En jojomorgon, två basar, tio tusen steg, fyra burkar marmelad och lite politik i september

Rosenskära Candy Stripes och Sommarrudbeckia Rustic Dwarf

Igår blev det en riktig sådan jojomorgon, som jag inte gillar. Den var jojo för att jag först skjutsade G till skolan, sedan handlade (och tjôtade med folk i affären), sedan gick in till rektorn och berättade att min son skurit sig ganska illa i pannan på ett byggstaket på skolgården, sedan körde hem med maten och till sist körde till mitt jobb. Det tog kanske inte så lång tid egentligen men det kändes som om jag aldrig kom dit jag ville. Väl på mitt jobb hoppade jag över min ryggträning och satte igång att arbeta istället. 

September har börjat med besked och det är stort kursslut (vilket betyder arbetstopp), möten, resor till två olika fd hemstäder, sjukhusbesök och så vidare planerat. Dessutom är det val och röjning och demonstration på gång. Och när september precis slutat blir det dans en hel söndag i min by. Hur kul som helst (!) men en del att fixa innan. Läs: skapa, skriva ut och hänga upp affisch. Jag har gjort en marknadsföringsplan och den är ambitiös. 

Inte konstigt att jag vaknar vid 04.25 och får stresspåslag efter att jag varit uppe och kissat... M får lugna mig genom att krama mig eller hålla mig i handen och säga Såja, visserligen på beställning, men det funkar ändå. 

När energin fortfarande var kvar efter semestern (den börjar nog avta snart) peppade G och jag igång på instrumentet bas. Vi pratade både om elbas och kontrabas. Han var inte helt säker på om han ville börja spela något av dessa instrument men vi bestämde ändå att jag skulle höra av mig till kulturskolan och fråga om han kunde få komma och titta och klämma och känna lite. Det fick han så igår åkte vi dit! Han var lite pirrig innan och ville inte stanna så länge, men det gick ändå bra när vi var där. Han tittade på basläraren de reojo (han sneglade från sidan) och höll mig i handen ungefär hela första halvan av de tjugo minuterna vi var där. Men jodå, han vågade prova båda instrumenten och till och med stråken, men den var lite svår. Sedan ville han åka hem. 

Det han främst var peppad på var att ha en egen elbas hemma. Kanske var han inte lika peppad på att gå på baslektioner på kulturskolan. Lite oklart där... Och jag tänker att det behöver vara mer klart och tydligt innan jag anmäler honom. Jag sa till läraren att vi skulle fundera, men det enda G funderade ut igår var att han ville ha en alldeles egen bas, vilket lite osökt påminner mig om att jag ville ha en alldeles egen häst, men kanske inte ville gå i ridskola. Gärna i trädgården... Och jovisst det kunde jag väl ha, sa pappa, när jag blivit vuxen och flyttat hemifrån! Konstigt nog har jag fortfarande inte gjort slag i saken.

Jag sa till G att det är dyrt med elbas och att du behöver lära dig spela i kanske ett år först så kanske du kan få en när du fyller elva om du fortfarande tycker det är kul då. Det kändes rimligt. Kulturskolan hyr ut billigt. M var med på detta, han tyckte också det lät rimligt. 

Men! Så pratade jag med en kollega idag som är musiker. Han gör sån skrikmusik. Han sa att man kan köpa en billig elbas och låta honom klinka (eller vad det nu heter) även om han inte går nån kurs, och att detta visst skulle kunna ge något. Han liknade det vid att ha böcker hemma. Jag kollade på sidan han nämnde och jo, det finns elbasar för 1400 kr. Så vem vet, det kanske blir en julklapp? Just nu har han en leksaksgitarr och en leksaks-el-gitarr utan strängar... Så vad som helst är ju en uppgradering från det.

Och kanske är det bättre att han inte går på några lektioner innan han själv är motiverad, istället för att jag ska tjata, ta dit honom och att det ska ta energi som han så väl behöver för läxor och tid som han så väl behöver för återhämtning efter skolan. Någon som tycker något i frågan? (att tillägga i ekvationen: vi bor på hundra kvadrat och det är redan lite trångt med grejer, men en elbas kanske man kan hänga på väggen...)

Efter middagen och att vi gjort klart läxorna igår behövde jag verkligen komma ut. Jag var stressad fortfarande efter vad det nu var på jobbet och allt. Visserligen hade jag varit ute på holmen och ätit "smutsiga" pommes frites med räkor till lunch med min vän E från grannbyn och firat mina tio år som tillsvidareanställd på ett jobb jag fortfarande trivs väldigt bra på, solat lite vid en klippa i badviken osv, men jag behövde ändå gå av mig en sväng, så G och jag gick ner till affären för att panta och köpa citroner till dagens marmeladkok. Väl där träffade vi han som gjort dokumentärserien Fiskarnas rike, men mer om det nedan. Och när vi kom hem igen hade jag vips gått 10 000 steg (totalt under dagen), också lite tack vare min irriterande jojomorgon.

Så idag torsdag var det också en hel del stresspåslag på jobbet pga det ena och det fjärde, t ex fuskande och blåljugande elever, och jag avslutade det hela med att promenera hem i duggregnet. Det var trevligt. Jag pratade med mamma samtidigt i telefon. Hemma serverade M pommes frites och fabriksrullade kalkonköttbullar. Nåja, det var mat, och han städade köket sedan. Vi tog en vilostund i sängen när han läste sagan El círculo de los 99 av Jorge Bucay (i boken Déjame que te cuente) och jag försökte få honom att fatta att han ska vara nöjd med vad han har, för det är den sensmoralen sagan har. Det är en mycket bra bok och den finns på fem bibliotek i Sverige ser jag. Bara att fjärrlåna! 

Efter denna lilla vilostund gick jag ner för att koka päronmarmelad. Jag ballade ur lite och tog mig vatten över huvudet och kokade på 2250 gram päron, dvs en och en halv sats från detta recept. Det blev en jäddra massa, eller rättare sagt 4 glasburkar. Nästa gång kan jag kanske komma ihåg att det räcker med en enkel sats. Men syrran ska få två burkar. Det kan hon behöva. Och jo, päronen var gratis och lokalodlade i mina föräldrars trädgård. (Jag älskar färska lite hårda päron!)

Så ja, så går en vardag i början av september. Det ena och det andra gör man. Det ena och det andra ligger framför en. Och om nio dagar är det val och jag kommer rösta för moder jord, som ni säkert redan förstått, eftersom vi måste vända den här otroligt skadliga temperaturökningen fort. Här har ni lite underlag om ni behöver motiveras: Naturskyddsföreningens valkompass, Djurens rätts valguide och så Klimatgranskarens sammanställning av tre olika valguider.

Eller så läser ni bara Far inte till havet av Elin Anna Labba och ser Fiskarnas rike och funderar ett varv över både samernas och fiskarnas rättigheter och över att vår näringsminister uttalar sig respektlöst mot FN i fråga om hur väl vi i Sverige ser till samernas perspektiv. "Jag kommer rösta för fiskarna" sa jag till Fiskarnasrike-killen som jag träffade igår på mataffären. Han bor här i byn bredvid. "Bra!" sa han, och jag hoppas att han förstod att jag menade djuren och inte (de storskaliga) fiskarna som fiskar fiskarna.

Men ja, alla gör ju som de vill och som de känner är rätt. Huvudsaken är att sätta sig in i det hela, t ex genom att fundera över vad man tycker är viktigast och vad man tycker bör göras inom det området och sedan kolla upp vad partierna lovar inom just det området eller vad de gjort hittills. För mig är det som sagt miljön, men även demokratin, freden, jämlikheten... Ja, samhället är så mycket men nu är det dags för mig att sätta in fyra marmeladburkar i kylen, äta min kvällsgröt och gå upp och sova.

Tack för att ni läste! Hoppas september är snällt mot er och att rätt sida vinner valet!

En sommarresa genom Sverige

Förra året när jag näst sista dagen satt på sängkanten i vårt rum i strandhuset i Spanien bestämde jag mig för att denna sommaren skulle jag se till att vara i en röd stuga på landet i Sverige. Jag ville ha en Sverigesommar, och en Sverigesommar fick jag. 

En vecka efter Ms och Gs hemkomst från Spanien packade vi ihop det vi trodde att vi skulle behöva och styrde kosan norrut, närmare bestämt mot Storlien. M körde upp bilen via Karlstad (där han träffade Lars Lerin lite oväntat) och sedan till Mora där han sov en natt för att sedan köra genom den ändlösa skogen till Storlien. Medan han företog sig detta äventyr åkte syrran, hennes son, G och jag buss till Nässjö och sedan nattåg till Storlien. Det var snälltåget och eftersom det var ganska rejält försenat till Nässjö hann vi gå till en mycket fin lekplats vid Ingsbergssjön och två av fyra fick leka av sig, tre av fyra fick glass. Själv åt jag sushi som vi precis hunnit köpa på Göteborg Central. Lärdom till nästa gång: Gör allting i god tid! Tänk att allting tar minst en kvart extra mot vad du tror (köpa mat, gå och kissa). 

Vi släntrade ner till perrongen i Nässjö i lagom god tid och nattåget kom in. Vi hittade vår kupé som var varmare än varm och gjorde oss hemmastadda. Det lilla vädringsfönstret hölls öppet trots ett enormt oljud utifrån. Det lät som ett motorljud. Elen i eluttaget under bordet funkade inte (tur att jag tagit med powerbank!), tvålen i toaletterna var slut och ett handtag var borta på en dörr mellan vagnens entré och korridoren. Allt detta har jag nu felanmält och frågat om kompensation för... Vi får la se vad de säger. Men, trots allt somnade vi faktiskt alla och sov tillräckligt gott under natten, om än i några omgångar.

Till Storlien anlände vi osannolikt nog vid utsatt tid och vi vandrade den korta men backiga biten upp till Storliens Högfjällshotell, något överdimensionerat för den ganska lilla skara gäster som befann sig där just då. Vi hade bokat ett rum per familj, vilket var ett genidrag. Det är skönt att komma undan en stund och lättare att få till vila under dagen. 

Vi åt hotellfrukost, packade om lite och begav oss ut på en första liten fjällvandring. Vid detta laget var M fortfarande i Mora och kollade in Anders Zorns konst. Syrran, jag och pojkarna gick mot två fjällsjöar och badade först i den ena, åt lunch på vackert ställe och sedan badade vi i den andra. Syrran och hennes son höll sig till pasta och pesto hela vistelsen medan G och jag första dagen åt makaroner och frysta fabriksrullade köttbullar som hållit sig någorlunda kalla då jag lagt dem i ryggsäcken tillsammans med två frysta vattenflaskor. Maten lagades på varsitt stormkök. Denna första dag var det verkligen  varmt. Kanske 26 grader och sol. Därför baddade vi i den första fjällsjön, trots att den var så kall att det nästan gjorde ont. Efter lunch traskade v i vidare till den andra fjällsjön. Där vilade vi, doppade fötterna och sedan hittade jag en långgrund liten sandstrand. I denna sjö var det mycket varmare. Norra och Södra Sandtjärn heter sjöarna, förresten! Vi var de enda som badade där. Två män stod en bit bort och fiskade. 

Efter badet gick vi tillbaka till hotellet och kunde checka in och få tillgång till våra rum. Barnen ville genast prova hotellets pool men den var tyvärr stängd första dagen, eller "tyvärr". De två andra dagarna var den öppen men den var så kall att varken syrran eller jag kände för att doppa oss, även om vi tillslut gjorde det ändå. 

M kom upp framåt eftermiddagskvisten och vi lastade in, han duschade och sedan åt vi middag på hotellets soliga veranda. De hade en bra meny med både god vuxenmat och bra barnmeny. Systersonen fick visserligen ett meltdown när han fick fel mat, och dessutom varit hungrig i någon timma, men detta rättades snabbt till av köket. Jag förstår honom verkligen. När man är verkligt hungrig vill man ju bara ÄTA, och det enda man vill är att någon ska ge en mat nu! Och gärna rätt mat, särskilt om man är ett barn som vill ha viss mat och inte annan...   

Nåja. Dag två var det dags för den riktiga fjällvandringen. Denna hade syrran och hennes son testat ut redan året innan, när de var där själva. Mycket bra faktiskt att de hade rekat! Denna tur kallas för Blomsterstigen och anlades redan på 1890-talet av doktor Ernst Westerlund. Vi vandrade först över skidbackarna fram till Ernstkumlet där vi lagade mat i skydd av ett slags vindskydd. Konserverad köttfärssås och makaroner till G, M och mig, pasta och pesto och oliver till syrran och hennes son. En dimma (eller ett moln) svepte in och det blåste ganska kallt. Jag var glad att jag tagit på mig ganska mycket kläder (t ex ylleunderställ) men jag frös om armarna. Vi vandrade  vidare över fjället och kom strax upp på kalfjället. M blev lyrisk, som man blir, vid sitt första möte med denna annorlunda värld!

Vi stannade vid Vindarnas tempel och kokade kaffe och te, åt choklad och tog igen oss lite. Innan vi kom fram till hotellet igen lyckades vi identifiera kungens fjällstuga. Roligt tyckte systersonen och jag! Detta var nog första, men absolut inte sista, gången jag under resan utropade att "Här har jag varit när jag var nio år! Jag känner igen mig!". Jag var nämligen på en pensionärsresa till Storlien med min mormor och JHF när jag var nio år.

Vandringen tog nog totalt ca 5 timmar och var drygt 6km lång. Jag har för mig att vi gick från hotellet kl 10 och kom tillbaka strax innan kl 15. Så trött i benen var jag! Och frusen om armarna! Vi vilade en stund och sedan var det dags för ett dopp i en kalla poolen. Nåja, barnen hade roligt i alla fall.

Vi kom in en så bra rytm tycker jag. Frukost, vandring/utflykt inkl lunch, vila familjevis, bada i poolen, vila barn+M och syrran+jag med korsord i hennes säng, middag, skärmtid/korsordstid, sova.

Dag tre tog vi bilen till Tännforsen och Handölsforsen. Även här hade jag varit som nioåring, kunde jag konstatera. Det var två väldigt häftiga vattenfall med tillhörande forsar. Väl värda ett besök. Tännforsen är mer lättillgänglig och preppad än vandringen vid Handölsforsen. Den senare innehåller visserligen en hängbro för lite extra spänning! Mellan besöken vid vattenfallen åt vi lunch i Duved. 

Sedan var det bara en natt till i Storlien och dagen därpå skildes vi åt. G och M och jag tog bilen vid halv tio söderut. Vi stannade i Hallen och åt lunch i småbåtshamnen i Storsjön. Där finns det bra med bänkar och bord. Det blev makaroner och ölkorv och passerade tomater. Så bra och smidigt att ha med sig stormkök måste jag säga! Billigt, bra och mysigt!

Sedan åkte vi och spontan-hälsade-på en vän från Umeå som jag inte träffat på åtta år. Hon bor en halvtimma därifrån. Tur att hon var hemma för det var mycket fint att ses!

Efter detta stannade vi vid Fjällkonditoriet i Oviken och jag köpte mjuka tunnbrödskakor, G fick en glass och M klämde en tårtbit. Så åkte vi igen. Efter en liten stund mötte vi en bil som blinkade hysteriskt med helljusen. Något händer längre fram, sa jag till M. Sakta in lite. Och mycket riktigt, lite längre fram låg en bil halvt voltad vid vägrenen. Det hade redan stannat två personbilar och två motorcyklister så vi kunde lugnt köra förbi. Efter en stund mötte vi ambulans med alla lampor och ljud på, två räddningstjänstbilar och två brandbilar. Senare läste jag att en person fått åka till sjukhus med ambulanshelikopter. Ambulansen kom ikapp oss sedan men körde långsamt. Kanske hade den inte lastat någon, eller så hade den lastat någon som var så skadad att den var tvungen att köra försiktigt. Vi vet inte.

Hela den dagen, hela den långa, långa vägen till Mora genom skog, skog och mera skog, satt jag och var helnervös för att vi skulle volta. Kör långsammare, kör inte så långt ut mot kanten, satt jag och sa oräkneliga gånger till stackars M. Själv hade jag kört från Storlien till Hallen och sedan körde jag från Vemdalen till Sveg. När jag kör själv känner jag åtminstone att jag har kontroll. Men M kör väldigt bra, det gör han faktiskt!

Till slut, till sluuut kom vi fram till Orsa där vi tänkte äta middag. Jag hade ringt för att boka bord på Brasseriet på udden men inte kommit fram. Vi åkte dit ändå. Klockan var halv sju och jag var superhungrig. Men nej, tyvärr, de kunde inte ta emot oss trots en mängd tomma bord. De  var bara två som jobbade med serveringen tydligen. Dåligt. Jag gav dem en ganska sur blick och sedan åkte vi till plan-b som vi sett på vägen dit. Vasakällaren. De hade mat. Punkt. Maten mättade. Punkt. Det fick duga. Punkt igen. 

Sedan besökte vi Orsa hembygdsgård och jag fick klappa på timmerstugor och blev lite mer harmonisk. Då konstaterade vi också att vi lika gärna kunnat göra mat på stormköket där och sparat en femhundring, men whatever nu var vi ju mätta.

Till slut kom vi fram till Mora och det hotell vi bokat, som faktiskt visade sig vara bra. City Stay Fridhemsgatan heter det och man har tillgång till kyl och mikro samt kök men ändå ett fint rum med egen toalett och dusch samt att man inte behöver städa. Detta var samma kväll som VM-finalen och M och G gick till en sportbar för att titta på den. Jag däckade under tiden i sängen. Illamående av trötthet.

Morgonen efter var det dags att bege sig mot Sunne. Men först ville jag besöka en levande fäbod i Dalarna. Den fäbod i Älvdalen som jag jobbat på en dryg vecka i tonåren verkade tyvärr ha lagt ner men jag försökte hitta en annan. Tyvärr kunde Dalarna inte uppbåda en enda levande fäbod att besöka, eftersom informationen på nätet visade sig inte längre stämma. Ett hett tips om du vill besöka en fäbod är att ringa dit först och fråga! För fäbodar ligger liksom inte direkt nära varken något samhälle eller någon större väg... skulle det visa sig.

Istället för att misströsta helt sökte jag istället upp en säter i Värmland. Jag hittade faktiskt en på första försöket som vi skulle få besöka. Den heter Kårebolssätern och den ligger mycket längre in i skogen än vad du kan föreställa dig. Jag måste ha läst kartan lite fel för jag trodde den låg 4 km från stora vägen, men det visade sig vara snarare en dryg mil som min stackars man var tvungen att köra på grusväg. Först körde han i 12km/h men sedan vågade han öka till åtminstone 25. Han var supernervös hela tiden att bilen skulle gå sönder på grund av gruset, och jag försökte lugna från baksätet. Till sluuut kom vi fram. Där fanns blåbär och G blev på gott humör. M tyckte fortsatt att detta  var den mest ovärda och onödiga omväg vi kunnat ta! Vi promenerade över sätern och jag träffade en man som bodde i en av de små stugorna och han berättade lite. Det var fint. Sedan åkte vi därifrån, en något kortare väg. 

När vi väl kommit ut på stora vägen igen (väg 62 denna gång) åkte vi snart förbi Norra Ny Kyrka. M tyckte den såg häftig ut och vände. Den var faktiskt häftig! Byggd med tjärade träspån luktade den mycket gott i solskenet. 

G och jag gick till en lekplats bredvid medan M utforskade kyrkan invändigt med hjälp av en turistbroschyr en årskurs 2 tillverkat år 1972. Sedan körde vi vidare mot stugan i Sunne.

Det är intressant det här med att åka bil. Det tar alltid längre tid än vad google maps säger, kanske för att jag sitter och ropar att man inte ska köra så fort. Det tar också längre tid eftersom man kanske ser ställen man vill stanna vid, eller rentav behöver stanna för att äta och röra på sig lite. Det är smidigt att man kan stanna varsomhelst men samtidigt tar varje stopp ca 30 minuter extra, åtminstone för oss. Till slut får man känslan att man aldrig kommer komma fram!

Till stugan kom vi åtminstone fram klockan halv fem. Jag insåg att jag inte skulle orka laga middag så vi åkte ganska omgående in till Sunne och åt sushi i parken. Sedan handlade vi på Coop (vilket var en pärs för trötta mig) och så åkte vi tillbaka till stugan. Stugan var förresten mycket fräsch och fin och ligger lite utanför Sunne, på landet-landet. Jag kan verkligen rekommendera just den stugan! 

Dagen efter åkte vi till Sunne Sommarland, något G längtat till länge. Sist vi var där var väl för tre år sedan. Fortfarande tyckte han dock barnavdelningen var bäst och roade sig intensivt där i säkert två timmar. En smart sak var att vi tog med pastasallad som vi åt på gräsmattan, istället för att köpa flottiga hamburgare och kebab. Varför är sådan skräpmat så lättillgänglig? Varför har de inget vettigt? (okej, jag tittade inte ens på menyn men ändå)

Vid fyra lämnade vi stället och begav oss till stugan. Där åt vi middag och vilade. Sedan blev jag oerhört sugen på en grusvägspromenad så jag begav mig ut. Hittade en runda i appen Naturkartan över Berga, som jag gick. M och G hämtade mig i bil innan sista asfaltssträckan. Skönt! Jag var rejält trött i fötterna eftersom jag dumt nog gått i sandaler.

Dagen efter åkte vi till Kil och åt dumplings på bästa dumplingsstället jag vet. Det ligger på Storgatan. När vi var mätta och belåtna tog vi en stund på varsitt ställe. Jag på hantverksbutiken Händiga händer vägg i vägg, och G och M på lekplatsen. Sedan åkte vi vidare till Alma Löv Museum Of Unexpected Art. Mycket väl värt ett besök! Och konsten var verkligen oväntad och oväntat häftig! Vi tittade på allt vi orkade och sedan fikade vi, tittade lite till och åkte tillbaka till stugan efter ett kort stopp vid Mårbacka, som precis stängt för dagen.

Dagen efter detta var det dags för hemfärd. Alla var ganska trötta men jag bestämde ändå att vi skulle stanna i Köpmannebro och äta medhavd pastasallad på en brygga och titta på slussen, samt vid Håverud och titta på akvedukten. Vid detta laget var dock M väldigt less på mina extraturer att han stannade i bilen. G och jag traskade ändå upp till akvedukten och gick till och med över den. Häftigt och lite läskigt! 

Sedan åkte vi hem med bara ett kort stopp på en skolgård i Mellerud för choklad, frukt och lite lek.

Det var en väldigt fin semesterresa detta, måste jag säga. Hela dagen igår var jag dock helt slut och försökte verkligen ta det lugnt genom att läsa bok, rensa bort förväxta sockerärter och lusangripna rosenskäror samt tvätta. På kvällen åkte G och jag buss till Skärhamn för att äta på Thairestaurangen. M var i Göteborg och målade. 

Jag kan varmt rekommendera fjällvandring i Storlien för den som vill ha enkla dagsturer. Jag kan också varmt rekommendera Sunne och Sunne sommarland samt Alma Löv-museet. Dessutom är grusvägspromenader i sommarskymning mycket välgörande för själen!

En maxad sommardag

Vilken dag det blev, denna lördag rättså i början av juli! Jag vaknade ganska tidigt med efterdyningsångest och hade drömt konstiga saker också. Kände mig varm och kall, kall och varm, orolig, olustig, stressad över än det ena, än det andra. Varm kall, kall, varm. Väckte min man, sökte tröst. Insåg att det enda som skulle hjälpa var att gå ner och äta frukost. 

Sagt och gjort. Jag satte mig ute på baksidan under en något mulen himmel. Underbart med mulet efter många dagar med strålande sol! Jag åt min frukost i lugn och ro. Skrev lite med syrran. 

Kom på att jag behövde vattna mina tomater, som växer i ett växthus i mina föräldrars trädgård. Så jag duschade och cyklade dit. Vattnade. Ringde en zoobutik på ön för att fråga om de hade kanariefågelfrön, eftersom jag insett att deras fröblandning kommer ta slut medan vi är iväg på semester och vi ska åka rätt snart... Detta var en del av morgonstressen. Men ja, de hade fröblandning. Perfekt. 

Jag satte mig i en skön utefåtölj och ringde syrran. Hon ångestlindrade mig och sa att jag skulle orka cykla för att köpa fågelfröna. Det var mitt förslag och hon hejade på. För att komma till zoobutiken var jag dock tvungen att cykla över halva ön, tur att jag satt cykelbatteriet på laddning! Tur att jag åt två knäckemackor med rökt bog innan jag gav mig av! 

Jag cyklade och cyklade och efter 40 minuter stannade jag och guidade två vilsna turister som också var ute på cykeltur. Sedan cyklade jag vidare. Trampelitramp. Det var så vackert överallt! Åkrar, ängar, blommor, en ko som betade i sin hage med sina två kalvar. Hej kosera! Trampelitramp. Jag kan cykla! Jag kan cykla av mig min ångest! Det var varmt och härligt, molntäcket hade lättat, fartvinden svalkade skönt. 

En timma tog det totalt att cykla till fågelfröbutiken. Sedan var det bara att cykla tillbaka... M var snäll och hade sagt redan innan jag gav mig av att han kunde hämta mig om jag behövde det, men det behövde jag inte. Jag var stark, jag var glad, jag cyklade!

Så stannade jag på en liten saluhall för att se om de dagen till ära serverade lunch, de har gjort det på lördagar under våren nämligen.. men nej tyvärr, inte idag. Men istället träffade jag mina tågvänner och fick prata lite med deras ettåriga supersöta dotter och sedan fick jag ventilera en lång stund med mamman. Det var som ekologiskt balsam för själen! Helt fantastiskt! Efterdyningsångesten försvann helt och hållet! Hon läkte mig.

Under samtalet hade jag hunnit bli hungrig och köpte några små goda tomater, en underbart god bulle som pappan i tågkompisfamiljen bakat, och en drickyoghurt. Mycket gott. Helt normal lunch, säger vi... Så tog vi sällskap till hennes hemort, tågkompismamman och jag. Vi cyklade genom en granskog med schackspel. Sedan trampelitrampade jag vidare hemåt. Rätt trött vid det här laget! 

Kom hem. Drack kall gazpacho från en annan dag, ät varm ängamat från annan dag, rostade två mackor jag bakat igår. Kraschade i sängen i en timma.

Sedan var min systerson mer än redo för att paddla SUP. Och eftersom jag hade nyckeln till min väns sjöbod där vi gemensamt har två suppar skärpte jag mig, tryckte i mig en banan och tog bilen för att hämta syrran, systersonen och nysvågern (även kallad "J som lever"). 

Vid sjöboden var det Varmt. Syrran och nysvågern pumpade upp vår SUP som blivit lagad sedan sist och sedan var det bara att sjösätta och börja paddla. Syrran och pojken på den ena, jag på den andra, nysvågern tog sitt dokumentationsansvar på allvar och fotade med riktig kamera med objektiv från bryggan. 

I lite mindre än en timma paddlade vi runt och sedan badade vi och aktade oss för de blå brännmaneterna. Så kom E i grannbyn och sa hej, tog över nycklarna (som var hennes) och bytte om för att bada med sin familj. De hade stort behov av att återförebas med havet efter en inlandssemester! 

Vi åkte hem och jag släppte av syrran och company vid våra föräldrars hus, ringde M och sa att han fick koka spaghetti och värma köttfärssåsen, för vid detta laget var jag både hungrig och trött! 

Efter middagen gick vi tre ner till närmsta havsvik och G och jag kvällsdoppade oss medan M målade akvarell. Jag satt en stund på en solvarm klippa och en stund på en brygga och tittade på G som lekte så fint och harmoniskt. Det var en mycket fin och stilla stund. Var och en pysslade på med sitt, vi var tillsammans utomhus och vi var i harmoni. Vid tjugo i åtta ville G gå hem och då gjorde vi det. Vi kom överens om lekstund eftersom han suttit otroligt mycket vid skärm under dagen. Och här är vi nu. Jag sitter på altanen och skriver detta, G spelar ett litet retro Nintendospel efter att ha lekt i nästan en timma med sina leksaker. 

Det är snart dags att avrunda dagen. Plocka iordning lite.. jag ska hänga en tvätt och sedan hoppas jag på att sova riktigt gott inatt efter denna maxade sommardag! 

Fint födelsedagsfirande och vårens första dag

Inte för att jag fyllt år riktigt än, men igår firade vi min kommande mycket jämna födelsedag. Min amiga och colega J i Spanien trillade nästan av stolen idag när hon insåg att det är jag som fyller fyrtio och inte min man (som ju redan fyllt femtio!). Te sigo viendo como una niña skrev hon som reaktion, alltså att hon fortfarande ser på mig som en ung tjej. När vi träffades var hon 36 och jag 23. Åren går, som bekant.

Så igår drog jag ihop familjen till ett litet födelsedagskalas. Min man kunde inte vara med riktigt, eftersom han jobbade, eftersom han kör buss, men han anslöt lite senare. Jag hade lärt mig av min vän E i grannbyn och börjat laga mat några dagar innan. Jag serverade (för årstiden lite väl) kall jordgubbsapelsinchilisoppa till förrätt, två varma goa lasagner till huvudrätt (en vegetarisk, en med köttfärs) och fryst citruscheesecake till efterrätt. Kanske också den lite kall för årstiden, men jag tycker den är så sjukt god att den blivit standard på mina kalas. Syrran svängde ihop en god sallad med avokado, hjärtsallad, tomat och gurka. Vi skålade välkommen (första gången jag gjort det på en fest som jag ordnat!) i alkoholfritt bubbligt flädervin och till maten  fick man välja på Loka crush hallon eller vatten, samt jordgubbs- och myntalemonad. 

Innan efterrätten var det presentöppning och det var total jackpot måste jag säga! Först fick jag en superfin teckning som min systerson målat, med en stor fin rosa blomma och GRATTIS och en sol och en svart gubbe. Sedan fick jag två teburkar från G, som jag önskat mig explicit utan te i (eftersom jag har en hel del te som saknar burk). En superfin lagom stor och en annan modell enorm (sådana som tebutikerna har sitt te i, ni vet). Det visade sig att M valt den största, tänkte väl det. Han är ju lite "allt eller inget, gärna allt", så ja... Men det blir nog bra. Jag tänker att jag kan sätta i flera olika påsar med te där, men i sina respektive påsar. Det kan nog funka. Eller så har jag garn i den, som M föreslog. Två praktiska burkar, helt enkelt. Min pappa tänkte på Ior som fick en praktisk burk med lock av Nalle Puh sedan Nalle Puh försäkrat sig om att det var håning i hela burken och inte ost längst ner... 

Men jag kan försäkra er om att jag var långt mycket gladare än Ior på min fest! För plötsligt fick jag ett mycket vackert kort av min syrra, med den biologiska mångfalden på framsidan målad i akvarell. Men vad som stod i kortet var ännu finare! Hon har nämligen planerat en systerhelg i en inte allt för avlägsen framtid när vi ska äta på restaurang, sova hos henne och sedan gå på spa tillsammans! Helt fantastiskt. Jag började gråta! Dels började jag gråta för att jag ganska nyligen tänkt att det hade varit fint med en systerhelg snart, men samtidigt tänkt att hon nog inte har tid... Dels började jag gråta för att vi ska gå på spa! Och så började jag gråta lite också för att hon hade konspirerat med M och att M inte sagt något, även om han hintat om en överraskning, men den har jag tänkt kan vara lite vad som helst, alltifrån att alla mina kompisar från Umeå kommer hit (kommer inte hända, sa syrran) till att han ska sjunga en sång och dansa lite för mig... Vi får  väl se... Men troligtvis var det denna systerhelg han syftade på den där kvällen när han undslapp sig en pytteliten hint.

Plötsligt var det skattjakt! Pappa hade lagt ut säkert tio elva lappar i hela huset som jag med mycket god hjälp av barnen fick springa och leta efter. Till sluuut hittade vi ett egenskrivet presentkort. Jag ska få välja en fin klänning från Marimekko, Vamlingbolaget eller Paapii. Det kommer bli svårt att bestämma sig... (Dels för att de har så mycket fint, säkert, och dels för att jag är superointresserad av kläder, men jag får helt enkelt skärpa mig!) 

Jag var helt slut igår när syrran, hennes kille och son åkt. Vi spelade kortspelet 31 och sedan var det dags att se mello (G) och vänta på att M skulle komma och käka efter sitt arbetspass. Jag la lite pussel. Mamma och pappa diskade. Sedan kom M och han åt och så fick jag öppna även hans present. Och ja, också han har lagt märke till mitt ointresse för kläder och mode och hade därför tagit saken i egna händer och köpt tre plagg till mig från Gudrun Sjödén. Så nu kan jag bli en kulturtant helt på riktigt! Fantastiskt! 

Jag kände mig nämligen nästan som en kulturtant (fast jag såg nog mer ut som una niña) när M och jag var på dejt i Göteborg i fredags. I början kände jag mig dock bara fin och snygg med mina senapsgula strumpbyxor, svarta klänning från Monki i nåt syntetmaterial (säkert köpt innan G föddes) och mörkröda sidenkofta. M tyckte inte min vinterjacka passade till, men jag lyssnade inte på det örat. Vi tog bilen till en pendlingsparkering och sedan tåget in till stan. Vi gick först till en fotoaffär och M skrev ut lite bilder, sedan tog vi spårvagnen till Järntorget och gick i lagom sakta mak till den legendariska vegetariska restaurangen Solrosen. Åtminstone är den legendarisk för mig. På vägen dit passerade vi ett sött galleri Galleri Grön med snygga lite annorlunda tavlor som såg ut att föreställa Klädesholmen. Väl på Solrosen åt  vi givetvis mat och pratade. Jag berättade en lång lite halvkrånglig historia om när jag suttit vid samma bord en gång med tre olika killar som jag träffat i olika sammanhang men som jag sammanfört eftersom en av dem varit i Japan och en av dem skulle åka dit. När han som skulle till Japan gick satt jag och de andra två kvar. Då minns jag att en av dem sa att ja, det var sista gången du såg honom. Och det var sant! Han hade rätt! Jag har aldrig mer sett han som åkte till Japan. Jag vet dock (tack vare mina egna privata efterforskningar) att han är tillbaka i Sverige och har etablerat sig på arbetsmarknaden. Det känns bra. Han hade inte haft det så lätt. De andra två har jag inte heller träffat på tjugo år... men ja.. livet ni vet, åren går... 

Efter middagen på Solrosen strosade vi vidare genom Haga och jag gick in på Villervalla och spontanköpte ett plagg till en liten tjej (una niña helt klart) som snart fyller ett. Sedan gick vi i ganska rask takt genom Vasagatans allé till Avenyn och ner för den till Stora teatern. Vi hade nämligen biljetter till flamencoföreställningen Baile Sonoro. En gitarrist, en flamencosångerska och en dansare. Och en salong fylld av kulturtanter och deras väninnor eller män. Det var en häftig föreställning, minst sagt. Dansaren gick in i olika roller i varje låt, allteftersom hon bytte kläder. Sången var häftig och det kändes så spanskt. Jag grät lite först, för jag tänkte på landet vi inte bor i. Landet min man har lämnat för detta kalla... Efter föreställningen skyndade vi till stationen och tog tåget hem. Det var väldigt dimmigt och M körde så sakta han kunde hem. Vi lyssnade på introt till Twin Peaks. Det passade hur bra som helst, även om jag aldrig sett den serien. 

Men så ville jag berätta lite om dagen idag också, vårens första dag. Fast nu är det sent... Men jo... Solen sken plötsligt på förmiddagen! Solen sken och nästan all snö hade smält bort. Jag gick ut på baksidan och kände livet i mig! M hade glömt sin mobil hemma så jag tog med mig G upp till busshållplatsen för att överlämna den. Vi fick åka med till affären där vi lämnade ett batteri som vi hittat påväg till busshållplatsen i återvinningen och sedan promenerade vi hem. Då bestämde vi att vi skulle gå på utflykt efter maten, men eftersom jag var så inspirerad och kände mig så levande av solen började jag med att plantera om min stora benjaminfikus i en 40cm självvattnande kruka som M köpt för ett tag sedan. Sedan lagade jag pasta med tomatsås och stekt sidfläsk som vi båda åt med god aptit. Sedan planerade vi läxor och så gick vi ut på utflykt. Vi gick till något som kallas Björkskogen och därifrån upp på ett berg med en utkiksplats. Där hade jag virkstund och G lekstund. G hittade en bronsåldersgrav (var han övertygad om) och i den såg han ett öga... läskigt! Men ingen svarade när han ropade hallå!? Kanske var bronsåldersmänniskan död för längesen... 

Sedan besteg vi en liten topp och därifrån gick vi över berget och ner i björkskogen igen, sedan sneddade vi superdiskret över en sommarstugeträdgård och så hem igen. Väl hemma la jag mig på soffan och läste i Naturen vi ärvde av Henrik Ekman och sedan somnade jag så gott och sov ända tills M kom hem från jobbet frampå eftermiddagen. M fick fixa middag och så snart jag ätit cyklade jag ner till mina föräldrar för att göra två saker: betala räkningar (som jag glömt eftersom februari är så kort) och snickra en träplatta med hjul som jag ska ha min nyomplanterade krukväxt på, så den går lätt att flytta när man ska städa och så att det inte blir någon fläck eller så efter den på parketten om man vattnar lite klantigt. När vi snickrat klart, jag och pappa, tittade vi på Rapport tillsammans och sedan cyklade jag hem. 

Nu har nog både M och G somnat och det är dags för mig att hänga en tvätt som jag råkade sätta på, käka min obligatoriska kvällsgröt och gå och lägga mig.

Helgen var fin, som ni förstår! Hoppas ni som läst också haft en fin helg! Nu kommer våren! Känn hoppet!

Överleva ute x2

Både denna helgen och förra har vi experimenterat med att överleva ute tillsammans som familj. Båda gångerna har vi de facto överlevt, så det får man la änna räkna som lyckat!

Förra helgen sken solen på söndagen och jag fick för mig att det var en perfekt dag att laga mat på stormköket. Vis av erfarenheten från helgen före, när vi nästan förfrös (men ändå överlevde) på Dyrön, föreslog jag att dagens äventyr skulle gå till skogen. I skogen blåser det ju alltid mindre än på en ö, det lärde vi oss när vi bodde på en blåsig holme. 

Eftersom det var minusgrader ute förberedde jag maten inomhus så att det skulle mer eller mindre bara vara att hälla ihop och koka upp i skogen. Jag hackade således en gul lök fint, samt en vitlöksklyfta och en morot och la detta i en liten plastburk med olivolja, rapsolja, smoked paprikapulver och cayennepeppar på. Jag la en öppnad men sparsamt använd passeradetomaterförpackning i en plastpåse och tog med en buljongtärning i samma påse, samt 1dl röda linser i ytterligare en påse. Så gick jag till listan jag har på insidan av en garderobsdörr och avläste vad jag behövde packa mer. Det är en äta-ute-lista som syrran och jag skrev för något år sedan när vi ätit ute och glömt något hemma, vad det nu var. Stormköket, gasen, maten, matkåsorna, besticken, slev, vatten osv. packades ner och så började vi vandra. 

Det var inte någon lång vandring men det var en vårvintervandring. M och jag var inspirerade av att kvällen innan (på youtube) ha sett en tjej vandra själv på den norra pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Hon var så pigg och glad och käck och allt var toppen, fast hon vandrade helt själv, tills hon plötsligt i slutet av klippet låg och grät. Vi trodde att hon blivit rånad eller något ännu värre, men när hon till slut genom tårarna berättade att hon i en evighetslång uppförsbacke fått mensvärk from hell fattade M ingenting. Vad menar hon? Varför ville hon då plötsligt ha sällskap? Mensvärk? Hur jobbigt kan det vara? 

Här hade man kunnat tänka sig att han efter drygt femton år med mig borde ha uppfattat ett och annat om mensvärk (from hell) men det hade han tydligen inte. Så jag tog mig an den uppgift som uppenbart var min och förklarade pedagogiskt och tydligt vad mensvärk (from hell) är och hur man känner sig då, samt hur mensen påverkar en fysiskt på fler sätt än att man blöder (allmän sjukdomskänsla, svettningar, trötthet av minsta ansträngning osv.). Sedan tycker också jag att det var lite konstigt att hon planerat denna strapats när hon skulle få sin mens, men kanske hade hon oregelbunden mens eller så kunde hon inte gå på vandringen andra dagar pga upplanerat liv. Vi vet inte. Jag hoppas hon hade värktabletter med sig, men något annat hade ju varit konstigt! Nåja, hon klarade sig tack vare att en italienare (har jag för mig) kom ikapp henne och slog följe med henne en bit. Även detta fick jag förklara för M, hur en annan människas sällskap kan ge en väldigt mycket energi och få en att orka gå längre än om man går själv. Han är inte lika social som jag, för att uttrycka det milt.

Nåväl. Jag ska inte snurra in mig mer än nödvändigt, även om jag gör det ändå. Vi traskade in i närmsta skog och efter kanske en kvarts vandrande nådde vi ett vindskydd som man får låna om man vill. Där hade de ordnat två hyllor mellan två höga stubbar som jag kunde sätta stormköket på, och då kunde jag stå upp och laga mat, vilket var väldigt bekvämt. Väldigt bekvämt var det också att jag preppat så bra hemma med den hackade löken. 

Soppan blev delikat, tyckte alla, men tyvärr hade jag glömt att ta med bröd och ägg. Vi blev ändå mätta för stunden och begav oss på ytterligare en liten vandring i skogen. Det var strålande sol och vi ville upptäcka lite mer. Efter en stund fann vi en grusväg (gissar jag att det var under snön) och den ledde fram till en gård. Vi gick inte riktigt ända fram men det såg väldigt, väldigt fint ut med röda hus i skogen, hagmark framför och ett skyddande berg bakom. Jag tror att Gs fd förskolefröken bor där, men jag är inte helt säker. Enligt appen Naturkartan hade man kunnat fortsätta förbi gården och runt på nå vis, men det får vi göra en annan gång när det inte är snö och vinter. Så vi gick tillbaka till vindskyddet och sedan hem. 

Väl hemma ringde jag E i grannbyn och hon sa att hon hade massa mat som hon behövde hjälp att äta upp och då kände jag plötsligt att jag inte blivit så himla mätt ändå, så jag satte mig genast i bilen och brummade ner till henne och åt en andra lunch i hennes varma kök tillsammans med henne och hennes familj. Av dottern fick jag låna en bok som jag kommit igång att läsa denna helg (Det första chiffret av Denise Rudberg). Ändå ganska fängslande. 

Men det var förra helgens överlevnad. Nu ska jag berätta om dagens överlevnadsexpedition. Denna gång med tydligt polarexpeditionstema. 

M kör förbi ett så vackert ställe med sin buss varje dag. Det ligger inte alls långt härifrån, men man behöver ändå ta bilen för vägen dit är inte alls rolig att gå på. Smal och lite kurvig och ojämn och folk kör ganska fort. Stället är en hagmark som sträcker sig mot en havsvik med en liten halvö. Utanför den ligger en ö och dit kanske man kan gå nu när isen lagt sig? tänkte M. Gå rakt ut på havet på is kändes inte så säkert tänkte jag men enligt satellitbilder skulle det finnas någon slags sträng med stenar. Dessutom ser havet oerhört grunt ut just där, även om jag aldrig varit riktigt nära utan bara åkt förbi med bilen. På sommaren går det stora bruna kor där men nu är det ju vinter och inget bete alls. Bara snö och vind. 

Idag gjorde jag samma linssoppa som förra helgen fast inne. Den smakade inte alls lika bra, enligt G, men både M och jag åt med god aptit. Dessutom hade jag bakat yoghurtbaguette på morgonen och kokat ägg (man lär sig!). G fick korv och pommesfrites, så han skulle klara överlevnadsäventyret till den hemliga ön. (Kalla utflykter för äventyr, kalla platser för hemliga så ska du se att du får med dig ditt barn!)

Så efter lunchen begav vi oss i bilen mot dagens äventyr. Eller polarexpedition om man så vill eftersom det blåste på ordentligt och var lössnö att pulsa i. Detta med lössnö så länge är ingenting vi är vana vid här! Det är häftigt! Vi gick över vägen och över en åker och sedan klättrade två av oss över en grind, men jag ålade under genom ett hål i staketet istället. Så korsade vi halvön och kom fram till strängen med stenar, som som tur var stack upp ur istäcket. Havet runtom såg ut att vara genomfruset rakt ner till botten. Jag gissar att det är ca 30 cm djupt där, men det kändes ändå tryggare att gå på de svarta stenarna som faktiskt var torra och inte alls hala. (Svarta stenar på västkusten är annars alltid hala!) 

Väl framme på den hemliga ön satte jag mig i lä och drack mitt medhavda te. G klättrade i två träd och till slut kom M också över. Han fokuserade minst lika mycket på att fotografera saker som att äventyra, och vi höll väl inte riktigt samma takt. 

När M till slut kommit över följde vi djurspåren upp över ön och plötsligt hittade vi rådjurens sovplats. Två tydliga hål i snötäcket där två djur sovit, och sedan tydligt både bajsat och kissat några meter från sina sängar. Spännande! Det kändes som att vara med i en naturfilm, tyckte jag, med enda skillnaden att djuren brukar synas i naturfilmer, här såg vi bara spåren av dem. 

Sedan besteg vi en av öns toppar och G höll ut armarna och tjoade. Jag satte mig och filmade honom och isen nedanför. Så gick vi runt lite och sedan tillbaka till djurens sovrum och där klättrade G upp i en kraftig tall som växte halvt liggandes (pga vinden) och jag satte mig i en ganska liten ek, som hade en mossbeklädd sittvänlig klyka. Vi båda lutade oss tillbaka och det kändes nästan som om man hade kunnat somna där, men lite hårt var det väl. Samtidigt var det väldigt avslappnande att ligga på en gren och titta upp i trädkronan en stund, medan M fotade färdigt på öns topp. 

Så begav vi oss hemåt igen. G och jag kom lite före när M skulle fota olika isformationer och allt var det var, men till slut kom han ikapp oss och vi kunde sätta oss i bilen igen, något frusna (åtminstone jag). Man blir kall av att stå och vänta! Tur att jag hade min termos med te. 

Nästa gång ska jag ta med mig ett te som G gillar och två sittunderlag också! Det borde finnas vikbara sittunderlag som blir så små att man kan ta med dem i termobyxfickan. Det kanske det gör? Någon som vet? Själv håller jag på att sticka ett sittunderlag på jobbet, som jag inte tänker tova. Oklart hur bra det kommer bli. Kanske måste jag sy på tovad vadmal på baksidan eller så, oklart om jag kommer orka det. Sy för hand är inte min bästa gren. Jag stickar det åtminstone dubbelt, med restgarn från temperaturfilten. Himla fint tror jag att det blir, och åtminstone lite värmande gissar jag.

Det var skönt att komma in och hem igen, kan jag säga. Jag virkade vidare på en tröja jag börjat på åt M och sedan lagade jag hjortstek i ugn och klyftpotatis och M lagade ensaladilla con remolacha och fotade varje steg och gjorde små pyramider och hade sig... roligt men samtidigt något enerverande i vårt trånga radhuskök. Men men, maten blev god och det är ju det viktigaste! (Och sedan fick jag vila i maximalt fluff innan vi hjälptes åt med disken. Också viktigt efter en äventyrlig polarexpedition.)

Så. Nu är jag trött och har lite ont i huvudet, och ska lägga mig här på soffan och läsa vidare lite i boken om det första chiffret. Sedan är det dags att sova för imorgon är det vanlig skoldag och arbetsdag igen, åtminstone för mig och G.

En vilsam och aktiv helg

Isformationer i vattenfall

Om ni skulle undra varför jag inte skriver så ofta så beror det främst av två orsaker: jag hinner inte och jag orkar inte. Vissa dagar är så fullsmockade att de inte tar slut förrän jag lägger mig med huvudet på kudden och somnar, ibland medan M berättar något min trötta hjärna bedömer som ointressant. 

Förra veckan var väldigt intensiv med mycket jobb, mycket läxor att lösa tillsammans med G och på det ett livligt styrelsemöte, kringelkrångel med olika saker och mer jobb. Denna helg behövde jag således vila. Vila är kanske inte min bästa gren, även om jag lyssnat på Clara Lidströms vinterprat en gång och även om jag vet att det är nyttigt. På somrarna sitter jag på baksidan och virkar. Det är ljuvligt. Nu i vintern har jag istället lagt mig på min säng (på mitt täcke) och med Ms täcke över mig. Maximalt fluff. Rekommenderas!

Så, hur var då denna vilsamma men samtidigt aktiva helg? Jo, jag kan börja med att säga att vi inte hade några planer, egentligen, förutom att åka och simma, att M skulle dammsuga och lite sånt. Så igår vid halv nio styrde jag bilen med G i baksätet mot närmaste simhall. Så nära ligger den förresten inte, ca en halvtimma bort om man åker i lika sakta mak som jag brukar göra. Vi kom precis i tid till att det skulle öppna men parkeringen var full! What!? Hur gör man då? Jag gillar verkligen inte att leta parkering. Resultat: jag ställde mig på en parkering som nästan halvt bestod av en snöhög. Det gick bra. Tur att man tagit körkort i Norrland... 

Sedan gick vi in och bytte om och kunde konstatera att alla de parkerande människorna inte hade checkat in i simhallen utan gjorde något annat. Karate och vad det nu var. Skönt! Vi började med att simma i den djupa bassängen. Väl där kunde jag konstatera ytterligare tre saker: att G vågade gå i (efter ett tag) och att han vågade simma längs kortsidan till närmsta röda flyt-avgränsare, och sedan vågade han simma bort till den djupa delen men bara alldeles vid kanten så han kunde hålla i sig varannan meter. Den slutsats jag drog av detta var självklart att han behöver gå mer i simskola. Om ungefär tre år behöver han kunna simma 200 meter. Själv simmade jag 50 meter, i lördags. Först 25 med G och sedan 25 tillbaka med G gåendes på kanten. Nåja, alltid något. Så fick vi bada i barnbassängen som var vaarm och sköön. Det behövde jag efter en stressig vecka! Bassängen fylldes på med fler och fler barn och vi satt en stund i ångbastun och filosoferade innan vi slutbadade lite för att sedan gå till omklädningsrummet för att duscha och basta på riktigt. Det var skönt att bli riktigt genomvarm, särskilt nu när det är så hemskt och kallt ute.

I bastun övertalade G mig om att vi skulle köpa lördagsgodis på Hemmakväll. Okejdå, min son. Vi passade på att handla lite på Coop också och G fick blippa alla varorna i självscanningskassan. Det tyckte han var roligt. Så brummade vi hemåt igen. 

Väl hemma lagade jag lite oväntat laxpasta till mig själv och G åt den salladsbuffé han plockat ihop åt sig på Coop. (Vi bor på landet så salladsbuffé på mataffären känns som ovanlig lyx!) Jag kom på att jag har lite samma förhållande till lax som till kyckling. Jag vill inte äta det för jag gillar inte industrin bakom (överfiske av sill och sånt som ges till laxarna i laxodlingarna, (äter kycklingarna också sånt?), massa kycklingar på samma lilla yta (stress, skador, snabbväxande djur som inte mår bra) och lite samma med laxen, massor med laxar som trängs i nåt nät). Därför köper jag inte lax eller kyckling. Samtidigt tycker jag det kan vara ganska gott. Så om andra köper det kan jag äta det. I vår familj är det M som köper den mesta maten, skulle jag nog säga. Så ibland kommer han hem med lax eller kyckling, och ibland äter jag det.

Efter maten satt M och jag och pratade om viktiga saker en bra stund i köket och sedan gick jag ut på promenad och fotade isformationer. Syrran ringde för jag hade kommit på att vi skulle kunna åka och hälsa på dem idag och vi behövde prata ihop oss. Idén att åka och hälsa på henne och hennes son kom till mig igår när syrran skrev till mig att hennes son var uttråkad för att ingen ville ses och leka. De hade hört av sig till flera stycken, men ingen kunde, så hennes unge var lite ledsen kunde jag förstå. Och jag om någon förstår honom för vi är ungefär lika sociala. Så tänkte jag att G behöver ju leka lite med någon på fritiden och jag vill ju träffa syrran, så varför inte? Vi hade ju dessutom inga planer! G föreslog att vi skulle ta tåget, och jag som varken gillar att köra i stan eller gillar att släppa ut växthusgaser i onödan (ja, vi har fortfarande en bensinbil), tyckte att det lät som en bra idé. Tyvärr går det inget tåg från vår ort så jag fick ändå köra ca 35 minuter till lämplig tågstation med pendelparkering. Det gick bra! Vi hann till och med vänta på tåget i några minuter och sedan hann vi med en tidigare buss från stan än vad appen sagt. 

Syrran hade lagat korv stroganoff med ris och det är en av min och Gs favoriträtter. Vi hade ett bra samtal kring bordet. Vi pratade om skolmaten (något vi alla fyra kunde relatera till) och min systerson berättade att de en gång om året firar den Ofantliga måltidens dag. Syrran vek sig nästan av fniss och jag började fnissa åt syrrans fniss mer än åt felsägningen, som jag nästan inte förstod var en felsägning först. Man får ju massa mat! Det är trerätters! berättade hennes son. Ja, ofantligt mycket mat liksom, tänkte jag och kunde inte sluta fnissa eftersom syrran fnissade så. När hon väl hade hämtat sig lite sa hon att hon trodde det hette Offentliga måltidens dag. Och ja, det verkar den efter en snabb googling heta. Gött ändå att man får ofantligt mycket och kanske lite extra god mat då, kan jag tycka! 

Sedan fick barnen spela Nintendo Switch 2 som kusinen ganska nyss har fått medan syrran och jag satt/låg på hennes säng och pratade. Hon berättade om Bea Uusmas bok om polarexpeditionen och jag blev faktiskt riktigt nyfiken på att läsa den. Just nu har mamma det exemplar som syrran fick i julklapp men framöver kanske den kan få bo hos mig, eller i sommarstugan. Tydligen kan man behöva en helg i lugn och ro för att läsa den. Mmm, en sådan helg kan jag verkligen tänka mig att ha framöver! 

Efter vilo- och spelstunden var det dags för kladdkaka och vispad grädde och sedan körde vi lite vila och lek igen. Efter en stund kom de två kusinerna och sa att de var uttråkade och då gick vi ut en stund, till närmsta skolgård. Så var det snart dags att åka hem. Tack för den här gången! Det var trevligt att ses! En lagom liten träff på en sådär tre timmar lite drygt.

Väl hemma var M i färd med att laga sushi. Han fick idén igår och lyckades med lite stöttning av mig genomföra det till slut. Samtidigt hörde hans mamma av sig och ville ha instruktioner i hur man virkar en Calm Shores-sjal, som jag redan virkat säkert 4 stycken av. Så ja, jag gjorde en instruktionsvideo eftersom hon har väldigt svårt att läsa mönster (och text överhuvudtaget). Hon lider av samma virkmani som jag. Es un vicio, sa hon. Och ja, jag kan bara hålla med. Det är ett beroende, helt klart!

Sedan åt vi sushi och så fick jag tillfälle att ligga och vila med maximalt fluff medan jag tittade på de två senaste avsnitten av Populära problem med Sissela Benn och Jonatan Unge. En gammal vän och namne till mig  dök upp i en liten biroll! Jag blir alltid lika glad av att se henne!

Under tiden målade M en uggla (beställning från mig) och G kollade på gissavad (minecraftvideo på youtube). 

Sedan var det dags för kvällsfika och gå och sova. Jag nattade G enligt konstens alla regler (dvs han fick rejält med kvällsfika, han fick till och med bada lite så jag kunde klippa hans tånaglar enklare, jag såg till att han borstade tänderna, jag läste för honom och jag sjöng när han släckt lampan.) Sedan låg han där och grejade... och sa plötsligt att han tänkte på mat. Så jag fick dråsa ner för trappan igen och värma lite makaroner och ge med ketchup, och så borsta tänderna igen och stoppa om. Och då blir klockan nästan tio innan jag hinner sätta mig här och skriva. Så är det bara!

Jag relaterar. Till tidsbristen alltså.

God natt!

Okej, men innan jag säger god natt helt måste jag bara skriva att jag lagade en himla god vegetarisk lasagne igår utan jobbig bechamelsås. Och sedan bakade jag rågbullar också, enkla så kallade pappamackor utan morot eller något annat extra i (för jag orkade inte, tyvärr). Det var bara det. 

God natt igen! Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Ho hoo ho! hälsar Ms uggla

Stad och skog

Stad och skog. Det sammanfattar den här helgen bra med två ord. Stad och skog och femtioårsdag, om man ska välja tre.

I fredags fick min man veta att han inte alls skulle jobba på sin femtioårsdag. Han fick permission. Det är tydligen vanligt att man får det, alltså en betald ledig dag (om jag förstått det hela rätt) när man fyller just femtio. Planer gjordes upp lite hastigt och lustigt. M pratade om att äta lunch på restaurang i Göteborg. Jag kontaktade våra  vänner från Barcelona, som sedan pandemin bor just i Göteborg, och vi bestämde träff på en liten enkel dumplings-och-nudel-restaurang med kvav inomhusluft och toalett som man egentligen kanske inte fick låna, vilket vi gjorde ändå. Restaurangägarna var lite sura, måste jag säga, men vi hade roligt ändå. Och kanske var vi lite av en spansk-svensk cirkus som de tänkte att Det var kul när de kom men ännu roligare när de gick om. 

Mätta och belåtna gick vi ut i den kalla men soliga dagen med siktet inställt på att bestiga Skansberget där den gamla Skansen Kronan ligger. Men först dök vi in på Seriehörnan och våra vänner köpte kalendrar och M köpte en seriebok i julklapp till mig, som han tyckte skulle passa. Jag råkade se vilken det var när vi kom hem men har redan glömt... Han är la inte superskillad på julklappar, min man, men än så länge har han faktiskt köpt två till G (utifrån mina explicita instruktioner) och en till mig. Mer än något annat år, tror jag. Så nu ska vi la bara lösa någon mer grej till G, något han önskat sig (alla hans önskningar har discotema) och sedan kanske det får vara bra? Jag ska la fixa något till M också, i och för sig... 

Så besteg vi berget. Vi gick en annan liten stig upp som visade sig vara väldigt lerig, men lite äventyrlig. Jag kände tydligt att G var i sitt rätta element! Väl där uppe tog vi roliga bilder med Skansenkronan-kronan på huvudet och så ställde vi oss och pekade ut olika landmärken och jag la märke till hur många höga hus de byggt på senare år i Göteborg. Vad håller de på med? Jag fattar ingenting... 

Sedan skulle vi gå ner för en trappa men den var avstängd, av oklar mystisk anledning så vi hamnade i Linné igen, och inte i Haga där jag tänkt. Men rätt som det var så var vi i Haga i alla fall och min vän A hade gått in i en container i jakt på skatter. Ett silverglänsande solskydd till bilen var vad hon fann! Min lilla sakletare! Jag minns fortfarande när vi satt i hennes extremaduranska by och sydde nya överdrag till några skumgummidynor som vi hittat bredvid en soptunna. Då var hennes nu sjuttonåriga son bebis. 

Så gick vi ner på Haga Nygata och trängdes med alla andra. Vi tänkte fika men gav upp att hitta ett bord för sju i den stadsdelen och tog oss till nästa. I Vasa hittade vi ett stort rymligt kedjekafé där vi dök in och slog till på en hel del goa grejer. Det var ju ändå femtioårskalas! Jag bjuder! ropade M. Jag vill bara ha grädde! ropade P, men han skojade bara. P alltså. Själv tog jag en rund liten bakelse med passionsfruktsgelatin uppepå. M tog en stor chokladmoussetårtebit och G valde en blå makaron (eller vad den där franska kakan nu heter) och en liten chokladmousse i fyrkantig behållare. Jag drack te, G varm choklad och M slog till på kaffe, men ångrade sig hela kvällen sedan då han inte är van och blev ganska stissig i sitt inre. 

När vi fikat färdigt och trillade ut på gatan igen var det nästan mörkt. Vi tog farväl av våra fina spansksvenska vänner och åkte ner mot centralen. G ville gå in på den oändliga godisaffären 4-gott, vilket vi gjorde. De hade inte mitt favoritgodis, men jag hittade lite Japanmix som jag köpte. 

Så gick vi till centralen och valde att inte ta bussen utan istället vänta 40 minuter på tåget, som G så gärna ville ta. Okejdå... vad gör man inte för sin son? Och visst är det så mycket skönare att åka pendeltåg än buss på en mörk motorväg? Jag var helt slut och satte mig på en bänk och virkade medan vi väntade på att kunna gå ombord på tåget. 

Det var ett nytt västtåg, påstod G, och ja, sätena såg sannerligen nya och fina ut. Vi hittade bra platser, eftersom vi kom på tåget nästan först av alla. M dansade runt lite i mittgången innan avgång och utbrast att han haft en himla fin och rolig dag, och det var ju det viktigaste, eftersom det var hans födelsedag. Sedan att jag blev helt supermegaslut, det fick jag bara ta. 

När vi väl kom hem, vid sjusnåret, tog jag raskt fram en påse fryst köttfärssås från frysen och tinade i vattenbad medan jag kokade spaghetti och skrev en liten handlingslista. Jag behövde nämligen handla till dagens utflykt, eftersom G och jag skulle äta lunch i skogen med några andra fina vänner (de jag träffade i varuhissen på Kielfärjan för tre år sedan). 

Medan jag väntade på att G skulle äta upp sin middag funderade jag på hur jag skulle ta mig till affären. Cykla, gå eller ta bilen. Jag kom fram till att jag skulle cykla. Gått hade jag gjort tillräckligt och bilen kändes bara onödig. När jag cyklade iväg kände jag verkligen i hela kroppen hur jag älskar att bo så här. På landet, inte i en stad, men med lyktstolpebelyst cykelväg till affären. Det passar mig faktiskt väldigt bra! 

Väl hemma tog jag mig en varm dusch och sedan unnade jag mig att ringa syrran innan jag la G vid kvart i tio. Så sov jag som en stock sedan, kan jag säga. 

Så blev det söndag!

M skulle jobba idag och G och jag skulle ut i skogen. Ni vet, man har gott om tid - väldigt gott om tid, och så plötsligt har man väldigt bråttom. Så blir det nästan alltid när vi ska iväg. Igår till exempel hade vi så gott om tid att M dammsög i vardagsrummet. Särskilt där vid soffan är det skitigt, sa jag och pekade ut några förväxta dammråttor. M tog uppdraget seriöst och dammsög till och med under soffan (där vi dammsuger ytterst sällan eftersom det är en bäddsoffa med en säng under som man då måste dra ut och för att dra ut den måste man först flytta soffbordet och sedan är det ändå en irriterande flärp som hänger ner och döljer där sängen står och ja, därför orkar man inte dammsuga där särskilt ofta). Jag skulle duscha och klä på mig och G hade fortfarande inte klätt på sig, något han behöver stöttning i ibland. Det blev stressigt. Idag kände jag att vi hade såå mycket tid så jag satte mig och virkade när jag ätit frukost. Plötsligt var det bråttom... Men vi hann båda gångerna. Lärdom: Klä på G och gör klart allt inför avfärd innan den här extratiden tas ut på att till exempel virka eller dammsuga. (Men ja, vi lär la göra samma nästa gång). 

Och på tal om att dammsuga: Eftersom den här helgen fyllts med roliga utflykter, så har nästan inget vettigt och viktigt hemma hunnits med. Eller jo, jag har hunnit hänga en tvätt och M har hunnit dammsuga vardagsrummet. Jag har också lagat en konstig men ganska god baskisk soppa, men det är det. 

Till skogen kom vi idag klockan elva. Vi parkerade och vandrade iväg genom skog och hagmarker. Solen sken, men det var varmare idag än igår. En timma och tio minuter tog det från parkeringen till vindskyddet vid den lilla sjön. Där åt G och jag pastasallad och våra vänner mackor och varma koppen. Varma koppen känns förresten som en bra grej att ta med på utflykt. Varmt, gott och enkelt liksom. Deras bebis ammade. Sedan gick vi till torpet som har kaffeservering vissa söndagar. Det är Friluftsfrämjandet som arrangerar det. Där inne finns en kamin så det var varmt och gott att komma in. Goda kakor hade de också, och vi fikade och skrev i gästboken. Jag höll till och med i bebisen lite. Sex månader och hur go som helst!

Sedan gick vi en annan väg tillbaka. Vi gick faktiskt (nästan) dit i våras, men då chansade vi hej vilt och gick enligt stigar vi hittade i appen Naturkartan. Denna gång följde vi en uppmärkt led. Jag kunde ändå konstatera att vi inte alls gått så fel då i våras, kanske till och med en lite kortare väg dit. 

G var allt bra trött innan vi kom tillbaka till bilen men han bet ihop och skuttade på ändå. Klagade inte en enda gång. Han är en hejare på att gå, måste jag säga! Klockan tre åkte vi därifrån, vilket betyder att vi varit ute i fyra timmar. Väldigt skönt! Så mycket skönare än att promenera i stan. Ja, landet och skogen och naturen är så mycket mer min typ av miljö än det urbana. Tur att jag bor här!

Väl hemma ville G att jag skulle vara i vardagsrummet medan han lekte. Han lekte liggande på golvet, körde någon buss, och jag låg på soffan och slumrade till. Så ville han plötsligt lyssna på musik och jag sa att han skulle ta någon låt som jag gillar så jag kunde vakna. Då tog han Granit och morän av Lars Winnerbäck. Så fint! Vilken känsla! Så fick jag vakna till och gå till köket och fixa middag (den märkliga soppan) medan G lyssnade på sånt där modernt, tecno eller house eller vad det nu heter. 

M kom hem mitt i matlagningen och vi käkade och sedan var klockan bara sex när jag la mig på mitt täcke och med Ms täcke över mig och tittade på Brita Z som köpt ett ruckel i Frankrike. Jag är la sist ut på den med, men så får det vara. Nu har jag sett klart Normala människor och behöver något annat trevligt och inte så krångligt att titta på. Det är  väldigt bloggigt språk i serien, måste jag säga, särskilt när hon berättar, men det jag blir gladast av är att hon verkar ha så fina vänner och att de verkar har roligt när de tar tag i lösa tapeter och fukt- och termitskadade bröstpaneler. 

Ja, och sedan var det dags att ordna kvällsfika och be M lägga barnet så jag kunde skriva det här. Så här har ni, ännu ett sönderdetaljerat inlägg om min helg. Tack för att ni läste, ni som orkade. Och ut i skogen med er! Det gör en väl! 

En kusinhelg fick inleda november

Fredag. Syrran skriver kl 09.28: "Vad ska ni göra i helgen? Jag vill typ åka bort." 

Jag svarar kl 09.31: "Kom hit"

Så tog vår helgplanering sin början. Vi bollade lite olika tankar fram och tillbaka medan vi båda jobbade och kom till sist fram till att den bästa idén av alla var att anordna en liten kusinhelg i våra föräldrars sommarhus, två kilometer från där jag bor. Gratis. Enkelt. Mysigt.

Vi bestämde att vi skulle ses vid tjugo över elva på lördagen i Stenungsund, eftersom jag ämnade ta storkusin G till frisören innan. Den har öppet från klockan 10 på lördagar, så det blir perfekt. Perfekt tyckte däremot inte min någorlunda långhåriga son att det skulle bli att klippa sig. Han kastas mellan total vägran och att han helt medgörligt och självmant säger att frisören kan få klippa lite i nacken och lite på luggen. Den är snart lång som en halvt neddragen gardin och man kan ju undra hur han verkligen ser ut. (Varsågod för dubbeltydigheten.) Och självklart är det hans stil att kamma luggen rakt fram, och rakt ner, inte lite på sidan, så ja... nu behövde jag verkligen ta mitt föräldraansvar och ta honom till frisören, orden är min mammas och hon om någon vet väl vad taget eller otaget föräldraansvar betyder i praktiken eftersom hon arbetat i socialtjänsten under nästan hela sitt yrkesliv. Så ja, jag tog honom till frisören och ja det var en lördag. Vi kom fram tjugo minuter i tio och gick och lekte på en skolgårdslekplats i närheten, som till och med hade en linbana. G åkte kanske bort lite av sin ångest inför frisörbesöket på den.

Ångesten tilltog dock påväg tillbaka mot frisersalongen. Men den visades sig fortfarande vara stängd, trots att vi var där prick tio. Ett telefonsamtal till frisören behövdes för att den så kallade polletten skulle trilla ner. Det var lördag, men det var också röd dag. Alltså stängt. Shit. Jag som hade preppat så bra och mutat med klubba innan lunch och linbana och kusinhelg och allt! Men G, han fick fortsätta vara långhårig och lycklig!

Efter att vi handlat lite till helgens middag och lunch brummade vi iväg mot S och hann leka lite på lekplatsen och till och med köpa gott lösviktste (svart julte och grönt smultronstället) innan det var dags att gå och möta min syrra och hennes son vid stationen. Syrran och jag bar matchande sjalar, dvs de är virkade i samma mönster och samma sorts garn, men i olika färger. Kusinerna sa hej och höll sina mammor i handen hela vägen tillbaka till lekplatsen. Efter en stund var alla hungriga och vi gick in i ett ordentligt halloweenpyntat Harrys och åt lunch. Det var öppet i alla fall, trots att det var en lördag som räknades som söndag! Tur!

Efter lunchen lektes det lite till och sedan åkte vi över bron och ön hem till oss. Kusinerna lekte, jag drack te, syrran knöt vidare på sitt vänskapsarmband som hänger i mitt kök och sedan fixade vi lite fix som jag kände att jag behövde hennes hjälp med: krokar sattes upp i hallen till G (mollyplugg, nu är jag din vän) och så löste syrran en grej med en gardinstång som hade krånglat ett tag (läs: sedan vi flyttade in). Jag vet inte varför jag är så rädd för att skruva skruvar och greja... men jag tror jag skyller på att våra föräldrar under hela vår uppväxt positivt förstärkt syrrans händiga sida och min verbala, men antagligen finns det fler anledningar än så. 

Sedan skjutsade M ner la syrra y los primos (syrran och kusinerna) samt Gs cykel till mina föräldrars hus, medan jag cyklade dit och handlade lite på vägen. Mötte min butiksbiträdesgranne på vägen och reflekterade lite över vardagslogistiken och matbutikens ommöblering och övertydliga skyltning av kakor. 

Syrran hann börja med maten innan jag kom fram. Det bidde tomatochräksås till henne och mig och tomatsås till kusinerna. Såserna serverades med bred bandspaghetti. Det blev gott och kändes lite lyxigt. G och jag hade köpt engångshöstservetter tidigare under dagen. Jag satte dem så där snyggt i glasen och så kändes det som fest. Alla som ville fick hemmabubblat bubbelvatten, vilket tre av fyra ville.

Barnen lekte lite till, eller kollade på youtube, medan syrran och jag satt och tjötade i köket. Jag drack rooibos. Jag bäddade åt mig och G och sedan var det dags för lillkusinen att lägga sig. G och jag satt i vardagsrummet och lyssnade på Historierummet om Abraham Lincoln och lärde oss saker. Jag virkade på en bebisfilt till en bebis jag troligtvis aldrig kommer träffa. Och sedan var det dags även för storkusinen att få lite kvällsfika och gå och sova. 

Inte hade jag tålamod att ligga kvar hos honom tills han somnade men jag läste och sjöng och släckte och tände och lät honom ha tre böcker att bläddra i tills han somnade, vilket han gjorde alldeles av sig själv medan syrran och jag satt i soffan och åt chips och gröt (jag) och pratade om livet. Det var folk som säger saker, folk som har stort umgänge, nyår, män och ekonomi.

Så blev klockan elva och vi gick och la oss. 

Det var mysigt att sova där, under pappas täcke och med pappas kudde under huvudet. Tjugo över sju vaknade G och jag insåg efter en stund att vi inte hade Bregott. Vem klarar en frukost utan Bregott? Många! Men inte vi, bestämde jag, så jag cyklade till affären och köpte. Det var ljust och helt stilla ute och ganska varmt. Tio grader. Jag mötte en hundägare. Alla andra sov nog fortfarande. 

När  vi ätit frukost och barnen avverkat ännu en stund med youtube och vi pratat om ungarnas skärmtid bestämde jag mig för att dra ut allihopa på ett äventyrsuppdrag. Syrran var tveksam till om hennes son skulle gå med på det och hon hade rätt, även om jag förberett så bra, så bra med olika platser de steg för steg skulle hitta till och en fråga per plats. Men G var desto mer peppad så vi gick iväg, medan syrran och kusinen rensade bort gamla döda tomatplantor från växthuset och tog tag i lite annat trädgårdsfix. 

Vid elva kom vi tillbaka och efter en stunds vila bredvid syrran på den äkta mattan i vardagsrummet tog vi tag i att baka pizza med barnen. Vad bra att jag satte degen innan vi gick ut! Vad bra att syrran gjorde extra tomatsås igår som räckte både till pizza och till matlåda till hennes son att ta med sig hem. 

Sedan hann de leka lite sista och vi prata lite till innan syrran sa att det var dags att städa och åka. Hon är så redig min syrra, ska ni veta. Hon torkar av fint på diskbänken och dammsuger noggrant. Hon vet vad en mollyplugg är och till och med hur man sätter in den i en vägg. Och så kom vi att prata om min och Ms dröm att ha ett hus på landet. Det är Gs dröm också förresten. Okej att vi bor på landet nu, men jag menar på landet-landet. Bland åkrar och ängar och skog och berg och sånt. Det är något vi drömmer om och jag har drömt om detta sedan jag var barn. Hon sa, syrran, att det var orimligt att vi (som knappt vet vad en mollyplugg är) skulle ha ett hus, eller liten gård, på landet. Hon sa att det är så sjukt mycket att fixa på ett hus hela tiden och ja, det lät ju onekligen rätt jobbigt. Hon hade nämnt det redan innan G och jag gick på vår äventyrspromenad och jag hade burit det med mig, men behövde resonera med henne lite mer. Det är inte roligt när någon dissar ens dröm, säger att den inte är genomförbar... Så vi pratade om vad jag skulle göra om bänkskivan i köket började ruttna och då sa jag att jag ringer ju dig, om pappa av någon anledning inte skulle gå att nå. Och sedan skulle jag ringa en snickare. Hon sa att jag skulle gå till en butik som säljer kök och berätta om min bänkskiva och be att få köpa en ny, inklusive leverans och montering. Och det lät ju bra! Så alltså: Jag ringer dig, så får du säga det till mig, den dagen bänkskivan i köket ruttnar. 

När vi cyklat hem, G och jag, var det plötsligt soligt ute och jag ställde ut fågelburen. Och så fick jag ett sånt där il som jag ofta får när jag varit med syrran en helg och började fixa och dona. Om hon är redig och duktig och praktisk så är väl jag! Och jag vill visst ha ett hus på landet! Inte uträttade jag väl några stordåd medelst verktyg men jag torkade av hela fönsterbrädan i vardagsrummet där det var en hel del fröskal som pippisarna sprätt runt, dammsög golvet där under och röjde även på altanen, slängde gammal grillkol och så. Jag tvättade en kruka och planterade sedan min enorma porslinsblomma i den. Den har stått i samma lilla kruka som jag fick den i för ett drygt år sedan och i den krukan var det i princip bara rötter. Nu fick den hoppa ner i en betydligt större terracottakruka, så nu kommer den väl ta över hela vardagsrummet snart. Sedan gav jag mig på att undersöka hur jag skulle kunna skruva fast ugnsluckans handtag lite bättre, det har suttit lite löst ett bra tag. Syrran hade gett mig lite tips och jag hittade till skruven och kunde förstå hur man skulle komma åt att skruva där. 

Sedan var det dags att vila! Ja, jag måste tvinga mig att vila för att inte bara gå på och göra saker ibland. Min motor är lite för stark vissa dagar, tror jag man kan säga. Så jag la mig i min säng på mitt duntäcke, med Ms duntäcke över mig och tittade på två avsnitt av Normala människor. Den är hemskt bra den serien! Har ni sett den?

Sedan kom M hem från sin skulpturkurs i Göteborg och jag pallrade mig ner för att se vad det kunde bli för mat. Jag orkade inte laga något så jag plockade fram alla burkar med rester från kylen och planerade vad åtminstone G och jag kunde äta eftersom M sa sig inte vara hungrig. Pyttipanna för min del (uppstekt lövbiff, champinjon och klyftpotatis) och varmkorv med bröd till G, helt enligt hans önskemål. Jag visade M ugnsluckefixet och sa att jag orkar inte göra det idag eftersom bits och skruvmejsel behöver hämtas i förrådet. Tyvärr var la M lite väl impulsiv där och gick och hämtade hela verktygslådan och så försökte vi lösa det samtidigt som jag lagade mat. Ibland ska man nog bara äta först, va? Och nej, vi lyckades inte, trots att vi skruvade åt skruven. Problemet sitter i en annan skruv som vi inte kom åt. Åtminstone inte idag. Jag ska fråga vår händiga granne S en annan dag. 

Efter maten var jag så slut att jag gick till sängen igen och valde att lyssna på halva PS6 och sedan ringa sångarens fru och säga Querida, sjunger han no la captaréis eller no la cataréis? Cataréis svarade hon och vi försökte tillsammans förstå. Ja, sångarens fru är en av mina närmaste vänner. Vi pratade ikapp i en timma och sedan var det dags för henne att laga middag och mig att fixa kvällsfika till G. 

Och så blev det kväll på riktigt, trots att det varit mörkt flera timmar. Jag lät M lägga G så att jag kunde skriva det här. Tusenmiljoner ord om min helg i detalj. En fin kusinhelg som fick inleda november.