Hushållsekonimin

Här ser ni vår budget. Renskriven i färg och allt!

Även om det kanske ser jobbigt ut att hålla på och flytta över pengar och räkna ut procentsatser av lönen så är det så här långt vi har kommit just nu. Vi skulle ju kunna ha en helt gemensam ekonomi, men ingen av oss är nog riktigt redo för det än.

Vi har alltså varsitt lönekonto. Därifrån betalar vi personliga utgifter men sätter först in en procentsats av lönen, eller föräldrapenningen, på vårt gemensamma konto. Från detta konto betalar vi de löpande kostnaderna som vi har på faktura.

Ganska nyss har vi också öppnat ett gemensamt fickpeng/spar-konto. Det är ett konto som vi har varsitt kort till och som vi ska använda för gemensamma utgifter på stan eller till gemensamma resor. Till det kontot gör vi så att vi sätter in en fast summa varje månad, ej procent på lönen. Vi får se om vi ska ha det så eller om vi ändrar på det i framtiden.

Vi har även startat ett litet sparande till barnet, som vi bestämde summa utifrån att vi eventuellt kommer att få fler barn, samtidigt som det kommer att hinna bli ganska mycket pengar på 18 år, hoppas vi.

Den bästa sparidén som jag har, och som jag även introducerat min man  till, är dock dineroextraidén. Det går ut på att det man har kvar på kontot när den nya lönen eller bidraget kommer, det sätter man in på ett annat konto. Vissa månader är det kanske 400 kronor, andra är det några tusen. Det beror på. Vissa månader kanske det inte är någonting och någon gång kanske man tar av dessa pengar.

Jag har gjort så här sedan jag började studera i Umeå. Det var ett sätt att ha pengar till sommaren ifall jag inte skulle ha lyckats få något sommarjobb. Det var ett sätt att veta att jag hade pengar till nästa resa till Spanien eller Göteborg. En extra trygghet med "oheliga" pengar. Pengar som jag själv sparat ihop och som jag själv kan bestämma över utan att ha dåligt samvete över att jag tar av mina sparpengar liksom.

Pengarna på detta konto har dock växt och blivit lite av ett sparkonto. Jag hoppas att jag kommer att använda dem till en insats till en lägenhet någon gång, eller till en bättre bil. Jag har även tänkt att se pengarna på det kontot som en buffert nu när jag är föräldraledig och inte tar ut full ersättning.

Jag ser det, på något sätt, som en ganska rolig utmaning att leva snålt. Eller snarare ekonomiskt hållbart. Snålt låter ju så fult... Det hela underlättas ganska mycket av att jag inte gillar att gå och handla bara för handlandets skull.

Det vi lägger allra mest pengar på är garanterat hyra och mat. Ungefär 10 000 kr per månad lägger vi sammanlagt på dessa två poster. Maten var faktiskt det som vi först organiserade vår ekonomi kring genom att vi, efter många om och men, skaffade varsitt coop-kort som är kopplat till samma konto. Hyran började vi dela lika på när M (läs: emme) äntligen, efter två år i Sverige, fick jobb.

Elkostnaden lyckas vi hålla nere väldigt bra i och med att vi bor litet (50 kvadrat) och att vi släcker alla lampor när vi inte behöver dem. Vi har nästan alltid nedsläckt i sovrummet, eftersom vi inte är där annat än när vi sover, kan man säga. Vi stänger också av vår router varje natt, eftersom jag läste att den var en el-tjuv.

Bilen vi har är ganska billig i drift eftersom den är liten och drar lite (ca 500kr per månad i bensin och 400kr per månad i försäkring, ganska billig skatt också tror jag). Knappt 300kr för parkeringsplats ute med elstolpe.

Mitt bästa tips för att spara pengar och ha koll på ekonomin, särskilt när man känner sig fattig, är att skriva upp varenda litet inköp man gör. Då får man koll på om man lägger 600kr i veckan på mat ute, eller om man hela tiden köper något annat onödigt. En annan bra strategi för att spara pengar är att vara hemma och inte åka in till stan. För väl på stan kommer man ofta på att man behöver det ena och det andra, som man tydligen klarat sig bra utan hittills. Man kan också undvika impulsköp genom att titta på varan och fundera på om man verkligen behöver den, bestämma att det kan vänta till en annan dag och åka hem och sova på saken. Kanske kommer man fram till att det inte alls var nödvändigt.

Sedan kan jag också erkänna att jag ibland föredrar att lyxa och köpa grejer av bra kvalité, som håller länge, istället för att alltid leta efter det billigaste. Vår soffa, våra sängar och min dator är exempel på det... Men visst har vi en hel del second hand: en fåtölj, matbordet, soffbordet och stolarna. Alla mattor är begagnade eller vävda av min mormor, förutom en som vi köpte nyss (tillverkad av återanvänt material).

Det var väl det om vår budget just nu, men eftersom "allt är påhittat", som Navid Modiri säger, så ser jag denna budget som något i högsta grad föränderligt. Det är jag och M som bestämmer över hur vi ska organisera våra pengar, hur mycket vi ska spara och hur mycket vi ska lägga på vad. En månad behöver vi ta 45 % av inkomsterna på hyran osv. medan det en annan månad kan bli mer eller mindre, beroende på vad vi tjänar.

Hur gör ni? Har ni några bra spartips så här i januari?

(Detta inlägg är inspirerat av Linnéas budgetinlägg.)

Året som gick: 2016

Det största som hände år 2016 var givetvis att vi fick barn. Det är ju något av det största som händer i livet, har min pappa sagt. Och det kan man ju verkligen säga! Den första mars var han dock bara en sådan här liten plutt, som ni ser på bilden ovan. Ungefär 14 millimeter lång! Gud vad han har vuxit sedan dess! Nu mäter han drygt 590 millimeter!

Det jag är mest stolt över från 2016 är att jag klarade av graviditeten, förlossningen och den första tiden efter så bra. Att jag klarade av att inte oroa mig i onödan när jag var gravid och att jag förberedde mig väl inför en vaginal förlossning genom att läsa två böcker. Att jag sedan inte blev superbesviken över kejsarsnittet och att jag klarade av att behålla lugnet på IVA.

Det värsta som hände 2016, förutom alla krig i världen, var havandeskapsförgiftningen och tiden på neonatalavdelningen. Att inte orka vara riktigt glad i början av moderskapet.

Vi har gjort fyra resor år 2016. I februari åkte vi till Barcelona och dansade till Los Ganglios, i juni åkte vi till Almonte och tittade på las yeguas, efter det var vi en vända till Tjörn och Göteborg och nu är vi åter i Göteborg för att avsluta detta år.

Den största och viktigaste resan var dock den vi gjorde med vår son från Neonatalavdelningen och hem till vår lägenhet med skogsutsikt. En resa på ungefär fem minuter. Kort och fjuttig kan tyckas, men så oerhört viktig för hela familjens välbefinnande och för att starta ett nytt kapitel i våra liv: familjelivet.

Gott nytt år!

Inte redo att ge upp än

Jag är inte redo att ge upp amningen än, trots några krävande dygn. Jag vet inte vad det är som gör det men min lille son, som snart är fyra månader, har börjat krångla vid vänster  bröst. Han har tidigare haft en period då han inte ville äta från högerbröstet vilket jag löste genom att låta honom äta oftare från vänster bröst och bara ibland från höger. Nu är det dock tvärtom. Jag har ingen aning om vad det är som orsakar denna ilska han verkar känna mot det ena bröstet, men jag kan förstå att om han suger mindre på det ena så stimuleras detta mindre och det kommer därför mindre mjölk.

Jag har dock bestämt mig för att inte ge upp amningen helt så länge vi inte är hemma. Vi är nämligen fortfarande hos mina föräldrar i Göteborg och det känns inte schysst att ge upp här utan att ge det en ärlig chans i vår hemmiljö där både jag och bebisen har en lugnare tillvaro. Därför har jag bestämt mig för att fortsätta kämpa.

Det har blivit så, nu under några dagar, att jag ammat honom på den lätta sidan, bråkat lite på den svåra sidan för att sedan lämna över barnet till någon annan som får flaskmata. Det känns som om han fått mer och mer på flaska och det är väl det som inte heller känns bra. Då fasas ju liksom amningen ut. Och det vill jag inte. Inte än.

Efter att ha läst på lite på något forum och någon blogg så förstår jag att detta inte bara har drabbat oss. Jag vet ju inte hur vanligt det är, men det verkar ha hänt åtminstone några andra kvinnor också när deras barn varit ungefär tre månader. Nästan lika gamla som mitt.

Nu har jag bestämt mig för att bara amma under dagtid. Ingen flaska. Hur lite han än äter. Så gäller det ju såklart för mig att vara redo att amma när han vill, även om det bara var någon timma sedan sist. Det har fungerat hittills. Och han har faktiskt tagit krångelbröstet efter lite trugande. Ett tips jag läste var att det är bra att erbjuda detta bröst när bebisen är trött. Det gjorde jag och det fungerade. Ett annat tips jag läste var att låta bebisen ligga på ett annat sätt än det "vanliga". Och det fungerade också. Mitt eget trick är att lugna med nappen mellan varven för att sedan försöka igen. Då lugnar sig både bebisen och jag, han av att suga och jag av att slippa höra honom gallskrika.

Första julen som kärnfamilj

Inte en enda bild togs på självaste julafton. Typiskt. Det var ju egentligen därför jag tog med min elefanten som bebisen fick i julklapp, för att den skulle fastna med honom på bild och för att vi sedan skulle kunna säga: "Det här var din första jul! Du fick en elefant."

Julafton firades enligt min familjs ganska nya traditioner i sommarhuset på Tjörn. Det var mina föräldrar, min sambo och bebisen. På förmiddagen ville vi passa på att gå ut och handla. Mjölk och räkor blev det. Under promenaden drabbades vi av alla sorters väder. Åskan gick, solen sken, det haglade, regnade och blåste kraftiga vindar från havet rakt mot oss. Det gjorde ont i ansiktet på alla utan lillkotten som låg tryggt nedbäddad i sin vagn.

Det var sill och julskinka till lunch. Potatis. Vi äter mycket potatis i Sverige. Spanjoren trodde nog att det var mina föräldrar det var fel på, men jag har försökt att förklara att det ligger i kulturen. Och att jag hört om andra spanjorer som också storknat kring potatishetsen i Sverige.

Efter lunchen sov jag middag i soffan och vips var klockan tre och morsan (numera benämnd som mormor) och jag ville titta på Kalle-Anka. Min far (morfarn) stod bredvid och kollade lite grann, medan den spanske fadern nöjde sig med att lyssna på alltihop från andra sidan soffbordet, och skärmen, med det lille tomteklädda barnet i famnen.

Sedan var det dags för julklappar och jag fick flest. Flourtabletter till exempel. En stående julklapp från min mor... Något som syrran konstigt nog inte önskat sig den här julen!

Något som min man inte önskat sig, men fick av mig, var en matlagningskurs. Vad ska man göra med en karl som bott hemma hos mamma tills han flyttade ihop med mig och därför mer eller mindre aldrig satt sitt fot i köket? Nu har han lagat en del mat under de år vi bott ihop men jag saknar fortfarande lite gnista och vilja och självklarhet när det kommer till matlagning. Jag älskar ju att äta, och tycker om att laga mat, men ibland är det trevligt om någon annan gör det. Något som min mor inte heller var sen att kommentera några dagar in i vistelsen, men det tar  vi (eventuellt) någon annan gång.

Första flygresan med bebisen

Så var det dags för julresan. Förra året lovade jag min spanska man att nästa jul (alltså den här) ska vi fira med din familj i Spanien. Det har jag lovat flera jular, men sedan vi blev tillsammans för sju år sedan har vi bara firat jul tillsammans hos hans familj en enda gång. Och det var när vi fortfarande bodde på varsin ort - jag i Umeå och han i sin by i södra Spanien.

Imorse tog vi således flyget till Göteborg. Där min så kallade ursprungsfamilj bor. Trots mycket nervositet från min sida så gick det väldigt bra.

Jag hade hört att det är bra att bebisar sväljer när man lyfter och landar för att undvika ont i öronen. Jag bestämde mig för att vi skulle ge ersättning i flaska på planet, men eftersom man inte får ta in vätska förbi säkerhetskontrollen så förberedde jag som så att jag måttade upp pulver i nappflaskan och tog med en annan liten flaska som mått. Väl innanför säkerhetskontrollen bad jag i cafeterian om ett glas vatten med blandat varmt och kallt vatten. Detta mätte jag sedan upp och hällde ihop med pulvret. Det funkade fint!

Vagn och babyskydd tog vi också med oss. Det var jag också lite orolig för eftersom babyskyddet består av en basdel och själva stolen. Stolen skulle, enligt flygbolaget, hålla vissa mått, vilket den gjorde, men tillsammans med basen blev den lite större. Det var ingen som arbetade vid bagageinlämningen som brydde sig om att den blev lite större, så det var lugnt. Men man vet ju aldrig hur petiga de är med sånt där!

Det stod också på flygbolagets hemsida att man inte fick packa något i barnvagnen, vilket är fullt förståeligt för annars kanske folk börjar packa allt möjligt i vagnen när väskorna är fyllda. Därför la jag åkpåsen i min resväska, där den upptog minst en fjärdedel av utrymmet. Och det är alltid så att när jag tar in väskan från förrådet för att packa den så tycker jag att den är ganska stor men när jag väl börjar packa märker jag att inte alls allt ryms så himla bra som jag trodde. Sedan är ju också frågan hur många saker man egentligen behöver på en resa. Vår bebis kräks inte alls ofta så han kan använda en body i två till tre dagar. Detta lär ju underlätta en hel del vid packning. Men det är ändå svårt att veta hur mycket kläder som kommer att gå åt och hur ofta man kan tvätta.

Själva flygresan gick i alla fall bra för både bebisen och oss. Han satt tryggt i pappas knä hela resan och sov till och med en stund. Han åt ur flaskan både vid start och landning, som planerat, och grät inte en endaste skvätt.

När vi åker hem efter nyår så ska vi ta tåget. Det känns bra. Jag gillar inte att flyga så värst mycket. Det enda som är bra är att det går snabbt. Tåget däremot kommer att ta ungefär tio timmar, med byte i Stockholm som vi ska klara av på 50 minuter. Det gäller ju att tåget från Göteborg är i tid då... Tips vid tågresor, någon? Men nu ska vi ju först vara här, fira jul och umgås med familjen. Det blir bra!

God jul!

Kräftsoppa

För någon vecka sedan bjöd jag en kär vän på kräftsoppa enligt ett recept ur Vår Kokbok. Jag hade inte något kräftkött i men buljongen gjordes på skalen och fiskbuljong som min karl fick hasta iväg och köpa när jag insåg att den var slut! 

Det blev en slät och smakrik soppa. Ganska enkel att göra ändå, om man inte pratar som världens pratkvarn och försöker ta hand om sitt barn samtidigt. Tur att min vän är bra både på att underhålla bebisar och på att lyssna med ett halvt öra på mitt tjöt! 

Detta är mitt bästa tips om man köper kräftor på sommaren: gör soppa på skalen dagen därpå! På så sätt får ni ut fler portioner av de dyra kräftorna. Och har ni ingen lust att äta soppa dagen efter eller om ni skulle ha ett överflöd av skal så torka dem i ugnen och spara dem i en glasburk!

Tacksamhet över det enkla

Barcelona, februari 2016

Jag är väldigt tacksam över att det gick så enkelt att bli gravid. Det tog ett år, minus tre veckor, sedan jag slutade med p-piller tills vi stirrade på det positiva testet. Jag hade hunnit ringa för att ställa mig i kö till fertilitetsutredning eftersom jag knappt hade någon mens, men då var jag nog redan gravid. Det som kändes, om inte omöjligt, men åtminstone osannolikt, blev möjligt. Och det bästa av allt: vi fick precis det barn vi skulle ha.

Detta var något jag upprepade nästan som ett mantra för mig själv under det år vi försökte. Att det kommer att ta den tid det ska ta, eftersom vi ska få just det barn som det är tänkt. Det kanske kommer till oss på något annat sätt än "det vanliga", men det kommer bli precis rätt barn för oss! Jag litade på att universum skulle fixa detta. Och skulle det ändå inte bli något barn hade jag lovat mig själv en hundvalp.

Det kanske låter löjligt men för mig var det ett bra sätt att inte stressa upp mig. Jag visste att det kunde bli svårt, min kropp brukar krångla till det lite, men det kändes inte helt totalt omöjligt. Även om det fanns saker som kunde tyda på att det inte skulle bli helt lätt att bli gravid för mig (oss) så som oregelbunden ägglossning, så var det inte heller skrivet i sten att det inte skulle gå alls. Och det kändes bättre att inte stressa upp sig... Åtminstone inte "i onödan".

Jag hade i flera år läst olika historier på internet om folk som hade svårt att bli gravida. Jag identifierade mig nästan med dem innan vi ens började försöka, samtidigt som jag förstod att deras historier inte skulle bli min.

Min sambo och jag bestämde att han skulle sluta röka samtidigt som jag slutade med hormoner. Han hade tre månader på sig från det att vi tog beslutet. Det gick inte. Han kunde inte. Orkade inte. Ville inte? Han behövde kanske sin lilla hörna att stå och röka i. Att fundera, ensam. Men till slut bestämde han sig, några månader efter att jag slutat med mina piller. Han minskade mer och mer på hur många cigaretter han rökte per dag för att till slut en dag, i samband med hans födelsedag, bestämma sig för att inte åka och köpa ett nytt paket. Och så slutade han. Helt otroligt! Jag som hade tjatat i sex år kunde knappt tro det. Ungefär två månader innan graviditetens början var han rökfri. Kanske spelade det in?

När vi, samma dag som det positiva testet, åkte till Barcelona för att tillbringa en långhelg med våra spansk/svenska vänner, var jag rädd att han skulle börja igen. I Spanien är det så många som röker, kanske skulle han känna sig typ "hemma" och vilja röka lite bara? Och fastna. Men nej. Qué no. Han lovade att inte börja, och det gjorde han inte heller. Jag vet inte hur svårt det var för honom att sluta röka, men det låter på honom som om det inte var så svårt när han väl bestämt sig. Och sedan dess har jag inte träffat på någon som förkastar rökning så mycket som han gör.

"Du tror att du bestämmer, men det är nikotinet som bestämmer. Förstöra eller bygga upp? Du måste bestämma vad du ska göra med din kropp," säger han. Jag är stolt över honom, att han lyckades sluta och jag är väldigt tacksam över att vi några månader senare lyckades få till en graviditet! Trots krångelkroppen min.

Gravid utan att ha koll på ägglossningen

vecka 7 + 3 dagar

Den tionde februari klockan sju på morgonen gjorde jag det sista av flera graviditetstest. Den här gången hade jag dock på känn, på riktigt, att det kunde vara något. Första testet, som jag gjorde knappt ett år tidigare, hade varit högtidligt på så vis att jag ville att pappan skulle vara med och titta på resultatet efter de fem minuterna man skulle vänta. Då gick vi in i badrummet hand i hand och konstaterade båda två att det bara var ett streck på stickan. Den här dagen, när testet faktiskt gav ett positivt utslag, var andra gången som vi båda två tittade på testet. Samtidigt. Det var fint och väldigt överraskande.

Min sambo var övertygad om att det skulle kännas, innan det gav utslag på något test, varför det var onödigt att testa flera gånger per år enligt honom. Ungefär ett test i månaden gjorde jag. Anledningen till detta var att min mens knappt kom tillbaka efter flera års användande av p-piller. Därför kunde jag inte veta om jag var gravid eller om jag inte haft någon ägglossning. Jag hade faktiskt bara mens tre gånger efter att jag slutade med p-piller och innan jag blev gravid. April, augusti och oktober. I januari 2016 blev jag gravid och i februari gav det utslag på testet.

Hur beräknar man graviditetens längd utan att veta när sista ägglossningen var? Ja, det var ju lite klurigt. Jag utgick från det som stod på 1177, att testet kunde visa positivt först i vecka 5. Så jag räknade att jag var i v. 5+0 den dagen jag gjorde testet. Jag hade gjort ett negativt test några veckor tidigare. Men eftersom sista mensens första dag varit flera månader tidigare så gick ju inte detta att räkna efter i början. Något jag försökte förklara för barnmorskorna, som till slut hittade på att jag hade haft mens i januari. Konstigt, för det hade jag ju inte. Bebisen blev alltså till vid en ägglossning som vi inte visste om. Tur, med andra ord! Tur, och lite ihärdigt arbete, om man säger så.