Döden döden döden

High five! sa jag och smällde handen i en pappas när vi möttes vid skolgårdsgrinden. Jag vet att han har det ganska svårt just nu, han ska separera. Sedan tänkte jag att han kan i alla fall lämna sina barn och så tänkte jag på vår döda vän J. Himlen var så ljus, luften så stilla. Och vi som inte har hunnit besöka hans grav än, inte ens under alla helgona.

Jag bestämde mig direkt. Jag skulle kanske inte hinna promenera dit innan mitt möte halv tio så jag tog bilen. Ställde mig lite avsides och gick upp mot kyrkan och letade mig fram till kyrkogården mellan klipporna. Bara några steg in kom tårarna. Hur ska jag klara att ens leta upp hans grav? Var kan han ligga? Den måste vara ganska nygrävd så jag borde kunna hitta den ganska lätt, men det här känns ju inte lätt alls - bara tungt. Jag tänkte att jag kanske ska gå lite längre ner, så det gjorde jag. En ganska vid lov blev det. Jag såg någon som arbetade på en kant, närmade mig honom för att fråga men så såg jag att det var ju Js grav han grävde. 

Hulkande började jag prata med honom, och han slutade gräva. Jag grät och grät och han frågade om vi var nära och jag berättade. Samtalet vindlade iväg och jag slutade gråta. Det var fint. Det krävs nog en stor dos personlig lämplighet för ett sådant yrke som dödgrävare. 

Jag fick tända mitt ljus och ställde det bredvid det provisoriska metallkorset. Dottern hade valt gravplatsen, berättade han. Jordfästningen sker idag. Det är en fin plats och han får sällskap av såväl en av mina föräldrars grannar som av andra från denna lilla ort, som valt urna. 

Något lättad i sinnet gick jag därifrån. Tog bilen och lyssnade på den enda rätta låten på lite för hög volym.

Jag måste få säga begrav mig med öppen mun

Så jag kan fortsätta skrika till sista sekunden

Blunda sluta gråt och lämna kistlocket på glänt

Så jag kan fortsätta skrika om allting som har hänt

En av sakerna jag pratade med dödgrävaren om var den gravsten jag står som gravrättsinnehavare för. Den börjar bli lite sliten. Jag hade ett samtal med Fröken Figenschou i hennes kommentarsfält i somras om hur den skulle kunna målas i, men dödgrävaren tyckte att jag skulle anlita ett riktigt stenhuggeri. Så jag ringde Tibro pastorat och frågade, och jo, en av deras kyrkogårdsvaktmästare sa att han kan ta sig en titt på om den behöver tvättas, målas och sättas fast lite bättre kanske. Vissa gravstenar riskerar ju att välta. Det känns fint att man ser vad det står på stenen nu när graven ändå är kvar och dessutom har betald skötsel i några år till. Lite synd att bara mannens namn står med, dock. Undrar vad det kostar att hugga in kvinnans. Får man göra så? Ändra texten på en gravsten? Nej, jag kanske ska hålla i mina hästar och inte sväva iväg. 

En tredje dödsrelaterad sak jag fick gjort rätt nyss var att jag fyllde i Vita arkivet. Det kändes lika bra att göra det eftersom jag har en del tankar om min egen begravning. 

Efter besöket på kyrkogården imorse skickade jag ett sms till Js föräldrar och önskade dem en fin stund, samtidigt som jag berättade att jag tänt ett ljus så de inte ska behöva undra vem det är ifrån. Det är en mycket vacker plats de har valt. Där kommer han få lugn och ro. Det känner jag på mig.

Solen skiner och jag hoppas på en helg i livets tecken! Döden är där den är, men jag tänker fortsätta leva!