Två bebisfiltar och en sjal

När flera i bekantskapskretsen plötsligt blir med barn samtidigt infinner sig ett särskilt virkil hos mig. Nu är alla tre bebisarna födda och de har fått varsin filt, men en fick två. Både en filt i november och stjärnfilten nedan.

Den jag virkade i november gjorde jag en till av till mitt kusinbarn. Jag behövde bara köpa lite mer vitt garn. 

I höstas började jag alltså på en stjärnfilt till samma bebis som fick novemberfilten. Men stjärnfilten fick hon när hon väl hade fötts i mars. 

Den diagonalrandiga filten fick den bebisen av alla tre som bor närmast oss. Hon är dotter till det par jag lärde känna när jag åkte tåg själv till Spanien julen 2022.

Mönstret till den finns på spanska på youtube, min svärmor skickade det till mig i vintras. Den blev så fin att jag genast satte igång att virka en likadan, fast större, till G. Han grät över att den första inte var till honom. Men det projektet lämnade jag hemma, jag behöver förresten köpa mer vitt garn. Garnet är Rauma Tumi, ett mjukt ullgarn.

Här i Spanien virkar jag på en sjal till min mamma. Det skulle inte förvåna mig om den blir klar innan jag når Sveriges västkust igen, men vi får la se. Mönstret heter Adienne och är både ganska roligt och ganska enkelt. Garnet är Cotton kings Sultan.

Fem år sedan BF

Idag är det fem år sedan beräknad förlossning och det känns nyss, samtidigt som ett helt liv har förflutit. Ett nytt liv av moderskap och är småbarnsperioden slut nu? Nej, inte riktigt än väl? G behöver mig fortfarande till allt möjligt, även om han själv såklart tycker att han är stor och visst klarar han av både det ena och det andra; duka av sin egen tallrik, ta på sig pjamasen, känna igen några bokstäver och med min hjälp läsa korta ord som DU och NU och OJ. 

Det är fem år sedan och jag tänker inte så mycket på förlossningen eller neonataltiden, men ändå ligger det där djupt inne i min själ som ett sår med svag sårskorpa som lätt går att pilla loss och då börjar det genast blöda igen. Jag märker det när jag lyssnar på den jag röstade på som årets sommarpratare för något år sedan: Johanna Isaksson. Hon berättar så drabbande och fint om deras första tid med sonen Ivar, och om den oerhört dramatiska och farliga förlossningen med moderkaksavlossning. Det är så läskigt att jag frågar mig om någon någonsin kan tänka sig att bli gravid, efter att man hört hennes historia. Det är så drabbande berättat att jag första kvällen bara orkar lyssna på fem minuter innan jag storgråter för mig själv i köket och sedan tar mig upp till M och börjar prata om vår första tid. Kvällen efter lyssnar jag färdigt på del ett och gråter lite mer, men inte bara. Jag känner så väl igen det hon beskriver från neonatal, även om vår son faktiskt mådde bra och vi inte var i närheten av lika oroliga som hon och hennes man måste ha varit. 

Det är fem år sedan beräknad förlossning och jag nattar G genom att läsa två sagor. Båda handlar om Axel och Omar och G tycker att det är lagom spännande. Tidigare på kvällen har vi tittat på Världens natur om lodjuret i Spanien. Så fint program och så mysigt att krypa upp i soffan tillsammans och titta och prata om vad vi ser. G blir nästan ledsen när kaninen äts upp av - vem det nu var... Och han tycker inte kejsarörnen är snäll alls när den tar den stackars oskyldiga rödhönan. Jag förklarar att vissa djur äter varandra, och vi har ju nyss mumsat i oss falukorv... Programmet om Spaniens natur är extra intressant, tycker jag, eftersom Gs farmor och farfar bor alldeles i närheten av nationalparken Doñana, där det iberiska lodjuret faktiskt bor (och kaninerna, och våra svenska flyttfåglar). Kanske kan vi åka på en rundtur i den nästa gång vi åker till Spanien. När det nu blir... kanske i januari eller februari?

Fem år sedan BF ja... Och jag som inte fattade någonting när jag kom in till förlossningen i slutet av augusti. Skulle de hugga av mig huvudet? Ja, varför inte. Det gjorde så fruktansvärt ont. Istället gav de mig magnesiumdropp och en spruta med något i, mot mitt superhöga blodtryck. Min favoritbarnmorska, som hon kom att bli, la sina båda armar på mina ben och försökte lugna dem och mig. De bara skakade... 

Fem år sedan BF och om jag inte fick tillgång till min son och vår bebisbubbla då, på neonatal - en vecka efter att jag skrivits ut, så har jag verkligen det nu. Vi umgås mycket och vi försöker hitta på saker som är roliga för hela familjen, så som olika utflykter men även mysigt hemmafix. G älskar att baka kaka. Och att äta den... 

Det jag lärde mig av min sju veckor förtidiga förlossning var nog att ingenting blir som man har tänkt, och vad det gäller förlossningar så är det bara att hänga med. Mitt förlossningsbrev togs aldrig ens upp ur väskan, men det ordnade sig ändå. M visade sig vara en klippa till pappa när han tog hand om G helt själv, men med hjälp av neonatalsköterskor, den första tiden. Vården visade sig fungera när den verkligen behövde det, och jag kommer aldrig glömma min första fina sköterska på IVA. 

Tack G för att du kom! Och tack för att du är en sån underbart fin femårig pojke! Min pojke!

Virkat sedan sist

 

Så var filten som jag började virka under semestern klar. Den är till en bebis som beräknas födas i november. Det är en nära vän till min syster som ska bli mamma och jag är så glad för hennes skull! ♡

Filten mäter 74x74 cm.  Den är virkad som en enda stor mormorsruta i bambu/bomullsgarn från Adlibris med virknål 3mm (lånad av min granne). 

Garnåtgång:

Lite drygt ett nystan 100g blå Forget me not (A535)

Lite drygt ett nystan 100g grön  

Soft green (A522)

Ca ett halvt nystan 100g rosa Cherry blossom (A532)

(100g=280m)

Att sitta under en varm filt och sticka eller virka samtidigt som man lyssnar på något, kanske en ljudbok, det känns väl som det ultimata höstmyset? 

Vi måste leva med hösten - inte mot den, som min kloka syrra sa för några år sedan.

Vad virkar du på just nu?

En innehållsrik helg och en måndag

Efter den första femdagarsveckan på länge, ja, så kändes det, var det faktiskt skönt med helg. En helg då vädret var fint och jag hade energi till både det ena och det andra, visade det sig. Lördagen började starkt med att jag tillsammans med trebarnsmamman här på ön, och hennes tre barn, ställde i ordning en lokal inför ett möte som skulle äga rum på eftermiddagen. Vi plockade fram bord och stolar och hon hade med sig frukt och lite kakor. Mötet skulle handla om de nedskärningar i skola och barnomsorg som våra folkvalda politiker tydligen beslutat om i årets budget. Och eftersom jag, som både lärare och mamma, tycker att detta är något helt rimligt att vara missnöjd över ställde jag gärna upp med att fixa i ordning lokalen och fick även dess nycklar på halsen då trebarnsmodern och hennes tre barn skulle på iväg på en viktig tillställning precis samma eftermiddag. Klockan fem skulle jag infinna mig för att öppna, och sedan skulle jag ju stänga också - inga problem! Jag var oerhört peppad på att få träffa lite folk i min egen ålder och på att få höra vad som var på gång i frågan. Klart jag tog nycklarna!

Sedan cyklade jag hem på min snabba hoj och fann ett hem utan någon människa hemma. Skönt! Hög på energi satte jag genast igång och monterade ihop vår nya gräsklippare. Den senaste veckan har det visat sig att jag är lite av en mekaniker då jag lagat min cykel två gånger och Ms cykel en gång, med gott resultat. (I samarbete med M, men ändå - det har varit mina initiativ.) Jag är bra på det där med initiativ och gräsklipparen fick jag också ihop på ett eller annat sätt. Ja, jag följde instruktionerna. Nej, de var inte supertydliga men jo, det gick.

Jag klippte ca en halv kvadratmeter av gräsmattan, ursäkta: gräsängen, och gav sedan upp. Femton centimeter gräs var inget för mig och den där manuella klipparen... Nej. Jag gav mig på ogräset istället, men det var lite senare. För först gick jag in och lagade lunch. Det blev en rätt från min lista  plus två laxbitar i ugn i samma sås som räkorna i receptet. Och då plötsligt kom G och M hem och fortsatte att klippa gräset - tillsammans. Och mitt i detta kom ponnyhunden och hennes matte förbi. Och då blev det så att vi åt lunch tillsammans allihopa, förutom hunden som fick ligga och vakta i trädgården. Detta med spontanhäng alltså, det är verkligen min grej! Jag tycker om när det är opretentiöst och halvoplanerat, särskilt om det passar. Och passar det inte så är det okej att säga nej, det fattar man.

Den stora hunden behövde promenera lite mer så jag gick med dem ut, medan min man sov middag med min son. Vi gick ner till Stenvik och ut på berget. Massor av rosa blommor som heter något och styvmorsviol som heter styvmorsviol. Jag fattar knappt att dessa små söta blommor pallar att växa i blåsten på en karg klippa, men så är det! Starkt av dem!

Sedan gick jag hem och passade på att sitta lite på en klippa och ta det lugnt och titta på havet. Man får inte bli hemmablind. Det gäller att njuta!

Väl hemma tog jag direkt tag i att få bort lite ogräs som vuxit och frodats här och där, mellan plattorna på baksidan bland annat. Jag gjorde knutar av påskliljorna i en rabatt på baksidan för jag tyckte den såg så ful ut. Samtidigt funderade jag över detta att  vi inte vill att de växter som växer bäst ska få växa i våra trädgårdar, utan vi vill bestämma exakt vilka blommor som är fina och som inte är ogräs. Maskrosor till exempel, de är ju egentligen fina tycker jag, gula och lysande, men de är ogräs så de drar vi bort, jag med. Sedan finns det ju också fult ogräs, enligt mig, och ogräs som ser ovänligt ut, som till exempel har taggiga blad och de ska ju bara bort. Men hur snällt är detta egentligen? Varför ska de bort? Vad har jag för rätt att bestämma det? Ogräset ses på som något slags skräp i ett rum som är vår trädgård. Så tror jag det är. Vi vill inreda trädgården precis som vi inreder våra hem och om vi inte orkar inreda så förfärligt mycket (jag tänker på mig själv här) så vill vi åtminstone ha det lite rent och prydligt och då ska ogräset bort! Ja, så tänker jag, tydligen. Kan man äta kirskål förresten? Vi verkar ha en del...

Men förstår ni hur slut man blir av att rensa ogräs eller? Först lite halvt manisk och sedan helt slut. Tur då att jag kom på att jag kunde ta ut en trädgårdsmöbel och sätta mig, och en fotpall att ha fötterna på, och en dyna och en kudde under huvudet. Där hade jag det gött. Kyrkklockorna ringde och jag lyssnade på Om tjugofem minuter är jag död, eftersom jag tänkte att tjugofem minuter i vårsolen utan solskydd borde räcka. Och det räckte.

Väl inne igen försökte jag sova lite i soffan och jag slumrade nog precis till innan G vaknade efter sin siesta. Och då var det bara en timme kvar till mötet. Så jag käkade massa gröt (tur!) och cyklade dit. Väl där var ingen där, men de kom efter ett litet tag. Vi var elva mammor och två pappor och vi pratade om nedskärningarna och ifall vi skulle kunna göra något för att få politikerna att fatta att de tagit fel beslut. Och här lärde jag mig vikten av att ha dagordning och sluttid. Mötet hade inte det, och det tog tre timmar. Jag hade nyckeln och kunde inte gå förrän det var slut, fastän jag var slut lite innan tre timmar. Men ja, till slut tog det slut och då gick vi.

Sedan var det söndag och nu är detta inlägg så långt att jag inte fattar hur det gick till... På söndagens morgon tog jag bussen till Göteborg för att träffa min syrra och hennes lille son. Total restid: fem timmar, tur och retur. Men det var det värt! Lillbebisen somnade hos mig två gånger och det var fint att få lyssna på hela syrrans förlossningsberättelse i detalj. Lite lik min, fast ändå helt olika. Det enda lika var nog egentligen att vi båda blev sjuka i havandeskapsförgiftning. Min var dramatisk på sitt sätt, och hennes på ett annat. Vi kom båda ur det levande, i alla fall, och barnen mår bra. Så det var ju skönt. Men ändå: vilken jävla grej! Jag fattar inte hur folk vågar föda hemma! Jag fattar inte att folk tror att de kan bestämma över sin förlossning! Men det kanske de kan? Vi kunde det inte, utan det  var bara att hänga med.

Och idag är det måndag och jag har rensat lite ogräs istället för att ta fikarast på kontoret (som mina kollegor gör). Efter arbetsdagens slut hämtade jag G på förskolan och cyklade hem i solen. Vi har haft en himla trevlig kväll med fiskbullemiddag och brödbak. Vi tog en tur till affären också eftersom mjölet var slut. Om en stund kommer M hem från jobbet och ja, det börjar bli dags att gå och lägga sig även för nattugglan Tove.

Jag hoppas att ni också har haft en bra helg och en bra start på veckan!

Vecka 12: Virka

Den här veckan har jag återupptagit något jag verkligen tycker om att göra men inte känt riktigt att jag har haft tid till under det senaste halvåret: virkningen. I somras påbörjade jag en fin kofta till mig själv men den har totalt avstannat. Nu när jag snart ska bli moster känner jag att jag vill virka något åt den lille och då föll valet på samma kofta som jag redan virkat två av. Den är ganska lätt att virka och det känns tryggt att göra något jag redan gjort, och därmed kan lite bättre än något helt nytt. Mönstret heter Heartthrob och denna gången virkas det i garnet alpacka solo från Järbo garn, färg 29130, vilket är någon slags ljusblå/turkos/grå färg. Ja, ni kan ju själva se på bilden. Det är i varje fall min syrra som har valt  garn, så det blir säkert bra! Till kanterna och kanske till något litet mönster, någon liten rand på oket har hon valt ett petrolfärgat garn av samma märke och kvalitet. Jag tror det blir fint ihop! För att beräkna  hur många maskor jag skulle ha på bredden (eftersom det mönstret och verkligheten inte stämde) använde jag mig av en räkneapparat jag hittade på en blogg. Mycket praktiskt. Nu verkar det stämma!

Så det är vad jag gjort på kvällarna den senaste veckan, när lillpojken somnat. Jag har  virkat. Jag har virkat och kommit några varv på vägen, även om det är ganska långt kvar. Och det känns så skönt och rofyllt att virka. Det är en maska och sedan nästa och nästa och till slut är varvet slut. Och plötsligt har virkdjävulen tagit över och vill att jag ska virka ännu ett varv. Ja, det är lätta att fastna! Dessutom är det avslappnande.

Tre år sedan de två strecken

Idag är det exakt tre år sedan M och jag klockan sju på morgonen insåg att något stort var på väg att hända. Vi förstod att någonting som låg bortom det vi kunde förstå skulle ske. Precis samtidigt såg vi de två strecken på den lilla stickan i badrummets kalla lysrörssken. Jag förstod det en sekund innan honom, eftersom jag läst så oerhört mycket om de två strecken och om att det ena kunde vara lite svagare. Men är det två streck så är det, och då är det ingen tvekan. Jag var gravid.

Nästan ett år tog det från det att jag slutade äta p-piller tills det att de två strecken visade sig. Ett år av förhoppning, blandat med lite funderingar över hur det skulle  bli. Kommer det ens att bli något barn eller kommer vi att köpa en hundvalp istället? Hundvalp var tröstpriset, bestämde jag. Det var mest för att jag inte skulle stressa upp mig. Men ja, tiden gick och vi letade och letade efter vår bebis, som de gamla sydspanjorerna säger (buscar) och tillslut hittade vi ett tecken från honom på den där smala stickan från RFSU. Så fint, så förvånande, skriver jag i min dagbok.

På eftermiddagen tog vi flyget till Barcelona för att hälsa på Leli Loro och hennes man. Vi skulle inte berätta för någon om lilla räkan i min mage, inte  första dagen i alla fall. Det bestämde jag - och det bröt jag mot direkt när jag träffade Leli. Hon, min äldsta vän, som hämtade oss på flygplatsen mitt i natten fick inte välja om hon skulle få veta eller ej. Det bara kom! Själv hade hon precis blivit moster, och hennes yngsta son var nio månader då. Nio månader, det är lika länge som en graviditet. Eller?

Sex månader och tjugo dagar senare var han ute. Vår lillgurka! Den lilla räkan hade blivit en bebis i min mage och helt plötsligt kom han ut och gnydde det sötaste gnyet jag någonsin har hört, innan han visades upp för mig, togs ut och togs om hand av neonatalvården.

Tack för att du kom, Gunni! Tack för att vi får ha dig här! Jag kommer alltid att vara din mamma och M kommer alltid att vara din pappa, för vad som än händer var det vi två som gjorde dig och det var vi två som precis samtidigt i lysrörets bleka sken såg det första tecken du visade för oss: de två strecken på stickan!

Mitt stök då och nu

I februari 2017, när G inte ens var ett år, la jag upp ett inlägg där jag visade hur stökigt det var och hur fint det blivit när jag plockat undan. Haha! Stökigt? Jo, tjena!

Stökigt vardagsrum februari 2017

Stökigt vardagsrum juli 2018

Som ni ser har jag inte ens fotat golvet på den första bilden, eftersom det inte var en miljard leksaker där som skulle städas upp då. Det hänger en mobil från lampan, datorn och en chokladask (!) ligger på bordet. Nu har vi ingenting på soffbordet framme när G är vaken, förutom möjligtvis någon av hans böcker, och lampskärmarna är i högsta läget så att han inte ska dra ner dem och börja pilla på lampan.

Ja, livet med ett litet barn är i ständig förändring. Liksom hemmet!

Lista på bra saker att ha till bebisen

Någon som heter Emma frågade hos Mirijam om vad hon skulle tänkas behöva skaffa för saker inför hennes bebis ankomst till våren. Jag gick igång direkt. Listan blev ganska lång, och jag har ju egentligen skrivit om det förr, men varför inte igen? Här kommer min lista över det vi har behövt den första tiden.

Allra första tiden
Vi var inlagda på neonatalavdelningen Barn 4 här i Umeå den allra första tiden. Då fick vi/fick vi låna allt vi behövde av sjukhuset, nästan. Några saker tog vi dock med: snuttefiltar, babynest och amningsinlägg och vår systemkamera. Just en bra kamera är något jag verkligen vill rekommendera! 37 av ungefär 700 bilder som jag förde över från min mobil till datorn är tillräckligt bra för att skriva ut. Resten är suddiga, oskarpa, mörka och fula. De ser superfina ut i mobilen men att skriva ut lite större, till ett album - nej!

Allra första tiden hemma
Pappan inhandlade innan hemgång en nappflaska (modell stor 270 ml) och två nappar. Han åkte till NTF och hyrde ett babyskydd (bilbarnstol till de minsta) som vi hade beställt innan. Vi hade också några bebisfiltar hemma som vi fått. Barnvagnen stod och väntade i förrådet, upptvättad men begagnad. Amningsnappar, och amningsinlägg i ylle inskaffades också omgående. Några gosedjur och en bok i tyg som prasslade hade vi också. Syrran hade gjort en mobil som vi hängde upp i fönstret, så länge. Badbalja hade vi också köpt innan födseln. Skötbord hade vi fixat, min pappa snickrade och jag sydde. Vi hade också några tygblöjor och engångsblöjor, våtservetter, bebistvål, babyolja. Vi vek ihop en gammal, ganska tunn, bäddmadrass och la ut på golvet, med en filt över för barnet att ligga på.

Efter några månader
I början sov bebisen mellan oss i sitt babynest, som min syrra hade sytt, men efter ett tag kände vi att det var dags för spjälsäng. Det var minst sagt spännande, och jobbigt, att montera den, men till slut lyckades vi. Vi köpte den enklaste modellen av babysitter och min pappa snickrade ihop en pinne att hänga upp fågelmobilen i så att den kunde hänga ovanför spjälsängen. Det började bli kallt och vi köpte ett fårskinn och en tjock åkpåse till vagnen. Vi köpte en bättre bärsele än den begagnade vi tidigare hade fått av några vänner. Jag köpte två mindre nappflaskor till skötväskan och några matningsskedar.

Kläder hade vi fått en hel del, och vi hade bara behövt köpa någon mjuk jacka, några bodies och en pjamas. Jag hade stickat en mössa och två koftor. Farmor såg till att inhandla några strumpor.

Det var väl ungefär det vi behövde den första tiden. Sedan har det strömmat in pekböcker och leksaker i en lagom intressant takt. Barn är magneter som drar åt sig leksaker, det kände jag på mig och det stämmer! Barnstol att sitta och äta i fick vi av en vän och lite senare köpte vi även en läragåvagn. Den här listan är på intet sätt komplett, utan den är skriven ur mitt minne och enligt våra erfarenheter. Olika familjer behöver olika saker. Lägg gärna till saker i kommentarsfältet, ni som vill, eller dementera! Jag hoppas åtminstone att min lista kan inspirera eller guida något i den stora djungel som alla barnprodukter utgör! Lycka till!

Edit: barnnagelsax, badlakan, badbaljan behöver ha halkskydd och propp i botten (bekvämt!)

Och nu alltihop som lista:
snuttefiltar

babynest

amningsinlägg

bra kamera

nappflaskor stor + liten

nappar

babyskydd

bebisfiltar

barnvagn

ev. amningsnappar

amningsinlägg i ylle

gosedjur

en bok i tyg som prasslar

en mobil

badbalja med propp och halkskydd

skötbord

blöjor

våtservetter

bebistvål

något filt till golvet att ligga på

spjälsäng

babysitter

fårskinn

tjock åkpåse

bärsele

kläder (bodies, mössor, koftor, byxor, strumpor, pyjamas, tunn overall, jacka, halsduk i lite 
olika storlekar)

pekböcker

barnstol att sitta och äta i

läragåvagn

barnnagelsax

badlakan

nässug

Ingenting visste vi

En av de sista bilderna M tog innan allt handlade om sjukhus och bebisen

Den tjugotredje augusti nittonhundratjugotre föddes min farmor. Nittiotre år senare hade vi ingen aning om vad som komma skulle. Jag satt och arbetade hemma i godan ro. Det sista jag gjorde var att prata med en elev som bodde i Vallda och sedan var det dags att åka in till Specialistmödravården för ultraljudsundersökning. Jag minns inte riktigt vad de skulle kolla, men väl där såg de att livmoderhalsen var alldeles för kort och för mjuk. Jag fick sitta i ett rum och den italienska läkaren sa att nu blir du inlagd. Ordet "nu" hade inte varit svårare att förstå någon gång tidigare i livet. Vad menade hon med "nu"? Jag skulle väl hem och fortsätta arbeta? Varför skulle jag bli inlagd nu? Idag? Nu med en gång? Går det till så?

Jepp! Så går det till. Så det var bara för mig att sitta kvar i fåtöljen och försöka kontakta min chef. Han svarade inte i telefon men smset gick fram. Sjukskriven och inlagd på sjukhus. Det var så märkligt. Jag mådde ju bra. Barnet skulle ju inte födas förrän om en hel massa veckor. Märkligt. Totalt overkligt.

Den colombiansksvenska barnmorskan, som var dotter till min gamle lärare, körde upp mig på BB antenatal, en avdelning jag inte hade den blekaste om att den ens existerade! Rum Ö. Och där fick jag ligga. Dropp kopplades på och jag fick en spruta med kortison för barnets lungtillväxt. De var alltså rädda för att om jag inte tog det sjukt passivt, så skulle barnet kunna födas snart, trilla ut ur hålet ungefär. För först blir cervix kort och mjuk och sedan börjar det öppna sig. Och sedan är det bara att tränga sig ut, helt enkelt. Om det är just helt enkelt, det vet jag ju inte egentligen. Han föddes till slut med snitt. Men det var en hel vecka kvar. En hel? Vecka? Det visste inte vi. Detta går väl över. Jag får vila och sedan vänta till trettonde oktober, eller tolfte kanske. Sedan kommer barnet. Inte nu. Inte en chans!

Jag var i vecka 32. Barnet sparkade så mycket att en av barnmorskorna inte kunde få in honom på CTGn. Han sparkade iväg sig. Han brås nog på pappan, sa den italienska läkaren, med all den energin. Pappan, som gjorde bedömningen att jag egentligen mådde bra, fortsatte att arbeta och sova hemma de dygnen jag var inlagd. Hans familj tyckte att det var skandal, men för mig var det helt okej. Det är ju tråkigt på sjukhus, och sjukhus skulle vi få nog av i ett senare skede skulle det visa sig!

Så där låg jag och hade tråkigt. "Ta hit min stickning" bad jag, vis av att min väninna hade stickat en hel filt på sjukhuset när hon väntade på sin bebis (som också föddes för tidigt), medan vattnet sipprade. Om hon hinner sticka en filt så hinner väl jag sticka en kofta? Och visst stickade jag några varv, men koftan ligger fortfarande ofärdig i en tygpåse. "Ta hit min dator" bad jag. Men inte orkade jag vara så mycket inne på den. Jag kontaktade visserligen en kollega och bad honom avboka mina inbokade samtal, och jag fick iväg några mail till några vänner, men inte mycket mer. Istället smsade jag flitigt med kreti och pleti, på min gamla telefon, den jag hade då. Den blev full. Det var galet. Jag läste lite i Brott och straff och försökte ta det lugnt.

Det enda jag ville var att komma ut! Om så för en liten stund! Det var en så varm sensommar, inte som den här kyliga. Det var så mycket vi missade där ute, kändes det som. Livet. Vinden i håret. Solen! Varför ska jag ligga på BB? Mitt barn är ju inte ens fött!

En dag tog M ut mig. Han körde rally med rullstolen och jag höll i droppställningen. Vi satte oss på en bänk. Ett par med en nyföding gick förbi, iväg från sjukhuset. Jag frågade om de skulle hem. Ja, efter en vecka, sa de. Vad länge det lät! Vad skönt för dem. Barnet var fött och allt var klart. (Några månader senare började jag tänka när jag såg gravida, och jag tänker det än: Du har allt framför dig. Och jag tänker det med ett hopp, ett hopp om att de ska gå lättare för dem än för mig.)

Tre dagar senare, eller om det var fyra, fick jag åka hem. Slut på energi och helt uppsvullen förstod ingen att det var något fel. Ingen förstod att jag egentligen borde stanna. Inte heller jag, även om orkeslösheten aldrig varit mer påtaglig. Jag ville bara hem och vila mig. Hem och vara i mitt hem. Hem och promenera lite i skogen. Och hem åkte vi. I solen. Ingenting visste vi om att vi mindre än en vecka senare skulle bli föräldrar.


----

Förlossningsberättelse: del 1, del 2, del 3.

Jobba imorgon

Imorgon lämnar jag över föräldraledighetsstaffettpinnen till M. Och som ni ser på bilden hade G och hans far världens kontakt redan från början. Klarade han av att ta hand om honom som helt ensam förälder i en vecka på Barn 4 så klarar han ju av att ta hand om en snart ettårig buspojke nu. Dessutom är han inte ens en särskilt busig pojke. Han är ett litet barn som vill upptäcka allt, men håller man bara koll så hänger man med i svängarna - än så länge.

De har redan planer för imorgon. De ska åka och lämna tillbaka babyskyddet som vi hyrt av NTF och de ska en sväng till något stort möbelvaruhus också, tror jag. Biblioteket pratade de också om. Det blir skoj! G älskar ju böcker. Ska bli spännande att höra hur länge M fick läsa sina intressanta revistas i fred bara.

Jag vet inte om jag har gjort "rätt" men det känns bra ändå att jag har skrivit ett litet ungefärligt körschema över mat och vilotider. Jag har även skrivit en skötväskepacklista. Skötväskan är packad ganska bra, men jag vägrade att kolla igenom den när M bad mig nu ikväll. "Nej, det får du göra, nu är det ditt ansvar" sa jag. Själv har jag ju fått prova mig fram. Visserligen fick vi dagsschema att hålla oss till på Barn 4, men det släppte vi ju på ganska omgående när vi kom hem. Vi följde i och för sig mattiderna ganska slaviskt i början men vi lät honom också börja säga till när han ville äta. När G var prematur var han tvungen att matas var tredje timme, oavsett om han sov eller ej. När vi kom hem fick han sova tills han vaknade och sedan fick han mat. Journal slutade jag också föra i exakt samma ögonblick som han blev utskriven. Vi var så invanda att skriva in allt som hände (stor kräkning, liten kräkning, avföring, antal ml han åt, kroppstemperatur osv.) i journalen att jag trodde att vi skulle fortsätta med det i månader framöver, även efter utskrivningen. Men så blev det inte. Allt förändras. Och det förändras snabbt med små barn!

Tur är väl det. Och tur är väl det att M har känt G i hela hans liv. Tur att de har träffats varje dag och att M inte är någon främling som lär känna G idag och som ska ta fullt ansvar för honom imorgon. Tur att jag har låtit M ta G ganska mycket när M varit ledig. Jag har försökt mitt bästa att släppa in pappan, men sedan har det inte alltid varit lätt. Helst ska det göras på mitt sätt och det ska göras nu! Han skriker ju! Så har jag tyckt flera gånger, och blivit lätt hysterisk. Nu ska M hitta sitt sätt. Han har redan sitt sätt, men jag tror han kommer hitta det ännu mer nu, på något vis.

Jobba imorgon alltså. Jag har en plan: cykla till jobbet, fixa i ordning min arbetsplats (skrivbord, dator, stol), be att de aktiverar inloggningen till datorn, gå igenom överlämningar... Och: börja jobba! Det ska bli kul! Det kommer säkert kännas ovant! Jag hoppas att M och G får en fin första dag så att M känner sig peppad inför resten av föräldraledigheten. Och jag hoppas att G är lugn och glad när jag kommer hem. Men vad vet man. Är han inte glad just då så får väl jag trösta honom!

Nattåg ensam med bebisen

Tågresan gick bra, över förväntan faktiskt. Det jag var mest nervös över innan var hur G skulle sova på ett säkert sätt. Det blev så att han fick ligga innanför mig på en av våra sängar. Jag hade köpt en biljett till honom och en till mig och valt nederslafen för båda. På så vis hade vi mer plats att förvara vår packning. Dessutom var det ju bara max fyra andra vi skulle behöva dela kupé med.

Det visade sig snabbt att barnvagnen absolut inte gick in i kupén. Tågvagnen var helt enkelt för snävt konstruerad för att kunna svänga in vagnen från gången till kupén. Den fick därför stå vid bagageutrymmet i vagnsänden, vilket fungerade fint.

Som tur var hade jag bärselen med mig.
Den använde jag för att kunna ta med G när jag skulle borsta tänderna och gå på toa när han fortfarande var vaken. Tåget rullade så fort att jag först tänkte att det skulle vara omöjligt att lämna honom i kupén under mina nattliga toabesök, men det visade sig inte vara några problem. Dels somnade G som en stock kl 23.30 och låg helt still och dels stannade tåget vid olika stationer ungefär varje timma. Jag passade på då och la ryggsäcken utanför G så att den skulle hindra honom lite från att ramla ner på golvet ifall han skulle vakna eller röra på sig i sömnen.

Han vaknade vid 6.45 och var hungrig. Efter att han ätit sin bibi gick vi in i en kupé bredvid som blivit ledig och hängde lite där. Jag åt frukost, la ut en filt på golvet och G stod upp och höll sig i sängen som nu blivit soffa. Vi bytte blöja på golvet, eftersom det inte verkade finnas något skötbord i liggvagnen. Det gick fint.

Sedan blev vi trötta och sov i någon timme till. Efter detta bäddade vi upp kupén och satt och pratade med två av våra medresenärer. Det är alltid intressant att träffa folk på tåg tycker jag!

Väl framme i Göteborg mötte min pappa och syster oss precis utanför vagnsdörren och jag fick hjälp av med alla saker. Jag hade bara tre kollin: en resväska, en ryggsäck och vagnen. G fick ligga i vagnen vid på- och avstigning. Det var smidigt men kommer inte funka på hemvägen då även en bilbarnstol ska med och då ska den få åka i vagnen.

Den totala upplevelsen av att åka nattåg ensam med min tio månader gamla son var att det var väldigt smidigt och fungerade bra. Som tur var drabbades vi varken av förseningar eller av ersättningsbusskaos. Nu hoppas vi bara att hemresan går lika smärtfritt!

Tio månader

Allt är en klätterställning! Inte riktigt allt kanske, men nästan. Min lilla fotpall som jag har under bordet har du klättrat över, "pinnarna" som sitter mellan stolsbenen har du klättrat över, och bokhyllan klättrar du igenom på det sätt som syns på bilden, eller tvärt om: in i kortsidan, ut i långsidan. Ibland blir du frustrerad och ber om hjälp. Då försöker jag guida dig. Först med hjälp av ord: Backa, flytta händerna, vänta. Om du inte kommer vidare lyfter jag dig ut ur situationen. Sedan kramas vi.

Du är ju världens gosebebis. Det säger jag till dig varje dag, mån om att förstärka denna sida. Jag är ju en gosemamma och vill gärna gosa med dig. Du gosar också i några sekunder innan du ska iväg och kolla på något nytt, kanske en bok.

För som också syns på bilden gillar du verkligen böcker. Vi har  fått en hel hög fler böcker nu, både på svenska och spanska, av en kollega till mig. Nu har du så många böcker att jag har fått plocka bort en del. Din lek består nämligen till stor del av att riva ner alla dina leksaker från nedersta hyllan i bokhyllan (där de sover om natten) på golvet varje morgon. Min lek består i att ta upp dem och lägga dem fint i hyllan varje kväll, därav har jag tagit bort en del av böckerna. Jag orkar inte lägga upp så många böcker varje dag! Favoritböckerna är fortfarande Glada mumintrollet och Max boll. Max lampa är också spännande.

Något annat som är spännande är att åka båt. Det tycker åtminstone jag. Du har hittills åkt båt två gånger, till och från Högbonden nu i början av juni. Men du har också varit ombord på en båt som vår vän från Danmark har. Det tyckte jag var väldigt fint eftersom jag själv varit ombord på den båten när jag var liten och överhuvudtaget åkt mycket båt i min barndom, eftersom min pappa haft båt. Kanske får du åka i morfars båt när  vi åker ner till Göteborg lite senare i sommar, om den fungerar ordentligt då.

Igår fick du för första gången testa att äta kokta morotsslantar och blomkålsbuketter med händerna. En annan mamma, med ett barn i samma ålder som dig, sa att de brukar ge sin son av deras mat till middag och så får han pilla i sig det bäst han kan. Jag tycker det känns svårt, men du måste ju få öva. Ganska ofta när jag matar dig (det är oftast jag som matar dig när du äter mat = puré), vill du ta skeden och äta själv. Till slut får du det. Och det slutar alltid i att det är puré nästan överallt. Gärna i håret när du viftat till med skeden istället för att fint sätta den i munnen. För att sätta den i munnen fint och åt rätt håll behärskar du inte riktigt än. Du har dock fått in själva skeddelen i munnen flera gånger och inte bara skaftet, men därifrån och att kunna få i sig maten på skeden ordentligt verkar vara en bit bort. När jag matar dig så liksom skrapar jag av maten mot din överläpp, men du har inte riktigt fått in snitsen än. Som sagt: du måste ju få öva dig, och jag funderar på att köpa någon sked med kortare skaft som kanske är lättare att öva med. Det lär ju finnas sådana därute på den totalöversållade barnprylmarknaden.

Idag har du fått doppa fötterna både i en sjö och i havet för första gången. Du skrek båda gångerna. Antagligen för att du tyckte det var kallt. Jag, däremot, har premiärdoppat hela min kropp. Jag skrek också. När vi låg på Barn 4 drömde jag om att kunna springa ut med dig på en blomsteräng. Det var mitt mål. Idag har vi kört förbi sådana ängar på väg till och från badet. Vi får se om jag lyckas springa iväg med dig någon dag, rakt ut i blomsterhavet. Det hade varit vackert. Som att leva min dröm.

Du ålar vidare på samma sätt som förut. Du har din egna stil och jag gillar den, förutom att du blir smutsig om magen ifall det är skitigt hemma eller om vi är utomhus. Din spanska familj skulle bara veta hur mycket jag låter dig vara på marken! Men här i Sverige är marken ren, till skillnad från Spanien, säger vi. Dessutom måste du ju få upptäcka!

Jag undrar om du börjar få tänder. Du gnider dig med handen i munnen och gnager ibland på något av mina fingrar. Det har du, i och för sig, gjort ganska länge nu, men snart kanske en liten tandstump tittar fram. Vi får se. Då lär du ju bli ännu sötare än vad du redan är, hur det nu är möjligt!

Varje dag brukar vi, förutom att läsa och promenera, även sjunga några sånger. I ett hus vid skogens slut tror jag nästan att du "kan" nu. Du brukar ligga på rygg framför mig när jag sjunger den och jag gör rörelserna både på dig och på mig. När haren skuttar fram så fort, brukar jag skutta med dina ben och några gånger på senaste tiden har du liksom hållt upp benen när vi kommer dit i sången. "Skuttiskuttiskutt!" brukar jag säga och skutta med dina ben. Då skrattar du. Sedan när det är dags att räck mig handen din håller du ibland fram höger hand, med spretande fingrar. Därför tror jag att du kan den. Även om du ännu inte sjunger med.

Vi brukar också sjunga En kulen natt, Nyss såg jag en krokodil, Jag lekte att jag var en liten ångbåt, Prästens lilla kråka, Jag blir så glad när jag ser dig, Klappa lilla magen och favoriten Tula hem och tula vall, som du alltid, varenda gång, blir lugn av att jag sjunger. Särskilt när jag tar i lite. Det är fint att du tycker om att vi sjunger för dig. Men vad du tycker om ännu mer än det är att hoppa på pappas mage. Det får du göra när han kommit hem från jobbet och då riktigt kiknar du av skratt. Te ríes a carcajadas. Du tycker även om när pappa tränar med dig. Han gör knäböj (sentadillas) och håller dig rakt ut så att du liksom hoppar från marken och högt upp i luften. Det är hur kul som helst, tycker du.

Det absolut finaste som hänt på sista tiden var nu häromdagen, i tisdags tror jag, när pappa kom hem från jobbet. Du var och lekte vid bokhyllan när dörren öppnades. "Vem kommer?" frågade jag. "Kom hit och titta!". "Vem är?" sa pappa från hallen. Och du ål-kröp till mig så att du kunde se ut i hallen. Och där stod ingen mindre än din far. Du blev så oerhört glad att du snabbkröp fram till honom och sprattlade med benen och log med hela kroppen. Han tog upp dig och pussade dig och jag pussade honom och grät några tårar.

Gunnir, Gurkan, Lilla lurv - du är det finaste vi har! Tack för att du kom! Stanna alltid kvar!

Nio månader

Nio månader senare sitter jag uppkrupen i soffan. Solen har gått ner men lämnar fortfarande ljus på himlen. Det börjar mulna på. Din pappa M har precis nattat dig genom att mata dig med modersmjölksersättning i sängen och sedan försiktigt, som bara han kan, lägga över dig i din egna säng. Jag tror du sover nu, men jag vågar inte gå och titta.

Nu har du varit utanför min mage längre än vad du var i den. Du var ju bara där i sju och en halv månad och nu har du bevisligen rockat runt ute i den så kallade verkligheten i nio månader. Livet blir aldrig mer sig likt, det har vi börjat förstå nu. Och tur är väl det! Du är underbar!

Under den här månaden, maj, har du ökat på intaget av puréer rejält. Du äter en burk till lunch och en till middag. Ganska ofta får du en hel burk per mål, men inte alltid. Du älskar morot+potatis+köttfärs kokt med lagerblad och sedan mixat (utan lagerblad). Idag hade jag i lite purjolök också och det accepterade du. Du gillar inte rotselleri. Men vem vet, kanske börjar du gilla det en dag. Man ska inte ge upp för lätt, säger BVC. Sedan tycker jag i och för sig inte att det är nödvändigt att du gillar precis allt. Du äter fortfarande välling och ersättning. Även gröt. Du har också börjat äta fruktpuréer som vi köpt färdiga. Dyrt och smaskigt! Jag får försöka göra själv någon dag. Du gillar också att äta banan.

Det skönaste med dig är att du äter bra, sover bra och leker bra själv. Du leker bra med mig och pappa också. Din nya favorit är att hoppa högt på pappas mage. Han håller i dig, såklart, så att du inte ramlar. Då skrattar du a carcajadas, så du nästan kiknar.

Idag, på din niomånadersdag, har du för första gången bakat bröd. Jag älskar att baka bröd och äta hembakt bröd men har inte riktigt känt att jag haft ro till det sedan du kom. Idag blev det av och du hjälpte till. Du satt i barnstolen och grejade med en egen bunke och en smörkniv och sedan fick du lite deg att knåda. Till slut hade du, med lite hjälp av mig, gjort en egen liten rågbullekula. Den blev inte ens bränd, men dock hård! Jag hoppas att du också kommer tycka att det är roligt att baka, för det är så värt!

Vad som mer är nytt sedan sist är att du förflyttar dig mycket mer nu. Nu utnyttjar du hela lägenheten och inte bara ett hörn. Visserligen stänger jag dörrarna till klädkammaren och badrummet och ibland även till sovrummet (pga övermöblerat), men du tar dig mellan köket, vardagsrummet och hallen med lätthet. Du kryper på ditt egna sätt, genom att dra dig fram med hjälp av armarna och sedan ställa dig på knäna och flytta fram armarna. Det går ganska fort, så nu måste vi verkligen ha koll på dig.

Du är också väldigt intresserad av allt som inte är leksaker. Exempel på detta är: sladdar (nej! nej!),  skor, tofflor, fotpallen, mattfransar, dörrmattan, gardinerna, påse med lök, ryggsäckar, saker som prasslar. På grund av detta nya intresse gav jag dig igår en tom och ren kompostpåse i papper att prassla med. Jag gömde några av dina leksaker i den och det tyckte du var kul i ungefär en halv minut, sedan bar det iväg på nya äventyr!

Den här månaden har vi också varit ute lite mer. Vi var ju ute i Spanien i april också, men här har vi varit på marken, i gräset, något som är helt otänkbart i Spanien. Här har du nyfiket pillat med fingrarna i gräset och bekantat dig med några gräsänder som kom och hälsade på. Vi har även varit ute i naturen och promenerat, med suffletten nerfälld flera gånger. Du har börjat åka i sittvagn nu, eftersom du hade en sådan i Spanien så kändes det konstigt att lägga tillbaka dig i liggdelen. Du är lite kort för sittdelen, tror jag, men det fungerar, och du växer ju hela tiden! Jag tycker att det är så mysigt att promenera med dig på skogsvägarna här och lyssna på fåglarna. Det tror jag du också tycker.

Du skrattar mer nu, säger din pappa. Och du är en, för det mesta, nöjd bebis, vilket är väldigt skönt, men du kan också säga till när du inte är nöjd. Det gillar jag! Fortsätt så, min gullunge!

Bara knappt tre månader kvar!

Tänk att det bara är knappt tre månader kvar av det här. Av att vara hemma hela dagarna, alla dagar i veckan, med mitt lilla barn. Sedan ska jag lämna över honom till pappa M. Då är det hans tur. Hur ska det bli? Hur ska det gå för mig att jobba samtidigt som min son är hemma, utan mig? Det blir säkert bra. En ny period, definitivt. Nödvändigt, utan tvekan.

Jag tror att det är nödvändigt att pappa M tar ut föräldraledighet och är hemma med G. Det är nödvändigt för oss som familj att vi båda har varit hemma med honom under en längre period. Nödvändigt för att kunna förstå varandra. För det är väl en klassiker? Den ena är hemma, den andra arbetar och kommer hem, barnet lämpas över: ta honom! Båda är aströtta, barnet också. Alla är hungriga, om inte de som är hemma redan hunnit äta. Maten är klar, maten är inte klar? Leksaker över hela golvet, för barnet har lärt sig att effektiv sprida ut dem över så stor yta som möjligt. Dessutom ligger dockorna med ansiktet i golvet och ser deprimerade ut. Smulor under barnstolen. Köket ser ut som hej kom och hjälp mig och barnet, som nyss nästan lärt sig krypa, har smutsiga händer för att ingen dammsugit på tre dagar!

Och där står man. I vårljuset som aldrig tycks ta slut. Och ingen orkar. Ingen vill. Kan inte du? Kan inte du ta ut soporna? Han har bajsat tre gånger idag. Kan inte du sopa upp smulorna? Dammsuga? Städa toaletten? Ta honom bara! Jag orkar inte höra hans gnäll! Gör något så han blir tyst! Läs en bok! Lek! Jag orkar inte. Ingen orkar. Inte mamman, inte pappan, inte barnet.

Jag börjar förstå varför barnprogram finns. Men än är han för liten, tycker vi. Men visst har jag i en svag stund satt på Alfons Åberg som jag hittade på nätet, men lille G verkade inte fatta. Han ville inte se. Bättre då att läsa en bok. Barnprogram lär det bli ändå framöver, hur mycket som helst antagligen.

Nu har vi åtminstone kommit fram till ganska bra och fungerande kvällsrutiner. Jag badar G någon gång mellan klockan åtta och nio. Innan det gör jag en bibi med modersmjölksersättning eller välling, som värms efter badet. Jag eller M torkar G och smörjer in honom. Jag sjunger Tula hem och tula vall för att han ska lugna sig lite. M tar honom, matar honom i sovrummet och lägger honom. Ibland somnar han fort. Ibland tar det längre tid och han lägger sig på tvären, på magen, gnäller lite. Jag vänder rätt, säger att det är natt. Någon gång ger vi upp, tar upp honom och så får han somna i famnen medan vi försöker kolla på Rapport. Han gråter i alla fall inte när han ska sova. Peppar, peppar!

Innan den här kvällsrutinen brukar jag känna starkt att jag behöver andas, då går jag ut. M säger att det är okej. Jag vandrar runt i någon timme och pratar i telefon. Sedan brukar det kännas bättre. Sedan kan jag komma in och ta min del. Städa köket, om inte det är gjort, bada G. Klara av kvällen.

Men, som sagt, om tre månader börjar en ny fas. Då är det jag som ska arbeta och tjäna in uppehället och M som ska vara hemma och ta hand om barnet, och även hemmet (?). Framförallt barnet, tänker jag. Så får hemmet vara som det är. Jag lär ju fortsätta att plocka, och han lär ju inte börja.

Nej, det här inlägget förtjänar ingen bild!

Lille G hade diarré i några dagar, torsdag till söndag, som var valborgsmässoafton, varav en dag var resdagen. Han åt lite mindre än han brukar per mål, ungefär 60-100ml istället för ca 180ml, men i övrigt mådde han bra och var som vanligt. Så det var inget konstigt att bjuda hem min kollega och vän till Valborg. Vi gjorde pizza och hade trevligt. Promenerade i kylan.

På onsdagen blev M sjuk. Det blev även vännen, på sitt håll. M låg däckad hela torsdagen och halva fredagen, mer eller mindre tills jag blev sjuk på torsdagskväll. Sedan har jag legat som en sill i sängen fram tills idag på kvällen. Kräkningar och diarréer har avlöst varandra i ett i och för sig inte allt för högt tempo, men så segt. Jag har känt mig helt utmattad! Jag har varit utmattad! Tur då att M blev tillräckligt frisk och pigg för att orka ta hand om G medan jag legat mer eller mindre avtuppad. Varje kväll har jag bestämt att imorgon mår jag bra. Dagen efter har jag mått allt annat än bra. Imorse kräktes jag så att jag kände svimningskänslor sedan när jag äntligen var tillbaka i sängens trygga lakan.

Det var längesedan jag var magsjuk och det tar verkligen kraften ur en. Man kan inte göra så mycket mer än att vila, dricka lite i taget och vänta ut skiten. Låta viruset komma ut på de vägar kroppen väljer. Vidrigt!

Nu känner jag mig betydligt bättre ändå. Jag har ätit några smörgåsrån under dagen, druckit lite buljong nu på kvällen och avslutat dagen med en rostmacka. Hoppas på att få behålla allt! Jag har dessutom för första gången i livet förstått hur man laddar ner poddar. Samma insjuknade vän från valborg, som förövrigt också mår betydligt bättre nu, berättade för mig att man behöver en viss app och sen var jag igång. Nu har jag lyssnat på två olika: Skäringer och Mannheimer samt Penntricket. Ganska babbligt men ganska bra. Jag gillade Penntricket mest. Det där med poddar verkar rätt stort. Hittills har jag bara lyssnat på Sveriges radios program (P3 Dokumentär och Kropp och själ, mest), men det verkar finnas så mycket mer där ute. Har ni några tips? Vad borde jag lyssna på härnäst?

Tänk om magsjukan är ännu en följd av Spaniens avsaknad av VAB, kanske. Kusinen smittade farmor, som smittade G, som smittade oss. Eller så finns det ingen sådan koppling? Nu hoppas vi mest på att G inte får skiten igen, att han blir dålig. Det hade varit så fruktansvärt jobbigt. Eller att M eller jag blir sjuka igen. Fy! Och på tal om VAB så är ju Sverige lite mer generöst. M ska vabba imorgon eftersom han var tvungen att meddela om han skulle jobba imorgon senast kl 11 idag, och vid den tiden låg jag helt totalt utslagen i sängen, så han ska vara hemma och ta hand om G (och gå till BVC själv (med G) för första gången). Om jag orkar så ska vi tvätta alla sängkläder och städa. Tråkigt men troligtvis smart ur antismittspridningssynpunkt.

Ja, det här med sjukdomar och barn är väl något som alla är med om. Att barnen blir smittade på förskolan och att föräldrarna också kan drabbas. Så det är väl bara att vänja sig. Har ni några tips om hur man klarar sig undan eller hur man hanterar eländet, mer än notorisk handhygien? Tipsen mottages tacksamt!

Åtta månader

Nu har det gått åtta månader sedan du föddes och det betyder att du är åtta månader gammal! Den här åttonde månaden har vi tillbringat hemma hos din farmor och farfar i södra Spanien. Det har varit fint och du har utvecklats mycket, mitt lilla liv.

Resan till farmor och farfar (nana y abuelo) var lång. Vi flög till Málaga via Stockholm och det snöade i Umeå när  planet lyfte. Solen sken i Málaga när vi kom fram. Du klarade flygresan bra och hade inte ont i öronen eller så vad vi märkte. Lite tråkigt var det ju förstås, men vi hade några leksaker med oss och så sov du en del. Väl framme på hotellet, ett fyrstjärnigt till min stora glädje, blev du lugn och glad. Du verkade gilla hotellet och att äntligen vara framme. Dessutom var du säkert supertrött för när vi skulle gå ut och äta middag gallskrek du och höll emot dig med armarna mot pappas bröst när han satte dig i bärselen igen. Du ville sova! Vi ville äta. Och vi gick till en restaurang nära och åt spagetti och köttfärssås så fort vi kunde och sedan hem och i säng. Du sov i en spjälsäng bredvid oss och kom till ro ganska snabbt och sov hela natten, har jag för mig. Helt slut, lille vän.

Dagen efter tog vi tåget till Sevilla och där blev vi upphämtade av farmor och farfar. Efter några dagar hemma hos dem lärde du dig ditt namn. Det var häftigt! Farmor sa ditt namn och du vände på huvudet och tittade på henne. Vi märkte på dig att allt var nytt och att alla människor var nya, men redan dagen efter vi kommit log du mot farmor och farfar. Det kändes som om du släppt in dem i flocken. Fint! Farmor blev väldigt lättad och glad! Ya me reconoce, sa hon till sina vänninor. (Han känner redan igen mig.)

Vänninorna! Ja, de och alla andra tanter och människor i Almonte. De var en upplevelse för dig. Vi gick med dig i vagnen runt i byn varje dag. Och på nästan varje gata blev vi stoppade av någon som kände din pappa. Jaså, har du fått barn? Pojke eller flicka? Vilka blå ögon! Vilken frisyr! Ska han inte klippas? Hur gammal är han? (Qué tiempo tiene?) Det var de vanligaste frågorna. Din pappa svarade stolt varje gång. Det är en pojke som inte ska klippas och han är sju månader. Namnet undrade de också om och hade lite svårt att uttala. Men jag tror att det kommer funka. Alla i familjen kan uttala det i alla fall och så har du ju ett spanskt förnamn också, ifall att.

I Spanien lärde du dig också att pussas. Du pussade din pappa på kinden tre gånger vid ett tillfälle. Stolt blev han! Sedan har du inte gjort det något mer, men snart kanske jag också får en puss! Jag hoppas på det. En dag när jag höll dig stående i mitt knä försökte du härma hur man gör när man pussar i luften. Det var väldigt sött!

En annan häftig grej som du lärde dig den här månaden var att stå upp och hålla i dig. Det började med att du stod i sängen vid fotänden medan din pappa låg på tvärsen bakom dig, och så höll du i dig i sänggaveln och sviktade lite med knäna. Snyggt! Jag försökte ta några bilder men de blev suddiga på grund av dåligt ljus. Nästa dag ställde pappa dig i el parque (lekhagen) och lät dig hålla i ringarna som hänger på sidan, just till för detta ändamål, och du stod där i några sekunder. Häftigt! Det känns nyss att du låg och sov i min famn i soffan, nyss du var ett litet knyte på Barn 4.

Du har också varit sjuk för första gången, och fått medicin. Du blev förkyld i början i Spanien. Jag tror det berodde på att vi levt ganska isolerade i Sverige och sedan blev det en massa pussar och kramar och folk som ville hålla i dig och ta på dig. Det blev nog väldigt många fler bakterier och virus som hittade fram till dig helt plötsligt. Vi gick till vårdcentralen efter några dagar efter påtryckningar från familjen. Du hade slem i luftrören och det oroade oss lite. Du fick utskrivet en slemlösande medicin och en sorts näsdroppar. Vi gav dig detta två gånger och sedan blev det bättre. Vi la även några böcker om La romería del Rocío under benen vid huvudänden av spjälsängen så att det skulle bli lite lutning. Efter en eller två dagar mådde du bra igen och hade slutat hosta som en gammal gubbe!

Din kusin blev också sjuk i magsjuka. Farmor passade honom och fick viruset själv. Sedan blev även du lite, lite dålig. Jag tror att du blev smittad, men kanske var det inte så. Du var lös i magen i fyra dagar, varav en var hemresedagen, men det gick ändå bra att resa hem. Du var pigg i övrigt även om du åt lite mindre än vad du brukar, så vi var inte så värst superoroliga, men det är ändå jobbigt när ens lilla bebis blir dålig och man är ju rädd att det ska bli värre eller att man ska göra något "fel" så att det blir värre på grund av det.

Du vaknade också en natt i Almonte av en mardröm. Det gick snabbt att trösta dig genom att hålla dig och sjunga Tula hem och tula vall några gånger. Natten till idag hände det igen, vid kl 23 innan vi, pappa och jag, hade hunnit somna. Vi blev lite skrämda eftersom du tittade men inte verkade vara vaken. Vi fick liksom inte kontakt med dig. Du gallskrek. Jag bar dig till badrummet och tänkte badda dig med lite vatten i ansiktet, men innan jag hann göra det så somnade du. När jag la ner dig började du gallskrika igen. Till slut lyckades din pappa lugna dig och du somnade gott i din säng igen. Tur att vi kan hjälpas åt! Jag tror att det var en väldigt läskig mardröm och jag är glad att det inte händer så ofta för det var obehagligt både för dig och oss.

Vi har börjat på allvar med puréer nu. Du får grönsakspuré till lunch. Du har hunnit äta upp en omgång potatis- och morotspuré sedan vi kom hem för några dagar sedan och nu ikväll har jag kokat, mixat och fryst in puré med kyckling, potatis och morot. Hoppas du tycker om den!

Avslutningsvis vill jag berätta att du även verkar vara på gång att lära dig att krypa. Det är alltså dags att barnsäkra hemmet ordentligt! Du har börjat stå på alla fyra, (knän och händer) med magen lyft från underlaget, och gunga fram och tillbaka. Idag har du tagit dig från din filt och ut på golvet och in under soffbordet, på något sätt. Du kröp inte men du tog dig dit. Intressant! Jag undrar vilka äventyr du ska ta dig iväg på imorgon!

Hemlängtan och sammanfattning

Det kanske låter konstigt att en sådan hispanofil som jag längtar hem till kalla Sverige - ruskvädrets land, men det gör jag. Inte till ruskvädret förstås men till mitt hem, vårt hem, vår lägenhet i utkanten av Umeå på 50 kvadratmeter. Jag längtar till skogsvägarna där jag brukar promenera och till mina vänner, till mina egna vanor!

Vad har varit bäst med att vara här? Vädret tänker jag spontant, men det är inte sant, även om vädret de flesta dagarna varit fantastiskt. Apelsinblomsdoften då? Jo, den var också underbar. Men det absolut bästa med den här semestern har varit att vi som familj har fått en månad av harmoni. Vi har båda två, M och jag, varit mer utvilade och vi har kunnat hjälpas åt på ett bra sätt att ta hand om G. M har alltså varit med G väldigt mycket. Han har verkligen kunnat ta plats som pappa och det har varit så skönt! Jag hoppas att vi tar med oss detta goda samarbete hem till Sverige. Att vi helt enkelt fortsätter på det här spåret.

Det var även väldigt fint att vi tog tag i att åka till la sierra de Aracena för att träffa CasaAnnika och hennes familj. Det var fint att se något nytt och uppleva något annat än familjelivet i Almonte för en stund. Väl där var höjdpunkterna besöket på Hammamet i Linares och all god mat vi åt! Det var också fint att träffa Annikas familj i verkligheten. Jag har följt dem i flera år på hennes blogg men det tillför en extra dimension och förståelse att träffas i riktiga livet, tycker jag.

Stranden vid Mazagons parador som vi hade tänkt besöka har vi inte kommit till än. Och det blir nog inte av heller. Just nu är det ganska kallt och vi kommer troligtvis inte hinna dit varken imorgon eller på fredag. Det får bli en annan gång.

Efter den här månaden kan jag bekräfta bilden jag läst hos både BackstageBella och CasaAnnika om att barn i Spanien ska vara rena, prydliga och absolut inte leka på marken. ¡El suelo, no! är något man hör nästan hela tiden när man är ute. Det är viktigt att kamma barnen, klä upp dem och se till att de håller sig rena när man är ute. Jag har också tänkt på att bestraffningar verkar vara vanligare här. Att barnen ska uppleva någon form av straff om de gjort fel. Ofta har jag tänkt att jag inte skulle vilja göra så med mitt barn i samma situation men vad vet jag. Mitt barn är ännu så litet. Jag tror inte riktigt på bestraffningar. Jag tror mer på att uppmuntra rätt beteende.

Jag tycker även lite synd om barnen när de uppmanas pussa olika vuxna som de träffar. Pussa nu morbror! Det kanske inte alls känns bekvämt för barnet, men det verkar vara en artighetsgest här.

Jag har även lärt mig att vi kvinnor har ännu en uppgift att utföra: nämligen ringa och kolla hur det är med sjuka kusiner. Det är min uppgift och inte Ms även om det är han som egentligen är släkt med dem!

Det som varit sämst här är att folk blivit sjuka. Först en omgång med förkylningar och nu magsjuka. Som tur är har vi (G, M och jag) inte blivit sjuka än (Peppar, peppar!) men det är ändå segt och skapar oro. Man vill ju vara frisk och kunna leva livet som vanligt liksom.

Att bo en hel månad hos svärföräldrarna har också haft sina för- och nackdelar. De största fördelarna är att vi inte behövt laga någon mat och att vi fått hjälp med G. Nackdelen är väl att man inte är i sitt egna hem och inte kan bestämma och göra riktigt som man vill hela tiden. Men på det hela taget måste jag säga att det har fungerat väldigt bra. G har fått lära känna farmor och farfar och han har fått höra massor av spanska.

För att avsluta vill jag säga att det verkligen märks att Spanien är ett land där kollektivet är viktigt. Vi i relation till varandra. Byn, familjen. Folk pratar med en överallt, man hälsar på folk man knappt känner och kreti och pleti ger en råd om småbarnsskötsel. I Sverige får man gå till BVC och be om råd om man vill ha några. Detta var en chock i början men det känns lite bättre nu. Jag har verkligen sett hur individualistiskt Sverige är och hur Spanien på många sätt är tvärtom.

En sista sak om barn i Spanien som jag vill skriva är att här räknas inte pappan som aktiv förälder alls på samma sätt som i Sverige. Det märks framförallt i språket (val av subjekt) när folk hela tiden vänder sig till mig för att fråga hur jag brukar göra med mitt barn, inte hur vi brukar göra med vårt barn.

Att resa och bo utomlands är ett sätt att upptäcka saker om en själv och ens hemland som man aldrig får chans att göra på samma sätt om man bara stannar hemma. Därför är jag tacksam att jag fått och tagit den här chansen att ha en svenskspansk familj!

Barnet i hagen

I Sverige var det populärt med hage till barnen när min pappa var liten. I Spanien är hagar ett måste än idag.

Efter två veckor här har vi idag monterat hagen som G får låna av sin ena kusin. Han njuter verkligen av att ligga i den och ropa, sparka, vifta och snurra runt. Förut hade vi honom på en filt men då kunde han lätt rulla ut på det hårda och kalla marmorgolvet, eller få fingrarna under medarna på farmors gungfåtölj. I hagen ligger han säkert.

M tycker att vi ska ha en hage hemma också. Det säger jag nej till. Där har vi parkett som han hamnar på om han tar sig utanför filten och dessutom är det lättare för oss att bara sätta oss ner på huk och leka med honom när han inte är omgiven av ett nät.

Men visst, jag erkänner, hagen har sina fördelar här i Spanien med hårda kalla golv och icke barnsäkrat hem.

Klipp den stackarn!

Tänk att nästan varenda människa vi möter här i vår andalusiska by vill att vi klipper av G håret! "Det är mamman som bestämmer" har pappa M börjat säga, han orkar väl inte argumentera för en åsikt som eventuellt inte riktigt är hans. Tur att jag är envis då för här ska inget bebishår klippas av!

Dessa starka åsikter om hur bebisen ska ha sin frisyr är bara ytterligare ett bevis på att det finns olika normer. Här är det norm att klippa bebisar så att håret blir starkare (och lättare att kamma, gissar jag). I Sverige är det norm att låta håret vara som det är. Där, som här, förundras alla över barnets ögon och hår, fast på olika sätt. I Sverige tycker folk att hans frisyr är häftig. Här tycker de, som sagt, att den ska friseras så att han ser ut som folk. I Sverige gissar folk att hans rikliga hårväxt kommer från den spanska pappan, här tror de att hans blå ögon kommer från mig, från de svenska generna.

Inte vet jag. Han är både spansk och svensk. Andalus och norrlänning. Bebis och hippie. Kanske i framtiden till och med göteborgare? Hur som helst är han och ska tillåtas vara sig själv. Vi ska aldrig ta skit igen...

Tankar från första tiden i Spanien

"Var beredd på att det kan bli krockar" skrev CasaAnnika till mig innan vi reste iväg. Och jo, jag har ju varit här förut i min andalusiska by, jag vet ju hur det är. Men inte hur det är att vara här med min egna son. Det visste jag inte. Och nu är vi här, alla tre.

Solen skiner och det varma vädret verkar vara här för att stanna. Det är en skön temperatur och skön stämning i byn. Snart är det Semana Santa med processioner och hög musik. Jag köpte hörselkåpor till G innan vi for. Han kommer vara den enda med hörselskydd, men det är det värt. Vi måste vara rädda om honom.

"Låter du honom sova ute?" sa både min svärmor och min svåger när de såg att jag parkerat barnvagnen med den sovande bebisen ute i pation. Vad kan hända liksom? Jo, det fick jag snart veta: det kan komma en fluga! Och vad kan den göra? undrade jag. Svärmor skrattade. Ingenting, förmodligen. 

Det är en av "krockarna". Vad är farligt och vad är inte farligt? Enligt mig är det långt mycket farligare att ha kemikalier, rengöringsmedel av olika slag på golvnivå än att låta barnet sova ute. Det är farligt att åka bil utan säkerhetsbälte, även inom byns gränser. Men det är inte farligt att barnet sover i barnvagnen i pation. Det är inte farligt att han är utan strumpor på natten, under den tjocka filten (och med elementet på). 

En annan av krockarna, som jag faktiskt inte var beredd på, även om jag föreställde mig hur det skulle bli är alla tanter. Alla tanter och andra som stannar och tittar på bebisen när vi är ute med honom. De pratar högt, spanskt och intensivt. Bebisen blir förundrad. "Vilka är alla dessa människor? Vad vill de mig?" tror jag att han undrar någonstans långt inne i sin själ. Jag som ändå är översocial blir trött av alla möten. 

En tredje sak som också chockat mig lite är att folk här, på ett helt annat sätt än hemma, vill tipsa mig om hur jag ska göra och inte göra med bebisen. Tipsa mig alltså, inte M. Han är inte inräknad som omhändertagande förälder. "Ska du inte låta honom sitta i vagnen istället för ligga?" "Ger du honom fisk än?" "Ska du verkligen ta med honom till la plaza i en body? Har han ingen skjorta?" Nej, det har han inte. Eller jo: nu har han det. Vi fixade det idag, svärmor och jag. 

Och håret sen. Parveln har en häftig uppåtstående frisyr. "När ska den klippas? Du måste klippa honom, så att hårkvalitén förbättras, så att håret blir starkare." Tjena! Han är en bebis. Och jag är hans mamma. Jag bestämmer. 

Vilken tur att min svärmor inte tjatar om allt. Hon, och de andra också för den delen, respekterar att jag är mamman och att jag vet vad som är bäst för mitt barn. Men ibland känns det som om min uppgift här är att få människorna som bor här att se att man kan göra på andra sätt än vad de är vana vid. Att man faktiskt kan låta barnet sova ute i pation, att man kan låta bli att klippa av det häftiga håret och att man kan gå till torget iförd en enkel body och ett par bebisjeans!