Första veckan i radhuset

Första veckan i radhuset har gått och jag skulle vilja anteckna mina tankar, så här kommer de:

Det känns som att bo på en festival, ibland. En väldigt soft och skön festival, nästan helt utan musik. När vi kommer hem är kompisarna redo att leka på gårdens lekplats, när jag går ut för att ta in mitt cykelbatteri står grannen redo för samtal, när jag kommer hem från en förmiddag i en väns trädgård sitter mamman till Gs kompis där och jag slår mig ner och vi bara pratar. Solen skiner nästan jämt. Det blåser nästan inte alls. Jag är i turiststadiet, i förälskelsestadiet. Det känns bra.

När G somnat och M och jag äntligen sätter oss för att se nåt springer någon över golvet där uppe. Där uppe ligger sovrummen, här nere är det vardagsrum, badrum och kök. Jag tror det är G. M säger att det är grannen, och han har rätt. När jag kommer upp och ska titta till G så ligger han och snusar så gott i sin säng. Det var grannen. Jag har inte vant mig än vid att förstå varifrån olika ljud kommer. 

Första veckan och jag har säkert tvättat tio maskiner tvätt, eller åtminstone fem. Det känns som om jag tvättar hela tiden. Först ville jag tvätta igenom sådant som legat i huset vi aldrig hyrde och sedan blev det mer och mer. Imorse vaknade G med ögoninflammation och vårdcentralens sköterska sa, på telefon, att jag skulle tvätta hans örngott och allt som varit i kontakt med ögonen varje dag. Så nu blir det ännu mera tvätta. Tvättmaskinen är ny och underbar. Självdoserande, tydligen. Det visste inte jag ens att det fanns. Tvättställningen står på sämsta stället i vardagsrummet, vid fönstret, men så får det vara tills kartongerna under trappan tömts, vikts ihop och sparats i förrådet. 

Redan nu i första veckan har jag hunnit köpa gardiner till sovrummen och vardagsrummet. Mörkläggande. För få visserligen men en ny kompletterande beställning är redan gjord. Så ni vet. Nya kuddfodral till soffan är beställda, då de jag har nu köptes en gång på Indiska kanske ungefär år 2011. Fina men trasiga. 

Ja ni. Pengar går. De går och går. De har små ben och små vingar och de flyger iväg. Vi kan säga att det är inflationen, men det är också konsumtionen. Främst konsumtionen faktiskt. Köper man gardiner för flera tusen, för att kunna sova, så gör man. Då blir det så att pengarna simmar iväg med sina små fenor, ut i havet, runt Dyrön och iväg. Långt, långt bort.

Långt, långt bort ska vi åka snart och jag sitter och kikar på hemresan som inte är köpt än. Det ser ut som om det kommer ta en vecka för oss att åka hem. Det känns inte riktigt okej, men så kanske det blir. M pratade om att han ville gå någon läderhantverkskurs på vägen hem. Jag tror jag ska försöka hitta någon kurs han kan gå medan vi är där istället, eftersom en kurs i t ex Barcelona innebär en hotellnatt extra och pengar både till kursen och maten och allt... Och vad ska jag och G göra en extra dag i Barcelona nu när våra Barcelonavänner flyttat till Göteborg?

CasaAnnika har köpt tågbiljetter till Sverige med Interrailpass, men jag orkar inte krångla. Det är lätt säger hon, och det är det säkert, men fasen. Varför går jag inte bara med i den där Facebookgruppen för tågsemestrare? För att jag inte vill vara på Facebook. Varför inte det? För jag är cabezona. Jag använder ju både Instagram och Whatsapp som ägs av samma företag. Så vafan! Ja, sånt sitter jag och tänker på. Cabezona betyder förresten envis. Så nu vet ni det också. 

Nu kommer M ner från nattningen. Kanske ska vi se nåt? Det känns som om även mina ögon har kleggat idag men det är nog bara min vanliga hypokondri. Hoppas Gs ögon mår bättre imorn. Två regniga promenader till vår nya närmaste vik blev det idag i alla fall. En själv och en med G som fått nog av barnprogram, tyckte jag. Annars har jag tuffat på i väldigt sävlig takt denna måndag. Det behövde jag nog efter första veckan här i vårt nya radhus, i vårt nya hem.

Saker som har hänt

 Även om jag inte skrivit här på ett tag så har det såklart hänt saker. Kanske inte av så stort intresse för alla andra men ni som är med i intresseklubben antecknar såklart! 

Vi har varit i Falköping. G och jag åkte tillsammans med kompisen G och hans mamma till Falköping en helg nu i början av maj. Falköping - där det inte händer! eller: Falköping - där det hände! Kompisens mamma spottade ur sig slogans på löpande band. Falköping har följande att se och uppleva: raggarbilar, bra lekplats, bowlinghall, Falbygdens museum och Jan Lööf-estetik. Kolla bara här:

Det fanns även små söta hus och bostadspriserna skiljer sig markant mot där vi bor på Västkusten. Alla vi pratade med blev genuint förvånade över att vi var där som turister. Staden kändes sovande och lugn, och det tog ett litet tag men sedan kom vi in i lunken. Varför måste det hända så mycket när det kan hända ingenting? 27 timmar senare tog vi tåget hem igen med två lite trötta men lyckliga och beresta barn.

Vi har tagit emot nycklarna och några hundra tusen kronor har fladdrat iväg från våra konton. Ett lån på över en miljon har upprättats i våra namn. Vi är bostadsrättsinnehavare och snart radhusfamilj! Första titten i lägenheten efter nyckelmottagningen var fin. M och jag var glada. Vi har fixat detta! Vi har ett stabilt boende nu. Men samtidigt: Var det så här litet? Hur kommer det vara att bo så nära inpå andra? Jag gissar att det blir en blandning av hur vi bodde i Umeå (i lägenhet i litet lägenhetshus på liten gård) och hur vi bodde på Klädesholmen (villor supertätt inpå varandra). Vi får se. Många barn finns det i alla fall, och en himla fin lekplats. G trivs redan! Och så har vi badkar också. 

Jag har skaffat instagram och märkt hur mycket lättare det är att publicera sig där, jämfört med att skriva blogginlägg. Samtidigt säger ju orden mer än tusen bilder, så jag har absolut inga planer på att överge bloggen som format. Varför skulle jag det?  Vill ni följa mig? Klart ni vill! Tanttove heter jag där.

Det mesta jag sått har tittat upp. Inte allt. Inte krassen, inte jätteverbenan. Men nästan allt! Och nu står jag här med en hel drös växter som måste hitta sin plats på jorden, i jorden. Några krukor kan jag nog ha på mina nya altaner men vi åker ju bort om en månad, så det känns inte som så mycket idé. Vi åker bort ja, för:

Vi har köpt tågbiljetter till Spanien! Hurra vad bra det känns! Så här åker vi: Göteborg - Kiel - Hamburg - Mannheim - Lyon - Barcelona - Sevilla, med övernattning på färjan mot Kiel, i Mannheim, i Lyon och i Barcelona. Så nu gäller det bara att boka hotell överallt. Och att köpa hemresa innan det blir ännu dyrare...

Vad har ni haft för er sedan sist, då? Lämna gärna en kommentar och berätta!

En superhärlig dag mitt i allt

Om förra helgen var total full rulle och bjöd på ganska stressat och irriterat humör så har denna helg åtminstone börjat i ett lugnare tempo. Flyttpackningen och flyttandet av småsaker i kartonger och papperskassar har pågått i en vecka nu och vi har redan fyllt nästan ett helt rum i vårt blivande hem med allsköns saker. Huset som vi ska flytta in befinner sig fortfarande i en intensiv renoveringsfas. Det är många fronter öppna, om man säger så, men jag är säker på att det kommer att bli fint och trevligt när det väl är klart. Kanske till och med hemtrevligt när vi väl fått inreda med våra ditflyttade grejer. Inreda förresten, min svagaste gren... Men man tager vad man haver. Min inredningsstil är "hopplock från livet" och en hel del som mina föräldrar avvarat. Med andra ord: ingen inredningsstil alls. Men ett vänligt hem hoppas jag på att kunna skapa, med utsikt över åkrar, ängar och skogsklätt berg. Men det var ju inte huset detta skulle handla om, utan dagens superhärliga dag mitt i allt flyttkaos. 

Dagen började med att min man busschauffören ringde hem från jobbet och sa att han hade glömt sin plånbok med körkort hemma. Klockan var kvart över åtta och jag var mitt uppe i mina hembakta rostade mackor och kände väl inte direkt för att cykla ner till busshållplatsen, vilken han skulle passera en kvart senare, och ge honom detta. Han vädjade och jag sa att okejdå. Snabba ryck och tio minuter senare var G och jag där. Satt på busshållplatsen och väntade på pappa busschauffören. Det var en oerhört stilla morgon. Bara några hundmänniskor var ute. Inte en vindpust som det kändes där på vändplanen i början av ön. "Vet du vad vi gör?" sa jag till sonen. "Jo, när vi lämnat plånboken till pappa så åker vi hem igen och äter färdigt frukosten. Sedan går vi ner till badviken och badar." Bra idé tyckte sonen. Sagt och gjort.

I badviken var det bara vi. Förvånande denna vackra dag. Visserligen var klockan bara nio, och visserligen har det varit rätt kallt i två veckor nu, men idag: strålande sol, lite lite vind och friskt och klart vatten. Det tog en stund av velande innan jag doppade mig vid stegen på den stora bryggan. Jag simmade några huttrande tag, flöt i tre sekunder och gick sedan upp. G doppade sig han med och lekte en bra stund i vattenbrynet. Att vara helt själva i badviken var nog precis det jag behövde efter en vecka fylld med flyttbestyr och ganska stressade tankar. I två timmar stannade vi och sedan gick vi och köpte en hutlöst dyr falukorv, lite matlagningsgrädde och gick hem för att laga korv stroganoff och ris. G ville hjälpa till, och det fick han.

Liten morotsskörd

Efter lunchen fick G titta lite mer på barnprogram medan jag plockade ihop ännu mer saker att flytta till nya huset. Cykelstolen, badrumsmattan, urväxta barnkläder och lite sånt. Ingen var där. Bara vi, återigen. Vi bar in allt där det skulle vara och sedan sladdade vi vidare hem till mina föräldrar. Där lämpade vi av ytterligare lite grejer och innan vi visste ordet av hade Gs förskolekompis som bor nära kommit dit för att visa ett ashäftigt pokémonkort. G och kompisen lekte i trädgården och sedan gick vi hem till kompisen för att titta på hans rum, där han hade ännu fler ashäftiga pokémonkort. Lite studsmatta hoppades innan det var dags att gå tillbaka till mormor och morfar. Hur jag lockade med honom? Med glass, såklart! 

Så stannade vi en stund hos mormor och morfar. G åt glass med färska blåbär och jag åt glass med kallt kaffe och isbitar. Någonslags glasskaffedrink, säger vi. Vi får väl se om jag sover i natt. Jag som aldrig aldrig dricker kaffe! G och mormor spelade memory. G vann! Morfar och jag pratade om våra odlingar och kom fram till att det aldrig mer blir djungelgurka, men gärna fler sorters tomater. 

Solen fortsatte att skina men det var dags att åka hem och laga mat, tyckte G. Väl hemma gick jag över till grannarna och pratade lite om nya huset och sedan käkade vi mat som fanns kvar. Efter middagen tog jag några röjtag till. Klippte gräset en sista gång, ryckte upp lite ur pallkragarna. Plockade inne. Tog ner gardinstänger. Och så vidare. M vilade sig efter en körig (!) arbetsdag. 

Kvällen avslutades med att vi gemensamt begav oss till kyrkans päronträd och plockade varsitt päron. Min hade en levande larv inuti sig, som jag inte åt upp. Så sitter jag då här och skriver det här. Tvättmaskinen tar några sista centrifugvarv med gardiner och Gs fondväggstyg föreställande en björkdunge. Jag hoppas att vi kan sätta upp den i hans nya rum. Den är tre meter bred. Jag vet en vägg där jag skulle vilja ha den, men vi får se hur det passar. Inredning som sagt, inte min starkaste gren men ändå lite roligt. 

Rosenskäran har äntligen tagit sig

Imorgon är det söndag. Vi får se vad den bjuder på. Kanske mer återhämtning och lite mer packning. Kanske en tur till nya huset med vad det nu kan vara. Väderleksrapporten säger sol. Och jag säger söndag. Hoppas ni alla har en härlig helg!

Så vänder det

Äntligen vänder det! Vi skriver på hyresavtal för huset på landet och snart kommer vi att bo bland åkrar och hagmark och med skogen i ryggen. Det känns rätt och det känns bra, och det är väl så det ska vara?

Visst kommer det finnas fästingar och mördarsniglar och en stor gräsmatta att klippa men förhoppningsvis hittar jag sekatören under flyttpackandet och förhoppningsvis sätter sig fästningarna där vi kan se dem och snabbt plocka bort dem. Kanske kan vi skaffa höns, om vi bara bygger ett hönshus först (vilket inte känns så "bara" i och för sig). 

Å ena sidan känns det tråkigt att vi inte heller denna gång hade möjlighet att köpa vårt boende, men å andra sidan känns det bra att vi testar att bo på landet-landet i ett gammalt hus utan att för den skull äga det. Vi kan passa på att studera de problem som kan uppkomma och se hur ägarna till huset löser dem. Vi kan utifrån detta och det vi vet och har testat tidigare fundera på vad som är rätt boendeform för oss och vilken miljö vi trivs i. Jag trivs på landet och för mig är det viktigaste att G kan gå kvar i sin förskola som han trivs i. Därför funderar vi inte på att flytta till Skaraborg eller Kållekärr, även om det kan vara billigare där. Det Skaraborg och övriga platser längre bort har emot sig är dessutom att vi i så fall skulle vara tvungna att börja om på nytt socialt, igen. Vi gjorde ju det för tre år sedan när vi flyttade hit och det har inte varit helt lätt att skaffa nya kontakter. Det har gått mycket långsammare än vad jag trodde, och jag är Så Tacksam för de kontakter och vänskaper jag ändå har fått, så här långt. Men det är verkligen poco a poco, lite i taget som gäller här, har jag märkt.

I vårt nya boende kommer vi inte bara ha en stor gräsmatta med egen lekplats utan också kunna odla mer i ett helt gäng pallkragar och i ett stort växthus. Det ska bli spännande att se hur mycket bananas jag går nästa år. Min odling just nu har avstannat lite då jag insett att jag inte får plats med mer. Fröer ligger därmed kvar i sina påsar, redo att strös ut någon annanstans, vid något annat tillfälle. Kanske hos mina föräldrar eller kanske i vår nya trädgård i september. 

En annan sak som vårt nya boende har, som vi inte har här, är just det där berget i ryggen och ett lite mer normalt avstånd till havet. Just nu bor vi ca 30 meter från havet, men på det nya stället kommer det vara drygt 1,5 km till havet och nästan 4 km till närmaste badplats. Detta är visserligen inte långt alls, men det ger, föreställer jag mig, ett visst skydd mot den vilda västanvinden. Och det ska faktiskt bli skönt, tycker vi.

Det jag däremot antar att vi kommer sakna där ute på landet-landet är gatubelysning. Det kommer inte vara en lyktstolpe så långt ögat når (tror jag) och därmed mörkt som i ett hål, hela långa vintern. Eller så bjuder detta mörker på ypperliga tillfällen att studera stjärnhimlen och att fundera på om verkligen varenda liten avkrok måste ha elektriskt lyse igång alla långa vinternätter. Ganska tokigt egentligen att tomma vägar lite överallt är upplysta. För vem? (Samtidigt otroligt skönt när man väl ger sig ut, men kanske skulle man kunna ha sensorer på lamporna?) 

Fler saker som är bra med det nya boendet då? Det kommer vara nyrenoverat. Det finns tre sovrum varav ett kommer kunna användas för Ms alla målargrejer. Det finns en balkong med kvällssol. Det finns en grind och staket så G kommer kunna vara ute i trädgården mer eller mindre utan passning. Det finns åretruntboende grannar och enligt ryktet flera barn. Det kommer bli mycket kortare väg till Ms jobb men samtidigt inte så mycket längre till förskolan. Och framförallt: Vi kommer att få testa att bo på det riktiga landet utan att behöva skaffa två bilar och utan att behöva byta förskola och arbetsplatser. Förändringen kommer bli stor men inte för stor, och just det känns så himla bra! 

Det känns dessutom bra att vi liksom köper oss tid för att kunna spara mer pengar inför framtida bostadsköp och förhoppningsvis kan den här bostadsbubblan spricka eller pysa lite tills dess så att vi inte måste lägga en hutlös summa på ett trökigt hus. Det känns alltså bra att inte gå in i bostadsmarknaden just precis nu när priserna rusar. Dessutom känns de två hyresvärdarna som bra och vettiga människor, vilket även gemensamma bekanta bekräftar. 

Sommaren är här! Vi har börjat röja bland "sånt vi sparat som kan komma till nytta" och fasaden är bytt och målad på mina föräldrars hus. Snart är det midsommarafton och ja, jag har väl inte så mycket att klaga på just i detta nu. 

Hoppas även ni fått en fin start på sommaren! Nu ligger det bästa framför oss, tror ni inte det?

Härlig helg och hysterisk bostadsmarknad

Så kom en helg som var härligare än någon helg varit på länge. G och jag var ensamma hemma för M jobbade och plötsligt kom värmen. Det har varit en oerhört kall vår, som ni alla vet, men plötsligt blev det varmt, skönt och behagligt. Tänk vad lite värme och sol kan göra för växtligheten och humöret. Prästkragar slog ut och med ens kände jag hopp om livet än. Det var inte bara prästkragarnas förtjänst utan det var något mer. Goda krafter på Tjörn. Folk som vill en väl. Sådant kände jag i helgen.

Både lördag och söndag tillbringades hos mina föräldrar. Vi planterade och klippte gräs. Morfar målade långa bräder vita. G pulade på med sitt, något spontant snickeri, och vi fick lunch på verandan. Fram på eftermiddagen cyklade vi hem och på kvällen var vi och tittade på ett hus som vi kanske kan hyra. Vi får se, än är inget avtal slutet, men ni kan väl hålla tummarna för oss? För både M och jag blev kära. Och G tyckte också om stället. 

Efter husvisningen åkte vi tillbaka till mormor och morfar för att dricka lite vatten i värmen och berätta vad vi sett och hur positivt överraskade vi var. Sedan bar det av till vår favoritstrand. Den med kvällssol. G var på ett sprudlande humör och plötsligt hade han plaskat ner nästan hela sig och fick ta av sig kläderna och nakenbada helt spontant i strandkanten. En far och son kom paddlande och de badade även de och torkade sig genom att värma sig på de solvarma klipporna. 

Dagen efter tog vi badandet på allvar och begav oss redan innan lunch till favoritbadet, G och jag. Bikinin under och vips var vi i havet. Det var kallt. Benen värkte, men så bestämde jag mig och tog tio kliv ut i havet, G räknade till tre och jag var doppad. Årets första dopp. Kanske 14 grader i vattnet men så oerhört varmt och skönt och stilla i luften, att det bara var härligt. (20 grader var det väl i luften kanske - inte mer, men ändå.)

Vi fortsatte hem till mina päron igen och presenterade en idé om en pallkrage (medtagen) och gav bort några grönkålsplantor i improviserad morsdagspresent. Lite mer plantering och fixa, greja och lunch. Matjessill och köttbullar. Var och en ska ha sitt. Så tacksam för att vi kan umgås med mina föräldrar lite mer. Pappa vågar till och med kramas litegrann.

Efter ett tag blev vi trötta och sladdade hem i vår nya bil. Ja för vi har köpt bil nämligen. Helt emot vår identitet de senaste tre åren, men nu var det dags kände vi. Ett spanskt vitt lejon från 2018. Det är skönt, må ni tro, att skjutsa G över bron nu. Regn, vind, andra bilar. Ingenting bekommer mig! Det är bara moder jord som gråter då... Men nu blir det snart nattåg till kontinenten. Och visst kan man cykla även om man har bil, egentligen. (Och nej, vi planerar ingen resa - inte som läget är nu.)

---

Och så var det bostadsmarknaden då. Varför inte bryta av denna positiva ton med något fruktansvärt hemskt? Bostadssituationen i kranskommunerna. Eller vad det nu kan kallas där jag bor... En landsbygdskommun i en storstadsregion, kanske. Samma trend som man tydligen ser i Trosa, ser man också här. Ett radhus i ett lite mindre populärt område låg ute för 1,4 miljoner. Vi tänkte att det måste vi titta på. Jag ringde mäklaren för att fråga om förhandsvisning men nej, det blir ingen sådan, sa hon. Två dagar innan visning var det sålt. Någon hade lagt ett bud på 1,5 miljoner och säljaren tyckte inte att han kunde tacka nej. En villa i kommunens största samhälle låg ute för 2,9 miljoner. Helt okej och rätt stor villa men inget pittoreskt eller speciellt egentligen. Den såldes för 3,9 miljoner. Sådana som vi, som inte också kan sälja något, som inte tjänar mer än vi gör, har ingen chans. Och då är vi inte ens unga! Vi är inte ens särskilt lågavlönade, eller så jämför jag bara med fel personer? Herregud, jag har ju fem års universitetsutbildning och vi båda utför oerhört samhällsviktiga jobb. Jag ska minnas varför vi inte köper något nu: Vi kan inte. Det som kommer ut är för dyrt, eller så stiger det. Och då har vi ändå sparat en hel del pengar under en hel del år. Och det spelar ingen roll om det kommer stiga än mer och aldrig gå tillbaka till de nivåer som var innan pandemin, då det också var dyrt och bostadsbrist - om ni minns?, för vi har ändå inte råd att köpa något som ligger flera hundra tusen över vårt nuvarande lånelöfte. Det enda vi kan göra är att fortsätta jobba, spara och förhoppningsvis hyra något. Det vi kan göra är att avvakta. Just nu är det totalt hysteriskt men kanske lugnar det sig så småningom. Kanske spricker någon bubbla, eller inte. Folk har gjort prognoser förr som inte stämt, och är det någonting vi har lärt oss av det gångna året så är det väl att vi ingenting vet, ingenting.

---

Men helgen, ja - den var härlig! Och det ska jag också minnas!

När stjärnorna står fel

Maj har inte börjat särskilt bra, det kan jag inte påstå. Förra veckan var förhoppningsvis en av årets värsta. Det är inte vädret jag skriver om nu, nej. Det är värre än så. För kallt har det varit men väderleksrapporten har jag knappt hunnit titta på, så upptagen jag har varit av allt annat som har hänt. 

När stjärnorna står fel är plötsligt den mest stabila och trygga kollegan sjukskriven. Vår fasta punkt i arbetslaget. Hon som jobbat längst i ämnet på skolan. Plötsligt är hon inte där, och vi vet inte hur länge hon blir borta. Oroväckande signaler smyger fram, men jag vet inte vad jag ska tro. Arbetet struktureras om lite grann och jag förstår att detta kan nog bli långvarigt. Hoppas det inte är allt för allvarligt.

När stjärnorna står fel får jag plötsligt en morgon ett dödsbud. En annan kollega har gått bort. Bara fyrtioett år ung, och med en liten dotter, ensamstående vad jag vet. Hon, kollegan, hade tydligen varit sjuk en längre tid, men det är ingenting jag har märkt av då vi varken jobbar i samma ämne eller i samma stad. Vi var inte nära egentligen, men jag minns henne med värme och ljus. Och nu är hon borta. Det berör mig djupt. Hela dagen är jag i tankar, över mina två kollegor.

När stjärnorna står fel ligger en granne och dör, och till slut lämnar han gatan för sista gången i en vit kista. Hela familjen tar farväl utanför hans hus, och vi står i fönstret och vinkar hejdå. Det känns fint att hans fru är omgiven av familj, men samtidigt tungt. Åh så tungt. En så pigg och glad man, med glimten i ögat. Inte gammal alls. En man som inte hann gå i pension och njuta av lugna dagar med fru och barn och barnbarn. Ändå har jag sett att familjen passat på att träffas mer än vanligt detta år han varit sjuk. Men ändå, nu är han borta och han kommer aldrig skoja med mig mer, aldrig klättra upp för någon stege mer och snickra på sitt hus. Så sorgligt och tungt. Tomt.

När stjärnorna står fel, så står de bara så fel att allt som kan hända händer samtidigt och plötsligt ringer vår hyresvärd på dörren och meddelar att nu är det några som vill komma och titta på huset, de kommer på söndag. Går det bra? Jag säger att vi inte vill flytta och att han ska hälsa sin fru att hon inte ska sälja. Jag säger att ja, det går bra. Det är ert hus. Ni gör vad ni vill. 

Några dagar senare kommer de. G och jag har, efter ganska noggrann städning, flytt fältet och jag klipper gräset hos mina föräldrar. Det verkar ångestlindrande, men ändå. Någon är och tittar på huset där vi bor. Inte vårt hus - men vårt hem. Det går en vecka av oro och ångest. Kollegan fortsatt sjukskriven, grannen fortfarande död. Vi får veta att intresset verkar vara seriöst, från de där spekulanterna med pengar. Och plötsligt, när G och jag är ute i trädgården och blåser såpbubblor mot den ljusa majhimlen kommer hyresvärdsparet förbi och säger med moloken blick att jo, nu är det sålt. Tre månaders uppsägningstid så G kommer bara nästan hinna fylla fem innan vi måste flytta ut. (Var ska vi ha kalaset då?) Och framförallt: Vart sjutton ska vi flytta?

Som man bäddar får man ligga, och har vi nu bäddat så att vi hyr enligt Lagen om uthyrning av egen bostad, så har vi faktiskt ingen rätt att bo kvar. Lagreglerad uppsägningstid om tre månader har värdarna mot oss, men annars ingen trygghet alls. Värdarna börjar luska i om de inte känner någon annan i närheten som kanske skulle kunna hyra ut. Vi dammsuger Hemnet på objekt som vi skulle kunna ha råd med, kanske. G verkar nöjd och glad och peppad på att få flytta till ett nytt hus. Men vi får la se hur det blir. Kötiden i kommunens bostadskö var raderad för längesedan då jag inte loggat in varje halvår, annars hade jag haft tre år nu och goda chanser till en lägenhet med besittningsrätt. Men eftersom ingen påminnelse gått ut och eftersom jag tänkt att flytten kommer ske på vårt initiativ den dag vi har råd att köpa en villa, så har jag inte kommit ihåg detta...

Och samtidigt på jobbet: många olika arbetsuppgifter som ska lösas inom en viss tid. Splittrad känsla och stress. Men nog löser jag väl det, på något sätt.

Och samtidigt i fickan: ingen ny mobil. För den där Fairphone tyckte jag tyvärr inte om, och den nya Samsung tar tre tusen år på sig att komma hit... 

När stjärnorna står fel händer allt på samma gång och plötsligt övergår hysteriskt skratt i gråt och så börjar jag gråta på riktigt över allt jobbigt som har hänt och som jag inte gråtit över riktigt än. Det är inte lätt, men på något sätt löser det sig, sedan när stjärnorna ställt sig rätt igen.

Två år på en holme - min utvärdering

Det är kvällar som den här som man undrar över hur någon överhuvudtaget kan vilja bo på en annan plats. En alldeles stilla kväll med ett ständigt föränderligt ljus. Havet blått och gult, så som det reflekterar himlen på sitt egenartade sätt. Ja, sådana kvällar är det lätt att säga att här bor vi och här trivs vi. Bättre kan man inte ha det! 

Men så kommer stormarna och regnet. Höstrusket och vintermörkret. Kanske lite halka. Kanske lite snö. Men ändå. Vi har bott kvar i två år nu. Något måste det ju bero på.

Inför vår flytt hit fick vi några välmenta råd från familjen.  Dessa råd har vi följt i varierande grad. Råden lydde: Skriv handlingslappar innan ni handlar, bada varje dag, skaffa en kontorsplats som inte är hemma, se till att skaffa ett socialt liv, skaffa en elcykel, köp en bil. Vi kan väl ta dem i tur och ordning?

Handlingslappar. Ja jag skriver ofta handlingslappar, åtminstone precis innan vi ska åka och handla. Sedan följer jag väl dem inte slaviskt, men jag brukar alltid handla det som står där och ofta lite mer som jag kommer på väl inne i affären. M handlar mycket på impuls, har jag märkt. Resultatet är att vi har mat hemma och vi går inte hungriga. Matkontot har ökat något. Senaste 30 dagarna har vi gjort av med  drygt 6000 kronor i mataffärer. Det känns lite väl mycket och det är en utgift jag gärna skulle dra ner på lite. Samtidigt är det lite svårt när jag inte har full kontroll över detta och M älskar ost, köpebröd och dyra frukter... typ. (Ja, nu skyllde jag på min man.)

Bada. Visst badar vi! Men inte varje dag. Nej, någon måtta får det vara. Dock känner jag några som badar varje dag. Räknas det? Vilka ursäkter har vi till det här? Jo, för egen del känner jag att jag inte riktigt hinner bada varje dag. Samtidigt vet jag att jag hade kunnat klämma in det mellan lämning och arbete på morgonen. Men är det verkligen tiden det hänger på? Nej, i ärlighetens namn är det inte bara tidsbrist som är min verkliga anledning till att jag inte badar varje dag - snarare frusenhet. De dagar, ungefär hela vintern, när det blåser på och kanske regnar mig i ansiktet hela vägen till och från  förskolan känner jag faktiskt inte för att ta en sväng ner till en badstrand, klä av mig alla kläderna och doppa mig. Nej du, det vill jag inte. Badandet tar jag väl lite mer som det ska - när det är varmt och skönt och jag har tid. Som ikväll. Kanske var det inte särskilt varmt i vattnet men ändå skönt. Ett snabbt dopp på en liten badplats utanför hamnen fick det bli.

Kontorsplats. Innan vi flyttade hit visste jag nog inte riktigt hur jag skulle göra med kontorsplats. Att jag skulle jobba kvar åt samma arbetsgivare var helt självklart men var skulle jag sitta och göra detta arbete? I början satt jag ibland hemma, på övervåningen, och ibland i mina föräldrars hus. Efter några veckor insåg jag dock att det mest effektiva och bekväma var att sitta i mina föräldrars hus, som ligger mitt emellan förskolan och hemmet. Där har jag mitt egna rum och där har vi installerat ordentligt skrivbord och ordentliga dataskärmar. Jag har helt enkelt en välordnad kontorsplats där. Fördelar med detta är att jag slipper vara hemma, slipper se smulor, strumpor på golvet och leksaker överallt. Jag kan även jobba ostört de dagar G och M är hemma på grund av VAB eller på grund av att M slutat tidigt. Det fungerar helt enkelt väldigt bra så som jag har lagt upp det nu. Det enda jag saknar lite är fysiskt närvarande kollegor. 

Socialt liv. Detta leder oss helt logiskt in på vårt sociala liv här på holmen. Min förmåga att prata med vem som helst, om vad som helst, var som helst, har säkert hjälpt till här, men jag kan säga att det inte alls har varit lika lätt att hitta sociala kontakter här som när jag en gång flyttade till Salamanca (vid 19 år), Umeå (vid 21 år) eller Almonte (vid 23 år). Och jag tror faktiskt att åldern spelar in. Min ålder och alla andras. Både Umeå och Salamanca är studentstäder och i båda dessa städer vimlar det av andra nitton- och tjugotreåringar, som också är nya i stan och som också söker vänner. I Almonte fanns det ett litet utländskt gäng i min ålder som jag hakade på lite grann och sedan träffade jag ju M ganska omgående och nästlade mig in i hans familj och kompiskrets. Dessutom hade jag mina kollegor på skolan där jag gjorde praktik. 

Här på holmen däremot har vi följande läge: För det första bor det inte så många här året runt. För de andra är de som bor här året runt till övervägande del äldre än mig, alltså 65 år och uppåt, för det tredje så är de få unga som bor här redan väletablerade socialt med familj och vänner. De unga är inte heller nitton eller tjugotre utan mer trettiofem (ja, ungefär lika unga som jag) och de har barn, familj, släkt och vänner. Detta är vad jag tror. Jag känner ju inte alla och kan omöjligt veta, men det är känslan jag har fått. Folk är alltså inte ute och letar vänner på samma sätt som i en studentstad. Trots detta hittade jag ändå inom loppet av bara några månader en vän som faktiskt verkade ha en liten lucka för mig; Mala. Vi tog några promenader och pratade om ditt och datt och en kväll bjöd hon hem mig och in mig i alla möjliga inre rum. Vi har helt enkelt släppt in varandra i varandras liv, och det känns så himla bra! Samtidigt har jag fått lära mig en annan viktig sak, nämligen tålamod. Nu har vi bott här två år och förutom Mala har jag minst tre vänner till på gång, vilka alla är kvinnor i min ålder och i ungefär min livssituation (småbarn). Det känns bra! Det är på gång! Jag umgås inte alls lika mycket med folk som jag gjorde i Umeå, men där var det också ett annat läge eftersom jag de första åtta åren inte hade barn och de sista två åren var föräldraledig, eller så var M föräldraledig. Inget hämta, lämna. Eller kanske umgås jag inte så mycket mindre? Jag vet inte så noga. Kanske är det bara det att jag umgås med färre, och det är väl inget fel med det? 

Skaffa en elcykel. Detta råd följde jag ganska omgående sedan vi flyttat hit. Jag köpte en elcykel och en cykelvagn. M och jag har varsitt fäste på våra cyklar så vi kan turas om att ha vagnen på släp. Detta är mycket praktiskt när den ena lämnar och den andra hämtar, eller när G bestämt proklamerar att han vill åka bakom pappa när vi ska på utflykt. Ja, elcykel och cykelvagn är faktiskt helt nödvändigt här med tanke på vinden, regnet och backarna. Sedan att resten av holmeborna fortsätter färdas med bil är ju en annan sak. Än har vi ingen bil men kanske köper vi en i framtiden när G är för stor för cykelvagnen men för liten för att cykla hela vägen till förskolan. Eller så tar vi skolbussen. Vi får se. Det löser sig. Vår nitiska åretruntcykling får jag nog återkomma till i ett annat inlägg, som om ni inte fått nog av sådana berättelser från mitt håll än!

Vad mer kan jag tillägga i denna utvärdering? Jo,  vi bytte en söt liten lägenhet i Umeås skogsbryn på 50 kvadratmeter till en villa på en blåsig klippö på 150 kvadratmeter. Boendekostnaden steg till det dubbla men ytan vi disponerar är ju tre gånger så stor. Just nu känns det som om jag aldrig kommer vilja flytta till lägenhet igen, men vem vet. Inget är skrivet i sten. 

Vi bytte två små pallkragar i skogen till en hel trädgård, även om den inte är särskilt stor - bara som en remsa runt huset egentligen. Vi bytte bil- och bussåkning mot cykling. Vi bytte vänner mot familj. Kontorslandskap mot ensamarbete. Framförallt bytte vi stad mot land. Skogsdoft mot havsluft. Snö mot regn. Halka mot vind. Mörker mot mörker. Midnattssol mot havsljus. G har dessutom bytt dialekt!

På det stora hela måste jag säga att flytten varit helt klart värt det. Självklart saknar jag mina gamla vänner i Umeå ibland, men jag har fortfarande kontakt med några av dem. Samtidigt kommer nya vänner skuttande över klipporna i sin egen oregelbundna takt. Ett socialt liv håller på att formas. Det började faktiskt i något uppstyrt, precis som syrran var inne på, nämligen i en bokcirkel med några holmedamer i en lite äldre generation. Och denna bokcirkel är högst levande än, ett tryggt återkommande inslag i mitt vardagsliv som jag är tacksam för. 

Hur länge vi bor kvar här står skrivet i stjärnorna, men hittills trivs vi bra (även om M ibland vill slå vinden på käften) och det är väl det viktigaste? Att trivas i stunden och att ha ett fint vardagsliv. För så är det ju: livet består mest av vardag och var man bor är en stor del av det. 

Tack holmen för att du tog emot oss och tar hand om oss! Vi bor här nu.

Från skog till hav

Nu har nästan hela år 2018 gått och jag sitter här på en ganska mörk skärgårdsö och tänker att det kan vara fint att summera. För vem gör jag det? För mig, för G i framtiden, för er som läser! Hej G (i framtiden)! Hej, ni som läser! 

2018 var året då vi bodde på tre olika ställen, kan man säga. Det nya året firades in i ett vinterkallt Almonte, tillsammans med svärföräldrarna. Svärmor hade förberett vindruvor innan som vi försökte få i oss under nyårsklockans tolv slag. Puss och kram! Gott nytt år! Ja, för detta års första kvartal bodde vi i Almonte. Mellan jul och påsk var vi där. M var föräldraledig med G och jag satt uppe i ett litet rum på svärföräldrarnas takterrass och arbetade. Det luktade symaskinsdamm där inne och det var ganska kallt, men väldigt ljust. Det enkla plåttaket släppte igenom alla ljud: alla! Det blåste en hel del och någonting slog då mot taket. Sedan regnade det. Skrev jag att det var kallt? Jag hade på mig så många lager tröjor att jag inte vet. Ovanpå det en poncho. Under bordet ett flyttbart element och una camilla såklart, de verano, men ändå. En speciell bordsduk alltså. 

Vad vi gjorde mer än att jobba och vara föräldralediga? Jo - vi åkte till stranden och vi åkte till olika andra byar i omgivningarna: Villarrasa, Niebla, Rociana, Bonares, Bollullos par del Condado och Aznalcázar. Vi var även en tur till Aracena för att träffa Annika och hennes familj. Samma Annika skolade jag också in i jobbet som distanslärare under min vistelse i Spanien. Då insåg jag verkligen hur komplext jobbet ändå är, fast det kan kännas så enkelt emellanåt. 

Efter påskens alla processioner åkte vi äntligen hem igen. Det kändes äntligen både att åka dit och hem, så som det brukar göra när jag varit ifrån Spanien rätt länge och stannat där ett bra tag. Då är det dags att åka hem. Det är ändå i Sverige vi bor. Vi åkte hem till borttinande snö och leriga grusvägar och det var bara två veckors jobb kvar innan min andra föräldraledighet tog vid. Den gick också fort, kan jag säga. Först var vi lediga i maj och juni, det var varmt men jag badade knappt eftersom jag var helt upptagen med att hålla koll på G som lärt sig både gå och prata en del i början av året. Vi var mycket i skogen och vandrade runt. Det var härliga och ganska kravlösa dagar - minns jag det som. 

Sedan blev det midsommar och jag tog G med mig på nattåget ner till Västkusten. Några dagar innan hade vi hittat något som såg ut som drömhuset på en ö. Jag var bara tvungen att se det och när både huset och ägarna kändes rätt samt att M fick jobb endast tre timmar efter det att han hade skickat in sin ansökan, kunde vi inte annat än att tacka ja. Vi tackade ja till en flytt på hundra mil, från skog till hav. Vi tackade ja till ett liv på landet, till ett liv närmare familjen. Vi tackade ja till att lämna allt vi känt till de senaste åren och hela vårt umgänge. Men vi gjorde det ändå: vi fick till en flytt och vi flyttade! Detta är utan tvekan den största förändring vi gjort i livet sedan vi fick G. Och det känns faktiskt bra. Vi trivs! Det enda jag riktigt, riktigt saknar med Umeå är mina vänner. Det gör jag faktiskt. Jag försöker hålla kontakt med dem, med er, så gott jag kan och ni med mig och det är jag oerhört tacksam för. Samtidigt försöker jag knyta nya kontakter här. Det går kanske inte så raketfort som jag trott, men jag känner verkligen på mig att det är på gång. 

Den största förändringen för G, förutom att vi har flyttat, är att han har börjat på förskolan. Han var sjuk en del i början, men nu verkar det ha stabiliserats (peppar peppar!) Han trivs där och fröknarna känns bra. De verkar ändå vara lite intresserade, av hans tvåspråkighet och har hittills åtminstone lärt sig ett av de viktigaste orden: botas för stövlar, kanske även pipo för napp. 

Den största förändringen för miljön, som vi gjort, är att cykla. Det har jag ju skrivit om tidigare, men det är faktiskt en väldigt stor del av vår vardag. Vi cyklar himla mycket! Tänk så många kilometer bil vi inte kör. Tack för det, tror jag att miljön hälsar!

Nästa år vet vi ännu ingenting om. Vi har inte så många planer förutom att åka till Spanien en sväng, troligtvis på våren, och till Umeå i slutet av sommaren. Båda besöken föranleds av religiösa ceremonier, hade jag kunnat skriva, men vad jag menar är såklart fester. I Spanien ska Ms äldsta brorson ta första nattvarden iklädd en sjömanskostym, och i Umeå ska min vän A gifta sig iklädd brudklänning. Nej, vad de ska ha på sig vet jag faktiskt inte, men jag gissar och hoppas! Högst troligt kommer jag även att bli moster, vilket känns helt fantastiskt och väldigt spännande! 

Så nu får vi väl tacka detta år, 2018, för allt det har gett oss: en lång spanienvistelse, ett nytt hem på en ö och några nya bekantskaper. Det har gett oss en varm fin sommar, varsin elcykel och en stor dos med ord till G att uttala och förstå (det senaste tillkomna är nog spårvagn/tranvía). Så får vi hälsa år 2019 välkommet och se vad det har med sig för överraskningar till oss! 

Du G, kommer inte minnas något av detta år, antagligen, men nu har du ändå fått läsa det här. Jag, kanske kommer minnas en del, men det kan ändå vara fint att spara på en ur minnet skriven sammanfattning. Ni, läsare, hur har ert år varit? Vad vill ni spara på för minnen ur detta år till framtiden? Och vad hoppas ni på inför nästa?

Första helgen i december

Så kom den första helgen i december. Ingenting inplanerat annat än att M skulle jobba både lördag och söndag, och att jag skulle vara ensam med G. Jag hade funderingar i slutet av arbetsveckan att höra av mig till någon och kanske fråga om att ses. Kanske bjuda på fika eller lunch, eller middag? Är middag för seriöst när man inte känner någon? Antagligen. Det blev inte av. Jag hörde inte av mig till någon och ingen hörde heller av sig till mig.

När jag kom hem på fredagskvällen var det krig. Alla andra hade satt upp söta adventsstakar och vackra stjärnor i fönstren, utom vi. Jag visste inte ens var stjärnan var, men efter en stunds letande i de sista ouppackade flyttkartongerna hittade jag både stjärnan och en krok. Upp kom den, men när den inte lös med en gång la jag mig i soffan redo att ge upp. "Dumma lampan!" reciterade G. Bra sagt, tänkte jag. M skruvade åt glödlampan lite och så lös den! Så, nu bor vi också i ett julmys och inte bara i ett mörkt svart hål!

Nyetablerad men ändå etablerad kände jag mig när vi kom fram till Torget här på ön för att vara med när den stora granen tändes. Redan på förmiddagen hade vi varit med och tittat på när tre män reste och tände en gran vid affären. Det var liksom förfesten, tänkte jag. Den stora festen skulle vara senare, på torget. Och jag hade haft rätt. Det var säkert hundra personer där, eller åtminstone sjuttiofem. Det såldes lotter och glögg med pepparkakor till. Säkert annat också, som jag inte lyckades se ordentligt i trängseln och vimlet. G satt först i vagnen men jag tog upp honom när bandet skulle spela. Det var ett tvåmannaband bestående av två män i övre medelåldern. En spelade dragspel och den andra både sjöng och spelade gitarr. G och jag tyckte att det svängde och vi dansade lite och sjöng med efter bästa förmåga. G var helt fastklamrad på mig. Först hade jag honom på höften och sedan på ryggen, och därifrån hoppade han inte ner av fri vilja, kan jag säga. Det var först när vi tog oss förbi granen och lite uppåt slänten som han kunde sättas ner och jag kunde vila lite.

Nyetablerad men ändå etablerad - ja. Jag träffade flera av mina nya bekantskaper här. Hon med tre barn, hon med en bebis, kulturdamerna som jag läser och pratar om böcker med. Några grannar och några andra. Det var fint! Efteråt gick vi bara hem. Jag satte G i vagnen och vi vandrade ovanligt upplivade hemåt för att äta en caldo de pollo som jag hade kokat under ungefär hela eftermiddagen. Kycklingsoppa, med grönsaker som hade fått sjuda på eftervärmen medan vi var ute. De var väl genomkokta när vi kom in. Jag kokade fjärilsmakaroner till, eftersom vi inte har riktiga fideos. (Det kanske du kan ta med dig, Annika?) M kom hem bara några minuter efter oss och vi åt tillsammans.

Senare på kvällen gick jag ut igen för att fota granen. Ni ser den på fotot ovan. Det är mörkt nu. Havet är helt svart och himlen med. Nu blåser det på och idag har det varit ett sådant ruskväder att jag inte pallat ta mig ut någonting, förutom precis nu när M la G. Då gick jag en kort sväng för att få lite luft i lungorna. Det känns så instängt att vara inne en hel dag, men ibland är det där nivån ligger.

Det har varit en fin helg ändå. Jag och G har hunnit umgås och jag har lagat en massa mat. Nästa helg kanske det blir lite julbak, och om inte annat en tur till Göteborg. Jag är så glad att G tycker om att läsa böcker, och även titta på lite andra barnprogram än Pino, att han har accepterat att vi mest hängt i soffan. Jag är också tacksam över att han inte har lyckats riva ner julstjärnan, även om han mer eller mindre har försökt!

Känna sig hemma

Imorgon ska jag åka hem till Umeå, höll jag på att tänka. Hem? Jag bor ju inte där längre, nu bor jag här på en ö i havet. Men jag har ju ändå rätt att känna mig hemma i Umeå, efter tio år. Jag ska dit och sova på hotell, träffa kollegorna och kanske köpa lite kläder. Framförallt ska jag visa Annika min före detta hemstad. Kanske är det fortfarande min hemstad eftersom jag inte flyttat till någon ny stad. Det kan vara min hemstad, Almonte kan vara min hemby och där jag bor nu kan vara min hemö. Hem-ö. Ön där jag bor, mitt hem.

Så vad är Göteborg? Ja, det kan väl vara min ursprungsstad, och Mölndal är staden jag är född i, även om jag inte insåg förrän jag gick i gymnasiet att Mölndal och Göteborg faktiskt är olika städer.

Det är fint att känna sig hemma på olika platser, tänkte jag när jag lagade mat. Att få åka till olika platser och känna igen sig och trivas. Min drömplats är Järvsö i Hälsingland, där vi hade stuga fram till det år jag blev tjugo. Jag hade ångest varje gång vi åkte därifrån. Jag älskade att vara där. Den bästa gången var nog när jag var där en vecka ensam, strax efter att jag tagit studenten. Jag bara trivdes och njöt och hade det bra. Lite ensam kände jag mig, men ändå hade jag mina grannar som jag säkert träffade varje dag.

Som liten drömde jag om att bo där. Jag hade sett ut ett hus och allt. När jag var kanske sexton monterades huset ner och flyttades och restes någonstans utanför Bollnäs. Onödigt, tyckte jag. Nu när jag gått och drömt om det så länge. Det var en faluröd timmerstuga som låg nere i en liten sänka vid en å. Ett perfekt ställe för myggen. Ett perfekt ställe för mig att drömma om.

Sedan, i och med gymnasiet, kom drömmen om Spanien och jag åkte faktiskt iväg tillsammans med min vän S, till staden Salamanca mitt på den iberiska halvön. Där bodde vi i ett läsår och lärde oss spanska. Jag lärde även känna en massa spanjorer och så vidare... Sedan åkte vi hem och jag bodde ett år i Göteborg medan jag hade ångest. Då tänkte jag: här kommer jag alltid känna mig hemma. Och kanske är det sant. Sedan dess har jag ju inte testat på att bo där igen. För sedan blev det Umeå i två år och sedan Almonte, Umeå igen i åtta år och nu är vi här på holmen och äter gratisäpplen från gratisäppelträden, och gratispäron från päronträdet vid kyrkan. fast de är fallna nu. Bara ett skatbitet sitter kvar.

Vi vandrar runt bland klipporna med G och jag känner mig hemma. Det gör G med, utan tvekan. Han lever ju i nuet mest av oss alla. Jag frågade M förut hur han kände det med flytten och han sa att det kändes bra. Det är bara jobbet som är lite tungt, men det kanske får en lösning det också.

Man kan landa i livet på många olika ställen vid många olika tidpunkter. Jag vet ju att vi inte kommer bo här, åtminstone inte i just det här huset, i hela livet, men kanske blir detta en språngbräda varifrån vi kan utgå när vi letar ett mer permanent hem. Ifall vi någon gång skulle kunna och vilja köpa något. Lite billigare på Tjörn är det än i storstaden Göteborg. Inte just här på holmen men på andra lite mer lantliga ställen. Kanske blir det något sådant någon gång. Om man nu ska köpa... annars kan man ju också hyra.

Mot Umeå imorgon alltså. Ensamtid på buss och tåg och middag med syrran i stan. Sedan sluter Annika upp i Stockholm och förhoppningsvis är vi pigga nog även på morgonen när vi kommer fram för att orka med det program jobbet planerat för oss. Det ska bli härligt att åka iväg, och säkert ännu härligare att komma hem igen!

Vi säger hej till västkustlivet

Så har vi landat på den lilla holmen på västkusten, en bit norr om Göteborg. Tack och lov för broförbindelsen, men fy fasen vad jobbig den är att cykla över - bron från den lilla ön vi bor på till den större ön Tjörn. Uppför uppför uppför, platt, nerförnerför, uppför, nerför - framme på Tjörn. Och tillbaka är det samma visa, men när man äntligen kommer ner för bron är det uppför nästan hela vägen hem, förutom en bit då det är platt. Jag måste ha en elcykel, och det nu! Jag kommer aldrig palla att cykla med G till förskolan utan elcykel. Det är helt enkelt för mycket uppför och nerför här! Bil säger min mamma, bil säger Ms mamma. Cykel - säger vi. Vi måste få testa att leva vårt liv såhär, och se hur det funkar. Ingen av oss vill ha bil och hittills har vi klarat oss bra. M tar sig till jobbet och vi lyckas handla då och då, både lite längre bort och i affären här. Dyr affär, men ändå, det går ju att handla där. Bättre utbud än butiken i Dorotea har de åtminstone!

Lastbilen med alla våra saker fick precis plats på gatan. Tjugo centimeter på vardera sida hade de att spela med, och de fick backa ut sedan när de skulle härifrån. Att låta en flyttfirma ta flytten var helt klart värt. Så himla skönt att slippa bära ner tvättmaskinen och sängarna och soffan själva för trappan i Umeå. Vi hade aldrig klarat det! Jag skulle inte orkat fysiskt. Sedan var det såklart också skönt att slippa köra genom hela Sverige med alla saker och lille G. Det hade varit jobbigt! Så - mitt tips till de som ska flytta långt är att anlita en flyttfirma. Skicka efter offerter från flera och jämför. Var ute i ganska god tid!

Vi sov en natt till hemma hos mina föräldrar sedan flyttlasset kommit. M var och packade upp det nödvändigaste och jag stannade med G och pappa i deras hus under tiden. Det var skönt - särskilt som jag hatar att packa upp. Kanske är det även därför jag knappt packat upp någonting sedan vi flyttade in för en dryg vecka sedan. Vi har ju det viktigaste på plats nu, och det känns tråkigt och jobbigt att kika i resterande halvfulla (?) kartonger. Dessutom har jag ingenstans att lägga sakerna än. Vi måste montera upp bokhyllan först och få i ordning i klädkammaren. Det är lite fix och pill kvar helt enkelt, men väldigt lite tid. Och mindre tid blir det nu när jag ska börja jobba på måndag. Bara 50% visserligen men utan någon som helst barnomsorg blir det ett pussel att få ihop vår tid ändå. De två dagarna M är ledig per vecka ska jag arbeta, och sedan sprida ut resten av timmarna på övriga veckan har jag tänkt. Fantastiskt att jag har ett så flexibelt jobb!

Sedan vi flyttade in här har vi fått vara med om mycket växlande väder. En dag var det storm, några dagar har det regnat, idag blåser det 10 meter per sekund, men vi har även haft dagar då solen tittat fram. Jag har badat en gång i havet, från en badstege nära vårt hem, medan G sov i vagnen. Det var ljuvligt. Så stilla och vackert. Ganska klart vatten. Tången som rörde sig sakta i havet. Böljande.

Det känns bra det här! På det stora hela känns det bra. Jag börjar vänja mig vid huset, vid att det finns tre dörrar ut och hur vi ska göra för att ha koll på att G inte rymmer genom någon av dem. Min snickarkunnige far har satt upp en grind för köket (öppen planlösning), så att G inte kan gå dit och sätta på plattorna (ingen barnsäker spis), och det är underbart. Det är så skönt att kunna "stänga in sig" i köket utan att G kommer dit och drar i alla lådor och samtidigt har jag koll på honom i och med att det är så öppet.

De svenska sommargästerna verkar ha gett sig av. Idag var några tillbaka och tittade på Tjörn runt, en stor kappseglingstävling, men i veckan har det varit ganska tomt på snyggt (läs: rikt) klädda människor. De ser så rika ut, så olika mig... Men de som bor här året runt är inte lika uppklädda, och eventuellt inte heller lika rika. De flesta som bor här året runt verkar vara 50 år eller äldre. Det verkar vara få unga och få barn. Jag har inte träffat någon jämnårig riktigt än, inte som jag lärt känna. Det längtar jag efter. Jag antar att det kommer när G börjar i förskolan. Där är ju de andra barnen, och deras föräldrar är väl mer eller mindre i vår ålder. Hoppas vi hittar några vänner där!

Samtidigt: så rik man kan känna sig av att få bo så här. Av att inte behöva åka hem till en bostadsrätt i centrala delarna av en större stad och trängas och lyssna på spårvagnen. Jag känner ett lugn när jag kommit över bron med cykeln och är tillbaka på holmen. Det är vårt hem det här nu. Och det känns fint!

Vi tar farväl av Umeå

Vi cyklar runt med G på den nya cykelstolen och med den nya blåa hjälmen på huvudet och tar på något sätt farväl av Umeå. För knappt elva år sedan kom jag hit för första gången. Jag kräktes på tåget innan jag klev av, på grund av all uppdämd nervositet. Drömmen om Norrland skulle levas och nu har jag levt den.

Inte en röd stuga i skogen, precis.

Först levde jag den i ett studentrum på Mariehem, en trappa upp, nära Nydalasjön. Det var en bra korridor med endast sex rum. Alla var inte ens alltid bebodda under de två år jag bodde där, men de som bodde där var överlag trevliga och fina människor. Dessutom hade vi det faktiskt riktigt rent och fint i korridoren, långt över förväntan.

Mitt skrivbord i studentrummet. Gardin från loppis: en i fönstret och en som duk. Det tjocka spansk-svenska lexikonet var alltid redo.

När jag bott där i två år var det dock dags för lite sydligare breddgrader, kände jag. Så jag flyttade till Almonte. Där bodde jag i ett läsår och sedan bar det av norrut igen, med M i släptåg.

Att hitta en tvåa var betydligt svårare än vad jag trott, men med tre års kötid gick det ändå att få en dublett, med superlitet kök, på bottenvåningen på Ålidhem. Här i Umeå heter det förövrigt "på", att man bor "på" olika stadsdelar. Detta lät helt fel i mina öron eftersom det i Göteborg heter "i", t ex att man bor i Högsbo, dock på Hisingen eftersom det är en ö. (Tur då att vi ska flytta till en ö nu, så det inte blir så stor omställning just med prepositionsanvändandet angående var vi bor!) Där på Ålidhem bodde M och jag i tre månader, sedan åkte han tillbaka till Spanien pga pengabrist och brist på realistisk plan. Då flyttade en blocketbekantskap från Skåne in. "Ni kanske blir vänner för livet", gissade min pappa innan hon kom. "Nej", sa jag. Men pappa hade mer rätt än jag, för vi är fortfarande kompisar!

På Ålidhem hade vi en liten uteplats och en sommar hade jag
 lyckats skapa en liten fin trädgård med både krasse och ringblommor, 
trots den värdelösa jordmånen (lera och rötter).

Sedan kom M tillbaka till Sverige i november 2012 och flyttade in hos mig, då hade min vän redan flyttat ut. M och jag bodde där till sommaren 2014 då vi flyttade dit vi bor nu, på Tomtebo. Nära sjön och nära skogen. Så underbart!

Nu ikväll cyklade vi runt hela Nydalasjön med G där bak, och vi konstaterade att det var som att ta farväl. M har bott här permanent i nästan sex år, och jag i tio. G är född här och det kommer alltid att stå Umeå som födelseort i hans pass. Det är lite vemodigt att lämna, vilket jag har skrivit flera gånger förr, men samtidigt underbart att det faktiskt känns i hjärtat att det kommer att bli bättre dit vi flyttar. Det handlar inte alls om att det är dåligt här i Umeå, tvärtom - det är fantastiskt på många sätt, utan om att vi nu är en liten familj och att vi kommit fram till att närhet till resten av familjen faktiskt blivit viktigt. Att kunna ses spontant, och inte i tio dagar i sträck, utan kanske i två timmar, med mina föräldrar känns väldigt skönt! Att kunna träffa syrran någon dag under helgen! Det blir fint tror jag. G får närmre kontakt med dem, och på köpet blir det dessutom närmre till Spanien.

Tack Umeå för dessa år! Tack för det du gett oss i form av underbar natur och norrländskt lugn. Tack för de vänner som vi funnit här och de arbeten vi haft. Tack för studietiden och UB. Tack för allt, tack för oss!

Om mindre än en vecka går flyttlasset. Nu är det sista rycket!

Hur kom detta sig egentligen?

- Jag vill inte bo i nåt jäkla kaninbo, sa M en fantastisk kväll, en vecka före midsommar när jag visade honom de fyra lägenheter jag sökt i Göteborg med omnejd.

- Men det är så det är, sa jag. Det är vad som finns.

- Varför hyr vi inte en villa? kontrade M.

- Ja, jag har inte letat efter några villor. Du kanske kan leta? svarade jag, varpå jag liksom blev så provocerad, på ett bra sätt, att jag sökte själv, med M bredvid mig i soffan och midnattsljuset utanför.

Jag sökte och hittade fantastiska villor i Askim för 24 000 i månaden, och liknande objekt. Haha, det har vi ju aldrig råd med! Jag som tjänar mest av oss två får ju inte ens ut det efter skatt. Men sedan, som av en händelse, trillade vi över annonsen om villan på ön nära mina föräldrars sommarställe. Först förväxlade jag Klädesholmen med Kärringön och började förklara för M att det aldrig skulle gå (färjeförbindelse), men sedan kom jag till sans och förstod var det låg, helt perfekt, egentligen.

Häromdagen fick jag en kommentar angående hur det kom sig att vi valt landsbygden istället för staden, och den eventuella vintertida folktomheten. Ja, hur gick det till? Jo, vi har faktiskt alltid pratat om att bo på landet, eller i ett mindre samhälle en bit utanför Göteborg. Samtidigt har det känts helt omöjligt eftersom det då blir långt till mina föräldrar och kanske även långt till jobb för M, och därmed kommer det nästan inte vara någon idé att flytta dit (läs Bollebygd, Horred, Gråbo osv.). Kungsbacka har vi varit lite inne på, men jag tackade nej när vi fick erbjudande om visning där eftersom lägenheten låg på markplan. Företaget jag är anställd av har ett kontor där, men det var lite osäkert hur det skulle bli med jobb för M.

Men så kom bara detta hus till oss, den där skimrande kvällen. Vi kommer att få en vardag där, och vardagen blir ju alltid lite grådassig så småningom. Vardagen är ju ingen julikväll precis, men jag tror ändå att det kan bli bra. Med tanke på att vi länge pratat om att vi vill bo mer lantligt än Göteborg, och med tanke på att det ligger nära mina föräldrars sommarställe, där de faktiskt är ibland även under vinterhalvåret, så känns det hittills som ett väldigt bra alternativ. För bra för att tacka nej till, tänkte jag när jag sett huset och lärt känna värdparet lite grann. Hyran är rimlig med tanke på vad huset kan vara värt, och vi har råd att betala den med våra löner. Sedan att M fick jobb 15 minuter på cykel från huset, tre timmar efter det att han skickade in ansökan, har ju också spelat in.

Självklart har jag tänkt på den eventuellt folktomma vintern. Jag har testat tanken om att det kommer att bli tråkigt där på vintern. Inget att göra. Men så har jag också tänkt: Vad gör jag i Umeå om vintern? Och vad skulle jag göra i Göteborg? Jo, det jag gör i Umeå om vintern är följande: arbetar, tar hand om hemmet, lagar mat, tar hand om vårt barn, promenerar, pratar i telefon, träffar vänner lite då och då, men mer sällan än på sommaren har jag en känsla av. Innan vi fick barn gick vi på bio ibland. Sedan ser vi ju en del på TV också, som alla andra. Serier och sånt. Rapport. Och så kom jag fram till att allt det där kan vi ju göra även på Tjörn. Det finns till och med ett akvarellmuseum, där man kan vara med på skaparverkstad, precis som på Bildmuséet i Umeå som vi har besökt ganska flitigt i perioder. Och om jag inte helt missminner mig finns det också biograf i Skärhamn. Jag är lite osäker på utbudet bara. Det finns minst två restauranger på självaste ön där vi ska bo, och ganska mycket natur när man bara passerat bron.

Och angående det folktomma: på något sätt kommer jag att behöva skaffa mig vänner. Antingen genom M, eller genom G, eller alldeles på egen hand. G ska ju börja i förskola till hösten och kanske finns det några föräldrar där som man kan hänga med? Eller så får M någon trevlig kollega som vi kan ragga upp som sällskap under vintern. Vi vet inte. Lite synd är det ju att jag ska sitta hemma och jobba och inte få automatiska sociala kontakter via jobbet, men å andra sidan borde jag hitta åtminstone en eller två att prata med på fritiden ändå. Jag är ju rätt översocial och har oerhört lätt för att prata med vem som helst.

Jag tycker att det känns så himla skönt att vi inte ska flytta till Göteborg. Jag längtar aldrig till stadspuls utan mer ut till det lugna i naturen. Tanken att flytta till Göteborg handlade bara om att min familj bor där, inte om att jag längtade till själva staden. Därför känns det helt rätt att  vi valt landsbygden och den lilla ön framför höghus och spårvagnar. Men hur det blir - ja, det får ju framtiden utvisa!

Packa ner och packa upp

En av mina värsta är att packa upp. Jag drar mig verkligen länge för att packa upp. Ibland flera veckor. Nu har jag till exempel fortfarande inte packat upp resväskan helt som G och jag hade när vi var till Göteborg, och då var den ändå redan reducerad eftersom jag lämnade kvar en hel del kläder där. Det kändes nämligen onödigt att dra upp massa grejer till Umeå för att sedan bara några veckor senare ta ner det igen till samma plats. Men väskan ligger där med några få pinaler i, bland annat mina fleecefodrade "träningsbyxor" som jag har ibland när jag promenerar och det är lite halvkallt samt Gs fodrade gummistövlar som M köpte till honom när vi kom från Spanien i april. Han älskar dem men jag vill inte att han ska ha dem i värmen. Hans fötter svettas liksom i sandalerna, hur blir de inte då i fodrade svarta stövlar? Hu!

En dag, eller kanske två, sedan vi kom hem hit från Göteborg har jag varit ute och gått med G när han sov middag. De andra dagarna har jag försökt göra lite nytta inför flytten. Jag har rensat ut bland mina kläder, rensat ut bland de nu för små bebiskläderna och fått ihop 5 matkassar, och jag har senast idag rensat ut en byrå. Jag har även packat ner nästan allt som var i bokhyllan, bebiskläder, koftor och vinterkläder, lite annat smått och gott och så vidare. Det känns bra att rensa och rätt skönt att packa ner. För då vet jag att dels har vi mindre skit när vi flyttar in i huset, och dels har jag mindre kvar att packa när det väl närmar sig. Trots det kommer det nog bli en del. Jag undrar hur många kubikmeter vårt bohag egentligen kommer att ta upp i lastbilen. Arton har flyttfirman räknat med. De säger att det är normalt för en tvårumslägenhet, och det är det nog. Jag hoppas att vi inte har för mycket och måste betala extra. Jag hoppas även att kommande hyresgäster vill köpa vår tvättmaskin och diskmaskin. Jag hoppas att allt går bra. Tur har vi i alla fall som har en sakletande granne som säger att hon gärna tar grejer som vi inte vill ta med oss. Hon ska lägga ut det i bortskänkesgrupper sedan, säger hon. Och jag säger bara gärna! Ta vårt gamla bord och Gs barnstol som ändå är halvtrasig! Ta det bara! Tack!

Det är mycket funderingar kring packning i mitt huvud just nu. Vilket porslin ska vi ta med och vilket ska vi lämna?  (Det gamla är fult och tråkigt och det nya är kantstött.) Ska vi ta med alla glas? Alla bestick? (Vi har lite blandat nu av nytt och gammalt.) Jag funderar på hur man monterar isär trådbacksställningar (antagligen tvärtom mot när man monterar dem), jag funderar på när M ska börja packa. "Tú tranquila," sa han idag när jag frågade. Okej, bra. Jag ska alltså inte bry mig eller oroa mig. Han verkar planera att göra det på semestern, vilket i och för sig är logiskt, men då är det bara knappt två veckor kvar. Men hur lång tid kan det ta när man väl sätter igång? För min del känns det dock skönast att ta några lådor om dagen. Jag vill inte stå där och vara råstressad sista två dagarna. Det blir ju inte så mycket tid heller med G springandes runt fötterna. Jag har hittills bara packat när han sovit, för att han inte ska vara där och dra upp saker igen, alternativt klättra i lådan. Man vet ju aldrig... Det finns mycket spännande.

Och spännande ska det såklart bli att flytta! Så himla skönt, förhoppningsvis när vi sitter på tåget ner och allt är klart. Så skönt när allt är uppackat (hur lång tid kommer inte det ta, seg som jag är?). Fint ska det bli att komma i ordning i vårt nya hem. Köpa barngarndiner till Gs rum och kanske nytt porslin?

Flyttips jag har fått hittills har varit: packa allt du kan nu och märk upp alla lådor. Och jag går väl efter det ganska bra. Jag har skrivit en lista över alla "områden" som behöver packas ner, så som klädkammaren, bokhyllan osv. Men sedan är det väl bara att göra det! Liksom det bara är att packa upp när lådorna kommer fram!