måndag 17 september 2018

Den magiska chokladen

- I Harry Potter är all choklad magisk och om man äter den kan man göra vad som helst, ungefär så sa CasaAnnika till mig ungefär klockan 04.23 i ett hotellrum i Umeå. Där hade vi hamnat eftersom vägarna i våra respektive liv tagit oss dit. Vi sov i samma hotellrum, men egentligen var det bara Annika som sov, åtminstone fram tills dess att jag åt den magiska chokladen.

Jag började min Umeåresa med att lyssna på P3 Dokumentär om Tjörnbrokatastrofen medan bussen i sin vanliga takt närmade sig och åkte över Tjörnbron. Det var mycket effektfullt. Vädret var sådär.


Efter någon timme ankom jag till Göteborg och möttes upp av min syrra, som jag dagen innan hade bestämt träff med för en middag på tu man hand. Vi har nog inte träffats bara vi två sedan G föddes. Två år sedan, alltså. Minst! Det var fint och välbehövligt. Vi åt japanskt på centralen och begav oss senare till mitt tåg. Vi kramades hejdå och jag satte mig till rätta i min damkupé.

På vägen upp mot Norrland hamnade jag i många intressanta samtal. Exempelvis talade jag med en lärare (som har samma ämnen som jag) som tydligen arbetat på min gamla gymnasieskola, men efter det att jag slutat. Vi pratade mest om jobbet, men också lite om julfirande med svärfamiljer. Alltid intressant! Senare på kvällen pratade jag med två andra i kupén om digitaliseringen och de äldres digitala utanförskap, och så vidare. Det jag älskar mest med nattåg: ETT. Bra för miljön, TVÅ. Intressanta samtal, TRE. Det tar lite tid så man fattar att man rest.

Väl framme var det frukost med Annika och min partner in crime M. Jag trodde att vi hade gått till ett ställe med frukostbuffé, men det visade sig att för 66 kronor fick man en kaffe (eller te) och en macka. Jaja, det gick bra det med. Vi kompletterade med lite medhavd frukt.

Det kändes hemma och samtidigt svinkonstigt att vara tillbaka i Umeå igen, så kort efter vår flytt. Märkligt. Vi gick till jobbet. Jag hade kramkalas med 60% av mina kollegor, ungefär. Sedan var det dags för någon slags konferens. Mer kramkalas. Mer "Har du flyttat? Vart då?" och så vidare.

Sedan var det "fri lek" och jag gick ut på stan och köpte en del kläder. Mest strumpbyxor. Kände mig som en lantis i storstan! Jag lärde mig åtminstone att jag inte ska köpa kläder till mig själv på nätet, t ex klänningar, eftersom de kan sitta helt konstigt trots att de är i "rätt" storlek. Kläder till G verkar dock gå bra, än så länge.

Efter fri lek vad det uppfräschning och sedan middag och lite fest. Annika och jag drack medhavd Gingerale. Medhavd av min partner in crime M, alltså, som hade tänkt på oss! Fint! Jag misstänker dock att Annika tyckte den var lite äcklig. Jag tyckte den var god!

Sedan var det väl dags att sova då. Båda var trötta efter nattågsnatt och informationsbombning från arbetsgivaren. Men bara Annika somnade. Vi låg och läste en stund (flera år sedan sist jag gjorde det i sängen innan sovdags!) och precis när jag släckt lampan, alltså cirka tre sekunder efteråt, började Annika att sov-andas. Hon sov! Den lyckans osten! Men inte jag...

Där låg jag och försökte sova men kände att hjärtat liksom slog lite för fort, ända fram till småtimmarna. Klockan blev mer och mer, även om jag inte tittade på den, och jag kunde bara inte slappna av! Flera gånger gick jag på toa och råkade väcka Annika när jag gick in i stolen som stod mitt i det beckmörka hotellrummet. Hon pratade med mig och jag pratade och pratade och till slut försökte vi sova igen. Hon somnade med en gång. Inte jag. Så här fortsatte det tills det att klockan var över fyra. Då åt jag den magiska chokladen och somnade. Tänk vad lite placebo kan göra!

Nästa dag var jag så trött att jag grät. Jag var ändå med på det mesta och när dagen var slut, efter lunch, hjälpte jag Annika att få en bärbar dator av arbetsgivaren. Något som tydligen genererade en ofantlig mängd lycka! Så fint!

Vi gick ut på stan och träffade Colombialiv. Och här gör jag ett stort undantag och lägger upp en bild på mitt ansikte bredvid de andra två ansiktena, som båda tillhör någon som heter Annika, framför Umeälven och dess södra strand.


Som ni ser har vi alla ungefär samma hårfärg och jag och den ena Annika har samma frisyr. Som det kan gå!

Här, på cykelbron, läser Colombialiv en text för oss så att vi skulle få höra hennes oerhört vackra colombianska spanska:

Sedan åt vi pizza på Teg och pratade en hel del om våra tvåspråkiga liv och barn och våra hispanomän och allt var det var. Mycket trevlig och givande!

Pizzerian stängde och vi drog oss upp mot stan igen. Älven låg mörk och stilla. Jag lyckades ta en kornig bild från gamla E4-bron medan Annika och Annika diskuterade hur sjukt konstigt det är att vara egen företagare i Spanien, men hur nödvändigt det samtidigt kan vara för att få ta del av socialförsäkringen om man jobbar åt ett utländskt företag.


Väl på nattåget sedan, somnade jag och sov som en stock. Åtminstone som en stock som sover på ett nattåg. Eller kanske som en stock som timmerflottas och sover i älven, eller i en ganska stillsam sjö. Svårt att veta. Sov gjorde jag i alla fall! 

Och gud vad fint det var att komma hem igen, till Tjörns kommun. Vad fint att få äta lunch hos mina föräldrar och se hur min son vuxit och vuxit och lärt sig en hel massa ord bara på tre ynka dygn! Helt otroligt! 

Det var en fin och intensiv resa och det var roligt att få visa Annika både staden och arbetsplatsen, men nästa gång jag åker upp ska jag banne mig sova. Jag säger bara det! 

2 kommentarer:

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...