Så kommer oktober med vardagen

Precis innan jag tog den här bilden flög det upp en häger mitt framför mig,
 som antagligen vilat i vattenbrynet nedanför där jag stod.

Allt blir ju en vardag tillslut, även livet på en holme.  Det blåser när jag cyklar till förskolan, vissa dagar regnar det också, men undantagsvis är det riktigt fint väder. Stilla. Solen skiner. Oj, vad hände?
Igår var en sådan stilla kväll. Jag gav mig ut och lät bröddegen jäsa en timma extra, inte gör väl det något? Jag gav mig ut för att fånga dagens sista ljus och för att få prata av mig med min vän. Det var välbehövligt!

Idag var det sämre väder igen men trots både det och mitt envisa kli i halsen, satte jag upp i cykelsadeln för att ta mig med G i cykelvagnen bakom till förskolan. Det är enkelt att cykla elcykel. Det känns inte i benen alls! Hade jag cyklat med min vanliga cykel och cykelvagnen hade jag aldrig orkat alla dessa backar. Nu är backarna ingen match! Bara att växla ner och låta motorn jobba. Det känns som en osynlig hand som puttar en lätt i ryggen, oerhört skönt! Det är också fantastiskt att veta att G sitter skyddad från väder och vind i vagnen bakom mig. Där sitter han och kommenterar det han ser: estrellitas, havet, barco och camión. Han verkar tycka det är okej att åka till förskolan, och börjar prata om sin hjälm (casco) så fort jag nämner att vi snart ska cykla iväg. Men det är klart, det är en liten procedur alltihop (ta på sig kläder, ta på G kläder, reflexväst, hjälmar, vantar, ta med nåt papper förskolan skulle ha tillbaka ifyllt och påskrivet, låsa upp cykel och vagn, tända lampor på cykel och vagn osv.), men själva cyklandet tycker jag faktiskt känns enkelt. Jag tror att detta kommer funka så länge vi får hålla oss friska och så länge det inte blir is, snö eller underkylt regn. Då får vi hitta en annan lösning: buss till exempel.

Så idag, på väg till förskolan, hände det fina att vi mötte pappa Ms buss! Han blinkade åt oss med helljuset flera gånger och vinkade glatt! Jag slängde en kyss över vägen och trampade på. Det var fint att bara helt ordlöst få ge varandra lite kärlek och bekräftelse, fastän allt känns tungrott ibland.

Vardagen. Detta skulle handla om vardagen. Den andra inskolningsmamman säger att de ska låta deras dotter (som är några månader yngre än G) vara på förskolan tre dagar i veckan. Det låter ju klokt. Fröknarna har sagt att inget barn i gruppen är där alla fem dagar i veckan. Det kommer nog G att vara, om inte M tar ut en hel dag i veckan föräldraledigt, men det har vi inte tänkt. Jag hoppas att han kommer fixa det, och det tror jag, bara M hämtar tidigt eller lämnar sent de dagar han jobbar lite konstiga tider. Jag tror vi kommer få ihop det bra, men kanske blir han det enda barnet som dyker upp hos fröknarna fem dagar i veckan, men i så fall får det väl vara så. Märker vi att han inte mår bra av det får vi väl planera om! Inte mer med det, antar jag!

En annan sak jag har tänkt på är Gs sovtider. Nu somnar han vid halv tio på kvällarna och jag har larm på tio över sju på morgonen. Idag sov han nästan tre timmar på dagen för han var så slut att han knappt gick att väcka. En och en halv timme är det meningen att han ska sova. Jag ser ju det själv nu medan jag skriver att han inte ska lägga sig så attans sent, senare än alla andra tvååringar som går på förskola i hela Sverige, känns det som! Jag hoppas att vi får in en ny rutin när vi kan lägga honom i lite bättre tid. Kanske halv nio åtminstone? Eller ännu tidigare? Han kommer också sova middag en timma tidigare på dagen på förskolan än vad han gör nu. Det kommer nog också göra honom mer kvällstrött. Sedan gäller det ju såklart att vi föräldrar hänger med i rutinskiftet också och fattar att han ska läggas tidigare för att orka! Det löser sig väl. Synd bara att M arbetar sent så ofta och därmed knappt kommer hinna träffa sitt barn. Fasen! Livet! Delade pass! Morr! (Lösningen här borde ligga i att utnyttja föräldrapenningen till en halvdag i veckan eller liknande.)

En sista sak jag vill skriva om idag, som handlar om G, är att han har blivit så himla intresserad av siffror, alltså av att läsa siffrornas tecken. De tecken han kan nu är 5, 6, 8 och 10. Han ser siffran 5 någonstans (t ex tvålflaska 0,5 liter) och säger "femma!" eller han ser 6 på toapappersbalen som innehåller sex toapappersrullar och säger "sesk!". Han ser 7 på en brevlåda och framhärdar envist att det heter "arton!". Ja, han rör ju sig åtminstone i samma ordklass, även om han inte är helt säker på alla siffror. Jag är imponerad! Jag vet inte när barn lär sig detta, men jag tycker att det känns ganska tidigt, men det kanske det inte är. Tidigt eller inte - kul ändå att han är intresserad! Något annat han är intresserad av är traktorer och vi kollar en del på olika barnprogram på kvällen efter att vi ätit middag (under den tiden då resten av landets tvååringar går och lägger sig!). Favoriten är, som jag skrivit tidigare, Pino (som finns både på svenska och spanska!), men även Alfons Åberg och Lilla spöket Laban fungerar bra. Idag har vi sett en dokumentärserie som är ny för oss som handlar om en bondgård. Mysig och fin.

Kanske blev denna text, som skulle handla om vardagen just nu i början av oktober 2018, ett inlägg som mest handlar om min älskade gulleson G. Men kanske är det precis så det ska vara: mitt fokus ligger på G och resten löser sig också såklart. Nu är det dags för den här mamman att börja gå och lägga sig, imorgon väntar en dag med jobb medan M får sköta inskolningen! Vi får hoppas på bra väder till morgondagens vardagsliv på och i närheten av holmen!