Blir jag smittad vill jag ha en mild variant, tack!

Blir jag smittad får vi väl sitta i karantän, antar jag. Lite mer på riktigt. Men att Sverige skulle kunna förbjuda sina invånare att gå ut i naturen, det kan jag aldrig tänka mig. Aldrig. Men vem vet..?

På Dyrön ser husen äldre och näpnare ut och de har trädgårdar med vårblommor i.

Bunkrar ni?

Jag har nu sett, med lite halv koncentration, på SVT:s specialprogram om Coronaviruset. Allt är fortfarande oklart för mig. Vilka är symptomen egentligen? Kommer alla att provtas? Det låter ju inte så. Hur tar man prover på folk som bor som vi, långt från sjukhus? Ska vi ta kollektivtrafik till ett sjukhus om vi skulle misstänka att vi är coronasmittade? Det verkar ju väldigt kontraproduktivt och dumt. 

G hade lite lite feber i söndagsmorse men var pigg som en mört och pratade på som världens pratkvarn. Efter någon timma var febern borta och har varit det sedan dess. Snorig är han däremot. Och jag hade ont i halsen när jag vaknade imorse och har haft ett ständigt kli sedan dess. Jag gissar att vi plockade upp något förkylningsvirus när vi var i Skärhamn i lördags, då träffade vi ju en hel del folk. Inte kan jag tro att det är corona, för det känns överdrivet att tro det. Men tänk om? 

G fick vara hemma från förskolan igår för det gick bra ihop med våra scheman (vi kunde pussla rätt bra) och för att han var snorig och ju faktiskt haft lite feber tidigt på söndagen. Det hade gått 24 timmar, men ändå... Idag fick han däremot gå dit, eftersom han visade tydliga tecken på att vara pigg genom att hoppa intensivt i soffan imorse. Personalen tyckte att det hade gått bra, så det var ju bra. Jag tänkte hämta tidigare, men lyckades såklart inte eftersom jag fick någon sorts ny arbets-il vid tio över tre. Så kan det gå. Till slut kom vi hem i alla fall, cyklandes genom diagonalt regn. Hemskt. (Nojig för att batteriet till cykeln skulle ladda ur var jag också, men det gick bra som tur var.)

Väl hemma åt vi linsgryta med ris, som M lagade igår. Mycket gott är det och en av våra standardrätter numera. Vad har ni för standardmat som går hem i hela familjen? Ge mig gärna tips! 

Så ja... viruset var det ja, jag tappade visst fokus. Det var många förtroendeingivande äldre män som var med i programmet, reflekterade min smarta syrra. En av de få kvinnliga experter som uttalade sig i programmet var Agnes Wold. Hon sa att hon tyckte att man inte ska resa utomlands det närmaste året. Jag undrar vad min kära man och min kära spanska svärfamilj tycker om det. Jag undrar om vi kommer följa det rådet. Antagligen, om det utvecklar sig och blir värre. Vi får väl se. Kanske är det helt över om några månader, kanske är det värre än nu. Ingen vet ju det. 

Bunkrar ni, förresten? Folk verkar ha kommit på det nu. Jag har tittat igenom lite vad vi har hemma och ja, frysen är så gott som full och i skafferiet har vi nästan 10 kg mjöl och en hel massa torra kikärtor och linser som vi tydligen köpt på oss. Tonfisk, fiskbullar, krossade tomater, ris och pasta. Ändå tog jag en extra fiskbulleburk när jag handlade idag. Sedan har vi vårt "riktiga krisförråd" också, som jag började bygga upp för något år sedan. Där har vi lite färre saker än i vårt vanliga skafferi, men ändå. Bra att ha. Tänk om livsmedelsbutikerna stänger helt i flera veckor!  Då gäller det ju att klara sig.

Några varor jag köpte hem för att "bunkra" med idag var: bindor, näsdukar, jäst, buljongtärningar, choklad. Kanske lite udda, vad vet jag. Men vem tänker på att bunkra mensskydd? Det de nämnde på SVTs program var tonfisk, krossade tomater, ris och pasta. Kanske kommer mensskydd och andra apoteksvaror fortfarande gå att köpa via nätet om livsmedelsbutiken här stänger. Men vem ska dela ut posten om brevbäraren är sjuk? Kanske kommer inte alla vara sjuka samtidigt, nej... Kanske lugnar det ner sig snart.

Egentligen känner jag mig inte så orolig, fast det kanske verkar så, utan mest fundersam. Vad är detta? Var ska det ta vägen? Och hur i hela friden ska jag förhålla mig? Måste G vara hemma i två veckor från förskolan om han börjar hosta? Eller mer? Jag kanske får ringa 1177 i alla fall... Fast inte nu! Nu lär de ju var nedringda av alla andra som sett SVT:s program och har lite ont i halsen.

Never ending saturday

Denna lördag har en känsla av never ending över sig, som att allt är långt och inte tar slut. På ett bra sätt. Dagen började med att jag fick sova hur länge som helst, då jag rymt till min sons säng efter att ha samsovit en stund i den arla morgontimmen. Där, i hans säng, fick jag mirakulöst nog vara i fred tills jag vaknade av mig själv vid halv nio. Barnet och pappan hade underhållit sig så fint under tiden att han inte ens frågat efter mig. Barnet alltså.

Sedan, som om denna lyx inte vore nog, tog M tag i dammsugningen medan jag duschade varmt och sedan lite kallt men framförallt i fred. Efter att tvagningen och påklädningen, med min son som smakråd, var klar var det dags för oss att sätta upp på cyklarna och trampa iväg mot Skärhamn. Lillsonen i vagnen bakom pappa. Alltid pappa, om han får välja vem som ska dra vagnen. Jag undrar varför. Kanske är det mer spännande så?

Upp över bron. Havet var spegelblankt - ja helt spegelblankt. Som en spegel. Så ovanligt och så vackert. Iväg förbi Morik. Detta märkliga namn på den lilla nästan-orten med den lugna och fina marisman mellan sig och havet. För visst låter spanskans marisma tusen resor vackrare än svenskans ord våtmark? Och där - i hagen - gäss. "De påminner mig om mina hemtrakter" sa M. Men jag kunde inte hålla med. Gässen är ju svenska, ser du väl? sa jag inte. Och så är det så - att gässen som är svenska och som är här om sommaren faktiskt övervintrar alldeles nära där M är uppvuxen. I nationalparken Doñana. Besök den om ni har vägarna förbi! Vi cyklade vidare. Målet var en vernissage på en utställning i Skärhamn, där M ställer ut två verk.

Väl i Skärhamn avverkade G och M ett obligatoriskt besök på Styckens bageri för inköp av bulle och kakor. G fick bulle direkt som energipåfyllning inför vernissagen. Och väl där - en hel del folk. Ett grannpar som kommit just för att se Ms verk och även två kollegor till M som pallrat sig dit denna lördag. Så fint! Vi minglade och G åt salta pinnar och sprang runt.

Klockan slog tolv och kanske till och med halv ett och vi drog oss iväg för att få i oss lite lunch. M bjöd på finmat nere i södra hamnen och vi åt alla med god aptit. Efter detta: Akvarellmuséet. Men här satte min energinivå totalstopp. Jag var mätt i magen, ja mättare än på länge, men också helt slut i hela huvudet efter alla intryck; spegelhavet, gässen, konstmänniskorna, hålla koll på G, mat osv... Så jag satte mig helt sonika i muséets café och drack en kopp grönt te. Känslan av never ending dök upp i mig. Vi kommer aldrig åka hem, utan bara vara kvar här i Skärhamn tills det blir alldeles för sent...

Men: dåligt batteri på mobilen fick mig att bara koppla av och titta på berget utanför och på folk som gick förbi. Det fick mig att betrakta krukväxterna och inredningen. Det fick mig att tänka på hur mycket vi missar när vi sitter med näsan i våra telefoner, nästan hela tiden, när tillfälle ges.

Och jag är inte bättre än någon, trots att jag inte skaffade min första (och hittills enda) smartphone förrän 2016. Verkligen inte bättre än någon. Verkligen inte nu. Nu när M har skaffat instagram för att kunna visa upp sin konst för fler än sina kollegor, de som beställer porträtt av honom på sina barnbarn. Jag har haft tanken länge: M målar och lägger ut valda verk medan jag sköter det sociala, alltså vandrar runt och gillar och kommenterar andras bilder. För det är väl så man själv blir sedd? Genom att vara aktiv och visa att man finns, samtidigt som man ger något till de andra som har lagt upp liknande innehåll som en själv. Alla gilla-tryckningar och kommentarer är såklart ärliga och konstruktiva, sådana som M skulle kunna stå för (eftersom jag gör det i hans namn). Men vad gör detta med mig? Jo, på ett dygn har jag blivit beroende. Sjukt! Inte så mycket av likesen som av att titta runt och kommentera och se vad som händer. Socialisera med folk som inte ens är här. Galet. Galet roligt!

Och på tal om trött, som jag var när jag drack mitt gröna te i akvarellmuséets café, och på tal om att socialisera. Det är ju just det som ger mig energi: att prata med folk! Vi cyklade hem, efter en liten stund på muséet. Jag hann dricka te, G hann åka hiss och M hann köpa några nya färger. Vi cyklade hem för jag vägrade "gå till affären" som både G och M ville. Alternativet att de skulle göra det utan mig, lockade inte M tillräckligt mycket. Men på vägen hem, helt plötsligt, mötte vi en tjej som jag hejat på så många gånger på sista tiden, att jag bara var tvungen att stanna och fråga om hon bor på samma ö som mig. Och det gjorde hon - nästan. Så där blev vi stående. Jag med min cykel och hon med sin barnvagn och pratade och pratade tills M fick ringa och fråga vart jag hade tagit vägen. Och sedan pratade vi och pratade en bra stund till. Så fint och trevligt och energigivande att få prata med en människa (i min egen ålder) om ditt och datt. Och sedan cyklade jag vidare i alla fall, och hon gick vidare på sin promenad.

Väl på holmen hände samma sak igen. Jag stannade och pratade med två grannar. Även detta samtal gav mig energi och glädje, och M två till följare på instagram! Så kom det sig att jag kom hem säkert en hel halvtimma (om inte mer) senare än resten av min familj, fastän det var jag som varit trött och velat hem... Och ja, även denna cykeltur hade en känsla av never ending över sig.

Och sedan hemma. Morotssoppa fastän mättnaden från lunchen inte gått över än. Sedan bubbelbad och nu dags att titta på film när G nu äntligen sover och jag hunnit gå en runda till på den där bildappen... Filmen vi ska se heter Wild Tales och är spanskspråkig, så det blir nog bra. Rekommenderad av en vän. Så ja, nu får jag sluta skriva på detta inlägg, som i sig också har den där never ending känslan över sig, eftersom det blivit så långt. Tack för att ni läste, ni som läste!