Sälis, tumlis och en kaprifol

Det har varit fina dagar, men i fredags fick jag ryggskott. Och vår vän är fortfarande död. Overkligt död. Ryggskottet gick över men döden tycks väldigt, väldigt beständig. Ska han inte komma hem snart? Knacka på och vilja promenera? Gärna precis när jag är som hungrigast och ska typ hälla av makaronerna. men nej, här häller jag av och häller av, cyklar fram och tillbaka och ingenstans ser jag hans gestalt. Ms mamma säger att M inte ska tänka mer på det. Inte tänka mer på honom. Jag tycker det är fruktansvärt att säga så, men troligtvis beror det på två saker, eller tre: Ett: Hon har ingen kunskap om psykisk ohälsa, Två: Hon är rädd. Tre: Hon vet inte vilken roll J spelade i Ms liv.

"Den som säger att det är en självisk handling vet ingenting om psykisk ohälsa" säger vår vän cykelpappan. Hans namn börjar också på M. Han kände också J, men de umgicks inte mer än att de sågs när cykelpappan kom till vår gård och lekte med sitt yngsta barn. Han hade sett en svärta i J, och jag hörde en svärta i det han sa. Han funderade på om han själv hade kunnat göra något mer. På något sätt tror jag att det är bra att tänka så, men till en viss gräns. Jag tänker mer på att jag är glad att vi gjorde det vi gjorde medan vi kunde. Hans sista dag hade vi inte kunnat göra något. Det är jag tämligen säker på. Dagen innan vet jag inte, dagen innan det pratade jag med honom och dagen innan det gick han och M en promenad. Varken jag eller M märkte någonting. Och kanske fanns det ingenting att märka. Kanske kom inte beslutet förrän sent på tisdagen. Och då var det försent.

Det var inte det här jag skulle skriva om men orden bara rinner ur mig. Ni vet, som det kan vara ibland.

Jag vill skriva om att de senaste dagarna varit fina. Jag vill berätta om fina saker jag gjort och upplevt.

Två kvällar den senaste veckan har jag gått ner till vår närmsta havsvik. Den ena dagen pratade jag med pappa i telefon men en vän ringde upp honom så han la på med mig. Lika bra det för då hörde jag ett litet frustande utifrån vattnet. Jag tittade dit och efter en stund hördes det igen, och då såg jag en svart rygg med ryggfena bölja fram i vattenytan. En tumlare. Och sedan en till. En liten svart båt följde dem en bit, i sakta mak. De var längre bort ganska länge och hoppade. Kanske tre till fem stycken. Häftigt, trots att jag varken hade kikare eller bra kamera. Så var det någonting lite närmare mig, kanske bara tio meter bort. En sälis. Den kom upp ibland och andades och så ner igen och jaga fisk (antar jag). Det kändes som att vara med i Fiskarnas rike, fastän jag bara såg det lilla som då och då stack upp ovanför vattenytan på dessa två ickefiskar. Sälis och tumlis. Fler båtar kom och åkte dit där tumlarna var. Antagligen hade ryktet gått i sociala medier eller mellan vänner. Fint på ett sätt, men kanske dumt att störa dem? Om de nu blir störda av båtar, men det antar jag att de blir. Sälen höll sig i alla fall ganska nära mig, så jag sa godnatt och hejdå när jag gick hem.

Sälis

Den andra kvällen fick jag sitta i en halvtimma innan både sälis och tumlisarna visade sig igen. Ursäkta diminutiven, men jag tycker de är så söta!

En annan kväll var jag ute och gick med min vän E i grannbyn. Vi gick i grannbyn och valde att gå ner till byns badplats och över berget. Där har en skulpturkonstnär börjat göra skulpturer i stenarna. Bland annat sälar. Fina diskreta skulpturer som hon formar fram av befintliga stenar runtom i viken och uppe på berget. Det kommer nog bli kul för barnen att upptäcka! Jag hade lätt lekt med en sådan stensäl om jag vore barn. Vi gick vidare och jag såg en kaprifol, som nästan såg ut som en mandala när jag fotat den.

Jag pratade om att välja alternativ till bilen och E berättade hur orimligt hon tycker det är att ta bussen till Kungälv härifrån. Det tar 1h 40 min att ta bussen dit men 45 min att köra bil. Och ja, jag håller med om att det inte känns som ett rimligt alternativ, även om jag själv inte lider av att sitta rätt länge på en buss (även om jag kan erkänna att det kändes oerhört segt när jag åkte kollektivt till mamma i Göteborg för någon vecka sedan och det nästan tog tre timmar). Dessutom är det ganska dyrt att åka med kollektivtrafiken här om man köper enkelbiljett. Jag pratade om att anropsstyrd trafik kanske hade kunnat vara ett alternativ ibland. Det testade vi ju i Sunne för några somrar sedan. Men egentligen vet jag inte hur det hade fungerat. Det hade också varit bra om man kunde åka billigare inom den egna kommunen, eller på något sätt få rabatt. Jag tänker på kollektivtrafikpriserna i Spanien. Där har de rabattkort som gör att det blir råbilligt att åka kollektivt. Om en ordinarie biljett kostar ca 1,50€ så kostar det med kort kanske 0,60€. Då är redan det dyra priset hälften så dyrt som vårt ordinarie pris här på 37kr för en vuxen. Om folk ska välja kollektivtrafiken måste det vara mycket mer attraktivt än att ta bilen, och det är det inte här när det både går bussar "för sällan" och att de tar "för lång tid" och är "för dyra". Inom citattecken, eftersom det är en definitionsfråga och alla tycker olika. Om man dubblerar antalet avgångar nu kommer la vissa bussar gå tomma, men samtidigt kanske fler tar bussen om de går oftare. Det ena ger det andra liksom... 

En eftermiddag förra veckan cyklade G och jag till Skärhamn från mitt jobb. Jag hade hämtat honom lite tidigare så han skulle få leka med tågbanan och istället för att cykla hem cyklade vi iväg åt andra hållet. Vi åt middag från Thairestaurangen som vi tog med till närmsta lekplats kombinerad med badvik. Det var mysigt! G gav upp när vi cyklade hem, och jag förstår honom. Då hade han cyklat 17km den dagen, utan elassistans, som jag har (min fuskare!). Men det var en himla fin utflykt. Det var det faktiskt! M fick hämta honom på lämplig plats och köra hem både barn och hoj. Själv cyklade jag hem i vuxentempo. Mycket skönt.

Okej, vidare till andra fina saker:

I lördags skulle vi röja i öns nyaste naturreservat, men tyvärr fick jag ryggskott i fredags morse så det kändes för riskabelt. Istället  åkte vi på loppis och gick en promenad på en grusväg. Som vi älskar att promenera på grusvägar! Både M och jag drömmer om ett hus på landet-landet. Samtidigt har vi det bra här. Det är väldigt praktiskt på många sätt där vi bor nu. Men det är inget fel i att drömma! 

M och G köpte en del saker till G, mestadels av vår närmaste granne. Bra med återbruk tycker jag! 

Efter loppisen käkade vi pastasallad till lunch hemma och sedan åkte G och M in till Göteborg för att upptäcka Guldheden. Jag vet inte riktigt varför de ville just dit, men jag tror att G sett att en spårvagn gick dit och helt enkelt ville se vad det var. Där hängde jag en del som tonåring eftersom jag hade en kompis som bodde i ett av de stora husen där på höjden.

Jag fick i alla fall sitta hemma och virka och ta det himla lugnt. Jag hade en tanke om att cykla och lyssna på ett panelsamtal med han som gjort Fiskarnas rike, men blev avrådd av såväl syrran som Åsa (eftersom jag faktiskt hade ryggskott). Det var nog bra. Jag virkade färdigt en sjal till M som jag började på när vi kom hem från Spanien. Så nästan en månad tog det att virka upp 1000 meter garn. Mönstret var återigen Calm Shores från Drops och jag avslutade sjalen med två varv stolpar. 

Nu har jag börjat på en bebiskofta, som jag inte känner mig så supermotiverad att virka. Och så har jag idag köpt garn både för att kunna färdigställa Gs filt och för att kunna virka något annat. Vi får väl se vad det blir och till vem. M tycker att jag ska virka och sälja, men jag vettesjutton. Då ska jag virka upp ett lager och åka på marknad. Verkar jobbigt. 

I söndags åkte vi på utflykt till Skärhamn och spanade in Håpets katedral. Nu ligger den i Göteborg i några dagar. Gå gärna och spana in den om ni befinner er i närheten! Den var häftig på ett annorlunda sätt. Den är byggd som en stavkyrka på en pråm med tak av plastplattor gjorda av gamla fiskelådor som hittats på stränderna i Bohuslän. Det var trevligt för vi träffade en gammal (fast ung) fritidsfröken till G och så sa jag till en kvinna jag aldrig träffat att jag tycker södra Sverige också bör ställa upp i energiproduktionen, t ex genom att sätta vindkraftverk ute på horisonten. Det tyckte inte hon var någon bra idé. Kärnkraftverk här då? sa jag. Ja, hellre det, sa hon. Nåväl, jag bad henne inte fördjupa sitt resonemang ett endaste dugg. Mest var jag glad att jag sa vad jag tyckte! Det är inte alltid jag vågar eller orkar det.

Och en sista fin sak orkar jag väl berätta innan jag går och lägger mig? Idag har jag paddlat SUP med E i grannbyns son E. Det var så trevligt! G satt också med på SUPen en stund. Det är min syrras bräda men den bor i Es sjöbod. Det är bra för då är den så nära vattnet den kan komma. Vi paddlade lite fram och tillbaka och sedan över till en annan ö, och in i en supergrund vik där de kanske fiskade sill förr i tiden genom att skrämma in sillen i viken och sedan vada i för att plocka den med händerna. Vad vet jag... kanske var det så. 

Es son E till vänster och jag i kjol till höger

Min paddelkompis berättade om segling och hur han lärt sig segla. Jag kommer aldrig lära mig segla, men kanske kan G börja seglarskola när han är några år äldre. Vi får väl se om han är intresserad. Mina armar blev åtminstone trötta av att paddla, så imorgon lär jag ha träningsvärk! Efter paddlingen doppade vi oss, paddel-E och jag. Sedan var det dags att åka hem, och nu sitter jag här. 

M har lagt G eftersom jag kände att jag ville skriva. Jag ska äta min kvällsgröt och lägga mig jag med, nöjd med dagen. Glad att det fortfarande är så varmt och härligt ute. Och nej, jag har inte kollat prognosen, men det gäller säkert att njuta så länge det går!

En försommarhelg

Vilken härlig försommarhelg vi har haft! En helg utan egentliga planer, som fick formas allteftersom. Det började med att jag i fredags ville åka med G på omställningsfestival men han vägrade. Hans förslag var istället att äta tacos hemma, så då gjorde vi det. Det var skönt också, att bara cykla hem och bara vara vi. Vi kunde sitta ute och äta och det njuter jag verkligen av! 

Mina ambitioner för helgen var att lägga upp gardiner och laga växthuspresenningen. G ville leka med en kompis, men det blev inställt. Lika bra det, för då kunde vi göra det vi gjorde igår, nämligen åka på äventyrsvandring. Äventyr för att vi inte visste var vi skulle gå, och vandring eftersom det tog fyra timmar. 

Vi tog bilen till en nyanlagd parkering intill en nyanlagd promenadslinga i naturen. Vi började gå på slingan men hade som mål att ta oss till en liten sjö, dock kallad tjärn. Jag hade hört att man kunde gå dit om man vek av från slingan på något ställe, så när vi kom till en liten korsning och en tant samtidigt dök upp frågade jag henne. Hon visste inte riktigt men pekade lite diffust och sa att de inte dragit slingan ända till sjön än. Vi bestämde oss således för att chansa. Vad kunde gå fel? Jag hade någonslags känsla av åt  vilket håll sjön borde ligga och googlemaps hjälpte mig litegrann. Vi vek av på en stig in i skogen, från slingan. Det är roligare att gå på stigar än tillplattad grus, faktiskt. "Det här är roligare än att titta på video!" utbrast G. "Det är bättre än naturfilm!" sa han också. Och ja, jag kan bara hålla med! 

Plötsligt kom vi fram till en grusväg och då tog vi den till vänster. Skog på vänster sida och hagmark på höger. Sedan gick vi igenom en hage och så var det dags för lunch. Vi satte oss i en gräsbacke och åt pastasallad och kokt ägg. Jag laddade ner appen Naturkartan. Den var till mycket stor hjälp på vår fortsatta vandring kan jag säga! 

Vi gick vidare, dels på stig, dels på någon slags skogsväg. Plötsligt kom vi ut på en vacker och välbetad äng. Då var vi nära. Och plötsligt såg vi sjön! Och en kanadagåsfamilj... Vi hittade en fin plätt vid ett litet träd där vi satte oss att fika. G och jag åt upp den grönbruna tigerkakan som vi bakade på valborg. Jag drack örtte som smakade för lite. G vilade på liggunderlaget och lekte tält. M pratade om överlevnad och jag försökte vila mina trötta ben genom att sträcka ut dem på en klippa. Genom kikaren såg vi havstrutar som vilade på en sten i sjön och ett gräsandspar som flög förbi. 

Sjön/Tjärnen!

Sedan gick vi tillbaka, och då såg vi en kopparödla på marken och sedan ett litet flygplan som loopade. Läskigt! Jag var glad att jag befann mig på marken och inte i planet. 

Tillbaka gick vi en lite smidigare och kortare väg, allt enligt Naturkartan, och plötsligt var vi framme vid en annan del av slingan. På tillbakavägen fick vi stanna och vila flera gånger. Jag var helt trött i benen och det var säkert de andra två med! G klättrade i en gran och jag var nojig att han skulle ramla ner. Jag som alltid klättrade i träd när jag var liten, hur lätt som helst! Allt gick bra, som tur var. 

Mycket torr bäck

Mellan klockan 11.30 och 15 varade vår vandring. Solen sken, det blåste en del, men var varmare än jag trott. Stackars G som gick i fleecebyxor och kortärmad merinoullströja som jag satt på honom för M sa att det var kallt ute! Men men, han klagade åtminstone inte. Efter vandringen svängde vi förbi hamnen och åt glass! Jag tror det är väldigt viktigt att komma ut i naturen på det här sättet ibland, både för oss vuxna och för vårt barn, men också för oss som familj. Jag tror det är bra att vänja sig redan i barndomen vid att röra sig och vara i naturen, att naturen är härlig och fantastisk och fin, att vi måste vara dess vän.

Väl hemma igen satte jag mig på altanen med fötterna högt och åt jordgubbar som M köpt på hemvägen, och virkade på ännu en filt. På kvällen var det, som ni vet, Eurovision och G skulle absolut se alla bidrag, och dansa till dem med! Själv låg jag i soffan och tittade på. Jag var nära att rösta på Österrike men orkade inte gå och hämta min plånbok för att betala, så jag lät bli. Men så vann de ändå (fick jag veta imorse)! Jag tyckte han sjöng så häftigt. Det var något mer än bara dansa, sjunga och ha på sig body, som några av de andra hade. Vad är det för mode? Jag fattar ingenting! Självklart gick vi och la oss direkt efter att alla bidrag spelats. G var helt slut, jag med, och vi somnade båda på fem röda. 

Idag blev därför en lugnare dag. Jag kom mig ändå iväg till mina föräldrars hus för att lägga upp våra sovrumsgardiner. De var lite dammiga efter att ha släpat i golvet sedan i början av april. På eftermiddagen har jag suttit mycket på altanen och virkat men fick plötsligt fick jag ett infall och började skura våra stora ute-stolar. Vi har två stycken, som vi fått av en granne till mina föräldrar. De var oerhört skitiga och G och jag blev minst lika skitiga när vi skurade dem. Inte orkade jag skura helt klart heller, men de blev bättre än de var. Man behöver inte titta så noga, säger vi. Samtidigt pratade jag med vår granne S som kom ut och kikade på oss.

G och jag åt middag och sedan åkte G och M på simskola medan jag satte mig och köpte tågbiljetter till hemresan från Spanien i sommar. Det tog precis hela simskoletiden för mig att göra detta. Och det gick lite knappt 14 000 till... och efter tre hotellbokningar på det är nu vårt gemensamma sparkonto helt tömt. Tur att vi får lön relativt snart! Samtidigt som det svider till lite, så tänker jag att om detta är den konsumtion jag ägnar mig åt så får det vara värt det. Jag köper nästan inga kläder, ingen alkohol, ingen inredning... Det jag köper är typ garn och mat. Och man måste ju få leva och uppleva lite! Och nej, jag vill verkligen inte flyga. Så är det. 

Pero bueno... nu börjar det bli dags att avrunda och gå och lägga sig igen! Hoppas ni som läser här har haft en fin helg, så återkommer jag en annan dag med reseplaneringen Spanien - Sverige, så ni får se hur vi kommer åka. Vi avslutar med en bild från min kvällspromenad. Det är grönt men torrt. Vi får hoppas på regn snart!

Tips!

Vi kör ett nytt tipsinlägg! Nu, som alltid, tänker jag på miljön och vår framtid och jag vill tipsa om några saker jag har tänkt på och tagit del av det senaste.

Radiotips:

Att lyssna på radio samtidigt som man åker tåg, promenerar eller plockar undan hemma tycker jag är mysigt. Det första tipset är P3 Dystopias avsnitt om Ultra fast fashion, ett begrepp jag inte ens var bekant med, så fjärmad verkar jag vara från nutidens köphysteri. Lyssna, tänk efter och gå igenom din garderob för inventering av vad du har och kan använda snarare än för att göra plats åt nytt. Mycket intressant och chockerande avsnitt.

Två sommarprat jag lyssnat på som handlar om naturen, Norrland och den gröna omställningen är Arne Müllers sommarprat från i förrgår och Sverker Sörlins sommarprat från 2022. Båda är mycket intressanta och ger nya lärdomar och perspektiv.

Bo Landins sommarprat lyssnade jag på förra året och minns det också som intressant. Det handlar om klimatförändringar, naturen och vatten, har jag för mig.

När vi i somras åkte tåg genom Europa passade jag på att lyssna på ett avsnitt från mitt favoritprogram Vetenskapsradion Klotet, om hur tågresandet behöver underlättas för att minska klimatutsläppen.

I början av sommaren lyssnade jag på Spotifydokumentärserien om tomatodlingar i Almería. Zooma in och ut på kartan och titta på plastfälten! Det är galet! Jag har sedan jag lyssnat på detta börjat köpa endast ekologiska krossade tomater, samtidigt som jag själv försöker odla tomater. Det går sådär. Många plantor i växthuset och en och annan röd tomat hittills. 

Cykeltips:

Cykla mer, är alltid ett tips från mig, men är det alltid så lätt? Det du kan göra, oavsett hur mycket du cyklar, är att svara på Cykelfrämjandets cyklistvelometer. Det är en enkätundersökning som genomförs vartannat år om hur det är att cykla i Sveriges olika kommuner. Små kommuner behöver minst 50 svar för att vara med i rapporten. Det tar inte lång stund att svara på enkäten, och sista dag är 31 augusti, så skicka gärna in ditt svar redan nu:

Cyklistvelometern 2024

Rapporten som sedan sammanställs kan man skicka till kommunens politiker för att försöka påverka cykelmöjligheterna i sin kommun. Cykling måste upp på agendan, anser jag!

TV-tips:

Jag har hunnit titta väldigt lite på TV denna sommar, min son desto mer... Men i fredags ordnade vi ett riktigt klassiskt fredagsmys, G och jag, och såg Världens natur Planet Earth 3, Djur och människor. Där får man se hur gräshoppor ömsar skinn och äter lika mycket som Tysklands befolkning, och hur elefanter käkar upp planteringar i Afrika. Man får också sig en tankeställare kring överfisket och dess koppling till köttproduktionen, och får veta att växtplanktonen behöver valbajs för att växa till sig ordentligt och bli mat till sillen som är mat till den bajsande valen, och mycket annat coolt.

Naturtips:

Tänk på att det fortfarande är sommar och ta dig ut i naturen en stund varje dag, eller åtminstone några gånger i veckan. Det är fortfarande ljust länge och det är fortfarande grönt, även om rönnbären börjar skifta i rött. 

Handarbetestips:

Jag virkar vidare på min temperaturfilt, men under våren har jag också virkat två sjalar av mönstret Calm Shores från Drops design, vilket har varit ett väldigt trevligt mönster. En gul och en blå har det blivit i ett färskiftande bomullsgarn.

Mattips: 

Jag är alltid på jakt efter nya vegetariska rätter att käka till lunch på jobbet. Gärna sådana rätter man kan laga på måndagen och sedan äta hela veckan. Så har ni några tips, ge mig dem! 

Här kommer två rätter två av mina vänner rekommenderat mig det senaste och som jag tycker är väldigt goda, i den första har jag bytt ut köttfärsen mot qournfärs och det har funkat fint:

Snabblagad yakinuki med ris

Palak paneer med tomat och halloumi

Och ja, det var väl de tips jag kunde uppbåda just nu! Ge mig gärna tips tillbaka!

Temperaturfilten

Jag är inne i ett sånt virk-il just nu! Jag har tre projekt på gång samtidigt: temperaturfilten, en gul påsksjal och två glittriga kuddar till min son. 

Temperaturfiltens skala har jag fått revidera efter att jag förstått att dygnsmedeltemperaturen i Sverige inte når mycket mer än 20 grader på sommaren. Det hade jag ingen aning om när jag påbörjade projektet i kalla januari. För att jag själv ska ha koll på min skala, och för att ni ska få se, lägger jag därför ut en bild på den reviderade skalan här:

Hur långt har jag kommit hittills då, undrar väl ni? Och kommer jag hålla ut hela året? Ja, den första frågan går ju i alla fall att besvara. I lördags morse hade jag virkat till 29/2 och då tog jag denna bild:

Den mätte då 26,5 cm och året börjar nerifrån i bilden med lila och februari slutade i blått. Enligt mina beräkningar kommer den bli ca 160 cm lång och 120 cm bred. Jag la upp 220 maskor och virkar den med fasta maskor för att den inte ska bli för lång. Eftersom jag valt att virka den enligt dygnsmedeltemperatur blir den ganska jämn i färgen, har jag märkt (få färgbyten), vilket kan kännas lite tråkigt men samtidigt skönt att slippa fästa så ofta. Och angående fäst-festen så lyder jag min kollegas råd och fäster allteftersom. Jag har också då insett att jag måste ha kontroll över på vilken sida jag fäster, vilket jag inte hade i början... men men, det ska väl synas att den är handgjord? 

Och så lite bonusbilder på mina två andra virkprojekt, påsksjalen och glitterkudden:

Vad handarbetar du med just nu? 

Årets början

Så börjar året 2024 och visst känner man en liten anda av nystart i sig? Jag gör det! Samtidigt känner jag att allt kommer bara fortsätta som vanligt, och det spelar väl ingen roll vad året heter?

När nytt år eller ny termin börjar så kan jag ibland få ett litet il av att jag vill förändra något eller hitta en ny rutin. Inget unikt alls. Några nyårslöften har jag inte, men det jag har börjat med är något jag har funderat på i ungefär ett år och vi kan kalla det för En kartläggning av vårt (o)hållbara liv.

Kartläggningen sker analogt i en familjealmanacka som M köpte inför detta nya år. De två kolumner längst till höger har jag dedikerat till att anteckna hur ofta vi äter vegetariskt, fisk och kött, samt hur ofta vi använder vår bil. Så här ser det ut:

För att få skriva veg måste alla ha ätit vegetariskt de dagar  vi alla ätit tillsammans. De mål vi ätit var för sig antecknar jag vad jag har ätit eftersom jag inte har koll på de andra två. 

För att få kryssa att bilen inte använts den dagen ska bilen inte ha körts alls den dagen. Nu är det januari och jag kör 4km per dag. Jag vill egentligen inte, fast det är så bekvämt i bilen och så kallt och halt där ute. Jag tänker mig att när det blir lite mer vår, i februari eller mars, ska Gs cykelpunka lagas, min cykel ska på service och sedan ska vi cykla till skolan och jobbet precis som vi gjorde i höstas innan det blev kallt. 

Jag har också funderat på att skriva ut Klimatklubbens cykelutmaning men jag har inte kommit till skott än.

Tanken med kartläggningen är att få syn på hur vi lever och sedan kunna förbättra det månad för månad, om vi känner att det är möjligt. Självklart finns det andra aspekter utöver vardagliga transporter och mat, men dessa är två av de fem B:na (bilen, biffen, bostaden, butiken och börsen), som är viktiga att tänka på och göra något åt på individnivå.

Förutom kartläggningen av vårt liv har jag också planer på att virka en temperaturfilt. Genom SMHI kan man se historisk temperaturdata om man missar att anteckna några dagar. Bra, för hittills har jag missat årets fyra första dagar! Garn är beställt och jag tänker mig denna färgsättning och temperaturskala (klicka på bilden så ser ni tydligare):

Så ja, lite nya idéer och projekt för året som kommer har jag allt. Får se hur det blir.

Har ni några nystartsidéer så här i början av 2024 eller känner ni mest för att bara överleva vardagen precis som förut?

Tips

Jag älskar att tipsa om saker och ting. Serier jag har sett, grödor jag har odlat, radioprogram osv. Här följer nu några av sommarens samlade tips, från mig till er. Varsågoda!

TV-serietips:

En liten hobby jag har under sommarhalvåret är att titta på ungdomsserier. Detta har pågått i några år nu och serier som Eagles, Någon som du och Portkod har följts. Denna sommar har jag sett tre ungdomsserier och jag rekommenderar alla. Först ut var Från trakten om Zeina och Bror som blir familjehemssyskon när Zeina blir placerad hos Brors familj i Värmland. Rolig att se!

Den andra serien jag såg var Fejk om tre tjejer som bär på en oerhörd hemlighet. Lite klurig och jag tror jag förstod allt, men jag är inte helt säker på att jag riktigt förstod hur den slutade och vad huvudkaraktären ville säga med sin sista replik. 

Den tredje serien jag betade av under sommaren var Vakuum. En finlandssvensk serie om en tjej som har svårt att stå upp för hela sig själv, och om dömande gäng runt omkring henne. Detta är den serien jag kunde relatera till mest. Det finns likheter med min studietid i Umeå.

Sedan har M och jag också lyckats hitta lite tid nu i sommar för att se en serie ihop. Min pappa rekommenderade den brittiska kriminalserien Happy Valley och den ser vi nu. Mycket spännande! Tur att jag har M bredvid mig att hålla i handen.

Radiotips:

Jag har bara lyssnat på ett enda sommarprat hittills i sommar och det var Maria Wolrath Söderbergs. Hur bra som helst! Det handlar om glappet mellan vad vi vet att vi måste göra och vad vi faktiskt gör för att leva så klimatvänligt som möjligt. Det är ett program som jag önskar att alla skulle lyssna på! 

Sedan har jag blivit tipsad om följande tre sommarprat som jag inte hunnit lyssna på än: Bo Landin, Annie Lööf och Lina Wollf. 

Odlingstips:

Jag vill tipsa er alla om att nästa år odla potatis och tomatsorten Venus. Det är de grödor som gett mest utdelning i år! Potatisen har jag odlat både på friland och i 10-litershinkar (vilket fungerar på balkong eller i mitt fall altan). 

Handarbetestips:

I sommar har jag virkat två sjalar. Den ena är färdig och den andra är fortfarande pågående. Den första heter Thoughts of Ireland  och den andra Magic Summer. Till Magic Summer väntar jag på mer garn, då jag uppenbarligen hade lite för lite, trots ett nystan med hur många meter som helst. 

Ja, där har ni några tips att förhoppningsvis inspireras av! Nu är det dags för er att tipsa mig!

Vad virkar jag?

 

Jo! Jag virkar faktiskt en kofta till mig själv! Påbörjad 2018, pausad efter 35 cm, och nu upptagen igen någon gång i höstas efter det att bebiskläderna blev färdiga. Jag virkar på kvällarna och under vissa möten. Det ger ett lugn och gör det lättare att hålla fokus vid digitala möten, konstigt nog. Det ger liksom tålamod.

Mönstret är från Garnstudio/Drops design och heter Vintage Honeycomb.

När jag la upp virkningen (man börjar i koftans nederkant) så tyckte jag minsta storleken blev för stor, så jag räknade om mönstret på något vänster och nu börjar jag tro att den är för liten. Den kommer inte gå att knäppa över magen, tror jag. Både svärmor och handarbetande kollegor har dock uppmuntrat mig att virka klart den och se hur den blir. Den går ju också att ha öppen ifall den inte "går igen".

Ärmen har jag dock virkat helt enligt mönstret, och jämfört med en kofta jag har, så jag tror den blir bra. 

Lite tveksam är jag kring hur den lilla kragen blir (även den omräknad), men vi får se. Blir det konstigt så får jag repa upp den, eller fråga någon hur jag ska göra.

För att få hjälp i att komma framåt har jag faktiskt haft mycket hjälp av handarbetesgruppen på jobbet, som träffas digitalt och virkar och stickar en gång i veckan. Jag brukar vara med när jag känner att jag har tid, eller när jag är i lite mer akut behov av hjälp. 

Vad virkar du på just nu? Eller är det en stickning, nålbindning eller tovning som håller dina händer upptagna?  Eller kanske broderi, sömnad eller ett knyppelarbete?

En till helg

Februaris första helg och äntligen känns det som om ljuset håller på att återvända, eller hur? En utmaning för mig varje helg är att lägga allt  på en lagom nivå så jag inte blir allt för trött. Jag har något inre driv av att vilja göra saker och göra nytta, så ofta blir det för mycket och jag är en blöt trasa när helgen är slut och riktigt känner i kroppen på måndagen att jag egentligen behöver vila upp mig. Tur då att jag har ett så stillasittande jobb, eller vad man nu ska säga... 

Den här helgen har M jobbat så vi har varit ensamma hemma, G och jag. Helgen inleddes dock i fredags med en eftermiddagspromenad byn runt. Det var Mala och jag som äntligen sågs och traskade runt och reflekterade över livet. Mycket efterlängtat och trevligt! När vi så kommit tillbaka till utgångspunkten och stod utanför det hus vi bor i frågade Mala om hon kunde komma in eller vad vi hade för planer. Inga planer mer än att äta middag, så det gjorde vi. Bulgursallad och bohusgrillare (korv), cornichonger och surkål. Efter det att Mala åkt hem skulle vi städa, men ingen hade någon kraft kvar. M gjorde ett ryck och plockade undan en hel del av sina grejer och städade ett badrum medan jag tog köket. Min kropp var öm hela fredagen efter vaccin jag tagit på torsdagen, så jag däckade i Gs säng direkt efter sagoläsningen och sedan var den fredagen förbi. 

På lördagen skulle jag "städa klart" var tanken, för vi skulle få besök. Gästerna bor i det mest välstädade hus jag någonsin varit i, så jag ville ju inte skämmas ögonen ur mig totalt... Därav lite för hög ambitionsnivå för min energinivå, som fortfarande var påverkad av vaccinet. Jag dammsög och torkade av och upptäckte små bläckstreck på soffbordet som pappa snickrat för något år sedan. Det kände så fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte att vi ska förstöra deras hem, men det känns som om det oundvikligen blir någon skavank här eller där för vi lever här. Och jag hinner inte ha koll på alla hela tiden. Så när jag stod med dammtrasan i högsta hugg (pjamas, kofta, oborstat hår) knackade det på ytterdörren! Och där stod mammas och pappas kompisar, en sån söt fru och mannen, som känt mig sedan jag var nyfödd (kan man säga), stod nedanför trappan. Hennes Hur är det? fick mig att bryta ihop totalt. Jag bara grät och grät och grät, så mannen, som inte hörde vad vi sa pga vinden trodde att någon dött, vilket ingen hade. (Förutom femåringen i brunnen i Marocko, men det fick man ju inte veta förrän precis innan läggdags.)

Ja, men tydligen behövde jag få ur mig all frustration kring vår bostadssituation och hon lyssnade och förstod. Egentligen kom hon nog förbi för att se om våra föräldrar var här och för att berätta att de fått ett till barnbarn och att hon hade varit med på hemförlossningen, men där stod jag och grät som om all världens olycka låg på mina axlar. Sedan gick de, och jag städade vidare, efter att jag gråtit lite till och ringt mina föräldrar och gråtit ännu mer... Några bläckstreck är inget att ha ångest över, tyckte pappa. Så det var ju bra. (Samtidigt är det inte bara bläckstrecken utan hela skiten... Det att inte veta hur det ska bli, var vi ska landa, när vi ska landa. Jag vill bara ha ett tryggt hem som jag vet är vårt. Ett hem som vi kan slita på och som vi kan ta hand om. En stabil bas. Tack.)

Jag städade klart och sedan käkade vi mat. Makaroner och korv, blev det. Jag åt visserligen bulgursallad som var över. Gött! Sedan begav vi oss iväg med bilen till närmsta loppis. Där mötte vi upp Gs kompis som bor i det välstädade hemmet, och hans mamma - som är den som ser till att det är välstädat. Barnen spanade in leksaksavdelningen och jag hittade ganska många böcker som jag köpte för tio kronor styck. Lycklige Alfons, Lotta på Bråkmakargatan, Vems katt? (Axel och Omar), En Djurkompisarbok och Pappa Pellerins dotter. Så gött det kändes att köpa flera bra böcker för mindre pengar än vad en av dem hade kostat ny. Dessutom bra för miljön (förutom att vi tog bilen dit). Sedan drog vi och spanade i huset som vi ska hyra och där visade det sig att de faktiskt har kommit en liten bit på väg. Nu förbereder de inför att lägga golvvärme. Det blir spännande att se hur det blir när det är klart! Och det blir spännande att se när det är klart. Hoppas på ganska snart! 

Efter detta åkte vi hem till oss och fikade och barnen lekte. Och sedan var det bara att pusta ut, fixa middag och så kom M hem från jobbet. G somnade sent så vi fick ingen tid tillsammans. Annars tycker jag det är mysigt att kolla på någon film eller något avsnitt av någon serie tillsammans. Just nu följer vi ingenting egentligen men tittar på Bonusfamiljen ibland. Nyss såg vi dokumentären om Veronica och den kinesiske miljadären. Mycket bra!

Innan G och M gick och la sig fick jag dock mig en promenad. Jag har fått för mig att jag ska gå 6000 steg per dag nämligen, så jag får en stjärna i min stegräknarapp. Töntigt och bra på samma gång. Jag gick min byrunda och passade på att knacka på hos de där som knackat på hos oss tidigare under dagen. Jag ville bara berätta att jag inte gråter så där våldsamt dygnet runt. Så det gjorde jag. Och frun blev glad. Vi fick ett fint samtal på kvällskvisten i hennes hall. Hon rekommenderade mig att lyssna på ett visst avsnitt av Tankar för dagen, vilket jag gjorde sedan när jag gått därifrån. Även det mycket bra! Tröstande.

Idag var det söndag och jag hade bestämt mig för att ta det lite lugnare. G och jag tog oss en förmiddagspromenad när det slutat hagla. Han cyklade (fortfarande med stödhjul) och jag gick. Vi övade på att bromsa i nedförsbackar och känna kontrollen. Vi klättrade också upp på ett litet berg. Sedan gick vi in och jag lagade lunch. Syrrans goda tomatsås blev det, och idealmakaroner och ganska finhackad falukorv. Så himla gott, tyckte vi båda! 

Sedan har jag mest försökt ta det lugnt, som sagt. Virkat lite på en ärm. G har lekt = hällt ut alla leksaker på golvet. Jag har försökt få honom att städa upp, men det slutade med att jag (och M som kom hem på sin rast) städade, och att G ändå fick en Sangwish. Vi tvättade en maskin vittvätt också förresten, och var ute i trädgården en snabb sväng och spelade fotboll samt sådde gräs där det var jord, och ska sås gräs. Så nu är gräsfröna slut, men kanske blir gräsmattan fin igen till sommaren, vi får se!

Till middag idag lagade jag en  världsgod kyckling i currysås enligt detta recept: Klassisk kyckling i currysås, fast med kycklingfiléer istället för det var det vi hade hemma, och 1,5 kycklingbuljongtärning också. Så ni vet.

Sedan kom M hem och vi käkade. G har sprungit av sig lite på övervåningen innan läggdags för han hade enormt mycket spring i benen. Och nu sover han nog, förmodligen M också... Så ja. Detta var vår helg! Nu återstår det bara att öppna diskmaskinen som nyss pep och sa att den var färdig och kanske försöka laga ett par vintervantar... eller Gs termobyxor vars söm gått upp lite (i rumpan, såklart). Får se om jag orkar. 

Hoppas ni haft en bra helg! Det har jag. Fast nu är jag trött. Godnatt!

En härlig helg i september

Så kom en ledig helg sent i september. Bara en endaste plan fanns och den ställdes in. Vi skulle ha bjudit våra två flyttkompisar på middag men eftersom M hade blivit förkyld bestämde vi oss för att skjuta den på framtiden. Både lördagen och söndagen låg således helt öppna för vad vi ville och kände för.

Vädergudarna bjöd på soligt väder båda dagarna, men mer blåsigt på lördagen och ett otroligt vindstilla lugn på söndagen. Så, vad hittade vi på?

Vi firade in helgen med en lugn morgon på lördagsmorgonen. Då vårt wifi äntligen kommit igång, efter en del strul med leverantören, så fick G titta på barnprogram en bra stund på morgonen medan vi åt frukost. Han åt också frukost förresten, macka efter macka, rostade med smör. Jag duschade och fick en idé: vi borde besöka en strand eller vik på läsidan och kanske till och med äta lunch där? Idén presenterades för övriga två familjemedlemmar och båda var på. M snodde ihop en pastasallad med varmrökt lax till oss och kall kycklinggrillkorv till G. Jag städade en av toaletterna noggrant under tiden och kunde också sitta och läsa. G tittade vidare på sina barnprogram. När klockan precis slagit elva tog vi cyklarna och begav oss iväg en lagom kort bit, till förskoleparkeringen. Väl där tänkte vi att G skulle visa oss vägen från förskolegården till en stenstrand där han varit flera gånger med förskolan, men som vi vuxna inte vet var den är. Det var nog lättare sagt än gjort för ju längre vi gick desto mer kunde jag förstå att vi var påväg till Båtvik. Båtvik är en liten havsvik med båtar i, no surprise, och små söta sjöbodar uppbyggda på klipporna. Det är som en liten hamn, kan man säga, eller strand, fast inte med så himla fin botten. Trots det fina vädret var det bara vi, och en farbror (kanske Farbror Höst?) där och vi gick runt viken och jag satte mig i sanden medan G och M utforskade klipporna ut mot havet. Det var så fridfullt att bara sitta där och titta noga på stranden och havet och båtarna. Solen. Ljuset. Inte en sommargäst så långt ögat kunde nå...

Vi åt lunch och jag hade hunnit tänka både en och tre gånger att det hade varit trevligt med lite sällskap, när plötsligt en liten rosa figur dök upp i viken. Det såg ut som Gs vän E. Inte kan det väl vara hon? Men jo! Det var hon! Hon och hennes mamma hade gått ner till viken, som är deras närmaste, för att fiska krabbor. Härligt! Vi hängde på! Fyra eller fem ganska stora strandkrabbor fiskade vi upp. Det var mamman, pappan, morfarn, mormorn och storasyster-krabba som vi fiskade upp, enligt barnen. En fin utflykt fick ytterligare en dimension och ytterligare ett värde av våra vänners sällskap (ja, vi höll avstånd!). Underbart! (Just sånt här är så otroligt mycket värt för mig! Fastän vi inte umgås regelbundet med så många alls så är det så himla mycket värt att kunna spontanprata och spontanhänga med de man söter på, på t ex en lekplats, strand eller i mataffären - tre år senare... Just detta är en stor anledning till att jag inte vill flytta härifrån.)

Vi vandrade sedan tillbaka genom skogen och G fick leka lite på en lekplats med M medan jag handlade. Vi kom hem, jag drack apelsinjuice blandat med bubbelvatten, pratade med Åsa och sedan mina päron i telefon och M fick negativt provsvar från sitt covidtest. Gött!

Sedan var det dags för pizzabak. M och jag satte degen tillsammans och jag svängde ihop en tomatsås, och stekte lite köttfärs från en bonde i närheten. Majs, champinjoner och ost fick också plats på våra pizzor och M vågade till och med ha lite hemmaodlad chili på sin. Mumsfilibabus! Och på kvällen satte jag mig och stickade klart en bebiskofta medan jag lyssnade på Kropp och Själ om mikrovanor och mörkret la sig över ön.

Söndagen bjöd på om möjligt ännu finare väder än lördagen då vinden mojnat, och mojnad vind är den bästa vinden - det vet alla som inte seglar. Jag tänkte att idag får vi allt ta det lugnt, men ändå behövde vi städa. Så vi städade. Alla hjälptes åt och det blev finare än på flera dagar! 

Efter städningen satte jag mig och läste in mig på skolfrågan i kommunen då jag ska på ett invånardialogmöte imorgon om framtidens skola. Det ska bli spännande och det känns bra att ha läst igenom vilka förslag som finns och jag har nu också tänkt igenom mina synpunkter angående dem. Det är intressant att alla kommunens nämnder eller förvaltningar har kommit fram till att samma alternativ är det bästa - det med två stora skolenheter, istället för flera små som nu. Jag är av annan åsikt, och hoppas få delge den imorgon. Kanske blir det en debattartikel så småningom - det börjar nästan klia i fingrarna. 

G och M lämnade mig ifred med min inläsning och cyklade (G) och gick (M) till återvinningen med veckans skörd förpackningar. Sedan käkade vi lunch och sedan var det dags för söndagens utflykt - denna gång till den norra delen av ön: Björholmen. För där, i det lilla söta kustsamhället hade nämligen Tjörnslöjd en liten utställning och man fick också testa repslageri - något G och M gjorde (med hjälp av några slöjdtanter, såklart). Ett långt fint starkt och hårt tvinnat rep av en gammal t-shirt blev det. Imponerande! Så snällt också att vi dessutom fick ta hem repet, helt gratis. En stoppnål stoppade de också på mig, så att jag ska kunna sy klart den bebiskofta jag stickade klart igår. Jag köpte handklädda knappar till. Det kommer bli fint, det!

Efter Björholmen åkte vi vidare till Halsbäck. Ett fantastiskt fint litet samhälle, helt off på Tjörn. Så vackra hus och gårdar. Grönt och lummigt runt om. Åkrar och ängar... Men ja, ganska långt bort från "allt". Trots det: Så vackert! En perfekt söndagsutflykt!

Efter en liten stund i Halsbäck begav vi oss av hem igen. M körde och G somnade i bilen. Väl hemma fick jag mig en pratstund med min Umeåvän S, i telefon. Vi hörs inte så ofta, men varje gång vi pratar så tar vi bara upp tråden hur lätt som helst och ja - jag saknar att ha henne i mitt liv i lite mer fysiskt närvarande form - faktiskt. Det var sannerligen ett stort offer jag gjorde när jag lämnade alla mina vänner och hela mitt umgänge i Umeå och flyttade hit. Jag saknar er, ska ni veta! Och just därför är jag inte beredd att lämna det lilla umgänge jag har här. Det kanske låter konstigt, men jag orkar inte göra jobbet igen med att hitta nya att prata med. Så här tre år efter hitflytt är jag fortfarande bara i början av att hitta vänner här, känns det som. 

Efter mitt samtal med S var det dags att laga mat. M hade önskat sig gröna linser men vi båda hade missat att lägga dem i blöt, så jag lagade Spaghetti med linssås och lite vitlöksfräst squash istället. Det blev succé! Alla åt, även vår nära vän Mala som helt spontant kom förbi när jag just hällt av vattnet från spaghettin. 

Och innan det skymde helt begav vi oss ut på en kvällspromenad, Mala och jag. Vi gick runt närmsta småbåtshamn med bryggor och upp förbi Tjörnehuvud. En ensam segelbåt i långsam takt, långt ute på havet. Carlstensfästning i blått skymningsljus. Röda rönnbär mot grå klippor. Bra samtal om aktuella ämnen...

Väl hemma var det dags för kvällsfika och att förbereda G för sängen. Och nu skriver jag det här - om en helg som blev så bra att jag knappt kan tro det!

Tack för att du läste! Jag hoppas att din helg varit lika fin som min. Berätta gärna om ett guldkorn i en kommentar så blir jag glad!

Virkat sedan sist

 

Så var filten som jag började virka under semestern klar. Den är till en bebis som beräknas födas i november. Det är en nära vän till min syster som ska bli mamma och jag är så glad för hennes skull! ♡

Filten mäter 74x74 cm.  Den är virkad som en enda stor mormorsruta i bambu/bomullsgarn från Adlibris med virknål 3mm (lånad av min granne). 

Garnåtgång:

Lite drygt ett nystan 100g blå Forget me not (A535)

Lite drygt ett nystan 100g grön  

Soft green (A522)

Ca ett halvt nystan 100g rosa Cherry blossom (A532)

(100g=280m)

Att sitta under en varm filt och sticka eller virka samtidigt som man lyssnar på något, kanske en ljudbok, det känns väl som det ultimata höstmyset? 

Vi måste leva med hösten - inte mot den, som min kloka syrra sa för några år sedan.

Vad virkar du på just nu?

Blommor i isen

En ganska långsam dag i början av januari. Långsam men inte tråkig. När min man kommer hem från sitt morgonpass är inte alla påklädda än. Brasan har dock brunnit sedan vi steg upp. Femton grader är ingen behaglig inomhustemperatur. Ute minus noll komma tre, enligt granne med utomhustermometer. 

Ett tunt lager is täcker vattenpölarna på berget bakom kyrkan. Tur att det inte bor så många barn här, hinner jag tänka, för nu får vi krossa isen. En blomma har frusit fast. Vissnat och frusit fast, och jag bara måste försöka fota den men vinden tar tag i det lilla isflaket och skärpan är svår att få till. G krossar is och plaskar i fågradigt pölvatten. De spanska fastrarna förfasas sedan, när de får se bild på vilt barn i vild natur. De där fötterna måste frysa! Då förstår de inte vilka varma stövlar han har... Vi går en liten promenad och det börjar snöa. Det snöar jättemycket, utropar G med otvivelaktig glädje i rösten. Jag längtar till Umeå. Nästa vinter måste vi nog åka dit. Ta nattåget, kliva av i snölandskap, skaffa en pulka och bara njuta. Jag hoppas så att det kan bli verklighet! 

På vägen hem från promenaden plockar vi med oss två nedfallna pinnar för att grilla pinnbröd på. Bussföraren väcks ur sin siesta och hetsas lite till att tälja till pinnarna. Bort med barken! På med degen! Jag grillar bröden. G smakar en kvadratcentimeter men vill inte ha. M vågar inte ens smaka. Min svärmor däremot ber om receptet. Inte svårt alls. Lite havregryn hade jag i degen, men efter tre bröd känns det lagom att lägga resten av degen i en plastpåse. Det kanske blir scones av dem imorgon. Pinnbrödpinnarna bryts i småbitar och eldas upp. 

Eftermiddagen förflyter på något vänster. Lillkusinen ringer, elden brinner, och sedan tar Shaun the Sheep vid. G älskar det och jag får laga mat i fred. En kokt kycklingfilé, currysås och råris. Råris innehåller tydligen ännu mer arsenik än vanligt ris, men vafasen, vi äter det inte så ofta - tänker jag. Matvete har blivit den nya favoriten här hemma, särskilt för G och mig. Ja, det var faktiskt G som introducerade det, och lärde oss att äta det, via förskolan. Smart!

Efter middagen känns det som om vi behöver röra på oss lite mer, så vi går ut på en ficklampepromenad. Vi utforskar en gata som är en återvändsgränd, och som vi aldrig är på annars, G lyser med ficklampan på en mörk buske. På vägen tillbaka hör vi ett märkligt bullrande ljud och så får vi se att det är en brandbil. Vi går efter brandbilen, som mest verkar vara ute och nöjesköra. Kanske övar de sig på att köra där det är smalt, backa runt gathörn och sådant? Det är med stor glädje vi vinkar till den när den passerar oss vid lilla bron. Vi tar oss en titt på den stora julgranen och sedan vandrar vi hem igen. Hoppar jämfota på några på gatan målade trianglar. 

Precis när vi kommit hem igen och inte riktigt fått av oss alla ytterkläderna än kliver pappan in genom dörren. Välkommen hem! Vi har nyss varit ute! och så får också han äta kyckling i currysås. Sedan får han måla, en fyra, och sedan är det dags att lägga sig för mitt lilla barn och min arbetande man. Själv virkar jag en blomma, läser runt lite på olika bloggar, blir inspirerad och skriver det här. 

Hoppas ni alla fått en fin start på det nya året! Visst känns det lite ljusare nu, på flera sätt? 

Vecka 12: Virka

Den här veckan har jag återupptagit något jag verkligen tycker om att göra men inte känt riktigt att jag har haft tid till under det senaste halvåret: virkningen. I somras påbörjade jag en fin kofta till mig själv men den har totalt avstannat. Nu när jag snart ska bli moster känner jag att jag vill virka något åt den lille och då föll valet på samma kofta som jag redan virkat två av. Den är ganska lätt att virka och det känns tryggt att göra något jag redan gjort, och därmed kan lite bättre än något helt nytt. Mönstret heter Heartthrob och denna gången virkas det i garnet alpacka solo från Järbo garn, färg 29130, vilket är någon slags ljusblå/turkos/grå färg. Ja, ni kan ju själva se på bilden. Det är i varje fall min syrra som har valt  garn, så det blir säkert bra! Till kanterna och kanske till något litet mönster, någon liten rand på oket har hon valt ett petrolfärgat garn av samma märke och kvalitet. Jag tror det blir fint ihop! För att beräkna  hur många maskor jag skulle ha på bredden (eftersom det mönstret och verkligheten inte stämde) använde jag mig av en räkneapparat jag hittade på en blogg. Mycket praktiskt. Nu verkar det stämma!

Så det är vad jag gjort på kvällarna den senaste veckan, när lillpojken somnat. Jag har  virkat. Jag har virkat och kommit några varv på vägen, även om det är ganska långt kvar. Och det känns så skönt och rofyllt att virka. Det är en maska och sedan nästa och nästa och till slut är varvet slut. Och plötsligt har virkdjävulen tagit över och vill att jag ska virka ännu ett varv. Ja, det är lätta att fastna! Dessutom är det avslappnande.

Från skog till hav

Nu har nästan hela år 2018 gått och jag sitter här på en ganska mörk skärgårdsö och tänker att det kan vara fint att summera. För vem gör jag det? För mig, för G i framtiden, för er som läser! Hej G (i framtiden)! Hej, ni som läser! 

2018 var året då vi bodde på tre olika ställen, kan man säga. Det nya året firades in i ett vinterkallt Almonte, tillsammans med svärföräldrarna. Svärmor hade förberett vindruvor innan som vi försökte få i oss under nyårsklockans tolv slag. Puss och kram! Gott nytt år! Ja, för detta års första kvartal bodde vi i Almonte. Mellan jul och påsk var vi där. M var föräldraledig med G och jag satt uppe i ett litet rum på svärföräldrarnas takterrass och arbetade. Det luktade symaskinsdamm där inne och det var ganska kallt, men väldigt ljust. Det enkla plåttaket släppte igenom alla ljud: alla! Det blåste en hel del och någonting slog då mot taket. Sedan regnade det. Skrev jag att det var kallt? Jag hade på mig så många lager tröjor att jag inte vet. Ovanpå det en poncho. Under bordet ett flyttbart element och una camilla såklart, de verano, men ändå. En speciell bordsduk alltså. 

Vad vi gjorde mer än att jobba och vara föräldralediga? Jo - vi åkte till stranden och vi åkte till olika andra byar i omgivningarna: Villarrasa, Niebla, Rociana, Bonares, Bollullos par del Condado och Aznalcázar. Vi var även en tur till Aracena för att träffa Annika och hennes familj. Samma Annika skolade jag också in i jobbet som distanslärare under min vistelse i Spanien. Då insåg jag verkligen hur komplext jobbet ändå är, fast det kan kännas så enkelt emellanåt. 

Efter påskens alla processioner åkte vi äntligen hem igen. Det kändes äntligen både att åka dit och hem, så som det brukar göra när jag varit ifrån Spanien rätt länge och stannat där ett bra tag. Då är det dags att åka hem. Det är ändå i Sverige vi bor. Vi åkte hem till borttinande snö och leriga grusvägar och det var bara två veckors jobb kvar innan min andra föräldraledighet tog vid. Den gick också fort, kan jag säga. Först var vi lediga i maj och juni, det var varmt men jag badade knappt eftersom jag var helt upptagen med att hålla koll på G som lärt sig både gå och prata en del i början av året. Vi var mycket i skogen och vandrade runt. Det var härliga och ganska kravlösa dagar - minns jag det som. 

Sedan blev det midsommar och jag tog G med mig på nattåget ner till Västkusten. Några dagar innan hade vi hittat något som såg ut som drömhuset på en ö. Jag var bara tvungen att se det och när både huset och ägarna kändes rätt samt att M fick jobb endast tre timmar efter det att han hade skickat in sin ansökan, kunde vi inte annat än att tacka ja. Vi tackade ja till en flytt på hundra mil, från skog till hav. Vi tackade ja till ett liv på landet, till ett liv närmare familjen. Vi tackade ja till att lämna allt vi känt till de senaste åren och hela vårt umgänge. Men vi gjorde det ändå: vi fick till en flytt och vi flyttade! Detta är utan tvekan den största förändring vi gjort i livet sedan vi fick G. Och det känns faktiskt bra. Vi trivs! Det enda jag riktigt, riktigt saknar med Umeå är mina vänner. Det gör jag faktiskt. Jag försöker hålla kontakt med dem, med er, så gott jag kan och ni med mig och det är jag oerhört tacksam för. Samtidigt försöker jag knyta nya kontakter här. Det går kanske inte så raketfort som jag trott, men jag känner verkligen på mig att det är på gång. 

Den största förändringen för G, förutom att vi har flyttat, är att han har börjat på förskolan. Han var sjuk en del i början, men nu verkar det ha stabiliserats (peppar peppar!) Han trivs där och fröknarna känns bra. De verkar ändå vara lite intresserade, av hans tvåspråkighet och har hittills åtminstone lärt sig ett av de viktigaste orden: botas för stövlar, kanske även pipo för napp. 

Den största förändringen för miljön, som vi gjort, är att cykla. Det har jag ju skrivit om tidigare, men det är faktiskt en väldigt stor del av vår vardag. Vi cyklar himla mycket! Tänk så många kilometer bil vi inte kör. Tack för det, tror jag att miljön hälsar!

Nästa år vet vi ännu ingenting om. Vi har inte så många planer förutom att åka till Spanien en sväng, troligtvis på våren, och till Umeå i slutet av sommaren. Båda besöken föranleds av religiösa ceremonier, hade jag kunnat skriva, men vad jag menar är såklart fester. I Spanien ska Ms äldsta brorson ta första nattvarden iklädd en sjömanskostym, och i Umeå ska min vän A gifta sig iklädd brudklänning. Nej, vad de ska ha på sig vet jag faktiskt inte, men jag gissar och hoppas! Högst troligt kommer jag även att bli moster, vilket känns helt fantastiskt och väldigt spännande! 

Så nu får vi väl tacka detta år, 2018, för allt det har gett oss: en lång spanienvistelse, ett nytt hem på en ö och några nya bekantskaper. Det har gett oss en varm fin sommar, varsin elcykel och en stor dos med ord till G att uttala och förstå (det senaste tillkomna är nog spårvagn/tranvía). Så får vi hälsa år 2019 välkommet och se vad det har med sig för överraskningar till oss! 

Du G, kommer inte minnas något av detta år, antagligen, men nu har du ändå fått läsa det här. Jag, kanske kommer minnas en del, men det kan ändå vara fint att spara på en ur minnet skriven sammanfattning. Ni, läsare, hur har ert år varit? Vad vill ni spara på för minnen ur detta år till framtiden? Och vad hoppas ni på inför nästa?

Hemmamamma. Vecka ett, omgång två.

Om detta vore en TV-serie om min föräldraledighet hade vi nu gått in i början av säsong två. Denna säsong skiljer sig markant från den förra - det kan jag säga redan nu. Skillnaden mellan en liten fyraveckorsbebis som mest vill sova och äta och en unge på drygt ett och ett halvt år, kunde inte vara mer påtaglig! Så hur har då den första veckan av andra omgången mammaledighet förlöpt? Här följer en detaljerad redogörelse, som svar på den frågan:

Första dagen i veckan, måndagen, arbetade jag. Det var valborgsmässoafton och jag försökte göra klart och skriva överlämning och så vidare, på ett jobb där man aldrig i livet kan göra klart. Chefen sa dock till mig att gå hem tidigare, och redan vid halv fyra lyckades jag ta mig ut från kontoret och ner på stan för att köpa garn (stängt), penséer och dricka utan alkohol. Jag tog en sväng in på mataffären också och köpte basilika och bröd. Jag tog bussen hem genom ett soligt Umeå och väl hemma försökte jag börja styra upp matlagningen med en intensiv pojke runt fötterna. Till slut kom dock min vän och räddare i nöden, M, och hjälpte till att ömsom underhålla G och ömsom fixa med middagen. Min man gjorde det alla män gör - tände och vaktade grillen. Vi kvinnor höll oss till kvinnosysslorna. (Blä, men så blev det.) Barnet höll sig till barnsysslorna - han lekte och ville vara med oss samtidigt. Maten blev i alla fall god och färdig tillslut och vi åt och hade det trevligt. G upptäckte hur gott det är att äta grillad majs och satt länge och väl och sög på sin majskolv. Sedan gick vi ut. Ute var det kallt.

Väl inne igen åt vi efterrätt som bestod av kärleksmums med vispad grädde på, toppat med inlagda aprikoser i små snygga skivor. Det var gott och snyggt! Vi drack te. Vi pratade. G blev trött och övertrött. Vännen cyklade hem och G somnade tillslut klockan elva. 

Dagen efter var det första maj och vi började med att leka med en kompis till G som är lika gammal. Han hade med sig hink och spade, vilket passade perfekt dels eftersom vi höll till i sandlådan på gården och dels eftersom G ännu inte har någon hink och spade. Vi promenerade runt lite i barnens takt och sedan drog de hem för att käka lunch och sova, och vi gick in för att äta lunch. Denna dag var min första föräldralediga dag, och M arbetade mellan klockan elva på morgonen och sju på kvällen. 

Vi åkte ner till stan och gick med i ett väl valt demonstrationståg. Jag hade inte bestämt träff med någon men som av telepati dök min gamla vän E upp i lila regnkappa med sina två barn i en egenrenoverad syskonvagn. Till slut gick tåget. Majtåget, som barnen sa. "Glass mot glass" ropade vi, vilket var en mycket fin idé. Tänk dig själv att sitta tillsammans, från olika "klasser" och äta glass och delge varandra sina verkligheter och hjälpa varandra vidare åt olika håll. Det känns mycket mer trevligt och konstruktivt än något slags klasskrig, eller vad nu "klass mot klass" syftar på. Så tänkte jag. Barnen tänkte nog mest på glass. G satt med nappen i mun i sin vagn och höll hårt i snutten och var nog mest förundrad över att vi gick bakom en massa människor så länge. 

Väl framme på Rådhustorget träffade jag, helt enligt planen, min vän och fd kollega och studiekamrat K. Vi gick och fikade på Väven, vilket gick ut på att en fikade och den andra sprang efter G, som var mycket mer sugen på att upptäcka precis allt än att sitta och fika några torra gamla smörgåsrån eller samma välling som man får hemma. Ungefär fem halva, oavslutade meningar hann vi säga till varandra, kanske ytterligare fem ensamma bisatser och några få ord och fraser. Tillräckligt för att nå godkänt i moderna språk 1, alltså, vilket i och för sig passade bra eftersom vi båda är utbildade lärare i just moderna språk, men ingen av oss undervisar i det nu. Sedan åkte vi hem, utmattade, åtminstone jag. För sedan minns jag ingenting mer av den dagen. 

Dagen efter var det den andra maj och helt plötsligt en helt vanlig vardag. M cyklade iväg till jobbet i ottan och G och jag begav oss först till BVC på lite sen ett och ett halvtårskontroll. Han vägde 11,24 kg och var 82,3 cm lång. Huvudet lyckades hon också mäta på en halv sekund, och eftersom hon inte sa något om det, sköterskan, antar jag att det var normalt. Kurvorna börjar gå ihop, sa hon. Det betyder att de två kurvorna man gör när ett barn föds för tidigt nu börjar bli samma linje. Han har alltså snart växt ikapp sin ålder, om jag har förstått det hela rätt. G lyckades även bygga ett torn av två klossar, trots att han aldrig gjort det förut, samt peka ut några kroppsdelar. Han lyckades även gallskrika i protest vid stetoskopundersökningen. Lillvännen! Du är allt en kämpe som säger vad du vill och inte vill! Heja dig! 

Efter BVC åkte vi in till stan för att vara med på Svenska med baby, något jag verkligen kan rekommendera, men kanske inte med ett barn som nästan lärt sig springa och bara vill upptäcka saker. Snark. Han ville bara springa runt och inte alls sitta och vara samlad på någon himla samling. Lite lugnare blev han dock när vi sjöng, men helst av allt ville han bara upptäcka allt. De andras barn var sju månader och satt still och var nöjda. Något barn var ännu yngre och sov, precis som G gjorde första gången vi var där och han bara var nio veckor. Ett helt annat barn! (Från det tillfället minns jag ett barn som var 20 månader och jag tyckte att han var enorm... Tiden går fort, åtminstone så här i efterhand.)

Efter detta satte jag G i vagnen, utan att ge honom lunch eftersom jag ville hem snabbt, men blev sedan spontansällskapad av min kollega S och vi gick för att käka. Då hade G somnat, och sov tills vi kom hem vid halv två. Jag hann, tack vare hans stillsamma sömn, köpa garn för 610 kronor, som jag ska försöka virka en kofta av. 

Sedan blev det den tredje maj och M cyklade ännu en gång iväg i ottan. Jag kände, efter två dagar på stan, att vi var tvungna att vara hemma och ta igen oss lite. Redan klockan nio noll noll kände jag mig uttråkad, och klockan nio trettio gick vi ut. Vi hängde runt här nära och gick till lekplatsen och G gungade själv i en slags korggunga som är där, med utsikt mot skogen och skön. Inte en själ, förutom vi och några fåglar (nää, inte anka, skrattmås!), på hela lekplatsen. Det var lite ruggigt väder och plötsligt började det regna, vilket fick mig att lika plötsligt bryta upp leken och bära hem barnet, under protester från honom, såklart. Vi käkade lunch (fiskbullar och ris, vilket var en hit!) och sedan gick vi ut för att G skulle få sova i vagnen. Det var härligt att komma ut! När jag väl kom hem hade M nyss kommit tillbaka från jobbet och ville vila. Jag passade på att plantera penséerna som jag köpt på valborg, och sedan väckte vi G som fortfarande sov som en prins i vagnen. Efter middagen gick M och G ut och jag lämnades ensam hemma. Det var underbart! Jag la mig i soffan och läste i boken Stål, som jag lånat på bibblan. 

Sedan var det plötsligt fjärde maj, fredag och idag. Jag bestämde mig för att inte dra iväg någonstans idag heller och lyckades till och med lägga G i spjälsängen när han skulle sova middag och fick två timmar i soffan för att börja virka på koftan! Ute blåste det i de fortfarande kala björkarna och det kändes riktigt mysigt att sitta i soffan och virka och dricka te. M kom hem lite tidigare än jag trott och jag lagade middag som vi åt. Dagen avslutades med ett bad av G och lite häng i soffan för oss vuxna. 

Svaret på den inledande frågan om hur den första veckan förlöpt skulle dels kunna vara att den första veckan inte ens är slut, men även att jag fick en smärre chock av hur jobbigt det är att passa ett barn i denna ålder i offentlig miljö. Det är superdupermycket lättare att vara hemma med honom! Därför måste jag varva offentlig miljö med hemmamiljö och hemmamiljö med utemiljö, för att varken bli utmattad eller klättra på väggarna här hemma. G måste få komma ut och upptäcka, även i sammanhang med fler barn så som t ex öppna förskolan, för att sedan vara mer redo för förskolan. Samtidigt måste både han och jag få vara hemma och ta det lite lugnare mellan varven. Läsa bok, mysa i fåtöljen, laga mat, gå i skogen och så vidare. Det blir nog bra det här och jag kommer nog in i det snart!

Imorgon ska vi allihop på en liten utflykt tillsammans med Ms kollega och hans barn. Jag tror det blir trevligt. På söndag vet jag inte vad vi ska göra, men det blir nog bra det med. M är ledig två dagar i rad, vilket är lite av en lyx (sjukt nog) i hans jobb. Så nu är det dags att sova, även för mig! Godnatt och tack för att ni läste, om någon nu orkade...