söndag 2 oktober 2022

Never ending hushållsarbete och en helg på vift

Åsa hörde av sig och skrev att hon hade skrivit långt, och det kan jag slå mig i backen på att hon har. Jag svarade att jag skulle läsa och sedan hämnas genom att skriva lika långt. Och sedan gick söndagen, som var idag. Inte har jag läst, och om jag läser nu så kommer jag varken hinna eller orka skriva sedan, känns det som. Os tengo abandonadas, är min känsla. Jag har övergett er, men precis som i staden Sevillas logga No m'adejado så är det så att jag inte alls har övergett någon - varken bloggen eller dess läsare. Vilka ni nu är. Kan ni inte skriva några rader och berätta? Gärna alla, men särskilt de som aldrig lämnar någon kommentar. Ni kan la berätta typ vad ni heter eller vilken bokstav ert namn börjar på, hur gamla ni är och vad ni helst gör en ledig dag. Tillexempel... (Tänk om ingen skriver nåt nu... då får la ni som brukar kommentera fylla på. Ni får skriva ändå, såklart. Alla får skriva!) Men nu var det ju inte det det skulle handla om. Vad skulle det handla om då?

Jag minns faktiskt inte vad jag har tänkt på den sista tiden. Kanske har jag tänkt lite mer på valresultatet, samtidigt har jag lugnat mig kring det, samtidigt inte. Jag har funderat på att gå med i ett politiskt parti, det jag röstade på i riksdagsvalet men inte kunde rösta på i kommunvalet pga deras inställning i skolfrågan (stor fråga i min kommun). Min granne som är med i ett annat parti, som jag aldrig kommer rösta på än mindre gå med i, tyckte jag borde gå med och försöka påverka inifrån. Och det är väl det enda rätta egentligen, men har jag tiden och energin? Eller borde jag gå med ändå och se hur det är. Gå på ett möte eller två och sedan göra ett av  tre val: 1. Fortsätta vara med som aktiv medlem, gå på fler möten osv, eller 2. Fortsätta vara med som passiv medlem eller 3. Gå ur partiet och tänka på att vi faktiskt har organisationsfrihet (tack vare demokratin). Tankar kring det, någon?

På tal om organisationsfrihet så var jag på ett så surrealistiskt och skräckfilmsaktigt (utan skräck, visserligen) föräldramöte i förra veckan. Det märkliga var att det var strömavbrott, just på skolan. Strömmen hade kommit och gått även i övriga delar av samhället men skolan var helt utslagen i flera timmar. När vi gick in i matsalen, en sådär 60 föräldrar, var det ljust ute men började skymma och ju längre mötet fortskred desto mörkare blev det. Ingen belysning alls på rektorn som pratade. Inga levande ljus, ingen nöd-ficklampa. Ingenting. Så märkligt. Det var nästan obehagligt att sitta där mitt bland andra skuggestalter och gissa deras reaktioner. Lika märkligt måste det ha varit för de som talade att inte kunna se hur väl åhörarna var med dem. Ironiskt nog var det också beredskapsveckan förra veckan, vilket jag påpekade för rektorn efteråt. Jag är dock högst osäker på hur förberedda de är på skolan för ett långvarigt strömavbrott. Inte beredda alls, antagligen. Har de vattenreserver, tro? Värmeljus? Nödbelysning? Har de bara smartboards som går på el eller även whiteboards? Man kan undra... Hur väl förberett är ditt jobb för långvarigt strömavbrott? Mitt är det inte alls, eftersom allt går via dator och internet.

Men organisationsfrihet var det ju! Jo! Det var en mamma som ville ragga andra föräldrar (gärna pappor, sa hon) till föräldraföreningen. Ingen sa JA!, ingen sa någonting förrän en annan mamma sa att hon kunde vara med lite grann. Check! Tänkte vi andra, då behöver inte jag vara med! (Hade detta varit mitt första år på orten hade jag gladeligen gått med, men nu känner jag att jag behöver energi till annat. Kanske  till det där partiet. Eller bara till barn, man, hem och återhämtning. (Intressant ordning där!) Det mamman sa, innan den mamman sagt ja, var att om ingen vill vara med så får vi rotera så att minst två föräldrar från varje klass är med ändå. Då tänkte jag på vår grundlag. Visst ingår organisationsfrihet i den? Då lär man väl verkligen inte kunna rotera något sådant? Föräldraföreningen är nämligen en förening och då måste det väl vara frivilligt att vara med? Detta vågade jag dock inte säga på det mörklagda föräldramötet, men ja, jag tänkte i alla fall på det. Vad tror ni? Är det som jag tänker, eller kan man tvinga folk?

Mer saker som hänt? Jo! Jag har varit en sväng i min gamla hemstad Umeå. Staden som fortfarande har en självklar plats i mitt hjärta. Fina, fina, hemtama Umeå med alla sina färgglada björkar och alla mina roliga kollegor. Några nära vänner utanför jobbet hann jag träffa också. Himla fint! I Umeå känner jag mig helt bekväm och helt hemma. I Umeå är det inte kontroversiellt att inte ha röstat på SD (eller ett parti som vill sitta i regering med SD). Det kanske det inte är här heller, men det känns nästan så. Det var himla härligt att komma bort, även om resan smolkades lite av min pågående förkylning, nr 2 för hösten. Jag var således ganska trött och täppt i hela huvet. Ändå hade jag roligt! 

På tal om åkommor: Jag fattar inte när jag ska bli friskt. Just idag känner jag mig visserligen rätt frisk, men jag har varit krasslig ända sedan jag fick covid i slutet av juni. Efter covid hade jag vaxpropp som misstogs för öroninflammation, sedan hörselgångsinflammation, sedan urinvägsinfektion, sedan förkylning 1, kvarvarande hosta, förkylning 2 och nu lite kvarvarande hosta. Pjuh. Nonstop infektioner! Inte konstigt att jag var helt slut i fredags. Jag sov både middag på lunchen och la mig och tittade på ett veckogammalt Svenska Nyheter innan jag cyklade hem.

Igår hade jag däremot energi, åtminstone en del av dagen, för igår döptes min kusins förstfödde son. En sådan söt liten parvel! Det var gudstjänst och tårtkalas och mingel. Jag träffade folk som jag inte träffat på länge (kusiner och deras kusiner och partners) och hade riktigt trevligt. Vi kom hem sent och ambitionen för idag var att inte göra någonting, så när jag ätit min frukost skrev jag en sketalång lista på vad som behövde göras: gå ut med soporna, dammsuga, skaka mattor, städa badrum, ta undan tvätt osv. Och när allt detta var gjort så började liksom omgång två: hänga ny tvätt, laga middag, städa undan i köket... never ending. Totalt never ending. 

Efter middagen, som lagades och serverades tidigt, och efter äppelpajen som bara jag ville äta, cyklade jag dock bort till min väninna i Bleket. Vi gick en promenad och det blev mörkt, men vi hann prata av oss om både jobb och familj och nu är det dags för en ny vecka. Det var skönt att få promenera och tjöta och titta ut över havet. Små grodor såg vi också, flera stycken. De går i ide på vintern. Visste ni det? (Det visste inte jag!) Här kan ni lära er det, annars: Djur som förändrar världen. Groda.

Och när vi ändå är igång, lite fler tips:

Dagens middag: Mustig köttfärssoppa

Dramalyssning: Före efter Estonia

Tänkvärt sommarprat med Norrlandsperspektiv: Sverker Sörlin

Ja, det var väl det jag hade att delge er denna mörka höstkväll. Imorgon börjar som sagt en ny vecka. Jag hoppas på att inte vara lika trött och jag hoppas på att fortsätta helga återhämtningen.

Skriv gärna några rader som sagt! Berätta något om dig själv eller vad du vill läsa om, så kanske jag skriver om det någon dag! Nu ska jag hoppa in och läsa vad Åsa skrivit om när hon var vilse i Tanger! Gör det ni med!

18 kommentarer:

  1. Men vad trist med alla dessa infektioner! Så kan du ju inte ha det! Försöker komma på något bra tips om hur du ska bli av med det, men kommer inte på något, förutom runstreak - att springa minst 1,6 km om dagen. Jag var frisk hela det året jag sprang och blev inte ens sjuk av covid. Allergierna jag brukade ha (kliiga ögon och nysningar och täppt näsa) försvann helt. Värt ett försök? Man kan lunka fram, varva med att gå...

    SvaraRadera
  2. I och för sig fick jag bryta min runstreak p g a ont i kroppen. Tror dock inte jag fick ont i kroppen av löpningen, utan antingen är det nog en biverkning av ny medicin (mot eksem) eller typ...åldern. Den där åldern. Jag är ju inte så ung längre. Men du är!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag är ung och jag gillar att röra på mig. Dessvärre känns det väldigt långt bort att jag skulle börja springa, men vem vet. Just nu ligger jag på denna nivå: cyklar elcykel 4km per dag (till och från jobbet) och promenerar 6000 steg några dagar i veckan. Livet tar för mycket tid...

      Radera
  3. Kul att du skriver! Jag vill ju också! Men tiden! Återhämtar mig efter tuffaste jobbveckan i mitt liv, åker iväg på nästa om två dagar, och tar vara på varje minut med barnen däremellan. Mycket roligt och tacksamt jobb, men tufft som tusan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det låter tufft att vara reseledare hörru. Det hade varit intressant om du kunnat skriva om det men fattar att det kan vara svårt. KRAM

      Radera
  4. ja eh heeeeei.....jeg bor på en plass som er nord for umeå og det er ikke første gangen jeg kommenterer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Heej! Ja, du gör ju det! Det hade varit häftigt att åka upp dit nån gång och titta på din pinnekunst.

      Radera
    2. men nå er min pinnekunst over hele sverige! lund, simrishavn, stockholm, luleå, boden- big in sweden!

      Radera
  5. Jag är en av dem som ”smyger i buskarna” och sällan eller aldrig lämnar en kommentar. Hittade din blogg hos Annika och tycker dina inlägg är både tänkvärda, jordnära och roliga.
    Jag är 38 år, gift och bor i Norge.
    3 barn (15, 11, 9 år) som ska skjutsas än hit än dit på olika aktiviteter.
    Jobbar som anestesisjuksköterska med allt vad det innebär av obekväm arbetstid.
    Min egentid går jag en lång tur i skogen med vår hund, nedsjunken i soffan med en bok eller en stickning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Välkommen fram bakom busken Ingalill! Vad roligt att du kommenterar idag i alla fall! Fint att du tycker mina inlägg är tänkvärda, jordnära och roliga. Ibland har jag roligt när jag skriver men om du vill läsa nåt som är roligt på riktigt så är det Åsa i Bortugal du ska läsa. Hon har kommenterat här ovan, bara att klicka sig in! Din egentid låter som min, iaf i den ideala världen. Har ingen hund än, dock.

      Här är två inlägg jag skrivit om min upplevelse av vården, om du vill läsa så får du men inget tvång såklart. http://tovetankar.blogspot.com/2017/03/prata-med-varden-om-varden.html
      http://tovetankar.blogspot.com/2016/11/minimalistiskt-liv-pa-iva.html

      (Det finns mer under etiketten vården.. hehe)

      Radera
  6. Jag är en bra/dålig bloggläsare. Bra eftersom jag älskar formatet och läser ett helt gäng bloggar, dålig eftersom jag aldrig kommenterar. Inte hos någon, det har liksom bara aldrig blivit av. Nåväl, heter Karolina är mitt emellan fyrtio och femtio och jobbar som gymnasiebibliotekarie. Född i Övik och bott i en rad olika städer, bland annat Umeå, men har hamnat i Sörmland och har där blivit kvar i över femton år. Gift med en skåning sedan många år tillbaka och... ja men det kanske räcker som introduktion :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Karolina! Vad roligt att du ändå skrev en kommentar nu! :) Det blir jag glad av! Bibliotekarie låter som ett härligt jobb! Det hade jag nog kunnat tänka mig. Vad läser gymnasieungdomen idag?

      Radera
  7. Hej! Jag heter Maria och är (också) bibliotekarie. Gift med en engelsman och har ett barn. Strax innan pandemin ”upptäckte” jag släktforskningen och gav mig hän åt den. Skriver en blogg för familjen, om släktens kvinnor genom tiderna. Tycker om att gå långpromenad i naturen och dricka bubbel på stan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maria! Skoj med en till bibliotekarie och en till som är gift med en europé, även om inte jag är gift än då... Spännande med släktforskning också! Och långpromenader i naturen är ju det bästa!

      Radera
  8. Hej! Jag läser här då och då och kommenterar ibland. L, två barn, en man, ett hus och en trädgård på en annan del av västkusten. Bloggar på livetpavastkusten.wordpress.com om stort och smått i livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej L! Jag läser din blogg också ibland. Borde göra det mer regelbundet! Välkommen hit! Kul att du lämnat en kommentar! :)

      Radera
  9. Hej! Jag heter Linn och har flyttat hem till min hembygd från storstan sedan ett par år tillbaka. Jobbar som ansvarig för kundupplevelsen och digital utveckling på ett av Sveriges största livsmedelsföretag och gillar mest att vara hemma och skrota med mina barn på fritiden.

    Appropå föreningsfriheten så tänker jag att alla tänker/mår/resonerar som du. Ingen orkar/vill/har driv, men någon måste ju göra det för allas barn går ju i skolan. Tycker att rotation är det mest demokratiska för då hamnar det inte på några duktiga flicka-mammor som tar på sig ännu mer än de borde bara för att ingen annan steppar upp. Mvh är med i föräldrarådet och det är URTRÅKIGT, men tipsar om att komma överens med lite andra föräldrar man gillar innan mötet att ta på sig det tillsammans så slipper man iallafall deala med okända föräldrar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Linn! Jo, vi har ju gjort lite samma typ av flytt ungefär samtidigt. Intressant tycker jag! Visst är det hur skönt som helst att bo på ett mindre ställe? Du har för övrigt rätt i ditt resonemang, men jag känner inte att jag får ihop det just nu. Jag kanske går in i det senare, vi får se.

      Radera

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...