Rapport

Så dimper ännu en IPCC-rapport ner i världen och den bekräftar mest det vi redan vet, säger de på radio, och inte har jag läst den men ändå ger den mig energi. Vissa säger att den gör dem deprimerade eller rädda, men mig ger den energi. Jag vet inte varför just jag blir peppad att göra något men kanske är det för att jag ändå, innerst inne, är en sån som tycker om att få saker gjort. 

Ibland måste jag lugna mig, inte driva allt hela tiden, och jag övar faktiskt på att vila. Varje helg ser jag till att lägga mig på sängen mellan mitt och Ms täcke för att läsa eller sova bort en stund. Igår  vilade jag två gånger på det sättet, idag en. Men återhämtning är väl mer än att bara ligga i en säng mellan fluffiga duntäcken? Återhämtning kan också vara att, som idag, vandra ner till närmsta havsvik och sitta på sittunderlag och dricka varm choklad och titta på vattnet stilla rörelser och mjuka ljus, medan min son klättrade runt och lekte agent med sig själv. Varm choklad är som godast vid havet, tänkte jag, medan min son nog tyckte skinnet var äckligt och chokladen för varm - så jag fick allt. 

Men jo, jag känner att nu är det dags (för längesedan) att vi gör något. Om vi nu måste halvera våra utsläpp under de närmaste 7 åren,  så är det vad vi måste. Det måste vi förhålla oss till i allt vi tar oss för. Eller? Jag antar att det betyder att var och en av oss måste halvera sina utsläpp. Egentligen måste ju alla få ner sina utsläpp under ett visst antal ton per år (var det två?) men jag vet inte hur det ska gå till. På ett sätt är det enkelt att titta på de stora utsläpparna, de måste ju minska med mer än hälften, egentligen, på ett annat sätt är det enkelt att titta på en stor anonym massa av människor, i ett annat land kanske, långt härifrån. Om bara alla de kunde cykla istället för att ta bilen, som de gjorde förr, då blir det inte lika mycket utsläpp. På samma sätt är det lätt att säga och tycka att politikerna måste ta tag i detta och se till att få till systemförändringar, men hur ska det gå till när vi röstat fram det vi röstat fram? 

Jag tror därför att det mest effektiva vi kan göra, på något sätt, är att ändra vår egen livsstil och tänka till både en och två gånger kring de val vi gör. Vi måste sluta göra vissa saker helt, tror jag. Och om inte helt så nästan helt. Sluta flyga är en enkel sak för många (inte alla), köra mindre bil (cykla och använda kollektivtrafik mer), äta mer vegetariskt, sluta köpa nya saker (t ex heminredning, kläder, gosedjur...), använda det vi har i garderoben, ge bort och ta emot barnkläder osv. 

Jag tror att vi som individer måste göra sådana individuella val samtidigt som vi måste försöka påverka politikerna och systemet på något sätt så att politikerna vågar ta de beslut som krävs. Nu när vi röstat fram de politiker som nu sitter vid makten så är det väl dem vi måste försöka påverka? Både på riksnivå som på regional och lokal nivå. Inte vet jag hur mycket det hjälper att skriva insändare eller skicka brev  till politiker, men något måste det väl hjälpa, i alla fall om vi är flera som gör det? Publicera saker och ting på sociala medier kanske också är en god idé?

Jag tror vi måste ge dem mod att agera. Visa att om ni inte agerar nu så röstar vi inte på er igen. Typ så. Vad tror ni?

Hur tog ni emot nyheten om IPCC-rapporten? Vad känner och tänker ni? Vad får ni lust att göra? Skriv gärna några rader så kan vi inspirera varandra! Ingen kan göra allt men alla kan göra mycket mer än nu... 

Systerhelgen

En väldigt fin systerhelg har passerat. Vi har det som tradition, syrran och jag, att ses ibland på tu man hand och hinna prata klart och göra mysiga saker som vi tycker om. Med ibland menar jag ca en gång per år... Det är lite svårt att finna en helg nämligen när både hon och jag har möjlighet att vara bara med varandra.

Den här helgen spenderades i hennes mycket smakfullt inredda lägenhet (som det hade stått i bostadsannonsen om jag skulle ha försökt sälja den) i lugn och ro utan varken män eller barn, även om ett sött litet barn och hennes mamma kom och hälsade på en timma igår.

Klockan 8.20 på lördagsmorgonen tog jag bussen från min fridfulla lilla förort till den västkustska by jag brukar säga att jag bor i. Ute var det grått och kala träd, ett lugnt väder. Jag lyssnade på P3 Dokumentär om ett cyanidmord  och var förväntansfull och glad inför vår helg, så där som man är när man är påväg på semester och vet att hela det härliga ligger framför en.

Syrran mötte upp vid bussen och vi tog en liten tur för att kolla på bröllopsskor till mig. Ingenting jag såg lockade mig ens att bemöda mig att prova och vi släntrade ut igen, via en tebutik, till bussen som skulle ta oss hem till henne. Väl där fick jag vila i soffan medan hon gick och köpte mat. 

Och det var väl vad vi gjorde sedan: lagade god mat, bakade bröd och kladdkaka och pratade. Vi tog oss också ut på en långpromenad förbi en tjärn och runt en annan. Göteborgare som motionerade, dividerade och matade ankor. Staden, alltså, staden! Tänk vad mycket det finns där! Aktiviteter, affärer, folk i olika stilar, spårvagnar, bussar och bilar. Intryck! Så skönt för mig och min mentala hälsa att jag inte bor där längre, kan jag känna. Jag behöver landets lugn. Den lilla ortens otrafikerade cykelbanor och skogsstigar. Klipporna ner mot havet med inte en käft, åtminstone inte så här års. 

På kvällen lajvade vi spa i syrrans säng. Vi la ansiktsmask och trädde in fötterna i fotmask-sockor och de blev så lena att jag trodde de var någon annans. Vi somnade under varsitt täcke. Hon under ett tunt, lagomt, jag under ett tjockt moln av dun. Det varmaste. 

På morgonen sedan åt vi lyxfrukost med undangömd salami, brie, hjortronsylt, spansk grape, te, juice, yoghurt och framförallt kalljästa rågfrallor. Mitt mål var att fylla hennes frys med bröd och det lyckades vi ganska bra med. Frysen är inte per definition full men nu har hon bröd för ett tag, och två paket jäst och lite mer mjöl om andan faller på. Jag älskar banne mig att baka bröd till folk!

Och innan hemfärd dök den lilla flickan upp som jag stickat kofta till en gång och hon var så söt och rar och rolig där hon tultade runt och lekte med duplo och var alldeles lagom mammig. Lilla lintott! 

Efter lunch tog jag bussen mot stan och träffade en kollega för första gången på riktigt. Det var roligt! Hon var längre än jag trott, och jag troligen kortare... Vi pratade om serier och konst och hur jag skulle kunna stötta min konstnär i hans konstnärsskap. Jag ska bara orka också.. Det och allt annat.

Och nu är det måndag och jag är på jobbet. På bussen hem slumrade jag till. Det var så skönt att bara lyssna på motorljudet och känna bussen röra sig stabilt framåt på motorvägen. M och G hämtade mig på fastlandet och körde hem mig. Underbart! 

Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Nästan ett kvartal

Så gick nästan ett kvartal innan jag skulle skriva här igen. Inte vet jag om någon "är kvar" eller om någon kommer läsa, men kanske finns ni där ute, ni som fortfarande tror att det kommer komma något här, ord. Mina ord. 

Som ni vet är det alltid så att när en som bloggar inte bloggar beror det på att det är mycket som händer i livet. Och ja, mycket har hänt, som jag inte vet hur jag ska formulera mig kring och därför har formuleringarna dröjt. 

Det började väl med att jag några dagar efter nyårsaftonen åkte hem. Jag tog buss och tåg tillbaka till mitt norra hörn av Europa. Rutten gick så här: Tåg från La Palma del Condado till Madrid. Buss från Madrid till Vitoria Gasteiz. Där sov jag en natt på ett litet pensión och insåg att jag passerat vandrarhemsstadiet i livet med delad toalett. Sedan buss till San Sebastián där jag åt lunch på en liten vegetarisk restaurang som jag bara måste återvända till. La Botanika. Jag gick en tur till strandpromenaden, lapade i mig lite sista vintersol och åkte sedan buss vidare till Bordeaux dit jag kom fram ganska sent på kvällen. Klockan åtta, har jag för mig. Dagen efter tog jag tåget till Strasbourg och gick en sväng i stan med rullväska på kullerstensgator. Därifrån tåget till Karlsruhe där jag sov en orolig natt på hotell precis vid stationen. Jag hörde djurparksdjuren skrika om natten. Sedan tåget, tillsammans med mina nyfunna Tjörnvänner, till Kiel och där käkade vi falafelrulle, gick en promenad och fikade på något arabiskt fik. Sedan färjan till Göteborg där mina föräldrar hämtade upp mig och skjutsade hem mig till mitt radhus och min familj som landat två dagar tidigare. Det var en fin resa! Jag älskar banne mig att resa på detta sätt!

Strax efter hemkomst började således "detta hända" som jag inte vetat hur jag ska formulera mig om. Jag påbörjade planeringen av ett stort projekt, och kanske är det så som min mamma säger att jag behöver projekt att grotta ner mig i och arbeta med. Först projektet med en lång tågresa och sedan detta: projekt Bröllop. Vi ska nämligen gifta oss i vår.

Intryck från en nyårsafton

Vilken nyårsafton vi fick! Eller åtminstone om man räknar hela dagen som nyårsafton! 

På förmiddagen bestämde vi oss för att åka ut till pinjenöt-kotte-insamlingen ute i tallskogen och hälsa på vår vän M-A. Han säsongsarbetar där sedan flera år med att vakta kottehögen och med att väga, skriva upp och betala de män (oftast) som varit runt i skogen och plockat kottarna. I kottarna gömmer sig pinjenötterna inuti hårda svarta, liksom sotiga, skal. Kottarna samlas alltså ihop och forslas sedan bort med lastbil lite då och då till en fabrik där de får självtorka för att sedan gå igenom flera maskiner där de dyrbara nötterna tas ur dem. Pinjenötter härifrån exporteras till hela världen, särskilt i Mellanöstern är de populära och anses som de finaste pinjenötterna i världen osv. har man fått höra. Osäker på vad som stämmer där, men ja, stolt kan man ju alltid vara för en kottehög och dess dolda små skatter.

Vid kottehögen finns något annat fantastiskt, som jag detta år såg med nya ögon: kor som betar under tallarna. Det ser precis på pricken ut som i dokumentären En vildare värld med Anders Lundin. Se från 3.38 för att se vad jag menar. Där förklaras det att tjurarna håller nere växtligheten och att detta främjar biologisk mångfald, om jag minns rätt, och det var så häftigt att få se detta i verkligheten! Kossorna här vid kottehögen utanför Almonte var av rasen Marismeña, en utrotningshotad urras härifrån. Det heter inte ur-ras, men ni kanske förstår vad jag menar. 

När vi beundrat färdigt kossorna och betesmarken (på avstånd) kom en annan beundransvärd varelse struttande. Det var en smal, för att inte säga mycket mager, tik av någon jakthundsras som jag inte känner till som kom travande över grässlänten. Hon höll sig hela tiden på minst tre meters avstånd, men vann mitt hjärta ändå, så mager hon var. Vi gav henne bröd som vi hade med oss och lite oliver. Hon åt oliver! Det kan väl inte vara normalt? Hon måste väl vara oerhört hungrig? Mitt hjärta sa att denna vovve måste få mat. Sagt och gjort: vi drog in till byn igen och jag köpte hundmat (och en fin hundmatskål i metall). 20 kg för 17euro, det tyckte jag det var värt. 

Väl i byn passade vi på att köpa på oss bra grillkött (lagarto) och bröd och lite korv till G hoppas jag att M också köpte, för idag (nyårsdagen) ska vi åka ut till pinjenötskottehögen igen och grilla med M-A. Det är tradition här, som jag kanske skrev om tidigare, att fara ut på landet och grilla på juldagen, nyårsdagen och påskdagen. På juldagen valde vi stranden, men idag blir det landet och grilla kött. Det ska bli gött!

Jag kan dock inte avsluta detta inlägg utan att berätta om den lilla familj vi stötte på i byn när vi var påväg ut till M-A igår eftermiddag med ved och hundmat. Familjen vi mötte  var en riktig cykelfamilj. En långdistanscykelfamilj, bestående av en mamma, en pappa och en liten dotter på 13 månader. De hade cyklat från sitt hemland Schweiz i september ner till Frankrike, tagit färja där till Marocko och nu var de här, i södra Spanien. De letade hotell och det hade visat sig att Almontes enda hotell hade stängt. Så värdelöst! De tänkte åka till Rociana och kolla om Monteluna (restaurang där vi ätit för några år sen) hade rum att sova i och annars slå upp sitt tält någonstans... Jag gav dem 3 apelsiner från svärisarnas egna träd och önskade dem all lycka till! Men SÅ häftigt att cykla genom Europa (och lite i Afrika) med en bebis! Herregud, vilka äventyrare! 

På kvällen sedan kom Gs två sysslingar från Madrid förbi. De var i 25-30-årsåldern skulle jag säga och hade en hel drös med energi. Jäddrar i min lilla låda vad de snackade, och det var väldigt trevligt och intressant tyckte jag. De drog vid åtta till sitt nyårsfirande och vi plockade fram middagen som min svärmor ägnat hela dagen åt att förbereda (hon som inte skulle fixa nåt...). Huevos rellenos, räkor, skinka osv. Alla blev mätta av förrätten/tapas så ingen åt huvudrätten (kalkon) utan vi gick direkt på dinosaurietårtan som svärfar köpt... Sedan hängde vi i soffan och tittade på Andalusiens nyårsgala och till slut gick G och jag upp på takterrassen och tittade på nyårsraketer. Jag noterade att kyrkklockan först fick slå, i tystnad, och att det först 3-4 minuter efteråt började skjutas raketer. Först förstod jag inte varför men sedan kopplade jag att när kyrkklockan slår står varenda spanjor och försöker att inte kväva sig själva med en vindruva per slag, och sedan, sedan är det dags för raketskjutning i minst en kvart... Jag gillar att titta på dem (på avstånd) men skulle aldrig, aldrig få för mig att köpa några!

Ja, så det var vår nyårsafton det! Nyårsdagen inleddes med att jag kom på att vi glömt att betala räkningarna för december, men nu är det gjort... Pjuh! 

Hoppas ni får en mycket bra start på det nya året och att hela 2023 blir minnesvärt på ett bra sätt med härliga upplevelser, mycket hälsa och fina stunder! Vi hörs!

Året 2022

Så lider även året 2022 mot sitt slut och jag tänkte försöka mig på en liten sammanfattning. Förra året skrev jag ingen, ser jag nu, för vi var väl för upptagna med att vi inte kunde åka hit där vi är nu på grund av omikron. Men i somras tog vi revansch, och kanske var detta lite av ett revanschernas år? 

I början av 2022 bodde vi i mina föräldrars sommarhus och jag kände mig ganska uppgiven angående bostadsmarknaden och våra möjligheter att slå oss in på den. Vi gick på husvisningar men inget var bra eller billigt nog. Allt kändes orättvist och hemskt! Varför skulle inte vi skötsamma arbetssamma medborgare (ok, M är inte svensk medborgare, men ändå) kunna skaffa oss ett vettigt boende?  Men så plötsligt kom vår möjlighet och vi tog den, och blev med radhus! 

Våren ägnades åt att odla och flytta och sedan bar det av ner hit till Spanien med tåg, hela familjen. Väl här hann vi precis besöka Casa Annikas bergstrakter och hus (själv var hon i Sverige) innan M fick märkliga symtom och visade sig ha corona. Snabbt packade vi ihop oss och isolerade oss i huset på stranden i två veckor. När vi precis blivit friska kom Åsa från Bortugal och hälsade på oss med sina döttrar! Mycket trevligt! Vi fick en bra semester, trots allt.

I slutet av sommaren var jag dock fortfarande dålig i några olika infektioner, det ena avlöste det andra kan man säga och jag var megatrött varje dag fram till åtminstone början av oktober. Sedan köpte vi biljetter för att åka hit till Spanien igen (jag med tåg och M och G med flyg denna gång) och nu är vi här. 

Vi har hunnit bo in oss ganska bra i radhuset men under nästa år hoppas jag att vi kan komma i ordning lite mer och "få det lite mer som vi vill ha det" som man brukar säga, men när jag säger det menar jag inte några renoveringar utan bara lite "småfix", men som jag ändå kommer behöva få hjälp av pappa med...

Ja, det var väl det. Tack 2022 för ett bra år! Tack för radhuset och Spanienresorna och att jag fick bli frisk till slut från allt jag drog på mig! Välkommen  2023, med vad du än har i ditt så kallade sköte!

Gott nytt år!

Spanien, några dagar i december

Jodå, jag kom fram ordentligt till min slutdestination till slut, tackar som frågar, även om bussfärden mellan Bordeaux och San Sebastian var lång, obekväm och gick i 120 knyck, minst. Så kändes det i alla fall. Bredvid mig satt en kille i 25årsåldern och tittade på Prison break med hebreisk undertext. Ingen hade munskydd. 

Hotellet i San Sebastian var så fantastiskt att jag idag bemödade mig med att skriva en recension på google maps och ge dem fem stjärnor på allt. Jag nådde resans höjdpunkt när jag satt och åt en synnerligen god middag på restaurang La Espiga efter en liten promenad i mörkret ner mot San Sebastians strand/bukt - la concha tror jag den heter, men sedan gick det utför, även om jag tillbaka på hotellet kände en sådan eufori att jag övervägde att bli vagabond på heltid. 

Det första som hände var att jag inte lyckades betala 44euro-notan på La Espiga med mitt kort. Jag försökte och försökte och jag försökte med det andra kortet också några gånger. Jag gick till en bankomat på samma gata och försökte ta ut pengar, men även där gick jag bet. Så gick jag tillbaka till restaurangen och satte mig på en barstol och loggade in på bankappen och kunde se att jo, jag hade pengar på båda korten och jo, båda korten är öppna för utlandsköp. Så gjorde jag och den trevliga och lugnande servitören ett försök till och hips vips så gick det att betala! Allt löser sig...  Och jo jag hade hunnit överväga att ta anställning som diskare eller ringa någon av mina svågrar och låta denne swisha till restaurangen (men har fått veta nu att företag i Spanien inte tar "swish" (det heter något annat på spanska), men det kanske hade gått att swisha typ servitören? 

Men som tur var behövde ingen av dessa metoder tas till utan jag kunde istället lugnt gå tillbaka till mitt hotellrum och sova gott hela natten till kl 06 då jag tittade på mobilen för att se vad klockan var och då såg ett sms från M om att G hade hög feber. Euforin övergick på mindre än en sekund till ångest och rivande längtan efter att få hålla om och ta hand om mitt barn. Jag kollade tidigare tåg från Madrid, men insåg att det varken skulle göra till eller från för mina möjligheter att hinna med sista bussen mellan Sevilla och Almonte, utan det skulle bara medföra en extra kostad på 120 euro och det kändes inte värt. Så vi satt stilla i båten och resan fullföljdes enligt plan. 

Bussen med Alsa från San Sebastian till Madrid var en dröm, och jag hamnade i samspråk med min stolsgranne, en ung sjuksköterska med arbete på akuten på ett av sjukhusen i Vitoria Gasteiz. Hon höll med om att spanjorer/basker söker vård alldeles för fort, t ex en halvtimme efter att de fått ett litet sår på fingret (hennes exempel) men angående antibiotikaanvändningen hade hon inga fler åsikter än att rekommendationerna skiljer sig åt i olika länder och så är det bara. Och ja, vad skulle hennes åsikt i detta spela för roll? Hon är inte den som skriver ut något ändå...

När vi väl kom in i Madrid förfärades vi över höghusen och hur folk kan leva så, och sedan guidade hon mig till rätt tunnelbana och rätt tunnelbanebiljett och en stund senare var jag (via fullsatta tunnelbanevagnar) framme på Puerta de Atocha, en av Madrids tågstationer. Och där hände detta fantastiska: Min vän A och jag möttes upp och hade en halvtimma tillsammans i Atochas eget palmhus. Så fint att få träffa henne lite snabbt! Hon bor i Madrid nu men kommer från en by nära Sevilla. 

Så skönt att sedan äntligen få komma hem till mina svärföräldrars hem i Almonte och få krama G och fråga hur han mådde (inte bra) och vara med honom och M och svärisarna. Fram emot julafton mådde han bättre, även om han dan före dan varit inne med oss på barnakuten i Huelva pga mycket ont i benen, och även om han däckade under siestan på julafton och knappt gick att väcka förrän han fått makaroner och ibuprofen så repade han sig bra tills kusinerna anlände vid 21.30.

Julaftonen här är så märklig. Den är liksom en vanlig lördag, man får göra vad som helst och ingen gör något särskilt förutom farmor då, eller någon annan stackars mamma, som står i köket och svettas av stresspåslag och bestämt avsäger sig all typ av kökshjälp. Vi gick runt på byn och gjorde lite ärenden och var hem till en av Gs kusiner en stund, men mest var det en väntan. För att råda bot på väntan fick G, M och svärmor varsin julklapp av "tomten"/mig redan på morgonen. G fick nån slags racerbana med Paw patrol-tema som visade sig inte vara värd ett öre mer än de ca 40 euro jag betalat för den, men glad blev han i alla fall. 

När man väl ska äta middag där  vid tiosnåret är man så trött av att ha väntat/stressat ihjäl sig i köket (svärmor lagade (under flera dagar) 7 förrätter, 3 huvudrätter och 3 efterrätter, jag lagade 2 efterrätter och en svägerska lagade en förrätt), att inget är roligt längre. Så upplevde jag det i alla fall och lovade mig själv att aldrig mer fira jul här, men vi får la se... Vi gick och la oss vid midnatt, vilket alla tyckte var hur tidigt som helst, och festen pågick till 01.30 berättade M som hade svårt att sova pga hosta.

På juldagen flydde vi fältet och begav oss ner till strandbyn, tre mil bort. Där har vi haft några helt fantastiska dagar skulle jag vilja säga. Solen har skinit på vår bleka vinterhy och G har sprungit runt barfota och barbent på stranden och lekt. Vi har verkligen fått rå oss själva och jag har känt hur mycket jag uppskattar det! 

Visst är det trevligt att få träffa familjen och svärisarna men någon måtta får det vara, till slut krockar man och tröttnar man och då blir det bara jobbigt. Tur då att de har flera hus att välja bland! Men nu har vi återvänt ändå till Almonte för igår skulle svärmor sjunga med sin kör i ett kapell och idag ska vi gå på konsert i byns kulturhus. Imorgon är det nyårsafton och den ska firas med svärföräldrarna. "Ingen speciell mat, bara en kalkon i ugnen" sa svärmor, och det lät ju himla gott tyckte vi!

Hoppas ni som läser har haft en fin jul och mysiga mellandagar! Ett gott slut på 2022 får jag passa på att önska er!

Pratar mig genom Europa

Så är jag iväg på vinterns första äventyrsresa genom Europa. Det är så det känns och det känns så roligt! Jag är visserligen 36 men känner mig som 23, vilket till största delen beror på att jag reser själv och på att jag lyssnar på musik från min ungdom när tåget svischar fram genom snötäckta vinterlandskap i norra Tyskland och inre Frankrike. 

Färjan till Kiel var bekväm men full av fulla medelålders människor som skrålade och brötade runt, även mitt i natten. Jag sov ändå som en prinsessa i min hytt. På morgonen frukostbuffé och så fick vi gå ut genom en varuhiss eftersom landgången i Kiel var trasig och eftersom den hiss det var tänkt att vi skulle åka med inte riktigt fungerade. I varuhissens trängsel träffade jag, otippat nog, ett par från samma ö som jag bor på. Ett par jag aldrig träffat förut men som det visade sig att jag hade mer gemensamt med än man kunnat ana, eller så hade man kunnat ana det med tanke på att de gjorde en liknande resa som jag. Det roliga var att vi gör resan samtidigt och att vi också kommer åka tillbaka med samma färja, samma dag. 

Kiel var kallt, dimmigt och snöigt. Jag tog mig till köpcentret nära tågstationen och köpte en lunchmacka att ta med, och en liten julklapp var till G och M. Sedan ville jag gärna stå på stationen och frysa ett tag... Köpte en te som jag hällde över i min medhavda termos. Måsar och kråkor spankulerade runt och tåget kom inte. Återigen träffade jag på paret från Tjörn och vi höll varandra sällskap i iskylan. Tåget var någon timme försenat men till slut kunde vi hoppa på och jag hittade min plats. Paret satte sig på andra sidan gången och jag pratade med tjejen nästan hela tiden, hela vägen till Karlsruhe. Det var ett sagolikt vinterlandskap utanför fönstret, nästan hela vägen. Och även i Karlsruhe låg snön.

Mitt hotell låg 100 meter från stationen och det kändes väldigt skönt att komma fram kl 19.30, en och en halv timma för sent. Jag käkade middag på hotellets restaurang och kände lugnet. Sov gott om än lite oroligt i det allt för varma och kvava hotellrummet.

Redan klockan 07 var jag nere för att äta frukost och sedan det ljusnat begav jag mig ut på en liten promenad bara för att få se något av stan. Vad kan Karlsruhe vara? Folk i Sverige säger att det hände något där under andra världskriget men varken hotellfrukostvärden eller Wikipedia visste något om den saken. Jag såg litegrann men bestämde mig för att istället värma mig och vila på hotellrummet innan tåget skulle gå 09.53.

Tåget tog mig till Strasbourg och precis innan jag skulle kliva av kom jag i samspråk med en 25årig tjej från Tyskland som tydligen kunde prata spanska. Vi började prata om klimat och tågresor och vi var båda helt med på noterna. Nu får folk sluta flyga! sa vi till varandra och tog sedan sällskap in till Strasbourgs gamla stadskärna (gissar jag att det var) och hamnade tillslut på ett mycket bohemiskt kafé i ett snett och vint korsvirkeshus. Där mötte hennes vän upp och vi satt och pratade och skrattade och åt en, för mig andra, frukost.

Klockan ett begav jag mig av till stationen igen för att invänta tåget mot Bordeaux som skulle gå klockan 14. Två saker som jag märkt är typiska för franska tågstationer: Tungt beväpnad militär och stora folksamlingar som väntar på att spårnummer ska visas vid deras avgång. 

I Tyskland vet man spårnumret redan när man köper biljetten, alltså veckor före tåget ska avgå! I Frankrike får man veta det tio minuter innan, om man har tur. Detta innebär att folk samlas i någon centralhall där skärmar finns med samtliga avgångar och väntar på att spårnumret till just deras avgång ska visas. Detta kan ju inte vara speciellt smart utifrån en antiterror-synpunkt? Det är väl just stora folkmängder som man vill undvika? Och speciellt stora folkmängder som helt håller fokus åt ett och samma håll, nämligen samma skärm? Jag frös och tröttnade lite så jag satte på Glesbygd'n i mina hörlurar och smygdansade bakom väskan och vips hade spårnumret kommit upp och jag kunde, med alla andra som skulle med samma tåg, bege mig till spår 1. 

Tåget mellan Strasbourg och Bordeaux var helt i tid och jag hamnade i någon slags familjekupé. Där satt jag mitt emot en mamma i min egen ålder ungefär och hennes två söner. Sex och fyra år. De var som franska motsvarigheter av G och hans svenska kusin A. Det roliga var att fyraåringen dessutom hette samma sak som Gs kusin, fast en fransk variant av namnet! Mamman och jag småpratade på franska lite då och då och jag kände det som om jag hade kunnat lära mig språket bara jag bodde här i två, tre månader eller så. Kanske någon gång, vi får se... 

I Bordeaux var det mörkt när jag kom fram och Frankrike hade, som ni vet, precis förlorat VM-finalen mot Argentina. Skönt för mig, förmodligen, eftersom det annars hade varit en galen fest hela natten fick jag veta. Även här i Bordeaux, ligger hotellet precis mittemot stationen och jag sitter nu här på sängen och skriver det här. Så trött var jag att jag efter att jag ätit middag på en mycket hipp restaurang bredvid hotellet somnade som en prinsessa i den något obekväma sängen. 

Men vilken resa! Hittills i alla fall! Jag känner mig fri och glad och kan leva ut min sociala sida helt och hållet. Jag pratar mig helt enkelt genom Europa och får uppleva så mycket som jag inte ens kunde ana, känns det som. Samtidigt känner jag mig trygg och bekväm med detta sätt att resa eftersom jag gjort det några gånger nu. Det känns inte som någon uppoffring alls utan mer som en lyx: Jag får se så mycket och prata med så många människor. Det blir som en semester i semestern. 

M och G kom fram välbehållna till farmor och farfar i Spanien igår. Det känns bra! På tisdag hämtar de mig i Sevilla och då är jag antagligen mätt på resandet. Och tisdag är imorn kom jag på! Den här rutten går både snabbt och långsamt på samma gång. När man precis kommit in i det är man nästan framme. Nåja. Först ska jag se Bordeaux, sedan sätta mig på bussen till Donostia San Sebastian och sedan sova där. Idag blir det en kort resa (4 timmar) men imorgon reser jag hela dagen från kl 08.30 till kl 19 + bilresan hem till Almonte. 

Ja, vilken resa! Jag är så nöjd. Jag njuter!

Reseplanering vinter 2022

Lite ironiskt att mitt förra inlägg fick heta Varje dag och så skriver jag inte igen förrän en dryg månad senare. Så kan det bli. Så blev det. Men här kommer min reseplanering för min julresa till Spanien. En enorm jäkla lyx känns den som så här i vintermörkret, med snö och frost och många minusgrader. Låt oss börja i detta citat från August Strindbergs pjäs Fröken Julie:

"ack! låt oss resa härifrån — tar upp en kommunikationstabell ur fickan — genast, med nästa tåg! — vi äro i Malmö klockan sex och trettio; Hamburg åtta och fyrtio i morgon tidigt; Frankfurt-Basel en dag, och i Como genom Gotthardsbanan om, låt mig se, tre dar. Tre dar!" 

Så enkelt, med en kommunikationstabell som betjänten Jean händelsevis har i fickan planerade han deras tågresa, som de aldrig åkte på eftersom Julie bestämd gick ut med ett rakkniv i handen i sista scenen, men annat är det nu! Nu valde jag återigen att planera min resa med hjälp av SJs länk till Omio. (Jag jämförde även vad det hade kostat med ett tågluffarkort via Interrail och kom fram till att det inte blivit billigare. Jag vet inte om jag hade helt rätt i jämförelsen, men återigen tog jag detta beslut.)

Om några dagar reser jag så här:

Dag 1: Buss till Göteborg tidigt på morgonen för att sitta och jobba en sista dag hemma hos mina föräldrar. Sedan tar jag färjan Göteborg-Kiel på kvällen, framme kl 09.15.

Dag 2: Tåg till Karlsruhe kl 11.12 - 17.09. Där sover jag på ett hotell nära stationen. 

Dag 3: Tåg till Strasbourg kl 09.53 - 10.37. Lite rundvandring. Vad ska jag hitta på? Tips, någon? Kl 14.10 tar jag tåget till Bordeaux. Framme ca kl 20. Sover på hotell nära stationen.

Dag 4: Buss från Bordeaux kl 14 till Donostia San Sebastian. Framme kl 17.55. Här tar jag Flixbus och det är billigt! Jag sover på hotell invid en kyrka och rätt nära busstationen.

Dag 5: Buss från San Sebastian till Madrid (Alsa) på morgonen och tre timmar senare vidare från Madrid med tåg till Sevilla på eftermiddagen. Framme  i Sevilla ca kl 19. Där får M och G hämta mig med bil eftersom sista bussen kommer att ha gått. 

Hemresan får ni läsa om vid ett senare tillfälle... 

Det är inte så lätt att boka dessa tåg/buss/båtresor och därför lägger jag ut min reseplanering, för att minnas när jag ska boka nästa gång och för att kanske inspirera någon att också våga resa på detta sätt.

Önska mig lycka till! Och hoppas att alla tåg och bussar går i tid och kommer fram i tid och att det helt enkelt flyter på så smidigt som möjligt, och gör det inte det så lär jag väl lösa det på vägen...