tisdag 31 december 2024

Året 2024

Så var även detta året till ända. Vad fort det går! Fortare för varje år som går. Man börjar bli gammal, medelålders, eller åtminstone nästan?

2024 var året jag försökte hålla koll på vad jag åt, i efterhand. Inte som en diet, mer som en strävan att äta mer vegetariskt och mindre kött. Nu har jag räknat ihop det. Totalt 346 mål (lunch och middag) registrerades. Vegetariska mål: 201 (58%). Mål med kött: 102 (29%). Mål med fisk: 43 (12%). Att skriva upp hur jag ätit i en kolumn i familjekalendern märkte jag gav mig motivation att äta mer vegetariskt eftersom jag såg det som positivt att skriva "veg" istället för "kött" ett mål, då mitt mål är att äta mer vegetariskt och mindre kött. Så kanske fortsätter jag med detta även nästa år.

Jag hade också en tanke om att försöka registrera hur mycket vi körde vår bil, eller hur ofta, men det var deprimerande eftersom den användes nästan varje dag i kalla januari, så jag släppte det. Istället tog jag reda på hur mycket jag cyklade mellan slutet av maj och början av september. 45 mil blev det!

2024 var året jag virkade en temperaturfilt. Jag är nästan klar, har knappt 4 varv kvar. Jag får skriva om den i ett annat inlägg när den är klar, tror jag allt. 

Detta år började G tvåan och ägnade sig åt kanske lite för många fritidssysselsättningar, åtminstone under hösten. Under våren var det bara simskola en gång i veckan, som jag minns det, men under hösten var det förutom simskola även DJ-skola (visserligen bara 5 gånger) och pianolektion en gång i veckan. Pianot kunde han, som tur var, göra på fritidstid i skolans lokaler och vi behövde inte skjutsa honom någonstans. Däremot behövde vi göra pianoläxa varje vecka, något det varit liite svårt att motivera honom till. Jag känner mig lite kluven. Jag vet att han älskar musik, för han lyssnar på musik väldigt mycket och gillar att leka DJ och dansa, så jag vill att han ska lära sig spela något instrument. Samtidigt får det inte slå över till att han känner sig pressad och tappar lusten. Låter jag enbart hans lust styra kommer han inte öva på en enda pianoläxa till, tror jag... Så jag behöver pusha honom lite, för han tycker ändå det är roligt när han knäcker en låt, tror jag. Tror jag, tror jag... Tips och råd någon?

Detta var året när M bestämde sig för att jobba halvtid och plugga halvtid under våren. Det visade sig vara lite mer jobb än han tänkt med de där kurserna. En klarade han, den andra inte. Men han gjorde verkligen sitt bästa, det får man ge honom. Under hösten har han haft ett heltidsschema men tagit ledigt utan betalning ganska ofta, för att orka. Det är slitigt att arbeta som busschaufför. Särskilt som man egentligen är konstnär.

Detta var också året vi åkte till Spanien på semester under sommaren. Jag tog 3 föräldraledighetsveckor för att kunna vara ledig även när vi kom hem. Det var lyckat att vi åkte tåg fram och tillbaka och det var lyckat att vi åkte så tidigt på säsongen, för att missa de värsta turiststormarna. Samtidigt funderade jag en del på turismen under resan. Det är inte helt lätt och inte enbart positivt med turism, tror jag.

Detta var även året Ms lägenhet i Spanien till sist blev såld! Detta var väldigt skönt för både honom, mig och hans bror som varit den som tagit hand om uthyrning och skötsel. Han fick lite mindre än han ville för den men blev av med ett problem och ett ansvar. Och dessutom fick han ett kapitaltillskott på sitt konto i Sverige och kunde amortera av en bit av vårt lån på radhuset här. Så nu ligger vi lika i hur mycket vi lagt in i vår bostadsrätt, vilket känns väldigt bra.

2024 var året vi skaffade husdjur! Lena och Stina. Två kanariefågelhonor. G och jag peppade halva vintern, hela våren och hela sommaren. Sedan var han intresserad i 15 minuter. Det är enkla djur. De flaxar runt, piper, äter och skiter. Jag borde väl ägna dem lite mer tid, men ja... De klarar sig. Och det blir mer till sommaren när jag tar ut buren på altanen och sitter och virkar och småpratar med dem. Nu står de i ett hörn i vardagsrummet. De har åtminstone varandra, de får mat och vatten och salladsblad och någon ny pinne ibland i sin ganska stora bur. Jag borde köpa leksaker åt dem, borde försöka klickerträna dem med mer tålamod... En annan dag.

2024  var också året jag var ovanligt mycket i Stockholm med jobbet. Tre gånger på våren och två gånger på hösten tror jag det blev. Jobbframgångarna har dock varit stora, och ett av huvudstadsbesöken var nödvändigt för detta.

Årets höjdpunkter: Semesterresan till Spanien. Dagarna i Bordeaux och Baskien. Försäljningen av spanska lägenheten. 

Årets bottenskrap: Att jag varit krasslig ganska mycket under hösten. Ryggskott, magont, halsfluss... Att det varit brutala krig i vår omvärld. Att eleverna använder AI.

Årets framgångar: Att jag i allra högsta grad bidrog till att kamma hem två stora avtal till jobbet vilket betydde att vi inte behövde avskeda utan istället kunde anställa. Att jag fick ordna ett internationellt utbyte. Att G lärde sig läsa med flyt och spela piano litegrann. Att M fick godkänt betyg på en kurs han läste på komvux i våras.

Förhoppningar för 2025: Jag hoppas att vi får vara friska och att livet rullar på. Jag hoppas också att jag kan komma igång med att bjuda hem folk lite oftare. Jag hoppas att G utvecklar sunda och trevliga kompisrelationer, att det går bra för honom i skolan och att han tycker det är roligt att gå dit. Det tycker han nu, så det ska nog inte vara några problem. Jag hoppas också att han fortsätter tycka det är roligt att spela piano. 

Hur har ert 2024 varit? Höjdpunkter, bottenskrap och framgångar? Förhoppningar och tankar inför det nya året?

Gott nytt år!

onsdag 25 december 2024

Årets bästa dagar

Kanske minns jag inte allt riktigt rätt, och än är inte året slut, men jag dristar mig ändå till att skriva om årets bästa dagar 2024. Med risk för att upprepa mig från tidigare reseinlägg och med risk för att vara allt för detaljerad, får ni (ni som orkar) här läsa om dessa två dagar, som jag bevarat och plockat fram hela hösten, som tröst mot mörkret. De två dagarna i Lekeitio.

Vi vaknade på det lilla pensionatet i Donostia San Sebastian och gick ner till ett café på en tvärgata och åt frukost. Det var spansk frukost i Baskien och det kändes hemma. Rostade bröd med tomat och skinka, som jag minns det. Apelsinjuice till barnet, antagligen. Te till mig. 

Vi gick ut och tog in Donostia på morgonen. Lugnare än på kvällen, som jag minns det. M skulle till en speciell gatukorsning i gamla stan där man såg två kyrkor åt vardera håll. Han var inte helt säker på var det låg och vi hade lite bråttom för jag ville med bussen där vid halv elva snåret. Men vi traskade på i ganska bra takt och plötsligt hade vi hittat det. M tog bilder med någon speciell effekt och sedan gick vi därifrån för att leta oss tillbaka till pensionatet för att checka ut och ta  våra väskor. På vägen dit råkade vi dock gå  förbi en bokhandel och kunde inte låta bli att gå in. Pianomusik i bakgrunden och i källarplanet hittade jag några intressanta böcker. Reyes de la montaña till mig och någon annan bok till G. M hittade också en fint illustrerad bok över världshistorien. Ganska stor, men den skulle med. Jag hetsade tillbaka familjen till pensionatet och hann givetvis inte se att de första ca 30 sidorna i boken jag köpt till mig helt enkelt inte fanns med i boken. Ett feltryck troligtvis, för det såg inte ut som om någon rivit ut dem. Jag kontaktade förlaget sedan men de kunde ingenting göra. Kvittot hade jag slängt, Donostia hade jag rest vidare ifrån och skulle inte passera igen under sommaren. Nåja, boken var bra ändå.

Väl på pensionatet tog  vi våra väskor, växlade några ord med ägarinnan och skyndade till busstationen. G sa sedan att det var dumt att jag varit så stressad och det kan jag ju lätt hålla med om. Men jag ville skynda till vilan i Lekeitio, hur smart det nu är? Pero bueno, vi hann i tid och ställde oss i kö för bussbiljetterna - som inte skulle köpas i kassan utan direkt på bussen. Nu vet vi det till nästa gång!

Väl i Lekeitio antog vi en ganska lång vandring med allt  vårt bagage. Det är väl märkligt? Man åker hemifrån med ganska mycket bagage men tycker att okej, detta är max. Några stora väskor, några små. Men sedan under resans gång läggs bagage till. Någon köper mer fika, en påse extra, några köper böcker som knös ner... osv. Så ja, där gick vi längs Lekeitios smala varma gator och letade oss fram mot vårt hotell, som visade sig inte ens ligga i Lekeitio utan i grannbyn Mendexa. För att komma dit behöver man passera en bro högt över den lilla floden Río Lea. Vi tittade ner. Vattnet var helt klart. Där såg vi fiskar stå stilla vid brofästet. Ganska stora såg de ut.

Vi pausade vid en allmän vattenkran och drack och skvätte vatten över våra huvuden. Sedan fortsatte vi. När vi väl kom fram och såg stranden Karraspio kände både G och jag den härliga lättnadskänsla som vi känt föregående sommar när vi efter en lång varm promenad kommit fram till Sunne Sommarland. Kroppen vet att den snart ska få svalkas i vatten. Så skönt det kommer bli! Så vi gick in, checkade in i hotellets största rum med utsikt mot skogen på baksidan, och gick ner och åt lunch. Bytte några ord med ett tyskt par som satt vid bordet bredvid. Sedan badade vi. 

Vattnet var inte särskilt varmt, dvs inte Spanien-varmt, men så var vi också vid nordkusten i Baskien och inte vid sydkusten i Andalusien. Det var ändå ett så härligt dopp eftersom omgivningarna var så vackra och G vad så lycklig i vågorna. Gröna slänter, den lilla ön mitt i viken, lugnet. Vi gick över de vassa stenarna till den lilla stranden invid floden. Där doppade jag mig och simmade både med och mot strömmen i den turkosblå vattnet, vilket var två helt skilda upplevelser. Botten var syrefylld på något sätt och det bubblade rejält när jag satte ner fötterna. Jag frågade badvakten varför det var så men han hade inget svar. Jag antar att det har med tidvattnet att göra.

På kvällen promenerade vi in till Lekeitios centrum och försökte hitta något att äta. Det var lite klurigt men till sist hamnade vi på en restaurang vid hamnen och åt kreativt utformade pinchos på den av markiser skyddade uteserveringen medan regnet började falla. Som tur var fick vi låna paraply för hempromenaden. Åskan gick och vi hörde ungdomarna på stranden skrika till varje gång. Det var något väldigt romantiskt över den promenaden. M hade på sig en sjal jag virkat och vi höll varandra i handen, säger vi.

Nästa dag var det någorlunda fint väder igen och vi rådfrågade i receptionen om det var lämpligt eller olämpligt att promenera ut till ön. "Jodå, det går" sa en man från trakten som visste, "men tidvattnet har redan vänt och om två timmar ungefär kommer det inte gå att ta sig tillbaka (på 7 timmar). Vi har fått hämta turister med helikopter och det gör vi gärna inte om." Fast det där med helikopter kan väl ändå inte vara sant? Det finns ju båtar... i överflöd. 

Så vi gick över bron igen och ner till stranden och ut över stengången till ön Isla de San Nicolas. Väl där dokumenterade jag alla möjliga blommor jag såg. Intresserad av biologisk mångfald som jag är. Vi gick på lite olika stigar. Jag på en och G och M på en annan, men hann mötas upp och gå över igen just som tidvattnet började stänka över stengången. Vi mötte några turister på väg ut som vi varnade. Några av dem vände, men inte alla. När vattnet är som högst täcks stengången med en halvmeter vatten ungefär, tror jag. Och då är det ju inte så lätt att ta sig tillbaka.

G och M stannade på stranden för G ville bada medan jag gick till hamnen, lämnade tillbaka paraplyet, satte mig på piren och ringde dem för att de skulle komma till mig så äventyret kunde fortsätta. På kartan hittade jag en lekplats och vi tog sikte på den. Den var i minsta laget men ändå fin med gräsmatta och havsutsikt. G och M stannade där medan jag gick vidare mot en fyr där det också fanns en restaurang som verkade dyr. Där ute fanns också vandringsleder och jag gick några få hundra meter på en. Längtade efter syrran och tänkte att någon gång går vi två här och utforskar skogarna runt Lekeitio. Någon gång... 

På tillbakavägen mot lekplatsen förstod jag att flera lekeitianer använder denna sträcka för att motionera, då jag såg åtminstone två personer springa och promenera fram och tillbaka flera gånger. 

Så var det dags för lunch och vi hittade en annorlunda restaurang i någon sorts pensionärsklubb eller vad det var. Där åt lokalbefolkningen lunch kunde vi förstå. Det var enkelt och billigt och byns arbetare (eller kanske grannbyns, annars hade de väl gått hem för lunch?) satt i arbetskläder och slevade i sig. 

Väl tillbaka på hotellet vilade vi och M sov i många, många timmar för han hade blivit rejält förkyld. Jag satt på balkongen och läste en hel roman som fanns i rummets bokhylla, inte så lång men bra. El coronel no tiene quien le escriba av Garcia Marquez, eller Översten får inga brev, som den heter på svenska. Regnet föll men det utskjutande taket skyddade mig och det var så mysigt. G låg på sängen och tittade på youtube på min mobil, med hörlurar - om jag inte missminner mig. M fortsatte sova. 

Här satt jag och läste

Den kvällen åt vi middag på hotellets restaurang, G och jag. M som tröttnat rejält på restaurangmat och dyra notor hade köpt skinka och bröd på mataffären i byn tidigare under dagen och åt istället det. Smart han är!

Jag lämnade av G på hotellrummet och begav mig ut på en ensam liten tur. Vid bron över floden tog jag istället vänster och kom ner på en vandringsled som gick längs med floden. 

Jag gick en bit men det började skymma så jag vände om innan jag kom in i skogen. Tänkte återigen på min syrra och på att vi borde vandra där någon gång. Det kändes både mystiskt och vackert. Grönt och lummigt. Mycket stor skillnad mot sydvästra Spanien där vi brukar hålla till. 

Den natten sov vi återigen gott efter att M läst för G ur boken om värlshistorien. På morgonen hann G och jag med ett morgondopp och jag hann också sitta på hotellets gemensamma altan med utsikt över stranden och havet och virka.

Sedan var det tyvärr dags att ge sig av. Hotellägaren var snäll och skjutsade oss till busshållplatsen och där tog vi bussen på mycket vindlande vägar mot Bilbao...

För min del hade jag gärna stannat i Lekeitio i två dagar eller två veckor till, inte bara för de vackra omgivningarna utan också för känslan av lugn och avslappning och för att min familj var i total harmoni. Men det bästa är att byn finns kvar och nu behöver det förhoppningsvis inte gå tjugo år tills jag besöker byn igen. För det var nämligen så att anledningen till att vi åkte just till Lekeitio var att jag var där för ungefär tjugo år sedan med de som läste spanska på mitt gymnasium. Det var, som ni förstår, ett väldigt kärt återseende och jag hoppas att vi kan åka dit igen!

söndag 22 december 2024

Fjärde adventshelgen

Det är sen kväll dan före dan före dopparedan, den fjärde advent och jag tänkte skriva lite om helgen som gått. Det har på det hela taget varit en bra helg, med lite toppar och dalar som sig bör. 

I fredags tog vi in granen som G och M köpt. Den har stått ute i någon vecka, utan vatten, och var så hög och stor att jag fick såga av 20 cm innan vi satte den i sin fot och bar in den. Väl inne packade vi upp den från sitt plastnät och vecklade ut den medan den barrade av sig en del... Det är en rödgran för den goda doften, och den når nästan ända upp i taket. G och M dekorerade den medan jag pustade ut i köket.


Så var det dags för kvällsfika med nyrullade chokladtryfflar och naturfilm

Lördagen inledde jag med att skriva en lista på allt jag tyckte vi borde göra. M tyckte att jag förstörde dagen med så många själadödande aktiviteter så som städa fågelburen, dammsuga och tvätta allas lakan, så han planerade in ett restaurangbesök på restaurangen som ligger i samma hus som Nordiska akvarellmuséet i Skärhamn. Och jo, han fick igenom sitt förslag trots att jag kände mig anti först. 

Och visst var det gott på restaurangen, och upplyftande att ta på sig klänning och finkofta och åka dit. Vi kom ganska sent för tvättmaskinen hade tagit en timma mer än beräknat (jag hade la packat den för tungt), men väl på plats var det mysigt och ganska lugnt. En riktig eld sprakade i en riktig öppen spis. Havet var grått och skvalpigt. Fotogenlyktan på bordet spred sitt milda sken medan vi slevade i oss av rökt anka, köttbullar, hjortmedaljong och röding. Pannacotta, Sarah Bernard-biskvi och medhavd energibar till efterrätt. En dryg tusenlapp kostade kalaset och jag frågade M vad vi egentligen firade, eftersom det kändes som om vi firade. "Vi firar livet" sa M. Jag sa att vi också kunde fira att vi fortsatt vara gifta hela året (inte för att vi haft planer på något annat, men ändå) och att G varit så duktig i skolan och på sina fritidsaktiviteter. 


Sedan gick G och M och tittade på utställningen och målade i verkstaden, medan jag åkte till stor-ica och kompletteirngshandlade lite inför julafton. Jag har tänkt göra en gran av färskost och gräslök som Åsa tipsat om, som en ny grej, att äta med chips tänker jag mig. Hoppas det blir lyckat.

Efter att jag handlat det jag behövde och det kostade inte ens 400 åkte jag och hämtade G och M vid muséet och så körde jag hem dem, men själv åkte jag vidare till mina föräldrar för att lämna tillbaka en såg och slå in en julklapp, lämna färskosten osv. Givetvis stannade jag en stund för att prata. Sånt är jag bra på... 

Väl hemma igen var jag ganska trött, så jag satte M på att putsa och skära upp en köttbit till kalops som jag sedan tillredde, M och jag åt men G vägrade. Ganska gott blev det ändå, men han tycker verkligen inte om köttbitar vår son. Han åt spaghetti han hittat i kylen, med ketchup som han också hittat i kylen. Alltid något.

Efter middagen lässtund och sedan minns jag inte riktigt mer. G somnade med mig och jag med honom men vid kvart i tio vaknade jag av min egna snarkning och sa till M att jag går och lägger mig. Han ville dock se Tunna blå linjen så vi gick ner och gjorde det. Det var mysigt. Det är en bra serie för oss. Den är på svenska, det händer saker, man måste inte förstå exakt all dialog. Jag tycker också att det är intressant att den tar upp aktuella samhällsfenomen. Det avsnitt vi såg (säsong 3, avsnitt 5) igår tog upp LVU-kampanjen, och olika problem mellan barn och föräldrar. Varje avsnitt har ett tema, och lite sidospår (t ex narkotika), har vi märkt.

Denna söndagsmorgon vaknade vi väldigt sent, även G. Men det första han sa var: "Idag är det en speciell dag för nu blir det ljusare! Och det är fjärde advent!". Det är bra att han håller koll, min son. För visst var det vintersolståndet igår? Jag tror det.


Jag kom mig ut en stund på förmiddagen, gick ner till vår närmsta havsvik och hade en tanke om att gå förbi den och vidare i skogen. Men stigen längst in i viken var totalt översvämmad av havsvatten, så jag stannade på den lilla bit av stranden som inte var under vatten och plockade skräp istället. Som tur var hittade jag en korg att lägga allt i. Tyvärr orkade jag inte bära hem det. Kände mig duktig och som en miljövän... En känsla jag gillar. Men vart är vi på väg egentligen, med så mycket skräp i havet?


Sedan gick jag hemåt och fixade lunch till mig och G. Då gick M ut. Han hade precis ätit frukost... 

Efter lunch plockade jag iordning lite hemma för mina föräldrar skulle komma på adventsfika och för att se och lukta på vår gran. Vi är de enda i familjen som har gran i år, nämligen. Och inte måste man ha gran! Jag ser det som att vi har det för Gs skull. Fast jag tycker också det är mysigt förstås. 

Fåglarna riktigt levde upp av att vi hade besök, att solen sken in och av att vi satt i vardagsrummet och pratade. Så de pratade också, kan man säga, fast fågelspråket då. De flög fram och tillbaka i buren och kvittrade. Lena satt också still och gjorde ett sött kvitterljud... Jag tror det betydde att hon gillade livet!

När de gått pustade vi ut lite och jag fick med mig G ut en stund på gården. Han gungade och jag lekte med en rockring. Väl inne pustade vi ut lite på olika håll och jag passade på att skriva massor med lappar med olika skärmfria aktiviteter att dra ur en burk när andan faller på. Exempel: tvätta ett handfat, sopa trappan, ha disco, slå en kullerbytta, skriv ett brev till en kusin, läs en bok med mamma osv. Tanken är att G kan dra en lapp när han vill och sedan göra aktiviteten, om han vill.

Sedan lagade jag middag, vilken bestod av upptinad fryst köttfärssås och nykokt spaghetti. Alla åt. Ingen vägrade.

Och efter detta åkte jag hem till min vän E i grannbyn och käkade nybakta havretekakor, drack te och pratade med henne och hennes tonårsdotter. Mycket trevligt och mycket varmt. Jag ska försöka komma ihåg att inte ha på mig mitt ylleunderställ (under mina vanliga kläder) när jag åker dit nästa gång. De har varmare inne än oss, helt enkelt, och ännu varmare när ugnen är på. 

Vid halv åtta tog jag min bensinbil och gasade hem igen. Kände mig som en miljöovän, kunde lika gärna ha cyklat, men pallade inte pga mörkt, kallt och blåsigt. Nåja.. 

Så tillslut fick jag G och M att lägga sig och jag skulle skriva detta. Då ringde syrran, så jag har också fått till att prata med henne denna kväll, dan före dan före dopparedan. 

Nåja, det blir nog en bra julhelg. Ingen snö, men jag känner mig i harmoni, åtminstone just nu. Imorgon ska jag jobba. G ska vara med mig på jobbet och vi har gjort ett schema till honom med lektid, lästid, "jobbtid" (= spela på datorn), mellanmål, gå ut osv. Så jag hoppas han inte sitter klistrad vid sin dator precis hela dagen. Mina föräldrar är också där så de får hålla lite koll på honom. 

Och nu var det dags att gå och lägga sig igen.

God jul! och God natt!

söndag 8 december 2024

En bättre vecka, och en sämre

En bra och en dålig. Två veckor med stora kontraster. Vecka 48 och 49, 2024.

Vecka 48 hade jag sett fram emot och planerat länge. Ett internationellt utbyte skulle bli av, med min vän och kollega J som arbetar i Almonte. Vi har varit vänner i 15 år nu, sedan hösten 2009, då jag var och gjorde praktik på hennes skola. Och så plötsligt nu i början av hösten när jag stod i växthuset och vattnade alla mina tomatplantor på morgonkvisten hörde hon av sig och undrade om jag visste någon komvuxskola i Sverige som skulle kunna tänka sig att ta emot henne och två kollegor på ett utbyte under en vecka i början av vintern. Jag tänkte att ja, det finns ju komvux i varenda kommun - vart vill ni åka? Men så tänkte jag ändå att jag nämner detta för min chef och hon blev eld och lågor, direkt. Så jag började planera för att ta emot denna trio från Andalusien i Stockholm och med hjälp av tio kollegor presentera vad min skola gör och hur vi arbetar med olika aspekter av vuxenutbildningen. Och det blev en fantastiskt lyckad vecka! 

Vi pratade om våra respektive utbildningssystem, lärplattformar, bedömning och betygssättning, hur kurserna är uppbyggda, hållbarhet, fusk och AI, specialpedagogik, språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt samt elever som hoppar av sina studier och vad vi gör för att de ska stanna kvar och klara sina kurser. Jag tror att alla som deltog lärde sig en hel massa! Trevligt hade vi, men intensivt var det. Jag hade tänkt att jag skulle tillbringa kvällarna själv, vara tråkig och säga nej till gemensam middag. Men vem försökte jag lura? Nä, det blev umgänge kl 08-21 varje dag. Vi besökte julmarknad i Gamla stan, drack glögg och åt kladdkaka i "blodbadshuset", och besökte ett gammalt fint gymnasium med högpresterande elever. På kvällarna, när jag väl sagt godnatt till spanjorerna, satte jag mig i min hotellsäng och tittade på ett avsnitt av Första dejten. Sedan åt jag min kvällsgröt och lyssnade på P4 Västerbottens små historier om mord förr i tiden. Det var fint att ha en liten kvällsritual för mig själv. 

Så på fredagseftermiddagen på tåget hem var jag helt slut, men kunde inte riktigt slappna av. Lyssnade på en nytolkning av Mac Beth på Sveriges Radios Scenen. Det hade varit intressant att ta del av originalet för att kunna jämföra, men det har jag inte gjort än. Sedan pratade jag med min stolsgranne som arbetade som administratör på Svenska kyrkan. Hon berättade om hackerattacken de utsattes för förra hösten och hur svårt det var för prästerna att arbeta när de inte visste om de skulle döpa, viga eller begrava då deras system för att komma åt dessa bokningar låg nere länge. Hemskt och jobbigt, men nyttigt att få höra om. Lagom till fredagsmyset var jag hemma. Mycket skönt. 

På lördagen kände jag mig socialt bakis. Helt slut och matt, och glad att M och G åkte på julmarknad så jag kunde plocka lite och ligga och vila på soffan. Hälsade på mina föräldrar och berättade om veckan som gått. På söndagen kände jag mig som vanligt igen. 

Så kom den sämre veckan. Jag antar att jag fortfarande under veckan som varit nu varit fortsatt trött efter veckan i Stockholm, för bara små saker har känts jobbiga och svåra. Jag har känt mig låg och seg, men ändå stretat på, på något sätt. Mitt humör har också påverkats av saker som har hänt. Det började med något så enkelt som att min mobil gick sönder. Dum som jag var ville jag fota min son på skolgården innan skolan började i tisdagsmorse. Han hade på sig en mössa med min skolas logga och jag tyckte det var kul och ville ta ett kort. Han hoppade runt, sa nej och viftade. Jag borde ha lyssnat, men nä, jag envisades såklart. Och plötsligt hade han råkat vifta till mobilen så den for i backen och landade rakt på sin skärm. "Undrar hur sönder den gick nu då" tänkte jag och tog upp den, men den verkade ha klarat sig ganska bra. 

Jag åkte till jobbet och testade bank-id och att skriva på den. Allt fungerade förutom bokstaven A. Men så började den bli blå. Det såg ut som bläck som spred sig inuti, mer och mer ju längre tiden gick. Och jag började känna mig stressad. Jag åkte hem och hämtade en kabel för att kunna föra över mobilens bilder till datorn. Detta höll jag sedan på att kämpa med hela förmiddagen. Jag pratade med tre olika supporter-personer men ingen kunde hjälpa mig helt och fullt. Till sist kom M med "en massa kablar" som han sa och bara löste problemet på ett kick. Precis som han gjorde hade jag ju tänkt göra dvs koppla ihop mobilen med datorn med hjälp av en usb-kabel och föra över allt, så som jag fört över bilder många gånger från digitalkamera. Men problemet var att mobilen inte syntes som en enhet på datorn. M berättade för mig att det var kabeln det var fel på. Det fattade varken jag eller supporterkillarna. Han på samsung-supporten sa att jag var tvungen att ladda ner ett program, och det var att få detta att funka (tillsammans med en dålig kabel) som tog hela förmiddagen. Jag har nu lärt mig att det inte behövs något program, oavsett vad samsungkillen säger! Och jag har lärt mig att jag måste lyssna på min man och låta honom försöka. Han var helt klart den dagens hjälte!

Och så kom onsdagen och och jag fick plötsligt veta att en kollega har en dödlig sjukdom. Jag började gråta direkt. Detta är en kollega som jag inte arbetar så nära, egentligen, men det berörde mig verkligen. Så fruktansvärt hemskt! Och denna kollega har dessutom redan varit rejält sjuk i en annan sjukdom som kan vara dödlig, och nu detta - en garanterat dödlig sjukdom. Fruktansvärt. 

Torsdagen kom. Jag stretade på och försökte jobba, trots min trötthet. På kvällen skulle jag gå en liten promenad och tänkte ringa en av mina vänner i Umeå. Vi hade haft lite smskontakt under veckan och även pratat i telefon på tisdagskvällen, om trasiga mobiler, filöverföringar och kroppsliga smärtor. Det är inte ofta vi hörs, men när vi väl hörs är det som om ingen tid har gått. En vän jag verkligen håller kär. Så jag skrev ett sms till henne, att jag går ut nu och kanske testar att ringa dig. Hon svarade att nej, det passade inte. De hade krismöte på jobbet på grund av en allvarlig olycka. Hon arbetar på en förskola i Umeå. Den förskola i Umeå där ett barn förolyckades i torsdags. Barnet är nu livshotande skadat och det känns så hemskt så jag vet inte. Jag är orolig för barnet och jag är orolig för min vän. Ingen vet hur det kommer sluta. Jag har tänkt och tänkt och tänkt och känt och känt och känt de här dagarna sedan i torsdags kväll. Och drömt på nätterna. Men idag har jag försökt intala mig själv att jag behöver släppa det. Det kommer inte påverka mig och min vardag, hur det än blir. Jag kan inte ta allt detta och bära det. Det är fruktansvärt för de som drabbats men jag kan inte bära deras smärta. Samma med kollegan som är sjuk. Men svårt ibland. Och kanske var jag extra sårbar efter veckan i Stockholm? 

Och så denna helg. Igår tog jag tag i mig själv och åkte och simmade på morgonen. Det var bara jag i omklädningsrummet när jag kom dit samma minut som simhallen öppnade. Kändes lyxigt! Jag simmade inte så långt. Kanske 300 meter, med paus efter varje varv, och sedan en stund i den varmare barnpoolen, och sedan bastun. Så skönt och så värt! Detta måste jag göra om (särskilt som jag köpt simning för friskvårdsbidraget). Efter detta åkte jag och handlade julklappar, samt åt lunch på köpcentret. Sedan till mina föräldrars hus för att slå in och gömma paketen. Jag var hemifrån kl 08.30-14.30. Sedan var jag helt helt slut. Så jag la mig på min säng med Ms täcke över mig och vetekudde vid fötterna och läste i två nylånade böcker. Båda verkar lovande. Vill inte, vill av Per Nilsson och En bondes död av Negar Naseh och David Sandström. Och så smygsov jag lite middag också, såklart. 

Idag, söndag. Jag fick för mig att vi skulle försöka sätta upp vår nya TV som stått och väntat på rätt tillfälle i en vecka. Jag har dragit mig för detta för att jag vet att M och jag milt sagt inte är så bra på sånt där monterande. Och ja, det blev precis som jag trodde - jobbigt! Men men... 1,5 timmar senare (och med lite hjälp på slutet av en granne) var den uppsatt och igångsatt och den fungerar. Jag tror dock vi satt den lite väl lågt. Får se om vi någon annan dag i framtiden orkar höja den. Det vill säga ta ner den och skruva om fästet högre upp på väggen... Eller så vänjer vi oss. Det lutar nog mot det senare. 

Efter denna pärs gick jag en tur till havet och försökte slappna av. Sedan drog vi på Allmänhetens åkning på ishallen så vår son fick åka lite skridskor. M och G hade varit på det igår när jag var iväg och handlade, och G hade tyckt det var roligt. Bra att han får träna lite. Rätt som det är ska de la åka skridskor med skolan, kan jag tänka. 

Sedan hem och jag lagade köttfärssås och spaghetti. Sedan gick jag ut för att gå av mig. Behövde verkligen det. Fick  köpt en ny mobil också, innan middagen. En begagnad. Får se hur det blir. Hoppas den funkar bra. Och att jag inte tappar den. Ska be M ge mig något slags skydd i julklapp, tror jag.

Men ja... nu har jag skrivit för mycket och berättat för mycket i detalj. Orkar inte sudda. Så här blir det ibland, och ni vet ju det. Så, godnatt då. Låt oss hoppas att nästa vecka blir bättre, och att det går så bra som det kan gå för det lilla barnet. Vi hörs.

måndag 11 november 2024

Härlig helg i Halmstad

Trött som en trasa efter en helg i Halmstad sätter jag mig här och låtsasjobbar, som jag sa när jag imorse slängde käft med tjejen i kassan på ICA och snickarbasen som köpte pepparkakor för att glädja sina arbetare.

Helgen inleddes storartat med att G redan på fredagkvällen klarade av två helt nya saker: 1. Cykla upp för mördarbacken mellan grannbyn och vår lilla låtsasby/förort till grannbyn. 2. Vara ensam hemma i 20 minuter medan jag hämtade M som missat bussen när han skulle från jobbet. Han fick ha min mobil ifall han skulle bli orolig, grannkvinnan var informerad och hade nyckel, och han var underhållen med att spela dataspel. Ingen fara, han fixade det galant och både barn och mamma växte litegrann. 

Så kom lördagen och döm om min förvåning när vi kom iväg endast två minuter efter utsatt tid och det var jag som kom sist till bilen eftersom jag gått in och ut ur ytterdörren några gånger när jag kom på att mössa och vantar behövde tas med. Klockan nio gasade vi iväg och kanske en och en halv timma senare tog vi rast på en rastplats med tillhörande mycket stängt vägkök och urinstinkande vägtoaletter. Att lyssna på saga (Prostens barnbarn) medan man åker långt var något som bara höll i en halvtimma. M tyckte att Margareta Krook läste för fort och jag tror orden var lite för svåra för att han skulle hänga med helt, samtidigt som han körde bil. Så G fick ta över som DJ och spelade några riktigt bra låtar medan vi rullade vidare söderut. 

Halv tolv anlände vi till Halmstad, en halvtimma tidigare än vad jag trott. Mycket tillfredsställande! Vi checkade in och gav oss ut på stan för att få lite lunch och jag tror vi lyckades hitta Halmstads populäraste asiatiska restaurang. Det var buffé, även om det var lördag och halva stan var där, kändes det som. 

Efter detta gick vi vidare genom en gammal söt gränd med gamla söta hus till ett av stans bästa konditorier (antar jag). G slukade tre macarons och M köpte två bakverk, varav jag fick hjälpa honom att äta upp ett halvt. Mycket gott! På konditoriet var det lugnt och skönt, vilket behövdes efter den stimmiga lunchen. 

G passade på att kasta sig i de torra stora lönnlöven påväg tillbaka mot hotellet. Väl där var det vila och lite virkning och sedan kom min kollega E och mötte upp oss för en guidad tur till stans bästa lekplats. Den var helt klart värd ett besök, enligt G. E och jag promenerade lite längs med Nissan och pratade om ditt och datt. Efter detta fick G en glass på konstmuséet och M och G gick in och tittade på utställningarna och målade i verkstaden, medan E och jag promenerade tillbaka till hotellet via stadsbiblioteket. 

På detta följde mer virkning i hotellsängen medan jag lyssnade på Dagens eko-podden om spanjorernas missnöje med myndigheternas hantering av översvämningskatastrofen i Valencia. Jag hann nästan lyssna klart innan M och G kom tillbaka. Vi vilade lite och sedan var det dags att svira om för middag med E och P (båda är mina kollegor) på en mycket mysig restaurang invid Nissan.

Intressanta och fina samtal, alla var nöjda med maten och vi somnade mycket gott den kvällen. 

Igår, söndag, åkte G och M och badade på Halmstads arenas äventyrsbad medan jag virkade färdigt filten till Es kommande bebis i hotellobbyn. 

E mötte upp och vi gick en tur på stan innan även P anslöt. Efter lite funderingar kring om vi skulle hinna ta oss till stranden eller ej (det hann vi inte, och lika bra var nog det för det var kallt) gick vi en sväng förbi slott, gammalt fängelse och Es gamla gymnasieskola innan vi landade på ett mysigt kafé invid en gammal port där vi tre åt lunch och pratade om jobbet, AI och att äga sin konstighet. 

Sedan följdes vi mot stationen där vi lämnade av E och jag begav mig till stadsbiblioteket för att möta om G och M. Vid det här laget var jag rejält trött och mitt tålamod med min stackars familj var något begränsat. 

Men ja, vi satte oss i bilen och styrde mot Glommen vilket enligt uppgift skulle vara vackert. Det var fint men det var också kallt. Vi såg en hel drös med råkor men det mest spännande var nog att vi såg massa kaninhål i strandängen. Det har jag aldrig sett i verkligheten, bara i tecknad film. M hade dock erfarenheter efter att ha vuxit upp i nationalparken Doñana och visste med säkerhet vad det var. Det blåste kallt på stranden och vi åkte vidare mot Falkenberg där vi bokat tre pizzor vid halv sex. 

Detta var både en jättebra idé och en lite dålig idé. Med tanke på att jag var slut redan kl 15 när vi åkte från Halmstad, så hade det varit skönt att bara åka hem. Å andra sidan var det verkligen Livets Pizza som jag intog där på Lilla Napoli i Falkenberg, så samtidigt var det värt det. Värt också att vi gick till restaurangen ca en halvtimma innan vår utsatta tid och också fick våra pizzor ganska direkt, så vi kunde bege oss hemåt redan 17.45, och inte 18.30 som jag hade gissat. Tyvärr blev vi fast i en helt stillastående kö på motorvägen strax söder om Varberg, men med familjens DJ blir ingenting tråkigt. Han spelade bara bra musik! I Kållered hade vi danspaus på en parkeringsplats i mörkret, och sedan lite svårt att hitta ut därifrån eftersom påfarten mot Göteborg var avstängd. Men vi löste det tillsammans. Jag som kartläsare och M som proffschaufför. G sjöng nästan hela vägen hem, eftersom jag i stressen över att inte hitta motorvägen stängt av musiken. 

Till sist, vid 20.40 var vi hemma igen. Fåglarna hade överlevt och pep glatt när vi kom in i vardagsrummet fastän de säkert sovit ungefär sedan solen gått ner. 

Ja, det var en fin helg det! Men nu är jag trött, som en liten trasa. Nu ska jag jobba på riktigt ett tag innan det är dags för lunch.

Tack för att ni läste!

söndag 3 november 2024

En variationsrik helg

Så sätter jag mig nu och skriver ett helginlägg innan jag blir för trött och kvällen tar över. Den här helgen har bjudit på variation tänker jag när vi vandrar över klipphällarna på öns högsta berg. Eller, jag vandrar, han hoppar och skuttar och nästan dansar och flyger fram i vinden. Han som är min son. 

Helgen inleddes på ett ganska oväntat sätt, för att vara vår familj. Vi åkte till grannön på fest! Inte vilken vanlig fest som helst (som om vi någonsin är på vanliga fester... det hade nästan varit ännu mer udda!). Nej, detta var en Halloweenfest. Vem blev förvånad såhär i Halloweentider? Ingen. Men ändå, jag har inte varit på Halloweenfest sedan M och jag blev ihop och vi var på nån öde bar i en grannby i Sydspanien som en kuban hade, någon som M kände typ lite kanske. Då hade jag nätstrumpbyxor och häxhatt. I fredags hade jag svart klänning med lite gammeldags stuk, roströda mönsterstickade strumpbyxor, häxhatt, min mormors vardagshalsband. Tuperat hår, rött läppstift och till och med mascara. Händer nästan aldrig mig. M var utklädd till allmänt läskig typ med sår målat med oljepastell över hela ansiktet (man tager vad man haver) och G var vampyr med kostymbyxor (lite korta, samma som när vi gifte oss) och slängkappa. Jag var mycket nöjd över att all utstyrsel redan fanns hemma, inget behövde köpas in detta år. 

Festen var mycket, mycket väl-preppad med många läskiga element. Bland annat fem levande sminkade barn (inklusive mitt, som inte var sminkat), tre häxmammor (eller vad vi nu var) och en pappa utklädd till gubbig gubbe samt M då, som allmänt läskig sårig man med ostruken skjorta och kavaj. Det fanns läskiga clowndockor, en batteridriven bebisdocka som försökte krypa, målad helt blodig, häxkittel och goda snacks. Efter en liten stund fick vi gå ut i skogen och barnen fick hitta en vikingakista med godispåsar till var och en. Jag är mycket, mycket imponerad av mina vänner A&A som hade förberett allt och bjudit in! Och trevligt hade vi också, fastän det bara var jag som var i karaktär. Jag undrar hur udda den tredje häxmamman tyckte jag var egentligen, när jag gled in och ut i häxkaraktären jag var utklädd till... Men aja... är man en gammal teatertjej så är man! 

Vi somnade alla totalt ovaggade när vi kommit hem vid 21.30.

Så kom lördagen och M gav sig av för att köra buss enligt söndagstabellen. Lite förvirrad blev jag där på morgonen! G och jag ägnade förmiddagen åt att mycket grundligt städa vardagsrummet, inkl skaka astung yllematta som består av 100% damm, dammsuga under soffan (vilket man måste dra ut en extrasäng för att göra, för det är en bäddsoffa med extrasäng under) och moppa, för att till sist flytta fågelburen till ett ljusare hörn av rummet. Det är för varmt  för dem att stå så, vid fönstret på sommaren, tror jag, men nu på vintern behöver de allt ljus de kan få för att inte sova bort hela dagarna november, december, januari, februari... Idag har jag även köpt en UV-lampa som de ska få ha hängandes på buren för ännu mera ljus. Tydligen behöver de speciellt UV-ljus för att se färger ordentligt. Mystiskt men tydligen sant. 

Sedan var jag trött. Och då åt vi lunch och sedan kom G:s kompis hit. Kompisen som hör av sig och vill leka antingen själv eller mer troligt med hjälp av sin mamma varje helg. Varenda helg har de hört av sig sedan en vecka innan sommarlovet tog slut, när de förstod att vi var tillbaka från Spanien. G har inte frågat efter honom en enda gång. Och ja, det är samma vän som efter att ha blivit retad försökte strypa G för ett tag sedan. Men då hette det, enligt vännens mamma att de båda var lika goda kålsupare... Men ja, vem vet?

Jag hade satt tiden till två timmar, igår. Kl 13-15. Jag tänkte att det blir lagom och jag ville gärna ha det överstökat. Första timman pratade jag i telefon med mina föräldrar och hade inte så bra koll på vad de gjorde mer än att de satt i Gs rum och spelade Minecraft. Men sedan började jag lyssna på dem. Och det jag hörde gjorde mig minst sagt irriterad. Jag hörde hur H hela tiden satt och sa Gs namn och vad han skulle göra och inte göra och vad han fick göra och inte göra. Typ: "Jag låter dig vara i överlevnad och jag låter dig bo i ett jättelyxigt hotell, snällt va?" Och G protesterade lite och sa att han inte ville vara i överlevnad. För den oinsatta så betyder "vara i överlevnad" att ens karaktär kan dö och det andra läget man kan vara i är "creative" och då kan ens karaktär inte dö. Då bygger man bara, tror jag. De spelade självklart i kompisens värld och då är det den som äger världen (kompisen) som styr vad de andra spelarna spelar i för läge, om jag förstått det rätt. 

Så jag gick dit och sa att båda kan väl vara i creative så kan ni bygga ihop? Och okejdå, det gick väl kompisen med på. Vännen bestämde att de skulle bygga ett lyxhotell och när jag gått därifrån hörde jag hur vännen fortsatte tjata om vad G skulle göra och ej. G föreslog att de skulle bygga två hotell men kompisen bestämde att de bara skulle bygga ett. Han kom också ner och bad mig komma upp och titta på hotellet de byggde, och det var ju bra för jag hade bett dem visa mig efter en stund. Då ville jag titta på min sons dator men det tyckte inte vännen: "Nej, titta på min dator!" (Samma vän 5 år tidigare, när de var tre: Gick fram till M vid hämtning och ville visa den bil han lekte med.) När jag gått fortsatte samma snack.

Efter ett tag tröttnade jag och gick upp och sa till vännen, att Shit vad du tjatar! Då hade G övergett den gemensamma världen, kanske för att han inte fick bestämma någonting överhuvudtaget och börjat spela i en annan värld i Minecraft, utan kompisen. Jag frågade G: "Vad vill du göra?" Han sa tydligt att han ville spela i egen värld. Bra, gör det, sa jag. Och vännen verkade acceptera detta, så länge jag var i rummet. Sedan gick jag ner till vardagsrummet igen och hörde hur vännen fortsatte tjata på min son, t ex: "Du ska vara glad att du får spela med mig. Visst är det roligare att spela tillsammans i samma värld? Eller hur? Eller hur? Eller hur?" och "Du borde ta vara på att spela med mig nu när vi inte kommer ses mer den här veckan..." och "Jag låter dig bygga vad du vill, förstår du? Jag vill att du ska ta chansen att spela med mig!" Det gick hål på mitt huvud och gaaaah, kan han inte gå hem snart? tänkte jag. Sa jag inte. Men kl 15.10 smsade jag ändå pappan, som varit den som lämnat och skrev att Nu är det dags att avveckla. Ok, där om 5 minuter, skrev pappan. Pjuh! 

Och så kom de, mamman och pappan. Mamman kom först och jag öppnade och jag höll inte inne allt och "hehe haha" utan sa vad som hänt, eller med andra ord hur hennes son pratade med min son. Först bad hon om ursäkt lite snabbt, lät det som men då sa jag att det är inte du som är här, det är han som pratar så. Och sedan sa hon att Så pratar de inte hemma hos oss. Och nä kändes som om hon inte riktigt förstod eller kunde/ville ta in vad jag sa. Men jag insisterade och sa att jag blir stressad av detta och du kan väl snälla prata med honom om detta hemma, att båda måste få vara med och bestämma? Jo, det skulle hon göra sa hon. Sedan gick jag och hämtade hennes son som "bara skulle bygga klart" men jag sa att kom nu så kan ni visa din mamma allt ni har byggt. "Jag ska visa själv, utan G" sa han. Jaja... Och han visade, men det första han gjorde var att döpa om hotellet så att det endast hade hans begynnelsebokstav som namn och inte Gs. Mmm.. Jag tittade menande på mamman. Han sa också: "Kolla här vad Jag och G har byggt, eller asså mest Jag, pyttelite G". Så sjukt uppenbart, men det kanske ändå är omöjligt för henne att se? Och till slut när ungen lyckats gå ut genom dörren stod ändå mamman kvar.

Mamman: Vad ska ni göra i jul? Ska ni åka iväg?

Jag, enstavigt: Vet inte, inte bestämt än.

Hon, insisterande: Ska ni till Spanien?

Jag: Vet inte. Hejdå!

Så nu får vi väl se om de hör av sig på fredag eller lördag igen. Jag tror att det är 98% sannolikt att så sker. Och då har jag redan ett svar klart. Jag listade ut det när vi gick av oss i skogen igår och G var fri och glad och ropade att "Skogen är den bästa lekplatsen" och kastade torra brungula löv över huvudet.

Och nej, jag vill egentligen inte skriva om konflikter med andra på den här bloggen, men nu kunde jag inte låta bli. Jag blir så upprörd. Känner igen saker från min egen barndom när andra alltid skulle bestämma och hur dåligt jag mådde av det. Jag pratade med G lite om detta när de gått hem och han uttryckte att det kändes sådär när den andre skulle bestämma allt... Så jag lät honom bestämma vart vi skulle gå på promenad för att fånga dagens sista ljus och han bestämde sig för den skog dit vi sedan gick. Jag tänker att G behöver öva sig på att vara med och bestämma saker, inte bara på att lyda vad andra vill. Därför har jag medvetet låtit honom vara med och bestämma vissa saker den här helgen, men jag tänker också att han behöver andra vänner som han kan leka med på ett bättre sätt.

När vi kom hem var M redan hemma och även vår granne J var här. Jag ställde mig och lagade Arroz a la marinera (hjälpligt med det jag hade), spansk risotto, och sa att J gärna fick äta med oss. Sedan lyssnade vi på musik på Spotify och hade trevligt. M och J gick promenad och G och jag preppade lördagsmys. Planet Earth Djur och människor valde G. Mycket bra val, tyckte vi föräldrar.

Och idag. Söndag. Såsig morgon, men vid elva bestämde vi oss för att åka på utflykt till öns högsta berg. Vi tog med pastasallad (Gs önskemål) och kaka och vandrade och vandrade. I totalt tre timmar var vi iväg, och det var total frihet och helt fantastiskt. G var glad, jag var glad. Ingen kompis tjatade på oss om vad vi fick göra eller ej. Solen sken, vinden blåste och vi hittade bergets endaste lä för att äta våra kakbitar. Mötte tre andra sällskap, så inte helt folktomt men heller ingen rusning.

Och nu: en bagelsdeg på jäsning. Gs förslag. M kommer väl hem snart och jag ska också försöka sno ihop någon middag. 

Tack för att ni läste! Hoppas ni har eller haft en fin helg!

torsdag 10 oktober 2024

Så inte 120 tomatfrön!

 Så här skrev jag till en kollega den 1 mars: "Hej! Jag har nu imorse sått 3 olika tomatsorter: Cheerios, Chilega och Black Sweet cherry. Jag bredsådde dem i vindruveaskar, en ask per sort, ca 40 frön per sort. Varför blev det så knökat? kan man undra. Jo, för det blev så. Jag hade bara med mig tre vindruveaskar hit så ja, då blev det så."

Och detta beslut fick jag ju ångra, om man säger så... 120 tomatfrön i 3 vindruveaskar visade sig bli änna knôkat.

20 mars

Änna knôkat visade det sig också bli när jag planterat om dem i krukor och hade dem i syrrans söderfönster, här på jobbet. 

30 april, en dryg månad efter omplantering

Innan utplantering tog jag mitt förnuft till fånga och slängde tomatplantor på kreti och pleti som passerade, typ. Eller åtminstone på två av mina vänner, kanske fler - jag minns inte.

Vid utplantering i vårt nybyggda växthus fick jag sätta dem i dubbla och nästan trippla rader längs båda långsidorna och hålla tummarna för att de skulle få tillräckligt med ljus, ta sig och tjocka på sig medan jag åkte på tågsemester till Spanien i exakt en månad. 

31 maj planterades de första ut, och den 12 juni resten

Och ja, det gjorde de. De växte på sig och frodades och pappa vattnade. 

Jag kom hem, gödslade dem med hönsgödsel och de växte vidare.

24 juli

Och nu då, tionde oktober, hög tid att slutskörda. Det luktar te när jag kommer in i växthuset, jag tror det är torra tomatplanteblad. Vissa tomater har börjat spricka, antingen av övermognad eller av kyla eller av båda.

30 september

Men snälla, sätt aldrig mer 120 tomatfrön! Det är bara mer jobb och visst, det blir många tomater, men man ska orka skörda dem med och se till att äta upp dem innan de blir dåliga.

Jag har gett bort en del till en granne, hade kunnat skänka till fler. Lurade hit min vän E att panikplocka häromdan, åt sig själv, och inser verkligen vilken bra affärsidé självplock är! 

Åsa tipsade om att göra tomatsås av dem genom att rosta dem i ugnen med lite lök och vitlök kanske. Det lät gott, kvarstår att googla recept och testa sig fram.

söndag 29 september 2024

Den goda helgen

Så äntligen vände det! Det är svårt att säga precis när det var men på fredagskvällen, eller kanske lördagsförmiddagen hade jag inte ont längre. Troligtvis var det övningarnas förtjänst, övningarna jag fick av en fysioterapeut under ett onlinevårdmöte i måndags. Tre enkla övningar för att mjuka upp och få rörelse i ländryggen. Under måndagen gjorde jag dem några gånger, under tisdagen säkert sju till åtta gånger, och på onsdagen kände jag att jag kunde jobba igen! Visserligen delvis liggandes på golvet, när jag bara skulle lyssna på föreläsningar, men ändå. 

Och så blev det helg. G hämtades av mig på fritids och eftersom vi hade bil och jag var trött så fick jag ett infall att vi skulle åka till thairestaurangen vid havet och käka middag, jag hade faktiskt två fina jobbsegrar att fira. G var självklart peppad. I bilen på vägen dit hade vi ett bra samtal om vad som egentligen hade hänt på fritids dagen innan, och varför. Det var mysigt att äta middag på tu man hand. Och så åkte vi hem igen, kollade på ett avsnitt av Agenterna och sedan hade M och jag ett snack med G om vilka lekar som är bra och mindre bra att leka med sina kompisar... Han trodde först vi skulle vara arga på honom, men det var vi inte. Det var ju inte han som gjort fel, tyckte vi. Nåja... sedan ringde jag även mamman till det andra barnet och fick eventuellt hela bilden. Fredagskvällen gick.

Igår var det lördag och plötsligt där jag satt och käkade frukost och läste på mobilen tittade jag ut och fick se världens häftigaste ljus. Sol under mörka moln. Jag väckte M och han tog sig genast ut och åkte för att fota. Vid halv elva kom han hem och skjutsade G till sin vän (samma som i stycket ovan) där han enligt vännens mamma kunde vara hela dagen, eller åtminstone minst till kl tre. Och hon hade intygat flera gånger kvällen innan att hon skulle ha koll på att de lekte bra, och höra av sig om något hände.

M och jag fick ett infall, eftersom M träffat ägaren till den restaurang där vi gifte oss på sin fototur på morgonen och då fått veta att detta var sista dagen innan restaurangen skulle stänga för gott. Infallet bestod i att cykla ner till färjan, åka ut på havet till grannön och käka lunch på restaurangen. Restaurangägaren blev glad när vi kom och han fick en kram av oss var! Han har barn i samma klass som G, och vi bor i en by, så ja... vi känner varandra litegrann. Plus att han var mitt moraliska stöd inför bröllopet. 

Vi åt plattfisk och potatis och sås och haricoverts. Det var gott! Vi slog på stort och tog även en halv moules a la marinere till förrätt och vitlöksbröd. På kvällen skulle de ha fest, sa han. Bartömning.

Mitt i lunchen ringde dock vännens mamma. Hennes svärmor hade blivit dålig och hon behövde skjutsa henne till primärvårdsjouren. Så kunde vi hämta G med en gång, kanske? Eeeh... vi är på Dyrön, sa jag. Va? sa hon. Ja... Hon beslöt lämna båda pojkarna till sin svärfar, vilket visade sig ha gått alldeles utmärkt när vi hämtade G någon timma senare (vi var tvungna att vänta på färjan). Vilken tur att det inte var G som behövde åka till akuten, sa M och jag till varandra och gjorde upp en nödplan i efterhand. Vi tänkte på hur vi skulle frågat efter båtskjuts över vattnet (inte så långt) och ja, hur allt säkert hade ordnat sig, men ändå. "Vi måste förstå att vi har barn" sa M. Men ja, vi förstår ju det. Och vi har knappt varit på dejt eller ens bio sedan han föddes ju! Och som två av mina vänner sagt, efter detta: Det finns massor av människor här ute som åker ända till Göteborg och jobbar varje dag. Så ja, så är det. Och vi hade ju löst det om det hade behövts. 

Vi promenerade hem med G och hans godispåse och väl hemma satte jag mig på baksidan och virkade vidare på temperaturfilten. Jag bjöd in min närmsta granne på testund och hon kom över med sin egen kopp. Vi satt där i solen i lä och pratade, pratade, pratade. Mycket trevligt och smart och givande.

Sedan var det dags att gå in, och jag satte igång M att dammsuga, gick väl ut med soporna eller nåt och såg samma närmaste granne stå på framsidan i solen och ordna med sina höstplanteringar/tantkrukor. Inser nu (efter en snabb googling) att tantkruka inte är något begrepp. Det jag menar är en liten kruka utanför ytterdörren. Jag tycker det är så sött. Har själv fyra just nu, men två av dem ska in, minst. De är inneblommor på sommarlov. Hon rensade ut några olika och jag räddade en pelargon och en plättar i luften till en utekruka. De kanske också behöver komma in om ett tag, men inte i den krukan, för under dem har jag översomrade tete a tete-lökar som jag ska se om de överlever till våren och kanske då kommer upp igen. Vad tror ni? Framför grannens ytterdörr blev det åtminstone himla fint med nyblomster i rosa och lila färgskalor.

Så gick jag in och bakade pizza. Testade för första gången att inte kavla ut degen utan dra ut den. Det blev himla bra. Vi använde Tipo 00 mjöl, kanske är det en förutsättning för att dra-metoden ska funka. 

Efter maten satte vi oss i soffan för lördagsmys, hela familjen. Detta innebar att vi såg naturfilm. Denna kväll Green planet om årstiderna. Mycket häftigt! Jag undrar hur de filmat. Det känns som om vissa delar är dataanimerade, men jag är inte helt säker. Nässelsnärjan och mykorrhizan gjorde störst intryck på mig, och särskilt hur de beskrev att nässlorna och träden använder dessa för att kommunicera med varandra. Det låter helt otroligt! Också häftigt att människor kunnat undersöka och förstå detta!

Sedan var vi så trötta att vi alla somnade ovaggade, och jag till och med utan att ha ätit min havregrynsgröt!

Klockan 07.20 kom G och frågade när vi skulle vakna. Han frågade flera gånger men jag fick bara ur mig ett trött mmm... Efter en stund gick jag upp och ner och det visade sig bli en fin dag. Kände mig mer död än levande, men efter frukost orkade G och jag göra ett veckoschema över läxläsningen och räkna några mattetal medan M dammsög övervåningen och rensade avloppen i vårt badrum uppe, som länge luktat rätt äckligt. Vi får se om det hjälper! Det var åtminstone hur mycket äckel som helst i avloppet berättade M. 

Jag fixade lunch och vi åt på baksidan där solen låg på. Mycket skönt. Och efter lunchen cyklade vi alla tre till ett gårdskafé ca 6 km bort. Det tog en bra stund, kanske fyrtio minuter, men var en härlig tur. G var glad att vi skulle cykla så långt! Och jag är glad att han är peppad och trampar på. På kafét satt bara två gäster, men vad fint att vi faktiskt känner dem. Det är ett lite äldre par som brukar vara med och röja ibland. De hade också cyklat dit. Vi tjötade och hade trevligt och plötsligt dök en liten familj från Grekland upp. Kafét har bara två bord och vi hade brett ut oss på varsitt. Greklandsfamiljen behövde någonstans att sitta så vi satt allihop tillsammans och pratade hej vilt med varandra. Det visade sig att de var ingenjörer och mamman jobbade med självkörande lastbilar på Volvo. Intressant! 

Så dök en granne till mina föräldrar och hennes dotter upp. Även de satte sig med oss och var med i samtalet. Det blev som en liten festival där på gårdskafét. Känner du alla? frågade den  cyklande mannen, han vi brukar röja med. Ja, och de jag inte känner de lär jag snart känna, svarade jag.

Kafét stängde och vi cyklade hem. På vägen blev jag inspirerad att träffa min vän E. Vi har kommit in i en så fin lunk att ses på söndagskvällarna och det var ju söndag, om än inte kväll än. Hon bor dessutom på vägen hem från kafét så jag ringde henne och jo, visst gick det bra att jag kom förbi. Så G och M cyklade hem själva och jag stannade där, i nästan tre timmar. Hoppla! Så kan det gå när man har megamycket att prata om. Det var så skönt att sitta där i hennes solvarma kök och dricka te och äta lite mörk choklad och ventilera livet.

Så cyklade jag hem. Kom hem. Gjorde sjukgymnastiska övningar medan M fixade enkel middag. Åt och sedan hängde M och jag i soffan och pratade medan G spelade Minecraft i köket. Det var mysigt och bra. Och nu har M lagt G och grymtat åt mig att komma upp och lägga mig. Och ojdå, klockan är faktiskt tio så jag borde gå upp. Det är sant. Men först gröt'n. 

Hoppas ni haft en fin helg! Detta var en tusen gånger bättre helg än förra. Sanna mina ord! Godnatt!

söndag 22 september 2024

Den onda helgen

Så oskyldigt det alltid är, när det smäller till i ländryggen. Jag hade precis övertalat och mutat G att vara med mig på gårdens städdag. Lite svala septembervindar men ändå skönt ute. Solen hade tittat fram efter morgonens täta dimma. Vi gick bort till cykelförrådet och skulle dra ut cyklar. Detta är ett öppet förråd så man kan bara rulla ut dem (om de är olåsta) och sedan skulle två andra grannar sopa där inne. En granne har införskaffat en liten (men riktig) fyrhjuling till sin tvååring och den var lite svår att flytta på sa G. Jag försökte, och då small det. Självklart. Jag böjde mig, det var oväntat tungt/omöjligt att rubba fyrhjulingen. AJ! Men jag sträckte mig upp igen och det kändes bra. Det gjorde inte alls ont när jag gick så jag tänkte att detta går snart över. Ack så oerhört fel jag hade! 

Så gick vi vidare till verktygsförrådet och hämtade en elektrisk häcksax och gick till ett nedsågat häckhörn och skulle klippa av sommarens skott. Häcksaxen var slö, batteriet var slött och grenarna möjligtvis lite lite för tjocka. Den tog ibland, stannade ibland. Irriterande! Dessutom hade någon tejpat det ena av de två greppen så att saxen började såga även när det inte var tänkt så (bara genom att hålla in ett grepp). Också väldigt irriterande, dumt, livsfarligt. Nåja. När jag var någorlunda klar med hörnet, skulle jag bara ta en gren lite längre ner, på sidan av häcken. Och då small det än värre i ryggen. Aj, aj, detta går inte! Vi gick till verktygsförrådet igen, satte häcksaxbatteriet på laddning, berättade för den granne som råkade vara där då att det inte är okej att någon tejpat ena greppet. Hon hade ingen aning, såklart. 

Men, envis som jag var (Varför???) gick vi tillbaka till häckhörnet med min superninjasåg och skulle bara ta några småkvistar till så att det ändå kunde få se någorlunda ut sedan. G sågade lite, men det var svårt. Jag tog två, tre kvistar innan jag gav upp helt och hållet och fullständigt. Nu måste vi gå in. Ta inte i mig. G blev orolig att vi inte skulle få fika sedan om vi vek av så tidigt (en kvart in i städdagen), men fika var vad som allra minst oroade mig. Påväg tillbaka hem gick vi återigen förbi verktygsförrådet och där var jag tvungen att gå in och be en annan granne som var där just då att sätta på skyddsskidan på häcksaxen. Han gjorde det, visade hur man skulle göra och så. Ja, jag visste men pallade inte pga smärtan. Och när vi gick ut ur förrådet sa han: Och hörredu! Den där syrenen du har planterat på gräsmattan måste bort. Den skymmer sikten mot parkeringen! Jag behöver ha uppsikt över parkeringen! Jaså... Det ska bara vara gräsmatta där. Nej, men nej. En grannpojke och jag har köpt perenner (på föreningens bekostnad) för ettochsju och planterat mitt på gräsmattan där det förut stod en lindstubbe som skjutit tusen två meter höga skott, som bildade en buske, och som samme granne bönat och bett om att få bort. En av dessa perenner är en syren, som just nu mäter ca 30 cm, och är planterad ca 60 meter från grannens altan. Men nåja... Ja, vi ska ta bort den, en annan dag, var mitt självklara svar. 

Så stapplade jag in. G fick spela Minecraft och jag tog på mig ett värmebandage, smsade M om att han behövde köpa fler på sin rast och tog en  värktablett. Grät.

Tur i oturen hörde en kompis av sig, vars son leker bra med G. Sonen ville leka och jag ringde och grät och sa att hämta ni gärna honom så de får leka. Jag har ont. Jag har ont. Jag har ont.

På något sätt lyckades jag ändå fixa lunch och ringa min pappa med senaste nytt och lite senare kom de. Barnen lekte direkt och mamman hjälpte mig att hänga de lakan jag lagt in i tvättmaskinen innan det onda började. När det onda inte ens fanns på kartan. 

De åkte hem till dem och jag lämnades ensam hemma i lugnet. La mig på rygg på vår gosiga ullmatta, lånade en ljudbok från bibliotekets app Bibblio och lyssnade på den tills jag nästan somnade. Benen i någorlunda nittio grader (inte alls, se bild). Det kändes avlastande för ryggen men mycket osäkert hur jag skulle kunna ta mig upp. På något sätt gick även det. 

Så ja, detta är min helg. Imorgon ska jag sjukskriva mig oavsett hur jag mår. Idag har jag lika ont som igår. Allt känns hemskt. Samtidigt vet jag ju att det går över. Jag har beställt Voltaren Gel från apoteket på nätet och kommer klicka hem några fler värmebandage senare. Behöver verkligen ha sådana hemma för när det slår till. Osäker på om det hjälper men det känns lite varmt och skönt i alla fall.

Natten har varit okej. Jag tog värktabletter innan jag la mig. Jag har sovit och M har hjälpt mig i och ur sängen. När jag la mig igårkväll hade jag nästan panik över hur ont jag hade. Jag visste inte var jag skulle ta vägen... men när jag vaknade vid två kändes det som om jag slappnat av i ryggen under sömnen och det gjorde inte lika ont, desto värre när jag försökte resa mig. Det är som om sängen är  för mjuk, när jag har så här ont. Golvet med yllemattan och en tunn stolsdyna är bättre. 

Ja. Detta är den onda helgen. Den onda, onda ryggen. Imorgon får jag ringa rehab och be dem om övningar eller nåt. Detta går inte. Orkar inte att det händer. Blä och bu. 

Hoppas ni som läser har en mycket bättre helg! Vi hörs!

söndag 1 september 2024

En födelsedagshelg

Tänk att det redan gått åtta år sedan jag låg där på UVA och funderade över hur saker och ting egentligen låg till, och över var någonstans mitt barn var. Inte i magen. Inte hos mig. Jag var tvungen att läsa min väldigt detaljerade förlossningsberättelse igen i fredags. Det smärtade mig lite. Och när vi skulle somna sa jag till M att det kanske är lika bra att jag inte blivit gravid igen. Tänk att gå igenom den skiten igen (förlossningen alltså, inte graviditeten) och dessutom bo här ute, långt från sjukhus!

Vi väckte det stora lilla barnet med skönsång (jag) och tre stora paket, före klockan sju i lördags. "Va, ska jag få tre stora paket idag?" sa han glatt, och överraskat. Det enda han önskat sig var en högtalare, sedan han gett upp önskningen om mobiltelefon efter att vi (G och jag) en kväll resonerat kring om han verkligen behöver en och tillsammans kommit fram till att det behöver han inte än, för han är alltid med oss (när han inte är i skolan, på fritids eller med annan vuxen som har telefon.) I de två första paketen han öppnade låg två virkade kuddar, som jag precis hunnit få färdigt. Dessa visste han visserligen att han skulle få någon gång, han hade själv valt garn, men han blev ändå lite överraskad på något sätt (eftersom de var inslagna). I det andra stora paketet, som bara var inslaget med en filt, var det mycket riktigt en högtalare. En riktigt stor, fet högtalare med ledbelysning och allt. Han blev så, så glad! Och discot började bara några minuter efter kl 07, till alla våra grannars stora förtjusning. 

Denna födelsedagshelg skulle M jobba och jag skulle ensam rådda ett barnkalas. Tur för mig att G önskat sig ett minilitet kalas och bara bjudit in tre kompisar. Den ena kunde tyvärr inte komma, men två av de han leker med mest i skolan kom. Och deras mammor. Det är för mig ett vinnande koncept att en förälder per barn är med, på så vis behöver jag inte ta ansvar för andras ungar! Plus att jag får umgås med vuxna människor en stund. Alltid trevligt! 

Jag sände en tanke till alla ensamstående som fixar barnkalas själva, kanske varje år, medan jag blandade smeten till kladdkakan som skulle få jobba som tårta dagen till ära. Korv med bröd och kladdkaka. Det var lagom. Det var vad jag lyckades fixa fram. Mammorna, som båda är infödingar här, satt vid bordet och tjötade medan jag stekte korv. Barnen härjade runt nånstans och vi dukade på baksidan i hettan. Tur att vi har ett parasoll. Synd att det inte är tillräckligt stort... Efter att barnen ätit ca en korv var springde de iväg och lekte igen. Vi dukade in och sedan var det presentöppningsdags. En gammal jordglob med lampa i och ett pussel med barnfilmstema, fick G av sina vänner. Han blev så glad att han var tvungen att ringa pappa på jobbet och berätta. Det var lite svårt att förklara jordglob på spanska, eftersom varken G eller jag visste vad det hette. Ändå fint att G spontant pratar spanska med sin pappa. 

Sedan var det kladdkaka och grädde och strössel och vi mammor sjöng Ja må han leva och barnen hjälpte eventuellt till att hurra. Sedan högg vi in och jag gjorde inget kaffe och inget te men vi drack vatten och det funkade det med. 

Efter detta lekte barnen bra igen, verkade det som, och efter en stund blev det tyst. Det vet ju alla vad det betyder, men snälla låt oss ignorera detta faktum en gång! Så vi satt kvar en stund och pratade. När vi tillslut tagit oss ut på andra sidan radhuset såg vi att 1. De var inte riktigt vänner alla tre längre, och 2. Det låg pärlplattepärlor i hela klätterställningen, och under den. Bara att sopa upp (jag) när gästerna en stund senare hade gått hem. Godispåse fick de också förstås, fastän jag höll på att glömma. Jag placerade ut ledtrådar (pilar på papper) i en alldeles för enkel bana, som de fick följa tills de hittade sina små godispåsar, som de slukade inom loppet av tio minuter, om inte mindre.

När alla fyra gäster åkt hem var det dags att pusta ut. G spelade Minecraft i vardagsrumskaoset och jag satt i skuggan på baksidan med fötterna högt och trädgårdsstolens ryggstöd något tillbakalutad. Vår granne J kom förbi och satt och pratade med mig en stund, tills det var dags för G och mig att åka till Skärhamn och titta på en dansföreställning. Det var en gratisföreställning med Furinkai från Paris. Helt galet och helt galet bra, samtidigt! Vi satt på sittunderlag på marken och föreställningen var mycket hänförande, och lite läskigt. Efteråt gick vi och badade på andra sidan berget och M anslöt, fast han badade inte. Det kändes som årets sista bad, men det var det inte. 

För att fira ännu lite till gick vi och åt på restaurang. Det blev tapas. Gs fröken har denna restaurang och man kan ju tänka att det är perfekt för en spansk-svensk familj att käka just tapas när sonen fyller år. Men nä, gå aldrig med en spanjor och ät tapas i Sverige. Eller gå aldrig och ät tapas i Sverige om du är van vid spanska tapas i Spanien. Det är mindre, det är sämre, det är dubbelt så dyrt. Typ så. Men ändå var det gott och vi blev mätta! G åt patatas bravas, enbart. Vi andra två käkade lite av varje. Gambas al pil pil, katalanska köttbullar, calamares osv. Lite kul ändå när servitrisen säger: "Och här har vi patatasen! Och här har vi gambasen!" Ja, du. Spanskt substantiv med svensk ändelse för att markera bestämd form. Nästan som vi pratar hemma. Fast ändå inte. 

Men kvällen var inte slut där. Nejdå. Det var nämligen dags att ta ner min mans utställning som han haft på stora ICA affären i samma samhälle. G och jag hjälpte till att bära tavlor och affischer till bilen. Sedan satt jag i bilen en stund och pustade medan G och M bar det sista, och sedan körde jag oss hem. Väl hemma var jag så trött att jag inte orkade ta undan dammsugaren efter mig när jag dammsugit det värsta av vardagsrumsmattan (fler pärlplattepärlor) så jag gick och duschade och tvingade M plocka undan dammsugaren åt mig, och det andra jag rivit ut ur garderoben/städskåpet i frustration över kaoset. Alltså, det var bara hushållspapper och en stor sopborste jag rivit ut, eller inte rivit ut - det ramlade ut faktiskt... Det är inte alltid så lätt alltid... när man är trött och lite overloaded från hela dagen. 

Och ja, efter detta la vi oss, G och jag, och jag frågade vad det bästa varit och han sa Högtalaren! Och jag läste ett kapitel ur en Emil Wern-bok, och kunde inte sjunga mina två sånger ordentligt på grund av trötthet. Sedan somnade jag nog nästan innan jag hunnit blunda. Men vaknade vid halv tio och gick ner och käkade en halv portion gröt innan jag totaldäckade i sängen och sov till klockan sju, eller vad den nu kan ha varit när Ms väckarklockelarm ringde. 

Och idag då. Söndagen efter födelsedagen. Jag bestämde mig för att denna dag skulle få gå i återhämtningens och helga vilodagens tecken och satte mig och virkade på altanen till klockan halv två, ungefär, med uppehåll för lunch och tidningsbyte i fågelburen. G lyssnade på musik på sin nya högtalare (no surprise), grannarna dansade med och låtsades att de var på festival (kanske inte) och jag virkade och fäste trådar och blev varm. Så strax efter klockan två cyklade vi iväg till vår favoritvik och fikade upp resten av kladdkakan och några Oreos, som vi glömt servera igår, och klättrade lite i berg. Sedan badade vi, G samlade på sjögräs som låg och guppade vid strandkanten, och jag pratade med två mammor. Det blåste tyvärr rakt in i viken men det var ändå skönt att vara där. Bra att komma hemifrån en stund. 

På vägen hem skulle G testa att tvärbromsa med sin cykel. Han gjorde det med bakåtbromsen flera gånger och sladdade lite. Jag förklarade att han får la bromsa lite mjukare. Sedan testade han handbromsen och jag hann inte förklara vad som händer om man bromsar med handbromsen (framhjulet) hårt samtidigt som man cyklar ganska snabbt, så han gjorde det och voltade nästan med cykeln. Aj, aj, aj, oj, oj. Jag blev nästan mer rädd än honom! Tur att han ramlade nära en bänk som jag kunde bära honom till och sätta mig med honom på. Åh, min lille pojke. Detta var ändå första gången han ramlat riktigt ordentligt med cykeln med mig. Han var tröstad och glad igen innan jag var det nästan och jag visade honom hur det blir om man cyklar snabbt och handbromsar, som om han inte märkt det redan, genom att gå fort med hans cykel och plötsligt bromsa hårt med handbromsen. Bakhjulet flyger! Sedan cyklade vi hem och jag lagade linssoppa och kokade ägg och ris och gjorde också en currysås som G önskat sig. Vi åt på baksidan i skuggan när pappa M kommit hem från jobbet. 

Och ja, det var nog den födelsedagshelgen det! Lite städning och småfix har vi också hunnit med, hängt en tvätt, börjat med läxorna och sådär, men det är inget jag orkar skriva om nu för det orkar ni inte läsa om ändå efter att ha läst alla dessa 1583 orden om vår födelsedagshelg, åtta år efter UVA. 

Godnatt!

torsdag 15 augusti 2024

Tips!

Vi kör ett nytt tipsinlägg! Nu, som alltid, tänker jag på miljön och vår framtid och jag vill tipsa om några saker jag har tänkt på och tagit del av det senaste.


Radiotips:

Att lyssna på radio samtidigt som man åker tåg, promenerar eller plockar undan hemma tycker jag är mysigt. Det första tipset är P3 Dystopias avsnitt om Ultra fast fashion, ett begrepp jag inte ens var bekant med, så fjärmad verkar jag vara från nutidens köphysteri. Lyssna, tänk efter och gå igenom din garderob för inventering av vad du har och kan använda snarare än för att göra plats åt nytt. Mycket intressant och chockerande avsnitt.

Två sommarprat jag lyssnat på som handlar om naturen, Norrland och den gröna omställningen är Arne Müllers sommarprat från i förrgår och Sverker Sörlins sommarprat från 2022. Båda är mycket intressanta och ger nya lärdomar och perspektiv.

Bo Landins sommarprat lyssnade jag på förra året och minns det också som intressant. Det handlar om klimatförändringar, naturen och vatten, har jag för mig.

När vi i somras åkte tåg genom Europa passade jag på att lyssna på ett avsnitt från mitt favoritprogram Vetenskapsradion Klotet, om hur tågresandet behöver underlättas för att minska klimatutsläppen.

I början av sommaren lyssnade jag på Spotifydokumentärserien om tomatodlingar i Almería. Zooma in och ut på kartan och titta på plastfälten! Det är galet! Jag har sedan jag lyssnat på detta börjat köpa endast ekologiska krossade tomater, samtidigt som jag själv försöker odla tomater. Det går sådär. Många plantor i växthuset och en och annan röd tomat hittills. 


Cykeltips:

Cykla mer, är alltid ett tips från mig, men är det alltid så lätt? Det du kan göra, oavsett hur mycket du cyklar, är att svara på Cykelfrämjandets cyklistvelometer. Det är en enkätundersökning som genomförs vartannat år om hur det är att cykla i Sveriges olika kommuner. Små kommuner behöver minst 50 svar för att vara med i rapporten. Det tar inte lång stund att svara på enkäten, och sista dag är 31 augusti, så skicka gärna in ditt svar redan nu:

Cyklistvelometern 2024

Rapporten som sedan sammanställs kan man skicka till kommunens politiker för att försöka påverka cykelmöjligheterna i sin kommun. Cykling måste upp på agendan, anser jag!


TV-tips:

Jag har hunnit titta väldigt lite på TV denna sommar, min son desto mer... Men i fredags ordnade vi ett riktigt klassiskt fredagsmys, G och jag, och såg Världens natur Planet Earth 3, Djur och människor. Där får man se hur gräshoppor ömsar skinn och äter lika mycket som Tysklands befolkning, och hur elefanter käkar upp planteringar i Afrika. Man får också sig en tankeställare kring överfisket och dess koppling till köttproduktionen, och får veta att växtplanktonen behöver valbajs för att växa till sig ordentligt och bli mat till sillen som är mat till den bajsande valen, och mycket annat coolt.


Naturtips:

Tänk på att det fortfarande är sommar och ta dig ut i naturen en stund varje dag, eller åtminstone några gånger i veckan. Det är fortfarande ljust länge och det är fortfarande grönt, även om rönnbären börjar skifta i rött. 


Handarbetestips:

Jag virkar vidare på min temperaturfilt, men under våren har jag också virkat två sjalar av mönstret Calm Shores från Drops design, vilket har varit ett väldigt trevligt mönster. En gul och en blå har det blivit i ett färskiftande bomullsgarn.

Mattips: 

Jag är alltid på jakt efter nya vegetariska rätter att käka till lunch på jobbet. Gärna sådana rätter man kan laga på måndagen och sedan äta hela veckan. Så har ni några tips, ge mig dem! 

Här kommer två rätter två av mina vänner rekommenderat mig det senaste och som jag tycker är väldigt goda, i den första har jag bytt ut köttfärsen mot qournfärs och det har funkat fint:

Snabblagad yakinuki med ris

Palak paneer med tomat och halloumi


Och ja, det var väl de tips jag kunde uppbåda just nu! Ge mig gärna tips tillbaka!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...