tisdag 31 december 2019

Mitt tiotal

Så har tiotalet gått. Tvåtusentiotalet. Det gick fort. Swish sa det! så var det över... Och nu är det nyårsafton och här sitter jag på en liten ö i min soffa, helt i lugn och ro, och tänker skriva en sammanfattning av de senaste tio åren, så som de varit för mig. Var så goda!

Mitt första foto från tiotalet är detta:


En ung sydspanjor på en färja ut över havet. Jag hade, och har, en tradition av att åka färja på nyårsdagen. Det finns inte så mycket annat att hitta på då ändå. Man är trött och seg och det är fint att komma ut, utan att behöva anstränga sig för mycket. Så min första dag på tiotalet tog jag med mig denna man ut på en båttur i Göteborgs södra skärgård. Kanske tar jag med mig hans son ut på en båttur här omkring imorgon. Rönnäng - Åstol - Dyrön. Utan landstigning. För så lyder traditionen.

Kan man sammanfatta ett helt decennium på något sätt? Jag vet inte. I början av decenniet var jag ung, 23 år, och bodde i Almonte i södra Spanien. Ja, min sydspanjors hemort. Där gjorde jag praktik genom ett EU-program och lärde mig en hel massa. Jag ångrar att jag inte skrev dagbok då. Det hade varit intressant att läsa. Kanske skrev jag lite, men inte så mycket vad jag minns. Jag tänkte desto mer, på skolan, systemet, Spanien, Sverige. Staket och tillit.

Efter vårterminen flyttade jag tillbaka till Umeå och efter sommaren kom M dit. Vi hade ambitioner men de föll platt. Utan pengar och plan går det liksom inte så bra att invandra till Sverige. Dessutom pausades mina studier, eller hur det var. Kanske var det terminen därpå. Ja, det var det. För först läste jag litteraturvetenskap. Det var underbart. M kom inte in på SFI för han hade inget personnummer. Så han åkte hem igen. Personnumret kom dagen innan han åkte. Han åkte samma dag som terrorattentatet på Drottninggatan. Märkligt. Jag stod på cykelbron vid NUS och såg hans plan lyfta mot solen. Det kommer jag aldrig glömma.

Sedan flyttade min inneboende från Skåne in. Det blev väldigt lyckat, måste jag säga. Och vi bodde ihop i några terminer. Tills hon flyttade ut och en annan vän flyttade in lite tillfälligt. Sedan åkte jag till Spanien och skrev examensarbete och tog med mig min sydspanske man hem till Sverige, igen. Nu började han omgående SFI, men fick ingen "SFI-bonus" eftersom han "bott i Sverige i två år". Fast det hade han ju inte. Allt var snurrigt i byråkratin, men skitsamma nu i efterhand. "Om man ska invandra ska man invandra rakt" minns jag att jag tänkte. Inte åka fram och tillbaka. Ha en plan, ha pengar, köra. Inget annat. Men så lätt är det tyvärr inte, även om man är europé. Även denna process kan jag nu i efterhand önska att jag dokumenterat lite bättre. Men jag tänkte desto mer. Det var svårt, men vi fixade det.

Något år bodde vi där i studentkvarteren i Umeå. På bottenvåningen med vackra blommor utanför.


Sedan flyttade vi till vår tvåa på Tomtebo. Det var ett lyft. Verkligen! Skogen bakom huset, som jag sa godnatt till varje kväll. En sådan fantastisk kontakt med naturen. Bästa stället att bo på i Umeå, om du frågar mig.

I samma veva fick M jobb. Och ganska snart fick även jag ett mer eller mindre fast uppdrag hos den arbetsgivare jag fortfarande arbetar för, som lärare i några olika komvuxkurser på distans. Ett tag där minns jag att vi knappt träffades. M, som var rädd att inte få jobba tillräckligt, tog alla pass han kunde få, samtidigt som jag arbetade under kontorstid. Det var lite ensamt, men det gick det också.

Något år in på Ms jobb vände det och han började få bättre scheman, även om riktigt bra scheman inom hans yrke inte existerar. Åtminstone inte om man jobbar heltid. "Bussänka" finns det tydligen ett begrepp som heter. Och jag är en sådan. Helt klart. En "fru" som är hemma och väntar på sin busskörande man, dag ut och dag in. Ungefär...

Ja, inte vet jag, men jag antar att allt gick sin gilla gång. Och plötsligt bestämde vi oss både känslomässigt och genom ett formellt beslut, för att vi ville försöka få ett barn. Det gick nästan ett år från det att jag slutade med p-piller och plötsligt en morgon såg vi, båda två samtidigt, två streck bildas på den lilla magiska stickan. Vi satte oss i soffan och ingenting annat än en hisnande och overklig känsla sköljde över oss. Vad var detta? Skulle vi få en bebis? Vi? Skulle vi bli föräldrar? Näe..? Joo...

Och så åkte vi till Barcelona med den känslan i magen. Och med honom i min mage. Lilla räkan, som senare blev lille G.


Nu var det 2016 och jag var gravid samtidigt som zikaviruset härjade i helt andra länder. Lite nojig var jag allt innan min Spanienresa den sommaren, men det gick bra det med. Ingen zikamygga stack mig, och resan gick bra och var härlig. Jag var snygg i min gravidmage (så klart) och mådde bra. Jag minns att jag hoppade från kanten ner i poolen till mina svägerskors högljudda protester. Det var tydligen farligt, men det trodde inte jag. Jag minns att jag tog på mig stödstrumpor på Ferian, hur fult det än såg ut. Sådan lättnad! Ja, och sedan åkte vi hem.

Förlossningen är en lång historia i sig, men ja, den var inte lätt. Inte alls. Och den tog inte kort tid, nej, verkligen inte. Eller gjorde den det? Totalt kan jag räkna hela processen att föda mitt barn och att få mitt barn till en vecka i augusti och hela september. Sedan kom vi äntligen hem. Så skönt!

Att ha spädbarn var dock allt annat än en lek. En ganska jobbig tid tog vid, men på något underligt sätt klarade vi även det. Det tog ett tag att köra in sig som föräldrapar men nu känner jag verkligen att vi har landat. Det är så himla skönt!

Under föräldraledigheten funderade jag en hel del på var vi skulle hamna härnäst. Vår tvåa på femtio kvadrat med utsikt mot skogen började bli trång. Vi behövde något större, och troligtvis behövde vi även komma närmre familjen. Funderingar hit och dit på Göteborg härjade vilt i mitt huvud. Jag sökte och sökte och sökte, tills vi en kväll av en ren tillfällighet fann den villa vi bor i nu, på en idyllisk liten ö i havet. Inte alls i Göteborg men ändå nära min familj. Helt perfekt, på många sätt.

Ja, så var nog mitt decennium i en helt spontant nedskriven sammanfattning. Mycket vatten ha flutit under broarna, många vänner och bekanta har kommit och gått. Några har jag kvar, andra har bytts ut.

Det har varit ett bra decennium måste jag säga. Jag har gått från ung vuxen i ett pinfärskt förhållande till nästan medelålders, som min mor råkade säga i ett oövervakat ögonblick för ett tag sedan, i ett stabilt förhållande med samma man. Jag har gått från studentliv till osäkra anställningar och supersmå inkomster och vidare till ett fast jobb med mycket frihet i utförandet och mycket tillit. Jag har gått från en kvinna som mest måste reda sig själv till en fullblodad mamma. Jag är samma. Jag är någon annan. Men mest är jag samma. Ja, mest är jag samma. Fast äldre, och kanske eventuellt lite klokare. Och kanske ibland lite lugnare. Men jag älskar fortfarande att dansa, äta och prata!

Gott nytt år! Gott nytt decennium! Vem vet vad som kommer nu? Ingen!

måndag 30 december 2019

Mitt år 2019

Min systerson och jag. 
Syrran tog ett foto som M sedan ritade av med kulspetspenna.
Så var detta år nästan till ända. 2019, året då vi bodde kvar på holmen och fortsatte att cykla. Året då min man kämpade för att hitta tid till att måla och faktiskt fick sålt en hel del porträtt. Året då jag blev moster. Året då G fick en bästa vän på förskolan.

Detta år har varit ett mycket bra år, tycker jag allt, så här i backspegeln. Vi har kommit mer och mer in i vårt holmeliv. G har fortsatt skutta in på förskolan med glädjesprång och han har såklart vuxit och blivit större och pratar nu långa meningar och nästan hela tiden. Han har dessutom hittat ett intresse i instrumentet gitarr. Snart får vi nog köpa en mindre, och lite helare gitarr till honom. Den han har nu är stor, sliten och luktar gammal rök. Detta hindrar honom dock inte från att älska den.

Jag har på något magiskt sätt fått mer och mer kontakt med jämnåriga här ute. Förutom att jag fortsatt att umgås med Mala har jag också funnit en kvinna som bor (och arbetar) nära mitt jobb, som jag träffar ganska ofta på cykelbanan och nu har börjat umgås med lite smått. Det är två mammor på förskolan som jag har kontakt med. Den ena har till och med varit här en gång och ätit lunch med sina barn. Umgänget här ute kommer tydligen med hjälp av tålamod, inte med hjälp av attack, vilket varit min strategi hittills i livet.

Vi har hittat och flera gånger besökt några nya utflyktsmål så som skogen bakom Aröd, Skärhamn, gångvägen bortom kyrkogården, Tjörnehuvud, olika lekplatser runtom, Stockevik och Friluftsfrämjandets kaffestuga uppe vid Bö tjärn.

Detta år genomförde vi för första gången som familj en tågresa ända ner till Gs farmor och farfar i Spanien. Det var härligt och spännande och nästan lite rebelliskt. Spanjorerna förstod inte alls varför vi tog tåget. Vi förstod inte varför de tog bilen när de bara skulle tvärsigenom byn. Jag är glad att vi gjorde denna resa och jag tänker mig att jag alltid ska åka tåg till och från Spanien i framtiden, om resan inte behöver göras med mycket kort varsel pga något akut.

Vi har även hittat vår lunk på holmen. En lunk som förändras beroende på årstid, har jag tydligt märkt och accepterat. På sommaren kan vi gå ut efter att vi har ätit middag, på vintern är det inneaktiviteter så som leka med bilar och titta på barnprogram som gäller. Dansa vilt till Räfven är en ganska ny aktivitet som G och jag har hittat. Underbart!

Vi har under detta år försökt inreda vårt hem lite mer, ändå är det fortfarande ganska tomt. Den största förändringen är nog att G fått en egen riktig säng som han sover i, i sitt rum, och att han har fått lite mer möbler där. En fåtölj, är det jag menar. Och några små bord. Ett tyg som fondvägg.

En annan stor sak som har hänt med G detta år är att han i somras slutade med blöjor. Vi genomförde detta ungefär enligt tredagarsmetoden, men det tog mer ungefär två veckor. Det var en pärs, men vi klarade det.

Men det allra största som hänt detta år är ändå att jag har fått bli moster till en helt underbart vacker och sympatisk liten unge. Han kom som en vårblomma i april och han har vunnit mitt hjärta helt med sina stora vackra blå ögon och runda kinder. Ler jag mot honom så ler han mot mig, och vad mer kan man begära? Tack för att du kom, fina söta A!

Och tack G för att du är mitt barn, mitt söta, roliga, gosiga barn och för att du pratar med mig och gosar med mig och dansar med mig. Och tack M för att du fortsatt vara min man, under hela detta år. Och tack mina vänner i Umeå, eller andra delar av världen, för att ni finns kvar! Tack mina vänner och bekanta här för att ni ser mig och är lite nyfikna på mig, precis som jag är på er.

Det har varit ett bra år, och det är jag tacksam för.

Välkommen 2020! Det ska bli intressant att se vad du har att bjuda på!

PS.

Tre viktiga händelser jag glömde:
1. Min väns bröllop i Umeå och att vara i Umeå i några dagar och känna att jag är klar med stan. Det var en fin och bra upplevelse på många sätt. Fint också att träffa mina vänner där.

2. Vi fick besök både vid nyår och på sommaren av min vän M från Umeå. Det var lyxigt att hon orkade ta sig ända hit två gånger under ett och samma år!

3. Mina svärföräldrars besök hos oss i slutet av augusti. Det var så fint att få visa dem var vi bor nu, så att de har en bild av vårt hem och vår omgivning och så att jag vet att de vet att vi har det bra.

lördag 28 december 2019

Besök från Barcelona


Så oerhört glad jag blir när en av mina allra käraste vänner plötsligt hör av sig och berättar att hon är här, på nordliga breddgrader istället för sydliga. Hon bor i Barcelona med sin man och sina två barn. Vi ses när vi kan, inte så ofta, men det går inte mer än tre sekunder så är vi tillbaka där vi slutade. Ja, precis så är det med denna vän. Det finns inga hinder, inga barriärer, inga fasader - alls. Det är bara hej! och så kör vi.

Så tacksam jag är att de tog sig hit denna iskalla dag till vår vindpinade ö. De tog sig hit och de fyllde vårt hem med massor av liv. De försökte stämma gitarren, som nu bara har fyra strängar. De följde med oss ut för att se en bit av ön. De trånga gränderna. Lekparken. Barnen frös och alla undrade varför det skulle vara så humlans kallt just idag.

Vi begav oss hem och in i värmen igen. En kladdkaka rördes ihop av elvaåringen. En saga berättades för trött-treåringen i soffan. Som han koncentrerade sig. Som han accepterade att sitta i ett främmande knä och låta sagan berättas för sig. På spanska. Så fint.

Kakan blev ovanligt god och vi tinade upp efter den isande vinden. Till slut avslutade vi det hela med att titta på bilder från när vi hälsade på dem i Barcelona. Jag helt och hållet nygravid. Fyraåringen bara nio månader gammal. Så söt! Vilka kinder!

Ja, att ha så här kära och nära vänner, även om de bor långt bort är värt allt. Det är underbart. Jag känner mig förunnad.

torsdag 19 december 2019

Tvätten, tavlorna och kampen om jämställheten


Vad handlar det om egentligen, det där med jämställdheten inom parförhållandet? Jo, det handlar om att ha det bra, trivas och inte bränna ut sig. Det handlar om att må bra och få det hela att fungera och gå runt. Det hela vadå? Hemmet, barnen, relationen. (Jag utgår i den här texten från det heterosexuella parförhållandet, eftersom jag lever i ett sådant själv. Andra (eller samma) perspektiv på frågan mottages mycket, mycket tacksamt!)

Vad mycket lättare det känns ikväll att plocka ordning det sista, när min käre sambo redan tagit en stor del. Idag kunde han hämta vår son tidigt från förskolan och jag har kunnat jobba någon timme extra på kvällen. När jag sedan cyklat hem genom den ivriga blåsten och det kompakta mörkret möttes jag av en god färdig vegetarisk middag, till och med sallad, till och med lite spansk lomo (ej vegetarisk) och det var bara för mig att sätta mig till bords och tända de tre adventsljusen och äta. Mysa. Ha det gott. Efter middagen var jag fortfarande helt slut och ville lägga mig på soffan, vilket jag visserligen inte gjorde för istället ringde jag svärmor (de sociala kontakterna) och sedan fick jag pratat med en kär, kär väninna på plötslig Sverigevisit. De sociala kontakterna... Medan jag gjorde detta tog M köket och G lekte runt, pratade med farmor och såg sedan på Leo. M tog alltså köket. Han dukade av, in i diskmaskinen, handdiskade kastruller och torkade av spisen så fint, så fint.

Innan jag kom hem hade han hängt den tvätt som jag satt på imorse. Han hade hängt mina pyjamasbyxor så fint, precis som jag bett honom om, att de nu var torra. Det tar sig. (Fint betyder här "inte som en korv".)

Vad lätt det är dagar som dessa, när M verkligen har gjort sin del, utan något tjat från mig. Svårare de dagar då det känns som om jag gör allt och som om jag gjort allt i flera veckor. Tur för mig att dagar som idag infaller då och då och att vi hittat några gyllene rutiner.

För om det handlar om att ha det bra, trivas, inte bränna ut sig, må bra och få hemmet, barnet och relationen att fungera krävs det arbete från båda, på flera olika sätt. Att ha det bra för mig är att få komma hem lite senare från jobbet när tillfälle ges och då bli serverad middag. (Detta är något jag själv måste bli mycket bättre på att göra för M. Men eftersom han inte är lika "matberoende" som mig (läs: hangry) och inte verkar bry sig så mycket om ifall det finns middag eller ej, är detta något jag prioriterar bort i allt annat som måste göras. Finns det mat till M, så finns det. Finns det inte så verkar han nöja sig med en macka, en enkel omelett och lite sallad, som han själv fixar vid hemkomsten.)

Att trivas handlar för mig dels om att ha harmoni i familjen, åtminstone den största delen av tiden, och att ha det ganska undanplockat hemma, åtminstone på kvällen när lille G lagt sig. Då trivs jag bra. Om det bara är jag som ska "fixa" harmoni i familjen och undanplockat överallt blir det lätt för mycket och då ökar ju risken för nästa sak, nämligen att bränna ut sig. Känner jag att jag måste fixa allt och om M och jag dessutom kommer in i en dålig rytm med tjat och bråk blir det ju ingen harmoni. Och då går jag bara runt och är bitter och förbannad när jag plockar på kvällarna. Sur över att soporna stinker igen, strumpor överallt, dammråttor...

En förändring M har gjort och som han också har reflekterat över och berättat för mig är att han sover middag varje dag när han har delade pass eller en stund hemma innan han ska hämta på förskolan (för att han börjat jobba 04.30). Reflektionen lyder: När M sover middag orkar han mer och blir inte alls lika irriterad på mig, vilket leder till färre konflikter och bråk. Han pallar helt enkelt med mig bättre. Mig och mina sidor... Och att han kunnat göra denna förändring består till största delen av en schemaförändring som skedde i början av hösten. Även om en av tre veckor kallas för "helvetesveckan" av mig, så är det fint att han har tiden mitt på dagen att ta igen sig, sova och måla. Det är superbra, faktiskt.

Det handlar om att må bra. M mår bra när han får vila mitt på dagen och han mår också bra av att få tid till att måla. Jag mår bra av att få äta mat när jag kommer hem och av att få träffa och prata med vänner. Sedan mår vi också bra av att vara tillsammans i familjen, göra helgutflykter, gosa med vår son, leka med vår son, busa, cykla... Ja, massor av annat. Och så mår jag bra när jag inte känner att jag gör allt, utan att vi faktiskt samarbetar. Jag blir glad i själen när M säger: Tänk så mycket vi fick gjort nu när vi båda gjorde saker samtidigt, vilket han sa en lördagsförmiddag i somras när han och G tvättade fönster medan jag gjorde något annat, lagade mat kanske.

Det handlar om att det ska fungera och att det ska gå runt; hemmet, allt som rör barnet (hämta, lämna, bada, äta, rena kläder, nya kläder, leka, vara ute, läsa saga osv.) och relationen. Lösningen, även om jag förstår att det är hybris av stora mått att nämna ordet "lösningen" här, dessutom i bestämd form, som vi ändå funnit lite grann är rutiner. Gyllene, om man nu ska bre på lite.

Den mest inkörda rutinen vi har är kvällsrutinen för vår son. Den är inkörd sedan han var knappt ett år, tror jag. Den handlar om att vi bara kör och gör som kvällen innan och alla kvällar. Jag gör välling, pappa tar på sonen pyjamas (kissar, tvättar av lite), vällingen ställs in i sonens rum av mig, tandborste hämtar jag, lillpojken lägger sig, äter bibin (efter tävling om "coge primero" - vem tar vällingflaskan först pappa eller G?), M läser saga, M sjunger två specifika sånger och jag plockar undan, medan M ligger kvar och väntar på att G ska somna. Innan vi införde denna rutin var det mycket förhandlande om vem som skulle fixa vad. Nu bara kör vi. Och det är så himla skönt!

En annan rutin vi har, som vi fortfarande förhandlar om lite för ofta (vilket tar energi) är städning på helgen. M dammsuger och jag plockar undan allehanda ting och tar bort mattor inför dammsugningen för att sedan städa badrummen. Denna uppdelning har vi haft i flera år. Förhandlingen handlar om ifall det är tillräckligt smutsigt för att orka dra igång denna apparat, vilket jag tycker det är varje vecka. Vi är inte helt överens där, kan man säga.

En tredje rutin, kan man väl ändå kalla det, som är ganska ny och fortfarande håller på att inarbetas, är att M gör någonting vad som helst för hemmet i ca tio minuter varje dag när han har sin paus mitt på dagen. Detta kan vara allt möjligt, t ex tömma diskmaskinen och ställa in ackumulerad disk, hänga tvätt, bädda sängarna, ta ut soporna. Ja, något av det brukar det nog vara. Tio minuter låter allt för lite, tycker jag själv, men det hjälper faktiskt. Hellre att han gör något för hemmet i tio minuter än att jag måste plocka undan det han har dragit fram under sin paus också.

Min idé kring detta var att han skulle få välja själv vad han ville  göra, men det tyckte han kändes lite svårt. Samtidigt vet jag av egen erfarenhet att motivationen att göra något sjunker för varje gång någon (till exempel min mamma) säger att jag ska göra det. Men hej och hå vad jag har lärt mig av henne och tagit efter hennes mönster. Lite skrämmande, men varför skulle jag gå oberörd förbi min barndom när ingen annan gör det?

Detta är också en del av svaret, tror jag, på varför det är som det är. Det är inte bara våra män som har lärt sig av sina pappor hur/vad man ska göra, eller inte göra, utan vi kvinnor har också lärt oss av våra mammor hur det hela ska gå till. Hur gör man för att upprätthålla ett socialt liv, ha en trevlig julafton och ha tillräcklig ordning i hemmet, pli på barnen och harmoni i relationen. Det är klart vi också socialiserats in och lärt oss hur man gör kön. Det är inget som bara har hänt männen, utan också oss.

Det finns kvinnor som föreslår att vi kvinnor bara ska säga: Jag skiter i det, jag köper inga julklappar, jag lägger inte in någon sill, så får vi se vad som händer, så får vi se hur kul jul det blir. En strejk rent av. Och så finns det kvinnor som testar, och ser hur det blir. Köper min man termobyxor till det barn som vuxit ur sina gamla? Eller nä, han märkte inte ens att det blev kallt och att sonen fryser. Och vad gör man då? Jo, då tar man sitt förbannade (eller heliga) föräldraansvar och köper termobyxorna själv. Allt annat vore ju att låta barnet lida i onödan. Eller hur? Ja, till viss del måste ju även papporna själva få upptäcka saker och lösa problem på sitt sätt, men märker man som mamma (till exempel) att det inte händer något, eller att det nästan blir skadligt för barnet måste man ju gripa in. Det tycker jag ändå. Gripa in och sedan, vid tillfälle, ta sig ett samtal med sin man (i den bästa av världar). Och kanske, kanske i den allra bästa av världar få till en förändring - tillsammans.

Detta blev långt, men jag behövde skriva alla dessa ord för att formulera mina tankar om det ständigt aktuella ämnet jämställdhet i parrelationen. Jag behöver även läsa era ord och jag blir så lättad när jag ser och förstår, att det inte bara skulle kunna handla om att jag "valt fel man, dessutom en av invandrad sort" och klantat mig, utan att det är ett systemfel. Det är något alla i en heterosexuell parrelation, eller åtminstone den stora majoriteten, är eller verkar vara med om. Det handlar om att finna sig till rätta i sin parrelation, att få det hela att fungera, trivas, må bra och absolut inte under några omständigheter bränna ut sig.

onsdag 11 december 2019

Cyklar och bilar

Min cykelväg i höstskrud. Oktober 2019.
Tisdag morgon och det var helt blick stilla i luften när jag cyklade över bron. Havet låg blankt och reflekterade gryningens varma färger. Vindkraftverken stod som tre utropstecken på sitt berg. En skarv dök efter lite mat.

Det rapporterades om storm. Vindar på 20 meter per sekund, 27 i byarna. Den skulle komma in under natten mot onsdagen och inte ha blåst över än på morgonen när jag planerade att cykla iväg till förskolan en dryg halvmil bort. Så jag lånade en bil. Ja, jag hörde av mig till min bilägande far, som ändå skulle komma hit och vara här i några dagar och frågade om jag fick låna hans bil eller om han ville hämta oss klockan 08.15. Valet var enkelt - jag fick låna bilen.

Redan på tisdagskvällen fick jag låna bilen för att hämta lille G och senare köra hem genom den mörka vinterkvällen. Det hade blåst upp redan då, och natten mot idag blåste det riktigt rejält. Det knakade i vårt stabila hus och regnet smattrade mot fönstren. Så skönt att veta att en riktig bil stod ute på garageuppfarten och väntade på mig. Så jobbigt att tänka att M skulle vara tvungen att cykla ändå, fastän stormen inte hade bedarrat nästan alls när han gav sig av.

Vinden låg honom i ryggen då han for över bron. Det hade gått bra och han hade kommit fram ordentligt, rapporterade han via sms. Och jag tog bilen. G ville köra, men det fick han inte. Någon måtta får det vara! Jag tänkte på det, både igår och idag, att det är en helt annan sak att köra bil än att cykla. Man är liksom inte i samma verklighet på samma sätt. På cykeln har man verkligheten inpå sig. Man känner vinden, kylan, regnet. I bilen sätter man på vindrutetorkarna och skulle man känna vinden så är det inte alls på samma sätt. Inte alls. På cykeln hör man fåglarna och bilarna och måsarna. Man ser trutarna som vilar på lyktstolparna. Hur de andra segelflyger i vinden. Från bilen swishar de bara förbi lite snabbt. Var det en mås? hinner man knappt tänka.

Med cykeln är det lättare att stanna om barnet gnäller. Jag kan stanna nästan var som helst och kolla läget. I bilen måste jag planera och tänka och hitta en bra plats. Med cykeln rör jag mig i världen. I bilen rör jag mig i en bubbla. På cykeln känner jag farten, i bilen ser jag farten men känner den inte i kroppen alls på samma sätt.

Det är skönt att köra bil och det är främmande. Det är märkligt hur fort det går och hur skyddad jag känner mig från väder och vind, men samtidigt nej. Jag vill fortsätta cykla. Det vill jag allt. Köper vi bil någon gång så hoppas jag att jag ändå kommer fortsätta cykla i den mån det går, att jag inte helt hemfaller åt bilen med dess möjligheter och bekvämlighet.

I Umeå, där vi bodde tidigare, cyklar folk året runt. Inte alla, men många. Umeå är  verkligen en cykelstad. Det intressanta är dock att där cyklade jag inte alls lika mycket som jag gör här. Det berodde på att kollektivtrafiken var mycket mer utbyggd eftersom Umeå är en stad och där jag bor nu är ett litet kustsamhälle nära andra kustsamhällen. Här går bussen en gång i timmen, ungefär, och inte ens åt rätt håll. I Umeå var jag bekväm och åkte buss. Här känner jag mig mer strandsatt. Därför är jag min egen motor och cyklar. Cyklar, cyklar cyklar. Är det du som cyklar? frågar någon. Ja, det är jag. svarar jag. Varje dag.

- Hur tar du dig till jobbet, skolan eller förskolan? Hur går dina tankar kring det?

måndag 9 december 2019

Denna decembers andra helg

Så har nästan hela tvåtusennitton gått och nästa år är det tjugo-tjugo som alla säger, fast inte jag. Kanske kommer jag börja säga det innan decenniet är slut? Kanske borde jag summera detta? Det blir i ett annat inlägg i så fall.

Nu, helgen. Den andra helgen i december 2019. Väder, vind och humör. Häng med!

Helgen började så smått och så glatt i fredags. Jag hade föreslagit för en ganska ny bekantskap i grannsamhället att vi skulle gå på den lokala pizzerian och fira fredagen med våra söner, men bekantskapen (en annan hemifrånarbetande kvinna med rötter i annan ort), tyckte att det var en bättre idé att bjuda hem mig och min son på hemmalagad pizza hos henne. Klart det var en bättre idé! Hela mitt inre fylldes med en varm känsla när jag läste hennes inbjudan och jag tackade ja med en gång. Tänk att jag hittat henne, hon som bjuder in mig och G på pizza en fredag, lite halvspontant. Tänk vad fantastiskt! Och fantastiskt tyckte även G att det var, eftersom hennes söner hade hur många fina leksaker som helst att leka med. "Jag är jättehungrig" byttes snabbt ut mot lekalekaleka. Han åt nog ingenting, lillpojken. Bara lekte. Så glad han var, så harmonisk. Och värdinnans tvååring fick tillfälle att öva sig ännu lite mer på att dela med sig av sina saker, nu till någon annan än hans storebror.

Vi mammor pratade och åt sallad med koriander, gröna blad och oxfilé. Helt underbart gott med koriander. Sedan satt vi på övervåningen och blickade ut mot det mörka vattnet, medan barnen lekte mer eller mindre helt harmoniskt. Vädret: mörkt, lite regnigt och kanske lite vind. Humöret: helt på topp. Glad och varm inombords var jag.

Så kom lördagen och den underbara solen var framme och sken i vinden. Vi började dagen med att åka på utflykt till en loppis i en lada som ligger här i närheten. Loppis för mig är så svårt. Det finns de som vet exakt vad de ska leta efter, men jag ser mest en massa saker, eller rättare sagt: en massa skräp. Min hjärna tycks inte kunna sortera i all röra, även om de som har loppisen gjort sitt absolut bästa för att strukturera upp det hela. Blå porslin för sig, dockor för sig, stolar för sig och så vidare. Ändå: en hel massa grejer och ganska mycket röra i mitt huvud. Jag tog en paus ute vid lekstugan med G, och jag matade hönsen med lite gräs och sedan in i det igen. G och jag gick till leksaks-, bok- och klädavdelningen. Ett varmt litet rum på ladans loft. Medan G lekte med allehanda grejer lyckades jag titta igenom och välja ut en liten broderad julduk. Sedan hann jag botanisera bland barnböckerna riktigt ordentligt. Jag plockade på mig flera titlar.


Innan vi hann gå därifrån gjorde G en fantastiskt upptäckt. G som i Gitarristen i familjen hittade nämligen en helt stor och riktig gitarr. Den ville han naturligtvis ha. Och den ville M naturligtvis köpa till sin son. Det är en riktigt bra pappa det. Mamman, det vill säga jag, var lite mer avigt inställd till den något avskavda och mycket dammiga tingesten, men okej, den fick följa med hem.


Efter en sväng till den lokala pizzerian, den som inte besöktes i fredags, kom vi hem på tidiga eftermiddagen och ett idogt tvagande av gitarren tog vid. Vid det här laget var familjens moder helt slut och mitt huvud hade börjat göra ont. Jag la mig och sov middag med G men huvudvärken kom sedan tillbaka. Detta resulterade i en mycket tidig lördagskväll. Ovanligt för mig. Ovanligt skönt.

Elva timmars sömn senare var jag som en ny människa och söndagen bjöd på både promenad till affären med G i regn, besök hos min väninna Mala på eftermiddagen med glögg och viktiga samtal. Så mysigt och välbehövligt! På kvällen gjorde jag chokladtryfflar och skurade till och med golvet. Oh så huslig jag kände mig! Det var rent fasligt vad fint och rent det blev, och vilka goda chokladtryfflar sen!

Ja, det här var min helg det. Vädret och humöret var växlande. Sol, regn, blåst. Glädje, värme, trötthet, huvudvärk och glädje igen. En växlande helg. En bra helg. En helg som gick och som inte kommer igen. Den andra helgen i december 2019.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...