Mareld i januari

Det är mycket folk ute och går denna ljusa nyårsdag. Vi promenerar in det nya året och solens bleka strålar skiner på oss genom ett något sprucket molntäcke i söder, mer mörka moln i norr. På en liten ö ser man vädret långt bort, i alla riktningar. Nere i badviken sätter G igång att strandstäda. Han går fram och tillbaka med tångruskor och slänger i dem i vattnet från kanten, där det är lite djupare. I vattnet vid strandkanten ser det ut som om en tegelsten har färgat av sig. Det måste vara mareld. Mareld i januari. 

På kvällskvisten kommer Mala förbi och vi snor ihop en köttfärssås och hon torkar bort bös i mitt köksfönster, diskar ur en saftflaska som stått och väntat alldeles för länge. Nyponmoset i frysen är det ingen som tänker på. Det får bli en annan dag. G är på sprudlande humör och så glad att hon hälsar på. Kanske har han blivit lite uttråkad efter flera dagar hemma med mamma och pappa? Han pratar och visar saker och är väldigt  glad att vi äntligen får lite besök. Och ja, vi håller avstånd så gott det går. När hon ska gå följer jag med och går ner till badviken igen. Det är hur mörkt som helst men vi halkar inte på de våta klipporna. Nere vid vattenbrynet glittrar det som vackraste fyrverkerier när jag sparkar med vinterkängan i vattnet. Vi kastar i några tångruskor och det glimmar och gnistrar och är hur snyggt som helst. Men mareld i januari? Ska det vara så?

Jag möter många både på min förmiddags-, eftermiddags- och kvällspromenad. Och på kvällen tipsar jag om marelden: Gå ner och titta. Det är så häftigt! Jag känner mig upprymd och glad men sedan tänker jag: ska det vara så här? Kommer jag minnas sedan att jag var glad åt mareld i januari? De jag möter och pratar med under mina promenader konstaterar precis som jag att den ljusa himlen ger hopp om ett ljusare år. Vi hoppas att det blir bättre. Det kan inte bli så mycket sämre, försöker de intala mig. Och jag nämner att vi ändå under detta år sett och lärt oss att vi människor faktiskt kan anpassa oss. Att klimatkrisen inte fick oss att anpassa oss, att sluta resa, men att coronakrisen faktiskt fått hur många som helst att sluta pendla till sina jobb. Den har fått människor som arbetar på internationella företag att testa onlinemöten istället för att åka till andra sidan jorden för att prata med lite folk i några timmar, och sedan tillbaka igen - med flyg! Det sparar både på miljön och på människor, som en av kvinnorna jag mötte idag sa. 

M och jag diskuterar bilismen, gratis kollektivtrafik, cyklism och parkeringsplatser. Vi kommer inte på någon mer optimal lösning (för hans by, vilken vi använder som exempel) än att förbjuda biltrafik på en massa smågator och att bygga parkeringsplatser i utkanterna, för att på så vis uppmuntra människor att  cykla eller promenera genom byn. Detta är en by som det tar ca 30 minuter att gå igenom från ena sidan till den andra (med andra ord 15 minuter från bostaden till centrum, max). Ändå åker alla bil över allt, känns det som. 

Vi fick en pulka av Mala i början av december men än har ingen snö lagt sig. Kanske är det inte kört än men det ser ju inte särskilt ljust ut för pulkaåkning här i Västsverige denna vinter. Det är inte bara känslan av att det är färre dagar med snö nu än när vi var små på åttio/nittiotalet utan det är tydligen så, att det är mindre snö nu. Och det har tydligen varit en halv grad varmare i år än det hittills varmaste året 2014. Skrämmande, tycker jag.

Kan vi ändra vårt beteende och vårt resande för att hindra virusspridningen så borde vi väl också kunna göra det för klimatet? Kanske hänger till och med klimatkrisen och spridningen av coronaviruset ihop på något sätt? I så fall borde vi verkligen fatta allvaret nu! För ett år sedan bestämde jag mig för att 2020 skulle bli ett för mig flygfritt år. Det har inte alls varit svårt att leva upp till detta löfte, då resande känts helt inaktuellt men av virusskäl. Jag hoppas dock på att jag kan fortsätta med att inte flyga, och på att många andra också tänker till nu och verkligen funderar på om det är nödvändigt att åka på den där flygresan till ett varmare land i november, eller om det verkligen är nödvändigt att åka till Kina för att gå på möte. Ibland kan det personliga mötet "i den riktiga världen" vara helt oersättligt men ibland kan det nog tära mer på krafterna än vad det ger att mötas fysiskt i samma rum. Jag hoppas att både privatpersoner och företag, så väl som andra organisationer och stater, funderar på om alla resor verkligen är nödvändiga, även efter det att coronasituationen har lagt sig och vi inte stannar hemma bara med tanke på vår hälsa just nu.

Mareld, hur vackert som helst, men jag vill helst inte se det i januari.