Sälis, tumlis och en kaprifol

Det har varit fina dagar, men i fredags fick jag ryggskott. Och vår vän är fortfarande död. Overkligt död. Ryggskottet gick över men döden tycks väldigt, väldigt beständig. Ska han inte komma hem snart? Knacka på och vilja promenera? Gärna precis när jag är som hungrigast och ska typ hälla av makaronerna. men nej, här häller jag av och häller av, cyklar fram och tillbaka och ingenstans ser jag hans gestalt. Ms mamma säger att M inte ska tänka mer på det. Inte tänka mer på honom. Jag tycker det är fruktansvärt att säga så, men troligtvis beror det på två saker, eller tre: Ett: Hon har ingen kunskap om psykisk ohälsa, Två: Hon är rädd. Tre: Hon vet inte vilken roll J spelade i Ms liv.

"Den som säger att det är en självisk handling vet ingenting om psykisk ohälsa" säger vår vän cykelpappan. Hans namn börjar också på M. Han kände också J, men de umgicks inte mer än att de sågs när cykelpappan kom till vår gård och lekte med sitt yngsta barn. Han hade sett en svärta i J, och jag hörde en svärta i det han sa. Han funderade på om han själv hade kunnat göra något mer. På något sätt tror jag att det är bra att tänka så, men till en viss gräns. Jag tänker mer på att jag är glad att vi gjorde det vi gjorde medan vi kunde. Hans sista dag hade vi inte kunnat göra något. Det är jag tämligen säker på. Dagen innan vet jag inte, dagen innan det pratade jag med honom och dagen innan det gick han och M en promenad. Varken jag eller M märkte någonting. Och kanske fanns det ingenting att märka. Kanske kom inte beslutet förrän sent på tisdagen. Och då var det försent.

Det var inte det här jag skulle skriva om men orden bara rinner ur mig. Ni vet, som det kan vara ibland.

Jag vill skriva om att de senaste dagarna varit fina. Jag vill berätta om fina saker jag gjort och upplevt.

Två kvällar den senaste veckan har jag gått ner till vår närmsta havsvik. Den ena dagen pratade jag med pappa i telefon men en vän ringde upp honom så han la på med mig. Lika bra det för då hörde jag ett litet frustande utifrån vattnet. Jag tittade dit och efter en stund hördes det igen, och då såg jag en svart rygg med ryggfena bölja fram i vattenytan. En tumlare. Och sedan en till. En liten svart båt följde dem en bit, i sakta mak. De var längre bort ganska länge och hoppade. Kanske tre till fem stycken. Häftigt, trots att jag varken hade kikare eller bra kamera. Så var det någonting lite närmare mig, kanske bara tio meter bort. En sälis. Den kom upp ibland och andades och så ner igen och jaga fisk (antar jag). Det kändes som att vara med i Fiskarnas rike, fastän jag bara såg det lilla som då och då stack upp ovanför vattenytan på dessa två ickefiskar. Sälis och tumlis. Fler båtar kom och åkte dit där tumlarna var. Antagligen hade ryktet gått i sociala medier eller mellan vänner. Fint på ett sätt, men kanske dumt att störa dem? Om de nu blir störda av båtar, men det antar jag att de blir. Sälen höll sig i alla fall ganska nära mig, så jag sa godnatt och hejdå när jag gick hem.

Sälis

Den andra kvällen fick jag sitta i en halvtimma innan både sälis och tumlisarna visade sig igen. Ursäkta diminutiven, men jag tycker de är så söta!

En annan kväll var jag ute och gick med min vän E i grannbyn. Vi gick i grannbyn och valde att gå ner till byns badplats och över berget. Där har en skulpturkonstnär börjat göra skulpturer i stenarna. Bland annat sälar. Fina diskreta skulpturer som hon formar fram av befintliga stenar runtom i viken och uppe på berget. Det kommer nog bli kul för barnen att upptäcka! Jag hade lätt lekt med en sådan stensäl om jag vore barn. Vi gick vidare och jag såg en kaprifol, som nästan såg ut som en mandala när jag fotat den.

Jag pratade om att välja alternativ till bilen och E berättade hur orimligt hon tycker det är att ta bussen till Kungälv härifrån. Det tar 1h 40 min att ta bussen dit men 45 min att köra bil. Och ja, jag håller med om att det inte känns som ett rimligt alternativ, även om jag själv inte lider av att sitta rätt länge på en buss (även om jag kan erkänna att det kändes oerhört segt när jag åkte kollektivt till mamma i Göteborg för någon vecka sedan och det nästan tog tre timmar). Dessutom är det ganska dyrt att åka med kollektivtrafiken här om man köper enkelbiljett. Jag pratade om att anropsstyrd trafik kanske hade kunnat vara ett alternativ ibland. Det testade vi ju i Sunne för några somrar sedan. Men egentligen vet jag inte hur det hade fungerat. Det hade också varit bra om man kunde åka billigare inom den egna kommunen, eller på något sätt få rabatt. Jag tänker på kollektivtrafikpriserna i Spanien. Där har de rabattkort som gör att det blir råbilligt att åka kollektivt. Om en ordinarie biljett kostar ca 1,50€ så kostar det med kort kanske 0,60€. Då är redan det dyra priset hälften så dyrt som vårt ordinarie pris här på 37kr för en vuxen. Om folk ska välja kollektivtrafiken måste det vara mycket mer attraktivt än att ta bilen, och det är det inte här när det både går bussar "för sällan" och att de tar "för lång tid" och är "för dyra". Inom citattecken, eftersom det är en definitionsfråga och alla tycker olika. Om man dubblerar antalet avgångar nu kommer la vissa bussar gå tomma, men samtidigt kanske fler tar bussen om de går oftare. Det ena ger det andra liksom... 

En eftermiddag förra veckan cyklade G och jag till Skärhamn från mitt jobb. Jag hade hämtat honom lite tidigare så han skulle få leka med tågbanan och istället för att cykla hem cyklade vi iväg åt andra hållet. Vi åt middag från Thairestaurangen som vi tog med till närmsta lekplats kombinerad med badvik. Det var mysigt! G gav upp när vi cyklade hem, och jag förstår honom. Då hade han cyklat 17km den dagen, utan elassistans, som jag har (min fuskare!). Men det var en himla fin utflykt. Det var det faktiskt! M fick hämta honom på lämplig plats och köra hem både barn och hoj. Själv cyklade jag hem i vuxentempo. Mycket skönt.

Okej, vidare till andra fina saker:

I lördags skulle vi röja i öns nyaste naturreservat, men tyvärr fick jag ryggskott i fredags morse så det kändes för riskabelt. Istället  åkte vi på loppis och gick en promenad på en grusväg. Som vi älskar att promenera på grusvägar! Både M och jag drömmer om ett hus på landet-landet. Samtidigt har vi det bra här. Det är väldigt praktiskt på många sätt där vi bor nu. Men det är inget fel i att drömma! 

M och G köpte en del saker till G, mestadels av vår närmaste granne. Bra med återbruk tycker jag! 

Efter loppisen käkade vi pastasallad till lunch hemma och sedan åkte G och M in till Göteborg för att upptäcka Guldheden. Jag vet inte riktigt varför de ville just dit, men jag tror att G sett att en spårvagn gick dit och helt enkelt ville se vad det var. Där hängde jag en del som tonåring eftersom jag hade en kompis som bodde i ett av de stora husen där på höjden.

Jag fick i alla fall sitta hemma och virka och ta det himla lugnt. Jag hade en tanke om att cykla och lyssna på ett panelsamtal med han som gjort Fiskarnas rike, men blev avrådd av såväl syrran som Åsa (eftersom jag faktiskt hade ryggskott). Det var nog bra. Jag virkade färdigt en sjal till M som jag började på när vi kom hem från Spanien. Så nästan en månad tog det att virka upp 1000 meter garn. Mönstret var återigen Calm Shores från Drops och jag avslutade sjalen med två varv stolpar. 

Nu har jag börjat på en bebiskofta, som jag inte känner mig så supermotiverad att virka. Och så har jag idag köpt garn både för att kunna färdigställa Gs filt och för att kunna virka något annat. Vi får väl se vad det blir och till vem. M tycker att jag ska virka och sälja, men jag vettesjutton. Då ska jag virka upp ett lager och åka på marknad. Verkar jobbigt. 

I söndags åkte vi på utflykt till Skärhamn och spanade in Håpets katedral. Nu ligger den i Göteborg i några dagar. Gå gärna och spana in den om ni befinner er i närheten! Den var häftig på ett annorlunda sätt. Den är byggd som en stavkyrka på en pråm med tak av plastplattor gjorda av gamla fiskelådor som hittats på stränderna i Bohuslän. Det var trevligt för vi träffade en gammal (fast ung) fritidsfröken till G och så sa jag till en kvinna jag aldrig träffat att jag tycker södra Sverige också bör ställa upp i energiproduktionen, t ex genom att sätta vindkraftverk ute på horisonten. Det tyckte inte hon var någon bra idé. Kärnkraftverk här då? sa jag. Ja, hellre det, sa hon. Nåväl, jag bad henne inte fördjupa sitt resonemang ett endaste dugg. Mest var jag glad att jag sa vad jag tyckte! Det är inte alltid jag vågar eller orkar det.

Och en sista fin sak orkar jag väl berätta innan jag går och lägger mig? Idag har jag paddlat SUP med E i grannbyns son E. Det var så trevligt! G satt också med på SUPen en stund. Det är min syrras bräda men den bor i Es sjöbod. Det är bra för då är den så nära vattnet den kan komma. Vi paddlade lite fram och tillbaka och sedan över till en annan ö, och in i en supergrund vik där de kanske fiskade sill förr i tiden genom att skrämma in sillen i viken och sedan vada i för att plocka den med händerna. Vad vet jag... kanske var det så. 

Es son E till vänster och jag i kjol till höger

Min paddelkompis berättade om segling och hur han lärt sig segla. Jag kommer aldrig lära mig segla, men kanske kan G börja seglarskola när han är några år äldre. Vi får väl se om han är intresserad. Mina armar blev åtminstone trötta av att paddla, så imorgon lär jag ha träningsvärk! Efter paddlingen doppade vi oss, paddel-E och jag. Sedan var det dags att åka hem, och nu sitter jag här. 

M har lagt G eftersom jag kände att jag ville skriva. Jag ska äta min kvällsgröt och lägga mig jag med, nöjd med dagen. Glad att det fortfarande är så varmt och härligt ute. Och nej, jag har inte kollat prognosen, men det gäller säkert att njuta så länge det går!

Låt mig skriva lite om helgen

Efter en vecka som var lite hej och hå kom nu en helg. Planerna såg ut som så att vi på lördagen skulle träffa en bebis och på söndagen skulle vraga med våra vänner som bor på grannön. M skulle jobba.

Redan på fredagen började jag förbereda, vis av min erfarenhet från förra året när jag bjöd in samma par (fast då utan bebis) och hade nerverna överallt utanpå och var hur stressad som helst eftersom vi både städade och fixade lunch samma dag innan de skulle komma. I år har jag ju som nyårslöfte att bjuda hem folk, och detta är la kanske tredje hembjudningen jag får till. Så, jag började som sagt förbereda redan på fredagen. Det hela underlättades av att G hade blivit hämtad på fritids av en kompis vars föräldrar fortfarande hade semester, och skulle äta middag hos dem. När jag kom hem från jobbet städade jag därför bottenvåningen. Sedan åt jag middag och sedan gick M och jag och hämtade G. Jag tycker det är toppen att promenera eller cykla när jag ändå inte ska så långt, istället för att ta bilen. Dessutom är det en väldigt fin promenad till kompisen. Sista biten tänkte jag att vi skulle gå genom skogen istället för att kämpa oss upp för deras långa branta uppförsbacke. Det skulle vi aldrig ha gjort! Fem fästingar hittade jag på mina bara ben efter att ha gått i högt gräs i fem minuter. Hej naturen! Tack och lov är vi vaccinerade mot TBE, men ändå. Hu!

När G var hämtad och M satt sig för att äta mat satte jag igång och bakade kladdkaka med havregryn i. Jag har fått receptet av min vän E i grannbyn men modifierade det litegrann. 

Min variant innehöll: 300g smör, 4dl socker, 3dl havregryn, 4 ägg, 2 dl vetemjöl, 1,5 dl kakao, lite salt. Den ska stjälpas upp i en långpanna och gräddas i 15 minuter på 175 grader. Jag var olydig och gräddade den i 20 minuter, vilket resulterade i en okladdig kladdkaka, men ändå god. 

På lördagen åkte M till jobbet ganska tidigt och G och jag hade en slapp morgon. Jag fick visserligen ett infall att grundligt städa en liten del av köket (diskbänken på ena sidan och köksbordet som båda var belamrade) och blev mycket nöjd över resultatet. Sedan behöver man inte titta så noga på alla andra ställen. Varför ha en jämn städnivå överallt? Nej, det kan vi uppenbarligen inte ha i detta hushåll. Lampan över köksbordet blev åtminstone avdammad... 

Sparar som målbild till den dag jag får för mig att städa detta hörn igen...

Strax efter klockan tre kom våra vänner med bebisen M. Det var detta par jag för första gången träffade i Kielfärjans varuhiss, i december 2022. Själv tycker jag historien är helt fantastisk, nostalgisk som jag är! 

Vi fikade den okladdiga kladdkakan med vispad grädde och deras medhavda kanelbullar, som pappan till bebisen bakat samma morgon. Pappan till bebisen höll i bebisen hela tiden. Pappan till bebisen bar bebisen i liggdelen när mamman till bebisen körde vagnens underrede över guppiga stenar på vägen tillbaka från vår lilla hemliga badplats. Pappan till bebisen är en liten björnpappa, och hon har ingenting att klaga på, mamman till bebisen alltså. Själv lyckades jag lugna bebisen genom att prata på bebisspråk som jag pratat med G när han var sådär liten (fast han var lätt mindre! Den här bebisen hade vuxit på sig sedan jag såg henne sist, och hon är inte heller prematur utan istället något överburen). Nåja. Hon lyssnade på mitt bebisprat och blev nöjd, och jag fick mig till och med ett litet supersnabbt leende. Gullunge! 

M kom hem en kvart efter att de hade åkt och vi lagade laxkotletter i ugn, hemodlade potatisar och gräddfilssås med rom, rödlök, citron, salt och peppar. Hur gott som helst! (Ändå känner jag på mig att jag vill äta så lite lax som möjligt. Det känns inte bra. Jag är inte så påläst men har förstått att det inte är bra för miljön. Att mycket av det som överfiskas upp ges till laxarna i laxodlingarna. Och så vidare. Någon som vet mer och som vill länka till något läsvärt eller något radio- eller TV-program/dokumentär?)

Innan vi somnade brakade ett sjudundrans åskoväder till! Det kom från Skagen kunde jag se på SMHIs åskvädersradar. G hade precis somnat men jag ställde mig med sovrumsfönstret vidöppet och tog del av skådespelet. Det ösregnade och plötsligt ösregnade det ännu mer. Och så lös det upp och dundrade. Häftigt!

Så blev det söndag och M började en timma senare. G och jag hade sovmorgon men gick ändå ner strax innan nio. Jag hörde av mig till min vragavän men hennes son hade blivit magsjuk under natten, så ingen vragning idag. Vraga, förresten, är ett helt nytt ord som jag lärt mig. Det är tydligen ett ord på bohuslänsk dialekt för att leta strandfynd. Det hade ju passat bra nu efter stormen Floris, men nej, inte med ett magsjukt barn. Dessutom blåste det ganska friskt idag också. 

Solen sken ändå och både G och jag kände att vi ville ut. G föreslog tågresa till Stockholm, tågresa till Trollhättan eller bara en tågluff med hundra tåg. Jag nappade inte på någon av idéerna. Så kom han på att en utflykt till Vetteberget hade kunnat vara roligt. Bilen var inte hemma, eftersom M tagit den till jobbet, men vi hade ju våra cyklar. 

Med oss tog vi matsäck i form av pastasallad och några kakbitar av den där kakan jag bakat i fredags. Den vispade grädden som blivit över sedan igår puttade jag ner i en liten burk och tog med. Saft, te och vatten packades också ner i ryggsäcken, och varsin tröja, och så cyklade vi iväg klockan tjugo i tolv. Det tog 50 minuter med paus i mitt växthus för att plocka två tomater, innan vi kom fram till parkeringen vid bergets fot. Vi var hungriga men G tyckte ändå att vi skulle gå till vårt vanliga matställe och äta där. För min del hade vi kunnat äta långt mycket tidigare, men okej då. 

Förvånansvärt mycket folk var uppe på berget idag. Det var rentav trångt på parkeringen. Tur då att vi tagit våra cyklar, som går att knö in och parkera lite varstans. (Bensinen är alltså bara ett av problemen med bilarna, till detta kommer ytan de upptar både på vägarna och när de står parkerade, och alla mikroplaster och annat bös de släpper när man kör dem!) 

Efter det att vi pillat i oss vår pastasallad skuttade vi iväg över bergsheden. Det är ganska platt när man väl kommit upp, och det känns nästan som att fjällvandra, men bara nästan. G var 20 - 100 meter framför mig hela tiden. Han skuttade och sprang så ivrigt att jag började fantisera om att låta honom gå med i en orienteringsklubb eller bli en sådan där terränglöpare. Han har alltid varit sådan när vi varit ute i naturen, långt framför. Det är fint att se hans driv och oerhört skönt att han aldrig klagar över att han är trött eller tycker att det är tråkigt.

Längst bort på leden ligger ett stenröse och går man runt det kan man hitta Vettebergets enda lä. Där satte vi oss! Där fikade vi den okladdiga kladdkakan och den medhavda vispade grädden, drack te, drack saft och pratade lite om ditt och datt. (Vilket betyder att jag inte kommer ihåg vad vi pratade om) Jag tog selfie utan selfiekamera eftersom den just nu strejkar och sedan tog jag den här bilden på utsikten:

Ljungen doftar honung

Sedan traskade/sprang vi ner igen och jag kände en stor lättnad när jag äntligen fick sätta mig på cykeln. Vandringen är bara 2,5 km lång och berget är bara lite drygt 100 meter högt, men just idag tog det ändå rejält på mina krafter. 

Hur många meter före dig är jag nu?

Lite vila innan vi lämnade berget bakom oss för den här gången

Efter ungefär en tredjedel av cykelvägen hem stannade vi på en lekplats. G skuttade mellan stenarna och jag hörde av mig till E som bor alldeles nära. Hon hade inte tid att umgås men sa att jag skulle komma in till henne för hon hade en fråga. Så gav hon G ett nästan oanvänt fint svart regnställ, som hennes son vuxit ut. Så snällt!

G hade blivit trött och vi ringde pappa M som fick komma och hämta honom och cykeln med bilen. Han hade lång rast, så det passade bra. Jag cyklade hem i vuxentempo och väl hemma (fyra timmar efter avfärd) ville jag bara sätta mig och vila på baksidan, helst sova middag. Ändå kunde jag inte låta bli att växla några ord med vår granne S och sedan fanns det en tvätt att hänga. Men till sist fick jag ändå sätta mig och lägga upp fötterna högt! Jag ville virka men var tvungen att trassla upp ett rejält trassel först. Och så blev G sugen på favoritsnackset från Spanien så vi tog oss en näve var.

Sedan var det plötsligt dags att laga middag och G ville ha plättar. Dessa stektes utan plättlagg och blev lite oregelbundna i formen men ändå väldigt goda. Själv åt jag en halv laxkotlett och uppstekt färskpotatis och så den där goda såsen. Vi käkade på baksidan, även om det fortfarande var lite blåsigt. Jag älskar verkligen att sitta där! Det är som ett extra vardagsrum på sommaren. Väldigt härligt!

Efter middagen hade vi skärmfri tid en liten stund och lekte med G:s ultralätta frigolitplan på den stora gräsmattan. Så var klockan halv åtta och jag sa att okej, nu får du sitta i ditt rum och titta på något, så får jag skriva. 

Och nu har jag skrivit allt det jag skulle skriva. M har precis kommit hem och jag är om möjligt ännu tröttare, men också mycket nöjd med en lagom händelserik och väldigt härlig helg!

Livet. Och döden.

Jag skulle gärna fortsätta berätta om vår härliga resa och fina semester, men först behöver vi göra en paus och tänka lite på livet och på döden. 

Jag vet inte hur jag ska skriva det här, men jag vet att jag behöver skriva om det. Det började med att han köpte en lägenhet mitt framför näsan på er sa min mamma idag. Och ja, så var det, men då visste vi inte vem han var. 

Vi letade bostad, som vissa av er kanske minns, när vi varit tvungna att flytta från Klädesholmen och bott en vinter i mina föräldrars sommarhus här i byn. Vi letade som illrar och skulle få hyra ett hus som aldrig blev färdigrenoverat. Så kom ett radhus ut, och G och M åkte och spanade in stället utanpå, eftersom förhandsvisningar inte skulle ges, det hade jag ringt och kollat. Men plötsligt fick jag ett sms om att lägenheten var såld. Jag blev sur och ringde upp mäklaren som var lika sur tillbaka. Sur på mig alltså, inte på han som köpt. Lägenheten hade köpts osedd, men vissa kanske vågar det tänkte jag som absolut inte vågade det. Det var en trea och hade ändå varit för liten för oss eftersom Ms konst tar upp minst ett rum, gärna en hel våning eller lada eller så. Nåväl, några månader senare kom en annan lägenhet ut på samma gård och den köpte vi, efter en förhandsvisning och dramatisk budgivning. 

Så kom det sig att vi landade på samma gård som J. Jag minns att första gången jag pratade med honom var på en lekplats mellan hemmet och skolan. Han var där med sina två barn och jag passerade med G som också ville leka. Vi satt och pratade vid ett av borden och det kändes trevligt. Han påminde om de vänner jag haft när jag var yngre, i stilen på något vis. Jag minns att han sa att det var svårt att få vänner här, att han kunde räkna dem på sin ena hands fingrar. 

En annan dag pratade vi på lekplatsen på gården och då kom det fram att han gillade att måla, förutom att spela musik. Kanske genast hämtade jag min man och sa att den här killen måste du prata med! Kanske genast blev de vänner. Det måste varit på våren eller i början av hösten 2022. Jag minns inte exakt, mer än att det var så skönt väder att det var härligt att vara utomhus, sitta på lekparksbänkar och prata.

Sedan började vi umgås ganska mycket. Det var fint att lära känna någon som bor så nära. Hans barn började tycka det var roligt att vara här, sa han, eftersom vi hittade på saker tillsammans. M och J gick promenader, ganska ofta på egen hand. Jag lagade ibland middag som vi åt tillsammans, trängde ihop oss i vårt lilla kök. Oftare när han inte hade barnen. 

M hade en utställning i Göteborg som J följde med till. Sedan åt vi ugnspannkaka och tomatsoppa, minns jag. De målade ihop, M och J. De promenerade. J skrev musik och kom hem till oss och spelade upp, från Spotify. 

Vi visste att han var sjuk. Det visste vi. Men vi såg inte det sjuka i honom, riktigt. Vi såg bara honom, känns det som. En lugn, snäll man, som levde för sina barn och för musiken och inte ville göra så mycket väsen av sig. En tänkare. Men förra sommaren hände något som gjorde mig lite rädd. Det var ett vrål. Jag förstod inte vad det var jag hörde först, innan jag insåg att det kom från J. Då började jag fundera på vad han hade i sig, och i vilka uttryck det skulle kunna komma att yttra sig. Så nej, jag bjöd nog inte in på samma sätt längre, höll mig lite mer på avstånd. Kanske var det fel, men det var så jag kände att jag behövde göra. 

M fortsatte att umgås med honom. Och jag pratade också med honom ganska ofta. Senast nu i söndags faktiskt, för en vecka sedan. Förutom att han frågade om Ms arbetstider för dagen pratade vi om tre saker som jag minns: Ett: Jag berättade om ett missförstånd mellan M och mig, som gick ut på att J berättat om en granne (trodde jag) som han brukar umgås med (inget konstigt, jag visste att de umgicks ibland) och så hade M frågat om grannen brukade vilja ha mat, och jag såg framför mig hur grannfarbrorn tiggde mat. Men så visade det sig att det var grannens KATT de pratat om, inte grannen själv. Det hade inte framgått riktigt när M återberättade det för mig. Detta missförstånd berättade jag för J och han skrattade. Han skrattade. 

Två: Vad många katter det bor här, förresten! Två till kattungar har tillkommit denna sommar. J sa: Vi kanske borde skaffa hund?! (och skrattade till) Fast inte nu, tillade han. Men någon gång skulle jag vilja ha en hund. 

Tre: Resonemang om G och hans kompisar och hans kanske inte så stora sociala behov och hur jag borde hantera detta behov och hans kompisar osv. J sa: Jag tror att barn vet vad de behöver. Lyssna på vad G behöver. Alla barn är olika. Jag sa inte: Barn behöver en pappa som är vid liv. Dina barn behöver dig. För det fanns inte en tanke på det då. Inte en enda tanke. 

Och sedan. 

Sedan gick söndagsnatten, måndagen, och så kom tisdagen. Jag fick plötsligt ett samtal från ett nytt nummer. Nyfiken som jag är svarade jag, trodde det var en telefonförsäljare. Men nej, det var Js pappa i Skåne. Han sa att han trodde att J mådde sämre nu. Han bad mig att hålla lite utkik, kanske kolla av hur han mådde till kvällen eller i slutet av veckan. Jag blev orolig, både för J och för hur jag skulle kunna kolla detta. Jag visste inte vad vi skulle kolla efter. Ville inte att M skulle gå dit med G (de var hemma, jag på jobbet). Så jag ringde och sa det till M. Jag ringde pappan igen och han sa att han pratat med J och att han lät mer sansad nu och att deras oro kanske var helt obefogad. Allt var osäkert. Ingen förstod.

Sedan gick onsdagen. Inget mer med det, för oss. 

På torsdagen fick jag ett samtal från min vän A på grannön. Hon hade sett en Missing People-annons. Han var försvunnen. J var försvunnen. Min oro slog i taket. Jag blev så, så stressad och ringde genast hans pappa. Jo, han bekräftade. J var försvunnen och bilen var hittad på en hög bro. De hade letat i skogen men där var han inte. Nu skulle de börja söka i vattnet. Polisen och sjöräddningen alltså. Vi kommer när de hittat honom, nu kan vi ingenting göra, sa han. 

Jag fick snabbt avsluta mitt arbetspass, en kollega fick hjälpa mig att flytta fram ett elevsamtal. Jag kunde inte formulera ett vettigt mail. Alla olika knappar i systemet bara hoppade runt. Jag ringde M, som var hemma. Jag ringde min granne S. Jag gick ner för att äta. Där satt mamma, pappa, syrran och våra två barn. Jag höll detta inom mig i en eller två minuter och sedan berättade jag, medan jag tittade på G. En barnanpassad version. Han är borta, ingenting mer. Barnen hade en mängd teorier såklart, alltifrån gått vilse i skogen till kidnappad av tjuvar. M var säker på att J var på fest med sitt band i Göteborg. Om det ändå hade varit så väl... 

Det känns fortfarande helt overkligt att han inte bara när som helst ska komma släntrande över gården och knacka på vår dörr, fråga om M är hemma för en promenad. 

Så vid halv sex kanske på torsdagskvällen fick jag ett samtal från Js mamma. Han var hittad. Han var död.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

39 år. Två barn. Ett band. Några vänner. En familj i sorg. Drömmar. Framtidstankar. Ett mående som du till slut inte klarade av. Vi saknar dig och kommer bära med oss minnet av dig hela livet. Både av dig som levande och av ditt mycket tragiska och sorgliga slut.

I staden vill jag vara, när jag är jag. Men just nu mår jag bättre bland skog och hav.

.

.

.

Självmordslinjen: 90 101

Suicide zero

Påskhelg med städ, mat och reseplanering

För alla som tilltalar mig berättar jag att jag städat Gs rum väldigt ordentligt den här påsken. Med alla jag känner pratar jag om vår reseplanering. Tillsammans med min vän A reste jag tillbaka 22 år och satte mig på en scen och fikade medhavd fika i Uddevalla.

Inte vet jag om det är särskilt intressant alls att lyssna till andras semesterplaner, antagligen är väl intresset på noll, om inte lägre, ändå berättar jag. I fredags började jag köpa biljetter. M och jag var överens om att vi skulle ta oss till Irún via Kiel, Karlsruhe, Strasbourg och Bordeaux och jag satte igång att köpa. Det kanske inte var bästa läget för vi skulle snart iväg till Uddevalla och gå på bio med våra kompisar (läs: G skulle se Minecraftfilmen tillsammans med sin kompis, kompisens lillasyster och pappa medan mamman och jag skulle umgås i lugn och ro). Så jag köpte färjebiljetten (dyr) och sedan direkttåg (ICE 77) Kiel-Karlsruhe. Om det är framme i tid så är vi i Karlsruhe strax efter kl 17, vilket aldrig hänt de två gånger jag åkt denna sträcka. Sedan, för att komma till fransk-spanska gränsen utan att behöva passera Paris (mål med resan: absolut inte passera Paris), behövde jag först köpa Karlsruhe-Strasbourg och sedan Strasbourg-Bordeaux. Jag kunde inte köpa båda sträckorna som en biljett, mystiskt nog. Och jag borde köpt en bussbiljett Karlsruhe-Strasbourg för det hade blivit billigare, nåja. När jag väl köpt denna biljett höll jag på att köpa en svindyr biljett via Paris till Bordeaux, men avbröt köpet innan jag betalat. Pjuh! Sedan var det dags att åka till Uddevalla. Nåväl, dagen efter hittade jag en direkttågsbiljett Strasbourg-Bordeaux (TGV 5454) - också den svindyr, och vi kommer ha 5 timmars bytestid i Strasbourg vilket innebär att vi kommer hinna se lite av stan och äta lunch. (Besvikelse att TGV 5454 inte går ända från Karlsruhe som det gjorde förra sommaren.) Igår köpte jag också Bordeaux-Hendaye kl 09.22 efter att ha rådfrågat G om vi skulle åka på morgonen eller eftermiddagen och han valde morgonen för att komma fram tidigare till Spanien (och hinna bada). 

Det är som om vi värker fram den här resan. Både M och G involveras och M och jag ägnar en ansenlig tid åt att diskutera olika möjliga resrutter, för och emot osv. Nu har vi (nog) landat i att vi tyvärr skippar Galicien denna gång och istället gör två andra stopp: 1. By vid havet i Baskien, 2. Sintra i Portugal, dit vi reser via Madrid. Byn i Baskien hittade jag eftersom googlemaps visade mig att det går ett tåg från San Sebastian till byn (Zumaia heter den) som bara tar 40 min. Då kan vi kanske ta det samma dag som vi kommer från Bordeaux och sedan sova 2-3 nätter där och vila upp oss efter resan. Efter detta åker vi vidare till Madrid (antagligen med buss från San Sebastian eftersom det går snabbare än tåget, sjukt nog) och sover där en natt hos våra kompisar som har en lägenhet i centrum. Sedan på något vis tar vi oss från Madrid till Sintra, antagligen via Lissabon - men denna delen av resan har jag inte börjat kolla upp än. 

Anledningen till att vi tyvärr antagligen hoppar över Galicien är för att det är lite halvkrångligt att ta sig dit och för att det högst troligt blir för mycket på en och samma resa. Man blir mätt efter ett tag, och förra året blev jag mätt samma dag vi anlände till Bilbao. Då hade vi varit på resande fot i sju dagar. Denna resa kommer absolut inte bli färre dagar, men det känns ändå bra att inte klämma in både Pontevedra och Sintra på en och samma resa. Jag tror helt enkelt inte vi kommer orka det. Däremot känns det väldigt bra att få in en by-relax mitt i, i form av Zumaia. 

...

Så i fredags när jag lyckats avbryta köpet av biljetten via Paris, satte vi oss i bilen G och jag och körde norrut till Varekil där våra vänner mötte upp. Min kompis A hade kommit på att hon kunde köra min bil, så att jag skulle slippa (jag är en bilkörarfegis) och så gasade vi ännu längre norrut ända till Uddevalla. Så snart vi pluttat in kidsen och As man i biosalongen gick vi tillbaka till bilen och hämtade min medsmugglade fika, och en filt. Sedan gick vi i regnet till Margaretegärdeparken där jag mindes att det fanns en scen med tak och satte oss på scengolvet och åt den medhavda fikan. För att kunna göra detta transformerade vi tillbaka oss till 17 respektive 15 års ålder. Sedan delade vi med oss av fina och mindre fina tonårsminnen medan regnet droppade runtom scenen, människor strosade förbi med sina hundar och familjer och tulpanknopparna svällde. Det var fint att vara i tonårsminnena en stund med min vän. Det var mysigt att sitta där på golvet, på varsitt sittunderlag, med en filt över benen och hinna prata. 

När biofilmen var klar hade vi handlat till middagen och hämtade upp G och körde mot min väns ö. Det blev en något krånglig hemfärd då bilen As man körde (med deras båda barn i) kajkade ihop totalt och vi fick hämta storpojken, mannen fick ringa bärgning och skjuts osv. Men tillslut var vi hemma och lagade hamburgare och pommes. Innan vi kringelikrokade oss hem i vårnatten hann A och jag ligga i soffan och se två avsnitt av Mia Skäringers nya tragikomiska serie. Jag vet inte vad jag tycker om den. Det gör ont på något sätt att se den.

På vägen hem såg G och jag livets solnedgång. Både himlen och havet brann när vi körde över bron mellan våra vänners ö och vår. Vi stannade precis efter bron och sprang tillbaka för att ta kort. Då hade ljuset ändrats, men det var ändå vackert. Sedan körde vi vidare, hemåt. 

...

Igår påskafton städade vi alla tre tillsammans nedervåningen. Det var särskilt ett hörn i vardagsrummet som förvandlats till en enorm trasslig hög av leksaker som fick sig en omgång. Sedan fick jag moppat golven till och med. Det gör jag alldeles för sällan! Efteråt åkte vi ner till mina föräldrar och åt påsklunch och snickrade en nål till Gs vävram. Jag blev plötsligt uttråkad och började virka en boll.

 På kvällen lagade jag köttfärssås och spaghetti och sedan såg G och jag två avsnitt av Cleo löser fallet - som faktiskt var mycket bättre än jag först trodde. 

Kvällen avslutades med att M och jag låg i soffan och såg filmen Green book. Jag har sett den förr - men den är bra! Både klass och rasism tas upp väldigt tydligt. 

...

Så idag har min städiver hittat sina offer i våra fönster (och fågelburen). Jag har tvättat alla fönster förutom dem i köket, så dem får jag la ta imorgon. G har lekt hos en kompis och så har vi lagat och ätit middag hos mina föräldrar. Rostas med vitlöksstekta champinjoner och hemlagade pommes/potatis i ugn i pommefrites-form. Mycket gott! 

Så ja, det var väl den påsken det. Imorgon är sista lediga dagen innan en troligtvis väldigt intensiv fyradagarsvecka drar igång. Så imorgon ska jag försöka fokusera på att vila. Kanske kolla lite mer på resan, antagligen... och kanske putsa två fönster, men sedan vila. Kanske gå en promenad med min vän E i grannbyn, men också vila. 

Glad påsk! God natt!

Naturen behöver dig och du behöver naturen

Utsikt kl 20.01, efter bergsbestigning

Nu när det är så mycket hela tiden överallt i mitt sinne, på jobbet med det ena och det andra, hemma med att försöka planera en resa som bara känns krånglig, är naturen det jag behöver. Naturen behöver ta emot min kropp och mitt sinne behöver ta emot naturen. Min kropp behöver röra sig i naturen, lyssna, titta, lukta, ta in. Jag kan riktigt känna hur läkande naturen är. Jag behöver naturen och naturen behöver mig. 

Så jag cyklar. Jag cyklar till jobbet nu och mitt barn cyklar bredvid. Denna veckan tar han sin sparkcykel, inte elektrisk gudbevaremigväl. Nästa vecka ska han cykla igen, hoppas jag. Det är påsklov och jag unnar mig tjugo minuters sovmorgon. Det får det vara värt, att komma lite senare till jobbet, för sedan jobbar jag så effektivt att jag aldrig jobbat så effektivt förr. Det är åtminstone så det känns.

Idag flödesskrev jag i ett anbud. Oj, så många stavfel det blev! Tur att Word kunde hjälpa mig att hitta rätt stavning sedan. Nu börjar jag förstå hur eleverna gör ibland: de bara skriver och så får det bli som det blir. De missar den lilla detaljen att gå tillbaka och läsa igenom, ta en paus, läsa igen och redigera och lämna in. Den detaljen missar oftast jag med, när jag skriver här. Anbud däremot är en helt annan femma!

Jag frågade min granne igår om hon ville gå ut med mig. I naturen alltså. Det ville hon inte. Hon ville vila. Hon var trött. Jag var trött och behövde vila i naturen. Så det kanske var lika bra att jag gick själv. Det blev nog mer vila då. Ingen att babbla med. Babbla är jag bra på, såväl i tal som i skrift. Jag gick först och fotade mina, hennes och en grannes vårkrukor utanför våra dörrar. Småpåskliljor, penséer och lite annat. Sedan gick jag till närmsta havsvik. Där såg jag två sädesärlor som sprang runt och gjorde något. Kanske åt de insekter, kanske något litet havsdjur som spolats iland? Söta var de i varje fall och i ett annat liv skulle jag vara naturfotograf. Eller så blir jag det sedan, när jag tröttnat på att vara lärare. Hur blir man det ens? Med de funderingarna vandrade jag vidare, förbi viken och in i skogen. Där satte jag mig och rensade i en bäck med bara näven. Jag älskar sånt! Det är ju konstigt, för bara barn älskar sånt. Men det ger en sån tillfredsställelse att se vattnet rinna sedan, vilket det inte riktigt gjorde för jag orkade inte göra klart. 

Den rätta vägen, mot ljuset, i vårkvällen

Sedan gick jag vidare och på ett berg stod det plötsligt en ståtlig råbock och tittade på mig. Blick stilla stod den. Den kunde ha varit en staty. Jag sa hej och gick vidare. Till sist kom jag fram till min återhämtningsbänk. Satte mig och tittade ut över havet och småöarna. Fästningen ganska långt där borta. Fyrarna som jag inte ens orkade hitta på horisonten. 

Sedan gick jag tillbaka och plötsligt var råbocken där igen. Han sprang över en äng, eller om det är en gammal åker. Och så plötsligt hoppade han till och sparkade bakut. Utan anledning, vad jag kunde se. Sedan ställde han sig där vid kanten en stund för att till sist gå in i skogen. Inte blick stilla precis. Inte som en staty. De är vackra, och fulla med fästingar. Ni har väl vaccinerat er för TBE? Börjar bli dags nu. Gör det till minne av min kollega, om inte annat. 

När jag kom hem var jag trött på ett skönare sätt. Kroppen var också trött, inte bara huvudet. Huvudet var nog till och med piggare och jag satte mig och sökte tågresor - igen! Det gick inte så jättebra den här gången heller. Jag kom till Girona och där tog det mer eller mindre stopp. Jag mailade Renfe om när fler avgångar Madrid-Ourense skulle släppas för juni men fick ett långt artigt skrivet ickesvar till svar idag (men jag fick åtminstone svar). Svarets kontenta var: Vi vet inte. Nähä. Synd!

Naturen behöver mig och den behöver dig och därför krånglar jag med tågresor istället för att bara ta flyget. Det är ute att flyga, brukar jag tänka och säga. Andra saker man kan säga har Maria Soxbo listat i ett inlägg. Bara att läsa och inspireras!

Idag har vi börjat prata om att kanske hyra bil i San Sebastian och åka med den till Pontevedra. Då slipper vi hitta någon resrutt och kan stanna till var vi vill på vägen. Kanske blir det till och med billigare. Kanske inte. Inte mer miljövänligt alls dock, men ändå bättre än att flyga. Våra kompisar som jag lärde känna på ett tåg i Tyskland tipsade om att åka Alvia-tåg via Vitoria-Gasteiz till Santiago de Compostela. Kanske en idé. Kanske en väldigt bra idé till och med. Vitoria-Gasteiz är fint, om man orkar se det. Vi får se. Jag ska söka lite till. 

M säger att han bara vill till Obidos. Åsa tipsar ivrigt om Sintra, och jag ska försöka få M att tycka det är en bra idé. Jag måste bara ta mig tid att prata med honom om det först. En annan dag, för nu sover han. Man orkar bara en viss mängd reseplanering per dag. Det tar på krafterna. Hjärnkrafterna.

Så när jag tröttnat på att försöka hitta något vettigt nu ikväll cyklade jag iväg till grannbyn för att hjälpa min vän E med lite trädgårdsfix och sedan gå en promenad. Vi besteg ett berg och jag blev trött. Oj oj. Detta är min träning! Sedan kraschade jag lite i hennes kök. Drack vatten, konverserade tonåringarna och smygåt en ostskiva. Och så cyklade jag hem igen. Jag cyklade och nynnade på min kompis låt Braun och jag tänkte att för varje cyklad kilometer sparar både jag och samhället stora pengar. Jag tjänar dessutom i hälsa, vilket samhället också tjänar på. (Stora pengar = 1,40 kr i sparade pengar för samhället per  cyklad kilometer.) Så hur mycket har jag sparat samhället idag? 14 kronor blir det nog! Om jag kört bil istället hade jag kostat samhället 15 kronor. Så då gick samhället 29 kronor plus på mitt val att cykla, bara idag. (Räknade jag rätt nu?)

Så ja, naturen behöver mig och jag behöver naturen. Ingen blir förvånad av rekordvärmen och extremvädren, eller ingen borde i alla fall bli det - sa ministern. Det vi borde bli är handlingskraftiga, på alla nivåer och i alla sammanhang där vi är. Handlingskraft åt rätt håll borde ministern också ha. Det tycker jag. God natt!

Glad påsk! hälsar grannens fina krukplantering

En annorlunda helg

Inbjudan till den här helgen kom redan för drygt två veckor sedan när jag låg totalsjuk i influensa och huttrade i feberfrossa. Plötsligt skrev min vän från Barcelona och frågade om jag ville komma och lyssna på henne och hennes syrra när de skulle spela på Nefertiti. Klart jag ville, men åh så däckad jag kände mig. Skulle jag orka? Är jag inte väldigt medelålders och för gammal för sånt, för att orka? Det kändes långt bort, på många plan. 

Men så gick tiden och jag blev friskare och mina föräldrar sa att de skulle ställa upp som både barnvakt och nattaxi eftersom M skulle jobba den lördagen, något extrapass. Så förra söndagen när vi var på utflykt frågade jag G om han skulle vilja åka till Göteborg med mig och sova över hos mormor och morfar medan jag gick ut och lyssnade på musik på ett vuxenställe på kvällen. Han sa ja! Han ville till Göteborg, det var längesedan sa han. 

Planen formades. Vi skulle få skjuts av M till en hållplats varifrån det går fler bussar för att komma till Göteborg redan klockan 12.00. Vi skulle äta på en vegetarisk restaurang som G och M brukar besöka (Gs förslag), och sedan skulle vi gå på bio (mitt förslag). Sedan hem till mina föräldrar, ta det lugnt, äta middag och så skulle våra vägar skiljas åt för en stund, men när han somnat skulle jag komma till honom igen och sova i samma rum. 

Och det var precis så det gick till! G och jag satte oss glada i hågen på bussen till storstan och solen sken oss i ansiktet tills vi passerade under Angeredsbron, då mulnade det på. Riktiga blåsmoln, sa G, alltså moln det är när det blåser, inte när det regnar. Maten var god och vi satt så att vi hade utsikt över varenda spårvagn som passerade. Vi besökte världens största godisaffär (i vår värld alltså) och köpte oss varsin liten burk med goda godisar, innan vi tog spårvagnen till Hagabion. Mitt gamla fina hängställe. Där spenderade jag lätt var och varannan helg under hela min gymnasietid. Det har ändrats en del, blivit hippt och så, men jaja, det är samma ojämna lite lutande golv, samma lukter och samma stora tavla i Salong 1.

Vi såg filmen Räv och Hare räddar skogen. Det tog visserligen ungefär hela filmen innan skogen räddades men den var ändå bra, tyckte jag. Lagom lång. Fin sensmoral som uttalades högt: Man blir inte lycklig av beundran utan av vänner. Den vuxna publiken kunde enkelt dra paralleller till överflöd i USA (cowboyhatt som symbol), skogsskövling och vattenkraftverks negativa inverkan på naturen. Barnen kunde roas av vattenrutschkanorna i bäverns bo och kanske lära sig att materiellt överflöd aldrig kan trumfa sann vänskap.

Efter detta besök i filmfantasins värld fick vi åka spårvagn igen till min sons stora lycka, och sedan lite buss, hem till mina föräldrar. Mormor satt och väntade i hallen när vi kom, redo att säga hej! Det var fint. G lekte och lekte i min systers gamla rum, med någon tågbana och morfars gamla leksaksbilar. Jag hann prata ikapp med mina föräldrar i köket och titta på fotografier från när min mormor var liten (!) och så var det dags för middag. Plötsligt insåg jag att jag borde kolla busstiderna och insåg att jag skulle komma åtminstone en kvart försent till där jag skulle träffa min syrra och hennes vän. Men men, de väntade på mig, ingen fara. 

Så gick vi till Nefertiti. Syrran och jag i varsin svart syntetklänning från Monki, från ett annat år, vännen i sin gröna långa jacka. Jag babblade på som vanligt och insåg att det var precis 20 år sedan jag var på Nefertiti, och att det den gången var första gången jag var där. 

Det var tre fantastiska spelningar vi fick uppleva. Den första Anna Ran var drömsk på nåt vis. Som ett norrsken i djupet av en sjö, med mörkgrön skog runtom. Den andra, när min vän spelade med sin syster Maja-Karin Fredriksson, var finstämd och lagom röjig. Jag stod en och en halv meter ifrån henne och bara beundrade, beundrade, beundrade. Upplevde och njöt. Hon är en av mina allra närmaste vänner. Och äldsta, alltså som i att vi har känt varandra länge, nästan 20 år. Närmaste som att vi kan prata om vad som helst inom loppet av noll sekunder, även om vi inte setts eller hörts på flera månader ibland. Under många år bodde ju hon i Barcelona och jag i Umeå, inte så lätt att svänga förbi. Och på tal om vänskap och beundran. Kanske blir hon lyckligast av min vänskap, men jag kan ändå inte låta bli att beundra henne. 

Sedan var det dags för kvällens tredje band, det band som verkade dra mest folk och mest taggade fans. Kristina Issa. Första låten var märklig. Syrran och jag fattade ingenting. Men sedan kom min vän och drog fram mig till längst fram och så dansade vi tillsammans. Då föll allting på plats. Jag bara lät musiken gå in och dansen komma ut och jag var där och min vän var där och  vi dansade och det var bara precis just där jag skulle vara precis just då. Syrran stod en bit bakom och höll sin vän i handen. 

När näst sista låten spelades smsade jag pappa att han kunde komma och hämta mig. Då hade min lilla son somnat. Så gick jag och hämtade min jacka och ut i snålblåsten och kylan. 

I bilen påväg hem berättade pappa en romantisk historia från sin ungdom, om en tjej han var kär i när han låg i lumpen. Hur de gick på dans på onsdagar och ordnade fester och hämtade tjejer från Västerås till dessa i en militärbuss på bestämd tid. Han berättade hur de liftat från Västerås till Järvsö tillsammans och hur de skrivit brev i flera år efteråt, fastän det inte blev något. Men hur hon även funnits där för honom när han hade det tufft i en senare relation. Han undrade om det var okej att han berättade, och det tyckte jag var självklart att det var. Jag ser inte den historien i relation till hans relation med min mamma, nu nästan 60 år senare. Nostalgiska avdelningen är alltid öppen.

G låg däckad i sängen och jag pussade honom försiktigt på kinden innan pappa och jag inledde vår nattsession i vardagsrummet. Jag fick titta på de diabilder som de tittat med G på under kvällen, två raddor med bilder från när vi åkte Dalslands kanal när jag var tre år. Vid kvart över tolv höll mina ögonlock på att falla ihop och jag fick gå och lägga mig. Tyvärr hade jag lite  svårt att sova pga nåt litet ont i halsen och när jag väl fallit i sömn och börjat snarka kom G tassandes för att se vem det var och när han märkte att det var jag kröp han ner hos mig. Jag var för trött för att byta säng, så vi sov säkert tillsammans i en 90-säng nästan hela natten. 

Nästa dag, söndagen, gick vi ut och lekte på lekplatsen, sedan bakade G och morfar en kaka och så visade jag bilder och lite filmer från min utekväll innan det var dags för lunch. Efter lunch åkte vi hem. M hämtade oss på en hållplats, vilket jag räknade ut att vi tjänade en kvarts restid på. Eventuellt inte helt värt, men det kändes ändå skönt att få gå av bussen innan den började åka kringelikrok över halva ön. 

Jag blev avsläppt på busshållplatsen hemma och de andra åkte och handlade mat. Jag satte mig genast på baksidan i solen, och tog ut fågelburen så de också skulle få lite sol. Det var så skönt att bara sitta där i solen och tystnaden och dricka te och andas, efter en väldigt annorlunda men fin och energipåfyllande helg i stan. 

Söndagskvällen avslutades med att M tog G på simskola och jag insåg att jag hade fritid, och energi, när händer det? Städade lite i köket och badrummet och cyklade sedan ner till grannbyn för promenad med min kompis E. Det var iskallt men det var fint. Solnedgången brann för mig över havet.

En bättre vecka, och en sämre

En bra och en dålig. Två veckor med stora kontraster. Vecka 48 och 49, 2024.

Vecka 48 hade jag sett fram emot och planerat länge. Ett internationellt utbyte skulle bli av, med min vän och kollega J som arbetar i Almonte. Vi har varit vänner i 15 år nu, sedan hösten 2009, då jag var och gjorde praktik på hennes skola. Och så plötsligt nu i början av hösten när jag stod i växthuset och vattnade alla mina tomatplantor på morgonkvisten hörde hon av sig och undrade om jag visste någon komvuxskola i Sverige som skulle kunna tänka sig att ta emot henne och två kollegor på ett utbyte under en vecka i början av vintern. Jag tänkte att ja, det finns ju komvux i varenda kommun - vart vill ni åka? Men så tänkte jag ändå att jag nämner detta för min chef och hon blev eld och lågor, direkt. Så jag började planera för att ta emot denna trio från Andalusien i Stockholm och med hjälp av tio kollegor presentera vad min skola gör och hur vi arbetar med olika aspekter av vuxenutbildningen. Och det blev en fantastiskt lyckad vecka! 

Vi pratade om våra respektive utbildningssystem, lärplattformar, bedömning och betygssättning, hur kurserna är uppbyggda, hållbarhet, fusk och AI, specialpedagogik, språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt samt elever som hoppar av sina studier och vad vi gör för att de ska stanna kvar och klara sina kurser. Jag tror att alla som deltog lärde sig en hel massa! Trevligt hade vi, men intensivt var det. Jag hade tänkt att jag skulle tillbringa kvällarna själv, vara tråkig och säga nej till gemensam middag. Men vem försökte jag lura? Nä, det blev umgänge kl 08-21 varje dag. Vi besökte julmarknad i Gamla stan, drack glögg och åt kladdkaka i "blodbadshuset", och besökte ett gammalt fint gymnasium med högpresterande elever. På kvällarna, när jag väl sagt godnatt till spanjorerna, satte jag mig i min hotellsäng och tittade på ett avsnitt av Första dejten. Sedan åt jag min kvällsgröt och lyssnade på P4 Västerbottens små historier om mord förr i tiden. Det var fint att ha en liten kvällsritual för mig själv. 

Så på fredagseftermiddagen på tåget hem var jag helt slut, men kunde inte riktigt slappna av. Lyssnade på en nytolkning av Mac Beth på Sveriges Radios Scenen. Det hade varit intressant att ta del av originalet för att kunna jämföra, men det har jag inte gjort än. Sedan pratade jag med min stolsgranne som arbetade som administratör på Svenska kyrkan. Hon berättade om hackerattacken de utsattes för förra hösten och hur svårt det var för prästerna att arbeta när de inte visste om de skulle döpa, viga eller begrava då deras system för att komma åt dessa bokningar låg nere länge. Hemskt och jobbigt, men nyttigt att få höra om. Lagom till fredagsmyset var jag hemma. Mycket skönt. 

På lördagen kände jag mig socialt bakis. Helt slut och matt, och glad att M och G åkte på julmarknad så jag kunde plocka lite och ligga och vila på soffan. Hälsade på mina föräldrar och berättade om veckan som gått. På söndagen kände jag mig som vanligt igen. 

Så kom den sämre veckan. Jag antar att jag fortfarande under veckan som varit nu varit fortsatt trött efter veckan i Stockholm, för bara små saker har känts jobbiga och svåra. Jag har känt mig låg och seg, men ändå stretat på, på något sätt. Mitt humör har också påverkats av saker som har hänt. Det började med något så enkelt som att min mobil gick sönder. Dum som jag var ville jag fota min son på skolgården innan skolan började i tisdagsmorse. Han hade på sig en mössa med min skolas logga och jag tyckte det var kul och ville ta ett kort. Han hoppade runt, sa nej och viftade. Jag borde ha lyssnat, men nä, jag envisades såklart. Och plötsligt hade han råkat vifta till mobilen så den for i backen och landade rakt på sin skärm. "Undrar hur sönder den gick nu då" tänkte jag och tog upp den, men den verkade ha klarat sig ganska bra. 

Jag åkte till jobbet och testade bank-id och att skriva på den. Allt fungerade förutom bokstaven A. Men så började den bli blå. Det såg ut som bläck som spred sig inuti, mer och mer ju längre tiden gick. Och jag började känna mig stressad. Jag åkte hem och hämtade en kabel för att kunna föra över mobilens bilder till datorn. Detta höll jag sedan på att kämpa med hela förmiddagen. Jag pratade med tre olika supporter-personer men ingen kunde hjälpa mig helt och fullt. Till sist kom M med "en massa kablar" som han sa och bara löste problemet på ett kick. Precis som han gjorde hade jag ju tänkt göra dvs koppla ihop mobilen med datorn med hjälp av en usb-kabel och föra över allt, så som jag fört över bilder många gånger från digitalkamera. Men problemet var att mobilen inte syntes som en enhet på datorn. M berättade för mig att det var kabeln det var fel på. Det fattade varken jag eller supporterkillarna. Han på samsung-supporten sa att jag var tvungen att ladda ner ett program, och det var att få detta att funka (tillsammans med en dålig kabel) som tog hela förmiddagen. Jag har nu lärt mig att det inte behövs något program, oavsett vad samsungkillen säger! Och jag har lärt mig att jag måste lyssna på min man och låta honom försöka. Han var helt klart den dagens hjälte!

Och så kom onsdagen och och jag fick plötsligt veta att en kollega har en dödlig sjukdom. Jag började gråta direkt. Detta är en kollega som jag inte arbetar så nära, egentligen, men det berörde mig verkligen. Så fruktansvärt hemskt! Och denna kollega har dessutom redan varit rejält sjuk i en annan sjukdom som kan vara dödlig, och nu detta - en garanterat dödlig sjukdom. Fruktansvärt. 

Torsdagen kom. Jag stretade på och försökte jobba, trots min trötthet. På kvällen skulle jag gå en liten promenad och tänkte ringa en av mina vänner i Umeå. Vi hade haft lite smskontakt under veckan och även pratat i telefon på tisdagskvällen, om trasiga mobiler, filöverföringar och kroppsliga smärtor. Det är inte ofta vi hörs, men när vi väl hörs är det som om ingen tid har gått. En vän jag verkligen håller kär. Så jag skrev ett sms till henne, att jag går ut nu och kanske testar att ringa dig. Hon svarade att nej, det passade inte. De hade krismöte på jobbet på grund av en allvarlig olycka. Hon arbetar på en förskola i Umeå. Den förskola i Umeå där ett barn förolyckades i torsdags. Barnet är nu livshotande skadat och det känns så hemskt så jag vet inte. Jag är orolig för barnet och jag är orolig för min vän. Ingen vet hur det kommer sluta. Jag har tänkt och tänkt och tänkt och känt och känt och känt de här dagarna sedan i torsdags kväll. Och drömt på nätterna. Men idag har jag försökt intala mig själv att jag behöver släppa det. Det kommer inte påverka mig och min vardag, hur det än blir. Jag kan inte ta allt detta och bära det. Det är fruktansvärt för de som drabbats men jag kan inte bära deras smärta. Samma med kollegan som är sjuk. Men svårt ibland. Och kanske var jag extra sårbar efter veckan i Stockholm? 

Och så denna helg. Igår tog jag tag i mig själv och åkte och simmade på morgonen. Det var bara jag i omklädningsrummet när jag kom dit samma minut som simhallen öppnade. Kändes lyxigt! Jag simmade inte så långt. Kanske 300 meter, med paus efter varje varv, och sedan en stund i den varmare barnpoolen, och sedan bastun. Så skönt och så värt! Detta måste jag göra om (särskilt som jag köpt simning för friskvårdsbidraget). Efter detta åkte jag och handlade julklappar, samt åt lunch på köpcentret. Sedan till mina föräldrars hus för att slå in och gömma paketen. Jag var hemifrån kl 08.30-14.30. Sedan var jag helt helt slut. Så jag la mig på min säng med Ms täcke över mig och vetekudde vid fötterna och läste i två nylånade böcker. Båda verkar lovande. Vill inte, vill av Per Nilsson och En bondes död av Negar Naseh och David Sandström. Och så smygsov jag lite middag också, såklart. 

Idag, söndag. Jag fick för mig att vi skulle försöka sätta upp vår nya TV som stått och väntat på rätt tillfälle i en vecka. Jag har dragit mig för detta för att jag vet att M och jag milt sagt inte är så bra på sånt där monterande. Och ja, det blev precis som jag trodde - jobbigt! Men men... 1,5 timmar senare (och med lite hjälp på slutet av en granne) var den uppsatt och igångsatt och den fungerar. Jag tror dock vi satt den lite väl lågt. Får se om vi någon annan dag i framtiden orkar höja den. Det vill säga ta ner den och skruva om fästet högre upp på väggen... Eller så vänjer vi oss. Det lutar nog mot det senare. 

Efter denna pärs gick jag en tur till havet och försökte slappna av. Sedan drog vi på Allmänhetens åkning på ishallen så vår son fick åka lite skridskor. M och G hade varit på det igår när jag var iväg och handlade, och G hade tyckt det var roligt. Bra att han får träna lite. Rätt som det är ska de la åka skridskor med skolan, kan jag tänka. 

Sedan hem och jag lagade köttfärssås och spaghetti. Sedan gick jag ut för att gå av mig. Behövde verkligen det. Fick  köpt en ny mobil också, innan middagen. En begagnad. Får se hur det blir. Hoppas den funkar bra. Och att jag inte tappar den. Ska be M ge mig något slags skydd i julklapp, tror jag.

Men ja... nu har jag skrivit för mycket och berättat för mycket i detalj. Orkar inte sudda. Så här blir det ibland, och ni vet ju det. Så, godnatt då. Låt oss hoppas att nästa vecka blir bättre, och att det går så bra som det kan gå för det lilla barnet. Vi hörs.

Härlig helg i Halmstad

Trött som en trasa efter en helg i Halmstad sätter jag mig här och låtsasjobbar, som jag sa när jag imorse slängde käft med tjejen i kassan på ICA och snickarbasen som köpte pepparkakor för att glädja sina arbetare.

Helgen inleddes storartat med att G redan på fredagkvällen klarade av två helt nya saker: 1. Cykla upp för mördarbacken mellan grannbyn och vår lilla låtsasby/förort till grannbyn. 2. Vara ensam hemma i 20 minuter medan jag hämtade M som missat bussen när han skulle från jobbet. Han fick ha min mobil ifall han skulle bli orolig, grannkvinnan var informerad och hade nyckel, och han var underhållen med att spela dataspel. Ingen fara, han fixade det galant och både barn och mamma växte litegrann. 

Så kom lördagen och döm om min förvåning när vi kom iväg endast två minuter efter utsatt tid och det var jag som kom sist till bilen eftersom jag gått in och ut ur ytterdörren några gånger när jag kom på att mössa och vantar behövde tas med. Klockan nio gasade vi iväg och kanske en och en halv timma senare tog vi rast på en rastplats med tillhörande mycket stängt vägkök och urinstinkande vägtoaletter. Att lyssna på saga (Prostens barnbarn) medan man åker långt var något som bara höll i en halvtimma. M tyckte att Margareta Krook läste för fort och jag tror orden var lite för svåra för att han skulle hänga med helt, samtidigt som han körde bil. Så G fick ta över som DJ och spelade några riktigt bra låtar medan vi rullade vidare söderut. 

Halv tolv anlände vi till Halmstad, en halvtimma tidigare än vad jag trott. Mycket tillfredsställande! Vi checkade in och gav oss ut på stan för att få lite lunch och jag tror vi lyckades hitta Halmstads populäraste asiatiska restaurang. Det var buffé, även om det var lördag och halva stan var där, kändes det som. 

Efter detta gick vi vidare genom en gammal söt gränd med gamla söta hus till ett av stans bästa konditorier (antar jag). G slukade tre macarons och M köpte två bakverk, varav jag fick hjälpa honom att äta upp ett halvt. Mycket gott! På konditoriet var det lugnt och skönt, vilket behövdes efter den stimmiga lunchen. 

G passade på att kasta sig i de torra stora lönnlöven påväg tillbaka mot hotellet. Väl där var det vila och lite virkning och sedan kom min kollega E och mötte upp oss för en guidad tur till stans bästa lekplats. Den var helt klart värd ett besök, enligt G. E och jag promenerade lite längs med Nissan och pratade om ditt och datt. Efter detta fick G en glass på konstmuséet och M och G gick in och tittade på utställningarna och målade i verkstaden, medan E och jag promenerade tillbaka till hotellet via stadsbiblioteket. 

På detta följde mer virkning i hotellsängen medan jag lyssnade på Dagens eko-podden om spanjorernas missnöje med myndigheternas hantering av översvämningskatastrofen i Valencia. Jag hann nästan lyssna klart innan M och G kom tillbaka. Vi vilade lite och sedan var det dags att svira om för middag med E och P (båda är mina kollegor) på en mycket mysig restaurang invid Nissan.

Intressanta och fina samtal, alla var nöjda med maten och vi somnade mycket gott den kvällen. 

Igår, söndag, åkte G och M och badade på Halmstads arenas äventyrsbad medan jag virkade färdigt filten till Es kommande bebis i hotellobbyn. 

E mötte upp och vi gick en tur på stan innan även P anslöt. Efter lite funderingar kring om vi skulle hinna ta oss till stranden eller ej (det hann vi inte, och lika bra var nog det för det var kallt) gick vi en sväng förbi slott, gammalt fängelse och Es gamla gymnasieskola innan vi landade på ett mysigt kafé invid en gammal port där vi tre åt lunch och pratade om jobbet, AI och att äga sin konstighet. 

Sedan följdes vi mot stationen där vi lämnade av E och jag begav mig till stadsbiblioteket för att möta om G och M. Vid det här laget var jag rejält trött och mitt tålamod med min stackars familj var något begränsat. 

Men ja, vi satte oss i bilen och styrde mot Glommen vilket enligt uppgift skulle vara vackert. Det var fint men det var också kallt. Vi såg en hel drös med råkor men det mest spännande var nog att vi såg massa kaninhål i strandängen. Det har jag aldrig sett i verkligheten, bara i tecknad film. M hade dock erfarenheter efter att ha vuxit upp i nationalparken Doñana och visste med säkerhet vad det var. Det blåste kallt på stranden och vi åkte vidare mot Falkenberg där vi bokat tre pizzor vid halv sex. 

Detta var både en jättebra idé och en lite dålig idé. Med tanke på att jag var slut redan kl 15 när vi åkte från Halmstad, så hade det varit skönt att bara åka hem. Å andra sidan var det verkligen Livets Pizza som jag intog där på Lilla Napoli i Falkenberg, så samtidigt var det värt det. Värt också att vi gick till restaurangen ca en halvtimma innan vår utsatta tid och också fick våra pizzor ganska direkt, så vi kunde bege oss hemåt redan 17.45, och inte 18.30 som jag hade gissat. Tyvärr blev vi fast i en helt stillastående kö på motorvägen strax söder om Varberg, men med familjens DJ blir ingenting tråkigt. Han spelade bara bra musik! I Kållered hade vi danspaus på en parkeringsplats i mörkret, och sedan lite svårt att hitta ut därifrån eftersom påfarten mot Göteborg var avstängd. Men vi löste det tillsammans. Jag som kartläsare och M som proffschaufför. G sjöng nästan hela vägen hem, eftersom jag i stressen över att inte hitta motorvägen stängt av musiken. 

Till sist, vid 20.40 var vi hemma igen. Fåglarna hade överlevt och pep glatt när vi kom in i vardagsrummet fastän de säkert sovit ungefär sedan solen gått ner. 

Ja, det var en fin helg det! Men nu är jag trött, som en liten trasa. Nu ska jag jobba på riktigt ett tag innan det är dags för lunch.

Tack för att ni läste!

Små pratstunder

Guldet i alla mina små pratstunder. Skimret och glädjen. Det kan lyfta mig en hel dag att få småprata med en annan förälder som lämnar barn på samma skola som jag, eller prata med tjejen i kassan i min lilla matbutik, med grannen som plockar frukt i samma butik eller med random hundägare på vägen hem på cykel med min hundrädda pojk. Hunden stod still och var kopplad. Hundägaren intygade hundens snällhet och att han tycker om barn, hunden alltså. Och min son stod också still, gränsle över sin cykel. Bröt inte ihop, flydde inte, men tittade inte heller på hunden - helt fokuserad på att hålla ihop. Sedan cyklade vi iväg och hunden lunkade med sin husse åt andra hållet och min son konstaterade att "Hunden tycker om barn!". Ja, där ser du. Du klarade det!

Att man blir glad och mår bra av att prata med inte bara nära vänner utan också grannar, bekanta och främmande såväl som halvfrämmande människor konstaterar inte bara jag utan också Michael Dahlén och UnderbaraClara. Och för mig som är social, eller kanske översocial, och jobbar fysiskt ensam hela dagarna är det guld och glimmande stjärnor att få byta några ord eller till och med prata bort en kvart med någon en stund. Jag blir så tacksam att folk svarar och pratar tillbaka, att de tar sig tid precis som jag. För det har inte alltid varit så för mig.

Jag tror att det också är bra på samhällsnivå att småprata med varandra. Att lära sig själv och andra att vi är här på jorden tillsammans. Vi bor i den här byn eller i den här stadsdelen tillsammans. Vi åker det här tåget mellan två europeiska städer tillsammans, även om vi inte kommer härifrån. Vi kan vara vänner, inte fiender, åtminstone den stund vi åker det här tåget, bor i den här stadsdelen eller delar våra stigar i den här byn. Vi kan hjälpa varandra på badstranden när ett barn skriker efter det andra, främmande, barnets traktor. Vi kan låna ut traktorn en stund och säga: "Lek du med den ett tag." Så får mamman lugn, och barnet leka. Och det andra barnet öva sig på att låna ut. 

Vi behöver känna att människor är snälla, inte farliga. Vi behöver det för att kunna samarbeta när det behövs. Och för att känna det är det nog en bra idé att småprata med varandra lite ibland, inte bara muttra surt och tänka att världen är emot en.

Så stanna upp, säg något snällt, håll upp en dörr, låna ut en traktor, kommentera vädret eller tisdagens morgontrötthet så kommer resten av sig självt!

Bröd med tomat

Jag orkar inte så mycket dessa kalla blåsiga kvällar mer än att komma hem, få i oss mat och läsa bok. Men idag orkade jag också baka bröd. Här är receptet:

12 dl vatten (max 37 grader varmt)

50g jäst

1 dl vetekross (valfritt)

3 tsk salt

2 dl havregryn (valfritt)

Många dl vetemjöl

Blanda allt detta och jäs i 1h. 

Mixa 2 vitlöksklyftor och en burk (200g) soltorkade tomater med lite av dess olja. 

Häll ut degen på mjölat bakbord. Dela i 4 degämnen och kavla ut ett i taget. Bred ut soltorkadtomatpurén på degen och rulla ihop som en rulltårta, lägg på bakplåtsbeklädd plåt med skarven nedåt. Gör 4 likadana baguetter/limpor. Grädda i 225 grader i 28 min. Låt svalna utan bakduk på galler. Dela på hälften och frys in de du inte tänker äta upp idag och imorn.

Mums tyckte min son!

Bonustips: Ge bort ett bröd till en granne!

Originalreceptet återfinns i boken Vadå vegan? av Lisa Gålmark.

Att planera ett bröllop

Jag förstår varför bröllopsplanerare finns. Jag förstår om de tar bra betalt. För lätt är det inte, detta att planera ett bröllop!

Tanken att vi skulle gifta oss kom till oss i slutet av november kanske, och den fick gro under vår resa till Spanien. Där nämnde vi det lite löst för några men inget datum eller övriga definitioner fanns på plats. Det enda vi visste var vem vi skulle gifta oss med (varandra!) och att det skulle ske någon gång runt sommaren 2023. Jag bestämde mig aktivt för att inte börja planera livets fest förrän vi var på svensk mark igen. Och det var bra.

Väl hemma började vi prata om lokal och M föreslog en restaurang som vi ätit på ett par gånger och som ligger på vår favorit-ö. En ö som vi älskar att åka på utflykt till. En ö där man kan sitta på en klippa istället för att sitta i karantän. Den ön. På den ön ska vi säga ja till varandra (som om vi inte gjort det ungefär 4971 gånger redan), och på samma ö ska festen hållas, i den där restaurangen med högt i tak och pinnstolar, alldeles invid färjebryggan. 

Den praktiska planeringen började således med att jag ringde till restaurangens ägare för att höra mig för om lämpligt datum. Under sommaren var det omöjligt, sa han, för då är det högsäsong med sommargäster och turister som ska serveras räkmackor och blåmusslor. Återstår då våren och hösten. Så där satt jag, med restaurangägaren i telefon, och bläddrade i min kalender och hittade ett datum som jag föreslog och som var ledigt. Pingst. En vanlig helg här (typisk bröllopshelg visserligen) men långhelg i just den spanska by som min mans familj bor i (på grund av årlig pilgrimsfärd till daggens jungfru Maria). Det blir bra, den dagen tar vi! Och så var det bokat. 

Någon vecka senare skickade vi in en informell inbjudan till Ms bröder via vår gemensamma whatsappgrupp. Alla svarade grattis. Ingen svarade att de ville komma, ingenting vi heller krävde i detta stadie (krävde att de skulle svara på, alltså). Vi skrev en gästlista och hörde av oss till de andra på den medelst meddelanden på mobilen. Några andra (i Spanien) skrev att de gärna kom! De blev så glada, och kontrasten kändes. Den mot de som inte skrev så. 

Några från Sverige informerades. Mina föräldrar och syrran såklart, och några få vänner. Vi ville hålla det litet, sa vi, men inte heller bara familjen (föräldrar, syskon, respektive och barn) för då blir det så tråkigt. Då ska min familj prata med varandra, och Ms familj med varandra, och så kommer det vara helt dött, så nej. Lite kompisar med för att blanda upp och få lite drag! Så resonerade vi. 

Men oj så noga vi valt de vänner vi bjuder! Vi har verkligen tänkt till. Ingen är bjuden för att "det är ologiskt om vi inte bjuder den andra när vi bjudit den ena", nej. Men svårt är det ändå! Vi hade lätt kunnat bjuda 200 pers. känns det som. Men nej, litet vill vi hålla det, inga spanska mått på gästlistan tack!

Nåja. M målade inbjudningskort. Abstrakta motiv, och jag skrev ihop ett två sidor långt dokument till spanjorerna med info om flyg (om de inte ville ta tåg) och hotell osv. Min familj erbjöd ett antal gratis sängplatser i sitt hus, och gratis tältplatser i hela trädgården. Ingen har ännu nappat på att tälta... (kanske för att det varken är en festival eller fjällvandring?). Och till slut kom inbjudningarna iväg, knappt fyra månader innan festdatumet. Kanske lite kort framförhållning, men det var det vi lyckades få ihop.

Och ungefär där började väl dramat. Bröderna kunde inte komma. Nej, det var omöjligt. Inte bara för jungfruns skull utan också för att det ska hållas kommunalval i Spanien dagen efter vår vigsel och blir man kallad till att vara valförrättare/rösträknare så är det olagligt att inte dyka upp. Någon skulle dessutom jobba. Andra var nog mest nervösa. Inte vet jag, men drama blev det. 

Plötsligt bestämde sig ändå två av tre bröder för att komma. De köpte biljetter till sig själva, sina fruar och barn samt till mina svärföräldrar. Mellanlandning i Zürich på 45 minuter. Inte byte av flygbolag, men ändå. Varför? När jag hittat direktflight mellan samma orter samma dag och med samma landningstid, ungefär! Aja... Vi får  väl se hur det går för dem. Lite spänning och en joggingtur i Schweiz kan väl aldrig skada. Eller var ligger Zürich ens? De flyger ändå två dagar innan bröllopet så jag antar att de på något sätt löser det om de nu skulle missa det plan de har biljetter till.

Sedan skulle boende hittas, och vi hjälpte dem så gott vi kunde. Räknade på hur många som skulle få plats i mina föräldrars hus, var och tittade på camping och Bed and breakfast (utan frukost) osv. Mitt i allt detta skulle den tredje brodern komma ändå, och köpte biljetter till samma flyg som de andra. Även han var sugen på att jogga på flygplats, tydligen!

Så till slut tyckte vi att vi hittat det perfekta boendet för de tre bröderna, fruarna och barnen, men då var M så finkänslig att han skickade en video på några får med orden "Här kan du sova, brorsan" och sedan var det absolut ingen som ville sova i en får-halm-hög, utan de bestämde sig samma dag för att skippa detta med "ute på landet vid kustbandet" och sova på hotell i Staden. Vilken stad? frågade jag. Göteborg, svarade de. Och ytterligare drama utbröt. Mitt i stormen stod jag, trött och stressad, med diagonalt snöblandat regn i håret, och kunde inte för mitt liv fatta varför de inte lyssnade på oss. Kan de inget om källkritik, eller? Närhetskriteriet, för bövelen. Nä, just det, det kan de inte nä... Så ja, de får la sova i Göteborg då och köra bil fram och tillbaka och mitt i natten och allt, och vet de att alkoholreglerna är strängare här än där? osv. Ni skulle bara fatta vad jag har tänkt och ältat och försökt komma fram till hur i kommunicerar det ena och det andra på rätt sätt, utan att själv få mig en avhyvling när jag minst anar det. Så jag har kommit fram till detta: Jag kommunicerar ingenting mer nu. All kommunikation får M ta. Det är ju ändå hans syskon!

Övriga inbjudna har varit lite mer åt det smidiga hållet, skulle jag ändå säga. Två vänner har ställt upp som toastmaster, en är bokad som "släpfixare" (alltså den som ska lägga rätt mitt släääp vid olika tillfällen), syrran är bokad som den som ska hålla koll på G medan vi fotas (innan vigseln) och förhoppningsvis gör hon det även under vigseln.

Vigselförrättare är bokad och vi ska ses en månad innan och gå igenom detaljerna, samt ge henne hindersprövningsbeslutet som vi fått hem.

Möte med jurist är bokat för att skriva äktenskapsförord.

Fotograf är bokad, och vi ska ha provfotografering nästa vecka. 

Bröllopsbukett ska en av ägarna till restaurangen fixa. Jag ska bara meddela ungefär vad jag vill ha för blommor. Anemoner och ranunklar, tror jag. Lite vilt så där. Inte pastellfärgat. Inte blekrosa och grågrön. För sjutton! 

Brudklänning inköptes second hand i Göteborg i januari. Min pappa var med mig som smakråd och det var en riktigt rolig upplevelse! Klänningen är nu inlämnad för uppläggning. Skor är inköpta. Vita converse med gulddetaljer.

M har köpt kostym till sig men vi måste beställa hem en till G. 

Smink och clipsörhängen är inköpta. Min vigselring är beställd, och snart även Ms. Frisör är bokad (för mig), och M har förstått att han och G måste gå och klippa sig några dagar innan också. 

Ms föräldrar ska sova hos oss. En vän med familj är inkvarterad hos mina föräldrar. Övriga har bokat hotell eller B&B (inkl. frukost). 

De flesta inbjudna har tackat ja, men inte exakt alla, som förväntat. Just nu verkar vi bli 38 stycken.

Så nu återstår bara en hel massa saker: planering av lek i samband med mingel, bordsplacering, planering av lekar/aktiviteter till barnen, osv. Och viktigast av allt: boka färjan så att de kör sista turen och inte alla blir strandsatta på en bohuslänsk klippa! För även om man hellre sitter på en klippa än i karantän så vore väl det ett himla snöpligt avslut på en annars så hejdundrande fest? Livets fest! Som jag ser fram emot den!