En jojomorgon, två basar, tio tusen steg, fyra burkar marmelad och lite politik i september

Rosenskära Candy Stripes och Sommarrudbeckia Rustic Dwarf

Igår blev det en riktig sådan jojomorgon, som jag inte gillar. Den var jojo för att jag först skjutsade G till skolan, sedan handlade (och tjôtade med folk i affären), sedan gick in till rektorn och berättade att min son skurit sig ganska illa i pannan på ett byggstaket på skolgården, sedan körde hem med maten och till sist körde till mitt jobb. Det tog kanske inte så lång tid egentligen men det kändes som om jag aldrig kom dit jag ville. Väl på mitt jobb hoppade jag över min ryggträning och satte igång att arbeta istället. 

September har börjat med besked och det är stort kursslut (vilket betyder arbetstopp), möten, resor till två olika fd hemstäder, sjukhusbesök och så vidare planerat. Dessutom är det val och röjning och demonstration på gång. Och när september precis slutat blir det dans en hel söndag i min by. Hur kul som helst (!) men en del att fixa innan. Läs: skapa, skriva ut och hänga upp affisch. Jag har gjort en marknadsföringsplan och den är ambitiös. 

Inte konstigt att jag vaknar vid 04.25 och får stresspåslag efter att jag varit uppe och kissat... M får lugna mig genom att krama mig eller hålla mig i handen och säga Såja, visserligen på beställning, men det funkar ändå. 

När energin fortfarande var kvar efter semestern (den börjar nog avta snart) peppade G och jag igång på instrumentet bas. Vi pratade både om elbas och kontrabas. Han var inte helt säker på om han ville börja spela något av dessa instrument men vi bestämde ändå att jag skulle höra av mig till kulturskolan och fråga om han kunde få komma och titta och klämma och känna lite. Det fick han så igår åkte vi dit! Han var lite pirrig innan och ville inte stanna så länge, men det gick ändå bra när vi var där. Han tittade på basläraren de reojo (han sneglade från sidan) och höll mig i handen ungefär hela första halvan av de tjugo minuterna vi var där. Men jodå, han vågade prova båda instrumenten och till och med stråken, men den var lite svår. Sedan ville han åka hem. 

Det han främst var peppad på var att ha en egen elbas hemma. Kanske var han inte lika peppad på att gå på baslektioner på kulturskolan. Lite oklart där... Och jag tänker att det behöver vara mer klart och tydligt innan jag anmäler honom. Jag sa till läraren att vi skulle fundera, men det enda G funderade ut igår var att han ville ha en alldeles egen bas, vilket lite osökt påminner mig om att jag ville ha en alldeles egen häst, men kanske inte ville gå i ridskola. Gärna i trädgården... Och jovisst det kunde jag väl ha, sa pappa, när jag blivit vuxen och flyttat hemifrån! Konstigt nog har jag fortfarande inte gjort slag i saken.

Jag sa till G att det är dyrt med elbas och att du behöver lära dig spela i kanske ett år först så kanske du kan få en när du fyller elva om du fortfarande tycker det är kul då. Det kändes rimligt. Kulturskolan hyr ut billigt. M var med på detta, han tyckte också det lät rimligt. 

Men! Så pratade jag med en kollega idag som är musiker. Han gör sån skrikmusik. Han sa att man kan köpa en billig elbas och låta honom klinka (eller vad det nu heter) även om han inte går nån kurs, och att detta visst skulle kunna ge något. Han liknade det vid att ha böcker hemma. Jag kollade på sidan han nämnde och jo, det finns elbasar för 1400 kr. Så vem vet, det kanske blir en julklapp? Just nu har han en leksaksgitarr och en leksaks-el-gitarr utan strängar... Så vad som helst är ju en uppgradering från det.

Och kanske är det bättre att han inte går på några lektioner innan han själv är motiverad, istället för att jag ska tjata, ta dit honom och att det ska ta energi som han så väl behöver för läxor och tid som han så väl behöver för återhämtning efter skolan. Någon som tycker något i frågan? (att tillägga i ekvationen: vi bor på hundra kvadrat och det är redan lite trångt med grejer, men en elbas kanske man kan hänga på väggen...)

Efter middagen och att vi gjort klart läxorna igår behövde jag verkligen komma ut. Jag var stressad fortfarande efter vad det nu var på jobbet och allt. Visserligen hade jag varit ute på holmen och ätit "smutsiga" pommes frites med räkor till lunch med min vän E från grannbyn och firat mina tio år som tillsvidareanställd på ett jobb jag fortfarande trivs väldigt bra på, solat lite vid en klippa i badviken osv, men jag behövde ändå gå av mig en sväng, så G och jag gick ner till affären för att panta och köpa citroner till dagens marmeladkok. Väl där träffade vi han som gjort dokumentärserien Fiskarnas rike, men mer om det nedan. Och när vi kom hem igen hade jag vips gått 10 000 steg (totalt under dagen), också lite tack vare min irriterande jojomorgon.

Så idag torsdag var det också en hel del stresspåslag på jobbet pga det ena och det fjärde, t ex fuskande och blåljugande elever, och jag avslutade det hela med att promenera hem i duggregnet. Det var trevligt. Jag pratade med mamma samtidigt i telefon. Hemma serverade M pommes frites och fabriksrullade kalkonköttbullar. Nåja, det var mat, och han städade köket sedan. Vi tog en vilostund i sängen när han läste sagan El círculo de los 99 av Jorge Bucay (i boken Déjame que te cuente) och jag försökte få honom att fatta att han ska vara nöjd med vad han har, för det är den sensmoralen sagan har. Det är en mycket bra bok och den finns på fem bibliotek i Sverige ser jag. Bara att fjärrlåna! 

Efter denna lilla vilostund gick jag ner för att koka päronmarmelad. Jag ballade ur lite och tog mig vatten över huvudet och kokade på 2250 gram päron, dvs en och en halv sats från detta recept. Det blev en jäddra massa, eller rättare sagt 4 glasburkar. Nästa gång kan jag kanske komma ihåg att det räcker med en enkel sats. Men syrran ska få två burkar. Det kan hon behöva. Och jo, päronen var gratis och lokalodlade i mina föräldrars trädgård. (Jag älskar färska lite hårda päron!)

Så ja, så går en vardag i början av september. Det ena och det andra gör man. Det ena och det andra ligger framför en. Och om nio dagar är det val och jag kommer rösta för moder jord, som ni säkert redan förstått, eftersom vi måste vända den här otroligt skadliga temperaturökningen fort. Här har ni lite underlag om ni behöver motiveras: Naturskyddsföreningens valkompass, Djurens rätts valguide och så Klimatgranskarens sammanställning av tre olika valguider.

Eller så läser ni bara Far inte till havet av Elin Anna Labba och ser Fiskarnas rike och funderar ett varv över både samernas och fiskarnas rättigheter och över att vår näringsminister uttalar sig respektlöst mot FN i fråga om hur väl vi i Sverige ser till samernas perspektiv. "Jag kommer rösta för fiskarna" sa jag till Fiskarnasrike-killen som jag träffade igår på mataffären. Han bor här i byn bredvid. "Bra!" sa han, och jag hoppas att han förstod att jag menade djuren och inte (de storskaliga) fiskarna som fiskar fiskarna.

Men ja, alla gör ju som de vill och som de känner är rätt. Huvudsaken är att sätta sig in i det hela, t ex genom att fundera över vad man tycker är viktigast och vad man tycker bör göras inom det området och sedan kolla upp vad partierna lovar inom just det området eller vad de gjort hittills. För mig är det som sagt miljön, men även demokratin, freden, jämlikheten... Ja, samhället är så mycket men nu är det dags för mig att sätta in fyra marmeladburkar i kylen, äta min kvällsgröt och gå upp och sova.

Tack för att ni läste! Hoppas september är snällt mot er och att rätt sida vinner valet!

En sommarresa genom Sverige

Förra året när jag näst sista dagen satt på sängkanten i vårt rum i strandhuset i Spanien bestämde jag mig för att denna sommaren skulle jag se till att vara i en röd stuga på landet i Sverige. Jag ville ha en Sverigesommar, och en Sverigesommar fick jag. 

En vecka efter Ms och Gs hemkomst från Spanien packade vi ihop det vi trodde att vi skulle behöva och styrde kosan norrut, närmare bestämt mot Storlien. M körde upp bilen via Karlstad (där han träffade Lars Lerin lite oväntat) och sedan till Mora där han sov en natt för att sedan köra genom den ändlösa skogen till Storlien. Medan han företog sig detta äventyr åkte syrran, hennes son, G och jag buss till Nässjö och sedan nattåg till Storlien. Det var snälltåget och eftersom det var ganska rejält försenat till Nässjö hann vi gå till en mycket fin lekplats vid Ingsbergssjön och två av fyra fick leka av sig, tre av fyra fick glass. Själv åt jag sushi som vi precis hunnit köpa på Göteborg Central. Lärdom till nästa gång: Gör allting i god tid! Tänk att allting tar minst en kvart extra mot vad du tror (köpa mat, gå och kissa). 

Vi släntrade ner till perrongen i Nässjö i lagom god tid och nattåget kom in. Vi hittade vår kupé som var varmare än varm och gjorde oss hemmastadda. Det lilla vädringsfönstret hölls öppet trots ett enormt oljud utifrån. Det lät som ett motorljud. Elen i eluttaget under bordet funkade inte (tur att jag tagit med powerbank!), tvålen i toaletterna var slut och ett handtag var borta på en dörr mellan vagnens entré och korridoren. Allt detta har jag nu felanmält och frågat om kompensation för... Vi får la se vad de säger. Men, trots allt somnade vi faktiskt alla och sov tillräckligt gott under natten, om än i några omgångar.

Till Storlien anlände vi osannolikt nog vid utsatt tid och vi vandrade den korta men backiga biten upp till Storliens Högfjällshotell, något överdimensionerat för den ganska lilla skara gäster som befann sig där just då. Vi hade bokat ett rum per familj, vilket var ett genidrag. Det är skönt att komma undan en stund och lättare att få till vila under dagen. 

Vi åt hotellfrukost, packade om lite och begav oss ut på en första liten fjällvandring. Vid detta laget var M fortfarande i Mora och kollade in Anders Zorns konst. Syrran, jag och pojkarna gick mot två fjällsjöar och badade först i den ena, åt lunch på vackert ställe och sedan badade vi i den andra. Syrran och hennes son höll sig till pasta och pesto hela vistelsen medan G och jag första dagen åt makaroner och frysta fabriksrullade köttbullar som hållit sig någorlunda kalla då jag lagt dem i ryggsäcken tillsammans med två frysta vattenflaskor. Maten lagades på varsitt stormkök. Denna första dag var det verkligen  varmt. Kanske 26 grader och sol. Därför baddade vi i den första fjällsjön, trots att den var så kall att det nästan gjorde ont. Efter lunch traskade v i vidare till den andra fjällsjön. Där vilade vi, doppade fötterna och sedan hittade jag en långgrund liten sandstrand. I denna sjö var det mycket varmare. Norra och Södra Sandtjärn heter sjöarna, förresten! Vi var de enda som badade där. Två män stod en bit bort och fiskade. 

Efter badet gick vi tillbaka till hotellet och kunde checka in och få tillgång till våra rum. Barnen ville genast prova hotellets pool men den var tyvärr stängd första dagen, eller "tyvärr". De två andra dagarna var den öppen men den var så kall att varken syrran eller jag kände för att doppa oss, även om vi tillslut gjorde det ändå. 

M kom upp framåt eftermiddagskvisten och vi lastade in, han duschade och sedan åt vi middag på hotellets soliga veranda. De hade en bra meny med både god vuxenmat och bra barnmeny. Systersonen fick visserligen ett meltdown när han fick fel mat, och dessutom varit hungrig i någon timma, men detta rättades snabbt till av köket. Jag förstår honom verkligen. När man är verkligt hungrig vill man ju bara ÄTA, och det enda man vill är att någon ska ge en mat nu! Och gärna rätt mat, särskilt om man är ett barn som vill ha viss mat och inte annan...   

Nåja. Dag två var det dags för den riktiga fjällvandringen. Denna hade syrran och hennes son testat ut redan året innan, när de var där själva. Mycket bra faktiskt att de hade rekat! Denna tur kallas för Blomsterstigen och anlades redan på 1890-talet av doktor Ernst Westerlund. Vi vandrade först över skidbackarna fram till Ernstkumlet där vi lagade mat i skydd av ett slags vindskydd. Konserverad köttfärssås och makaroner till G, M och mig, pasta och pesto och oliver till syrran och hennes son. En dimma (eller ett moln) svepte in och det blåste ganska kallt. Jag var glad att jag tagit på mig ganska mycket kläder (t ex ylleunderställ) men jag frös om armarna. Vi vandrade  vidare över fjället och kom strax upp på kalfjället. M blev lyrisk, som man blir, vid sitt första möte med denna annorlunda värld!

Vi stannade vid Vindarnas tempel och kokade kaffe och te, åt choklad och tog igen oss lite. Innan vi kom fram till hotellet igen lyckades vi identifiera kungens fjällstuga. Roligt tyckte systersonen och jag! Detta var nog första, men absolut inte sista, gången jag under resan utropade att "Här har jag varit när jag var nio år! Jag känner igen mig!". Jag var nämligen på en pensionärsresa till Storlien med min mormor och JHF när jag var nio år.

Vandringen tog nog totalt ca 5 timmar och var drygt 6km lång. Jag har för mig att vi gick från hotellet kl 10 och kom tillbaka strax innan kl 15. Så trött i benen var jag! Och frusen om armarna! Vi vilade en stund och sedan var det dags för ett dopp i en kalla poolen. Nåja, barnen hade roligt i alla fall.

Vi kom in en så bra rytm tycker jag. Frukost, vandring/utflykt inkl lunch, vila familjevis, bada i poolen, vila barn+M och syrran+jag med korsord i hennes säng, middag, skärmtid/korsordstid, sova.

Dag tre tog vi bilen till Tännforsen och Handölsforsen. Även här hade jag varit som nioåring, kunde jag konstatera. Det var två väldigt häftiga vattenfall med tillhörande forsar. Väl värda ett besök. Tännforsen är mer lättillgänglig och preppad än vandringen vid Handölsforsen. Den senare innehåller visserligen en hängbro för lite extra spänning! Mellan besöken vid vattenfallen åt vi lunch i Duved. 

Sedan var det bara en natt till i Storlien och dagen därpå skildes vi åt. G och M och jag tog bilen vid halv tio söderut. Vi stannade i Hallen och åt lunch i småbåtshamnen i Storsjön. Där finns det bra med bänkar och bord. Det blev makaroner och ölkorv och passerade tomater. Så bra och smidigt att ha med sig stormkök måste jag säga! Billigt, bra och mysigt!

Sedan åkte vi och spontan-hälsade-på en vän från Umeå som jag inte träffat på åtta år. Hon bor en halvtimma därifrån. Tur att hon var hemma för det var mycket fint att ses!

Efter detta stannade vi vid Fjällkonditoriet i Oviken och jag köpte mjuka tunnbrödskakor, G fick en glass och M klämde en tårtbit. Så åkte vi igen. Efter en liten stund mötte vi en bil som blinkade hysteriskt med helljusen. Något händer längre fram, sa jag till M. Sakta in lite. Och mycket riktigt, lite längre fram låg en bil halvt voltad vid vägrenen. Det hade redan stannat två personbilar och två motorcyklister så vi kunde lugnt köra förbi. Efter en stund mötte vi ambulans med alla lampor och ljud på, två räddningstjänstbilar och två brandbilar. Senare läste jag att en person fått åka till sjukhus med ambulanshelikopter. Ambulansen kom ikapp oss sedan men körde långsamt. Kanske hade den inte lastat någon, eller så hade den lastat någon som var så skadad att den var tvungen att köra försiktigt. Vi vet inte.

Hela den dagen, hela den långa, långa vägen till Mora genom skog, skog och mera skog, satt jag och var helnervös för att vi skulle volta. Kör långsammare, kör inte så långt ut mot kanten, satt jag och sa oräkneliga gånger till stackars M. Själv hade jag kört från Storlien till Hallen och sedan körde jag från Vemdalen till Sveg. När jag kör själv känner jag åtminstone att jag har kontroll. Men M kör väldigt bra, det gör han faktiskt!

Till slut, till sluuut kom vi fram till Orsa där vi tänkte äta middag. Jag hade ringt för att boka bord på Brasseriet på udden men inte kommit fram. Vi åkte dit ändå. Klockan var halv sju och jag var superhungrig. Men nej, tyvärr, de kunde inte ta emot oss trots en mängd tomma bord. De  var bara två som jobbade med serveringen tydligen. Dåligt. Jag gav dem en ganska sur blick och sedan åkte vi till plan-b som vi sett på vägen dit. Vasakällaren. De hade mat. Punkt. Maten mättade. Punkt. Det fick duga. Punkt igen. 

Sedan besökte vi Orsa hembygdsgård och jag fick klappa på timmerstugor och blev lite mer harmonisk. Då konstaterade vi också att vi lika gärna kunnat göra mat på stormköket där och sparat en femhundring, men whatever nu var vi ju mätta.

Till slut kom vi fram till Mora och det hotell vi bokat, som faktiskt visade sig vara bra. City Stay Fridhemsgatan heter det och man har tillgång till kyl och mikro samt kök men ändå ett fint rum med egen toalett och dusch samt att man inte behöver städa. Detta var samma kväll som VM-finalen och M och G gick till en sportbar för att titta på den. Jag däckade under tiden i sängen. Illamående av trötthet.

Morgonen efter var det dags att bege sig mot Sunne. Men först ville jag besöka en levande fäbod i Dalarna. Den fäbod i Älvdalen som jag jobbat på en dryg vecka i tonåren verkade tyvärr ha lagt ner men jag försökte hitta en annan. Tyvärr kunde Dalarna inte uppbåda en enda levande fäbod att besöka, eftersom informationen på nätet visade sig inte längre stämma. Ett hett tips om du vill besöka en fäbod är att ringa dit först och fråga! För fäbodar ligger liksom inte direkt nära varken något samhälle eller någon större väg... skulle det visa sig.

Istället för att misströsta helt sökte jag istället upp en säter i Värmland. Jag hittade faktiskt en på första försöket som vi skulle få besöka. Den heter Kårebolssätern och den ligger mycket längre in i skogen än vad du kan föreställa dig. Jag måste ha läst kartan lite fel för jag trodde den låg 4 km från stora vägen, men det visade sig vara snarare en dryg mil som min stackars man var tvungen att köra på grusväg. Först körde han i 12km/h men sedan vågade han öka till åtminstone 25. Han var supernervös hela tiden att bilen skulle gå sönder på grund av gruset, och jag försökte lugna från baksätet. Till sluuut kom vi fram. Där fanns blåbär och G blev på gott humör. M tyckte fortsatt att detta  var den mest ovärda och onödiga omväg vi kunnat ta! Vi promenerade över sätern och jag träffade en man som bodde i en av de små stugorna och han berättade lite. Det var fint. Sedan åkte vi därifrån, en något kortare väg. 

När vi väl kommit ut på stora vägen igen (väg 62 denna gång) åkte vi snart förbi Norra Ny Kyrka. M tyckte den såg häftig ut och vände. Den var faktiskt häftig! Byggd med tjärade träspån luktade den mycket gott i solskenet. 

G och jag gick till en lekplats bredvid medan M utforskade kyrkan invändigt med hjälp av en turistbroschyr en årskurs 2 tillverkat år 1972. Sedan körde vi vidare mot stugan i Sunne.

Det är intressant det här med att åka bil. Det tar alltid längre tid än vad google maps säger, kanske för att jag sitter och ropar att man inte ska köra så fort. Det tar också längre tid eftersom man kanske ser ställen man vill stanna vid, eller rentav behöver stanna för att äta och röra på sig lite. Det är smidigt att man kan stanna varsomhelst men samtidigt tar varje stopp ca 30 minuter extra, åtminstone för oss. Till slut får man känslan att man aldrig kommer komma fram!

Till stugan kom vi åtminstone fram klockan halv fem. Jag insåg att jag inte skulle orka laga middag så vi åkte ganska omgående in till Sunne och åt sushi i parken. Sedan handlade vi på Coop (vilket var en pärs för trötta mig) och så åkte vi tillbaka till stugan. Stugan var förresten mycket fräsch och fin och ligger lite utanför Sunne, på landet-landet. Jag kan verkligen rekommendera just den stugan! 

Dagen efter åkte vi till Sunne Sommarland, något G längtat till länge. Sist vi var där var väl för tre år sedan. Fortfarande tyckte han dock barnavdelningen var bäst och roade sig intensivt där i säkert två timmar. En smart sak var att vi tog med pastasallad som vi åt på gräsmattan, istället för att köpa flottiga hamburgare och kebab. Varför är sådan skräpmat så lättillgänglig? Varför har de inget vettigt? (okej, jag tittade inte ens på menyn men ändå)

Vid fyra lämnade vi stället och begav oss till stugan. Där åt vi middag och vilade. Sedan blev jag oerhört sugen på en grusvägspromenad så jag begav mig ut. Hittade en runda i appen Naturkartan över Berga, som jag gick. M och G hämtade mig i bil innan sista asfaltssträckan. Skönt! Jag var rejält trött i fötterna eftersom jag dumt nog gått i sandaler.

Dagen efter åkte vi till Kil och åt dumplings på bästa dumplingsstället jag vet. Det ligger på Storgatan. När vi var mätta och belåtna tog vi en stund på varsitt ställe. Jag på hantverksbutiken Händiga händer vägg i vägg, och G och M på lekplatsen. Sedan åkte vi vidare till Alma Löv Museum Of Unexpected Art. Mycket väl värt ett besök! Och konsten var verkligen oväntad och oväntat häftig! Vi tittade på allt vi orkade och sedan fikade vi, tittade lite till och åkte tillbaka till stugan efter ett kort stopp vid Mårbacka, som precis stängt för dagen.

Dagen efter detta var det dags för hemfärd. Alla var ganska trötta men jag bestämde ändå att vi skulle stanna i Köpmannebro och äta medhavd pastasallad på en brygga och titta på slussen, samt vid Håverud och titta på akvedukten. Vid detta laget var dock M väldigt less på mina extraturer att han stannade i bilen. G och jag traskade ändå upp till akvedukten och gick till och med över den. Häftigt och lite läskigt! 

Sedan åkte vi hem med bara ett kort stopp på en skolgård i Mellerud för choklad, frukt och lite lek.

Det var en väldigt fin semesterresa detta, måste jag säga. Hela dagen igår var jag dock helt slut och försökte verkligen ta det lugnt genom att läsa bok, rensa bort förväxta sockerärter och lusangripna rosenskäror samt tvätta. På kvällen åkte G och jag buss till Skärhamn för att äta på Thairestaurangen. M var i Göteborg och målade. 

Jag kan varmt rekommendera fjällvandring i Storlien för den som vill ha enkla dagsturer. Jag kan också varmt rekommendera Sunne och Sunne sommarland samt Alma Löv-museet. Dessutom är grusvägspromenader i sommarskymning mycket välgörande för själen!

Privatekonomi och en mycket bra lördag

Idag har vi alla i familjen haft en riktigt bra dag! M var alldeles glad när han och G kom hem från Göteborg lagom till att potatismoset var färdigt och vi skulle äta middag. De hade varit en sväng på Stadsbiblioteket för att lämna tillbaka böcker och på Konstmuséet där de ritat av skulpturer. Under tiden hade jag varit hemma, donat på (plockat, hängt tvätt, städat fågelburen och lagat lunch) och även hunnit cykla till och från Skärhamn där även jag lämnat tillbaka en hög med böcker och samtidigt lånat fyra nya. Jag hade dessutom hunnit fika på en liten ö bakom Akvarellmuséet där jag trots ganska frisk vind hittat lä. Fikat bestod av medhavt te i termos och lite godis. Jag hade tänkt att kanske fika på ett riktigt fik men så kom jag på att det mest är dyrt och det var ju ändå fint väder... När jag suttit en stund i lä med denna glittrande utsikt...

...mulnade det på och vinden vände. När jag reste mig upp och vände mig för att gå såg det ut så här:

Jag fick lite bråttom hem, kan man säga. På vägen hem passerade jag dock mina föräldrars hus för att hitta verktyg för att laga två vägguttag hemma hos oss. Jag var tvungen att ringa pappa för att fråga var de var och han fick instruera mig lite medelst videosamtal. Sedan cyklade jag hem. Då hade jag varit iväg i tre timmar. 

Väl hemma försökte jag mig på att först skruva loss och sedan skruva fast ett vägguttag som lossnat lite halvt. Jag skruvade eventuellt i lite fel skruvar och jag fattade bara inte hur jag skulle lösa det som jag insåg var problemet, och som jag inte orkar redogöra för här (för jag vet inte hur jag ska formulera det i skrift och det är la inte ens intressant) så jag ringde pappa med videosamtal igen. Det är mycket svårt att visa med mobilen samtidigt som man behöver båda händerna för att göra det ens pappa i andra ändan säger, så det var en del "Nu ser jag inte", "Nu hör jag inte" och "Tove, lyssnar du?" från min pappas sida. Till slut såg situationen ut så här:

Då gav jag upp och la på med pappa och ringde min granne E, vars man är elektriker. Och jo, han var hemma, och jo jag kunde komma och hämta honom. Jag hade förvarnat honom om detta projekt redan igår och han hade sagt helt självmant att han kunde komma och hjälpa mig om jag behövde. Så det kändes ändå okej att be honom nu när krisläge uppstått. Han tog med sig sin lilla skruvmejselväska och följde direkt med mig. Han insåg snabbt vad som behövde göra och gjorde det. Jag kanske behöver förtydliga att jag hade stängt av strömmen samt dubbelkollat att ingen ström fanns i uttaget innan jag började skruva. Jag hade också tagit fram vår lilla batteridrivna bygglampa så att man skulle se vad man gjorde. Tack vare min duktiga grannes expertkunskaper lyckades vi (han) sätta fast två lösa vägguttag på bara några minuter. Fantastiskt! Och nu vet jag kanske eventuellt hur man gör, till nästa gång... 

Så ja, det har varit en mycket bra lördag måste jag säga. Både praktiska saker har löst sig och vi har alla fått vara ute i det ganska härliga vädret. 

Men, det var ju en annan sak jag ville skriva om, som rubriken kanske skvallrar om, nämligen investeringar. Vadan detta? tänker ni. Jo, det finns vissa ämnen som jag går igång på. Beredskap, miljön och privatekonomi är tre av dessa. Nu är det så att en av mina spanska svågrar delar intresset för privatekonomi och har gått några kurser i finansiell planering eller vad det nu kan heta. Han har utbildat sig till någon slags privatekonomisk rådgivare/utbildare på fritiden och har också börjat investera i spekulativt guld och aktier. Detta har jag vetat i flera år och med extremt ojämna och långa mellanrum har vi pratat om privatekonomi och hur man kan tänka. Själv har jag absolut ingen utbildning i det här förutom de goda råd jag fick med mig genom att lyssna på min mormor som var minst sagt väldigt ekonomiskt sinnad och genom det lilla man kanske fick till sig av hemkunskapen (ett ämne som inte finns i Spanien). 

Nu har min svåger blivit intervjuad i en youtubekanal som en man från hans by har. Jag vet faktiskt inte vad youtubekanalen har för ämne men jag tror det är ekonomi eller investeringar och liknande. Åtminstone är det detta som min svåger pratar om. I en timma sitter han och svarar på frågor om hur han själv tjänat och tjänar pengar, utan att nämna några exakta summor. Men han pratar också om att lära sig förstå sin egna ekonomiska situation och han påstår att många tycker det är extremt jobbigt att titta på sina egna konton och bena ut vad man har för inkomster och utgifter och vad man kan göra för att förbättra sin ekonomi. Han pratar om att en väg är att utbilda sig så man kan skaffa ett bättre jobb. Han pratar om att säkra upp familjen. Han pratar om att när man tjänar mer så spenderar man mer. Och jag kan bara hålla med. 

Han önskade att vi i familjen dvs hans bröder och deras fruar skulle titta på intervjun och kommentera den. Bröderna började. Jag såg en halvtimma ena dagen och en halvtimma nästa och tog anteckningar för att minnas allt jag ville kommentera på. Sedan spelade jag in ganska många korta röstmeddelanden där jag kommenterade det mesta av det han sagt. Idag tackade han så mycket för mina reflektioner och jag började spela in meddelanden bara till honom där jag satt på mitt gratiscafé på ön bakom muséet, innan vinden vände. 

Jag pratar om att jag inte vill vara någon kapitalist. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att tjäna mycket pengar, och aktier känns både för komplicerat och för riskabelt för mig. Samtidigt har jag ett pyttelitet ISK-konto, men jag har inte ens koll på det... Mitt sätt att se på ekonomi är att god ekonomi är när man lever inom sina begränsningar. Man har alltså råd med bostad, transportmedel för vardagliga transporter (cykel, busskort eller kanske en bil), mat, betala sina räkningar, kanske köpa lite kläder ibland om man verkligen behöver det, småutgifter (t ex garn, böcker, fika på café någon gång, äta ute någon gång, te och choklad) och någon slags semester utan att behöva ta konsumtionslån (här räknar jag inte in CSN-lån eller bolån). För en riktigt stabil ekonomi ska man också ha utrymme att spara något varje månad, tycker jag. Och ja, jag kan nog ändå säga att jag levt inom mina begränsningar under hela mitt vuxna liv.

Första tiden efter studenten bodde jag i en spansk studentstad och levde både på CSN-bidrag och på 4000 kr i månaden som jag tog från ett arv jag ganska nyss fått efter min mycket ekonomiskt sinnade mormor. Det räckte. Jag minns att jag gick en kurs i spanska som  kostade ca 100 euro i veckan (som jag har för mig betalades i en klumpsumma) samt betalade ett boende jag hyrde genom samma skola för 250 euro i månaden. Det var ett rum i en lägenhet jag delade med andra elever på samma skola. Hyran och matkostnaderna täcktes då av dessa 4000. Detta var en investering. Min första riktiga investering. Den går inte att mäta i pengar men detta år i Spanien gav mig helt klart fördelar när jag väl läste spanska på universitetet i Sverige, och när jag fick jobb som lärare i spanska. Det hjälpte mig också under mitt år i Almonte att redan kunna spanska. Hur skulle jag annars ha lärt känna M?

Efter detta levde jag på mina föräldrar i ett år samtidigt som jag tog CSN-bidrag. Sedan flyttade jag till Umeå och tog full CSN-lån och bidrag, dvs ca 9000 kr i månaden och hade en hyra på ca 2000 kr. Jag hade inget extrajobb. Det känns nästan konstigt nu, men jag tror det var väldigt bra att jag gjorde så, att jag fick det lugnet. Det behövde jag.

Sedan bodde jag i Almonte i ett år och fick bidrag från EU. Det låg på ungefär samma nivå som CSN, vilket kändes lyxigt eftersom jag förstod att ganska många i byn tjänade mindre än 900 euro i månaden, och jag jobbade bara 15 timmar i veckan eller vad det var.

Dessa pengar brände jag dock och något år efter det att jag kommit hem till Umeå igen visade det sig att jag fick en termin när jag inte kunde läsa någon kurs, eftersom jag var tvungen att vänta ett år på att den kurs jag skulle gå skulle ges. Först bröt jag ihop totalt, sedan skrev jag upp mig som springvikarie både hos kommunens för-, grund- och gymnasieskolor och på Waldorf. Jag tjänade pyttelite pengar. Vissa månader blev det kanske 5000 efter skatt. Samtidigt bodde jag i en studentlägenhet med två rum och hyrde ut det ena rummet till min ninjavän A, som jag hittat via en Blocketannons. I början hade M bott med mig men eftersom han verkligen inte hade någon ekonomisk plan (eller pengar efter flera arbetslösa år i Spanien) och det tog tid att få börja SFI så flyttade han hem till Spanien igen för att ta busskort. 

Under denna mycket knapra period i mitt liv, som samtidigt var rejält danande, skrev jag upp alla utgifter jag hade varje dag i olika kategorier i en pytteliten bok. Kategorierna var ungefär: mat i mataffär, mat ute... och om jag nu köpt något, vilket jag inte gjorde så ofta. Eftersom jag visste att jag skulle skriva upp varenda utgift när jag kom hem så var jag extra snål mot mig själv. Sedan summerade jag detta vecka för vecka och kunde snart konstatera att det var snordyrt att fika ute, så då slutade jag nästan helt med det. Och fikade jag ändå på stan såg jag till att köpa en matig baguette hellre än en kaka och så fick det räknas som lunch.

Sedan levde jag på 75% av CSN ett tag, mest för att det faktiskt räckte, och sedan började jag till slut få lite mer fasta jobb efter examen (liite längre vikariat) och drygt två år efter examen fick jag kontinuerligt jobb där jag jobbar nu och fick då äntligen en mer stabil månadsinkomst. Och ja, ju mer man tjänar desto mer gör man av med. Man kan bara titta på boendekostnaden här som exempel. Min studentlägenhet fick vi flytta ifrån i samband med att jag fick jobbet som jag har nu och då minns jag att vår hyra skulle öka med nästan 2000 kr. Det kändes väldigt mycket då. M hade fortfarande inte jobb, men hade flyttat till mig igen. Han läste på komvux men var inte berättigad till CSN. Lägenheten var 50 kvadrat och låg så himla fint vid skogen och sjön. 

Sedan flyttade vi ju till Klädesholmen och dubblade vår boendekostnad mot finlägenheten i Umeå. Men då hade båda jobb med månadslön. Vår boendekostnad nu är nog några få tusen dyrare än på Klädesholmen och lägenheten har dessutom kostat en slant att köpa (inkl lån), men det är vårt boende och det är det värt!

Så ja, jag har gjort några fina investeringar genom livet, om än inte i spekulativt guld eller aktier. Det är åren i Spanien med allt jag lärde mig där, åren på universitetet, fina tågresor genom Europa och även den här lägenheten som vi bor i nu, som vi lyckats amortera ner ganska bra mycket tack vare att M sålde sin lägenhet efter det att vi köpte (dvs vi hade mindre kapital när vi köpte och kunde därför inte köpa en villa för 4 miljoner). Vår ekonomi är god så till vida att vi kan spara både på ett gemensamt konto, ett bilkonto samt två konton till vår son varje månad samt på två egna konton. Vi sätter inga hutlösa summor på alla dessa konton men det blir ändå något varje månad och detta något växer ju med tiden, även om räntan återigen är nära noll. Kanske borde jag öppna sparkonto på en bank som verkligen har ränta. Jag vet inte. Men aktier, nej, det ger jag mig inte in på. Jag vill veta att de pengar jag har, de har jag, de kan inte försvinna på grund av marknaden eller något annat abstrakt.

Är detta ens intressant? Vill ni veta mer om hur vi organiserar vår ekonomi? Alla (par) verkar göra olika men jag tycker vårt system är himla bra och det funkar fint för oss. Eller vill ni kanske se min mormors kassabok från när min mamma var bebis? Jag har den här i bokhyllan!

Trött söndag efter promenadig lördag

Idag har det verkligen varit en trött söndag. Jag måste lära mig att säga nej. Nej till mig själv och nej till min son. Imorse när jag ätit frukost kände jag mig fortfarande helt död och M sa till mig att gå upp och lägga mig och läsa istället för att göra något annat. Så jag värmde en vetekudde och gick upp och la mig. Jag läste mig varm och efter en stund kom G som tittat på Melodifestivalbidragen en andra gång och la sig bredvid mig. Ganska snart började han prata om utflykt. Kanske till Dyrön? Jag kände mig dödstrött men ute sken solen. Kanske göra pastasallad och gå till hemliga viken? Det orkar vi inte, sa jag. Kanske åka efter lunch? Okej, men bara om pappa följer med, sa jag. 

Så sprang G upp ur sängen och ropade ner för trappan att Mamma och jag vill åka till Dyrön och du ska följa med, och det blir efter lunch! M accepterade uppdraget. Jag gjorde det egentligen inte, men lyckades ändå samla mig tillräckligt för att pallra mig ner och duscha. Jag orkade också få igång Ms veckodammsugning. Han behöver verkligen verkligen starthjälp min man. Jag tog ut mattorna, jag röjde bort grejer från golven. Ställde till och med ut stolarna och några skor för att han lättare skulle komma åt. Sedan dammsög han medan jag duschade. Så löste jag lunch och vi åt. Sedan åkte vi. 

Men varför var jag så himla trött då? undrar la ni... Jo, igår lördag hade jag nämligen varit ute och promenerat en himla massa! Det hade visserligen G och M med, men jag var trots allt tröttast av alla. Ändå kände jag mig tvungen att följa med. Men ja, igår åkte M och G till Skärhamn och gick på akvarellmuséet. Själva utställningsdelen var stängd men de var där för att måla, och den delen var öppen. Sedan gick de och åt på thairestaurangen. Under tiden var jag hemma och donade på, dvs åt lunch och skrev om min fredag. Sedan gick jag ut på telefonpromenad med min kompis Leli från Barcelona. Hon promenerade visserligen inte utan vek tvätt och fixade lunch, men det gick bra ändå. Jag babblade på som en riktigt pratkvarn och stackars Leli fick nästan inte en syl i vädret... Men vi bestämde ändå att vi skulle ses och promenera på halva vägen någon gång i vår. Kanske i Kode? Kanske med te i termos, sittunderlag och några mosiga semlor? 

Jag fick så mycket energi av samtalet med Leli att jag bara gick längre och längre, till slut var jag nere vid en kanal och uppe på ett berg... Vackert var det. Lagom mycket kläder hade jag. Livet kändes härligt!

När Leli skulle äta la vi på och jag gick i tystnad till Gs skola där jag satte mig på en bänk och vilade. Jag ringde min kompis M i Umeå för att prata specialläreri och då var jag ju tvungen att hinna prata klart med henne och kunde inte gå raka vägen hem utan gick via vår närmsta havsvik. Mycket fint. Häftig is! Och bra insikter från min kloka vän M. Till slut gick jag hem. Vi pratade fortfarande när M och G kom hem från Skärhamn, men då fick vi lägga på eftersom G behövde mig. 

Efter en stund la jag mig och vilade och sedan lagade jag fyra liter köttfärssås, så att vi har. M hade blivit stressad av den omskrivna nötköttsbristen och köpt 1,4 kg lokalproducerad köttfärs. Det är djur som betat på vår ö, alltså. Jag vet inte var de slaktas i och för sig, men kanske här i närheten? 

Sedan var det bara någon timma kvar till den av vår son hett efterlängtade Melodifestivalen deltävling 1 och jag blev hemskt sugen på Loka Crush. Denna något mindre sötade läsk. Ville någon annan också ha, kanske? Jodå! G kände också ett stort behov så vi bestämde oss för att dra och köpa det. Bilen skulle vi inte ta tyckte M. Vi skulle gå, hela familjen. Okejdå. Vi gick. Det var kallt. Jag hade min tunna dunjacka igen, samma som jag haft under promenaden på dagen, men nu var det för kallt för den. När vi kom ut ur affären igen såg vi en häftig ring runt månen.

Ser ni ringen runt månen?

Vi kom hem igen 3 minuter innan TV-programmet började och G sprang in sitt fortaste för att sätta på TV:n och koppla den till hans ganska stora högtalare. Jag var så slut att jag också slog mig ner i soffan, och det gjorde faktiskt M med, även om ingen av oss egentligen ville se spektaklet. G dansade och hoppade runt och sjöng med... Vi halvlåg i soffan. Loka crush dracks. Några chips åt vi också. Men när de drog omröstningen en andra gång tröttnade jag och gick upp och visade M Gina Dirawis första youtubeklipp som syster Khadidje, någon som minns? M tyckte det var hemskt att hon drivit så med sin egen minoritet. Jag höll inte med. 

Sedan gick jag ut med en lapp till en brevlåda och så hade jag plötsligt gått några fler steg än M den dagen (femtontusen!) och kände mig så enormt nöjd att jag vann denna lilla "tävling". Sedan la jag G och däckade totalt själv, men pallrade mig ändå ner för lite obligatorisk kvällsgröt innan jag somnade på riktigt klockan elva.

Således var jag väldigt trött i benen och i både kropp och själ imorse när G föreslog utflykt till Dyrön. Men samtidigt: solen sken! och Dyrön. Dit älskar vi ju att åka. Så okejdå. 

Vi hann med färjan gott och väl, tack vare att vi för ovanlighetens skull hittade parkering nära färjeläget. Det gungade ovanligt mycket när färjan åkte på öppet hav men jag tänkte på att just dessa färjekarlarna varit med i ett TV-inslag när det var storm och att detta inte var storm på långa vägar. Väl på Dyrön var det kallt. Jag hade min varma långa vinterjacka, termobyxor, två mössor och rejäla tumvantar men alldeles för svala skor. Sommarskor. Lite dumt faktiskt, men jag valde dem för de har bäst sula och är lättast och ja, jag var ju redan supertrött i benen. Tårna blev iskalla, för det blåste liksom in i skorna. 

M och G var upplagda för överlevnadsäventyr så vi började med att ta oss till lekplatsen mitt på ön. G lekte och jag virkade men blev iskall om fingrarna. Jag drack te. M och jag satt på sittunderlag. Det var ändå rätt okej. Lite frid infann sig. Sedan ville G handla mentos i affären, men den var söndagsstängd. Så ville han spela minigolf och vi gick ner till minigolfbanan. Jag tänkte på att där finns det ju ett självserveringsvåffelcafé vilket betyder att jag får gå in och vara inomhus! Men minigolfbanorna var övertäckta med nåt tyg, som skydd mot vintern. Våffelcafét var dock öppet! Men ingen våffelsmet fanns det, pga minusgraderna. Tur då att jag packat ner lite okladdig kladdkaka. Tur också att det fanns en liten värmefläkt. Denna satte vi oss vid och M använde också sin nödfilt att lösa en liten koja med, så till slut blev vi varma!

Värmefläkten blåste in i Gs överlevnadshydda. Ja, jag hade vantar på fötterna.

Klockan halv tre hade vi dock blivit sugna på att åka hem så med någorlunda raska steg gick vi över ön till färjan. M satt i väntrummet medan G och jag stod och spanade. Det gungade när vi åkte över. Och väl i hemmahamnen igen sa jag till M att visst har du med dig stavarna? (Han hade haft med sig vandringsstavar för ovanlighetens skull, jag tror de utgjorde en del av överlevnads-attiraljerna). Stavarna? Va? Nej! Så kom han på att de låg kvar i vänthallen på Dyrön. Snabbt kom jag på att han kunde ta färjan tillbaka ett varv och säga till att han bara behövde springa och hämta sina stavar i vänthallen (så han inte behövde vänta ytterligare en timma på nästa färja) och så bytte vi mobil (eftersom jag köpt allas biljetter med min mobil) och så åkte han över igen, medan G och jag åkte hem, satt i köket en stund och planerade läxor innan vi återigen åkte ner till bryggan för att hämta M.

Efter allt detta var jag ännu mera slut och la mig ännu en gång med vetekudden i min säng, men denna gång med maximalt fluff (dvs mellan våra täcken) och läste vidare i boken Morgon och kväll av Jon Fosse. En bok nästan helt utan punkter. Ganska bra men också ganska förvirrande.

Sedan somnade jag, och sedan var det dags för middag. Och efter det: städa köket medan M plockade i ordning i hallen och sedan ut med soporna, gå en pyttesväng och så förbereda G för sängen. Nu lägger pappan sin son och jag sitter här och skriver. Men nu blev detta för långt (igen) så det är dags att runda av. Det har varit en fin helg! Imorgon ska jag vila på jobbet. Framförallt mina ben ska jag vila! De är inte akuttrötta nu men jag kommer nog känna av någon slags trötthet imorgon ändå.

Hoppas ni har haft en fin helg och att ni inte frusit för mycket! 

Små isflak i issörja i vår närmaste havsvik

Stad och skog

Stad och skog. Det sammanfattar den här helgen bra med två ord. Stad och skog och femtioårsdag, om man ska välja tre.

I fredags fick min man veta att han inte alls skulle jobba på sin femtioårsdag. Han fick permission. Det är tydligen vanligt att man får det, alltså en betald ledig dag (om jag förstått det hela rätt) när man fyller just femtio. Planer gjordes upp lite hastigt och lustigt. M pratade om att äta lunch på restaurang i Göteborg. Jag kontaktade våra  vänner från Barcelona, som sedan pandemin bor just i Göteborg, och vi bestämde träff på en liten enkel dumplings-och-nudel-restaurang med kvav inomhusluft och toalett som man egentligen kanske inte fick låna, vilket vi gjorde ändå. Restaurangägarna var lite sura, måste jag säga, men vi hade roligt ändå. Och kanske var vi lite av en spansk-svensk cirkus som de tänkte att Det var kul när de kom men ännu roligare när de gick om. 

Mätta och belåtna gick vi ut i den kalla men soliga dagen med siktet inställt på att bestiga Skansberget där den gamla Skansen Kronan ligger. Men först dök vi in på Seriehörnan och våra vänner köpte kalendrar och M köpte en seriebok i julklapp till mig, som han tyckte skulle passa. Jag råkade se vilken det var när vi kom hem men har redan glömt... Han är la inte superskillad på julklappar, min man, men än så länge har han faktiskt köpt två till G (utifrån mina explicita instruktioner) och en till mig. Mer än något annat år, tror jag. Så nu ska vi la bara lösa någon mer grej till G, något han önskat sig (alla hans önskningar har discotema) och sedan kanske det får vara bra? Jag ska la fixa något till M också, i och för sig... 

Så besteg vi berget. Vi gick en annan liten stig upp som visade sig vara väldigt lerig, men lite äventyrlig. Jag kände tydligt att G var i sitt rätta element! Väl där uppe tog vi roliga bilder med Skansenkronan-kronan på huvudet och så ställde vi oss och pekade ut olika landmärken och jag la märke till hur många höga hus de byggt på senare år i Göteborg. Vad håller de på med? Jag fattar ingenting... 

Sedan skulle vi gå ner för en trappa men den var avstängd, av oklar mystisk anledning så vi hamnade i Linné igen, och inte i Haga där jag tänkt. Men rätt som det var så var vi i Haga i alla fall och min vän A hade gått in i en container i jakt på skatter. Ett silverglänsande solskydd till bilen var vad hon fann! Min lilla sakletare! Jag minns fortfarande när vi satt i hennes extremaduranska by och sydde nya överdrag till några skumgummidynor som vi hittat bredvid en soptunna. Då var hennes nu sjuttonåriga son bebis. 

Så gick vi ner på Haga Nygata och trängdes med alla andra. Vi tänkte fika men gav upp att hitta ett bord för sju i den stadsdelen och tog oss till nästa. I Vasa hittade vi ett stort rymligt kedjekafé där vi dök in och slog till på en hel del goa grejer. Det var ju ändå femtioårskalas! Jag bjuder! ropade M. Jag vill bara ha grädde! ropade P, men han skojade bara. P alltså. Själv tog jag en rund liten bakelse med passionsfruktsgelatin uppepå. M tog en stor chokladmoussetårtebit och G valde en blå makaron (eller vad den där franska kakan nu heter) och en liten chokladmousse i fyrkantig behållare. Jag drack te, G varm choklad och M slog till på kaffe, men ångrade sig hela kvällen sedan då han inte är van och blev ganska stissig i sitt inre. 

När vi fikat färdigt och trillade ut på gatan igen var det nästan mörkt. Vi tog farväl av våra fina spansksvenska vänner och åkte ner mot centralen. G ville gå in på den oändliga godisaffären 4-gott, vilket vi gjorde. De hade inte mitt favoritgodis, men jag hittade lite Japanmix som jag köpte. 

Så gick vi till centralen och valde att inte ta bussen utan istället vänta 40 minuter på tåget, som G så gärna ville ta. Okejdå... vad gör man inte för sin son? Och visst är det så mycket skönare att åka pendeltåg än buss på en mörk motorväg? Jag var helt slut och satte mig på en bänk och virkade medan vi väntade på att kunna gå ombord på tåget. 

Det var ett nytt västtåg, påstod G, och ja, sätena såg sannerligen nya och fina ut. Vi hittade bra platser, eftersom vi kom på tåget nästan först av alla. M dansade runt lite i mittgången innan avgång och utbrast att han haft en himla fin och rolig dag, och det var ju det viktigaste, eftersom det var hans födelsedag. Sedan att jag blev helt supermegaslut, det fick jag bara ta. 

När vi väl kom hem, vid sjusnåret, tog jag raskt fram en påse fryst köttfärssås från frysen och tinade i vattenbad medan jag kokade spaghetti och skrev en liten handlingslista. Jag behövde nämligen handla till dagens utflykt, eftersom G och jag skulle äta lunch i skogen med några andra fina vänner (de jag träffade i varuhissen på Kielfärjan för tre år sedan). 

Medan jag väntade på att G skulle äta upp sin middag funderade jag på hur jag skulle ta mig till affären. Cykla, gå eller ta bilen. Jag kom fram till att jag skulle cykla. Gått hade jag gjort tillräckligt och bilen kändes bara onödig. När jag cyklade iväg kände jag verkligen i hela kroppen hur jag älskar att bo så här. På landet, inte i en stad, men med lyktstolpebelyst cykelväg till affären. Det passar mig faktiskt väldigt bra! 

Väl hemma tog jag mig en varm dusch och sedan unnade jag mig att ringa syrran innan jag la G vid kvart i tio. Så sov jag som en stock sedan, kan jag säga. 

Så blev det söndag!

M skulle jobba idag och G och jag skulle ut i skogen. Ni vet, man har gott om tid - väldigt gott om tid, och så plötsligt har man väldigt bråttom. Så blir det nästan alltid när vi ska iväg. Igår till exempel hade vi så gott om tid att M dammsög i vardagsrummet. Särskilt där vid soffan är det skitigt, sa jag och pekade ut några förväxta dammråttor. M tog uppdraget seriöst och dammsög till och med under soffan (där vi dammsuger ytterst sällan eftersom det är en bäddsoffa med en säng under som man då måste dra ut och för att dra ut den måste man först flytta soffbordet och sedan är det ändå en irriterande flärp som hänger ner och döljer där sängen står och ja, därför orkar man inte dammsuga där särskilt ofta). Jag skulle duscha och klä på mig och G hade fortfarande inte klätt på sig, något han behöver stöttning i ibland. Det blev stressigt. Idag kände jag att vi hade såå mycket tid så jag satte mig och virkade när jag ätit frukost. Plötsligt var det bråttom... Men vi hann båda gångerna. Lärdom: Klä på G och gör klart allt inför avfärd innan den här extratiden tas ut på att till exempel virka eller dammsuga. (Men ja, vi lär la göra samma nästa gång). 

Och på tal om att dammsuga: Eftersom den här helgen fyllts med roliga utflykter, så har nästan inget vettigt och viktigt hemma hunnits med. Eller jo, jag har hunnit hänga en tvätt och M har hunnit dammsuga vardagsrummet. Jag har också lagat en konstig men ganska god baskisk soppa, men det är det. 

Till skogen kom vi idag klockan elva. Vi parkerade och vandrade iväg genom skog och hagmarker. Solen sken, men det var varmare idag än igår. En timma och tio minuter tog det från parkeringen till vindskyddet vid den lilla sjön. Där åt G och jag pastasallad och våra vänner mackor och varma koppen. Varma koppen känns förresten som en bra grej att ta med på utflykt. Varmt, gott och enkelt liksom. Deras bebis ammade. Sedan gick vi till torpet som har kaffeservering vissa söndagar. Det är Friluftsfrämjandet som arrangerar det. Där inne finns en kamin så det var varmt och gott att komma in. Goda kakor hade de också, och vi fikade och skrev i gästboken. Jag höll till och med i bebisen lite. Sex månader och hur go som helst!

Sedan gick vi en annan väg tillbaka. Vi gick faktiskt (nästan) dit i våras, men då chansade vi hej vilt och gick enligt stigar vi hittade i appen Naturkartan. Denna gång följde vi en uppmärkt led. Jag kunde ändå konstatera att vi inte alls gått så fel då i våras, kanske till och med en lite kortare väg dit. 

G var allt bra trött innan vi kom tillbaka till bilen men han bet ihop och skuttade på ändå. Klagade inte en enda gång. Han är en hejare på att gå, måste jag säga! Klockan tre åkte vi därifrån, vilket betyder att vi varit ute i fyra timmar. Väldigt skönt! Så mycket skönare än att promenera i stan. Ja, landet och skogen och naturen är så mycket mer min typ av miljö än det urbana. Tur att jag bor här!

Väl hemma ville G att jag skulle vara i vardagsrummet medan han lekte. Han lekte liggande på golvet, körde någon buss, och jag låg på soffan och slumrade till. Så ville han plötsligt lyssna på musik och jag sa att han skulle ta någon låt som jag gillar så jag kunde vakna. Då tog han Granit och morän av Lars Winnerbäck. Så fint! Vilken känsla! Så fick jag vakna till och gå till köket och fixa middag (den märkliga soppan) medan G lyssnade på sånt där modernt, tecno eller house eller vad det nu heter. 

M kom hem mitt i matlagningen och vi käkade och sedan var klockan bara sex när jag la mig på mitt täcke och med Ms täcke över mig och tittade på Brita Z som köpt ett ruckel i Frankrike. Jag är la sist ut på den med, men så får det vara. Nu har jag sett klart Normala människor och behöver något annat trevligt och inte så krångligt att titta på. Det är  väldigt bloggigt språk i serien, måste jag säga, särskilt när hon berättar, men det jag blir gladast av är att hon verkar ha så fina vänner och att de verkar har roligt när de tar tag i lösa tapeter och fukt- och termitskadade bröstpaneler. 

Ja, och sedan var det dags att ordna kvällsfika och be M lägga barnet så jag kunde skriva det här. Så här har ni, ännu ett sönderdetaljerat inlägg om min helg. Tack för att ni läste, ni som orkade. Och ut i skogen med er! Det gör en väl! 

En kusinhelg fick inleda november

Fredag. Syrran skriver kl 09.28: "Vad ska ni göra i helgen? Jag vill typ åka bort." 

Jag svarar kl 09.31: "Kom hit"

Så tog vår helgplanering sin början. Vi bollade lite olika tankar fram och tillbaka medan vi båda jobbade och kom till sist fram till att den bästa idén av alla var att anordna en liten kusinhelg i våra föräldrars sommarhus, två kilometer från där jag bor. Gratis. Enkelt. Mysigt.

Vi bestämde att vi skulle ses vid tjugo över elva på lördagen i Stenungsund, eftersom jag ämnade ta storkusin G till frisören innan. Den har öppet från klockan 10 på lördagar, så det blir perfekt. Perfekt tyckte däremot inte min någorlunda långhåriga son att det skulle bli att klippa sig. Han kastas mellan total vägran och att han helt medgörligt och självmant säger att frisören kan få klippa lite i nacken och lite på luggen. Den är snart lång som en halvt neddragen gardin och man kan ju undra hur han verkligen ser ut. (Varsågod för dubbeltydigheten.) Och självklart är det hans stil att kamma luggen rakt fram, och rakt ner, inte lite på sidan, så ja... nu behövde jag verkligen ta mitt föräldraansvar och ta honom till frisören, orden är min mammas och hon om någon vet väl vad taget eller otaget föräldraansvar betyder i praktiken eftersom hon arbetat i socialtjänsten under nästan hela sitt yrkesliv. Så ja, jag tog honom till frisören och ja det var en lördag. Vi kom fram tjugo minuter i tio och gick och lekte på en skolgårdslekplats i närheten, som till och med hade en linbana. G åkte kanske bort lite av sin ångest inför frisörbesöket på den.

Ångesten tilltog dock påväg tillbaka mot frisersalongen. Men den visades sig fortfarande vara stängd, trots att vi var där prick tio. Ett telefonsamtal till frisören behövdes för att den så kallade polletten skulle trilla ner. Det var lördag, men det var också röd dag. Alltså stängt. Shit. Jag som hade preppat så bra och mutat med klubba innan lunch och linbana och kusinhelg och allt! Men G, han fick fortsätta vara långhårig och lycklig!

Efter att vi handlat lite till helgens middag och lunch brummade vi iväg mot S och hann leka lite på lekplatsen och till och med köpa gott lösviktste (svart julte och grönt smultronstället) innan det var dags att gå och möta min syrra och hennes son vid stationen. Syrran och jag bar matchande sjalar, dvs de är virkade i samma mönster och samma sorts garn, men i olika färger. Kusinerna sa hej och höll sina mammor i handen hela vägen tillbaka till lekplatsen. Efter en stund var alla hungriga och vi gick in i ett ordentligt halloweenpyntat Harrys och åt lunch. Det var öppet i alla fall, trots att det var en lördag som räknades som söndag! Tur!

Efter lunchen lektes det lite till och sedan åkte vi över bron och ön hem till oss. Kusinerna lekte, jag drack te, syrran knöt vidare på sitt vänskapsarmband som hänger i mitt kök och sedan fixade vi lite fix som jag kände att jag behövde hennes hjälp med: krokar sattes upp i hallen till G (mollyplugg, nu är jag din vän) och så löste syrran en grej med en gardinstång som hade krånglat ett tag (läs: sedan vi flyttade in). Jag vet inte varför jag är så rädd för att skruva skruvar och greja... men jag tror jag skyller på att våra föräldrar under hela vår uppväxt positivt förstärkt syrrans händiga sida och min verbala, men antagligen finns det fler anledningar än så. 

Sedan skjutsade M ner la syrra y los primos (syrran och kusinerna) samt Gs cykel till mina föräldrars hus, medan jag cyklade dit och handlade lite på vägen. Mötte min butiksbiträdesgranne på vägen och reflekterade lite över vardagslogistiken och matbutikens ommöblering och övertydliga skyltning av kakor. 

Syrran hann börja med maten innan jag kom fram. Det bidde tomatochräksås till henne och mig och tomatsås till kusinerna. Såserna serverades med bred bandspaghetti. Det blev gott och kändes lite lyxigt. G och jag hade köpt engångshöstservetter tidigare under dagen. Jag satte dem så där snyggt i glasen och så kändes det som fest. Alla som ville fick hemmabubblat bubbelvatten, vilket tre av fyra ville.

Barnen lekte lite till, eller kollade på youtube, medan syrran och jag satt och tjötade i köket. Jag drack rooibos. Jag bäddade åt mig och G och sedan var det dags för lillkusinen att lägga sig. G och jag satt i vardagsrummet och lyssnade på Historierummet om Abraham Lincoln och lärde oss saker. Jag virkade på en bebisfilt till en bebis jag troligtvis aldrig kommer träffa. Och sedan var det dags även för storkusinen att få lite kvällsfika och gå och sova. 

Inte hade jag tålamod att ligga kvar hos honom tills han somnade men jag läste och sjöng och släckte och tände och lät honom ha tre böcker att bläddra i tills han somnade, vilket han gjorde alldeles av sig själv medan syrran och jag satt i soffan och åt chips och gröt (jag) och pratade om livet. Det var folk som säger saker, folk som har stort umgänge, nyår, män och ekonomi.

Så blev klockan elva och vi gick och la oss. 

Det var mysigt att sova där, under pappas täcke och med pappas kudde under huvudet. Tjugo över sju vaknade G och jag insåg efter en stund att vi inte hade Bregott. Vem klarar en frukost utan Bregott? Många! Men inte vi, bestämde jag, så jag cyklade till affären och köpte. Det var ljust och helt stilla ute och ganska varmt. Tio grader. Jag mötte en hundägare. Alla andra sov nog fortfarande. 

När  vi ätit frukost och barnen avverkat ännu en stund med youtube och vi pratat om ungarnas skärmtid bestämde jag mig för att dra ut allihopa på ett äventyrsuppdrag. Syrran var tveksam till om hennes son skulle gå med på det och hon hade rätt, även om jag förberett så bra, så bra med olika platser de steg för steg skulle hitta till och en fråga per plats. Men G var desto mer peppad så vi gick iväg, medan syrran och kusinen rensade bort gamla döda tomatplantor från växthuset och tog tag i lite annat trädgårdsfix. 

Vid elva kom vi tillbaka och efter en stunds vila bredvid syrran på den äkta mattan i vardagsrummet tog vi tag i att baka pizza med barnen. Vad bra att jag satte degen innan vi gick ut! Vad bra att syrran gjorde extra tomatsås igår som räckte både till pizza och till matlåda till hennes son att ta med sig hem. 

Sedan hann de leka lite sista och vi prata lite till innan syrran sa att det var dags att städa och åka. Hon är så redig min syrra, ska ni veta. Hon torkar av fint på diskbänken och dammsuger noggrant. Hon vet vad en mollyplugg är och till och med hur man sätter in den i en vägg. Och så kom vi att prata om min och Ms dröm att ha ett hus på landet. Det är Gs dröm också förresten. Okej att vi bor på landet nu, men jag menar på landet-landet. Bland åkrar och ängar och skog och berg och sånt. Det är något vi drömmer om och jag har drömt om detta sedan jag var barn. Hon sa, syrran, att det var orimligt att vi (som knappt vet vad en mollyplugg är) skulle ha ett hus, eller liten gård, på landet. Hon sa att det är så sjukt mycket att fixa på ett hus hela tiden och ja, det lät ju onekligen rätt jobbigt. Hon hade nämnt det redan innan G och jag gick på vår äventyrspromenad och jag hade burit det med mig, men behövde resonera med henne lite mer. Det är inte roligt när någon dissar ens dröm, säger att den inte är genomförbar... Så vi pratade om vad jag skulle göra om bänkskivan i köket började ruttna och då sa jag att jag ringer ju dig, om pappa av någon anledning inte skulle gå att nå. Och sedan skulle jag ringa en snickare. Hon sa att jag skulle gå till en butik som säljer kök och berätta om min bänkskiva och be att få köpa en ny, inklusive leverans och montering. Och det lät ju bra! Så alltså: Jag ringer dig, så får du säga det till mig, den dagen bänkskivan i köket ruttnar. 

När vi cyklat hem, G och jag, var det plötsligt soligt ute och jag ställde ut fågelburen. Och så fick jag ett sånt där il som jag ofta får när jag varit med syrran en helg och började fixa och dona. Om hon är redig och duktig och praktisk så är väl jag! Och jag vill visst ha ett hus på landet! Inte uträttade jag väl några stordåd medelst verktyg men jag torkade av hela fönsterbrädan i vardagsrummet där det var en hel del fröskal som pippisarna sprätt runt, dammsög golvet där under och röjde även på altanen, slängde gammal grillkol och så. Jag tvättade en kruka och planterade sedan min enorma porslinsblomma i den. Den har stått i samma lilla kruka som jag fick den i för ett drygt år sedan och i den krukan var det i princip bara rötter. Nu fick den hoppa ner i en betydligt större terracottakruka, så nu kommer den väl ta över hela vardagsrummet snart. Sedan gav jag mig på att undersöka hur jag skulle kunna skruva fast ugnsluckans handtag lite bättre, det har suttit lite löst ett bra tag. Syrran hade gett mig lite tips och jag hittade till skruven och kunde förstå hur man skulle komma åt att skruva där. 

Sedan var det dags att vila! Ja, jag måste tvinga mig att vila för att inte bara gå på och göra saker ibland. Min motor är lite för stark vissa dagar, tror jag man kan säga. Så jag la mig i min säng på mitt duntäcke, med Ms duntäcke över mig och tittade på två avsnitt av Normala människor. Den är hemskt bra den serien! Har ni sett den?

Sedan kom M hem från sin skulpturkurs i Göteborg och jag pallrade mig ner för att se vad det kunde bli för mat. Jag orkade inte laga något så jag plockade fram alla burkar med rester från kylen och planerade vad åtminstone G och jag kunde äta eftersom M sa sig inte vara hungrig. Pyttipanna för min del (uppstekt lövbiff, champinjon och klyftpotatis) och varmkorv med bröd till G, helt enligt hans önskemål. Jag visade M ugnsluckefixet och sa att jag orkar inte göra det idag eftersom bits och skruvmejsel behöver hämtas i förrådet. Tyvärr var la M lite väl impulsiv där och gick och hämtade hela verktygslådan och så försökte vi lösa det samtidigt som jag lagade mat. Ibland ska man nog bara äta först, va? Och nej, vi lyckades inte, trots att vi skruvade åt skruven. Problemet sitter i en annan skruv som vi inte kom åt. Åtminstone inte idag. Jag ska fråga vår händiga granne S en annan dag. 

Efter maten var jag så slut att jag gick till sängen igen och valde att lyssna på halva PS6 och sedan ringa sångarens fru och säga Querida, sjunger han no la captaréis eller no la cataréis? Cataréis svarade hon och vi försökte tillsammans förstå. Ja, sångarens fru är en av mina närmaste vänner. Vi pratade ikapp i en timma och sedan var det dags för henne att laga middag och mig att fixa kvällsfika till G. 

Och så blev det kväll på riktigt, trots att det varit mörkt flera timmar. Jag lät M lägga G så att jag kunde skriva det här. Tusenmiljoner ord om min helg i detalj. En fin kusinhelg som fick inleda november.

Den långa vandringen

Morgonen efter den långa vandringen känner jag mig tacksam. Jag är tacksam över att jag vaknar i en varm, mjuk säng, att jag har en varm mjuk yllekofta att ta på mig, att mitt barn sover sött i sin varma säng och att min man har cyklat iväg till sitt arbete. Jag är tacksam över att jag kan duscha varje morgon, att jag har rent vatten i kranen i köket. Att jag kan koka te och har gott bröd att äta, att jag har ett arbete att gå till. Tacksam över att mitt barn går i skolan och inte ligger sjuk i tuberkulos och tacksam över att jag inte måste elda ljung och enekvistar  för att få upp någon som velst värme hemma eftersom alla andra träd redan är nedhuggna. Att det inte är jag som står med huvudet på stupstocken. Allt detta är självklarheter, men fråga Matilda Hermansdotter, Alma Karolina Augustdotter eller varför inte Johannes Johansson från Hälsö? Inte hade de allt det här. Inte alls.

Dessa för längesedan döda människors boplatser och i Johannes fall dödsplats besökte vi i helgen, min syrra, min vän A på grannön och jag. Vi hade företagit oss att vandra halva Orust Tvärs, som är en del av kuststigen. Halva räckte gott och väl, hela hade jag aldrig orkat. Det kände jag framförallt på måndagen, dagen efter.

Strax före klockan tio svängde vi av i Hårleby (vid busshållplats Gustorp) och runt det gula hyreshuset upp  i skogen på en grusväg. Ingen skylt indikerade vandringsled vid vägen, lite synd. Vi parkerade vid skylten som pekade mot Hälsö-Johannes grav. Därifrån var det fint ledat hela vägen till Svanesund. Vi började således med att vandra i daggvått gräs till just Hälsö-Johannes grav. Han var den sista som halshöggs till döds på Orust och det kom tusentals för att titta. Så var det väl innan det fanns kriminalserier på TV, och inte heller TV eller radio uppfunnits än. Eller varför kom man annars för att se på detta hemska? Kanske berättas det mer i Sveriges Radios inslag om avrättningen, som jag tyvärr inte hunnit lyssna på än. "Hur kan det ha varit att arbeta som avrättningsman" sa vännen A när vi traskade vidare därifrån. "Tänk att det fortfarande finns de som gör det" svarade min syrra. Gravplatsen var tydligt uppmärkt och ett vackert smide var på senare år skapat runtom. Det föreställde fängelsegaller. Döden blev Johannes fängelse. Och nu är även han som dödade honom död. Och de som kom för att se på, den där majdagen 1857. Exakt på dagen 166 år innan jag gifte mig med M. 

Vi gick vidare genom skogen, förbi kohage och på gammal landsväg. 

A och syrran som har dubbelt så långa ben som mig, ungefär, gick ibland lite före, men de väntade in mig så snällt trots att jag var lite långsam ibland. 

Strax innan lunch fick jag ont i höften, antagligen på grund av kyla. På morgonen hade jag fått för mig att jag hade på mig för mycket kläder och därför tog jag av mig mina merinoleggings som jag hade under mina tunna bomullsbyxor och lämnade kvar dem i mina föräldrars hus där jag hämtade upp syrran klockan åtta. Det gör jag aldrig om! Ta av mig, ja kanske, men inte lämna kvar. Så dumt! 

Nåja. Vi stannade och åt lunch vid Orusts enda kända runsten. Jag fick briljera med lite run-kunskap från jobbet och försökte sedan tyda runinskriften vilket visade sig vara omöjligt med mitt tålamod. De flesta runorna såg ut som helt raka streck! Svårighet att tyda runorna hade tydligen inte bara jag utan även de som både 1922 och 1992 hade gett sig i kast med det. Det kunde man läsa på en tavla invid stenen. 

A och jag läste förresten på alla tavlor. Syrran med ibland, men hon var nog den som var mest intresserad av att vandra. Jag var den som var mest intresserad av att titta på träd. Syrran bar och lagade mat, jag betalade maten och A guidade. Det var ett fint upplägg och jag är tacksam för deras insatser!

Träden visade sig från sin bästa sida i vackra höstfärger. Luften var klar och något kall. Solen sken då och då men täcktes av tunna moln precis när vi åt lunch. 

Det helt vindstilla vädret var inte helt vindstilla, men på det hela taget var det ett perfekt vandringsväder, om jag bara haft på mig mina merinoleggings. Höftvärken gav förresten med sig efter lunchen. Kanske för att jag offrade en tortellini till asagudarna, eller för att jag värmde höften med min sjal under lunchpausen. Eller kanske för att jag helt enkelt vilade när vi satt och åt. Tortellini, pesto, mozarella, torkad korv och oliver bestod lunchen av. Syrran kokade tortellinisarna på mitt stormkök. Varm mat när man är ute är minsann lyxigt! 

Efter runstenen gick vi under, respektive över, den stora vägen 160 och sedan upp i skogen. Vi blev omsprungna av två manliga löpare under tiden vi kämpade oss upp för vandringens jobbigaste backe. Jag undrar vart de sprang sedan. Antagligen ner igen, säger vi... 

Vi mötte faktiskt inte en enda annan vandrare under hela vår tur. Bara dessa två joggare och en kvinna på promenad. Kanske är den inte så känd trots allt , trots att de ordnar ett årligt evenemang där man kan gå eller springa hela eller halva? Det var förresten så A kom på att vi skulle gå den. Hon hade gått halva förra året med sin familj och ville visa mig. Sedan kom jag på att det skulle bli en perfekt födelsedagspresent till min vandringsälskande syster. Hon i sin tur kom på att hon inte alls ville vandra med massa andra och idén om att bara vi tre skulle gå den föddes. 

Efter ytterligare en bits vandring stannade vi och fikade mitt i skogen i en liten skogsbacke där det faktiskt var både sol och lä. Jag hade med mig av de där himmelskt goda bullarna som vi bakade förra helgen och syrran hade med sig kaffe och mjölk. Två tepåsar hade jag också packat ner till mig och teälskande A. Och så kom det sig att vi satt där i solen och funderade på vad alla tonårskillar gjorde när vi som tonårstjejer satt och drack te och pratade (om dem). Vi hade lite olika teorier, men det är sannerligen något som behöver undersökas. Och sannerligen skulle tonårskillar, och alla andra killar och män också för den delen, behöva lära sig att sitta och kanske dricka te och framförallt prata med varandra. Gärna om samma saker som vi pratar om mest, nämligen Relationer. Eller vad tycker ni?

Vi vandrade vidare, och när vi gått upp för ännu en backe och slagit oss ner vid ett picknickbord chockade jag alla (det vill säga de andra två) genom att göra plankan i tjugo sekunder. Det var roligt, trots att syrran förvägrade mig mitt högt eftertraktade beröm. Syrran i sin tur skapade ett konstverk som föreställde oss tre på vandring. Det var en fin stund.

Sju timmar efter vår start i Hårleby kom vi äntligen fram till den lilla orten Svanesund. Biltrafiken genom byn störde oss något och vi kände alla tre hur skönt det varit att vara utan biltrafik och oljud under så många timmar. 

Biltrafik var något som Matilda och Alma Karolina och de andra i skogen och överhuvudtaget förr i tiden också slapp på sin tid. Något som de antagligen inte saknade... Den första bilen som framfördes på Orust kom faktiskt upptäcktsresande Sven Hedin i, när de skulle gräva ut fornborgen Borrefjäll 1913. Även detta lärde jag mig av en skylt längs leden. Och den där fornborgen hade det varit roligt att besöka med barn, tror jag. Även om det bara kan vara ruiner kvar. Det var trots allt runt 2500 år sedan de byggde den.

Halva Orust tvärs var en fin vandring och jag rekommenderar den varmt för den som tycker om att vandra och som inte räds varierad terräng, med uppför och nerför och något ologiska men mycket väl utmärkta svängar. Extra intressant blir det för den historieintresserade som kan läsa på olika tavlor om människorna som bodde där djupt inne i Orusts inre förr i tiden. Vissa husgrunder finns kvar och det slog mig hur små husen måste ha varit, och hur många barn som fötts och tyvärr också i ung ålder dött där. 

Nä, nu ska jag snart gå och lägga mig i min varma mjuka säng med mitt gosiga duntäcke, men först ska jag laga havregrynsgröt av skalade, ångade och valsade havregryn som jag varken behövt så eller skörda själv. Till denna ska jag ha mjölk från en ko som jag aldrig sett, men som åtminstone lever i samma land som jag. Världen förändras och tur är väl det. Inte vill vi tillbaka till tiden med hög barnadödlighet och elda med enris och ljung. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka hur mycket snällare mot planeten Jorden människornas liv var på den tiden. Hur mycket lugnare, på ett sätt, livet kanske var. Men också hur mycket mer utsatt man var, för sjukdomar, köld, hunger och för tidig död...