Det är mycket med det elektriska

Det är med stor tacksamhet mot det elektriska som jag cyklar backe upp och backe ner i det kuperade västkustska landskapet. Det finns ställen jag särskilt tycker om att komma till, på min färd, och ställen där jag har lite extra respekt för den obefintliga sikt som råder och alltid plingar - ifall det skulle komma någon på andra sidan kurvan.

Och visst går det bra att cykla. Härligt att vara i naturen utan att låta för mycket, samtidigt som jag inte riktigt stannar upp utan trampar vidare på mina pedaler med den elektriska kraften i ryggen. Härligt och harmoniskt och vilsamt, tills... Tills jag stannar och ska ta ett foto av min vackra cykelväg och plötsligt hör ett ljud, en gråt, en klagan. Längst bort på raksträckan, precis vid den snäva kurvan utan sikt kommer någon stapplande, med en allt för illa tilltygad cykel. Jag cyklar fram i långsam takt, i morgonljuset, tills vi möts. Det visar sig vara en tolvårig flicka som har ramlat. "Kurvan var för snäv och den har alltid känts läskig och farlig", säger hon. Och nu har det alltså hänt: hon har förlorat kontrollen över sin vita cykel och ramlat. Hon gråter och vet inte om hon blöder, och jag frågar vad hon heter och presenterar mig själv. Redo att hjälpa.

Vi bestämmer oss för att promenera. Först hem till henne och sedan bort till skolan. Hon går på den ena av samhällets skolor men har haft en lektion i den andra på morgonen. Jag, som precis har lämnat G i ena änden av min färdväg och var på god väg hem, måste vända om och gå tillbaka nästan hela vägen till Gs förskola. Gå och leda min tunga elcykel, cykelvagnen och tolvåringens alltför läxbokstunga ryggsäck. Självklart. Det är ett barn och hon har ramlat. Självklart släpper jag alla ambitioner om att vara hemma åtminstone till klockan nio och promenerar med henne, följer henne. Hon är lite orolig för att lärarna inte ska tycka om att hon kommer försent. Men jag intygar henne om att det inte gör något för hon har faktiskt ramlat och sedan har hon faktiskt träffat en lärare i spanska på kuppen och fått repetera en del av de fraser de redan har lärt sig, denna första termin.

No, no me gusta el tenís, me gusta el hockey sobre hielo, säger hon med helt perfekt uttal, och jag, min klant, glömmer att säga hur imponerad jag blir, hur duktig hon redan är efter bara några veckor. Istället pratar jag på om allt möjligt och försöker lära henne att lastbil heter camión men att G bara säger míon. Och jag avslöjar, förstås, att hennes lärare lärt henne att svara så långt på frågan ¿Te gusta el tenís? för att läraren tycker det är bra om eleverna kan säga en lång mening. Jaja, mitt babbliga jag kommer verkligen till sin rätt där vi går på cykelbanan och jag försöker muntra upp henne inför resten av skoldagen. En skoldag som började med att hon ramlat, ensam på cykelbanan, medan resten av klassen åkte buss.

Det är mycket med det elektriska, tänker jag när jag dagen därpå cyklar för att hämta G från förskolan igen. Jag hade två pluppar i batteriet på displayen när jag kom hem efter morgonens lämning, men det är ingen fara, eftersom M har sagt att batteriet räcker långt även med bara en eller två pluppar kvar (av fem). M har fel. M har kanske rätt när det gäller hans cykel som består av en cykel med en man uppepå. Men M har definitivt fel när det gäller min cykel som består av en cykel, en Tove, en cykelvagn och en unge på tolv kilo, till vilket vi adderar vind och uppförsbackar och vilja att komma fram någon gång. Jag börjar cykla, ändå, med mina två pluppar. Får fram med hjälp av en infoknapp hur många kilometer jag har kvar: två. Det kommer inte gå, det är långt fler än två kilometer bara till förskolan. Jag skiter i det och cyklar på. Cyklar, cyklar. Väljer enkla vägar med färre backar men där det blåser mer. Väljer en lägre effekt på motorn än turbo, fast jag inte vill, tänker vara ekonomisk. Cyklar och trampar och kommer fram. Då är det en plupp och en kilometer kvar. Det känns allt annat än stabilt. Det känns som en annalkande katastrof.

Jag går in i förskolan och beklagar mig inför den fröken som är där, som också brukar cykla dit. Hon frågar om jag vill ladda batteriet innan jag åker hem, men jag förklarar att det inte går eftersom jag varit dum nog att inte ta med mig laddaren. Jag hämtar G, som inte vill gå hem, fastän han är sist kvar och det är fredagseftermiddag. Jag sätter honom i vagnen och börjar trampa. Jag tänker att jag ska spara batteriet till backarna, till de tuffa partierna, och tänker att det är ganska många backar hem. Det är mycket med det elektriska men jag trampar på. Trampa, trampa, la, la, la, lite gnäll bakifrån vagnen, tyst unge viskar jag... trampa trampa... Och så kommer vi till backen innan bron. Batteriet hjälper mig, men på det plana innan det går nerför till Mossholmen och sedan upp på bron igen där dör batteriet. Det dör och blinkar tomt mot mig. Jag förstår och förstår och vill bara att det ska sluta blinka och tjata om att det är tomt eftersom jag redan känner det i benen. Jag känner det och tar mig ner för backen, upp för backen och får gå av mitt i. Jag får leda ekipaget längs bilvägen, idag ännu tyngre eftersom barnet är med, och jag är dessutom hungrig.

Men hem kommer vi, på något konstigt sätt. Och efter att jag stoppat i batteriet i laddaren, svurit åt cykeln och knäppt loss G, sätter jag mig på hallgolvet och öppnar en clementin. Skalet får ligga kvar på golvet ända tills vi ätit middag. G vill inte ha, men det gör ingenting för då blir det mer till mig. Blodsockret måste upp och batteriet måste laddas. Och sedan, efter middagen, sätter vi oss utmattade i soffan och glor på Pino tills M kommer hem från jobbet. Ja, det är mycket med det elektriska - och det är underbart när det funkar!