Dagen efter en valdag

Igår cyklade jag glad i hågen iklädd röd klänning och guldgula strumpbyxor till vallokalen och la min röst på det parti jag var helt säker på att jag ville rösta på, i Riksdagsvalet. Och ett annat parti i regionvalet, ett tredje i kommunalvalet. Min son var med mig. Det uppstod ingen kö, men så bor vi också på landet. Glesbygd är en trist miljö, ensam får man stå i kö som det står i en gammal ABC-bok.

Dagen innan hade jag känt en oro. Vad kommer nu? Hur kommer det gå? Vad kommer det att betyda. Men på själva valdagen kände jag mig ändå lugn. Vi tillbringade dagen med min ursprungsfamilj och G lekte med kusinen A, så bra hela dagen. Vi tog upp båten och jag lagade soppa på kräftskal från lördagens kräftskiva. 

Så kom valvakan. Först lite hoppfull, sedan dyster. Och idag har jag mest känt depp och oro. Hur blir det nu? Det vet vi såklart inte än. Kanske hjälper snabba och enkla lösningar så att elräkningarna och bensinen blir billigare, gängen snälla och invandrarna vadå? Hemskickade? Till vilken nytta? Vi behöver ju dem här! Vi behöver dem i äldrevården, i kollektivtrafiken och som läkare, lärare, lantmätare.

Som en vän till mig skrev: "Det är något förföriskt med enkla lösningar. Hårda straff och sänkta priser. Men om nån ger snabba lösningar på komplicerade saker som gängvåld, skola eller miljön så tror jag inte på dem. För om det vore enkelt skulle det redan varit löst. Inte så att folk vid makten sitter och håller inne på lösningar för sakens skull... Det som växer vissnar, växer igen eller ger näring till något nytt. Vad det blir och hur vägen ser ut vet jag inte."

Jag har lyssnat på Oskar Hanskas spoken word-dikt Först hämtade dom inte för att den ger hopp, för det gör den inte, utan för att det känns som om den sätter fingret på nåt. 

Jag har funderat över varför jag inte pratar politik med folk här. Svaret är enkelt: Vi bor i ett litet samhälle och vi behöver ha vänner och kontakter. Vi behöver inte hitta konflikter utan snarare samhörighet. Ändå är det med en tår på kinden som jag tänker: Kunde jag ha gjort mer? Kunde jag ha övertygat någon? Samtidigt har jag känt att jag vet inte vad jag ska säga. De har såklart sina övertygelser och sina anledningar, sina perspektiv. De har kanske sina villor och sina elräkningar att vara rädda inför. Sina bilar att tanka. Sina mil att pendla. Sina invandrare att... nej just det: nästan inte en enda invandrare har de. Kanske bor det några ensamkommande flyktingpojkar utströdda lite här och var i vår landsbygdskommun, jo det gör det, för min invandrade man som kör buss har sett dem och han har pratat med dem. Kanske bor det någon chilensk kvinna där, en syrisk familj här, någon finsk tant, en engelsman, ett barn från landet Norrland bor det ju i mitt hem med pappa från Sydeuropa. 

Det är med en klump i magen jag lämnar detta barn på skolan i en by där jag vet att en tredjedel av de som röstat lagt sin röst på just det parti jag är mest rädd för. Kanske inte av övertygelse för deras främlingsfientliga idéer, kanske mer med tanke på elpriset och dieselpriset. Kanske med ett missnöje för hur det är nu när staten tar alla ens pengar hur man än gör. Kanske med en sorg över att de inte vill bo i Göteborg med tanke på gängskjutningarna. Jag vet inte. Men ändå. Att lämna ett barn till en skola där kanske en tredjedel av barnen (eller fler, eller färre) har föräldrar som kanske inte riktigt tycker att alla människor är lika mycket värda eller lika välkomna i detta land, känns faktiskt lite obehagligt. Detta barn som är barn till en spansk pappa och en svensk mamma. En svensk mamma som skulle vilja säga allt hon tycker men inte vågar för hon orkar inte ta diskussionen, för hon vet inte vad hon ska säga. 

Först tog de alla gitarrister... och sist tog de mig.

Så har mitt valdistrikt röstat i Riksdagsvalet i år, 2022.

En trött helg

Så kom en lördag ganska mycket i slutet av augusti och jag kände mig bara så trött. Så evinnerligt trött. Kanske är det vardagen som dragit igång med nya rutiner och namn, tider, ansikten att lära sig. Kanske är det att jag promenerat 10 000 steg om dagen några dagar denna vecka ivrigt påhejande min sons cykling till och från skolan. Kanske är det något helt annat. Vem vet? Den som lever får se... 

 Det fanns flera tankar från mitt håll kring vad helgen skulle innehålla: tur till närmaste köpcentrum för att köpa gympaskor, tofflor osv till G. Röjning med Naturskyddsföreningen i närmaste naturreservat. Kanske besök av våra spanska göteborgsvänner. Ingenting av det blev av för min del. Istället bestämde jag mig, efter en stunds velande, att lyssna på kroppen och bara ta det väldigt lugnt.

G och M skickades iväg på shoppingtur och jag satte en timer på 20 minuter för att plocka iordning lite. Jag koncentrerade mig på att inte hinna så mycket som möjligt på denna tid utan snarare se det som en gräns för hur länge jag fick plocka för att inte min återhämtningstid skulle bli för kort. Redan efter 15 minuter ansåg jag mig som klar och satte mig i solen på baksidan och läste i den aktuella bokcirkelboken Svärmodern av Moa Herngren. En bok som mest ger mig ångest på ett irriterande sätt, faktiskt. När jag blev för varm gick jag in och la mig för att se en serie. Började på Allt som blir kvar men pallade inte pga ej stilla kamera och folk som dricker alkohol, hånglar och spyr i någon buske. Min hjärna behövde avkoppling, inte andras påhittade ångest och snurr. 

Så jag åt lunch med minimala förberedelser (rester). Blev uppringd av en vän och kramade samma vän en stund senare när hon kom smygande över gräsmattan. Några ord om TV-serier utbyttes innan hon traskade iväg för att ta itu med resten av sin lördag. Jag gick upp och la mig. Läste lite mer om den bittra svärmodern och somnade så gott. Sov till kvart över två. 

Det var precis det jag behövde! En riktigt långsam dag utan måsten. När G och M kom hem igen var jag i full färd med att fixa klart middagen och kände mig faktiskt lite återhämtad. Efter vi käkat cyklade jag iväg till en vän i en grannby och gick en lång kvällspromenad i solen till en tredje by, om man nu kan kalla det för det. Öppet landskap med några små gårdar här och var, utsikt mot en grund havsvik och bergen bakom. Ortnamn finnes. Vackert dessutom.

När jag kom hem igen var jag full av endorfiner och fick en mysig läggningsstund med G. Vi läste den nya favoritboken Magnus, Lindberg och hästen Mari av den nyligen avlidne Hans Peterson. Lite märkligt förresten att första gången på ca 30 år som jag läser den boken är exakt samma dag som Hans Peterson gått bort. Jag hade läst nyheten men kunde inte minnas att jag kände igen hans namn. Jag tog upp boken utan att veta vem som var författaren. Det hade lika gärna kunnat vara Barbro Lindgren, Viveca Lärn, Maria Gripe eller Astrid Lindgren som skrivit den (nej, det hade det inte men som boken var i mitt minne hade det kunnat vara det). Och så var det han: Hans Peterson. 250 böcker har han knåpat ihop. Inte illa! 

Och idag var det söndag. Även den lugn. Även den med promenader i naturen men idag med min lilla familj. På morgonen mot havet och skolan för att M ska repetera exakt var han ska hämta G från skolan. Sedan på kvällen en hemlig promenad till ett mystiskt ställe i skogen. (Allt för att locka med familjen!) Och däremellan lite matlagning, påhälsning av mina föräldrar, lite lek med grannbarnen, en hel del barnprogram och en middagslur för mamman. Det behövde jag, även idag. 

Hoppas ni också haft en bra helg med det ni behöver. Jag är så glad att jag lyssnade på kroppen. Det ska man banne mig göra. Eller hur?

Semesterminnen

Än är inte semestern slut, men nästan. Vi är hemma igen. Tågresan hem gick bra trots att vi reste tillsammans med värmeböljan som steg upp genom Europa. Den kom till Sverige någon dag innan vi så när vi gick av färjan i Göteborg var det mulet och blåste kallt. 

Vad minns jag av den här semestern? Och vad vill jag fortsätta minnas? Här kommer någon slags sammanfattning:

Vi kom som sagt ner till Spanien den 21 juni. Redan två dagar senare blev M sjuk i covid19och fem dagar efter det var det min tur. I ungefär två veckor var vi isolerade i huset på stranden men plötsligt tyckte folk att de vågade träffa oss igen. De vänner jag träffade var två lärarkollegor (J och A), samt våra vänner Z och C från Almonte, samt deras lille son. M hängde även med sin vän MA två gånger. Men de första som vågade träffa oss var Åsa och hennes döttrar. 

Vilken dag vi hade! Åsa och barnen sov i El Rocío två nätter men umgicks med oss hela lördagen. Så häftigt att träffa en av de kollegor som jag har mest kontakt med under arbetstid, men som jag aldrig mött fysiskt. Båda blev vi överraskade av hur liten den andra var. Det visade sig att vi var ungefär lika små (fast jag tror Åsa är några cm längre än mig) och van som man är vid att alla andra är längre än en själv (åtminstone i Sverige) så blev jag förvånad att vi var i samma storlekskategori. Vi är alltså ca 160cm långa, om någon ville veta... 

Det första vi gjorde med Åsa och hennes döttrar var att gå ner till närmsta strandbar (chiringuito) och käka frukost. Juice till barnen, kaffe till Åsa och så mackor på det: media tostada con tomate y jamón. Så gott! Sedan gick M hem och vilade och vi andra gick ner till stranden för att bada, men först vada igenom rabarberkrämen som bildats längst in. Det var alger, som dumma fiskebåtar dragit upp några dagar tidigare och som låg och skvalpade längst in mot stranden. 

G kastade sig i vågorna och Åsas döttrar gjorde bakåtvolter och hade sig. Åsa och jag badade också, såklart. Doppade oss och lekte med våra kids. Men som alla vet blir man hungrig av att bada och för att hålla alla, särskilt mammorna, på gott humör gick vi vidare längs strandpromenaden till nästa chiringuito. Där käkade vi lunch. Sardiner, pannkakor med småräkor i (tortillitas de camaron) och paella. Dyrt som skam. (Tydligen hade vi valt en chiringuito som är känd för att vara dyr, men det visste la inte jag.) 

Vi gick vidare västerut, längs strandpromenaden, och nådde tillslut torget där det fanns glass i stora lass. Alla fick glass och barnen peppade att de skulle ut i havet till en flytande hoppborg. G och Frida var mest taggade och de fick med sig både mig och Jonna på äventyret. Fy sjutton vilket äventyr! Jag fick alltså simma ut med G (som inte är simkunnig), ca 50-100 meter, till en flytande rektangel byggd av något som liknade hoppborgar, eller liknande. Där ute var det djupt. Tur att vi hade flytväst! Väl uppe på hoppborgskonstruktionen skulle man ta sig runt en bana. Jag insåg direkt att detta skulle jag inte palla, fysiskt. Det var tillräckligt jobbigt, psykiskt, att sitta på ändan och hålla i sig. Frida och Jonna fick ta G och hjälpa honom runt banan, och det gjorde de med bravur! G som egentligen var för liten för denna aktivitet klarade hela banan med systrarnas hjälp medan mamma Tove satt och höll i sig och pratade med en annan mamma som också satt och höll i sig. Äventyret kostade förresten 12€ per person. Hutlöst tyckte jag, men jaja. Vad gör man inte för barnen?

Efter detta gick vi hemåt, men Åsa stannade med sina döttrar på stranden. Lite vila stod på schemat, innan middagen, som intogs på El rey de la gamba på centrumtorget i Matalascañas, en skaldjursrestaurang. Middagen där för vårt gäng med en vuxen extra, eftersom M var med, blev 20€ billigare än lunchen. Intressant, tyckte jag! 

Efter detta tittade vi lite i en souverniraffär, käkade glass och sedan skjutsade Åsa hem oss innan hon sladdade vidare till hotellet i vildavästernbyn El Rocío. Och det var dagen med Åsa det. Varmt och härligt, soligt och trevligt!

Fler semesterminnen? 

Jag minns att vi promenerade på sanddynerna, M, G och jag, min sista dag i självpåtagen karantän. 

Jag minns att G och jag åkte till ytterligare en strandbar (Heidi Bananas) tillsammans med min lärarkollega J och hennes man och såg ett band som spelade covers på gamla spanska 80-talshits. Jag kände inte igen en enda men stämningen var fantastisk, likaså den något till åren komna sångerskan med tajt kort läderlinne, läderkjol och nätstrumpbyxor. Hon ägde showen! Sedan åkte  vi tillsammans med Js svenske vän och hans fru till en restaurang i centrum och åt middag till kl 02 på natten. Inte så barnanpassat tyckte jag, men det var bara att hänga med och vänta ut de andra, eftersom vi inte hade egen bil. 

Jag minns att G och M åkte själva till Ferian i Almonte och jag var kvar ensam i huset eftersom jag hade corona. Detta var dagen då M testade negativt och jag positivt, och vi liksom byttes av. Jag funderade på om jag var den enda som någonsin sovit ensam i huset på stranden. Det kan faktiskt vara så. 

Jag minns när A kom på besök med sin systerdotter som var på pricken lik Annika i Pippi Långstrump. Samma frisyr, samma uppsyn. Lite spanskare möjligtvis, men väldigt lika. A höll med! En annan intressant sak var att A och jag jämförde våra löner. Först lät det som om jag tjänade rejält mycket mer än henne, vilket kändes orättvist eftersom hon jobbat mycket längre än mig och dessutom sitter med i ledningsgruppen på hennes skola, men sedan kom vi fram till att vi tjänar väldigt lika när vi insett att hon pratat om lönen efter skatt och jag pratat om lönen innan skatt. Då kändes det bra igen.

Jag minns att jag några dagar efter coronasjukan gått över kände att jag fick en vaxpropp i örat, gick till apoteket och köpte vaxproppslösande olja som hjälpte direkt. Den kom och gick i några dagar tills den satte sig till rätta ordentligt och blev "permanent". Läkarna på vårdcentralen såg dock ingen vaxpropp utan istället öroninflammation. Jag fick 30 antibiotikatabletter att ta under 10 dagar (dubbelt så mycket som man får i Sverige fick jag veta sedan). Väl på plats hemma sökte jag vård på min vårdcentral och vad ser min läkare här om inte en stor vaxpropp? Jajamen! Jag fattar inte hur de kunnat missa den i Spanien och jag är lur på om de hittade på att jag hade öroninflammation, för enligt läkaren i Sverige ser man inte ens trumhinnan pga smal hörselgång. Mycket märkligt i så fall. Varför skulle de vilja skriva ut antibiotika i onödan? (Det var totalt tre läkare och två sköterskor som tittade i mina öron i Spanien.)

Jag minns hur G och M och jag besökte stranden nedanför Parador de Mazagón där det finns så fina snäckor, och att jag tyvärr var stressad för att vi snart skulle till vårdcentralen pga örat.

Jag minns mer saker men det får nog räcka för idag. 

Tack Spanien för den här gången! Nu dröjer det nog ett tag tills vi ses igen, förhoppningsvis inte på sommaren då det är alldeles för varmt för att göra roluga saker. Sista veckan längtade jag hem men när jag väl kom hem kände jag post-semester-depp, trots att mina två sista semesterveckor ska spenderas här hemma. Nu har jag dock kommit in i det lite och det känns bättre. Vädret gör ju också sitt till, som första dagarna var dåligt men nu är bättre. En sista bild från stranden får ni, den spanska alltså.

Godnatt!

Sommarlovet som kom av sig

Prick fem dagar efter det att M testade positivt börjar jag känna mig krasslig. Det var idag, och jag hade precis, dumt nog, promenerat hela vägen till närmaste apotek för att köpa några nya covidtest och några få saker från mataffären. När jag kom hem hade jag ont i hela kroppen och la mig i hammocken för att vila medan M fixade lunchen. 

Så var det min tur då... Suck. Alla leder gjorde ont. Huden gjorde ont. Det enda som var någorlunda uthärdligt var att ligga på rygg i sängen och vila. Efter några timmar förstod jag att jag borde ta en tablett paracetamol. Under tiden den skulle verka låg jag och lyssnade på P3 Dokumentär om en av Sveriges  värsta tågkatastrofer: Tågkatastrofen i Dalarna 1980. Under frukosten hade jag läst vidare i Per J Anderssons bok Ta tåget. Det känns som om ett nytt intresse börjar växa fram, eller kanske inte. Jag vet inte än. Mest intresserad är jag av att inte flyga, faktiskt. 

Och så är jag intresserad av att fler ska börja bry sig om miljön. Här känns miljön som ett sådant icke-ämne, men jag kan ha fel. På soptunnorna står det: Calles limpias - responsabilidad de todos. Vilket betyder att vi alla har ansvar för att hålla gatorna rena. Det låter så aggressivt bara... men det kanske det inte är? Under min promenad till apoteket hade jag också slängt återvinning som vi samlat under våra dagar här, plastförpackningar. De ska slängas i ett gult sopkärl, men alla gula sopkärl här i närheten har varit överfulla ända sedan vi kom hit, och jag har inte hittat information någonstans om med vilken frekvens de töms. Inte ens några renhållningsarbetare/sophämtare på strandpromenaden som jag frågade igår kväll visste, trots att de sa att det är samma företag som hämtar soporna på strandpromenaden och på gatorna här i strandbyn. Jag föreslog att de skulle ha återvinningskärl även på strandpromenaden, men pyttsan, sa de (på spanska), folk lägger ändå allt i samma. Lite senare under min kvällspromenad (igår) såg jag ett återvinningskärl för glas. Åh! Grymt! Någon har tänkt som jag, hann jag tänka, innan jag såg att det enda någon slängt där var en plastförpackning. Kanske har sopgubbarna rätt i alla fall? 

Hur får man ett folk att ändra inställning och framförallt beteendemönster? Hur får man ett folk som redan lever i ett varmt land, som är vana vid varma somrar och regniga vintrar, som måste ha bil, att börja bry sig, ställa krav och välja bussen framför bilen, tåget framför flyget, grönsakerna framför biffen? Varför väljer jag biffen? Kan jag bara koncentrera mig på en sak i taget att vara anti, eller? Det verkar så.

Jag lyssnade på en intervju med chefredaktören för Supermiljöbloggen när jag promenerade hem från apoteket i förmiddags och kroppen gjorde mer och mer ont. Hon sa att den viktigaste kampanjen för miljön var att vara någons förebild, att prata med sina grannar. Så kanske gör vi helt rätt som åker tåg hit och säger till de som undrar att vi gör det för miljöns skull och det står vi för, även om svärisarna självklart skyller covidsmittan på tågresan. 

Vet ni vad som hade varit underbart? Jo! Extra semesterdagar för de som tar tåget på semestern. Kan inte någon bara införa det, nu? Gäller mot uppvisande av biljett, t ex. 

Tillbaka till gnället: Ont i kroppen var det. Ja, det hade jag, tills paracetamolen kickade in och då, när kroppen känns nästan som vanligt igen har jag så himla svårt att bara slappna av och inte göra någonting. Inte för att jag gjort så värst mycket heller, men jag borde verkligen bara gå och lägga mig. Bada mitt barn och gå och lägga mig.

På tal om bada så fick jag tillslut M att ta med G till stranden. G, vår snart sexåring, är mer en lovligt uttråkad här, under sommarlovet som kom av sig, med en till två sjuka föräldrar. M mår bättre nu, och smittar kanske inte längre? så jag tyckte att det var hans tur att ta ner G till havet, och de var borta i två timmar tror jag. G tyckte att det hade varit kul. M tyckte att alla gamla tanter tittat på honom, för mycket. Jag sa att de kanske tyckte han var snygg... Han tog inte åt sig.

Så nu, istället för att sitta här i ett allt mörkare kök med en diskmaskin från ett annat årtionde som låter som ett tröskverk (hur nu de låter!) och skriva så ska jag tappa upp ett varmt bad till G så han får leka lite med badgrodorna och sedan gå och lägga sig. Det ska bli skönt att sova. Hoppas det onda inte kommer tillbaka, men det gör det väl. Imorgon får vi besök av svärisarna som ska utreda stoppet i avloppet i köket (svärfar) och ge oss lite mat (svärmor). Ni kan inte ana hur hon lider nu när vi är här men ändå inte med henne och hon inte får mata oss! Och vi sen! Vi som älskar hennes mat! (Fast lite skönt är det att få vara bara vi tre också, kan jag säga, i ett stort hus på stranden med inredning från 1970-talet).

God natt!

Början på semestern

Semestern började som ni redan vet med en lång tågresa ner till Spanien. Vi åkte färjan redan under semesterns första dag, fredagen den 17 juni. Min hosta, som jag fått den 6 juni, hade precis gett med sig och istället hade jag råkat dra på mig ett ryggskott. En helvetesresa trodde jag att det skulle bli, men redan efter natten på färjan hade det gett med sig och ryggen kändes som vanligt igen. Otroligt skönt! 

Vi strosade runt lite i Kiel under förmiddagen och hittade en bra lite undangömd lekplats att fördriva tiden med. Tåget gick inte förrän runt halv ett. G och M köpte sig varsin solhatt och M ser efter det ut som en blandning mellan en tant och en cowboy. Perfekt semesterlook om ni frågar mig!

På det första tåget var det munskyddskrav och vi följde det så gott vi kunde. Vi släpptes sent om sider (klockan halv nio, har jag för mig, en halvtimma sent) av i ett alldeles för sommarhett Mannheim. Här har vi vikten av att välja ett hotell nära tåget. Vårt hotell (Wegener) låg lagom nära stationen, men tyvärr alldeles för nära en vältrafikerad stor gata. Trots att jag hade bokat ett hotellrum för tre personer så hade rummet bara en dubbelsäng, eller egentligen två ihopställda sängar. När vi bad om extrasäng fick vi en spjälsäng som vår femåring inte kan sova i... Så vi sov tillsammans i dubbelsängen istället, som ett H. AC saknades också, men vi hade en fläkt som stod på större delen av natten.

Dagen därpå vandrade vi runt lite i Mannheim och hittade en stor park med en lekplats. Vi svalkade oss vid dricksvattensfontänerna vid det gamla vattentornet. Det var hett men det var härligt att vara utomlands! Strax innan lunch letade vi oss ner till floden Rhen och åt på restaurang. Mest varmt och ganska ovärt. Jobbigt att äta varm mat en varm dag. Jag borde beställt en sallad. Vattnet kostade otroliga summor! 7€ för 0.75 liter. 

Tåget till Lyon var mysigt med lila inredning och nästan ingen bar munskydd. I Frankrike är det inte obligatoriskt nämligen och alla resenärer verkade tycka att Frankrike började vid påstigandet, så nej, inga munskydd, vilket var oerhört skönt.

I Lyon trodde jag att jag hade bokat på lyxhotellet Mercure, precis vid stationen Lyon Part Dieu, men tydligen hade jag bokat på dess systerhotell Ibis Styles. Mitt i min kvällströtta besvikelse ändrade jag därför bokningen för hemresan (en månad senare) och valde att hosta upp 100€ extra för att den natten åtminstone få uppleva ett lyxrum. Varför? Ingen aning! Jag har kommit på att lyxhotell inte är för oss, faktiskt... Men nu får det vara så.

Under dagen i Lyon tog vi bussen till det gyllene huvudets park (Parc de la tête d'Or) där vi promenerade, såg en giraff, en krokodil och några flamingos. G lekte på ytterligare en lekplats, i solen och hettan. Klockan halv tre gick tåget mot Spanien. Innan dess hann vi med en flottig lunch på ett libanesiskt kebabställe nära stationen. 15€ för en kebabtallrik kändes hutlöst, men vad vet jag? Min falafelrulle grillades, mycket märkligt. Salladen blev ju varm! Bättre det dock än falafelrullen jag åt i Bjurholm för några år sedan, där falafeln serverades i en ihoprullad pizza. Helt normalt i Norrland tydligen. Tokerier!

Väl i Barcelona var det sent. Vi checkade in på Hotel Barceló som ligger på själva stationen Barcelona Sants och kände oss som utomjordingar på lyxhotell med rymdtema. Alla andra var klädda i skjorta och där stod vi i värsta barnfamiljsmunderingen med solhattarna käckt på sned. Ett fint rum var det dock, men jag sov inte särskilt bra. Anledningen var att tåget dagen efter gick redan 08.30 och jag var spänd inför att gå upp tidigt, hinna med tåget och sedan äntligen komma fram till Almonte och svärfamiljen. 

Nåja, morgonen kom och vi hann med råge med tåget. Svärmor och svågern som skulle hämta oss kom några timmar efter att vi anlänt till Sevilla så vi hann både äta lunch och leka på lekplats, samt vila på stenbänk i parken, innan de dök upp med tutningar och glada rop. Såpass glada att G var tvungen att gömma sig bakom mig. Nej, han var inte redo att ge farmor en stor kram och stor puss direkt, nej.

Väl i Almonte väntade svågerns fru och son med en stor ljusblå ballong med ett välkomstmeddelande på som pojken skrivit alldeles själv med skrivstil och allt. Ett år äldre än G är han, och G skriver knappt sitt namn själv än. Mest för att han inte vill. Hur kan jag motivera honom till det? Han vill bara inte... 

Planen var att vi samma kväll som vi kommit fram skulle gå ut och äta middag med hela familjen, alltså alla fyra bröder, fyra fruar, fyra söner och anfädren: farmor och farfar. Totalt: Massa folk! G åt rätt bra och sprang sedan runt med sina kusiner, klättrade upp i en staty (över la constitucion) och blev tillsagd av farbror B. Grät i mitt knä en stund. Lärde sig fel att "Estoy mareado" betyder "Jag är ledsen och kränkt" (fast det betyder "Jag mår illa"), när fastrarna satt och pepprade honom med frågor om varför han grät och varför han inte bara sprang tillbaka direkt för att leka vidare med kusinerna. Själv hade jag gett upp att hänga med i konversationen för längesen. Den gick för snabbt och handlade om saker jag inte har koll på. Dessutom var den på sydspansk bydialekt. 

Dag två i Almonte uträttade vi en del ärenden, med andra ord både G och jag klippte oss för en total summa på 24€ och sedan köpte jag en handgjord läderhandväska för dubbelt så mycket. Men det kändes ändå bra eftersom han som gjort den är son till en väninna till Ms framlidna mormor. Med andra ord: Vi känner honom, säger vi.

Den tredje dagen begav vi oss upp mot bergen: La sierra de Huelva, till byn Almonaster la real. M skulle träffa nå läderhantverksfolk som han hittat på internet, men att hitta dem i verkligheten var inte lika lätt. Först åt vi dock lunch på Bar Almonaster i Almonaster och sedan gick vi upp mot den gamla moskén där vi var ensamma turister. Mycket mysig och fin by. Vilket lugn i bergen! Fantastiskt! Mindre fantastiskt att åka på serpentinvägar dit i Ms pappas bil som liknar en traktor från -98. Tur att jag bytte till framsätet efter lunchstoppet! För efter mesquitan och det så drog vi faktiskt hem till Casa Annika. Inte för att Annika var där (hon är ju i Sverige) utan för att det låg så himla nära, bara en kvart bort. Som tur var så var hennes barn och man hemma och de öppnade och släppte in oss våldgästande gäster. Det var väldigt väldigt roligt att se detta hus och denna miljö i verkligheten efter att ha läst om den så mycket på Annikas blogg! De kommer få det riktigt fint när de väl köpt loss huset och kan börja fixa lite med det. Jag kan också meddela alla er nyfikna, att det inte var lika mycket ruckel som jag hade trott. Med spanska mått kändes det riktigt mysigt! Härligt med gamla hus också, även om en del kan behöva fixas på sikt.

Efter vårt stopp hos Annika drog vi så vidare till utflyktens huvudmål: Läderhantverkarna. De bodde i en ännu mindre by, som inte ens kan kallas by, knappt ens aldea, eller med andra ord i ett radhus vid vägen mitt i skogen. Det är inte ett radhus som i ett svenskt radhus utan snarare fyra ihopbyggda hus. Alla gamla. Där hade de bott i trettio år och de visade oss sina saker länge och väl och M köpte två plånböcker och en axelremsväska. Själv visade jag att jag redan hade en plånbok av läder, som jag köpt i Sevilla på en julmarknad för säkert tio år sedan, och då ska läderhantverkerskan att det var hon som hade gjort den. Där ser man! 

Så när M körde oss hem på de kringelikrokiga vägarna sa han att han började känna sig lite konstig. Ont i huvudet, trött. När vi kom hem gick han och la sig, som jag minns det och dagen igår var mest tråkig. M låg och var halvsjuk och G och jag försökte hitta på något. Vi började med att gå till den kommunala simhallen för att se om utomhusbassängen var öppen, men det var den inte. Inomhusbassängen fick vi inte heller besöka eftersom G är ett barn och inte kan simma. "Inget plaskande" sa hon som bestämde, och barnbassängen är endast för simskolan. Jäddra skit. Vi gick till den kommunala parken istället, och den var öppen. Där lekte G en stund och vi gick runt lite. Sedan gick vi hem. Det var så himla varmt att vi bestämde oss för att ta varsin juice på torget. Helt klart värt. Sedan fortsatte dagen i ganska tråkiga tecken. M var fortfarande inte pigg nog att åka till stranden, vilket G och jag hett önskade. Vid sjutiden tog han dock tag i det hela och gick och köpte ett covidtest. Och vet ni vad? Det visade positivt! 

"Tågresans fel!" ropade svärmor, och vi packade hastigt och lustigt ihop oss och tog bilen till stranden. Här lär vi få vara ifred i några dagar då M bär på smittan. Själv gjorde jag ett test imorse men det visade negativt. Jag börjar därför tro att det var covid jag hade innan vi reste. Kanske var det därför jag hostade så intensivt i tio dagar!? Hoppas det! 

Nu hoppas jag mest att vi kan se vildhästfesten som är på söndag, men missar vi det så lär det vara hänt. Det kommer fler år. Vi har i alla fall badat på förmiddagen och strax tänker jag väcka G ur hans siesta och gå ner på strandpromenaden för att köpa glass. Får man bete sig så när en av familjemedlemmarna är smittad? Även det hoppas jag på. Om nu covid räknas som en vanlig förkylning, men ändå är smittspåringsskyldig, hur gör man då? Jag tänker att vi håller oss undan folk så gott det går, med andra ord går inte ut och äter, M går inte in i några affärer osv. Men om vi promenerar lite och håller avstånd så lär det väl vara lugnt? Dessutom blåser det friska västliga vindar... Som tur är så är M inte särskilt sjuk. Lite hostig, lite varm, lite trött. Hoppas det går över på ett par dagar! 

Så ja, det var början på vår semester det, i detalj, precis som ni vill ha det.

Tjolahopp!

Reseplanering tågresa till och från Spanien

Så är det nu äntligen dags för oss, efter drygt tre år i Sverige, att åka tåg ner till Spanien igen. Denna gång bara måste det gå vägen, då vi sist fick ställa in pga omikronläget. G var 2,5 år sist vi var där, nu är han snart 6 år. Att alla kusiner också har vuxit kan jag knappt föreställa mig. Det är bara vi vuxna som inte åldrats en dag, eller hur var det?

Nedan följer vår reseplanering, som vi håller alla tummar och tår för att den ska gå i lås! Priserna gäller för två vuxna och en femåring.

FÄRJA: Göteborg-Kiel (18.45-09.15) 4144 kr (inkl. hytt med havsutsikt, middag och frukost).

TÅG: Kiel - Hamburg (12.37-13.42). 504 kr.

TÅG: Hamburg - Mannheim (15.01-1955). 1667 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Mannheim - Lyon Part Dieu (14.39-19.56). 1275 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Lyon Part Dieu - Barcelona Sants (14.35-19.32). 3452 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Barcelona Sants - Sevilla Santa Justa (08.30-14.04) 2483 kr.

Det blir, som ni ser, en resa som sträcker sig över knappt fem dygn. Tre hotellnätter och en natt på färjan. Biljetterna inklusive mat och hytt på färjan kostar 13 525 kr (vi har inte interrailpass). Att jämföra med sist vi åkte när tågiljetterna kostade ca 9000 har jag för mig (och då använde vi interrailpass) och färjebiljetten minns jag inte. Man kan också jämföra med när vi skulle åkt i vintras men inte kom iväg. Då skulle hela resan (en väg) kostat 9086 kr (inkl färja med hytt och mat). Allt har blivit dyrare, så även resorna! Dessa biljetter köpte jag i början av maj, alltså en dryg månad innan avfärd. Ju tidigare man köper desto bättre sägs det, men det krävde en hel del uppbådande av energi för att ta tag i det, kan jag säga. Och det är just därför jag lägger ut denna planering, för att andra som också kan vara intresserade av att resa genom Europa med tåg kan få inspiration på möjlig resväg. 

Och hemvägen då? Jo, den har jag också nyss köpt. Vi kommer stanna i Spanien i nästan en månad och åker hem enligt följande:

TÅG: Sevilla Santa Justa - Barcelona Sants(14.48-20.22) 2826 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Barcelona Sants - Lyon Part Dieu (08.15-13.22) 2234 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Lyon Part Dieu - Mannheim (10.04-15.18) 1247 kr.

(Sova en natt på ett hotell nära stationen.)

TÅG: Mannheim - Kiel (07.16-13.10) 1195 kr.

FÄRJA: Kiel - Göteborg (18.45-09.15) 4642 kr (inkl. hytt med havsutsikt, middag och frukost).

Även hemresan innebär tre nätter på hotell och en natt på färjan. 

Total kostnad för biljetterna för hemresan: 12 144kr (två vuxna och en femåring). Även denna resa kör vi utan interrailpass. Man åker inte tåg för att det är billigt (tyvärr) utan för att det är en upplevelse!

Vi planerar så att vi försöker ta direkttåg så mycket som möjligt och inte åka allt för många timmar per dag, eftersom vi reser med barn. Det enda "dagbytet" på nervägen blir i Hamburg och där har vi en timme och tjugo minuter. Hoppas tåget dit är i tid! Annars fanns det fler avgångar, har jag för mig. Enda dagbytet på hemvägen är i Kiel och där har  vi ca 6 timmar på oss, så det lär funka. Lite tråkigt att vi knappt kommer hinna se Barcelona, men samtidigt gör det inte så mycket nu när våra Barcelonavänner flyttat till Göteborg.

Blir det inte billigare med interrailpass? tänker ni. Jo, det kanske det hade blivit. Anledningen till att jag hoppade över det denna gång är faktiskt att det inte går att boka platsbiljetter i Spanien härifrån utan vad jag förstått måste det göras på plats. Jag minns också att de gånger jag åkt med interrailpass till Spanien (2009 och 2019) var platsbiljetterna i just Spanien särskilt dyra. Jag vet inte om det är dumt, men nu gör vi så här. Jag har också jämfört vad CasaAnnika betalat för sina platsbiljetter (med interrailpass) och kommit fram till att det går på ett ut. 

Det enda som behöver göras nu är att boka hotell för hemresan och att packa! Passen fixade vi i vintras, som tur är och med tanke på allt flygplatsstrul man läser om i media just nu känns det helt rätt att ta tåget! Det känns helt rätt av andra anledningar också förresten: miljön (framförallt) men även för att vi får se så mycket mer än om vi flugit. En annan familj hade kanske tagit flyget till Mallorca och sovit på hotell där i en vecka, medan vi tar hotellgrejen under själva resan istället och har gratis boende när vi väl är i Spanien. 

Nästa gång jag köper tågresor ska jag vara ute i god tid, och så ska jag undersöka om det verkligen inte går att boka platsbiljetter i Spanien i alla fall, kanske om man ringer? Jag vet inte. Någon som testat (nyligen)? 2019 kunde man boka platsbiljetter härifrån men från 2020 kan man inte det, inte ens resebyrån som säljer tågbiljetter.

Jo! Hur har jag köpt biljetterna, kanske ni undrar? Dels har jag köpt dem på Renfes hemsida (Spaniens SJ) och dels via Omio, mest för att jag inte förstår hur man köper via bahn.de. 

De  dagar vi har kvar innan resan ska jag göra följande: peppa genom att läsa "Ta tåget" av Per J Andersson och "Un Air de Paris" (lärobok i franska), samt försöka packa upp mitt hem lite bättre, tvätta det som behöver tvättas, skriva ut biljetter och covidpass, skaffa munskydd och packa resväskan!

En annan dag får ni bilder från vårt nya hem, jag förstår att ni är nyfikna... 

Trevlig helg!

Första veckan i radhuset

Första veckan i radhuset har gått och jag skulle vilja anteckna mina tankar, så här kommer de:

Det känns som att bo på en festival, ibland. En väldigt soft och skön festival, nästan helt utan musik. När vi kommer hem är kompisarna redo att leka på gårdens lekplats, när jag går ut för att ta in mitt cykelbatteri står grannen redo för samtal, när jag kommer hem från en förmiddag i en väns trädgård sitter mamman till Gs kompis där och jag slår mig ner och vi bara pratar. Solen skiner nästan jämt. Det blåser nästan inte alls. Jag är i turiststadiet, i förälskelsestadiet. Det känns bra.

När G somnat och M och jag äntligen sätter oss för att se nåt springer någon över golvet där uppe. Där uppe ligger sovrummen, här nere är det vardagsrum, badrum och kök. Jag tror det är G. M säger att det är grannen, och han har rätt. När jag kommer upp och ska titta till G så ligger han och snusar så gott i sin säng. Det var grannen. Jag har inte vant mig än vid att förstå varifrån olika ljud kommer. 

Första veckan och jag har säkert tvättat tio maskiner tvätt, eller åtminstone fem. Det känns som om jag tvättar hela tiden. Först ville jag tvätta igenom sådant som legat i huset vi aldrig hyrde och sedan blev det mer och mer. Imorse vaknade G med ögoninflammation och vårdcentralens sköterska sa, på telefon, att jag skulle tvätta hans örngott och allt som varit i kontakt med ögonen varje dag. Så nu blir det ännu mera tvätta. Tvättmaskinen är ny och underbar. Självdoserande, tydligen. Det visste inte jag ens att det fanns. Tvättställningen står på sämsta stället i vardagsrummet, vid fönstret, men så får det vara tills kartongerna under trappan tömts, vikts ihop och sparats i förrådet. 

Redan nu i första veckan har jag hunnit köpa gardiner till sovrummen och vardagsrummet. Mörkläggande. För få visserligen men en ny kompletterande beställning är redan gjord. Så ni vet. Nya kuddfodral till soffan är beställda, då de jag har nu köptes en gång på Indiska kanske ungefär år 2011. Fina men trasiga. 

Ja ni. Pengar går. De går och går. De har små ben och små vingar och de flyger iväg. Vi kan säga att det är inflationen, men det är också konsumtionen. Främst konsumtionen faktiskt. Köper man gardiner för flera tusen, för att kunna sova, så gör man. Då blir det så att pengarna simmar iväg med sina små fenor, ut i havet, runt Dyrön och iväg. Långt, långt bort.

Långt, långt bort ska vi åka snart och jag sitter och kikar på hemresan som inte är köpt än. Det ser ut som om det kommer ta en vecka för oss att åka hem. Det känns inte riktigt okej, men så kanske det blir. M pratade om att han ville gå någon läderhantverkskurs på vägen hem. Jag tror jag ska försöka hitta någon kurs han kan gå medan vi är där istället, eftersom en kurs i t ex Barcelona innebär en hotellnatt extra och pengar både till kursen och maten och allt... Och vad ska jag och G göra en extra dag i Barcelona nu när våra Barcelonavänner flyttat till Göteborg?

CasaAnnika har köpt tågbiljetter till Sverige med Interrailpass, men jag orkar inte krångla. Det är lätt säger hon, och det är det säkert, men fasen. Varför går jag inte bara med i den där Facebookgruppen för tågsemestrare? För att jag inte vill vara på Facebook. Varför inte det? För jag är cabezona. Jag använder ju både Instagram och Whatsapp som ägs av samma företag. Så vafan! Ja, sånt sitter jag och tänker på. Cabezona betyder förresten envis. Så nu vet ni det också. 

Nu kommer M ner från nattningen. Kanske ska vi se nåt? Det känns som om även mina ögon har kleggat idag men det är nog bara min vanliga hypokondri. Hoppas Gs ögon mår bättre imorn. Två regniga promenader till vår nya närmaste vik blev det idag i alla fall. En själv och en med G som fått nog av barnprogram, tyckte jag. Annars har jag tuffat på i väldigt sävlig takt denna måndag. Det behövde jag nog efter första veckan här i vårt nya radhus, i vårt nya hem.