Min fredagsmorgon

Efter det att jag gjort en halv arbetsdag hemma, som min mamma brukar säga, med att duscha, äta frukost och göra oss i ordning för jobb och skola lämnade jag G i tid till veckans sista skoldag. När jag lämnat in honom vid kapprumsdörren såg jag Gs väns pappa, som jag tror är påväg att separera (han som fick en high five en annan gång) och sa:

- Jaså här går du gamle man! (jag tyckte mig se att hans skägg börjat gråna) Hur går det för er? Går det framåt eller bakåt?

- Det står nog mest still, sa han. 

Så började vi prata om livet och bostadsmarknaden här på vår ö, Sveriges sjunde största. Att det är så svinigt dyrt med  villor, att det står så många hus tomma 49 veckor om året, att det dessutom är husen med bäst utsikt som är tomma mest! Kunde inte vi få bo i dem? Vi som bor här året om? Jag babblade på om hur svårt det varit för oss, mest för att visa att jag förstod att det är svårt för honom, eftersom det var där han sa att de var nu i processen: han behöver hitta ett nytt boende. 

Så kom en annan pappa till en annan klasskompis till G. Flickan som har så svårt att bli lämnad. Det hade varit en kamp, sa han. Och vi bytte några ord om barns känslor och hur mycket vi kämpar alla tre. Sedan skulle första pappan dra och vi önskade varandra en bra dag och jag sa att nu har vi gjort en halv arbetsdag, nu får vi softa på jobbet och sedan är det helg och då får vi jobba på ordentligt med familjen igen och sedan får vi vila på jobbet på måndag. Båda två skrattade. Två män som pratade om barns känslor och sedan skrattade. Det får ändå ses som en vinst! 

Men jag stannade och pratade med den andra pappan när den första gasat iväg i sin röda skåpbil. Han berättade hur veckan varit (minst sagt tuff) med alla känslor utanpå inför en ovanlig fredag med kalas och åka buss själv med kompisar och allt vad det var. Jag berättade att min son dagen innan när vi åt middag helt lugnt och fridfullt plötsligt brutit ihop totalt över att vi inte ska åka på någon resa på sportlovet. Han blev så arg och ledsen att han sprang från bordet och kastade sig gråtandes på soffan. Jag berättade hur jag fått trösta honom. Han sa att hans dotter reagerat på samma sätt men på att de ska åka iväg. Det är svårt att göra dem nöjda, de små liven... Och de måste lära sig att ibland blir det inte som man själv vill, och ibland blir man besviken. Sedan handlar väl allt om hur man hanterar det och möter barnen i det, antar jag.

Så tog vi farväl och önskade varandra en bra dag och jag traskade över kullen till min bil, men jag körde inte till jobbet, nej, det var en tredje pappa jag behövde prata med lite. En död.

Så jag körde till kyrkogården och gick in med ett ljus och mina långa tändstickor. Bort till graven. Mindes hur fruktansvärt brutalt det varit första gången jag var där, när graven grävdes. 

Graven var än mer dekorerad denna gången, mot sist jag var där. Det låg några kransar och fler småsaker så som en not i guld, två elektriska ljus varav en hade hans bands klistermärke klistrat på sig. Tatueringen, Picassos fredsduva, inristad i stenen. Två ordentliga lyktor hade familjen ordnat. Så bra. Då blåser inte ljusen ut lika lätt och blir inte blöta om det regnar. Jag satte mitt ljus i en lykta, tände det och gjorde lite fint, tog bort några halvätna och helfrusna tulpaner, någon etikett... och där bland kransarna låg ett något trasigt papper.  Vad är det? Ska jag slänga det också kanske? hann jag tänka innan jag vecklade ut det. GRATTIS PÅ FARS DAG stod det skrivet med något barnsliga bokstäver. Svart beständig tusch. Och då grät jag. Bröt ihop helt. Din son ska inte behöva göra ett farsdagskort till en död pappa, men nu behövde han det. Det är inte ditt fel men det är ändå fel. Fina du, varför dog du? En så onödig och fruktansvärd olycka. 

Farsdagshälsningen fick ligga kvar såklart. Jag vek ihop det och gömde det bland kransarna.  

Att jag gick till graven just igår handlade lite om att jag häromdagen lyssnade på en föreläsning om psykisk livräddning (PLR) som Suicidprevention i Väst anordnade digitalt. Himla bra! Jag fick veta att suiciden minskat rejält sedan psykofarmaka började användas i Sverige men att utvecklingen sedan tyvärr stagnerat. Nu är det ca 1500 personer per år som tar sitt liv i Sverige och så har det sett ut i flera år. Hon pratade också om att det är så otroligt många som har allvarliga tankar på att ta sitt liv att hur mycket vi än bygger ut psykvården så kommer psykvården aldrig kunna hantera denna mängd. Vi behöver därför förstå att förhindra suicid är hela samhällets ansvar. Hon berättade också om olika fördomar om suicid som vuxenvärlden, men inte ungdomar på samma sätt, har. En av dessa fördomar har jag själv haft och aktivt tänkt att det stämmer när det gällde min vän. Men då har jag haft fel. Min fördom var att det inte går att hindra någon som har bestämt sig. Jag har nämligen tänkt att vi inte hade kunnat göra något för honom sista dagen, men det hade vi! Fruktansvärt. Å andra sidan visste  vi inte alls att han var suicidal. Vi visste att han mådde sämre men inte hur sämre. Han pratade om att avsluta sitt liv, men inte med oss, sin sista dag. Vi träffade honom inte alls den dagen. Tyvärr kände jag mig rädd för honom den dagen, och det hade sina skäl. Men ja... samtidigt ångrar jag att jag inte uppmanade M att gå dit och kolla läget. Men jag vågade inte. Och det är inte säkert att M fattat vad han borde göra ändå. Så vad borde man göra? Jo! Enligt föreläsningen borde man ringa 112 om det är akut. Och inte lämna den suicidala personen ensam. Jag kan inte låta bli att tänka på detta, men tyvärr var det ingen som förstod att det var just detta som behövde göras den kvällen. På något sätt måste man landa i att alla gjorde det bästa de kunde. Ingen förstod nog att han skulle dö den natten, för då hade de gjort mer. Sedan har hans dödsfall också mycket stark koppling till det jag skrev om medicinen. Han hade slutat ta sin medicin och varit utan ganska länge (föräldrarna hittade piller hemma hos honom sedan, som de då förstod att han inte tagit) och det var detta som gjorde att det gick så snabbt utför. Hans vanliga medicin var restnoterad och den han fick istället mådde han inte bra av, så han slutade ta den. Helvete!

Nåja. Efter min stund vid graven satte jag mig i bilen igen och fick till mig att jag skulle lyssna på en viss låt. Ge mig mitt liv av Nationalteatern. Jag spelade högt så det skulle höras ända till himlen. 

Sedan borde jag kanske åkt till jobbet, klockan var nästan nio, men nej. Jag fortsatte rakt fram istället för att svänga in på villagatan. För dagen var kommen: jag skulle äntligen äntligen åka till färgaffären och titta på färgprover inför ommålning av vårt sovrum. Allting sammanfaller. Det pekar åt samma håll. Först Underbaraclaras inlägg om att Renovera som Vera och sedan gråtstunden vid graven. Jag är vid liv och jag vill att vi målar om vårt sovrum. Kom igen tjejen!

Kvinnan i affären är mamma till min granne och som för att presentera mig sa jag det, att visst är du mamma till min granne? 

- Ja, sa hon och började se orolig ut. 

- Nejdå, ingenting är fel med din son! Det är mitt sovrum det är fel på. Det har en så ful färg på väggarna. Och ni har ju färg här, eller hur?

Och så började hon visa mig den ena färglappen efter den andra. Jag var tveksam. Allt såg hemskt dassigt ut. Jag letar ju efter en senapsgul, varm färg. Varm bohem, som jag bestämt mig för att vår stil är. Mörkgrön matta är redan inköpt, och roströda gardiner, samt mörkblå satinlakan. Nu är det bara väggarna som ska bli gula och spegeldörren vi har som sänggavel ska bli gräddvit. Just nu är väggarna superljust gråa, nästan som en kall vit. Passar inte till varm bohemstilen, som ni förstår. Själv förstår jag nästan ingenting vad det gäller inredning, men nu tänker jag vara modig! (Negativa åsikter undanbedes)

Nåväl. Jag fick hem några provlappar, eller vad det heter, för att jämföra med mattan och gardinerna. Hon uppmanade mig även att ta dit en liten gardinbit och kanske ett foto på mattan en annan dag. Jag kände att det här tar ju lite tid, från min arbetstid, men samtidigt var det just denna terapi jag behövde efter gravgråten. Jag behövde prata om livet och framtiden och nästan bli lite ompysslad. Men sedan, när jag fått mina färgprover åkte jag faktiskt till jobbet. Och det var den fredagsmorgonen det!

🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷

Extramaterial för den intresserade:

Dagen fortsatte fint. Först med ett samtal med en fd chef som börjat jobba hos oss igen. Det är märkligt vilken mycket finare kontakt vi får nu tio år senare. Både han och jag är märkbart tio år äldre och tio års erfarenheter rikare. Han berömde mig för min förmåga att skriva bra texter. Jag log och tog åt mig. (Det är texter vi samarbetar kring, nämligen.)

När det var dags för lunch kom M förbi och gjorde mig sällskap. Han hade varit och handlat ägg och allt vad det var, och jag sa att du kan ta bilen sedan så promenerar jag hem med G. Det var fint att få en liten stund tillsammans när ingen av oss var varken dödströtta, stressade eller distraherade av annat.

Sedan jobbade jag på i maklig takt. Pratade ganska länge med en kollega, mest om jobb men även om våra stundande fyrtioårsdagar. Sedan ringde min vän A på grannön när jag precis tänkte rätta det sista och då bestämde jag mig för att logga ut och ta helg istället. Lika bra! Det var ju ändå fredag och jag skulle ju promenera och hämta G. 

Eftersom det ännu inte blivit mörkt bestämde jag mig för att gå i naturen. Och när jag väl var i naturen bestämde jag mig för att gå en annan väg i natur-naturen (dvs på en stig som nästan syntes). Det kändes nästan lite äventyrligt och inspirerande.

Dagen avslutades med fredagsmys med G (Lilla aktuellt skola + glass) och sedan Svenska Nyheter med M, när G somnat i vilket det mycket tydligt illustrerades Sveriges skeva invandringspolitik med krav på 90% av medianlönen för att få stanna och allt vad det är. Sedan sov vi så gott i ett nyvädrat sovrum ända till klockan åtta! 

En vilsam och aktiv helg

Isformationer i vattenfall

Om ni skulle undra varför jag inte skriver så ofta så beror det främst av två orsaker: jag hinner inte och jag orkar inte. Vissa dagar är så fullsmockade att de inte tar slut förrän jag lägger mig med huvudet på kudden och somnar, ibland medan M berättar något min trötta hjärna bedömer som ointressant. 

Förra veckan var väldigt intensiv med mycket jobb, mycket läxor att lösa tillsammans med G och på det ett livligt styrelsemöte, kringelkrångel med olika saker och mer jobb. Denna helg behövde jag således vila. Vila är kanske inte min bästa gren, även om jag lyssnat på Clara Lidströms vinterprat en gång och även om jag vet att det är nyttigt. På somrarna sitter jag på baksidan och virkar. Det är ljuvligt. Nu i vintern har jag istället lagt mig på min säng (på mitt täcke) och med Ms täcke över mig. Maximalt fluff. Rekommenderas!

Så, hur var då denna vilsamma men samtidigt aktiva helg? Jo, jag kan börja med att säga att vi inte hade några planer, egentligen, förutom att åka och simma, att M skulle dammsuga och lite sånt. Så igår vid halv nio styrde jag bilen med G i baksätet mot närmaste simhall. Så nära ligger den förresten inte, ca en halvtimma bort om man åker i lika sakta mak som jag brukar göra. Vi kom precis i tid till att det skulle öppna men parkeringen var full! What!? Hur gör man då? Jag gillar verkligen inte att leta parkering. Resultat: jag ställde mig på en parkering som nästan halvt bestod av en snöhög. Det gick bra. Tur att man tagit körkort i Norrland... 

Sedan gick vi in och bytte om och kunde konstatera att alla de parkerande människorna inte hade checkat in i simhallen utan gjorde något annat. Karate och vad det nu var. Skönt! Vi började med att simma i den djupa bassängen. Väl där kunde jag konstatera ytterligare tre saker: att G vågade gå i (efter ett tag) och att han vågade simma längs kortsidan till närmsta röda flyt-avgränsare, och sedan vågade han simma bort till den djupa delen men bara alldeles vid kanten så han kunde hålla i sig varannan meter. Den slutsats jag drog av detta var självklart att han behöver gå mer i simskola. Om ungefär tre år behöver han kunna simma 200 meter. Själv simmade jag 50 meter, i lördags. Först 25 med G och sedan 25 tillbaka med G gåendes på kanten. Nåja, alltid något. Så fick vi bada i barnbassängen som var vaarm och sköön. Det behövde jag efter en stressig vecka! Bassängen fylldes på med fler och fler barn och vi satt en stund i ångbastun och filosoferade innan vi slutbadade lite för att sedan gå till omklädningsrummet för att duscha och basta på riktigt. Det var skönt att bli riktigt genomvarm, särskilt nu när det är så hemskt och kallt ute.

I bastun övertalade G mig om att vi skulle köpa lördagsgodis på Hemmakväll. Okejdå, min son. Vi passade på att handla lite på Coop också och G fick blippa alla varorna i självscanningskassan. Det tyckte han var roligt. Så brummade vi hemåt igen. 

Väl hemma lagade jag lite oväntat laxpasta till mig själv och G åt den salladsbuffé han plockat ihop åt sig på Coop. (Vi bor på landet så salladsbuffé på mataffären känns som ovanlig lyx!) Jag kom på att jag har lite samma förhållande till lax som till kyckling. Jag vill inte äta det för jag gillar inte industrin bakom (överfiske av sill och sånt som ges till laxarna i laxodlingarna, (äter kycklingarna också sånt?), massa kycklingar på samma lilla yta (stress, skador, snabbväxande djur som inte mår bra) och lite samma med laxen, massor med laxar som trängs i nåt nät). Därför köper jag inte lax eller kyckling. Samtidigt tycker jag det kan vara ganska gott. Så om andra köper det kan jag äta det. I vår familj är det M som köper den mesta maten, skulle jag nog säga. Så ibland kommer han hem med lax eller kyckling, och ibland äter jag det.

Efter maten satt M och jag och pratade om viktiga saker en bra stund i köket och sedan gick jag ut på promenad och fotade isformationer. Syrran ringde för jag hade kommit på att vi skulle kunna åka och hälsa på dem idag och vi behövde prata ihop oss. Idén att åka och hälsa på henne och hennes son kom till mig igår när syrran skrev till mig att hennes son var uttråkad för att ingen ville ses och leka. De hade hört av sig till flera stycken, men ingen kunde, så hennes unge var lite ledsen kunde jag förstå. Och jag om någon förstår honom för vi är ungefär lika sociala. Så tänkte jag att G behöver ju leka lite med någon på fritiden och jag vill ju träffa syrran, så varför inte? Vi hade ju dessutom inga planer! G föreslog att vi skulle ta tåget, och jag som varken gillar att köra i stan eller gillar att släppa ut växthusgaser i onödan (ja, vi har fortfarande en bensinbil), tyckte att det lät som en bra idé. Tyvärr går det inget tåg från vår ort så jag fick ändå köra ca 35 minuter till lämplig tågstation med pendelparkering. Det gick bra! Vi hann till och med vänta på tåget i några minuter och sedan hann vi med en tidigare buss från stan än vad appen sagt. 

Syrran hade lagat korv stroganoff med ris och det är en av min och Gs favoriträtter. Vi hade ett bra samtal kring bordet. Vi pratade om skolmaten (något vi alla fyra kunde relatera till) och min systerson berättade att de en gång om året firar den Ofantliga måltidens dag. Syrran vek sig nästan av fniss och jag började fnissa åt syrrans fniss mer än åt felsägningen, som jag nästan inte förstod var en felsägning först. Man får ju massa mat! Det är trerätters! berättade hennes son. Ja, ofantligt mycket mat liksom, tänkte jag och kunde inte sluta fnissa eftersom syrran fnissade så. När hon väl hade hämtat sig lite sa hon att hon trodde det hette Offentliga måltidens dag. Och ja, det verkar den efter en snabb googling heta. Gött ändå att man får ofantligt mycket och kanske lite extra god mat då, kan jag tycka! 

Sedan fick barnen spela Nintendo Switch 2 som kusinen ganska nyss har fått medan syrran och jag satt/låg på hennes säng och pratade. Hon berättade om Bea Uusmas bok om polarexpeditionen och jag blev faktiskt riktigt nyfiken på att läsa den. Just nu har mamma det exemplar som syrran fick i julklapp men framöver kanske den kan få bo hos mig, eller i sommarstugan. Tydligen kan man behöva en helg i lugn och ro för att läsa den. Mmm, en sådan helg kan jag verkligen tänka mig att ha framöver! 

Efter vilo- och spelstunden var det dags för kladdkaka och vispad grädde och sedan körde vi lite vila och lek igen. Efter en stund kom de två kusinerna och sa att de var uttråkade och då gick vi ut en stund, till närmsta skolgård. Så var det snart dags att åka hem. Tack för den här gången! Det var trevligt att ses! En lagom liten träff på en sådär tre timmar lite drygt.

Väl hemma var M i färd med att laga sushi. Han fick idén igår och lyckades med lite stöttning av mig genomföra det till slut. Samtidigt hörde hans mamma av sig och ville ha instruktioner i hur man virkar en Calm Shores-sjal, som jag redan virkat säkert 4 stycken av. Så ja, jag gjorde en instruktionsvideo eftersom hon har väldigt svårt att läsa mönster (och text överhuvudtaget). Hon lider av samma virkmani som jag. Es un vicio, sa hon. Och ja, jag kan bara hålla med. Det är ett beroende, helt klart!

Sedan åt vi sushi och så fick jag tillfälle att ligga och vila med maximalt fluff medan jag tittade på de två senaste avsnitten av Populära problem med Sissela Benn och Jonatan Unge. En gammal vän och namne till mig  dök upp i en liten biroll! Jag blir alltid lika glad av att se henne!

Under tiden målade M en uggla (beställning från mig) och G kollade på gissavad (minecraftvideo på youtube). 

Sedan var det dags för kvällsfika och gå och sova. Jag nattade G enligt konstens alla regler (dvs han fick rejält med kvällsfika, han fick till och med bada lite så jag kunde klippa hans tånaglar enklare, jag såg till att han borstade tänderna, jag läste för honom och jag sjöng när han släckt lampan.) Sedan låg han där och grejade... och sa plötsligt att han tänkte på mat. Så jag fick dråsa ner för trappan igen och värma lite makaroner och ge med ketchup, och så borsta tänderna igen och stoppa om. Och då blir klockan nästan tio innan jag hinner sätta mig här och skriva. Så är det bara!

Jag relaterar. Till tidsbristen alltså.

God natt!

Okej, men innan jag säger god natt helt måste jag bara skriva att jag lagade en himla god vegetarisk lasagne igår utan jobbig bechamelsås. Och sedan bakade jag rågbullar också, enkla så kallade pappamackor utan morot eller något annat extra i (för jag orkade inte, tyvärr). Det var bara det. 

God natt igen! Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Ho hoo ho! hälsar Ms uggla

Hur jag lärde mig flytande spanska

Strandäng i Zumaia, Baskien

En sak som jag aldrig skrivit om här, insåg jag plötsligt en morgon, är min egen flerspråkighet. Min sons relation till sitt fadersmål skrev jag om för något år sedan eller två och den texten blev en av mina mest lästa. Kanske delades den i någon flerspråkighetsgrupp någonstans på nätet, kanske inte. Jag vet inte. 

En av frågorna på vårt bröllops tipspromenad handlade om vilka språk jag studerat. Det korrekta svaret är: svenska, engelska, franska, spanska, finska och isländska. Hur många av dessa jag behärskar? Ja, jag skulle väl säga svenska, engelska och spanska då. Franska kan jag gissa mig till litegrann och jag försöker alltid prata franska när vi är i Frankrike. Finska minns jag inte mycket av, jag hoppade av kursen efter några veckor. Isländska var en rolig kurs men jag gav mig aldrig in på att lära mig ordentligt. De hade så många verbformer att jag blev alldeles snurrig. Kasus och grejer! Men vi såg Korpen flyger och det var hestur och gestur och blodiga knivar. Finska pluggade jag för att jag ville veta hur det var att känna att språkundervisningen var svår, något jag kan tänka mig att många elever som läser spanska känner. Kursen i isländska tog jag för att jag just då bodde kvar i min studentlägenhet eftersom jag inte hittade något bättre boende. Hyresrättssituationen i Umeå var inte att leka med! Även om jag inte klarade kurserna i varken finska eller isländska (jag gjorde inte ens tentorna) så har jag kvar läromedlen. Man vet ju aldrig, kanske får jag feeling någon dag och tar upp det på något plan... 

Men nu var det ju spanskan jag skulle skriva om!

Bueno, a ver... Efter att ha läst franska i högstadiet (eftersom min pappa kunde det och eftersom vi bara kunde välja på tyska och franska) och känt mig lite medelmåttig valde jag att hellre satsa på spanskan i gymnasiet. Jag hade en dröm om att åka till en fattig by i Sydamerika och lära små söta analfabeta barn att läsa. På så sätt skulle jag kunna göra världen bättre! Tänkte jag då.

Jag bestämde mig för att lära mig spanska hur bra som helst. Mitt mål var att kunna prata med småbarn, en gammal farmor och kungen. I början var det ganska lätt, eftersom det påminde om franskan. Att man böjer verben enligt person, något jag tyckt var helt galet när jag lärde mig det i högstadiet, kändes med ens helt naturligt. Jag hade visserligen läst en termin spanska som elevens val kanske i sjuan, och hade från det pyttelite förkunskaper. Jag kände igen vissa ord liksom.

Redan från början gick jag in i mina studier av det spanska språket på ett mycket medvetet sätt. Jag tror faktiskt att det är en viktig nyckel för att bli en effektiv språkinlärare. Jag var medveten om vad jag kunde, jag befäste mina kunskaper genom att repetera och jag var medveten om att det fanns massor som jag inte kunde. Jag visste till exempel när jag läst Spanska steg 1 att jag bara kunde skriva och tala i nutid (presens), haltande dåtid (perfekt) och futurum (ir+a). Jag visste inte då alla andra modus och tempus som finns i spanskan men jag visste att det åtminstone fanns ytterligare en dåtid (preteritum) och kanske eventuellt hade jag koll på dåtidens dåtid (pluskvamperfekt) men det tror jag knappast. Så medveten var jag nog inte. Men! Trots att jag visste att jag inte kunde prata korrekt så visste jag samtidigt att jag kunde uttrycka det jag ville, om än med något felaktig grammatik. Jag kunde säga: Igår har jag ätit (Ayer he comido) istället för Igår åt jag... som varit mer korrekt. Jag visste att om jag lägger till ordet för igår (ayer) så kommer folk förstå att det var igår och inte tidigare idag. Grymt ju! Min haltande dåtid med hjälp av tempuset perfekt fick fungera så länge, tills jag lärt mig mer. 

I min gymnasieskola, på min tid (Lpf 94), fick man läsa moderna språk i två år: steg 1 och steg 2. Men jag och två andra språkintresserade tjejer tjatade oss till att få läsa steg 3 i år 3 med ettorna som läst spanska på högstadiet, men som elevens val. Som tur var krockade inte deras lektion med någon av våra, men vi förlorade en sovmorgon (har jag för mig), men det var det helt klart värt!

Jag gick i gymnasiet i Göteborg, på en friskola som hade som en av sina säljande koncept att ta med eleverna på en resa per läsår. I tvåan fick vi åka på språkresa till det land där man talar språket vi studerade. Vi åkte till Baskien. Baskien ligger visserligen i Spanien men kanske inte bäst representerar "ett land där man talar spanska", särskilt inte den lilla by Lekeitio där vi hamnade, eller Markina-Xemein där skolan låg som våra värd-elever gick på. Vi damp ner där bara några dagar efter det hemska terrordådet på Atocha 11M 2004. I skolans entré stod det en skylt: "ETA är inte terrorister, det är den spanska staten som är det" skrivet på baskiska, något jag snabbt lät någon översätta för mig. Tyvärr hade vi inte fått någon undervisning innan vi åkte om relationen mellan Baskien och den spanska staten, men jag anade med en gång att det låg något där och pyrde. Detta förhörde jag mig om genom att prata med diverse personer under resan, och något snappade jag nog ändå upp trots att jag inte kunde så bra spanska än. Nåja... Lekeitio var fint och jag återvände som bekant dit med min familj 2024.

En av mina strategier för att lära mig språket var som sagt att vara medveten om mina språkkunskaper, såväl som om vad jag ännu inte kunde. Mina andra strategier har varit att prata med så många som möjligt (för övrigt en strategi jag tillämpar hela tiden även på svenska) och att nyfiket försöka ta till mig så mycket språklig input som möjligt, det vill säga konsumera så mycket spanska som jag bara kunde. Observera att detta var innan youtube! Youtube kom jag nog i kontakt med först när jag redan var flytande på språket, 2006. 

Så hur gjorde jag för att konsumera så mycket spanska jag kunde? Jo! Jag försökte leta upp folk i Göteborg som kunde spanska och prata med dem, men tyvärr lärde jag aldrig riktigt känna någon som jag kunde prata med regelbundet. Jag försökte titta på filmer på spanska, har jag för mig, och framförallt lyssnade jag på musik. Det var Manu Chao för hela slanten! Jag tyckte till exempel att ordet mentira var ett så vackert ord, som han sjöng. Det lät så fint, inte visste jag att det betydde lögn första gången jag hörde det, och även om jag slog upp dess betydelse så tyckte jag att det klingade vackert. Ordets konnotation hade inte fått fäste i mitt medvetande än, kan man kanske säga. I en annan låt sjunger han om tårar av guld, lagrimas de oro, men jag minns att både jag och min kompis tyckte att det lät som tårar av oro vilket nästan passade bättre (tyckte vi) eftersom man ofta gråter av oro. Jag minns att jag försökte översätta hela låttexter, med hjälp av ordbok i bokform, och att jag nästan kunde sjunga hans låtar utantill även om jag bara förstod en bråkdel av vad han sjöng. 

Jag satt också och chattade med en tjej i México som en gymnasiekompis lärt känna under sitt utlandsår där. Att chatta funkade bra eftersom jag då kunde slå upp ord under tiden i min från skolan hemlånade ordlista.

Jag lånade också barnböcker på biblioteket någon gång, men det var svårt att läsa dessa eftersom de ofta var skrivna i de dåtidsformer jag ännu inte behärskade (pretérito indefinido y pretérito imperfecto). På spanska har de alltså två dåtidsformer som i svenskan motsvaras av en! De har också tre modus (imperativ, indikativ, konjunktiv) när  vi i svenskan nöjer oss med imperativ och indikativ. Kasuset genitiv däremot, har de inte! 

Att lära sig former (konjunktiv/subjuntivo samt de två olika preteritumformerna indefinido och imperfecto) som inte ens finns i ens egna språk är svårt. Väldigt svårt! När ska man ens använda det? Varför då? Varför kan ingen förklara på ett tydligt sätt? Så kände jag ganska mycket när jag mötte subjuntivo för första gången i klassrummet i Salamanca. För det jag gjorde efter mina gymnasiestudier var att ta mig ner till Spaniens akademiska hjärta Salamanca med min vän S för att studera spanska. Jag hade önskat åka till Cádiz för vädrets skull (jag hade span på Europas väderkarta varje dag året om i GP) men S ville åka till Salamanca där de talade "den renaste spanskan" i Spanien. Åtminstone var det så det salufördes. Väl där fortsatte jag med mina strategier: prata med alla, vara nyfiken och slå upp ord. Jag insåg snabbt att om jag ska lära mig allt det de försöker få oss att förstå på lektionerna (jag hade lektion 5 timmar per dag i 40 veckor) måste jag verkligen ut och praktisera. Jag måste få in språket på fler sätt än bara genom att läsa verblistor och fylla i stenciler där man skulle välja på t ex olika verbformer. 

Så jag gick ut och tjötade. Vilka tjötade jag med då? Jo: alla som redan sagt hej. Det var ungdomarna som sålde armband på gatan, det var en galen clown från Chile, en kille som delade ut flygblad och det var han som jobbade i baren Kindin Kandan och som alltid bjöd mig på Fanta limón.  Jag pratade också spanska med de andra utlänningar vi lärde känna, och störde mig något enormt på att de andra så fort vi kom utanför klassrummet pratade med varandra på engelska. Var vi inte här för att lära oss spanska, eller? Jag tyckte också det var dumt att de föredrog att umgås med varandra istället för att lära känna spanjorer! (Sedan använde jag mig också av supertricket att skaffa en spansk pojkvän, men det är en annan historia.) 

Ett läsår senare, när jag satt på en buss från Cantabría där jag sommarjobbat på en camping i någon vecka tills jag tröttnade på att bli utnyttjad för slavlön, och lyssnade på Manu Chao på min minidiscspelare upplevde jag något så, så häftigt! Jag förstod allt Manu Chao sjöng. Allt! Låttexterna var inte lösryckta ord som lät fina fast de betydde något annat, låtarna hade mening och jag förstod den!

Så kom jag hem, hade ångest, och började läsa spanska på Göteborgs universitet. Jag läste A och B-kursen och under B-kursen lärde jag känna min fortfarande nära vän Leli. Lagom tills att jag skulle börja C-kursen förverkligade jag en annan dröm jag haft på gymnasiet och det var att flytta till Umeå. På den kursen lärde jag känna min fortfarande nära vän EH!. 

I två år bodde jag i Umeå i ett studentrum på Mariehem. Sedan åkte jag via EU:s program för det livslånga lärandet som Comeniusassistent till Almonte. Även om jag verkligen försökt hålla uppe spanskan under det ett och ett halvt året jag inte studerat spanska, var det en ganska stor omställning att dimpa ner i Andalusiens inre regioner och vrida in huvudet på frekvensen andalusisk spanska. Självklart lärde jag känna den killen som pratade slarvigast av dem alla, åtminstone enligt hans vänner, min numera make M. Men! Som hans vänner sa: Förstår du vad M säger så förstår du vad vem som helst säger!

I mitt uppdrag som Comeniusassistent ingick det att prata engelska med barnen i Almontes största högstadieskola. Detta var dock inte mitt personliga mål. Mitt mål var ju att praktisera min spanska. Så jag vet inte om jag var en så bra engelska-assistent ändå, men samtidigt var jag nog det för jag fick applåder av eleverna varje gång jag gick in i ett klassrum. De ropade efter mig på gatan och de skvallrade till sina fröknar var de sett mig och M under helgen (på glassbaren, i parken, på stranden osv). Jag levde ett år som kändis i en sydspansk by, skulle man kunna säga. 

Sedan åkte jag upp till Umeå igen. M och jag hade distansförhållande i två år. Vi skrev brev och ringde varandra på Skype. Jag fortsatte konsumera spansk kultur, men inte särskilt mycket böcker. Under kurserna på universitetet hade jag läst några stycken, men det blev inte riktigt av sedan på fritiden. Dock tog jag upp detta sommaren 2024 och läste 3 böcker på spanska vill jag minnas. El coronel no tiene quien le escriba av Gabriel García Marquéz, Reyes de la montaña av Daniel Hernández Chambers och 300 minutos en peligro av Jack Heat. De två senaste var ungdomsböcker men alla tre var läsvärda. I somras (2025) köpte jag på mig ytterligare ungdomsböcker på spanska men dessa har jag tyvärr inte börjat läsa än.

För någon som vill lära sig spanska nu, 2026, skulle jag rekommendera följande strategier:

- Skaffa dig så mycket språklig medvetenhet som möjligt, både om ditt eget modersmål och om spanska språkets uppbyggnad samt vad som liknar och skiljer sig åt grammatiskt. Läs t ex Språket - så fungerar det: lärobok i allmän grammatik och lingvistik av Hugo Olsson.

- Gå en kurs i spanska. Det finns via grundskolan och gymnasiet (om man är så ung!), komvux (även på distans), studieförbund och universitet. Det kan vara smart att läsa grunderna i Sverige och få den språkliga jämförelsen direkt svenska-spanska, men att efter det förflytta sig till ett spansktalande land och läsa språket på en skola där. I Spanien finns t ex privata "akademier" som kallas academias. När jag läste vid en sådan i Salamanca 2005-2006 kostade det en tusenlapp i månaden, nu lär det kosta mer. Vi anmälde oss direkt till skolan, utan någon svensk mellanhand. Jag tror det blev billigare så. Kolla upp att skolan är CSN-berättigad bara!

- Skaffa dig så gott ordförråd som möjligt genom massor av språklig input: läs, lyssna, se filmer! Det finns massor på youtube men också UR Play har massor på spanska, t ex Pinos dagbok, Kortfilmsklubben, Pregunta ya, osv. Filtrera på Språk: Spanska så ser du.

- Slå upp ord i en vanlig ordlista. Orkar du inte bläddra i en bok så rekommenderar jag Lexin.

- Skriv och prata så mycket som möjligt! Var medveten om att du kommer både skriva och säga fel, men strunta i det. Ju mer du använder språket desto duktigare blir du! Det räcker alltså inte att gå en kurs och enbart göra läxorna, och det räcker verkligen inte att bara träna med någon app.

- Flytta, som sagt, till ett spansktalande land under en period, gärna när du redan lärt dig lite grunder i Sverige. Minst tre månader är nödvändigt, men stanna gärna ett år eller mer. Och när du är där: passa på att prata med alla du ser. Tanten i fruktaffären, pensionären på bänken, småbarnsmamman osv. I Spanien är det normalt att prata med främlingar, så bara kör! I Sydamerika vet jag inte, för jag har ännu inte tagit mig dit.

Ja, vad hände med mina drömmar om att lära små söta fattiga analfabeta barn i Sydamerika att läsa? Jo, jag bestämde mig för att åka till Spanien först (Salamanca) eftersom det ligger närmare Sverige och tillhör Europa och kändes som ett mer lagom steg. Sedan valde jag att åka till Spanien igen. Sedan lärde jag känna M och vi åkte mest mellan Umeå, Göteborg och hans by Almonte i Spanien. Sedan slutade jag flyga. Och nä, Sydamerika har inte blivit av. Inte än i alla fall, men vem vet... En dag kanske... Nu lär jag dessutom mitt eget barn att läsa och har ganska fullt upp med det. Vi får se. Men ja, någon gång hade det varit häftigt att se. Jag är säker på att det är mycket vackert där!

Vilka språk kan du, som orkat läsa allt detta? Hur lärde du dig dem? Vill du lära dig fler språk? Dela gärna med dig av dina tankar! 

Nyår i Danmark

Inför att M skulle fylla 50 började jag såklart fundera på hur vi skulle fira honom. Jag kom att tänka på att en resa till Prag hade varit fint, men kanske inte i november utan hellre runt nyår. En lunch eller middag på Gyllene Prag i Göteborg på självaste födelsedagen där jag överräckte biljetterna till honom hade varit en utmärkt födelsedagspresent och rolig överraskning. Varför Prag? Jo! Han var där som ung. När han var tjugonånting följde han med sin kusin dit på en examensresa. Det var kusinen som tagit examen i engelska men hon ville inte åka själv med sin klass och då erbjöd sig M att åka med som moraliskt stöd. Han älskade det! Han har pratat om det flera gånger och jag tänkte att vad passar väl bättre än att han får visa oss sitt Prag, om än en sisådär 30 år senare? 

Men så sa min mamma något klokt. Hon sa att det nog var bra om jag frågade M om han ville ha detta som födelsedagspresent, istället för att det skulle bli en total överraskning. Så jag gjorde det under en lunchpromenad i början av hösten. Han blev jätteglad och peppad men efter några dagar började han tvivla. Ligger Prag inte lite väl nära Rysslands anfallskrig i Ukraina? Jo, kanske... Tänk om det sprider sig... osv. Så nä, han ville nog helst inte åka till Prag. Och för mig spelade det ingen roll. Egentligen har jag själv inget sug att se just Prag men jag hade mest tänkt att detta var ett resmål han, av inte minst nostalgiska skäl, skulle uppskatta. Nåväl, en natt när vi skulle sova kom M plötsligt på vart vi kunde åka istället. Danmark! Ja, men det låter ju bra, sa jag. Det är inte så långt och dessutom hade varken M eller G varit där en endaste gång (om man inte räknar med Kastrup en endaste gång). Och så var det bestämt. 

Även om M valt resemål så var det jag som planerade alltihop, som vanligt. Ja, jag är ju planeringsansvarig i familjen, framförallt reseplaneringsansvarig. Jag är ju lite av en hacker på reseplanering, måste jag ändå säga. Jag har en del erfarenhet som ni vet... 

Så. M ville se Louisiana. Det ligger väl i Fredrikshamn? Eller nej, det ligger visst söder om Helsingør... Så började jag leta boenden och hittade ett väldigt fint boende på en gård mittemellan byarna Lynge och Lillerød, ungefär en halvtimma från Louisiana. Jag bokade tre nätter. Då hinner man landa men det blir inte heller för länge. Nästan 5000 gick boendet på. Det var en ljus, fräsch och fin lägenhet på övervåningen i ett av de tre sammanbyggda vitrappade husen med stråtak. Familjen som bodde där bodde i ett av de andra husen, vilket var väldigt skönt för då hörde de inte hur G hoppade runt och dansade. Det tänkte jag på flera gånger. 

Söndagen den 28 december tog vi vår bensinbil och brummade neråt längs E6:an. Det hade varit bättre för miljön att ta tåget, sa G, det hade faktiskt blivit mycket mindre utsläpp då. Gött att han är medveten, men denna gång kändes det så mycket smidigare att ta bilen, och bilen släpper åtminstone ut mycket mindre än flyget. Nåja, vi tar väl oss en titt:

Beräkning gjord på klimatsmartsemester.se

G hade såklart alldeles rätt. Här är beräkningarna av utsläpp från vår hemort till Lynge i Danmark per person, en väg. Samtidigt kändes det krångligt att vara mitt ute på landet utan bil och kunna ta oss till Louisiana, till mataffär osv, så denna gång valde vi bil. Det kändes inte heller orimligt långt att köra. Själv körde jag visserligen bara till Kungälv på nerresan och inte en meter i utlandet och inte heller en meter på hemvägen, men M sa ändå att det gick bra. Vi hade också maximal tur med vädret! Det var soligt under hela resan och på hemvägen regnade det men var fyra plusgrader. Först när vi packat ut allt ur bilen när vi kom hem frös gatorna på, och nu ligger det fem cm snö. Och ja, nu kommer en redogörelse över hela vår Danmarksvistelse i extrem detalj. Häng med, om ni orkar!

Så, på morgonen den 28 december brummade vi alltså iväg från vår parkering och tog oss söderut på motorvägen. Vi kom iväg i tid kl 09.00 vilket kändes som ett mycket gott tecken och jag var väldigt, väldigt nöjd med det. Jag hade nämligen bokat tre pizzor på Lilla Napoli i Falkenberg och dessa ville vi hemskt gärna inte missa. Det visade sig att turen till Falkenberg gick mycket snabbare än jag beräknat (jag räknar alltid med mer tid än vad google maps gör, och jag ville dessutom ha en halvtimmas marginal extra, utöver mertiden jag räknat in). Så vi var framme redan halv tolv och hade då en timma till våra pizzor skulle bakas. Solen sken, som sagt, så jag gick en promenad längs Ätran. Först på ena sidan, sedan över Laxbron och så på andra sidan där solens strålar nådde mig. Sedan över ån igen på Fajansbron. Då kom jag snart till ett minizoo och en väldigt fin lekplats där G och M lekte i väntan på mig och pizzan. Sedan var vi redo att gå till pizzerian och beställa. Jag tror nästan vi beställde exakt samma som när vi var där sist. Margarita till G, och nr 3 och 5 till mig och M om jag minns rätt. Gs Margarita var godast. Den tar jag nästa gång!

Sedan var vi redo att åka vidare ner mot Helsingborg där vi skulle sova en natt innan överresan till utlandet Danmark. Vi tog in på ett hotell supernära färjan som både en elev och en kollega hade rekommenderat. Det var ett bra rymligt rum och det fanns badkar vilket uppskattades av både mig och G. Vi vilade lite, bokade bord på en sushirestaurang (Zushi) som visade sig vara himla bra och sedan gick vi ut och spanade in stan lite. Vi såg några gågator och tornet Kärnan samt ett häftigt ljusspel. Det var mörkt och blåste hur kallt som helst, så vi fick gå in på hotellet igen och värma oss i väntan på vår bordsbokning.

Sushin var fantastisk och G och jag beställde till och med häftiga drickor. Det var något slags alkoholfria coctails. Hans var gjord av litchijuice (som jag tror han hade sett på youtube) och min var passionsfrukt och något mer. Supergott! 

Efter denna pangmiddag var det dags att krypa till kojs för att nästa dag vara redo att åka färja och komma till Danmark. Alla var peppade! G somnade gott i sin bäddsoffa efter att ha badat badkar och blivit läst för en stund. Jag började läsa Hekneväven av Lars Mytting. Verkar lovande, men det känns som om det var lite för längesedan jag läste första delen i triologin (Systerklockorna). 

Nästa dag checkade vi ut en liten stund innan elva, efter det att G och M varit och handlat lite proviant att ta med. Jag hade hört att danska kronan var starkare än den svenska, och det kan man säga stämde mer än väl. Danska dollar och svenska pesetas, som min pappa och hans kompis S brukar säga. 

Vi började med att direkt efter färjeturen lite sakta åka mot Louisiana. Lika bra att ta det på en gång, tyckte M. Men vi valde att åka en lite långsam men mycket vacker väg. Strandvägen, längs med havet. Vi stannade någonstans på mitten och G och M testade ett utegym medan jag promenerade längs stranden. Sedan promenerade de med mig längs stranden de också. Jag kunde konstatera att Danmark såg vackrare ut från Sverige än Sverige från Danmark. Det är synd om danskarna. 

Fast ja, synd och synd... Det här huset gick inte av för hackor! Det behövs danska dollars för att bli ägare till ett sånt...

Väl på Louisiana var det nästan helt omöjligt att hitta en parkeringsplats. Klockan hade hunnit bli kvart över tolv och vi började bli hungriga. Jag tyckte att det här var ju ingen bra idé. Är det så här mycket bilar på parkeringen, hur mycket folk kommer det då inte vara där inne? Nä, vi åker till vår lägenhet  direkt, så tar vi detta imorgon! Sagt och gjort. Vi brummade vidare. 

Jag lagade bulgursallad och hamburgare. Alla åt. Sedan gick vi ut och hälsade på gårdens fyra hästar och tre får, tog en promenad ner till den minimala sjön och vidare på småstigar tills vi kände att det var dags att vända. Väl inne vilade vi lite och sedan åkte vi till en Piratlekplats i Lillerød. Det var bara vi där och mörkret föll. G var nöjd. Efter att lillpiraten lekt av sig och jag promenerat runt lite bland de nybyggda villorna åkte vi och handlade och så tillbaka till lägenheten. G lekte och lekte och frågade inte efter skärm en endaste gång. Kanske att han tittade i 20 minuter på kvällskvisten, men det var verkligen ingenting mot hur det brukar vara. Ni kanske ska flytta till Danmark! föreslog min syrra när jag rapporterade. 

Dagen efter följde vi vår nya plan att åka till Louisiana så att vi skulle vara där minst en halvtimma innan de öppnade. Sagt och gjort! När vi skulle parkera kunde vi välja precis vilken parkeringsplats vi ville! Men inte kunde vi stå där och köa i en kö som ännu inte bildats, så vi gick en sväng runt muséet, ner till stranden och sedan runt och in i en fin park som visade sig vara en kyrkogård. Där valde G och M att gå på ena sidan dammen och jag på den andra och detta hade som resultat att jag kom ut ur kyrkogården tidigare än dem och såg fler och fler människor strömma till muséet en sådär 10 minuter innan de öppnade. (Så går du in i parken, välj då att ha dammen på din högra sida, så behöver du inte gå tillbaka via havet som G och M gjorde!) När vi stått i kön i några få minuter öppnade muséet och efter någon minut till vinkade en dam in oss från en entré på sidan och sa att alla med barn kunde komma in den vägen. Detta innebar att vi kom in kanske som sällskap 10 på muséet. Gött! Dessutom fick vi rabatt på entrébiljetten eftersom vi tagit färjan över från Sverige.

Vi låste in våra jackor i ett skåp och gick sedan motsols i muséet. Jag gick med G och M gick själv. G och jag kom snart in i en blackbox där vi såg en inspelad dansperformance i 20 minuter. Efter en stund kom M dit och då satt G kvar med honom och tittade ett varv till. Vår son älskar verkligen musik! Och det var också ett häftigt verk. Sedan gick vi vidare och tittade på olika verk, bl a ett om Heidis medelålderskris, ett om slaveri, en spegelinstallation av Yayoi Kusama från Japan.

Sist såg vi en stor utställning med foton från google maps gatuvy insalmade under 17 år av Jon Rafman. Han har en hemsida där man kan se hans bilder online. Det var kossor som gjorde sus saker som G sa, AI-videos som ballade ur, baserade på olika gatuvyer, hund som fastnat i staket, folk som ramlat med moppen osv.  Googles kamera registrerar allt med uppfattar intet, som det stod i introduktionstexten till verket på väggen. Här kan den som orkar läsa hela texten på valfritt språk. Intressant, tyckte jag, men kanske ännu mer intressant om man ser verket på riktigt (vilket man iofs kan göra på hemsidan). 

Nog om detta! När vi sett oss mätta på konst var vi ganska hungriga i magen och precis innan alla andra rusade till restaurangen valde vi ett bord och beställde snygg mat! Jag åt morotstartar och G käkade snacksbricka, M tog en macka med fläskkött. Mycket snyggt och gott! Inte så billigt men inte heller den dyraste måltiden, eller ens näst dyraste under resan.

Så gick vi och tittade lite sista innan vi begav oss till museibutiken där vi ballade ur totalt. Jag köpte fyra pussel och en lära sig rita graffiti-bok för 900 svenska kronor och M köpte två konstböcker för en något högre summa. Sedan var det definitivt dags att brumma tillbaka till boendet och vila. Jag gick en liten minipromenad i eftermiddagsljuset och sedan gjorde M det samma. Jag la de två minsta pusslen och sedan åt vi middag i lägenheten. 

Så var plötsligt nyårsafton 2025 kommen och G ville helst vara i lägenheten och leka, men M och jag ville hitta på något på dagen. Det hade snöat pyttelite under natten och lagt sig som ett tunt vitt lager överallt. Efter frukost tog vi bilen till Farums internationella skulpturpark. Den var gratis och helt öppen och jag tog en fin bild.

Vi gick ner till en sjö och sedan tillbaka till bilen och styrde vidare mot Roskilde för att besöka deras Vikingaskeppsmuseum. När vi kom dit efter att ha åkt ett tag på vackra men slingrande vägar började vi besöket med att äta Ny Nordisk Vikingamat i muséets restaurang. Det var gott! 

Vacker vy mellan Farum och Roskilde

Så gick vi och tittade på vikingaskeppen. Alla låg av naturliga skäl på land och hade kapell. Men skroven kunde vi se åtminstone. Man kunde också spana på några båtar som de håller på att bygga i detta nu. Väldigt många vikingabåtar var det! Inne i muséet låg det, som jag uppfattade det, fem originalbåtar från vikingatiden. Bland annat ett trettio meter långt skepp. Det bästa på muséet var dock att det fanns ett lekrum där man kunde klä ut sig och leka viking. Detta passade vi såklart på att göra! Det fanns också ett rum där man kunde gå ombord på två vikingaskepp och titta i deras skattkistor, testa att  sova på en fårfäll osv. Mycket mysigt och roligt. Det fanns också montrar med vikingatida leksaker, vikingatida handarbete och så vidare. Kartor över vikingarnas segelrutter och var de bodde. Hela Danmark var helt täckt av vikingar på vikingatiden, ska ni veta! Men så är det ju också ett platt, litet och lättgenomträngligt landområde. På sommaren kan man tydligen segla med en vikingabåt från muséet, men det missade vi. (Ingen fara för mig, jag är rädd för att segla!)

Fören på en 30 meter lång nybyggd vikingabåt. Rekonstruktion av Skuldelev 2.

Efter detta besök tyckte M vi skulle passa på att se Roskilde, men det orkade varken barnet eller jag, så vi styrde hem till boendet igen, vilade och svirade sedan om för att äta nyårsmiddag på restaurang i Lillerød. Mycket trevligt! Tusen gånger trevligare än att äta middag helt själva hemma som vi gjorde förra året, måste jag säga. Bra koncept också för när vi kom tillbaka till lägenheten var det inte så hemskt många timmar kvar till tolvslaget. Skönt! Jag hann virka lite och G hann leka med små konfetti-smällare han fått på restaurangen.

Vid tolvslaget låg M traditionsenligt i sin säng och var pyttelite sur (fast i år var han nog knappt sur alls) och G och jag gick ut och tände några stora tomtebloss, på mycket behörigt avstånd från stråtaket. Sedan gick vi in och la oss och G somnade innan folket i grannbyarna pangat färdigt sina raketer.

Dagen efter innan klockan tio begav vi oss hem från den lilla gården. Snön hade smält redan dagen innan och det var som sagt plusgrader hela vägen hem. Vi stannade i Varberg och åt sushi (igen) och jag var tröttis. Tio i fyra på eftermiddagen var vi hemma och det var skönt att komma hem i så god tid att vi hann ladda om ordentligt inför arbetsdagen som visade sig vara en fredag, fast den kändes som en måndag.

Och ja, det var den Danmarksresan det! En mycket välbehövlig resa! Vi gör oss bra på semester och vi behövde bryta av från vardagen. Något liknande gör jag gärna om igen, gärna på typ novemberlovet, jullovet eller sportlovet (annat år). Det är bra att komma iväg, se något annat och umgås som familj utan jobb, måsten, läxor, hushållsarbete osv. Ja, det är verkligen bra. Det är inte helt dumt att resa på vintern i Norden heller. Dels är det mindre folk ute och rör sig och reser än på sommaren och dels blir det mörkt så tidigt att man rentav vill ta sig tillbaka till sitt boende och vila. Och vila, det vill man ju!

Men nu är det dags för mig att gå och sova. Godnatt!

Året 2025

När jag skriver detta, från andra sidan sundet, är det bara en skälvande dag kvar av året 2025. Året då G fyllde nio och inte fick någon mobil eftersom han tycker han ska få en när han fyller tio, året då vår vän J dog. 

Året började dagen efter den tråkigaste nyårsaftonen ever med att jag virkade klart temperaturfilten. Filten i vilken varje virkat varv representerar ett dygns medeltemperatur på Tjörn 2024. 

Året har innehållit mycket men vi kan väl börja med att gå tillbaka och titta på i vilken grad mina förhoppningar för 2025 har infriats.

Jag önskade att vi skulle vara friska och krya och att livet skulle rulla på, och i det stora hela har detta infriats i hög grad. 

Jag hoppades på att bjuda hem folk lite mer, och visst... lite mer har jag väl bjudit hem folk: syrran och hennes son ett par gånger, mina föräldrar ett par gånger, våra tåg- och naturkompisar en gång, ett grannpar mycket spontant en kväll på raggmunk (detta spontana gillar jag mest) och så fyra vänner på 39-årskalas (fast jag har för mig att jag bjöd tre till som inte kunde komma). Så ja, några har det ändå blivit men jag har nog mest landat i acceptans över att jag tycker det är mest ansträngande att bjuda hem folk faktiskt.. lite synd men det är okej. 

Jag hoppades också på saker för vår son: att han skulle utveckla sunda kompisrelationer och att det skulle gå bra för honom i skolan plus att han skulle fortsätta tycka det är roligt att gå dit, och att han skulle fortsätta spela piano. Kompisrelationer har han väl inte just utvecklat supermycket men en ny vän (L) var hemma hos oss och lekte två dagar i rad i slutet av sommaren och de verkade ha väldigt roligt. Den jobbiga vännen (H) har som det verkar slutat höra av sig. Han bjöd t ex inte min son på sitt kalas men berättade att han skulle ha kalas med massa folk (G brydde sig inte). En dag i somras (sista dagen jag pratade med J) var Gs vän G hemma hos oss och vi fiskade krabbor. De verkade ha trevligt även om jag såg på min son att han inte ville hänga med på allt som kompisen hittade på utan också lekte själv, bredvid eller åtminstone på samma minimala strand. Skolan går det la okej med. Vi kämpar på. Han tycker åtminstone det är roligt att gå dit. Och pianot det lämnade han helt i april någon gång. Han tröttnade. Synd men jaja... 

Så ja, mina förhoppningar har infriats ganska väl får jag ändå säga. 

Året 2025 har innehållit en hel del resor. Vi var i Umeå på sportlovet G och jag och bodde hos min kollega AC. Det var mysigt! G gillar att åka nattåg, pulka och vattenruschkana men hoppade det sistnämnda eftersom åkringarna tagits bort. Sista natten sov vi hos min vän EH! och G lekte av sig med hennes barns leksaker och såg Mello med hennes storpojkar medan vi pratade om samiska kläder i hennes kök. 

Jag har också varit i Stockholm två gånger i år om jag räknar rätt. En gång i våras med arbetslaget och en gång i höstas med hela personalstyrkan (dvs ca 100 personer) fast då var vi på ett hotell i Knivsta om man ska vara noga. När jag var där på våren träffase jag min kusin och hans höggravida fru, och nu i höstas kom M och G upp så vi fick se lite av Stockholm tillsammans och träffa samma kusin med samma fru men nu också med bebisen ute. Såå söt hon var lilla A! 

Den längsta resan i år företogs till Andalusien. Den var lång på många sätt. Dels tog nerresan nästan två veckor om jag minns rätt och dels stannade vi i minst en vecka för länge hos svärisarna. Hemresan var dock mer effektiv. Jag är fullt medveten om att jag inte bloggat klart om dessa resor, men det kanske inte ens är intressant längre? 

Under dessa resor, men även hemma, har jag virkat en hel del. Några sjalar och bebisfiltar har det blivit. Även en liten blå åsna är påbörjad... 

När sommaren började gå mot sitt slut gick jag flera kvällar ner till havet och tittade på säl och tumlare. Det var så lugnt och fridfullt där. 

Hösten var överlag ganska trött, om jag minns rätt. Den inleddes med begravningen av J. Men krukväxterna mådde åtminstone bra. 

Plötsligt kom det dansinspiration till byn och förhoppningsvis lyckas jag dra igång en kurs till våren, på något vänster. 

Nästan lika plötsligt fyllde min man 50 år och vi var i Göteborg en hel dag med våra spansksvenska musikervänner. Dagen efter vandrade G och jag i skogen med tågnaturkompisarna och deras bebis. Skönt var det!

Vi har också varit till Dyrön några gånger, under för- och eftersäsong. Dit ska vi åka igen till våren har G önskat. 

Och nu avslutar vi året här, ute på landet i Danmark. G, M och jag har begett oss hit på en liten roadtrip och det är himla mysigt måste jag säga. Vi hyr en lägenhet på en gård med vasstak. Fyra hästar och tre får betar på ägorna och idag har vi besökt muséet Louisiana. Imorgon ska vi äta nyårsmiddag på restaurang och sedan bränna 5 tomtebloss/stjernekaster på behörigt avstånd från vasstaket.

Årets höjdpunkter: Jag hjälpte pappa och syrran att måla om ett rum i ett av mina föräldrars hus och det var oväntat lätt och roligt. Efter det tog jag tag i att inreda vårt sovrum litegrann och började tänka på att måla om även det. 

Jag dansade i på Nefertiti i Göteborg medan min musikervän A spelade tillsammans med sin syrra och några andra. Det var röjigt och helt, helt underbart! Syrran och hennes relativt nya kille var med. Skoj!

Pappas och min nostalgiresa till Tibro tillsammans med pappas kusin plus kusinens fru. Intressant och mysigt!

Vår sommarresa till Portugal och Spanien via Tyskland och Frankrike. Lång men härlig. 

Jag skrattade en hel kväll på jobbkonferensen i Kista. Det var fantastiskt och mycket välbehövligt! 

Jag vandrade med syrran och min vän A på grannön tvärs över halva Orust en höstdag när löven lyste extra gula.

Alla promenader med min vän E i grannbyn och SUP-turen med hennes son en stilla sommarkväll.

Dansinspirationen.

Resan till Danmark som vi är på just nu.

Årets bottenskrap: Vår ena kanariefågel Stina dog av en mycket klantig anledning. 

Vi hade influensa i början av mars, G och jag. Jävligt jobbigt med över 39 graders feber var det. 

Vår vän J omkom i en olycka orsakad av sjukdom. En sjukdom vi verkligen inte förstod hur allvarlig den var. Fruktansvärt. Bottenlöst sorgligt. 

Min pappa var lite krasslig och inlagd i några dygn. Det var oroligt men verkar vara bättre nu. Både mina och mina vänners föräldrar åldras allt mer märkbart. 

Mina och mina kollegors elever fuskar med AI allt mer. Jag tror ca 85% av mina elever använder AI för att skriva litteraturanalys i sista gymnasiekursen i svenska nu. Om det visar sig att jag satt 70% F när statistiken ska kollas blir jag inte förvånad. Jag står för alla mina F dock. 

Årets framgångar: Vi lyckades, min ursprungsfamilj och jag, med väldigt gemensamma krafter ta oss till min kusins bröllop på Käringön. Mamma kom både i och ur båttaxin, jag körde bil i mörker och dimma. Allt gick bra och det var trevligt.

M och jag har delat upp två hushållssysslor strikt sedan vi kom hem från Spanien i augusti: han dammsuger och jag tömmer diskmaskinen, varje gång. Konfliktytorna har därmed minskat.

Förhoppningar för 2026: Måla om i vårt sovrum. 

Åka norrut i sommar. 

Hyra någon mysig sommarstuga eller kanske besöka min gamla i Hälsingland. 

Jag hoppas vidare att vi inte behöver gå på någon begravning. 

Jag hoppas att M och jag fortsätter fila på och utveckla vår relation på ett konstruktivt sätt och hittar lite mer tid att vara med varandra. Kanske lunchpromenad en gång i veckan? 

Jag hoppas det går lättare för G i skolan och att han klarar NP. 

Jag tänker också att hans skärmtid behöver begränsas mer...

Jag hoppas också att jag kommer få dansa Lindy Hop igen och förhoppningsvis dra ihop en kurs här på min ö. 

Så hoppas jag också att allehanda fruktansvärda krig tar slut, att psykvården får mycket mer pengar, att rätt sida vinner valet och att folk börjar bry sig mer om och agera mer i linje med vad miljön och klimatet behöver!

Ja, det var la det. 

Hoppas ni som läser haft ett bra 2025 och får ett härligt 2026! Vad ser ni tillbaka på med stolthet eller glädje? Vad hoppas ni 2026 ska föra med sig?

Gott nytt år!

Hur man virkar en temperaturfilt

Temperaturfilt Tjörn 2024. Januari överst och december nederst.

Jag fick frågan för någon månad sedan av en trogen läsare, hur man planerar inför att virka en temperaturfilt. Vilket  garn man ska ha? Hur många färger? Ja, det är såklart något man får bestämma själv, men jag tänkte att det är på tiden (för längesen) att jag berättar hur jag gjorde, och att jag också berättar att min temperaturfilt faktiskt blev klar den 1 januari 2025. På dagen ett år efter det att jag började! (Och nu har nästan ännu ett år gått...)

Jo, det första jag gjorde var att hitta ett lämpligt garn. En av mina handarbetesvänner tipsade om Kampes 2-trådiga ullgarn. Det finns att köpa hos många återförsäljare. Jag bestämde några färger som jag tyckte var fina (även om jag insåg i efterhand att den ljuslila inte riktigt passade ihop med övriga - men det är sånt som är svårt att se på en skärm), och beställde en härva av varje. Jag lånade (lånar fortfarande) en garnvinda av min vän A på grannön (känd från Den långa vandringen) och nystade upp alla nystan. Eller nej, hon kom faktiskt hit och nystade alla nystan, medan jag kokade köttfärssås och barnen lekte!

Sedan gjorde jag en skala. Sedan reviderade jag skalan, eftersom jag gjort den för varm. Den reviderade skalan ser ut så här: 

Sedan var jag tvungen att bestämma mig för hur jag skulle mäta temperaturen. Jag insåg snart att temperaturen varierar över dagen och att jag inte skulle vara hemma för att titta på termometern samma tid varje dag. Så för att avgöra vilken "temperatur det varit idag" använde jag mig av sidan temperatur.nu och skrev in min kommun som ort. På den sidan kan man nämligen enkelt se dygnsmedeltemperaturen, och då skrev jag upp den på en lapp dag för dag. Jag tittade alltid en dag i efterhand för att få ett bra värde, då det ändras under dagen tills midnatt passerat. Efter ett tag slutade jag skriva upp antalet grader och skrev bara färgen. Sedan gjorde jag ett litet hål med virknålen för varje dag jag virkat. På så sätt hade jag koll på vilken dag jag virkade på, så att alla dagar kom med.

Det gäller att tänka till lite innan man börjar virka, så det försökte jag göra! Jag testvirkade halvstolpar först, ca 10 cm brett fram och tillbaka och räknade sedan på hur lång filten skulle bli om jag virkade 366 varv med halvstolpar (ja, 2024 var ett skottår!). Det var bara att inse att om hela filten skulle virkas i halvstolpar skulle den bli hur stor som helst, så det var inte aktuellt. Jag landade i att virka den i fastmaskor istället. Jag mätte upp en lagom filt som jag redan hade och bestämde mig för samma bredd (120 cm) och satte sedan igång att virka. 

Under årets gång fick jag köpa till garn, och jag minns inte nu hur många härvor det gick åt av varje färg, mer än att jag beställde blått, grönt och varmgul. Jag tror jag köpte 5 härvor åskblå, 3 härvor grönt och 3 härvor varmgul, samt en härva av de övriga. Sedan blev ganska mycket garn över av alla färger. Det man kan konstatera är att det är supersvårt att veta hur mycket garn det kommer gå per färg, så det är lika bra att börja med att beställa ett nystan eller en härva per färg från början och sedan köpa till extra. För att kunna göra detta är det bra om man vet att det garn man köper är ett sådant garn som inte kommer sluta produceras plötsligt under året, hur man nu vet det... Kanske kan man kolla att det är ett stabilt märke, eller producent? Jag vet inte. Någon som har tips?

Jag trodde filten skulle bli 120 x 160 cm men nu när jag mäter den (efter ett års användning) ser jag att den blev 120 x 176 cm, så ganska bra beräknat ändå! Det är alltså viktigt att varken göra den för bred eller med för höga varv för att filten till slut ska bli lagom stor, dvs inte alldeles för stor. Jag minns att ett varv tog ca 12 minuter för mig att virka, vilket innebar att det gick att virka ikapp lite för de dagar jag missat att virka av en eller annan anledning.

Vad mer behöver man tänka på? Jo! Det är bra om man har som rutin att virka lite varje dag, men samtidigt förstår att man inte kommer orka/hinna/kunna virka varje dag. Då är det bra om man försöker ta igen det så snart som möjligt, för att antalet varv man ligger efter inte ska döda ens lust att fortsätta. För mig blev det så att vi skulle åka till Spanien på sommaren och dit tänkte jag verkligen inte släpa en halvvirkad yllefilt (tungt, skrymmande, varmt!). Då visste jag att jag skulle behöva virka ikapp när vi kommit hem, men såg det som ett mysigt höstprojekt. Sedan är ett annat värdefullt tips, som jag fick till mig av en annan handarbetesvän, att fästa trådarna allteftersom, och inte lämna all fästning till den stora fäst festen när hela filten är färdigvirkad eftersom det då är hur många lösa trådar som helst att fästa. Så ja, när det garn jag behövde var slut och jag väntade på leverans från min beställning eller när jag virkat ikapp och inte kunde virka mer (eftersom man av naturliga skäl inte kan virka i förväg) passade jag på att fästa. Jag fäste kanske 30 cm åt gången lite då och då. På så vis hade jag inte så mycket fästjobb kvar när filten väl började bli klar. Ett annat tricks för att inte behöva fästa så många trådar är att ha en skala med inte allt för många steg. Ju fler steg (t ex en färg per grad) desto fler garnbyten. Min filt fick ändå ganska långa sjok med samma färg, t ex blå i januari, vilket innebar färre garnändar att fästa. 

Jag är glad att jag virkade filten! Den är fin och rolig att ha. Dessutom är den varm och ganska mysig, även om garnet är lite stickigt. Det är roligt att man kan se att det var en ganska kall vinter och vårvinter men en varm höst. 

Jag kom på i efterhand att jag hade kunnat ha en färg för att markera ny månad, t ex ett eller två varv med svart eller brun, men nu blev det inte så. Det jag däremot skulle kunna göra, men inte har gjort än är att brodera på filten vilket år och vilken plats den representerar. Får se om jag gör det nästa år, kanske... 

Vilken helg!

Bra kämpat, Tove! kommer jag på mig med att tänka när jag öser upp köttfärssåsen i treliterspåsar och knyter igen dem. Bra kämpat med helgen. Det blev en adventshelg ändå, även om grannarna kanske trodde att vi hatar julen fram tills att jag fick upp adventsstjärnorna i eftermiddags. Vad vet jag... kanske har de inte ens märkt att jag inte hunnit än. Kanske bryr de sig inte?

Adventshelgen kan vi säga inleddes redan i fredags när G och jag traditionsenligt strök julgardinerna till köket. Det är samma julgardiner som vi strök förra året och samma julgardiner som jag köpte när han var ett halvår. Något år tänkte jag att jag inte ens tycker de är fina, men så åker de upp ändå, och så fula är de inte heller. Både blommor och domherrar pryder en gråaktig bakgrund. Men nu är det de vi har och nu är det tradition att vi stryker dem tillsammans. G blev inspirerad av strykandet så han hämtade pärlpattor och pärlor och började pärla. Det hade han gjort på fritids också, samma dag. Skärmfri aktivitet, tänkte jag och lät honom hålla på. Sedan passade jag på att stryka vår röda julduk och la den på halva köksbordet (så vi kan kladda på den andra halvan) och så blev jag inspirerad att pusta mässingsstaken som vi har på samma bord, och det skulle ju vara så lätt, så lätt stod det på internet. När är det fredagsmys!? ropade G från vardagsrummet. Snart, ropade jag, ska bara... och så kom M hem mitt i allt och jag kände mig mest stressad. När M sedan skulle lägga G och jag skulle prata i telefon med syrran blev jag ännu mer stressad eftersom M inte tog tag i det alls, så jag fick gå upp och säga åt honom flera gånger. Snark!

Irritationen över fredagens läggning låg kvar i min kropp och mitt sinne även på lördagen. Jag skulle jobba en stund (det gör jag bara väldigt undantagsvis och i nödfall) och cyklade iväg till jobbet. Efter ungefär två timmar dök G och M upp, för de ville snickra i min pappas verkstad. Jag hade bett M köpa en trekantig adventsljusstake på loppis men han hade köpt en för fyra levande ljus istället. Den behövde vi inte, eftersom vi redan har en sådan (som min pappa snickrat av mitt och syrrans gamla klätterträd). Inspirerade av ljusstakar skulle de snickra egna. Jag bara väntade på att någon skulle göra illa sig på ett eller annat farligt verktyg, men allt gick bra, som tur var, och på något magiskt sätt lyckades jag koncentrera mig på jobbet och skriva klart det som skulle skrivas och sedan laga lunch till mig, och sedan till G.

När jag kom hem hängde jag en tvätt, men ångesten ville ändå inte riktigt släppa. Den hade också med mina 200 vårlökar att göra. Kanske femtio av dem hade jag lyckats få ner i jorden förra helgen, under stor fysisk ansträngning. Jag är tydligen inte gjord för att gräva, snarare för att tänka och skriva. Så hur skulle jag orka få ner 150 nu? Jag frågade M om inte han kunde hjälpa mig. Det var ju trots allt nästan fint väder (plusgrader och uppehåll) och klockan halv fyra ungefär tog vi bara tag i det och gick ut. M kom på en innovativ metod som gick ut på att han hackade ett hål med järnspett och jag pluttade i lökar. 150 hål senare var vi färdiga, och då var det mörkt. För mig var detta hur mycket enklare som helst. Jag kunde ligga på knä och han stå upprätt och hacka hål. Perfekt! 

Senare på kvällen fick jag feeling och gick ut på en promenad. Ända ner till storstranden gick jag. Där var det mörkt och öde. Vem hade trott något annat? Jag blev himlans trött i benen påvägen hem och satte mig och vilade på två ställen. Väl hemma hällde jag upp ett pussel. Redan när jag vände på bitarna började jag störa mig på motivet. Det är ett sånt där ihopphotoshoppat motiv som ser ut som ett foto men inte riktigt är det. Bilderna på bitarna blir så suddiga och irriterande. Men jaja, nu var det detta jag hade. Jag började som sagt med att vända på bitarna och sortera dem grovt i färg och ungefärlig plats på pusslet. Det är vilsamt att pussla, tycker jag. Det är ett sätt att få mig att sitta still, och det behövs, men det var promenaden som fick ångesten att till slut helt flyga sin kos!

När G nästan somnat/M gett upp nattningen satte vi oss i soffan och tittade på ett litet mysigt TV-program som visade sig vara helt perfekt för oss. Iskonstnärerna heter det och det handlar om de konstnärer som bygger upp sviterna på ishotellet i Jukkasjärvi. Halvtimmesavsnitt - helt lagom.

Så kom söndagen. Första advent. Inte en stjärna uppe. Klätterträdsljusstaken ännu inte framtagen. Men G och jag hade andra planer. Vi skulle åka och simma! Planen är att G ska öva sig på att simma med mig nu fram till april och sedan gå tio gånger till i simskola innan sommaren. Han har precis börjat våga simma i djupa bassängen, men av någon anledning stannar han och håller sig i kanten ungefär vartannat simtag. Jag tror det handlar om andningen och trygghetskänslan. Han behöver mycket trygghet, mitt barn. Men men, vi simmade en gång fram och tillbaka i djupa bassängen och sedan gick vi till lilla och simmade lite och lekte. Innan vi gick upp gick vi tillbaka till stora och hämtade ringar på botten varsin gång. I bastun var det varmt och skönt men kanske lite många tanter för Gs smak. 

När vi kom hem igen var det dags att fixa lunch och pussla... M hade tagit sovmorgon och hade enligt uppgift ont i huvet. Efter maten ville jag ta tag i detta med adventsstjärnorna och insåg att den gamla varmvita glittriga som jag köpte när jag var student skulle hålla ett år till. Lite trasig är den - men det syns inte, och den ska ju ändå bara hänga där. Det andra jag insåg var att vi inte hade någon glödlampa till den andra stjärnan, en i metall som min syrra hade i sitt flickrum. Eftersom jag satt en saffransdeg och inte orkade kontrakterades M och G för uppdraget att köpa en ny glödlampa. De promenerade till affären och fick både motion, skärmfri tid och nästan lite sol på sig. Jag passade på att städa fågelburen medan det både var ljust och uppehåll (hej vintern!). Och så pusslade jag lite till... 

När de kommit hem var det dags för utbakning av saffransbullarna. Det är Roys saffransbullar med mandelmassa, som jag brukar baka, men jag modifierade receptet lite och hade 2,5 dl vatten i degvätskan som tillägg till de 5dl mjölk, men lika mycket jäst, smör, salt, saffran och socker som i originalreceptet. Mjölet mäter jag aldrig. Lite havregryn smög jag också i... M ville vara med vid utbaket för att lära sig, men han ville helst inte kladda ner sig. Det lyssnade jag föga på. Kanske fyrtio bullar blev det. Först gick jag hem till min granne S med fyra stycken, och sedan satte jag i mig tre stycken själv vid vårt lilla adventsfika. G "bröt mot lagen" som han sa och sprang tillbaka till TV:n och åt sin där. Det är ju bra att han i alla fall vet att vi vill att vi alla ska äta och fika tillsammans vid köksbordet. Sedan pusslade jag lite till... M lagade egen lunch/middag (som bara han ville äta) och när han var klar med det och städat undan lite i köket (som var kaos) satte jag igång att laga köttfärssås till G och mig. Det är standard, men så får det vara. 

Efter middagen pusslade jag lite till och sedan gick jag ut på en promenad. Det duggregnade lite så jag tog på mig regnjacka. Och tur var la det, för innan jag kom hem igen hade det börjat ösregna. Fyra bullar till bortskänktes till våra grannar P&A och så pusslade jag lite till samtidigt som jag hjälpte G med kvällsfikat (vilket blev det han inte ätit upp av sin middag). Så var klockan halv nio och jag skickade upp G för att lägga sig med M. Tog på mig pjamas. Röjde vardagsrummet. Började skriva detta. Så kom G ner och ville äta mer, och då blev det ännu mer spaghetti och köttfärssås... nu har de tystnat och kanske somnat. M börjar jobba imorgon samma tid som vi andra sover som goast. Herrenadå. Ingen fattar att han orkar, men det gör han inte heller. När han ska jobba så tidigt som imorgon får G sova i min säng, så att jag inte stör M när jag lägger mig. För mig är det typ som att sova på hotell fast hemma! Jag kan nämligen ligga och läsa innan jag somnar, när jag sover i Gs säng. Och det ska jag göra nu. Just nu läser jag Nils Holgersson Tur och retur av Maria Ulfgard. Hon är litteraturvetare och det känns lite smånördigt och samtidigt mysigt att läsa den. (Lyssna på Vetenskapsradions tjugominutersprogram om barnens brev om Nils Holgersson. Så fint!) Förra helgen sträckläste jag Sarek av Ulf Kvensler. Mycket spännande (men med ett lite irriterande slut)!

Nåväl. Det är dags att knyta sig. Det är en dag imorgon också. Bullarna blev himmelska och stjärnorna kom upp till slut! Vi har till och med simtränat. Det här blev en adventshelg att vara nöjd med, även om den innehöll både lite jobb och lite ångest. Bra kämpat, Tove! Godnatt!