En maxad sommardag

Vilken dag det blev, denna lördag rättså i början av juli! Jag vaknade ganska tidigt med efterdyningsångest och hade drömt konstiga saker också. Kände mig varm och kall, kall och varm, orolig, olustig, stressad över än det ena, än det andra. Varm kall, kall, varm. Väckte min man, sökte tröst. Insåg att det enda som skulle hjälpa var att gå ner och äta frukost. 

Sagt och gjort. Jag satte mig ute på baksidan under en något mulen himmel. Underbart med mulet efter många dagar med strålande sol! Jag åt min frukost i lugn och ro. Skrev lite med syrran. 

Kom på att jag behövde vattna mina tomater, som växer i ett växthus i mina föräldrars trädgård. Så jag duschade och cyklade dit. Vattnade. Ringde en zoobutik på ön för att fråga om de hade kanariefågelfrön, eftersom jag insett att deras fröblandning kommer ta slut medan vi är iväg på semester och vi ska åka rätt snart... Detta var en del av morgonstressen. Men ja, de hade fröblandning. Perfekt. 

Jag satte mig i en skön utefåtölj och ringde syrran. Hon ångestlindrade mig och sa att jag skulle orka cykla för att köpa fågelfröna. Det var mitt förslag och hon hejade på. För att komma till zoobutiken var jag dock tvungen att cykla över halva ön, tur att jag satt cykelbatteriet på laddning! Tur att jag åt två knäckemackor med rökt bog innan jag gav mig av! 

Jag cyklade och cyklade och efter 40 minuter stannade jag och guidade två vilsna turister som också var ute på cykeltur. Sedan cyklade jag vidare. Trampelitramp. Det var så vackert överallt! Åkrar, ängar, blommor, en ko som betade i sin hage med sina två kalvar. Hej kosera! Trampelitramp. Jag kan cykla! Jag kan cykla av mig min ångest! Det var varmt och härligt, molntäcket hade lättat, fartvinden svalkade skönt. 

En timma tog det totalt att cykla till fågelfröbutiken. Sedan var det bara att cykla tillbaka... M var snäll och hade sagt redan innan jag gav mig av att han kunde hämta mig om jag behövde det, men det behövde jag inte. Jag var stark, jag var glad, jag cyklade!

Så stannade jag på en liten saluhall för att se om de dagen till ära serverade lunch, de har gjort det på lördagar under våren nämligen.. men nej tyvärr, inte idag. Men istället träffade jag mina tågvänner och fick prata lite med deras ettåriga supersöta dotter och sedan fick jag ventilera en lång stund med mamman. Det var som ekologiskt balsam för själen! Helt fantastiskt! Efterdyningsångesten försvann helt och hållet! Hon läkte mig.

Under samtalet hade jag hunnit bli hungrig och köpte några små goda tomater, en underbart god bulle som pappan i tågkompisfamiljen bakat, och en drickyoghurt. Mycket gott. Helt normal lunch, säger vi... Så tog vi sällskap till hennes hemort, tågkompismamman och jag. Vi cyklade genom en granskog med schackspel. Sedan trampelitrampade jag vidare hemåt. Rätt trött vid det här laget! 

Kom hem. Drack kall gazpacho från en annan dag, ät varm ängamat från annan dag, rostade två mackor jag bakat igår. Kraschade i sängen i en timma.

Sedan var min systerson mer än redo för att paddla SUP. Och eftersom jag hade nyckeln till min väns sjöbod där vi gemensamt har två suppar skärpte jag mig, tryckte i mig en banan och tog bilen för att hämta syrran, systersonen och nysvågern (även kallad "J som lever"). 

Vid sjöboden var det Varmt. Syrran och nysvågern pumpade upp vår SUP som blivit lagad sedan sist och sedan var det bara att sjösätta och börja paddla. Syrran och pojken på den ena, jag på den andra, nysvågern tog sitt dokumentationsansvar på allvar och fotade med riktig kamera med objektiv från bryggan. 

I lite mindre än en timma paddlade vi runt och sedan badade vi och aktade oss för de blå brännmaneterna. Så kom E i grannbyn och sa hej, tog över nycklarna (som var hennes) och bytte om för att bada med sin familj. De hade stort behov av att återförebas med havet efter en inlandssemester! 

Vi åkte hem och jag släppte av syrran och company vid våra föräldrars hus, ringde M och sa att han fick koka spaghetti och värma köttfärssåsen, för vid detta laget var jag både hungrig och trött! 

Efter middagen gick vi tre ner till närmsta havsvik och G och jag kvällsdoppade oss medan M målade akvarell. Jag satt en stund på en solvarm klippa och en stund på en brygga och tittade på G som lekte så fint och harmoniskt. Det var en mycket fin och stilla stund. Var och en pysslade på med sitt, vi var tillsammans utomhus och vi var i harmoni. Vid tjugo i åtta ville G gå hem och då gjorde vi det. Vi kom överens om lekstund eftersom han suttit otroligt mycket vid skärm under dagen. Och här är vi nu. Jag sitter på altanen och skriver detta, G spelar ett litet retro Nintendospel efter att ha lekt i nästan en timma med sina leksaker. 

Det är snart dags att avrunda dagen. Plocka iordning lite.. jag ska hänga en tvätt och sedan hoppas jag på att sova riktigt gott inatt efter denna maxade sommardag! 

Gårdagens olycka - Dagens lycka

Igår efter det att G övat på att stava till ord som ragnarök och yggdrasil och efter det att vi haft lite TV-tid var och en på sitt håll (han i vardagsrummet med youtube och jag i sängen med första avsnittet av nya Saltkråkan anordnade vi skärmfri aktivitet bestående av gympa. G hade haft gympa i skolan på förmiddagen så det låg la nära till hands. En hinderbana byggdes upp av diverse kuddar och några leksaksbilar och vi sprang och hoppade genom den flera gånger till glad musik. Fram och tillbaka, utan att krocka med varandra. M kom hem från jobbet mitt i hinderbanespringet.

Sedan var det disco till någon sådan där ny häftig musik som G gillar, typ David Guetta, Morten och sånt. Sedan fick vi duscha och så var det dags för kvällsfika. Då, men först då, berättar M att han sett på kommunens stora reklamskärm vid kommungränsen att det skulle vara någonting med Lindy Hop i vår by. Det var sju år sedan sist och den gången hade det gått åtta år sedan jag verkligen var igång och dansade. I två år dansade jag när jag var mellan 21 och 23 ungefär. De två sista åren innan jag flyttade till Almonte och träffade M. Sommaren efter Spanien var jag i Herräng en tredje gång och dansade, men det var inte samma sak. Jag hittade ingen att hänga med förrän de sista två dagarna och jag längtade intensivt efter min nyfunna spanska pojkvän, som nu är min man sedan 15 år. Sedan slutade jag att dansa. M var inte intresserad vare sig av att lära sig själv eller att jag skulle dansa pardans med massa främmande män och kanske bli kär i dem istället. Lite samma känner han nu, men nu har han ändå tryggheten av 15 spännande år med mig i bagaget. Det vill säga - jag hoppas att han känner den tryggheten. 

Så sa han plötsligt igår när klockan var en sådär halv nio att han sett lite snabbt när han skulle svänga i korsningen vid rödljusen där den där skärmen står att något med Lindy hop var på gång I Vår By! Va? Vad säger du? Jag måste kolla med en gång. Och ja, jag kollade, och ja jag hittade. Riksteatern anordnade Prova på Lindy hop, men tyvärr Tyvärr hade det redan varit, två och en halv timma tidigare. Besvikelsen var monumental. Livet kändes med ens oerhört fattigt. Varför är mitt liv såhär? Här går jag och väntar på att du ska sluta jobba och sedan är alla trötta och vi måste sova och sedan jobba och läxor och vänta på att du jobbar och så vidare, bu, blä, stackars mig! Så kändes det igår klockan halv nio (efter jobb, läxläsning, hinderbana och disco). 

Jag la G men kunde inte komma till ro. Jag bara tänkte på att jag ville dansa Lindy hop igen. Gärna nu med en gång. Gärna för två tre timmar sedan! Så jag låg där och funderade på hur det skulle lösa sig. M hade sagt att han tyckte jag kunde anmäla mig till en kurs i Göteborg, men jag känner att det blir en alldeles för stor apparat. Jag vågar för sjutton inte köra till Guldheden! Och att åka kollektivt tar ju typ en halv dag - en väg! Sedan går det aldrig ihop med Ms jobbtider och G är för liten för att vara ensam hemma än så länge, och sedan skulle jag aldrig orka. Jag gör ju så mycket redan. Det är barnet, disken, tvätten, organisationen av hushållet och av bostadsrättsföreningen och så vidare, igen och igen... 

Men så tänkte jag, att jag skulle köpa biljetter till föreställningen som skulle vara nästa dag (dvs idag) och prata med de som anordnat det där prova-på-tillfället, fråga om det kommit någon, om det kanske fanns någon i trakterna som också kunde dansa lite sedan förut och som kanske skulle kunna dansa med mig... Egentligen behöver jag ju bara hitta en person som kan föra så är ju saken löst. Då får jag ju dansa! Och tänk om man kunde dra ihop en hel grupp, anordna något. Det hade ju varit fantastiskt! 

Så jag ringde pappa och resonerade lite och han sa samma sak. Prata med de som ordnat det och kolla om det finns fler på ön. Jag köpte biljetter till föreställningen.

Dagen idag kom. Tisdag. Jag körde G till skolan och mig själv till jobbet. Spanade mot bygdegården som jag passerade. Ingen aktivitet. Jag jobbade. Jag åkte hem på lunchen för M bjöd mig lite oväntat på entrecote och kokt potatis, och sallad. Det var gott. Jag åkte tillbaka. Spanade mot bygdegården igen. Inget. 

Sedan vid fyra tänkte jag att nu promenerar jag banne mig och hämtar G på fritids. Vi behöver röra oss lite och dessutom har jag ett stegmål om 50000 steg denna veckan, som jag hittat på helt själv. Så jag passerade bygdegården igen och denna gång var det folk där som gjorde i ordning entrén. En kvinna i blå tröja satte upp en flagga i en flagghållare. Hon nådde nästan. Så vi började prata. Hon kom från öns teaterförening och jag frågade om gårdagen och jovisst det hade varit en tio tolv personer där, några av dem bodde till och med här i byn. Och jo alla var intresserade av att få dansa mer Lindy hop här på vår ö. Va? Va? Va? Vad säger du? Är det sant? Jo, så var det. Jag började nästan gråta. Så bubblade det ur mig om mitt dansande för nästan tjugo år sedan, om min busschaufförsman, om vardagen, men att det hade varit så så fantastiskt att få dansa igen och att slippa åka utanför kommungränsen för att göra det! Tänk om vi kunnat ordna det här i byn, bygdegården har ju parkettgolv. Perfekt ju! Kvinnan i den blå tröjan sa att jag skulle höra av mig till henne och så skulle vi spåna vidare. Det enda vi behöver är ett lärarpar, en lokal och att folk får veta att det händer. Teaterföreningen kan stå som arrangör. De har kontakter. Saker går att lösa. Och framförallt! Det finns fler här ute som vill dansa!

Jag nästan flög upp till fritids, dansade nästan fram, där på den grusiga gråa gångvägen. G var peppad på föreställningen och vi gick tillbaka till huset där jag jobbar och kokade spaghetti och värmde köttfärssås och åt. Sedan fick han skriva ragnarök, asgård och yggdrasil igen och så hade vi lite filmtid, innan det var dags att promenera till bygdegården och föreställningen. G var taggad på att få lyssna på musik. Jag var taggad på att få se dansen. 

Föreställningen var häftig. Den började i tystnad. Dans i tystnad är speciellt. Men sedan kom det igång ordentligt med musik och sång och dans. Häftigt! Och när dansen var lindylik riktigt kände jag energin som flödade genom de två dansande kropparna. Ja, det är en sådan dans. En glad energisk dans! En dans som är bra för både själen och samhället. Det är jag säker på. Gå på den vettja, om du bor i eller nära Gislaved, Åsenhöga, Jönköping, Luleå, Östersund, Runemo, Nyhammar, Avesta, Färentuna eller Norrköping. Förstå vilken vacker turnéplan! Vissa av orterna har jag aldrig hört talas om.

Bland den lilla publiken hittade jag ett par som varit med och dansat igår. De var också peppade på att dra igång något. Jag tog kvinnans nummer innan vi gick hem. Så ja. Nu har jag snart ännu fler strängar på min lyra. Bara jag orkar. Det gäller nog att jag lägger det på rätt nivå, rätt frekvens. Kanske en liten kurs från tidigast januari var tredje vecka kanske? Om vi hittar någon lärare, men det ska nog ge sig. 

När vi kom hem anordnade G och jag en egen dansföreställning till musik vi hittade genom att söka på experimental jazz på Spotify. Discolampan ställdes in på ett fast grönt sken. Det var skönt att få dansa ur sig alla intryck. Jag är så glad att jag kan ge mitt barn sånt här, även om det inte är så ofta. Tack Riksteatern för det!

Nä, nu ska jag gå och lägga mig och prata med M. Säga igen att han inte behöver vara orolig. Att det bara är bra om jag är glad. Och om det är något jag blir glad av är det Lindy hop. Så är det.

En kusinhelg fick inleda november

Fredag. Syrran skriver kl 09.28: "Vad ska ni göra i helgen? Jag vill typ åka bort." 

Jag svarar kl 09.31: "Kom hit"

Så tog vår helgplanering sin början. Vi bollade lite olika tankar fram och tillbaka medan vi båda jobbade och kom till sist fram till att den bästa idén av alla var att anordna en liten kusinhelg i våra föräldrars sommarhus, två kilometer från där jag bor. Gratis. Enkelt. Mysigt.

Vi bestämde att vi skulle ses vid tjugo över elva på lördagen i Stenungsund, eftersom jag ämnade ta storkusin G till frisören innan. Den har öppet från klockan 10 på lördagar, så det blir perfekt. Perfekt tyckte däremot inte min någorlunda långhåriga son att det skulle bli att klippa sig. Han kastas mellan total vägran och att han helt medgörligt och självmant säger att frisören kan få klippa lite i nacken och lite på luggen. Den är snart lång som en halvt neddragen gardin och man kan ju undra hur han verkligen ser ut. (Varsågod för dubbeltydigheten.) Och självklart är det hans stil att kamma luggen rakt fram, och rakt ner, inte lite på sidan, så ja... nu behövde jag verkligen ta mitt föräldraansvar och ta honom till frisören, orden är min mammas och hon om någon vet väl vad taget eller otaget föräldraansvar betyder i praktiken eftersom hon arbetat i socialtjänsten under nästan hela sitt yrkesliv. Så ja, jag tog honom till frisören och ja det var en lördag. Vi kom fram tjugo minuter i tio och gick och lekte på en skolgårdslekplats i närheten, som till och med hade en linbana. G åkte kanske bort lite av sin ångest inför frisörbesöket på den.

Ångesten tilltog dock påväg tillbaka mot frisersalongen. Men den visades sig fortfarande vara stängd, trots att vi var där prick tio. Ett telefonsamtal till frisören behövdes för att den så kallade polletten skulle trilla ner. Det var lördag, men det var också röd dag. Alltså stängt. Shit. Jag som hade preppat så bra och mutat med klubba innan lunch och linbana och kusinhelg och allt! Men G, han fick fortsätta vara långhårig och lycklig!

Efter att vi handlat lite till helgens middag och lunch brummade vi iväg mot S och hann leka lite på lekplatsen och till och med köpa gott lösviktste (svart julte och grönt smultronstället) innan det var dags att gå och möta min syrra och hennes son vid stationen. Syrran och jag bar matchande sjalar, dvs de är virkade i samma mönster och samma sorts garn, men i olika färger. Kusinerna sa hej och höll sina mammor i handen hela vägen tillbaka till lekplatsen. Efter en stund var alla hungriga och vi gick in i ett ordentligt halloweenpyntat Harrys och åt lunch. Det var öppet i alla fall, trots att det var en lördag som räknades som söndag! Tur!

Efter lunchen lektes det lite till och sedan åkte vi över bron och ön hem till oss. Kusinerna lekte, jag drack te, syrran knöt vidare på sitt vänskapsarmband som hänger i mitt kök och sedan fixade vi lite fix som jag kände att jag behövde hennes hjälp med: krokar sattes upp i hallen till G (mollyplugg, nu är jag din vän) och så löste syrran en grej med en gardinstång som hade krånglat ett tag (läs: sedan vi flyttade in). Jag vet inte varför jag är så rädd för att skruva skruvar och greja... men jag tror jag skyller på att våra föräldrar under hela vår uppväxt positivt förstärkt syrrans händiga sida och min verbala, men antagligen finns det fler anledningar än så. 

Sedan skjutsade M ner la syrra y los primos (syrran och kusinerna) samt Gs cykel till mina föräldrars hus, medan jag cyklade dit och handlade lite på vägen. Mötte min butiksbiträdesgranne på vägen och reflekterade lite över vardagslogistiken och matbutikens ommöblering och övertydliga skyltning av kakor. 

Syrran hann börja med maten innan jag kom fram. Det bidde tomatochräksås till henne och mig och tomatsås till kusinerna. Såserna serverades med bred bandspaghetti. Det blev gott och kändes lite lyxigt. G och jag hade köpt engångshöstservetter tidigare under dagen. Jag satte dem så där snyggt i glasen och så kändes det som fest. Alla som ville fick hemmabubblat bubbelvatten, vilket tre av fyra ville.

Barnen lekte lite till, eller kollade på youtube, medan syrran och jag satt och tjötade i köket. Jag drack rooibos. Jag bäddade åt mig och G och sedan var det dags för lillkusinen att lägga sig. G och jag satt i vardagsrummet och lyssnade på Historierummet om Abraham Lincoln och lärde oss saker. Jag virkade på en bebisfilt till en bebis jag troligtvis aldrig kommer träffa. Och sedan var det dags även för storkusinen att få lite kvällsfika och gå och sova. 

Inte hade jag tålamod att ligga kvar hos honom tills han somnade men jag läste och sjöng och släckte och tände och lät honom ha tre böcker att bläddra i tills han somnade, vilket han gjorde alldeles av sig själv medan syrran och jag satt i soffan och åt chips och gröt (jag) och pratade om livet. Det var folk som säger saker, folk som har stort umgänge, nyår, män och ekonomi.

Så blev klockan elva och vi gick och la oss. 

Det var mysigt att sova där, under pappas täcke och med pappas kudde under huvudet. Tjugo över sju vaknade G och jag insåg efter en stund att vi inte hade Bregott. Vem klarar en frukost utan Bregott? Många! Men inte vi, bestämde jag, så jag cyklade till affären och köpte. Det var ljust och helt stilla ute och ganska varmt. Tio grader. Jag mötte en hundägare. Alla andra sov nog fortfarande. 

När  vi ätit frukost och barnen avverkat ännu en stund med youtube och vi pratat om ungarnas skärmtid bestämde jag mig för att dra ut allihopa på ett äventyrsuppdrag. Syrran var tveksam till om hennes son skulle gå med på det och hon hade rätt, även om jag förberett så bra, så bra med olika platser de steg för steg skulle hitta till och en fråga per plats. Men G var desto mer peppad så vi gick iväg, medan syrran och kusinen rensade bort gamla döda tomatplantor från växthuset och tog tag i lite annat trädgårdsfix. 

Vid elva kom vi tillbaka och efter en stunds vila bredvid syrran på den äkta mattan i vardagsrummet tog vi tag i att baka pizza med barnen. Vad bra att jag satte degen innan vi gick ut! Vad bra att syrran gjorde extra tomatsås igår som räckte både till pizza och till matlåda till hennes son att ta med sig hem. 

Sedan hann de leka lite sista och vi prata lite till innan syrran sa att det var dags att städa och åka. Hon är så redig min syrra, ska ni veta. Hon torkar av fint på diskbänken och dammsuger noggrant. Hon vet vad en mollyplugg är och till och med hur man sätter in den i en vägg. Och så kom vi att prata om min och Ms dröm att ha ett hus på landet. Det är Gs dröm också förresten. Okej att vi bor på landet nu, men jag menar på landet-landet. Bland åkrar och ängar och skog och berg och sånt. Det är något vi drömmer om och jag har drömt om detta sedan jag var barn. Hon sa, syrran, att det var orimligt att vi (som knappt vet vad en mollyplugg är) skulle ha ett hus, eller liten gård, på landet. Hon sa att det är så sjukt mycket att fixa på ett hus hela tiden och ja, det lät ju onekligen rätt jobbigt. Hon hade nämnt det redan innan G och jag gick på vår äventyrspromenad och jag hade burit det med mig, men behövde resonera med henne lite mer. Det är inte roligt när någon dissar ens dröm, säger att den inte är genomförbar... Så vi pratade om vad jag skulle göra om bänkskivan i köket började ruttna och då sa jag att jag ringer ju dig, om pappa av någon anledning inte skulle gå att nå. Och sedan skulle jag ringa en snickare. Hon sa att jag skulle gå till en butik som säljer kök och berätta om min bänkskiva och be att få köpa en ny, inklusive leverans och montering. Och det lät ju bra! Så alltså: Jag ringer dig, så får du säga det till mig, den dagen bänkskivan i köket ruttnar. 

När vi cyklat hem, G och jag, var det plötsligt soligt ute och jag ställde ut fågelburen. Och så fick jag ett sånt där il som jag ofta får när jag varit med syrran en helg och började fixa och dona. Om hon är redig och duktig och praktisk så är väl jag! Och jag vill visst ha ett hus på landet! Inte uträttade jag väl några stordåd medelst verktyg men jag torkade av hela fönsterbrädan i vardagsrummet där det var en hel del fröskal som pippisarna sprätt runt, dammsög golvet där under och röjde även på altanen, slängde gammal grillkol och så. Jag tvättade en kruka och planterade sedan min enorma porslinsblomma i den. Den har stått i samma lilla kruka som jag fick den i för ett drygt år sedan och i den krukan var det i princip bara rötter. Nu fick den hoppa ner i en betydligt större terracottakruka, så nu kommer den väl ta över hela vardagsrummet snart. Sedan gav jag mig på att undersöka hur jag skulle kunna skruva fast ugnsluckans handtag lite bättre, det har suttit lite löst ett bra tag. Syrran hade gett mig lite tips och jag hittade till skruven och kunde förstå hur man skulle komma åt att skruva där. 

Sedan var det dags att vila! Ja, jag måste tvinga mig att vila för att inte bara gå på och göra saker ibland. Min motor är lite för stark vissa dagar, tror jag man kan säga. Så jag la mig i min säng på mitt duntäcke, med Ms duntäcke över mig och tittade på två avsnitt av Normala människor. Den är hemskt bra den serien! Har ni sett den?

Sedan kom M hem från sin skulpturkurs i Göteborg och jag pallrade mig ner för att se vad det kunde bli för mat. Jag orkade inte laga något så jag plockade fram alla burkar med rester från kylen och planerade vad åtminstone G och jag kunde äta eftersom M sa sig inte vara hungrig. Pyttipanna för min del (uppstekt lövbiff, champinjon och klyftpotatis) och varmkorv med bröd till G, helt enligt hans önskemål. Jag visade M ugnsluckefixet och sa att jag orkar inte göra det idag eftersom bits och skruvmejsel behöver hämtas i förrådet. Tyvärr var la M lite väl impulsiv där och gick och hämtade hela verktygslådan och så försökte vi lösa det samtidigt som jag lagade mat. Ibland ska man nog bara äta först, va? Och nej, vi lyckades inte, trots att vi skruvade åt skruven. Problemet sitter i en annan skruv som vi inte kom åt. Åtminstone inte idag. Jag ska fråga vår händiga granne S en annan dag. 

Efter maten var jag så slut att jag gick till sängen igen och valde att lyssna på halva PS6 och sedan ringa sångarens fru och säga Querida, sjunger han no la captaréis eller no la cataréis? Cataréis svarade hon och vi försökte tillsammans förstå. Ja, sångarens fru är en av mina närmaste vänner. Vi pratade ikapp i en timma och sedan var det dags för henne att laga middag och mig att fixa kvällsfika till G. 

Och så blev det kväll på riktigt, trots att det varit mörkt flera timmar. Jag lät M lägga G så att jag kunde skriva det här. Tusenmiljoner ord om min helg i detalj. En fin kusinhelg som fick inleda november.

Frivillig cykeltur men ofrivillig promenad

Den som inte cyklar går för långt! Har du hört det någon gång? Första gången jag läste det var i ett reklamblad från en cykelhandel i Göteborg (såklart) på 90-talet. Och som ni vet älskar jag att cykla, särskilt på min elcykel. 

Så igår när jag behövde ta mig till mitt närmsta kommunbibliotek ca 7 km från min jobb- och hemby kände jag att jag verkligen ville cykla! Men min son har tyvärr blivit väldans bilberoende på mornarna, eftersom han tycker följande resonemang fungerar både framlänges och baklänges. 

Framlänges: Om bilen inte är hemma måste vi cykla till skolan.

Baklänges: Om bilen är hemma måste vi ta bilen till skolan.

Och eftersom min man valt att cykla till jobbet kl 04 på morgonen var bilen hemma och således tog vi den för att komma till skolan. Därför var jag också tvungen att resonera ordentligt med mig själv och komma fram till att det var värt det att åka hem igen med bilen och ta cykeln till jobbet för att senare på eftermiddagen cykla till kommunbiblioteket. Jag får be om ursäkt för en omständlig förklaring, men så var det. 

När jag väl var redo att cykla iväg hade jag fått ett sms från min man som sa att både han och sonen nu befann sig i samma samhälle som bibblan och att de tyckte att vi skulle äta middag där. Jag som kände att det skulle bli lite svajigt att  cykla 7+9km utan middag i magen tyckte det lät som en bra idé. Så jag cyklade iväg och kände livet i mig på ett mycket bra sätt! 

På cykelbanan kom jag på den enligt mig briljanta idén att det borde anordnas en invigning för de cykelbanor som nu håller på att byggas i kommunen, så när jag kom fram till kommunhuset, som också huserar bibliotek, sa jag detta till kvinnan i kommunkundcenterreceptionen. Hon höll med och bad mig maila trafikavdelningen på kommunen, gärna med en konkret idé. 

Sedan hämtade jag ut min reserverade titel Tistou, pojken med de gröna fingrarna som jag fick läst för mig i mellanstadiet, och själv läste om i tjugoårsåldern. Nu är det dags igen att läsa den, denna gång för G. Det behövs fler blommor i världen och mindre krig, särskilt nu, särskilt alltid, och det är det denna bok handlar om - om jag minns rätt. Sedan mötte G och M upp mig och vi tog bilen till Thairestaurangen. Där passade vi på att fira att M och jag varit tillsammans i 16 år. Det mest romantiska som hände under middagen var att jag klappade M på ryggen vid ett tillfälle och påminde honom om att vi varit tillsammans i 16 år och att jag sa att han var snygg vid ett annat tillfälle. G tyckte inte vi skulle fira att vi varit tillsammans i 16 år med tanke på att sus vi gjort. (Sus betyder suspect och är ett ord generation alfa använder för det de tycker är äckliga saker...)

När vi var mätta och belåtna åkte vi alla hem i våra två fordon. De i bilen och jag med cykeln, och jag älskade livet igen och nynnade på Js begravningslåt En stund på jorden och kände mig tacksam över att jag fortfarande är här!

Jag stannade och fotade vyerna två gånger och tänkte att här kanske det skulle passa bra med ett kärnkraftverk. Eller inte... 

Väl hemma var jag nöjd och belåten i kroppen och det var dags att försöka göra lite matteläxa. Fyrans gångertabell. Det gick rätt bra. G skriver snyggare och snyggare siffror och visste direkt vad 3x4 var, utan att behöva räkna. Gött!

Så blev det dagen idag och vi tog Självklart bilen till skolan igen. Men! När jag skulle åka därifrån berättade bilen för mig att jag behövde kontrollera vänster halvljus. Jag älskar att bilen berättar sånt, så jag slipper förstå det själv. Sagt och gjort, det ena framljuset var av. Eftersom jag absolut inte vill köra över hela ön i mörker utan fungerande ljus åkte jag direkt till närmsta bilverkstad och lämnade in den. Och sedan var det bara för mig att traska tillbaka till jobbet, ca 1,5 km. Det blåste kallt och snålt men jag var någorlunda välklädd. Så hoppsan, där blev det en ofrivillig morgonpromenad helt plötsligt! Samtidigt är jag så tacksam för att jag har tillräckligt fysik för att lite plötsligt kunna göra en sådan promenad. Den var inte lång på något sätt, men ändå ofrivillig. Och nu sitter jag här och skriver av mig istället för att jobba. Så nu ska jag skärpa mig. Vi hörs!

Bröllop och begravning, men mest begravning

Så har jag inom loppet av en vecka besökt kyrkan två gånger. Det är nog rekord i mitt liv. Första gången var det bröllop i Käringöns kyrka och andra gången begravning i kyrkan i min by. Båda två vita träkyrkor från 1700-talet. Under båda ceremonierna förekom solosång av mörklockig solist, uppläsning ur Första Korinthierbrevet 13:4-7, om kärleken. Det förekom orgelmusik och pianomusik och ord om Gud. Det förekom bestämmelser om vem som skulle sitta till höger och vem som skulle sitta till vänster. Jag satt på vänster sida under båda ceremonierna. Men i övrigt var det vitt skilda upplevelser. Två helt olika delar av livet. Inom loppet av en vecka. 

Jag har aldrig varit på ett kyrkbröllop i Sverige förut, kunde jag konstatera. Därför visste jag ingenting om det där med att sitta på olika sidor, men så är det tydligen alltid. M hade, i sin tur, aldrig varit på en begravning i Sverige förut, och han tyckte att det var så mycket mer personligt och så mycket mer berörande, som en liten konsert för den döde. Som ett vackert teaterstycke. Allt för verkligt. Alla grät. Men mest föräldrarna. Det måste vara oerhört smärtsamt att begrava sitt barn. Det måste vara minst lika smärtsamt att begrava sin förälder när man själv är barn. Sonen bar ett svart örhänge, dottern ett svart band i flätan. Sorgeband. Fina barn. Fina barn, ni skulle inte ha behövt begrava er far i denna unga ålder. Fina föräldrar och systrar, ni skulle inte behövt begrava er son och bror så här. Det skulle inte ha behövt sluta så här, om inte... om inte två saker: Om inte medicinen han fått varit restnoterad sedan i våras och om inte den höga bron saknat suicidpreventiva räcken. Men så var det, medicinen var restnoterad och ingen har tagit tag i att sätta upp räcken än. Det är bara att skutta över, om man är tillräckligt lång, stark, vig och mentalt illa däran. 

Kyrkan var ljus. Nästan för ljus. Kistan var av ljust trä. Blommorna på kistan var ljusa, vita. Bredvid fotändan stod en av dina gitarrer med en av dina snygga hattar vilande på gitarrhuvudet. På andra sidan stod ett litet bord med ditt porträtt och ett värmeljus. Det var inte okej att det var du i kistan, men det var så det var. Din musik spelades, solisten sjöng dina ord, prästen talade om dig nästan som om hon kände dig. Dina föräldrar bröt ihop totalt när de skulle ta avsked. Dina barn och deras mamma sa också adjö, sedan var det dina systrars tur. Jag vet att du inte ville att det skulle bli såhär. Det var inte du som bestämde, eller hur? Det var din sjukdom. En olycka orsakad av din sjukdom. Fina vän! Om medicinen bara producerats. Om räcket bara hade satts upp!

Hur kan det ens vara lagligt att livsviktig medicin kan ta slut? Hur kan det ens få gå till så? Hur kan det ta hur många år som helst att sätta upp ett tillräckligt högt räcke på en bro? Hur? 

Vi grät, vi sjöng två psalmer, vi bad Vår fader, vi tog avsked. Vi la våra handbuketter, särskilt utvalda till dig. Jag gav varsitt kort till dina barn sedan, på minnesstunden. Det står att de får komma och hälsa på och höra av sig när som helst under livet. Jag har en tanke om att de kanske behöver prata med oss någon gång. De växer upp de med, blir stora. Livet går vidare men samtidigt kanske inte. Inte på det sätt som det var tänkt, på ett annat sätt. Utan dig. Utan dig. Vad fasen! Och då kanske de behöver prata med någon som var med under dina sista år? Kanske någon som inte är deras mamma eller farmor, någon som kan hjälpa dem att minnas. Vem vet. Kanske behöver de det, och då ska de veta att jag finns här. Så jag bad mamman spara korten, och det skulle hon göra. 

Jag klickade särskilt bra med din storasyster. Hon kändes så go. Hon sa att ni haft mycket kontakt och att ni passat på varandra. Hon sa att det känts tryggt för henne att du haft oss. Och att du pratat mycket om oss, nämnt att du umgåtts med oss. Jag skrev ihop ett litet tal som jag höll på minnesstunden. "Vi hade hellre kommit på din 40-årsfest. Men du fyllde en hel kyrka..." För ja, hela kyrkan var full. Det trodde jag inte. Det var fint att se att så många kommit! För det betyder att du betytt något för dem. Du har berört dem. De bryr sig om dig. Men nu är du död. 

---

Bröllopet var också fint, men det har nästan försvunnit lite i skuggan av begravningen. Jag hade till exempel inte valt vilken klänning jag skulle ha förrän kvällen innan. Begravningsklänningen var klar flera veckor i förväg. Båda plaggen var sådana jag hade hemma sedan förut. Till bröllopet for jag med min ursprungsfamilj. Det var jag som körde bilen ända ut till färjeläget, sedan åkte vi färja med min kusin som bara ett par tre dagar innan blivit tvåbarnsfar. Väl på ön åt mamma, pappa, syrran och jag lunch på en restaurang och sedan gick syrran och jag på en liten pauspromenad ut på klipporna. Där råkade vi se brudparet, fast det inte var meningen. Sedan var vigseln i kyrkan, som sagt, och fest på prästgården alldeles bredvid. Det var trevligt men stimmigt och många tjoanden. Hög stämning. Man märkte att de två toastmadammerna var vana vid studentikosa bjudningar. Det var mycket vifta med servetter och skåla i vågen. Det var också mycket, mycket trångt. Så trångt att vi var tvungna att gå ut på terrassen varje gång det skulle dukas av inför en ny rätt. Bra lösning för alla utom för de rörelsehindrade. Strax innan brudvalsen var vi dock tvungna att bryta upp och bege oss hemåt. Vi gick på mörka gångvägar ner mot hamnen. På vägen fick syrran hjälpa en äldre man upp som ramlat pga dålig balans och mörker. Tur att hon är stark och kan lyftteknik! Nere vid hamnen mötte vi en kirurg som också skulle hem från bröllopet. Tillslut kom båttaxin och på något magiskt vänster fick vi på elscooter, rullator, min mamma och diverse andra pinaler. Min mamma som inte går så värst bra och som inte har varken så värst bra balans eller kontroll över sin vänsterfot. Min mamma som bestigit Kebnekaise. Hon kom ombord, och vi andra med. Syrran och jag satt i mörkret i ruffen och hade ett fint samtal om livet. Höll varandra i handen en stund, för det gick fort över det mörka havet. Och sedan var det dags för mig att köra hem över Orust och Tjörn. I mörkret, bland de vilda djuren. Genom dimstråken. Det gick bra. Jag körde väl i 40 ibland, men så får det vara. 

Och sedan gick det inte ens en vecka innan vi begravde dig. Sov gott Johan. Vi saknar dig.

En stund på jorden.

En försommarhelg

Vilken härlig försommarhelg vi har haft! En helg utan egentliga planer, som fick formas allteftersom. Det började med att jag i fredags ville åka med G på omställningsfestival men han vägrade. Hans förslag var istället att äta tacos hemma, så då gjorde vi det. Det var skönt också, att bara cykla hem och bara vara vi. Vi kunde sitta ute och äta och det njuter jag verkligen av! 

Mina ambitioner för helgen var att lägga upp gardiner och laga växthuspresenningen. G ville leka med en kompis, men det blev inställt. Lika bra det, för då kunde vi göra det vi gjorde igår, nämligen åka på äventyrsvandring. Äventyr för att vi inte visste var vi skulle gå, och vandring eftersom det tog fyra timmar. 

Vi tog bilen till en nyanlagd parkering intill en nyanlagd promenadslinga i naturen. Vi började gå på slingan men hade som mål att ta oss till en liten sjö, dock kallad tjärn. Jag hade hört att man kunde gå dit om man vek av från slingan på något ställe, så när vi kom till en liten korsning och en tant samtidigt dök upp frågade jag henne. Hon visste inte riktigt men pekade lite diffust och sa att de inte dragit slingan ända till sjön än. Vi bestämde oss således för att chansa. Vad kunde gå fel? Jag hade någonslags känsla av åt  vilket håll sjön borde ligga och googlemaps hjälpte mig litegrann. Vi vek av på en stig in i skogen, från slingan. Det är roligare att gå på stigar än tillplattad grus, faktiskt. "Det här är roligare än att titta på video!" utbrast G. "Det är bättre än naturfilm!" sa han också. Och ja, jag kan bara hålla med! 

Plötsligt kom vi fram till en grusväg och då tog vi den till vänster. Skog på vänster sida och hagmark på höger. Sedan gick vi igenom en hage och så var det dags för lunch. Vi satte oss i en gräsbacke och åt pastasallad och kokt ägg. Jag laddade ner appen Naturkartan. Den var till mycket stor hjälp på vår fortsatta vandring kan jag säga! 

Vi gick vidare, dels på stig, dels på någon slags skogsväg. Plötsligt kom vi ut på en vacker och välbetad äng. Då var vi nära. Och plötsligt såg vi sjön! Och en kanadagåsfamilj... Vi hittade en fin plätt vid ett litet träd där vi satte oss att fika. G och jag åt upp den grönbruna tigerkakan som vi bakade på valborg. Jag drack örtte som smakade för lite. G vilade på liggunderlaget och lekte tält. M pratade om överlevnad och jag försökte vila mina trötta ben genom att sträcka ut dem på en klippa. Genom kikaren såg vi havstrutar som vilade på en sten i sjön och ett gräsandspar som flög förbi. 

Sjön/Tjärnen!

Sedan gick vi tillbaka, och då såg vi en kopparödla på marken och sedan ett litet flygplan som loopade. Läskigt! Jag var glad att jag befann mig på marken och inte i planet. 

Tillbaka gick vi en lite smidigare och kortare väg, allt enligt Naturkartan, och plötsligt var vi framme vid en annan del av slingan. På tillbakavägen fick vi stanna och vila flera gånger. Jag var helt trött i benen och det var säkert de andra två med! G klättrade i en gran och jag var nojig att han skulle ramla ner. Jag som alltid klättrade i träd när jag var liten, hur lätt som helst! Allt gick bra, som tur var. 

Mycket torr bäck

Mellan klockan 11.30 och 15 varade vår vandring. Solen sken, det blåste en del, men var varmare än jag trott. Stackars G som gick i fleecebyxor och kortärmad merinoullströja som jag satt på honom för M sa att det var kallt ute! Men men, han klagade åtminstone inte. Efter vandringen svängde vi förbi hamnen och åt glass! Jag tror det är väldigt viktigt att komma ut i naturen på det här sättet ibland, både för oss vuxna och för vårt barn, men också för oss som familj. Jag tror det är bra att vänja sig redan i barndomen vid att röra sig och vara i naturen, att naturen är härlig och fantastisk och fin, att vi måste vara dess vän.

Väl hemma igen satte jag mig på altanen med fötterna högt och åt jordgubbar som M köpt på hemvägen, och virkade på ännu en filt. På kvällen var det, som ni vet, Eurovision och G skulle absolut se alla bidrag, och dansa till dem med! Själv låg jag i soffan och tittade på. Jag var nära att rösta på Österrike men orkade inte gå och hämta min plånbok för att betala, så jag lät bli. Men så vann de ändå (fick jag veta imorse)! Jag tyckte han sjöng så häftigt. Det var något mer än bara dansa, sjunga och ha på sig body, som några av de andra hade. Vad är det för mode? Jag fattar ingenting! Självklart gick vi och la oss direkt efter att alla bidrag spelats. G var helt slut, jag med, och vi somnade båda på fem röda. 

Idag blev därför en lugnare dag. Jag kom mig ändå iväg till mina föräldrars hus för att lägga upp våra sovrumsgardiner. De var lite dammiga efter att ha släpat i golvet sedan i början av april. På eftermiddagen har jag suttit mycket på altanen och virkat men fick plötsligt fick jag ett infall och började skura våra stora ute-stolar. Vi har två stycken, som vi fått av en granne till mina föräldrar. De var oerhört skitiga och G och jag blev minst lika skitiga när vi skurade dem. Inte orkade jag skura helt klart heller, men de blev bättre än de var. Man behöver inte titta så noga, säger vi. Samtidigt pratade jag med vår granne S som kom ut och kikade på oss.

G och jag åt middag och sedan åkte G och M på simskola medan jag satte mig och köpte tågbiljetter till hemresan från Spanien i sommar. Det tog precis hela simskoletiden för mig att göra detta. Och det gick lite knappt 14 000 till... och efter tre hotellbokningar på det är nu vårt gemensamma sparkonto helt tömt. Tur att vi får lön relativt snart! Samtidigt som det svider till lite, så tänker jag att om detta är den konsumtion jag ägnar mig åt så får det vara värt det. Jag köper nästan inga kläder, ingen alkohol, ingen inredning... Det jag köper är typ garn och mat. Och man måste ju få leva och uppleva lite! Och nej, jag vill verkligen inte flyga. Så är det. 

Pero bueno... nu börjar det bli dags att avrunda och gå och lägga sig igen! Hoppas ni som läser här har haft en fin helg, så återkommer jag en annan dag med reseplaneringen Spanien - Sverige, så ni får se hur vi kommer åka. Vi avslutar med en bild från min kvällspromenad. Det är grönt men torrt. Vi får hoppas på regn snart!

En annorlunda helg

Inbjudan till den här helgen kom redan för drygt två veckor sedan när jag låg totalsjuk i influensa och huttrade i feberfrossa. Plötsligt skrev min vän från Barcelona och frågade om jag ville komma och lyssna på henne och hennes syrra när de skulle spela på Nefertiti. Klart jag ville, men åh så däckad jag kände mig. Skulle jag orka? Är jag inte väldigt medelålders och för gammal för sånt, för att orka? Det kändes långt bort, på många plan. 

Men så gick tiden och jag blev friskare och mina föräldrar sa att de skulle ställa upp som både barnvakt och nattaxi eftersom M skulle jobba den lördagen, något extrapass. Så förra söndagen när vi var på utflykt frågade jag G om han skulle vilja åka till Göteborg med mig och sova över hos mormor och morfar medan jag gick ut och lyssnade på musik på ett vuxenställe på kvällen. Han sa ja! Han ville till Göteborg, det var längesedan sa han. 

Planen formades. Vi skulle få skjuts av M till en hållplats varifrån det går fler bussar för att komma till Göteborg redan klockan 12.00. Vi skulle äta på en vegetarisk restaurang som G och M brukar besöka (Gs förslag), och sedan skulle vi gå på bio (mitt förslag). Sedan hem till mina föräldrar, ta det lugnt, äta middag och så skulle våra vägar skiljas åt för en stund, men när han somnat skulle jag komma till honom igen och sova i samma rum. 

Och det var precis så det gick till! G och jag satte oss glada i hågen på bussen till storstan och solen sken oss i ansiktet tills vi passerade under Angeredsbron, då mulnade det på. Riktiga blåsmoln, sa G, alltså moln det är när det blåser, inte när det regnar. Maten var god och vi satt så att vi hade utsikt över varenda spårvagn som passerade. Vi besökte världens största godisaffär (i vår värld alltså) och köpte oss varsin liten burk med goda godisar, innan vi tog spårvagnen till Hagabion. Mitt gamla fina hängställe. Där spenderade jag lätt var och varannan helg under hela min gymnasietid. Det har ändrats en del, blivit hippt och så, men jaja, det är samma ojämna lite lutande golv, samma lukter och samma stora tavla i Salong 1.

Vi såg filmen Räv och Hare räddar skogen. Det tog visserligen ungefär hela filmen innan skogen räddades men den var ändå bra, tyckte jag. Lagom lång. Fin sensmoral som uttalades högt: Man blir inte lycklig av beundran utan av vänner. Den vuxna publiken kunde enkelt dra paralleller till överflöd i USA (cowboyhatt som symbol), skogsskövling och vattenkraftverks negativa inverkan på naturen. Barnen kunde roas av vattenrutschkanorna i bäverns bo och kanske lära sig att materiellt överflöd aldrig kan trumfa sann vänskap.

Efter detta besök i filmfantasins värld fick vi åka spårvagn igen till min sons stora lycka, och sedan lite buss, hem till mina föräldrar. Mormor satt och väntade i hallen när vi kom, redo att säga hej! Det var fint. G lekte och lekte i min systers gamla rum, med någon tågbana och morfars gamla leksaksbilar. Jag hann prata ikapp med mina föräldrar i köket och titta på fotografier från när min mormor var liten (!) och så var det dags för middag. Plötsligt insåg jag att jag borde kolla busstiderna och insåg att jag skulle komma åtminstone en kvart försent till där jag skulle träffa min syrra och hennes vän. Men men, de väntade på mig, ingen fara. 

Så gick vi till Nefertiti. Syrran och jag i varsin svart syntetklänning från Monki, från ett annat år, vännen i sin gröna långa jacka. Jag babblade på som vanligt och insåg att det var precis 20 år sedan jag var på Nefertiti, och att det den gången var första gången jag var där. 

Det var tre fantastiska spelningar vi fick uppleva. Den första Anna Ran var drömsk på nåt vis. Som ett norrsken i djupet av en sjö, med mörkgrön skog runtom. Den andra, när min vän spelade med sin syster Maja-Karin Fredriksson, var finstämd och lagom röjig. Jag stod en och en halv meter ifrån henne och bara beundrade, beundrade, beundrade. Upplevde och njöt. Hon är en av mina allra närmaste vänner. Och äldsta, alltså som i att vi har känt varandra länge, nästan 20 år. Närmaste som att vi kan prata om vad som helst inom loppet av noll sekunder, även om vi inte setts eller hörts på flera månader ibland. Under många år bodde ju hon i Barcelona och jag i Umeå, inte så lätt att svänga förbi. Och på tal om vänskap och beundran. Kanske blir hon lyckligast av min vänskap, men jag kan ändå inte låta bli att beundra henne. 

Sedan var det dags för kvällens tredje band, det band som verkade dra mest folk och mest taggade fans. Kristina Issa. Första låten var märklig. Syrran och jag fattade ingenting. Men sedan kom min vän och drog fram mig till längst fram och så dansade vi tillsammans. Då föll allting på plats. Jag bara lät musiken gå in och dansen komma ut och jag var där och min vän var där och  vi dansade och det var bara precis just där jag skulle vara precis just då. Syrran stod en bit bakom och höll sin vän i handen. 

När näst sista låten spelades smsade jag pappa att han kunde komma och hämta mig. Då hade min lilla son somnat. Så gick jag och hämtade min jacka och ut i snålblåsten och kylan. 

I bilen påväg hem berättade pappa en romantisk historia från sin ungdom, om en tjej han var kär i när han låg i lumpen. Hur de gick på dans på onsdagar och ordnade fester och hämtade tjejer från Västerås till dessa i en militärbuss på bestämd tid. Han berättade hur de liftat från Västerås till Järvsö tillsammans och hur de skrivit brev i flera år efteråt, fastän det inte blev något. Men hur hon även funnits där för honom när han hade det tufft i en senare relation. Han undrade om det var okej att han berättade, och det tyckte jag var självklart att det var. Jag ser inte den historien i relation till hans relation med min mamma, nu nästan 60 år senare. Nostalgiska avdelningen är alltid öppen.

G låg däckad i sängen och jag pussade honom försiktigt på kinden innan pappa och jag inledde vår nattsession i vardagsrummet. Jag fick titta på de diabilder som de tittat med G på under kvällen, två raddor med bilder från när vi åkte Dalslands kanal när jag var tre år. Vid kvart över tolv höll mina ögonlock på att falla ihop och jag fick gå och lägga mig. Tyvärr hade jag lite  svårt att sova pga nåt litet ont i halsen och när jag väl fallit i sömn och börjat snarka kom G tassandes för att se vem det var och när han märkte att det var jag kröp han ner hos mig. Jag var för trött för att byta säng, så vi sov säkert tillsammans i en 90-säng nästan hela natten. 

Nästa dag, söndagen, gick vi ut och lekte på lekplatsen, sedan bakade G och morfar en kaka och så visade jag bilder och lite filmer från min utekväll innan det var dags för lunch. Efter lunch åkte vi hem. M hämtade oss på en hållplats, vilket jag räknade ut att vi tjänade en kvarts restid på. Eventuellt inte helt värt, men det kändes ändå skönt att få gå av bussen innan den började åka kringelikrok över halva ön. 

Jag blev avsläppt på busshållplatsen hemma och de andra åkte och handlade mat. Jag satte mig genast på baksidan i solen, och tog ut fågelburen så de också skulle få lite sol. Det var så skönt att bara sitta där i solen och tystnaden och dricka te och andas, efter en väldigt annorlunda men fin och energipåfyllande helg i stan. 

Söndagskvällen avslutades med att M tog G på simskola och jag insåg att jag hade fritid, och energi, när händer det? Städade lite i köket och badrummet och cyklade sedan ner till grannbyn för promenad med min kompis E. Det var iskallt men det var fint. Solnedgången brann för mig över havet.

En födelsedagshelg

Tänk att det redan gått åtta år sedan jag låg där på UVA och funderade över hur saker och ting egentligen låg till, och över var någonstans mitt barn var. Inte i magen. Inte hos mig. Jag var tvungen att läsa min väldigt detaljerade förlossningsberättelse igen i fredags. Det smärtade mig lite. Och när vi skulle somna sa jag till M att det kanske är lika bra att jag inte blivit gravid igen. Tänk att gå igenom den skiten igen (förlossningen alltså, inte graviditeten) och dessutom bo här ute, långt från sjukhus!

Vi väckte det stora lilla barnet med skönsång (jag) och tre stora paket, före klockan sju i lördags. "Va, ska jag få tre stora paket idag?" sa han glatt, och överraskat. Det enda han önskat sig var en högtalare, sedan han gett upp önskningen om mobiltelefon efter att vi (G och jag) en kväll resonerat kring om han verkligen behöver en och tillsammans kommit fram till att det behöver han inte än, för han är alltid med oss (när han inte är i skolan, på fritids eller med annan vuxen som har telefon.) I de två första paketen han öppnade låg två virkade kuddar, som jag precis hunnit få färdigt. Dessa visste han visserligen att han skulle få någon gång, han hade själv valt garn, men han blev ändå lite överraskad på något sätt (eftersom de var inslagna). I det andra stora paketet, som bara var inslaget med en filt, var det mycket riktigt en högtalare. En riktigt stor, fet högtalare med ledbelysning och allt. Han blev så, så glad! Och discot började bara några minuter efter kl 07, till alla våra grannars stora förtjusning. 

Denna födelsedagshelg skulle M jobba och jag skulle ensam rådda ett barnkalas. Tur för mig att G önskat sig ett minilitet kalas och bara bjudit in tre kompisar. Den ena kunde tyvärr inte komma, men två av de han leker med mest i skolan kom. Och deras mammor. Det är för mig ett vinnande koncept att en förälder per barn är med, på så vis behöver jag inte ta ansvar för andras ungar! Plus att jag får umgås med vuxna människor en stund. Alltid trevligt! 

Jag sände en tanke till alla ensamstående som fixar barnkalas själva, kanske varje år, medan jag blandade smeten till kladdkakan som skulle få jobba som tårta dagen till ära. Korv med bröd och kladdkaka. Det var lagom. Det var vad jag lyckades fixa fram. Mammorna, som båda är infödingar här, satt vid bordet och tjötade medan jag stekte korv. Barnen härjade runt nånstans och vi dukade på baksidan i hettan. Tur att vi har ett parasoll. Synd att det inte är tillräckligt stort... Efter att barnen ätit ca en korv var springde de iväg och lekte igen. Vi dukade in och sedan var det presentöppningsdags. En gammal jordglob med lampa i och ett pussel med barnfilmstema, fick G av sina vänner. Han blev så glad att han var tvungen att ringa pappa på jobbet och berätta. Det var lite svårt att förklara jordglob på spanska, eftersom varken G eller jag visste vad det hette. Ändå fint att G spontant pratar spanska med sin pappa. 

Sedan var det kladdkaka och grädde och strössel och vi mammor sjöng Ja må han leva och barnen hjälpte eventuellt till att hurra. Sedan högg vi in och jag gjorde inget kaffe och inget te men vi drack vatten och det funkade det med. 

Efter detta lekte barnen bra igen, verkade det som, och efter en stund blev det tyst. Det vet ju alla vad det betyder, men snälla låt oss ignorera detta faktum en gång! Så vi satt kvar en stund och pratade. När vi tillslut tagit oss ut på andra sidan radhuset såg vi att 1. De var inte riktigt vänner alla tre längre, och 2. Det låg pärlplattepärlor i hela klätterställningen, och under den. Bara att sopa upp (jag) när gästerna en stund senare hade gått hem. Godispåse fick de också förstås, fastän jag höll på att glömma. Jag placerade ut ledtrådar (pilar på papper) i en alldeles för enkel bana, som de fick följa tills de hittade sina små godispåsar, som de slukade inom loppet av tio minuter, om inte mindre.

När alla fyra gäster åkt hem var det dags att pusta ut. G spelade Minecraft i vardagsrumskaoset och jag satt i skuggan på baksidan med fötterna högt och trädgårdsstolens ryggstöd något tillbakalutad. Vår granne J kom förbi och satt och pratade med mig en stund, tills det var dags för G och mig att åka till Skärhamn och titta på en dansföreställning. Det var en gratisföreställning med Furinkai från Paris. Helt galet och helt galet bra, samtidigt! Vi satt på sittunderlag på marken och föreställningen var mycket hänförande, och lite läskigt. Efteråt gick vi och badade på andra sidan berget och M anslöt, fast han badade inte. Det kändes som årets sista bad, men det var det inte. 

För att fira ännu lite till gick vi och åt på restaurang. Det blev tapas. Gs fröken har denna restaurang och man kan ju tänka att det är perfekt för en spansk-svensk familj att käka just tapas när sonen fyller år. Men nä, gå aldrig med en spanjor och ät tapas i Sverige. Eller gå aldrig och ät tapas i Sverige om du är van vid spanska tapas i Spanien. Det är mindre, det är sämre, det är dubbelt så dyrt. Typ så. Men ändå var det gott och vi blev mätta! G åt patatas bravas, enbart. Vi andra två käkade lite av varje. Gambas al pil pil, katalanska köttbullar, calamares osv. Lite kul ändå när servitrisen säger: "Och här har vi patatasen! Och här har vi gambasen!" Ja, du. Spanskt substantiv med svensk ändelse för att markera bestämd form. Nästan som vi pratar hemma. Fast ändå inte. 

Men kvällen var inte slut där. Nejdå. Det var nämligen dags att ta ner min mans utställning som han haft på stora ICA affären i samma samhälle. G och jag hjälpte till att bära tavlor och affischer till bilen. Sedan satt jag i bilen en stund och pustade medan G och M bar det sista, och sedan körde jag oss hem. Väl hemma var jag så trött att jag inte orkade ta undan dammsugaren efter mig när jag dammsugit det värsta av vardagsrumsmattan (fler pärlplattepärlor) så jag gick och duschade och tvingade M plocka undan dammsugaren åt mig, och det andra jag rivit ut ur garderoben/städskåpet i frustration över kaoset. Alltså, det var bara hushållspapper och en stor sopborste jag rivit ut, eller inte rivit ut - det ramlade ut faktiskt... Det är inte alltid så lätt alltid... när man är trött och lite overloaded från hela dagen. 

Och ja, efter detta la vi oss, G och jag, och jag frågade vad det bästa varit och han sa Högtalaren! Och jag läste ett kapitel ur en Emil Wern-bok, och kunde inte sjunga mina två sånger ordentligt på grund av trötthet. Sedan somnade jag nog nästan innan jag hunnit blunda. Men vaknade vid halv tio och gick ner och käkade en halv portion gröt innan jag totaldäckade i sängen och sov till klockan sju, eller vad den nu kan ha varit när Ms väckarklockelarm ringde. 

Och idag då. Söndagen efter födelsedagen. Jag bestämde mig för att denna dag skulle få gå i återhämtningens och helga vilodagens tecken och satte mig och virkade på altanen till klockan halv två, ungefär, med uppehåll för lunch och tidningsbyte i fågelburen. G lyssnade på musik på sin nya högtalare (no surprise), grannarna dansade med och låtsades att de var på festival (kanske inte) och jag virkade och fäste trådar och blev varm. Så strax efter klockan två cyklade vi iväg till vår favoritvik och fikade upp resten av kladdkakan och några Oreos, som vi glömt servera igår, och klättrade lite i berg. Sedan badade vi, G samlade på sjögräs som låg och guppade vid strandkanten, och jag pratade med två mammor. Det blåste tyvärr rakt in i viken men det var ändå skönt att vara där. Bra att komma hemifrån en stund. 

På vägen hem skulle G testa att tvärbromsa med sin cykel. Han gjorde det med bakåtbromsen flera gånger och sladdade lite. Jag förklarade att han får la bromsa lite mjukare. Sedan testade han handbromsen och jag hann inte förklara vad som händer om man bromsar med handbromsen (framhjulet) hårt samtidigt som man cyklar ganska snabbt, så han gjorde det och voltade nästan med cykeln. Aj, aj, aj, oj, oj. Jag blev nästan mer rädd än honom! Tur att han ramlade nära en bänk som jag kunde bära honom till och sätta mig med honom på. Åh, min lille pojke. Detta var ändå första gången han ramlat riktigt ordentligt med cykeln med mig. Han var tröstad och glad igen innan jag var det nästan och jag visade honom hur det blir om man cyklar snabbt och handbromsar, som om han inte märkt det redan, genom att gå fort med hans cykel och plötsligt bromsa hårt med handbromsen. Bakhjulet flyger! Sedan cyklade vi hem och jag lagade linssoppa och kokade ägg och ris och gjorde också en currysås som G önskat sig. Vi åt på baksidan i skuggan när pappa M kommit hem från jobbet. 

Och ja, det var nog den födelsedagshelgen det! Lite städning och småfix har vi också hunnit med, hängt en tvätt, börjat med läxorna och sådär, men det är inget jag orkar skriva om nu för det orkar ni inte läsa om ändå efter att ha läst alla dessa 1583 orden om vår födelsedagshelg, åtta år efter UVA. 

Godnatt!

En fantastisk lördag

Idag har det varit en väldigt varm lördag efter en vår som först var kall och inte verkade vilja komma igång för att sedan plötsligt explodera i sommar. Ända sedan första maj har det varit som sommar ute, och idag, första dagen i den officiella sommarmånaden har det varit ännu mer sommar - hur nu det var möjligt!

Med våren och försommaren och ljuset kom energin. Jag, som ofta är driven och har ganska mycket på gång, har inte direkt saktat ner utan snarare bara ökat. Jag har jobbat, odlat, cyklat, träffat folk, ätit megagod pizza, rest till Stockholm (tre gånger sedan i mars) och läst bokcirkelböcker. Och utöver det fortsatt ta huvudansvaret för hemmet och allt det vardagliga. Därför har jag inte skrivit så mycket här.

I torsdags somnade jag till Skolverkets webbinarium. Jag skulle bara lägga mig en stund och blunda på syrrans säng, samtidigt som jag lyssnade på webbinariet. Men så slocknade jag totalt och vaknade lagom till att de sa att "nu har vi pratat färdigt om Gy 25, nu går vi vidare till yrkesprogrammen", när det bara var Gy25 jag var intresserad av! (Gy25 är en stor förändring som kommer i gymnasieskolan och komvux nästa år.) Väl hemma bejakade jag min trötthet och åt nån snabb restmiddag, duschade och tog på mig pjamas. Sedan la jag mig i min säng och såg Dokument inifrån: Vi ska ha barn och förfärades, tills G och M kom hem från sin stadsutflykt.

Igår, fredag, hade jag AW med mina tomatplantor och planterade ut dem i det nybyggda växthuset hos mina föräldrar/på jobbet, och blev varm och trött. Idag lördag var det dags att ta det lugnt och sedan fira vår ettåriga bröllopsdag (en vecka försent nästan). Så nu, nu ska jag berätta vad vi gjort idag denna fantastiska första lördag i juni.

M väckte mig vid åtta och berättade att hans trafikledare ringt och sagt att Tjörnbron var avstängd på grund av en osannolik olycka. En blixt  hade inatt slagit ner i en tunnel som är en del av brosystemet mellan fastlandet och Tjörn och en del av klippan, som bron är borrad igenom, hade lossnat och ramlat ner rakt på en bil. Två personer hade skadats. Detta ledde till att hela brosystemet stängts av och Ms busstur ändrats. Jag kunde dock lugnt ligga kvar i sängen medan G kollade på Minecraftvideo på min telefon, med hörlurar tack och lov! 

Till slut pallrade jag mig upp och ner och fixade frukost i soffan till G och frukost på altanen på baksidan till mig. Det var en ljuvlig morgon. Lugnt och skönt, och när G pillat i sig sina mackor satte han på sin dator och började spela Minecraft. Jag lät honom hållas eftersom min ambition var att ta det riktigt lugnt. Efter en stund fick jag ändå något slags energipåslag och bestämde mig för att dammsuga och torka golven på nedervåningen. Sedan duscha. Sedan klä på såväl mig som G, som hade flytt till sitt rum med datorn pga dammsugaren. Och sedan tillbaka till altanen. Parasollet uppfällt vid det här laget. G spelade vidare och jag ringde min svärmor. Det kändes inte som om jag behövde åka till Spanien, för det kändes som Spanien här och nu: värme, sol och min svärmors röst. 

Vid halv ett var vi hungriga och jag fixade enklast möjliga lunch och packade utflyktsväskan. Efter vi käkat cyklade G och jag ner till färjeläget och tog färjan ut till vår favoritö Dyrön. 

Vi kom iland och gjorde vad som föll oss in. Först vandrade vi upp till öns lilla matbutik och köpte oss varsin glass. Dessa åt vi i skuggan av ett träd på lekplatsen. Sedan gick vi och köpte ett rör med mentos, för det hade vi glömt och det var väldigt viktigt tyckte G. Efter detta vandrade vi neråt mot sydhamnen men stannade till vid minigolfbanan där G roade sig med att putta bollen igenom alla banorna utan att räkna poäng. Det är väldigt skönt att han är lika lite tävlingsinriktad som M och jag, tycker jag. Han vet inte ens att man kan räkna poäng i minigolf och han är inte intresserad av att tävla i någon sport. Han kanske inte ens vet att man kan tävla i sport? ... Vad mer undanhåller jag från min son? hm... Nej, han är mer intresserad av musik och att leka DJ. Det ska bli grymt att gå på hans spelningar framöver! 

Nåja. Efter minigolfrundan frågade jag honom vad han ville hitta på och han föreslog genast att vi skulle gå till Hemliga viken, så det gjorde vi. Hemliga viken är en liten vik på öns östra sida, nära vandringsleden. Den är, trots sin fulla synlighet från leden, helt hemlig eftersom bara vi vet om den. Åtminstone känns det så, och aldrig har vi sett någon annan där. Viken har helt lena, helt svarta klippor som liksom rinner ner mot vattnet och en liten stenig strand. Just idag hade jag inte tänkt bada, på grund av det månatliga, men väl där var det som om Poseidon drog i mig med all sin kraft. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt varm och efter det att jag tagit på G hans gröna badbrallor (han skulle bara doppa fötterna sa han, och det stod han vid konstigt nog), drog jag av mig alla mina kläder och tog fem snabba kliv ut över de halvhala små stenarna och tångruskorna och bara la mig. Så fantastiskt, underbart ljuvligt! I med kroppen, i med huvudet, i med allt. 

Så satt jag där på knä en bit ut och dolde min lekamen under vattenytan medan jag ropade på G att komma efter. Nej, nej, du får komma hit mamma, sa han... Nåja, jag fick badat i åtminstone 20 minuter tills jag började frysa, varpå jag instruerade G i att hämta handduken och lägga den nära stranden så att jag snabbt kunde skyla mitt skinn när jag kom upp igen. Han gjorde som jag sa fastän handduken var svår att hitta där i ryggsäcken bland allt annat. Så klädde jag mig igen och G påminde om att vi planerat att dricka varsin festis så då var det bara att göra det. Vi åt chips och drack vatten och sedan doppade jag mig faktiskt igen. Några få personer vandrade eller sprang (!) förbi på leden, och jag höll mig under ytan. G badade fötterna. Sedan fick jag sitta på den svarta klippan och titta på min son medan han smällde blåstång i vattenbrynet, helt tillfreds en bra stund. Himlen blå, vattnet blå, klippan svart och min sons gröna badbyxor. Åskmuller i fjärran.

Så efter en stund till var det dags att börja vandra tillbaka över ön mot färjeläget och restaurangen där vi gifte oss. Vi hade bokat bord till kvart över sex och M väntades med färjan. Men så, när vi kommit fram till restaurangen och återigen vinkat åt restaurangägaren tillika pappa till en pojke i Gs klass, hade vi en halvtimma kvar till vår bokning och var tvungna att fördriva tiden på något sätt. Vi gick således upp mot den utkiksplats där M och jag hade tänkt att gifta oss (men den dagen blåste det för kallt) och plötsligt såg vi att någon byggt nya bänkar där på berget. Vi gick dit för att titta och hittade till vår förvåning en badtunna. Ingen skylt, inget staket, och badtunnans motor var igång. Vill du bada? frågade jag G och han nappade direkt. Vattnet var trettio grader och barnet badade och badade, ända tills färjan kom och vi var tvungna att gå och möta M.

Restaurangmaten var god och mättande, och alla fick glass till efterrätt. Sedan gick vi tillbaka till badtunnan och G badade igen medan M fotade mig när jag vandrade runt på klipporna, glad och tillfreds med livet. En ljum vind. Mörk klippa, gul lav, vita sandaler och rödmålade tånaglar. Så kom jag att börja fundera på om vattnet i badtunnan verkligen var rent. Jag har hemska minnen från orena bassänger på Azorerna och hur mycket syrran och jag kräktes efter bad i dem. Men G ville bada mer och jag tänkte att skadan är väl redan skedd i så fall, om han nu fått i sig något trots min ganska stränga uppmaning att inte doppa huvudet för att inte få in vatten i munnen. Vattnet cirkulerade hela tiden men den lilla klorbojen verkade tom... Efter en stund kom han upp i alla fall och satte genast igång att leka DJ.

Till sist kom färjan och vi tog den över till fastlandstjörn igen. G ville stå på soldäck och det gjorde vi en stund, men det blev faktiskt lite kyligt i vinden efter ett tag. Skönt att jag hade varsin regnjacka till G och mig i cykelväskan, även om det ännu inte börjat regna trots varningar om skyfall. 

Så cyklade vi hem alla tre och på vägen mötte vi en familj vi är lite kompis med. De sa att vi får la ses någon dag och prata mer... Det låter trevligt tycker jag! Väl hemma fick jag stödvattna uteblommorna lite, hänga upp badkläder och få i G lite kvällsfika. Nu sover han gott i sin säng och jag ska faktiskt göra det samma. 

Detta var en fantastiskt lördag, jag säger bara det! Tack för att ni som läst har läst och hoppas ni också haft en fin dag och får en härlig start på sommaren! Godnatt... 

Göra och få saker gjorda

Att göra något för någon annan, det är mitt kärleksspråk. Inte min mans, men mitt. Så därför blir jag extra tacksam och kär när han gör något, när han får saker gjorda. Än mer tacksam och kär blir jag när jag ser att han har tänkt och gjort något på ett bra och smart sätt, inte bara slängt in saker lite på måfå i diskmaskinen (vilket också händer). Som nu när jag såg att han satt mitt nyköpta kvällstepaket i hyllan i köket vid teerna, inte någon annanstans i köket. Det kanske låter helt självklart, men det är det inte. Jag tycker att vi har en ordning, utan att ha uttalat den, men den ser inte han på samma sätt som jag. Därför kan saker och ting hamna lite var de hamnar. Och så får man leta, i röran av andra saker som hamnat där de hamnat. Men nu hamnade ju teet där det skulle hamna, och det blir jag glad av.

Mycket har min man fått gjort idag. På listan stod: lämna in och hämta bilen från service, gå till frisören med G och köpa vinterkängor till G (titta på Alla Barn först). Och allt detta gjorde de, inklusive hänga på biblioteket en bra stund i väntan på bilen. Barnet blev klippt, kort kort, hos den billigaste frisören i stada och M berättade levande om hur de hade jobbat (långsamt och med rökpaus) och om Gs ansiktsuttryck när frisören lagt en stadig hand på hans hjässa (obekväm). Bilen var det inget fel på och vinterkängor hittade de, ett par Kavat second hand för 165 kronor. Dessa att alternera med fodrade gummistövlar blir nog perfekt denna vinter, eller vad tror ni? Dessutom köpte M sig ett par svarta jeans för 85 kr på samma affär - och han är inte den som gillar att köpa kläder, kan jag säga. Han är nästan värre än mig, eller bättre, för varför ska vi köpa kläder hela tiden? Nä, när jag läste om granskningen av HM och de där enorma klädbergen i Afrika bestämde jag mig för att inte köpa några nya kläder alls innan nyår, eftersom det är den enorma nyproduktionen som skadar mest. Hittills har det gått bra... Det jag gjort är att gå igenom och mycket varsamt rensat ut i min garderob, med andra ord behållit det mesta och sorterat upp det, vikt det mesta a la Marie Kondo och har nu en mycket bättre överblick. Kommande projekt är att köpa en ny garderobsinredning till två av våra garderober, då de är helt kaputt, men det får bli en annan dag - som så mycket annat... 

Och så kom han hem, min man, tillsammans med min son, någon halvtimma innan mig. Fixade enkel middag och tog igen sig med sina låneböcker. Sedan kom jag, käkade kalops och vi hann till och med prata en stund. Jag satte en deg och han hjälpte mig att skala och riva morötterna till degen, men sedan drog han sig tillbaka. Redan kl 19 ville han gå och lägga sig, vilket hade kunnat vara rimligt eftersom han ska börja jobba två timmar tidigare än vad som skulle vara tidigt för dig och mig, imorgon. Men jag sa nej, G kan inte sova klockan sju. Så vi hade lite kvällsmys hela familjen. Vi tittade på Willy Fog y la vuelta al mundo en 80 días. En tecknad variant av Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar, producerad på 80-talet i Spanien. M har sett den som liten, så det är lite nostalgi för honom. Dessutom är den lugn, så som barnprogram var "förr i tiden" men G står ändå ut, trots att han är van vid dagens hetsprogram. 

Så skulle jag bara gå och diska lite och sätta in en brödplåt i ugnen, och då vips hips for ett glas i golvet! Jag orkade verkligen inte och kallade på M, som kom och sopade upp allt och dammsög noga. Tack, tack min fina man! Och nu, medan jag passar brödet, lägger han vår son. Han har läst någon saga och nu hör jag att han försöker få ungen att släcka lampan. Eventuellt börjar de prata om att ungen är hungrig så jag kanske får rycka in en liten stund och ge extra kvällsfika... Ja, det verkar så... Vi hörs!

Ni lever

Ni lever! Alla ni som läser det här lever. Ni är levande och ni har inte dött, varken i en skolattack eller i utomkvedshavandeskap. Det har inte S eller E heller, dött alltså. De lever, de med. Och in anar inte hur tacksam jag är för det.

Tio minuter innan den där eleven högg de där lärarna till döds på en skola i Malmö traskade S hem från sin praktikplats. Lyckligt ovetandes om vad som snart skulle vända upp och ner på allt, om vad som skulle få de leende estettjejerna och knätrummande estetkillarna att fylla sina ögon med tårar och magar med kalla, tunga klumpar av otrygghet. Ovetandes om att hon under just denna praktikperiod skulle få vara med om något som var långt värre än hennes värsta farhågor. Det är jobbigt att vara på praktik, det vet alla som varit det, men så här jobbigt ska det inte behöva vara. Ingen ska behöva dö på jobbet! Ingen!

Och E, då. En av mina närmaste vänner, som jag faktiskt nämnde i helgen när jag pratade med en kompis här. Jag nämnde henne som tjejen som blir gravid utan att ens behöva försöka, medan vi andra kanske inte har det lika lätt. Alldeles för lätt att bli gravid, visade det sig. E, som plötsligt fick ont i magen och svimmade hur många gånger som helst. På morgonen ringdes ambulans och väl på sjukhuset blev det operation. Utomkvedshavandeskap utan att veta om graviditeten. Vem hade kunnat tro det? Inte jag, inte hon, inte hennes man. E, en av mina äldsta och närmsta vänner. E, en av de få jag haft närmast hjärtat under längst tid. Femton år sedan våra kringliga stigar korsades i ett litet hus på campus där vi skulle lära oss ganska avancerad spanska medan snödrivorna växte sig höga utanför. Så tacksam jag är för att du lever! Vilken sorg det hade varit annars. Outsägligt svart. Men nu: ljust. 

Ja, vi lever. Jag som skriver och ni som läser, och S och E. SE de lever! Trots att det kunde ha varit nära. Fira livet! Idag lever vi. Dö kan vi göra någon annan dag. Kram!

En kontrastrik helg

Efter en mycket, mycket intensiv jobbvecka var det enda jag behövde en avslappnande helg. Och det fick jag faktiskt. Jag inledde den på bästa  vis med lite eftermiddagssnack med en kollega och sedan en ensam cykeltur till Skärhamn och Thairestaurangen. Där åt jag middag helt för mig själv. Resten av min familj hade nämligen stuckit till Göteborg för en flera timmar lång odyssé på Biltema. Jag åt i lugn och ro och cyklade sedan tillbaka under stjärnhimlen. En sån vacker kväll. Jag behövde verkligen cykla av mig och lugna ner mig. Allt för många hetsiga tankar behövde rensas ut medan cykeldäcken knastrade mot cykelbanans grus. 

Lördagen kom med strålande sol och jag frågade G om han var sugen på en utflykt till Dyrön. Klart han var! En timme senare satt vi på färjan med ryggsäcken full med matsäck, sittunderlag och extrakläder. Det var frost på gräsmattan när vi gått ut strax innan tio, så jag valde att ta mina tjockaste vinterkängor och termobyxorna. Det skulle jag inte ha gjort. Ack så varmt det blev om fossingarna! Vi prioriterade att först leka på lekplatsen, där de har en riktig fiskebåt som man kan köra. G turades om med några andra barn och jag pratade lite med en pappa. Sedan köpte vi vatten på ICA och begav oss ut på vandring. Vi vandrade ner till sydhamnen och därifrån vänster och runt på en av alla vandringsleder. Efter en stund kom vi fram till ett ställe med lena, nästan svarta klippor. Vi klättrade ner dit och satte oss där och åt vår pastasallad. Just där var det till och med lä från den svaga men kalla vinden. Solen värmde gott!

Vi vandrade sedan vidare längs med leden och G var peppad. Efter en stund var det fika-dags och jättenkakorna åkte fram. Sedan följde ett rådslag: Gå vidare lika långt, eller gå tillbaka en pyttebit och sedan ta en genväg tillbaka till samhället och lekplatsen. G ville till lekplatsen och det var bra att vi gjorde så. Vi fick en rejäl promenad ändå. 

Efter lite mer lekplatslek tog vi färjan hem klockan två. Trötta, nöjda och glada.

Till middag käkade vi tomatsoppa med vita bönor och lite senare gick G och M och la sig medan jag tittade på avsnitt två av årets säsong av Allt för Sverige. Tema: Religion. Mycket intressant. Sedan avrundade M och jag kvällen med att se spanska nyheter om kriget i Ukraina och sedan var det godnatt... 

Så gott jag hade kunnat sova, om det inte var för att G kl 03.30 kom inspringande till mig och pratade om magont. Efter en stunds vridande och vändande så gick han upp och kräktes över hela sig. Stackars liten. Vi samarbetade enligt metoden: en tar barnet, en tar materialet, och det är M som tar G och jag allt annat, alltså materialet. Torka golv, fixa underlägg till sängen, lägga pjamas i tvätten osv. Vilket stresspåslag det gav! När jag ätit en liten nattbanan och druckit varm mjölk orkade jag inte lägga mig bredvid G igen, som somnat i min säng. M tyckte också att det var resursslöseri att båda skulle sova med G och hålla koll, så jag fick lägga mig i Gs rum, medan M tog nattpasset. Klockan halv nio väckte han mig och sa att han skulle jobba och att G kräks upp allt han dricker. Jag gick ner och fann min son ganska däckad i soffan. Lillungen! 

Sedan har en söndag följt som endast gått ut på att hålla koll på G och på att tvätta olika textilier som fått kräks på sig. Magsjuka är så extremt jobbigt och eländigt, men jag märkte att jag blev handlingskraftig. Gick upp och ner till tvättstugan, hängde tvätt, vände på tvätt, hade koll på G, skrev journal över vätskeintag och kräkningar, antecknade sovtider, kroppstemp osv. Och klockan tre, när han sovit i några timmar, mådde han plötsligt bättre. Vi gick ut och satte oss på trappan en stund i eftermiddagssolen och andades lite frisk luft. Kanske bara en minut, men ändå så skönt. G fick i sig vätskeersättning, saft och vatten, en tesked i taget var femte minut och han piggnade faktiskt på sig. Han ville kolla på Pino och sedan lite annat. Under hela förmiddagen hade han varit för slö för att titta på barnprogram, och definitivt för slö för att leka. Lille vännen! Vilken kontrast mot igår när han hoppade på klippor och vandrade i tallskogar!

Jag roade mig på eftermiddagen med att baka lite vitt bröd, och hänga ännu en tvätt. Och det var den helgen, det. En fin fredagskväll, en helt fantastisk lördag och en lugn men ändå driftig söndag. Och för första gången på hur länge som helst kände jag mig inte död av trötthet idag kl 16.30, antagligen för att jag fått sova ut på morgonen och för att jag tagit det så pass lugnt idag.

Jag är så tacksam för att vi tog oss iväg igår på utflykten, att jag vågade göra det själv med G. Det var precis, exakt det jag behövde!

Jag hoppas ni också haft en bra helg, men att ni sluppit magsjuka! Och jag hoppas att detta elände är över nu och att jag får en lugn vabb-dag imorgon utan kräkningar, men vem vet? Med magsjuka vet man aldrig...