Så igår när jag behövde ta mig till mitt närmsta kommunbibliotek ca 7 km från min jobb- och hemby kände jag att jag verkligen ville cykla! Men min son har tyvärr blivit väldans bilberoende på mornarna, eftersom han tycker följande resonemang fungerar både framlänges och baklänges.
Framlänges: Om bilen inte är hemma måste vi cykla till skolan.
Baklänges: Om bilen är hemma måste vi ta bilen till skolan.
Och eftersom min man valt att cykla till jobbet kl 04 på morgonen var bilen hemma och således tog vi den för att komma till skolan. Därför var jag också tvungen att resonera ordentligt med mig själv och komma fram till att det var värt det att åka hem igen med bilen och ta cykeln till jobbet för att senare på eftermiddagen cykla till kommunbiblioteket. Jag får be om ursäkt för en omständlig förklaring, men så var det.
När jag väl var redo att cykla iväg hade jag fått ett sms från min man som sa att både han och sonen nu befann sig i samma samhälle som bibblan och att de tyckte att vi skulle äta middag där. Jag som kände att det skulle bli lite svajigt att cykla 7+9km utan middag i magen tyckte det lät som en bra idé. Så jag cyklade iväg och kände livet i mig på ett mycket bra sätt!
På cykelbanan kom jag på den enligt mig briljanta idén att det borde anordnas en invigning för de cykelbanor som nu håller på att byggas i kommunen, så när jag kom fram till kommunhuset, som också huserar bibliotek, sa jag detta till kvinnan i kommunkundcenterreceptionen. Hon höll med och bad mig maila trafikavdelningen på kommunen, gärna med en konkret idé.
Sedan hämtade jag ut min reserverade titel Tistou, pojken med de gröna fingrarna som jag fick läst för mig i mellanstadiet, och själv läste om i tjugoårsåldern. Nu är det dags igen att läsa den, denna gång för G. Det behövs fler blommor i världen och mindre krig, särskilt nu, särskilt alltid, och det är det denna bok handlar om - om jag minns rätt. Sedan mötte G och M upp mig och vi tog bilen till Thairestaurangen. Där passade vi på att fira att M och jag varit tillsammans i 16 år. Det mest romantiska som hände under middagen var att jag klappade M på ryggen vid ett tillfälle och påminde honom om att vi varit tillsammans i 16 år och att jag sa att han var snygg vid ett annat tillfälle. G tyckte inte vi skulle fira att vi varit tillsammans i 16 år med tanke på att sus vi gjort. (Sus betyder suspect och är ett ord generation alfa använder för det de tycker är äckliga saker...)
När vi var mätta och belåtna åkte vi alla hem i våra två fordon. De i bilen och jag med cykeln, och jag älskade livet igen och nynnade på Js begravningslåt En stund på jorden och kände mig tacksam över att jag fortfarande är här!
Jag stannade och fotade vyerna två gånger och tänkte att här kanske det skulle passa bra med ett kärnkraftverk. Eller inte...
Väl hemma var jag nöjd och belåten i kroppen och det var dags att försöka göra lite matteläxa. Fyrans gångertabell. Det gick rätt bra. G skriver snyggare och snyggare siffror och visste direkt vad 3x4 var, utan att behöva räkna. Gött!
Så blev det dagen idag och vi tog Självklart bilen till skolan igen. Men! När jag skulle åka därifrån berättade bilen för mig att jag behövde kontrollera vänster halvljus. Jag älskar att bilen berättar sånt, så jag slipper förstå det själv. Sagt och gjort, det ena framljuset var av. Eftersom jag absolut inte vill köra över hela ön i mörker utan fungerande ljus åkte jag direkt till närmsta bilverkstad och lämnade in den. Och sedan var det bara för mig att traska tillbaka till jobbet, ca 1,5 km. Det blåste kallt och snålt men jag var någorlunda välklädd. Så hoppsan, där blev det en ofrivillig morgonpromenad helt plötsligt! Samtidigt är jag så tacksam för att jag har tillräckligt fysik för att lite plötsligt kunna göra en sådan promenad. Den var inte lång på något sätt, men ändå ofrivillig. Och nu sitter jag här och skriver av mig istället för att jobba. Så nu ska jag skärpa mig. Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Din kommentar kommer granskas innan den publiceras.