Sista sommarlovsdagen

Sista sommarlovsdagen och jag lagar kidneybönbiffar till middag. De blir lite torra men ändå goda. Vi äter dem med egenodlad potatis och egenihoprörd tzatziki. G lagar nudlar till sig själv eftersom jag blir sittande på asfalten pratandes med en annan mamma innan jag tar tag i att gå in.

Sista sommarlovsdagen men G har redan gått på fritids i några veckor. Bra för honom, för han trivs där. 

Sista sommarlovskvällen och G har äntligen lite motivation att träna små bokstäver,så han följer prickarna på ett förtryckt bokstavsövningspapper och skriver fyra o, tre c och några ö. Ger upp vid lilla d. Vi kan träna mer en annan dag, säger jag.

M och jag sitter under filtar och med ylletröja på altanen och pratar efter middagen, som intagits var och en för sig pga bussförarens arbetstider. M ser himlen som han aldrig sett den förut (däruppifrån vinkar J men det tänker vi inte på). Jag tänker däremot på att J inte kommer knacka på och fråga M om en promenad och att jag inte kan föreslå för M att ta en promenad med J. Så jag föreslår för M att vi ska ta en promenad vi tre. M föreslår basket på skolgården och jag kommer på att de kan ta varsin sparkcykel och jag gå, och så gör vi. 

Väl där tar jag en extra sväng. Sedan tar vi oss hem och jag pratar med min vän E som har en dotter i Gs klass. Vi pratar om att de ska börja trean imorgon och båda är lite nervösa.

Jag frågar G när han äter en glass på gården vad som varit bäst i sommar. Vara i Spanien, säger han utan att tveka. Och att sova under mitt täcke hemma.

Och nu duschar G så han ska vara ren och fin imorn. Dags att avsluta och lägga sig. Imorgon är jag mamma till en tredjeklassare. Tänk!

Sälis, tumlis och en kaprifol

Det har varit fina dagar, men i fredags fick jag ryggskott. Och vår vän är fortfarande död. Overkligt död. Ryggskottet gick över men döden tycks väldigt, väldigt beständig. Ska han inte komma hem snart? Knacka på och vilja promenera? Gärna precis när jag är som hungrigast och ska typ hälla av makaronerna. men nej, här häller jag av och häller av, cyklar fram och tillbaka och ingenstans ser jag hans gestalt. Ms mamma säger att M inte ska tänka mer på det. Inte tänka mer på honom. Jag tycker det är fruktansvärt att säga så, men troligtvis beror det på två saker, eller tre: Ett: Hon har ingen kunskap om psykisk ohälsa, Två: Hon är rädd. Tre: Hon vet inte vilken roll J spelade i Ms liv.

"Den som säger att det är en självisk handling vet ingenting om psykisk ohälsa" säger vår vän cykelpappan. Hans namn börjar också på M. Han kände också J, men de umgicks inte mer än att de sågs när cykelpappan kom till vår gård och lekte med sitt yngsta barn. Han hade sett en svärta i J, och jag hörde en svärta i det han sa. Han funderade på om han själv hade kunnat göra något mer. På något sätt tror jag att det är bra att tänka så, men till en viss gräns. Jag tänker mer på att jag är glad att vi gjorde det vi gjorde medan vi kunde. Hans sista dag hade vi inte kunnat göra något. Det är jag tämligen säker på. Dagen innan vet jag inte, dagen innan det pratade jag med honom och dagen innan det gick han och M en promenad. Varken jag eller M märkte någonting. Och kanske fanns det ingenting att märka. Kanske kom inte beslutet förrän sent på tisdagen. Och då var det försent.

Det var inte det här jag skulle skriva om men orden bara rinner ur mig. Ni vet, som det kan vara ibland.

Jag vill skriva om att de senaste dagarna varit fina. Jag vill berätta om fina saker jag gjort och upplevt.

Två kvällar den senaste veckan har jag gått ner till vår närmsta havsvik. Den ena dagen pratade jag med pappa i telefon men en vän ringde upp honom så han la på med mig. Lika bra det för då hörde jag ett litet frustande utifrån vattnet. Jag tittade dit och efter en stund hördes det igen, och då såg jag en svart rygg med ryggfena bölja fram i vattenytan. En tumlare. Och sedan en till. En liten svart båt följde dem en bit, i sakta mak. De var längre bort ganska länge och hoppade. Kanske tre till fem stycken. Häftigt, trots att jag varken hade kikare eller bra kamera. Så var det någonting lite närmare mig, kanske bara tio meter bort. En sälis. Den kom upp ibland och andades och så ner igen och jaga fisk (antar jag). Det kändes som att vara med i Fiskarnas rike, fastän jag bara såg det lilla som då och då stack upp ovanför vattenytan på dessa två ickefiskar. Sälis och tumlis. Fler båtar kom och åkte dit där tumlarna var. Antagligen hade ryktet gått i sociala medier eller mellan vänner. Fint på ett sätt, men kanske dumt att störa dem? Om de nu blir störda av båtar, men det antar jag att de blir. Sälen höll sig i alla fall ganska nära mig, så jag sa godnatt och hejdå när jag gick hem.

Sälis

Den andra kvällen fick jag sitta i en halvtimma innan både sälis och tumlisarna visade sig igen. Ursäkta diminutiven, men jag tycker de är så söta!

En annan kväll var jag ute och gick med min vän E i grannbyn. Vi gick i grannbyn och valde att gå ner till byns badplats och över berget. Där har en skulpturkonstnär börjat göra skulpturer i stenarna. Bland annat sälar. Fina diskreta skulpturer som hon formar fram av befintliga stenar runtom i viken och uppe på berget. Det kommer nog bli kul för barnen att upptäcka! Jag hade lätt lekt med en sådan stensäl om jag vore barn. Vi gick vidare och jag såg en kaprifol, som nästan såg ut som en mandala när jag fotat den.

Jag pratade om att välja alternativ till bilen och E berättade hur orimligt hon tycker det är att ta bussen till Kungälv härifrån. Det tar 1h 40 min att ta bussen dit men 45 min att köra bil. Och ja, jag håller med om att det inte känns som ett rimligt alternativ, även om jag själv inte lider av att sitta rätt länge på en buss (även om jag kan erkänna att det kändes oerhört segt när jag åkte kollektivt till mamma i Göteborg för någon vecka sedan och det nästan tog tre timmar). Dessutom är det ganska dyrt att åka med kollektivtrafiken här om man köper enkelbiljett. Jag pratade om att anropsstyrd trafik kanske hade kunnat vara ett alternativ ibland. Det testade vi ju i Sunne för några somrar sedan. Men egentligen vet jag inte hur det hade fungerat. Det hade också varit bra om man kunde åka billigare inom den egna kommunen, eller på något sätt få rabatt. Jag tänker på kollektivtrafikpriserna i Spanien. Där har de rabattkort som gör att det blir råbilligt att åka kollektivt. Om en ordinarie biljett kostar ca 1,50€ så kostar det med kort kanske 0,60€. Då är redan det dyra priset hälften så dyrt som vårt ordinarie pris här på 37kr för en vuxen. Om folk ska välja kollektivtrafiken måste det vara mycket mer attraktivt än att ta bilen, och det är det inte här när det både går bussar "för sällan" och att de tar "för lång tid" och är "för dyra". Inom citattecken, eftersom det är en definitionsfråga och alla tycker olika. Om man dubblerar antalet avgångar nu kommer la vissa bussar gå tomma, men samtidigt kanske fler tar bussen om de går oftare. Det ena ger det andra liksom... 

En eftermiddag förra veckan cyklade G och jag till Skärhamn från mitt jobb. Jag hade hämtat honom lite tidigare så han skulle få leka med tågbanan och istället för att cykla hem cyklade vi iväg åt andra hållet. Vi åt middag från Thairestaurangen som vi tog med till närmsta lekplats kombinerad med badvik. Det var mysigt! G gav upp när vi cyklade hem, och jag förstår honom. Då hade han cyklat 17km den dagen, utan elassistans, som jag har (min fuskare!). Men det var en himla fin utflykt. Det var det faktiskt! M fick hämta honom på lämplig plats och köra hem både barn och hoj. Själv cyklade jag hem i vuxentempo. Mycket skönt.

Okej, vidare till andra fina saker:

I lördags skulle vi röja i öns nyaste naturreservat, men tyvärr fick jag ryggskott i fredags morse så det kändes för riskabelt. Istället  åkte vi på loppis och gick en promenad på en grusväg. Som vi älskar att promenera på grusvägar! Både M och jag drömmer om ett hus på landet-landet. Samtidigt har vi det bra här. Det är väldigt praktiskt på många sätt där vi bor nu. Men det är inget fel i att drömma! 

M och G köpte en del saker till G, mestadels av vår närmaste granne. Bra med återbruk tycker jag! 

Efter loppisen käkade vi pastasallad till lunch hemma och sedan åkte G och M in till Göteborg för att upptäcka Guldheden. Jag vet inte riktigt varför de ville just dit, men jag tror att G sett att en spårvagn gick dit och helt enkelt ville se vad det var. Där hängde jag en del som tonåring eftersom jag hade en kompis som bodde i ett av de stora husen där på höjden.

Jag fick i alla fall sitta hemma och virka och ta det himla lugnt. Jag hade en tanke om att cykla och lyssna på ett panelsamtal med han som gjort Fiskarnas rike, men blev avrådd av såväl syrran som Åsa (eftersom jag faktiskt hade ryggskott). Det var nog bra. Jag virkade färdigt en sjal till M som jag började på när vi kom hem från Spanien. Så nästan en månad tog det att virka upp 1000 meter garn. Mönstret var återigen Calm Shores från Drops och jag avslutade sjalen med två varv stolpar. 

Nu har jag börjat på en bebiskofta, som jag inte känner mig så supermotiverad att virka. Och så har jag idag köpt garn både för att kunna färdigställa Gs filt och för att kunna virka något annat. Vi får väl se vad det blir och till vem. M tycker att jag ska virka och sälja, men jag vettesjutton. Då ska jag virka upp ett lager och åka på marknad. Verkar jobbigt. 

I söndags åkte vi på utflykt till Skärhamn och spanade in Håpets katedral. Nu ligger den i Göteborg i några dagar. Gå gärna och spana in den om ni befinner er i närheten! Den var häftig på ett annorlunda sätt. Den är byggd som en stavkyrka på en pråm med tak av plastplattor gjorda av gamla fiskelådor som hittats på stränderna i Bohuslän. Det var trevligt för vi träffade en gammal (fast ung) fritidsfröken till G och så sa jag till en kvinna jag aldrig träffat att jag tycker södra Sverige också bör ställa upp i energiproduktionen, t ex genom att sätta vindkraftverk ute på horisonten. Det tyckte inte hon var någon bra idé. Kärnkraftverk här då? sa jag. Ja, hellre det, sa hon. Nåväl, jag bad henne inte fördjupa sitt resonemang ett endaste dugg. Mest var jag glad att jag sa vad jag tyckte! Det är inte alltid jag vågar eller orkar det.

Och en sista fin sak orkar jag väl berätta innan jag går och lägger mig? Idag har jag paddlat SUP med E i grannbyns son E. Det var så trevligt! G satt också med på SUPen en stund. Det är min syrras bräda men den bor i Es sjöbod. Det är bra för då är den så nära vattnet den kan komma. Vi paddlade lite fram och tillbaka och sedan över till en annan ö, och in i en supergrund vik där de kanske fiskade sill förr i tiden genom att skrämma in sillen i viken och sedan vada i för att plocka den med händerna. Vad vet jag... kanske var det så. 

Es son E till vänster och jag i kjol till höger

Min paddelkompis berättade om segling och hur han lärt sig segla. Jag kommer aldrig lära mig segla, men kanske kan G börja seglarskola när han är några år äldre. Vi får väl se om han är intresserad. Mina armar blev åtminstone trötta av att paddla, så imorgon lär jag ha träningsvärk! Efter paddlingen doppade vi oss, paddel-E och jag. Sedan var det dags att åka hem, och nu sitter jag här. 

M har lagt G eftersom jag kände att jag ville skriva. Jag ska äta min kvällsgröt och lägga mig jag med, nöjd med dagen. Glad att det fortfarande är så varmt och härligt ute. Och nej, jag har inte kollat prognosen, men det gäller säkert att njuta så länge det går!

Tio år sedan - Vi blickar tillbaka!

Jag tycker om att titta tillbaka i mitt eget arkiv, antagligen tack vare min mycket nostalgiska inställning till livet. Ibland funderar jag på om jag ska sammanställa ett inlägg där jag länkar till inlägg jag själv har skrivit. Och kanske gör jag det någon dag, men låt oss börja med en tillbakablick på er! Jag hoppas ni tycker det är okej. Annars får ni la säga till så plockar jag bort.

Jag har utgått från de bloggar jag läser och som ligger i min bloggtipslista här till höger. Sedan har jag letat upp ett inlägg från för tio år sedan, augusti 2015. 

Vi börjar med Känslor, och annan skit. Där skriver C för tio år sedan att företaget hon jobbar för ganska ofta glömmer bort den lilla detaljen som stavas jämställdhet.  Har det blivit bättre nu? Visst sitter du på en ledande position? Kan du förändra mer därifrån? Eller har du rentav bytt bolag? Hur är det där? Berätta gärna mer!

Helga skriver om hur hon högläser samma bok för sina två ganska små barn och hur det fungerar.  Hur går det nu? Läser dina pojkar ibland? Säger de något om lässtunderna när de var små? Har du märkt någon effekt på deras ordförråd? Och hur högt upp i åldrarna högläste du för dem?

I Smått och blandat skriver LoHe i augusti 2017 (var det visst) om rekommendationshetsen och att hon inte kan låta bli att tipsa tillbaka när hon fått något tips. Vilka TV-serier eller böcker tipsar du om nu, LoHe? Och vilket tips har du nyss fått till dig som du faktiskt haft användning för? Själv blir jag nästan anti när jag får ett tips, men vill att alla ska följa mina tips helst nu med en gång. Vad väntar de på? Det senaste tips jag skickade var receptet på en oerhört god fetaostkräm, till min syrra. Tipsade även mamma och min vän M om samma igår. Vi får la se om de lagar den. 

Lappegnag skriver om sin bebis som gör vissa saker före och andra saker efter utsatt schema för när bebisar ska göra saker. Han liknar en dammsugare, skriver hon. Men nu då, fröken Figenschou? Hur går det för honom nu? Visst fiskar han enorma krabbor ibland och ror i sin lilla röda båt där längst uppe i norr mellan halvt snöklädda fjäll? Har han fortfarande en liknande attityd att han bara gör vissa saker när han själv vill? 

Magkänsla skriver i augusti 2015 om att hon äntligen kommit in i sitt jobb och nästan inte vill gå hem när hon slutar. Just nu är du inne i ett annat typ av jobb, vad jag förstått, med din lille son. Jag hoppas så att det snart vänder till det bättre på alla plan! 

På Kom ut ikväll kan vi i augusti 2015 läsa om hur Sara börjat jobba igen efter en självuppoffrande mammaledighet och hur det både kändes jobbigt (dag 1) och skönt (dag 2). Jag känner så väl igen mig i detta.  Hur känns det att gå till jobbet nu, Sara?

I Bortugal brottas Åsa med lyxproblem som har att göra med murar, egen pool och andras barn. Kopplingen till flyktingvågen samma år ger inlägget tyngd och ett viktigt perspektiv. Hur gick det sedan för Ana? Hon måste väl vara nästan vuxen nu? Och hur går det med poolen? Hur många badande snittar den en solig sommardag så här i augusti 2025?

I augusti för tio år sedan sydde Clara en linnekappa. Inte bloggar hon så värst ofta längre, men hur är det med kappan? Använder du den än? Fin var den i alla fall. Det må jag säga! Syr du fortfarande lika mycket eller har du gått tillbaka mer till stickningen? Själv virkar jag på mest hela tiden, just nu en blågrön sjal till M.

För tio år sedan besöker CasaAnnika Sverige och hennes lilla dotter, som nu är hennes stora, upptäcker nya saker varje dag. Hon leker i gräset och leker med vattnet och Annika verkar njuta så som man bara kan njuta i den svenska sommaren, kanske allra helst om man bor utomlands resten av året. Hur är det nu Annika? Njuter du på samma sätt? Och vad gör dina döttrar? Kanske upptäcker de något nytt även denna sommar?

I augusti 2015 stickar  Elin en återbrukskudde och publicerar såväl process som resultat på sin blogg Maytember. Materialet (mattrasor) har hon köpt i nystan på PMU. En gång virkade jag en liten korg av sådant material. Det var ganska jobbigt. Inte alls samma flyt i virkningen som med vanligt garn. Har det blivit några fler kuddar sedan dess, Elin? Och fick denna följa med i flytten söderut för några år sedan?

Lina reflekterar över hur det är att komma tillbaka till Stockholm efter tre veckor annorstädes. Hur är det nu? Bor ni kvar i samma stad eller har ni flyttat? Och hur känns det nu att komma hem efter några veckor på vift?

För tio år sedan promenerade Carina med sin son på en trottoar i olika världar. Jag hoppas att din son, nu drygt 30 år, vågar gå kvar på trottoaren nu i en liknande situation. Och du? Märker du fortfarande av samma respekt från den yngre generationen ynglingar? Lever ni fortfarande i lite olika världar?

Och jag då. Ja, för tio år sedan skrev jag ingenting här, för denna blogg fanns inte. Men för nio år sedan var jag gravid, och ingenting visste vi. Och snart är vi halvvägs in i hans barndom. Herreminje, vart har tiden tagit vägen?

Låt mig skriva lite om helgen

Efter en vecka som var lite hej och hå kom nu en helg. Planerna såg ut som så att vi på lördagen skulle träffa en bebis och på söndagen skulle vraga med våra vänner som bor på grannön. M skulle jobba.

Redan på fredagen började jag förbereda, vis av min erfarenhet från förra året när jag bjöd in samma par (fast då utan bebis) och hade nerverna överallt utanpå och var hur stressad som helst eftersom vi både städade och fixade lunch samma dag innan de skulle komma. I år har jag ju som nyårslöfte att bjuda hem folk, och detta är la kanske tredje hembjudningen jag får till. Så, jag började som sagt förbereda redan på fredagen. Det hela underlättades av att G hade blivit hämtad på fritids av en kompis vars föräldrar fortfarande hade semester, och skulle äta middag hos dem. När jag kom hem från jobbet städade jag därför bottenvåningen. Sedan åt jag middag och sedan gick M och jag och hämtade G. Jag tycker det är toppen att promenera eller cykla när jag ändå inte ska så långt, istället för att ta bilen. Dessutom är det en väldigt fin promenad till kompisen. Sista biten tänkte jag att vi skulle gå genom skogen istället för att kämpa oss upp för deras långa branta uppförsbacke. Det skulle vi aldrig ha gjort! Fem fästingar hittade jag på mina bara ben efter att ha gått i högt gräs i fem minuter. Hej naturen! Tack och lov är vi vaccinerade mot TBE, men ändå. Hu!

När G var hämtad och M satt sig för att äta mat satte jag igång och bakade kladdkaka med havregryn i. Jag har fått receptet av min vän E i grannbyn men modifierade det litegrann. 

Min variant innehöll: 300g smör, 4dl socker, 3dl havregryn, 4 ägg, 2 dl vetemjöl, 1,5 dl kakao, lite salt. Den ska stjälpas upp i en långpanna och gräddas i 15 minuter på 175 grader. Jag var olydig och gräddade den i 20 minuter, vilket resulterade i en okladdig kladdkaka, men ändå god. 

På lördagen åkte M till jobbet ganska tidigt och G och jag hade en slapp morgon. Jag fick visserligen ett infall att grundligt städa en liten del av köket (diskbänken på ena sidan och köksbordet som båda var belamrade) och blev mycket nöjd över resultatet. Sedan behöver man inte titta så noga på alla andra ställen. Varför ha en jämn städnivå överallt? Nej, det kan vi uppenbarligen inte ha i detta hushåll. Lampan över köksbordet blev åtminstone avdammad... 

Sparar som målbild till den dag jag får för mig att städa detta hörn igen...

Strax efter klockan tre kom våra vänner med bebisen M. Det var detta par jag för första gången träffade i Kielfärjans varuhiss, i december 2022. Själv tycker jag historien är helt fantastisk, nostalgisk som jag är! 

Vi fikade den okladdiga kladdkakan med vispad grädde och deras medhavda kanelbullar, som pappan till bebisen bakat samma morgon. Pappan till bebisen höll i bebisen hela tiden. Pappan till bebisen bar bebisen i liggdelen när mamman till bebisen körde vagnens underrede över guppiga stenar på vägen tillbaka från vår lilla hemliga badplats. Pappan till bebisen är en liten björnpappa, och hon har ingenting att klaga på, mamman till bebisen alltså. Själv lyckades jag lugna bebisen genom att prata på bebisspråk som jag pratat med G när han var sådär liten (fast han var lätt mindre! Den här bebisen hade vuxit på sig sedan jag såg henne sist, och hon är inte heller prematur utan istället något överburen). Nåja. Hon lyssnade på mitt bebisprat och blev nöjd, och jag fick mig till och med ett litet supersnabbt leende. Gullunge! 

M kom hem en kvart efter att de hade åkt och vi lagade laxkotletter i ugn, hemodlade potatisar och gräddfilssås med rom, rödlök, citron, salt och peppar. Hur gott som helst! (Ändå känner jag på mig att jag vill äta så lite lax som möjligt. Det känns inte bra. Jag är inte så påläst men har förstått att det inte är bra för miljön. Att mycket av det som överfiskas upp ges till laxarna i laxodlingarna. Och så vidare. Någon som vet mer och som vill länka till något läsvärt eller något radio- eller TV-program/dokumentär?)

Innan vi somnade brakade ett sjudundrans åskoväder till! Det kom från Skagen kunde jag se på SMHIs åskvädersradar. G hade precis somnat men jag ställde mig med sovrumsfönstret vidöppet och tog del av skådespelet. Det ösregnade och plötsligt ösregnade det ännu mer. Och så lös det upp och dundrade. Häftigt!

Så blev det söndag och M började en timma senare. G och jag hade sovmorgon men gick ändå ner strax innan nio. Jag hörde av mig till min vragavän men hennes son hade blivit magsjuk under natten, så ingen vragning idag. Vraga, förresten, är ett helt nytt ord som jag lärt mig. Det är tydligen ett ord på bohuslänsk dialekt för att leta strandfynd. Det hade ju passat bra nu efter stormen Floris, men nej, inte med ett magsjukt barn. Dessutom blåste det ganska friskt idag också. 

Solen sken ändå och både G och jag kände att vi ville ut. G föreslog tågresa till Stockholm, tågresa till Trollhättan eller bara en tågluff med hundra tåg. Jag nappade inte på någon av idéerna. Så kom han på att en utflykt till Vetteberget hade kunnat vara roligt. Bilen var inte hemma, eftersom M tagit den till jobbet, men vi hade ju våra cyklar. 

Med oss tog vi matsäck i form av pastasallad och några kakbitar av den där kakan jag bakat i fredags. Den vispade grädden som blivit över sedan igår puttade jag ner i en liten burk och tog med. Saft, te och vatten packades också ner i ryggsäcken, och varsin tröja, och så cyklade vi iväg klockan tjugo i tolv. Det tog 50 minuter med paus i mitt växthus för att plocka två tomater, innan vi kom fram till parkeringen vid bergets fot. Vi var hungriga men G tyckte ändå att vi skulle gå till vårt vanliga matställe och äta där. För min del hade vi kunnat äta långt mycket tidigare, men okej då. 

Förvånansvärt mycket folk var uppe på berget idag. Det var rentav trångt på parkeringen. Tur då att vi tagit våra cyklar, som går att knö in och parkera lite varstans. (Bensinen är alltså bara ett av problemen med bilarna, till detta kommer ytan de upptar både på vägarna och när de står parkerade, och alla mikroplaster och annat bös de släpper när man kör dem!) 

Efter det att vi pillat i oss vår pastasallad skuttade vi iväg över bergsheden. Det är ganska platt när man väl kommit upp, och det känns nästan som att fjällvandra, men bara nästan. G var 20 - 100 meter framför mig hela tiden. Han skuttade och sprang så ivrigt att jag började fantisera om att låta honom gå med i en orienteringsklubb eller bli en sådan där terränglöpare. Han har alltid varit sådan när vi varit ute i naturen, långt framför. Det är fint att se hans driv och oerhört skönt att han aldrig klagar över att han är trött eller tycker att det är tråkigt.

Längst bort på leden ligger ett stenröse och går man runt det kan man hitta Vettebergets enda lä. Där satte vi oss! Där fikade vi den okladdiga kladdkakan och den medhavda vispade grädden, drack te, drack saft och pratade lite om ditt och datt. (Vilket betyder att jag inte kommer ihåg vad vi pratade om) Jag tog selfie utan selfiekamera eftersom den just nu strejkar och sedan tog jag den här bilden på utsikten:

Ljungen doftar honung

Sedan traskade/sprang vi ner igen och jag kände en stor lättnad när jag äntligen fick sätta mig på cykeln. Vandringen är bara 2,5 km lång och berget är bara lite drygt 100 meter högt, men just idag tog det ändå rejält på mina krafter. 

Hur många meter före dig är jag nu?

Lite vila innan vi lämnade berget bakom oss för den här gången

Efter ungefär en tredjedel av cykelvägen hem stannade vi på en lekplats. G skuttade mellan stenarna och jag hörde av mig till E som bor alldeles nära. Hon hade inte tid att umgås men sa att jag skulle komma in till henne för hon hade en fråga. Så gav hon G ett nästan oanvänt fint svart regnställ, som hennes son vuxit ut. Så snällt!

G hade blivit trött och vi ringde pappa M som fick komma och hämta honom och cykeln med bilen. Han hade lång rast, så det passade bra. Jag cyklade hem i vuxentempo och väl hemma (fyra timmar efter avfärd) ville jag bara sätta mig och vila på baksidan, helst sova middag. Ändå kunde jag inte låta bli att växla några ord med vår granne S och sedan fanns det en tvätt att hänga. Men till sist fick jag ändå sätta mig och lägga upp fötterna högt! Jag ville virka men var tvungen att trassla upp ett rejält trassel först. Och så blev G sugen på favoritsnackset från Spanien så vi tog oss en näve var.

Sedan var det plötsligt dags att laga middag och G ville ha plättar. Dessa stektes utan plättlagg och blev lite oregelbundna i formen men ändå väldigt goda. Själv åt jag en halv laxkotlett och uppstekt färskpotatis och så den där goda såsen. Vi käkade på baksidan, även om det fortfarande var lite blåsigt. Jag älskar verkligen att sitta där! Det är som ett extra vardagsrum på sommaren. Väldigt härligt!

Efter middagen hade vi skärmfri tid en liten stund och lekte med G:s ultralätta frigolitplan på den stora gräsmattan. Så var klockan halv åtta och jag sa att okej, nu får du sitta i ditt rum och titta på något, så får jag skriva. 

Och nu har jag skrivit allt det jag skulle skriva. M har precis kommit hem och jag är om möjligt ännu tröttare, men också mycket nöjd med en lagom händelserik och väldigt härlig helg!

Livet. Och döden.

Jag skulle gärna fortsätta berätta om vår härliga resa och fina semester, men först behöver vi göra en paus och tänka lite på livet och på döden. 

Jag vet inte hur jag ska skriva det här, men jag vet att jag behöver skriva om det. Det började med att han köpte en lägenhet mitt framför näsan på er sa min mamma idag. Och ja, så var det, men då visste vi inte vem han var. 

Vi letade bostad, som vissa av er kanske minns, när vi varit tvungna att flytta från Klädesholmen och bott en vinter i mina föräldrars sommarhus här i byn. Vi letade som illrar och skulle få hyra ett hus som aldrig blev färdigrenoverat. Så kom ett radhus ut, och G och M åkte och spanade in stället utanpå, eftersom förhandsvisningar inte skulle ges, det hade jag ringt och kollat. Men plötsligt fick jag ett sms om att lägenheten var såld. Jag blev sur och ringde upp mäklaren som var lika sur tillbaka. Sur på mig alltså, inte på han som köpt. Lägenheten hade köpts osedd, men vissa kanske vågar det tänkte jag som absolut inte vågade det. Det var en trea och hade ändå varit för liten för oss eftersom Ms konst tar upp minst ett rum, gärna en hel våning eller lada eller så. Nåväl, några månader senare kom en annan lägenhet ut på samma gård och den köpte vi, efter en förhandsvisning och dramatisk budgivning. 

Så kom det sig att vi landade på samma gård som J. Jag minns att första gången jag pratade med honom var på en lekplats mellan hemmet och skolan. Han var där med sina två barn och jag passerade med G som också ville leka. Vi satt och pratade vid ett av borden och det kändes trevligt. Han påminde om de vänner jag haft när jag var yngre, i stilen på något vis. Jag minns att han sa att det var svårt att få vänner här, att han kunde räkna dem på sin ena hands fingrar. 

En annan dag pratade vi på lekplatsen på gården och då kom det fram att han gillade att måla, förutom att spela musik. Kanske genast hämtade jag min man och sa att den här killen måste du prata med! Kanske genast blev de vänner. Det måste varit på våren eller i början av hösten 2022. Jag minns inte exakt, mer än att det var så skönt väder att det var härligt att vara utomhus, sitta på lekparksbänkar och prata.

Sedan började vi umgås ganska mycket. Det var fint att lära känna någon som bor så nära. Hans barn började tycka det var roligt att vara här, sa han, eftersom vi hittade på saker tillsammans. M och J gick promenader, ganska ofta på egen hand. Jag lagade ibland middag som vi åt tillsammans, trängde ihop oss i vårt lilla kök. Oftare när han inte hade barnen. 

M hade en utställning i Göteborg som J följde med till. Sedan åt vi ugnspannkaka och tomatsoppa, minns jag. De målade ihop, M och J. De promenerade. J skrev musik och kom hem till oss och spelade upp, från Spotify. 

Vi visste att han var sjuk. Det visste vi. Men vi såg inte det sjuka i honom, riktigt. Vi såg bara honom, känns det som. En lugn, snäll man, som levde för sina barn och för musiken och inte ville göra så mycket väsen av sig. En tänkare. Men förra sommaren hände något som gjorde mig lite rädd. Det var ett vrål. Jag förstod inte vad det var jag hörde först, innan jag insåg att det kom från J. Då började jag fundera på vad han hade i sig, och i vilka uttryck det skulle kunna komma att yttra sig. Så nej, jag bjöd nog inte in på samma sätt längre, höll mig lite mer på avstånd. Kanske var det fel, men det var så jag kände att jag behövde göra. 

M fortsatte att umgås med honom. Och jag pratade också med honom ganska ofta. Senast nu i söndags faktiskt, för en vecka sedan. Förutom att han frågade om Ms arbetstider för dagen pratade vi om tre saker som jag minns: Ett: Jag berättade om ett missförstånd mellan M och mig, som gick ut på att J berättat om en granne (trodde jag) som han brukar umgås med (inget konstigt, jag visste att de umgicks ibland) och så hade M frågat om grannen brukade vilja ha mat, och jag såg framför mig hur grannfarbrorn tiggde mat. Men så visade det sig att det var grannens KATT de pratat om, inte grannen själv. Det hade inte framgått riktigt när M återberättade det för mig. Detta missförstånd berättade jag för J och han skrattade. Han skrattade. 

Två: Vad många katter det bor här, förresten! Två till kattungar har tillkommit denna sommar. J sa: Vi kanske borde skaffa hund?! (och skrattade till) Fast inte nu, tillade han. Men någon gång skulle jag vilja ha en hund. 

Tre: Resonemang om G och hans kompisar och hans kanske inte så stora sociala behov och hur jag borde hantera detta behov och hans kompisar osv. J sa: Jag tror att barn vet vad de behöver. Lyssna på vad G behöver. Alla barn är olika. Jag sa inte: Barn behöver en pappa som är vid liv. Dina barn behöver dig. För det fanns inte en tanke på det då. Inte en enda tanke. 

Och sedan. 

Sedan gick söndagsnatten, måndagen, och så kom tisdagen. Jag fick plötsligt ett samtal från ett nytt nummer. Nyfiken som jag är svarade jag, trodde det var en telefonförsäljare. Men nej, det var Js pappa i Skåne. Han sa att han trodde att J mådde sämre nu. Han bad mig att hålla lite utkik, kanske kolla av hur han mådde till kvällen eller i slutet av veckan. Jag blev orolig, både för J och för hur jag skulle kunna kolla detta. Jag visste inte vad vi skulle kolla efter. Ville inte att M skulle gå dit med G (de var hemma, jag på jobbet). Så jag ringde och sa det till M. Jag ringde pappan igen och han sa att han pratat med J och att han lät mer sansad nu och att deras oro kanske var helt obefogad. Allt var osäkert. Ingen förstod.

Sedan gick onsdagen. Inget mer med det, för oss. 

På torsdagen fick jag ett samtal från min vän A på grannön. Hon hade sett en Missing People-annons. Han var försvunnen. J var försvunnen. Min oro slog i taket. Jag blev så, så stressad och ringde genast hans pappa. Jo, han bekräftade. J var försvunnen och bilen var hittad på en hög bro. De hade letat i skogen men där var han inte. Nu skulle de börja söka i vattnet. Polisen och sjöräddningen alltså. Vi kommer när de hittat honom, nu kan vi ingenting göra, sa han. 

Jag fick snabbt avsluta mitt arbetspass, en kollega fick hjälpa mig att flytta fram ett elevsamtal. Jag kunde inte formulera ett vettigt mail. Alla olika knappar i systemet bara hoppade runt. Jag ringde M, som var hemma. Jag ringde min granne S. Jag gick ner för att äta. Där satt mamma, pappa, syrran och våra två barn. Jag höll detta inom mig i en eller två minuter och sedan berättade jag, medan jag tittade på G. En barnanpassad version. Han är borta, ingenting mer. Barnen hade en mängd teorier såklart, alltifrån gått vilse i skogen till kidnappad av tjuvar. M var säker på att J var på fest med sitt band i Göteborg. Om det ändå hade varit så väl... 

Det känns fortfarande helt overkligt att han inte bara när som helst ska komma släntrande över gården och knacka på vår dörr, fråga om M är hemma för en promenad. 

Så vid halv sex kanske på torsdagskvällen fick jag ett samtal från Js mamma. Han var hittad. Han var död.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

39 år. Två barn. Ett band. Några vänner. En familj i sorg. Drömmar. Framtidstankar. Ett mående som du till slut inte klarade av. Vi saknar dig och kommer bära med oss minnet av dig hela livet. Både av dig som levande och av ditt mycket tragiska och sorgliga slut.

I staden vill jag vara, när jag är jag. Men just nu mår jag bättre bland skog och hav.

.

.

.

Självmordslinjen: 90 101

Suicide zero

Tjörn - Lissabon, en reseskildring

Så äntligen faller ett sommarregn! Och äntligen sätter jag mig för att försöka skriva ihop något om vår sommarresa. Att bara skriva om planeringen, någon liten glimt från när vi var på plats, men missa att beskriva själva resan känns som att snuva både er som läser nu och mitt framtida jag på konfekten. 

När man är på resande fot tänker man, eller åtminstone tänkte jag så, att jag kommer komma ihåg varenda  dag kristallklart för att kunna återge dem sedan. "Det är tur att man fotar så att man kan titta på sina bilder sedan och komma ihåg vad man gjort" sa en kvinna vi mötte i en pytteliten gränd i Alfamakvarteren i Lissabon och som visade sig ha vuxit upp i ett grannhus till mina föräldrars sommarställe. "Sånt händer." skrev mamma när hon fick veta att vi träffat den numera framlidna makrillfiskarens dotter på den mest otippade plats. 

"Jag skulle vilja skriva om alla träd vi sett" sa jag till M på färjan hem. Träden är viktiga, särskilt i stadsmiljö. Man märker en sådan oerhörd skillnad på om det finns träd på en gata eller ej, om en park har träd som skuggar eller bara höga palmer med någon liten ruska högst upp. Jag älskar träden. 

Men nu ska jag försöka hålla tråden och berätta om åtminstone nerresan. Det var en gång i juni...

Det var en gång i juni, närmare bestämt två dagar efter skolavslutningen som vi tog vårt pick och pack och åkte med vår vita spanska bil till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att inte vara stressad och arg, som jag varit året innan, och förvånade både mina föräldrar och mig själv över hur lugn jag kände mig. Planen att åka i god tid hölls och G hann leka lite på lekplatsen nära mina föräldrars hus. Min gamla lekplats där jag lekte när jag var liten... 

Väl på Kielfärjan infann sig den sedvanliga euforin. G och jag sprang runt på soldäck och kände hur semesterkänslan fyllde oss. Den spanska matadorvärmen hade kommit för att hälsa oss välkomna till södern, men inne i hytten var det svalt och skönt. Att ta Kielfärjan känns som att åka båt på ett parkettgolv. Helt lugnt och stilla, och plötsligt nästa morgon är man framme i Tyskland! 

Vi traskade iland och insåg att det var söndag och att alla butiker var stängda, inklusive köpcentret mittemot centralstationen där vi har köpt mat andra gånger. Men! Se! Inne på stationen var butikerna öppna och vi köpte vegetarisk sushi, som G siktat in sig på (eftersom han åt det förra året på tåget från Kiel) och vanlig sushi till mig. Tåget till Karlsruhe avgick i tid och vi anlände endast 15 minuter sent. Inget strul överhuvudtaget. I Karlsruhe kunde vi riktigt känna att det steg upp värme från marken fastän det börjat regna. Vi sov på ett hotell som heter Schloss-nånting och hade kristallkronor och en hiss som var kulturminnesmärkt och lika gammal som den var spännande att åka. Det kändes som ett bra hotell, men vi gick till Erste Fracht Braugasthaus och åt middag, vår vana trogen. Den ligger i samma hus som ett hotell vi sovit i tidigare och restaurangen känns lite innovativ på något sätt, lite rolig annorlunda mat liksom. Först åt vi några röror (tsatsiki, hoummos och något mer) och sedan åt jag polenta med ratatouille. De andra åt hamburgare och M drack en skitstor öl som såldes som "liten". Allt var gott tyckte alla! 

Dagen efter tog vi ett tidigt tåg till Strasbourg och väl där tog det faktiskt en timma att lämna in  väskorna på ett sådant  väsk-inlämnings-ställe, precis som jag hade förutsett. Inte för att det var kö, för det var det inte, utan för att man behövde något så exotiskt som kontanter - i euro, och det hade inte vi. Alltså, vi hade det hemma, men inte i plånboken där i Frankrike. Hoppsan! Jag fick veta att det inte fanns någon bankomat på stationen och gav mig således ut på jakt efter en i stan. G och M väntade vid väskorna och jag gick så fort jag kunde. Först guidades jag till en återvändsgränd vid stationen, men där fanns det bara knarkare, ingen bankomat. Sedan gick det bättre och jag lyckades ta ut en hel del och småsprang sedan tillbaka till stationen och min väntande familj. Under tiden hade M lyckats växla till sig 5 euro mot en 50 kronorssedel av en spansk herre som också skulle lämna sina väskor. Alla knep är bra utom de dåliga, antar jag! 

Efter detta behövde vi verkligen pusta ut så vi lämnade in M på en konstmaterialsbutik medan G och jag gick till en liten lekplats i floden som rinner i Strasbourg, eller om det är en kanal? Klockan var knappt halv elva på morgonen och endast G och Frankrikes sötaste tvååriga flicka lekte på lekplatsen. Jag åt frukt, drack vatten och pustade ut. Det fanns träd och några små bänkar och det var bara så skönt att få sitta där och hämta andan lite. 

Klätterapa

När klockan var lagom mycket letade vi upp en restaurang på ett litet torg och jag beställde något typiskt alsaceiskt som var nästan som en blandning mellan en tunnbrödmacka och en pizza. Tarte flambée hette det. Men alceasiskt heter det väl ändå inte? Tyvärr kom det fram någon märklig man, kanske tiggare och pussade på G:s hand medan jag var på toaletten så M fick försvara honom genom att resa sig och ropa åt honom att gå därifrån, så G grät när jag kom tillbaka. På väg till stationen igen köpte jag te till min termos och G och M köpte varsin oerhört god bakelse. M hann till och med rita av en kvinna med en bebis, i smyg, och sedan ge bilden till dem. De var också spanjorer på genomresa, fast åt andra hållet. Utanför stationen fanns en stadsodling och soldater med maskingevär patrullerade runt för att hålla koll på eventuella terrorhot (antar jag). Inga policías locales precis, konstaterade M. 

Stadsodling i Strasbourg

Fem timmar i Strasbourg gick med andra ord ganska snabbt, samtidigt var det kanske lite väl länge. Jag vet inte. Nästa gång skulle jag hellre åka mer direkt. Kanske en buss från Karlsruhe till Strasbourg (om man nu måste byta där) och sedan kanske bara vara där en timma eller två. Samtidigt var det smart att ha många timmar eftersom tåget vi tog därifrån var det enda direkttåget den dagen mellan Strasbourg och Bordeaux och också det dyraste tåget vi tog (ca 4000 kr för oss tre). Helt sjukt dyrt egentligen! 

På tåget till Bordeaux kom vi i samspråk med ett något äldre par från England som nu bodde i Sydafrika och som reste med sin vuxne son med Downs Syndrom. Vi pratade om världen, om Sydafrika, Sverige, att turista och sådant. Det var intressant.  När de gått av klev en man på och satte sig bredvid mig. Han började rätta prov. Jag var såklart tvungen att utmana mig att prata franska med honom när han rättat klart. Han var lågstadielärare tydligen och provet handlade om medeltiden. Jag träffade också en virkerska från Tyskland på samma tåg. Vi såg varandra och höjde våra virkningar till hälsning. När det var uppehåll någonstans och många gick av gick jag och pratade med henne en stund om virkning och garn. Alltid trevligt! 

Väl i Bordeaux gick vi direkt till vårt hotell Ibis Budget och G provhoppade i sängarna innan vi begav oss ut på jakt efter middag till M. G och jag hade ätit på tåget och var ganska nöjda. Det här med att resa ungefär samma rutt flera gånger är väldigt fördelaktigt märker jag, eftersom man då känner till de olika städerna eller åtminstone området nära stationen, och lätt kan gå tillbaka till mataffärer, caféer, restauranger och lekplatser som man har besökt förut. Det känns nästan, fast bara nästan, lite hemtamt. G lekte på lekplatsen med en massa franska och nordafrikanska barn medan klockan närmade sig tio på kvällen och M satt och åt en macka på en bänk bredvid några afrikanska kvinnor. Sådant får man uppleva om man reser på det här sättet! En skymning i Bordeaux. Glada barn. Kvinnor i samtal. Macka på bänk. Tänk ändå!

Skymning på lekplats i Bordeaux

Dagen efter tog vi tåget ganska tidigt till Hendaye och därifrån lokaltåget till Irun. Jag fotade en äng utanför stationen och fyllde på mitt baskiska lokaltrafikkort med tio euro. Nu har jag ca 5 euro kvar om jag minns rätt. Snacka om billig kollektivtrafik! Vi åkte tre personer på detta kort tre gånger mellan Hendaye, Zumaia och Donostia San Sebastian. Som jämförelse åkte G och jag buss inom vår kommun igår och det kostade 130 kr tur och retur. Då köpte jag enkelbiljetter visserligen, men ändå! Mer billig kollektivtrafik åt folket, jag säger bara det! Och mer tåg som åker i en tunnel av grönska! Det gör nämligen det lilla lokaltåget mellan Hendaye, San Sebastian och Zumaia. Helt fantastiskt. Jag älskar det! Någon borde göra en video och lägga upp på internet. Ni borde åka dit och åka tåget! 

Äng på gränsen

Vi var framme i Zumaia redan klockan två på eftermiddagen och den snälla värdinnan mötte upp och släppte in oss i lägenheten vi hyrt via Airbnb. Det var några trappor att gå upp för utan hiss men så värt. Det var en ren och prydlig lägenhet, precis lagom stor för oss. G fick ett eget rum och hade en mysig filt i sin säng. Det fanns tre små balkonger och lägenheten låg precis vid ett litet torg. Självklart var det några män som var tvungna att måla ett grannhus med hjälp av en bensindriven skylift varje morgon tidigt och så, men ändå. Det hör liksom till. Där sov vi i tre nätter och vi badade på två olika stränder, åkte buss en kväll till Donostia San Sebastian för att käka på restaurangen Kafé Botanika (där vi som tur var hade bokat bord) och köpa böcker i den mysiga bokhandeln Donosti. G fick också en glass vill jag minnas, innan maten. 

I Zumaia åkte jag även på en båttur och tittade på de häftiga klippformationerna som heter Flysch. De är som en bok över jordens historia, formade av sedimentlager som en gång var botten på ett tropiskt hav, innan iberiska halvön faktiskt blev en halvö. Guiden berättade alltihop på ett fantastiskt sätt, och jag blev helt tagen. 

Flysch i närbild

Flysch långt bort

Vi gick också en promenad en kväll på byns pir och såg byns roddarlag träna. Det var häftigt men jag fick nästan svindel när vi gick på pirens högsta våning som bara hade mur på en sida. Självklart satt nyförälskade par längst ut och dinglade med benen över havet många meter nedanför. Herrenadå! Nu går jag ner!

Floden i Zumaia över vilken man kan ta en liten båt från den vackra stranden på andra sidan floden (det sidan jag tar kortet från)

Efter Zumaia var det dags att ta en Alsa Supra-buss till Madrid. Jag hade valt säten längst fram, men det gör jag nog aldrig om. Dels uppmärksammade chauffören mig på att man inte får vara barfota, och dels satt jag och liksom kontrollerade hur han körde hela tiden. Han gillade att köra om, särskilt lastbilar som låg nära det där strecket som separerar filerna... Men Alsa Supra är annars att rekommendera eftersom sätena är oerhört bekväma, man kan nästan ligga ner, och eftersom varje säte har sin egen skärm med ett stort utbud av filmer. G såg tre långfilmer tror jag nästan, medan jag höll koll på vägen. 

I Madrid var det som om någon öppnat en enorm ugnslucka. Det var så varmt att man knappt kunde andas. Min fina fina vän A mötte upp vid Sol och vi gick de få metrarna hem till hennes lägenhet. Där inne var det lika varmt förutom i vardagsrummet där de hade AC. Där skulle vi få sova. Vilken tur! Vad snällt! När det svalnat pyttelite ute gick vi ut på en liten rundtur i Madrid centralaste kvarter. Vi spanade in kungliga slottet med tillhörande kyrka och A och hennes man C bjöd oss på en liten restaurang. Deras dotter var också med. G och jag var enormt trötta och vi somnade ganska gott i AC-luften sedan. 

För redan nästa morgon var det dags att bege sig vidare mot Lissabon. Även denna resa gick med buss, tyvärr. Chauffören körde mycket bättre men bussen var ganska basic och kändes obekväm lite innan alla åtta timmarna hade gått. Busstoaletten stank och det enda jag ville var att tvätta händerna, men i handfatet fanns inget vatten. Jag kände mig så äcklig! 

I Lissabon kände vi oss rådvilla mellan att ta en Bolt (vilket vi aldrig testat) eller en taxi. Valet föll tillslut på en vanlig taxi men det kommer jag aldrig göra om. Troligtvis kommer jag heller aldrig mer besöka Lissabon. Taxichauffören körde som en dåre och satte samtidigt på nån musik på youtube. Till sist tog han 8 euro mer betalt än taxametern visade också, men han körde oss ända fram fastän det egentligen var omöjligt, det ska man ge honom... 

Och där mötte vi kvinnan från grannhuset på Tjörn. I den minimalaste av gränder... 

Men nu har detta redan blivit alldeles för långt. Jag får fortsätta berätta en annan dag när andan faller på och jag har tid och ro... Ni måste ju få veta hur det var att åka spårvagn i den portugisiska huvudstaden, hur fint det var att träffa Åsa, hur mycket folk det var i Sintra, hur mycket mögel lägenheten luktade och hur enkel resan till Almonte sedan kändes även om den tog 12 timmar. Men som sagt, en annan dag.

God natt!

Två bebisfiltar och en sjal

När flera i bekantskapskretsen plötsligt blir med barn samtidigt infinner sig ett särskilt virkil hos mig. Nu är alla tre bebisarna födda och de har fått varsin filt, men en fick två. Både en filt i november och stjärnfilten nedan.

Den jag virkade i november gjorde jag en till av till mitt kusinbarn. Jag behövde bara köpa lite mer vitt garn. 

I höstas började jag alltså på en stjärnfilt till samma bebis som fick novemberfilten. Men stjärnfilten fick hon när hon väl hade fötts i mars. 

Den diagonalrandiga filten fick den bebisen av alla tre som bor närmast oss. Hon är dotter till det par jag lärde känna när jag åkte tåg själv till Spanien julen 2022.

Mönstret till den finns på spanska på youtube, min svärmor skickade det till mig i vintras. Den blev så fin att jag genast satte igång att virka en likadan, fast större, till G. Han grät över att den första inte var till honom. Men det projektet lämnade jag hemma, jag behöver förresten köpa mer vitt garn. Garnet är Rauma Tumi, ett mjukt ullgarn.

Här i Spanien virkar jag på en sjal till min mamma. Det skulle inte förvåna mig om den blir klar innan jag når Sveriges västkust igen, men vi får la se. Mönstret heter Adienne och är både ganska roligt och ganska enkelt. Garnet är Cotton kings Sultan.

Paus i pausen

 

Det blir lite mycket ibland så då gäller det att ta paus. Just nu lite mycket promenad i solsken, från busshållplatsen via min vän Cs jobb på parkeringsplatsen till strandhuset. Nä, jag stannar på restaurangen vi ska äta lunch på om en halvtimme och tar en fördrink och lite tilltugg, dvs Aquarius och oliver. Aquarius är en bubbelfri läsk med lite mindre socker i. God. Konstigt att den inte finns i Sverige.

Igår tog vi paus från strandlivet med svärisarna och tog bussen till Almonte för att gå på feria - byfest. Fest i byn. Har ni sett den filmen? Scenen med cykeln minns jag bäst. Den är rolig och otrolig!

Nåväl. Byfesten i Almonte är hög musik, blinkande lampor, åkattraktioner, barn som är glada, barn som bryter ihop, mammor som väntar, pappor som står i kö för att köpa friterad fisk för tusen spänn, och sandiga sandaler. Vi umgicks med två andra familjer med ett barn var. De med det yngsta barnet fick bryta upp innan de ens hunnit äta. Barnet bara grät och grät, han var trött sa mamma C som jag nyss pratade med på parkeringen. Inte konstigt. Klockan var la i alla fall elva. Vi gick hem strax efter midnatt. Mötte grannparet i 82-årsåldern utanför den ännu stängda churrosbaren. De öppnar väl vid klockan två halvtre sa M, på morgonen alltså.

Sedan sov vi, som traditionen bjuder (Ms egna tradition alltså) på takterassen, under halvbar himmel. Det finns alltså ett tak ovanför takterassen men man kunde ändå se stjärnorna. G somnade rätt så omgående.

Nä, nu kommer svärisarna och M och G. Slut på paus i pausen. En vecka kvar här. Vi hörs!

Dessa dagar kan inte kallas kalla utan bör heta heta

Så är vi äntligen framme i det varma Spanien. Temperaturen i Portugal var mycket behagligare men är nu tydligen uppe över 40-strecket enligt vår utsända Åsa. 

Farfar sa att det inte fanns wifi i strandhuset så vi har haft några mer eller mindre mobilfria dagar. Idag avslöjades dock bluffen och ungen är enganchado totalmente a youtube, helt fast vid youtube. Åtminstone under siestatiden när vi andra vill sova. 

Det är väl en 37 grader ute kan jag tro. Tyvärr har jag inte tillgång till någon tillförlitlig termometer men jag har gjort lemonad på känn: två pressade hemmaodlade citroner, några matskedar strösocker och vatten. Skaka om i flaska och kyl väl. Dricks snabbt upp. Jag har också preppat för att göra smoothie av fryst mango, passionsfruktsjuice, myntablad och pressad citron. Hur gott som helst.

M, G och jag monterade upp en portabel pool andra dagen här, medan de andra ömsom tittade på, ömsom förfasades. Fel plats! Rätt plats! För varmt! Och så vidare. Den "yttre fienden" svetsade oss bara samman och utan ens en gnutta irritation skruvade vi ihop bassängen och sedan invigde G och jag den med ett entimmasbad medan de andra var iväg på inlinestävling i hettan. Sedan badade vi igen och igen. Det sista badet avslutades kl 23.45. Spanskt sommarlov när det är som bäst!

Nu är vi själva här i strandhuset med farmor och farfar. Vi har det faktiskt bra och jag är inte ens irriterad, men det kommer väl... eller så har jag vuxit upp och accepterat ett och annat? 

Snart är det dags att avsluta Gs youtubemaraton, göra smoothie och kanske bada lite i poolen? Ikväll ska vi gå ner till stranden har M och jag bestämt. Havet är både nära och stort. Atlanten. 

Rapport från Nostalgiska Avdelningens nostalgiska nostalgiresa

Det är min pappa och jag som utgör Nostalgiska Avdelningen i vår familj. Det är vi som tycker om att prata om gamla tider och fördjupa oss i det ena och det andra. Min pappa kan som ett vattenfall inte hålla tillbaka när någon liksom vrider om kranen med en utlösande fråga. Jag har länge tänkt spela in honom och sedan skriva ner alltihop på ett bra sätt, och jag hoppas att Nostalgiska Avdelningens nostalgiska nostalgiresa blev startskottet för detta. 

Det var nämligen så att min pappa plötsligt sa att nu skulle han och hans kusin åka till deras föräldrars uppväxtort Hörnebo och titta på gamla hus. Kusinen skulle få berätta och pappa minnas. Vi kan kalla kusinen för B, och hans fru för C, hon var också med. Kusin B visade sig ha bott där tills dess han var tonåring, medan min pappa bara var där på somrarna och hälsade på sin mormor, eftersom han under skolåret bodde i Stockholm med sina föräldrar. Jag sa att jag gärna ville följa med, för visst hade vi pratat om detta för flera år sedan och då hade jag sagt att jag ville med. Så går åren och plötsligt var det bestämt, men pappa tänkte att jag säkert inte skulle ha tid - vilket jag säkert inte skulle om det nu inte var så att jag tog mig tid eftersom jag tänkte att om jag inte åker med nu, när ska jag då åka? När kommer det då bli av att jag tar med mig pappa dit så han får berätta och visa? Sist jag var där var liksom när min farmor och farfar firade guldbröllop och det måste vara minst 27 år sedan. Om 27 år är min pappa 104, så ni förstår var jag vill komma. Till Hörnebo!

Strax efter klockan elva i måndags parkerade jag pappas bil på Kyrkefalla kyrkas nästan tomma parkering. Kyrkan hade öppnats bara för oss. Det var där pappa döptes och B konfirmerades. Kyrkan var kort och bred, sa C, och det hade hon rätt i. Ljusgul utanpå. Enkel men, som sagt, kort och bred inuti. "Och högt upp i kyrktornet ska det finnas en lillklocka med runinskrift" sa pappa. "Va?" sa jag. Och när kvinnan som öppnat kyrkan åt oss frågade om det var något mer vi ville se sa jag att det hade varit spännande att få se klockan med runorna, som ni tydligen ska ha i kyrktornet. Och visst, det gick bra. Vi gick upp alla fyra. Där uppe var det mörkt och trångt. Jag fotade med blixt, och visst där var hon. Lillklockan med runinskrift, troligtvis från 1228. Tack Skialdorfor, Björn och Magnus. 

Väl nere igen och ute ur kyrkan tackade vi kyrkkvinnan så mycket och satte oss i Bs bil. Efter lite lunch på Millners, åkte vi till Tibros nya kyrkogård, granne med Lilla gubben och Tulla. 

Där inleddes äventyret Kusinerna och den försvunna graven. Men först efter det att vi tittat på några gravar som inte alls var särskilt försvunna, nämligen min farmors föräldrars grav (Rudolf och Gerda) och hans pappas enkla gravsten. August. En vit enkel sten utan varken årtal eller efternamn. "Det var det de hade råd med" sa B och C. Hans fru låg tydligen i en annan grav.

August och Emma. De hade varit statare men tack vare Emmas färdigheter med att väva hade de till slut lyckats bygga sig en stuga nära Mofalla. En stuga som kallades villa eftersom den var byggd i vinkel. Att Emma var duktig att  väva finns det också bevis på i form av ett diplom från Kreaturs- och slöjdutställningen i Tidaholm 1899. De fick fem barn: Rudolf, Naemi, Harry och Gertrud. Det sista vi gjorde innan vi åkte hem var att försöka hitta Augusts och Emmas ihopvävda villa. Tyvärr såg vi den inte, trots letande såväl i Mofalla som i skogen, men till slut (när jag väl fått veta att den skulle ligga norr om Mofalla) var pappa och jag åtminstone på rätt väg, men det är svårt att se från en bil och kanske såg vi det i ögonvrån, kanske inte. När jag senare satt på bussen hem från Göteborg, hittade jag den ganska snart med hjälp av Google maps och dess streetview. Nu fattas det bara att åka dit igen och se om stugan verkligen står kvar, nu när jag har en mer exakt position. Så här såg stugan ut på en tavla som vi fick se.

Men detta var Kusinerna och det försvunna huset. Tillbaka till Kusinerna och den försvunna graven. Augusts grav hittade vi ju, den var förresten alldeles nära Rudolf och Gerdas. Vi gick fram och tillbaka, längre och längre in i kyrkogården. Till slut hittade vi några kyrkogårdsvaktmästardamer som i sin glädje att vara med i den spännande historien Kusinerna och den försvunna graven berättade att man kan söka på gravstenar på sidan gravar.se. Sagt och gjort - den försvunna graven var funnen, nämligen min farmors mormor och morfars gravsten Johan(nes) och Karolinas. Johan (som han kallades, även om han verkar ha hetat Johannes "på riktigt") kom från Mofalla och slog sig ner på gården Granelund i Hörnebo. Johan var missionare (med i missionskyrkan) och de bedrev jordbruk på marken runt huset. Huset står kvar än idag och ser välskött ut, med fin trädgård och robotgräsklippare. Jordkällaren är kvar, men tiderna förändras. En ödesdiger kväll fick Johan smaka en dricka han aldrig smakat förut, och plötsligt hade han skrivit på papper att tre andra karlar fick ta över hans gård och verkstäder. Rudolf försökte få Johan omyndigförklarad för att få det hela att gå tillbaka, men ingen av min farmors bröder ville riva i det. De var kanske rädda för att bråka. Johan och Karolina fick sedan betala hyra till de nya ägarna för att få kunna bo kvar. 

Efter kyrkogården och alla de återfunna gravstenarna, även min farmors bror med fru och dotter ligger begravda där, styrde vi kosan mot Hörnebo. Vi började med Granelund där jag krävde att få gå av och ta bilder. Välskött som sagt, fint att se. Sedan åkte vi runt på smågatorna och B pekade ut där både den ena och den andra hade bott. Vi stannade till vid en av familjens före detta möbelverkstäder, välskött fastighet som numera inhyser ett städföretag. Den andra f.d. möbelverkstaden, Aleholm, var tyvärr inte alls i lika gott skick. I den bodde min farmors föräldrar, Gerda och Rudolf, i högra delen. Snickarna bodde på övervåningen. På den översta bilden (ett foto från ca 1939) ser man en verkstad som brann när min farmor var liten, farmors pappa Rudolf i mitten och hans snickare, med äldsta sonen Bs pappa Bertil längst till höger. På den nedersta bilden ser man Aleholm. 

När vi så funnit och från bilen tittat på alla möjliga hus i Hörnebo styrde B bilen rakt ut på landet. Vi hade nu gått in i historien om Kusinerna och den försvunna damen. Det var inte helt lätt att hitta men C hade en känsla och ett minne som visade sig stämma. Och plötsligt var vi där, ungefär mitt ute i skogen, i en glänta låg ett rött hus med svarta knutar och två spännande hemmabyggda radiomaster på tomten. Vi var på Is gård. I hade varit gift med min farmors kusin Gunnar, Naemis son, tills han dog för några få år sedan. Gunnar i sin tur hade varit mycket, mycket intresserad av radioapparater och hade byggt dessa radioantenner för att kunna kommunicera på amatörradio med sina amatörradiovänner. Morse, förstod jag på Is dotter att det var. I var så söt, trevlig och glad. Hennes dotter var så snäll och kunnig. Vi fick kaffe och te ur Is blommiga finporslin och C dukade upp med bullar från ett bageri i Tibro. Det var vedspis i köket och blommor i fönstren. Så hemtrevligt! Precis som jag vill ha det någon gång - ett mysigt gammalt hus i skogen. Inte för renoverat. Inte för stajlat. Bara så det duger precis som det är.

Vi tittade på bilder ur väldigt gamla album som pappa tagit med. "Mer experter än såhär finns det inte!" utbrast pappa när han I, B och C alla samtidigt böjde sig över albumen och studerade de svartvita studiobilderna noggrant i jakten på namn. Och visst fick han några fler namn, pappa, på släktingar som för längesedan gått ur tiden, men ändå fastnat på bilden. K och jag studerade bröllopsbilderna och la märke till att kvinnorna höll brudbuketterna så att de pekade nedåt. Intressant. Märkligt. Vi undrade varför men fick inget svar. Tills min farmor gifte sig (1947) hade det dock svängt, och buketten hölls uppåt, som idag. Till och med en bild på min farmors mor som ettåring hittade vi i albumet. Häftigt! Hon var född 1890. 

Från I åkte vi vidare för att titta på ytterligare ett hus. Stigstaholm. I det huset hade Gunnar (Is man och Naemis son) vuxit upp. Vi var med andra ord inne i äventyret Kusinerna och det försvunna huset, del 2. För Stigstaholm gick inte att se från vägen så som man ser det på den här tavlan.

Nej, för framför Stigstaholm har en häck växt sig både vild och kämpahög. Insynskydd, heter det väl. Vi kunde ändå parkera och gå runt huset litegrann, eftersom det gick en vandringsled där. Väldigt fin faktiskt, med visdomsord och allt. Jag följde den en bit för att se vart den ledde. Till ån visade det sig. Kanske därför den heter Å-leden? Huset var åtminstone fortfarande stiligt och stort, eventuellt utbyggt. Det växte stora träd runtom och en bro med ett gammalt kraftverk låg bredvid. Stackars fiskar, var det enda jag kunde tänka om det, fastän det såklart var fint att titta på lite "vattenfall".

Sedan var det dags för paus och pappa och jag åkte till vårt Bed and Breakfast. Vi åkte till Hjo och åt middag vid bryggorna och sedan tillbaka till vårt boende. Där somnade pappa innan huvudet hade landat på kudden nästan.

Dagen efter tyckte jag att vi skulle leta upp den försvunna så kallade villan nära Mofalla, vilket innebar att  vi var på del tre av Kusinerna och det försvunna huset. Och som jag redan avslöjat hittade vi det inte, trots äventyr på skogsvägar och så. Vi åt lunch på en av Tibros pizzerior, åkte hem till farmors kusin som var mer i pappas och Bs ålder och fikade och till sist sa pappa att nu måste vi bryta upp och åka hemåt. Det var bra för vi hade ju faktiskt en ganska lång väg hem. Vi turades om att köra så pappa fick sova lite middag och vi stannade för en glass i Vara. Där fick jag även gå in och kika i Nordpolen. Tydligen ett anrikt konditori. Varsin Klingglass och så var vi redo för sista sträckan till Göteborg, där pappa släppte av mig för vidare bussfärd hem.

Det var en trött Tove som loggade in på jobbet på tisdagen sedan. Trött men glad och nöjd över att ha fått se en del av släktens platser, hus och historia. Lite rikare, lite klokare. Lite mer intresserad av en stuga i skogen, kanske i närheten av Tibro. Kanske Emmas och Augusts villa? Vem vet... 

Reseplanering sommaren 2025, del 2

Så, hur ska vi ta oss hem från sydvästra Spanien i år då? Om det var något jag lärde mig förra året så var det att inte under några omständigheter sova i Frankfurt. Aldrig mer. Jag har också lärt mig av erfarenhet att det är gött med lite sovmorgon. Jag tror att vårt schema på vägen ner kommer vara lite väl tufft, men det kommer gå. T ex dag 3 när vi ska åka från Karlsruhe till Bordeaux med 5 timmar i Strasbourg. Hur tänkte jag där? Vi kommer vara på resande fot i 12 timmar. Men ja, vi kommer hinna gå av oss i Strasbourg och det är ju också en himla fin stad! Nåja, det blir nog bra. 

Önskemål för hemresan var att sova på Ibis Styles i Lyon, precis bredvid stationen Lyon Part Dieu. Där finns tre hotell i samma byggnad. Mercure (det dyraste), Ibis Budget (det billigaste) och Ibis Styles (det med gröna kudden). Det med gröna kudden har en liten lekhörna i foajén. Här har G lekt två gånger. Där vill han absolut leka igen! 

Ytterligare en sak jag lärt mig av våra resor hittills är att inte igen övernatta i Barcelona. Varför? Jo - hotellen är snordyra och svåra att boka, även om det finns massor av hotell precis vid stationen i Sants. Så förra året bestämde jag mig för att vi i år skulle hoppa över Barcelona och satsa på Girona istället, nästa station på linjen mellan Barcelona och Lyon. 

Så med dessa premisser har jag nu lyckats boka denna resa:

Dag 1: Sevilla - Girona, kl 09.36-16.35. Direkttåg Ave. Smakar det så kostar det. 95€ per vuxen och 59€ för vårt barn. Vi kommer hinna se Girona på eftermiddagen och kvällen om det inte är alltför varmt.

Dag 2: Girona - Lyon, kl 09.01-13.20. Vi kommer hinna se mer av Lyon. Fint förra sommaren, minns jag. 99€ per vuxen, 59€ för barnet.

Dag 3: Lyon - Mannheim, kl 10.04-15.18. TGV 9583. Lite paus i Mannheim, sedan vidare kl 16.32 till Göttingen. Framme 19.03. Varför Göttingen? Jo, det ligger norr om Frankfurt och vi får då sovmorgon nästa dag, och sedan låter ju namnet himla gött, eller hur? 

Dag 4: Göttingen - Kiel, kl 09.41-12.44. ICE 474. Hänga i Kiel i några timmar och sedan ta färjan kl 18.45 till Göteborg. Färjan kostade ca 4700 kr inkl. trebäddshytt med havsutsikt och frukostbuffé.

Dag 5: Göteborg - Tjörn, med egen bil. Vi är framme i Göteborg kl 09.15 och hemma igen innan lunch. 

Även hemresan, exklusive hotell, kommer landa på ca 14000 kr totalt för två vuxna och ett barn. Troligtvis blev det så här dyrt för att jag bokade lite sent, då jag väntade på att Alvia La Palma del Condado - Madrid skulle släppas, men tillslut  gav jag upp och bokade Sevilla-Girona istället. Nu har Alvia-tåget kommit ut men nej, vi låter det vara. Vi tar det tåg vi redan bokat Sevilla-Girona istället, även om jag köpte återbetalningsbara biljetter ifall att. Men nu ser jag att La Palma-Madrid-Girona dels är dyrare och dels har en kort bytestid i Madrid. Bara 25 minuter. Det känns för tajt.

Hemresan blir mycket mer effektiv än nerresan (5 dagar istället för 12), men vi kommer ändå hinna se lite, särskilt Girona, Lyon och Kiel. Jag har sett att Göttingen har en medeltida stadskärna och skog med vandringsleder nära. Förhoppningsvis hinner vi se stadskärnan och äta middag där. Skogen får vi ta när vi kommer hem, eller en annan gång, men då hade vi behövt stanna 2 nätter.

Hur vi tar oss till Sevilla är fortfarande höljt i dunkel, men kanske kan vi få skjuts med någon eller så kan vi ta en buss kl 06.30 från byn. Ett tredje alternativ är att ta en buss till Sevilla dagen innan och sova på något pensionat eller hotell nära stationen. Dyrare och mindre tid med familjen, men kanske det mest bekväma? Vi får se. Det kan vi bestämma senare.

Skönt att vi fått ytterligare en lön nu och kunnat sätta av lite pengar till vårt gemensamma sparkonto. Det brukar ju gå en del när man är på semester... Ja, ni förstår hur ambivalent jag är! Dels vill jag leva ett ekonomiskt medvetet liv, och det gör jag också tycker jag, dels vill jag resa på det mest miljövänliga och mysiga sättet. Jag har verkligen fått smak för detta sätt att resa, som ni förstår. Visst har jag flugit till och från Spanien ett flertal gånger sedan första gången jag bodde där 2005-2006, särskilt när M och jag hade distansförhållande i två år, men sedan vi testade att åka tåg ner 2019 hela familjen har jag känt att nu får det räcka med flygande för min del! Jag vet att om det någon dag i framtiden uppstår en akut situation kommer jag troligtvis behöva flyga ändå, och då kommer jag göra det. Men fram tills dess stannar jag mer än gärna på marken. Självklart går ganska många dagar av semestern åt att resa, men samtidigt är det inte bara en transport utan minst lika mycket en upplevelse. Vi får se något annat än bara de sydspanska byar vi redan sett så mycket av. Ja, det blir nog bra det här, det blir nog bra.