Prata och promenera

Prata och promenera är min medicin som hjälper mot allt, särskilt om jag gör det samtidigt. Det hjälper mot oro, stress, ångest, sorg och mot svagt illamående efter att kanske ha ätit lite för mycket guacamole. Promenaden ska ske i eller nära naturen och samtalet med en god vän. Fysiskt bredvid eller i telefon går lika bra, förutom att mina hörlurar krånglar lite. Är det mörkt håller jag mig till gator med gatubelysning. Är det ljust kan jag ta ut svängarna lite mer. 

Nu kommer väl hösten och sedan vintern och då ökar mitt promenadbehov. Jag är inne mycket, sitter still på jobbet och då behöver jag komma ut på kvällarna. Reflexer på benen och kanske reflexväst. Har jag tur har M börjat natta G när jag kommer in, annars får jag göra det. 

Livet. Så mycket det ska innehålla. Tur att jag har promenaderna. Och pratet.

Bröllop och begravning, men mest begravning

Så har jag inom loppet av en vecka besökt kyrkan två gånger. Det är nog rekord i mitt liv. Första gången var det bröllop i Käringöns kyrka och andra gången begravning i kyrkan i min by. Båda två vita träkyrkor från 1700-talet. Under båda ceremonierna förekom solosång av mörklockig solist, uppläsning ur Första Korinthierbrevet 13:4-7, om kärleken. Det förekom orgelmusik och pianomusik och ord om Gud. Det förekom bestämmelser om vem som skulle sitta till höger och vem som skulle sitta till vänster. Jag satt på vänster sida under båda ceremonierna. Men i övrigt var det vitt skilda upplevelser. Två helt olika delar av livet. Inom loppet av en vecka. 

Jag har aldrig varit på ett kyrkbröllop i Sverige förut, kunde jag konstatera. Därför visste jag ingenting om det där med att sitta på olika sidor, men så är det tydligen alltid. M hade, i sin tur, aldrig varit på en begravning i Sverige förut, och han tyckte att det var så mycket mer personligt och så mycket mer berörande, som en liten konsert för den döde. Som ett vackert teaterstycke. Allt för verkligt. Alla grät. Men mest föräldrarna. Det måste vara oerhört smärtsamt att begrava sitt barn. Det måste vara minst lika smärtsamt att begrava sin förälder när man själv är barn. Sonen bar ett svart örhänge, dottern ett svart band i flätan. Sorgeband. Fina barn. Fina barn, ni skulle inte ha behövt begrava er far i denna unga ålder. Fina föräldrar och systrar, ni skulle inte behövt begrava er son och bror så här. Det skulle inte ha behövt sluta så här, om inte... om inte två saker: Om inte medicinen han fått varit restnoterad sedan i våras och om inte den höga bron saknat suicidpreventiva räcken. Men så var det, medicinen var restnoterad och ingen har tagit tag i att sätta upp räcken än. Det är bara att skutta över, om man är tillräckligt lång, stark, vig och mentalt illa däran. 

Kyrkan var ljus. Nästan för ljus. Kistan var av ljust trä. Blommorna på kistan var ljusa, vita. Bredvid fotändan stod en av dina gitarrer med en av dina snygga hattar vilande på gitarrhuvudet. På andra sidan stod ett litet bord med ditt porträtt och ett värmeljus. Det var inte okej att det var du i kistan, men det var så det var. Din musik spelades, solisten sjöng dina ord, prästen talade om dig nästan som om hon kände dig. Dina föräldrar bröt ihop totalt när de skulle ta avsked. Dina barn och deras mamma sa också adjö, sedan var det dina systrars tur. Jag vet att du inte ville att det skulle bli såhär. Det var inte du som bestämde, eller hur? Det var din sjukdom. En olycka orsakad av din sjukdom. Fina vän! Om medicinen bara producerats. Om räcket bara hade satts upp!

Hur kan det ens vara lagligt att livsviktig medicin kan ta slut? Hur kan det ens få gå till så? Hur kan det ta hur många år som helst att sätta upp ett tillräckligt högt räcke på en bro? Hur? 

Vi grät, vi sjöng två psalmer, vi bad Vår fader, vi tog avsked. Vi la våra handbuketter, särskilt utvalda till dig. Jag gav varsitt kort till dina barn sedan, på minnesstunden. Det står att de får komma och hälsa på och höra av sig när som helst under livet. Jag har en tanke om att de kanske behöver prata med oss någon gång. De växer upp de med, blir stora. Livet går vidare men samtidigt kanske inte. Inte på det sätt som det var tänkt, på ett annat sätt. Utan dig. Utan dig. Vad fasen! Och då kanske de behöver prata med någon som var med under dina sista år? Kanske någon som inte är deras mamma eller farmor, någon som kan hjälpa dem att minnas. Vem vet. Kanske behöver de det, och då ska de veta att jag finns här. Så jag bad mamman spara korten, och det skulle hon göra. 

Jag klickade särskilt bra med din storasyster. Hon kändes så go. Hon sa att ni haft mycket kontakt och att ni passat på varandra. Hon sa att det känts tryggt för henne att du haft oss. Och att du pratat mycket om oss, nämnt att du umgåtts med oss. Jag skrev ihop ett litet tal som jag höll på minnesstunden. "Vi hade hellre kommit på din 40-årsfest. Men du fyllde en hel kyrka..." För ja, hela kyrkan var full. Det trodde jag inte. Det var fint att se att så många kommit! För det betyder att du betytt något för dem. Du har berört dem. De bryr sig om dig. Men nu är du död. 

---

Bröllopet var också fint, men det har nästan försvunnit lite i skuggan av begravningen. Jag hade till exempel inte valt vilken klänning jag skulle ha förrän kvällen innan. Begravningsklänningen var klar flera veckor i förväg. Båda plaggen var sådana jag hade hemma sedan förut. Till bröllopet for jag med min ursprungsfamilj. Det var jag som körde bilen ända ut till färjeläget, sedan åkte vi färja med min kusin som bara ett par tre dagar innan blivit tvåbarnsfar. Väl på ön åt mamma, pappa, syrran och jag lunch på en restaurang och sedan gick syrran och jag på en liten pauspromenad ut på klipporna. Där råkade vi se brudparet, fast det inte var meningen. Sedan var vigseln i kyrkan, som sagt, och fest på prästgården alldeles bredvid. Det var trevligt men stimmigt och många tjoanden. Hög stämning. Man märkte att de två toastmadammerna var vana vid studentikosa bjudningar. Det var mycket vifta med servetter och skåla i vågen. Det var också mycket, mycket trångt. Så trångt att vi var tvungna att gå ut på terrassen varje gång det skulle dukas av inför en ny rätt. Bra lösning för alla utom för de rörelsehindrade. Strax innan brudvalsen var vi dock tvungna att bryta upp och bege oss hemåt. Vi gick på mörka gångvägar ner mot hamnen. På vägen fick syrran hjälpa en äldre man upp som ramlat pga dålig balans och mörker. Tur att hon är stark och kan lyftteknik! Nere vid hamnen mötte vi en kirurg som också skulle hem från bröllopet. Tillslut kom båttaxin och på något magiskt vänster fick vi på elscooter, rullator, min mamma och diverse andra pinaler. Min mamma som inte går så värst bra och som inte har varken så värst bra balans eller kontroll över sin vänsterfot. Min mamma som bestigit Kebnekaise. Hon kom ombord, och vi andra med. Syrran och jag satt i mörkret i ruffen och hade ett fint samtal om livet. Höll varandra i handen en stund, för det gick fort över det mörka havet. Och sedan var det dags för mig att köra hem över Orust och Tjörn. I mörkret, bland de vilda djuren. Genom dimstråken. Det gick bra. Jag körde väl i 40 ibland, men så får det vara. 

Och sedan gick det inte ens en vecka innan vi begravde dig. Sov gott Johan. Vi saknar dig.

En stund på jorden.

Sista sommarlovsdagen

Sista sommarlovsdagen och jag lagar kidneybönbiffar till middag. De blir lite torra men ändå goda. Vi äter dem med egenodlad potatis och egenihoprörd tzatziki. G lagar nudlar till sig själv eftersom jag blir sittande på asfalten pratandes med en annan mamma innan jag tar tag i att gå in.

Sista sommarlovsdagen men G har redan gått på fritids i några veckor. Bra för honom, för han trivs där. 

Sista sommarlovskvällen och G har äntligen lite motivation att träna små bokstäver,så han följer prickarna på ett förtryckt bokstavsövningspapper och skriver fyra o, tre c och några ö. Ger upp vid lilla d. Vi kan träna mer en annan dag, säger jag.

M och jag sitter under filtar och med ylletröja på altanen och pratar efter middagen, som intagits var och en för sig pga bussförarens arbetstider. M ser himlen som han aldrig sett den förut (däruppifrån vinkar J men det tänker vi inte på). Jag tänker däremot på att J inte kommer knacka på och fråga M om en promenad och att jag inte kan föreslå för M att ta en promenad med J. Så jag föreslår för M att vi ska ta en promenad vi tre. M föreslår basket på skolgården och jag kommer på att de kan ta varsin sparkcykel och jag gå, och så gör vi. 

Väl där tar jag en extra sväng. Sedan tar vi oss hem och jag pratar med min vän E som har en dotter i Gs klass. Vi pratar om att de ska börja trean imorgon och båda är lite nervösa.

Jag frågar G när han äter en glass på gården vad som varit bäst i sommar. Vara i Spanien, säger han utan att tveka. Och att sova under mitt täcke hemma.

Och nu duschar G så han ska vara ren och fin imorn. Dags att avsluta och lägga sig. Imorgon är jag mamma till en tredjeklassare. Tänk!

Sälis, tumlis och en kaprifol

Det har varit fina dagar, men i fredags fick jag ryggskott. Och vår vän är fortfarande död. Overkligt död. Ryggskottet gick över men döden tycks väldigt, väldigt beständig. Ska han inte komma hem snart? Knacka på och vilja promenera? Gärna precis när jag är som hungrigast och ska typ hälla av makaronerna. men nej, här häller jag av och häller av, cyklar fram och tillbaka och ingenstans ser jag hans gestalt. Ms mamma säger att M inte ska tänka mer på det. Inte tänka mer på honom. Jag tycker det är fruktansvärt att säga så, men troligtvis beror det på två saker, eller tre: Ett: Hon har ingen kunskap om psykisk ohälsa, Två: Hon är rädd. Tre: Hon vet inte vilken roll J spelade i Ms liv.

"Den som säger att det är en självisk handling vet ingenting om psykisk ohälsa" säger vår vän cykelpappan. Hans namn börjar också på M. Han kände också J, men de umgicks inte mer än att de sågs när cykelpappan kom till vår gård och lekte med sitt yngsta barn. Han hade sett en svärta i J, och jag hörde en svärta i det han sa. Han funderade på om han själv hade kunnat göra något mer. På något sätt tror jag att det är bra att tänka så, men till en viss gräns. Jag tänker mer på att jag är glad att vi gjorde det vi gjorde medan vi kunde. Hans sista dag hade vi inte kunnat göra något. Det är jag tämligen säker på. Dagen innan vet jag inte, dagen innan det pratade jag med honom och dagen innan det gick han och M en promenad. Varken jag eller M märkte någonting. Och kanske fanns det ingenting att märka. Kanske kom inte beslutet förrän sent på tisdagen. Och då var det försent.

Det var inte det här jag skulle skriva om men orden bara rinner ur mig. Ni vet, som det kan vara ibland.

Jag vill skriva om att de senaste dagarna varit fina. Jag vill berätta om fina saker jag gjort och upplevt.

Två kvällar den senaste veckan har jag gått ner till vår närmsta havsvik. Den ena dagen pratade jag med pappa i telefon men en vän ringde upp honom så han la på med mig. Lika bra det för då hörde jag ett litet frustande utifrån vattnet. Jag tittade dit och efter en stund hördes det igen, och då såg jag en svart rygg med ryggfena bölja fram i vattenytan. En tumlare. Och sedan en till. En liten svart båt följde dem en bit, i sakta mak. De var längre bort ganska länge och hoppade. Kanske tre till fem stycken. Häftigt, trots att jag varken hade kikare eller bra kamera. Så var det någonting lite närmare mig, kanske bara tio meter bort. En sälis. Den kom upp ibland och andades och så ner igen och jaga fisk (antar jag). Det kändes som att vara med i Fiskarnas rike, fastän jag bara såg det lilla som då och då stack upp ovanför vattenytan på dessa två ickefiskar. Sälis och tumlis. Fler båtar kom och åkte dit där tumlarna var. Antagligen hade ryktet gått i sociala medier eller mellan vänner. Fint på ett sätt, men kanske dumt att störa dem? Om de nu blir störda av båtar, men det antar jag att de blir. Sälen höll sig i alla fall ganska nära mig, så jag sa godnatt och hejdå när jag gick hem.

Sälis

Den andra kvällen fick jag sitta i en halvtimma innan både sälis och tumlisarna visade sig igen. Ursäkta diminutiven, men jag tycker de är så söta!

En annan kväll var jag ute och gick med min vän E i grannbyn. Vi gick i grannbyn och valde att gå ner till byns badplats och över berget. Där har en skulpturkonstnär börjat göra skulpturer i stenarna. Bland annat sälar. Fina diskreta skulpturer som hon formar fram av befintliga stenar runtom i viken och uppe på berget. Det kommer nog bli kul för barnen att upptäcka! Jag hade lätt lekt med en sådan stensäl om jag vore barn. Vi gick vidare och jag såg en kaprifol, som nästan såg ut som en mandala när jag fotat den.

Jag pratade om att välja alternativ till bilen och E berättade hur orimligt hon tycker det är att ta bussen till Kungälv härifrån. Det tar 1h 40 min att ta bussen dit men 45 min att köra bil. Och ja, jag håller med om att det inte känns som ett rimligt alternativ, även om jag själv inte lider av att sitta rätt länge på en buss (även om jag kan erkänna att det kändes oerhört segt när jag åkte kollektivt till mamma i Göteborg för någon vecka sedan och det nästan tog tre timmar). Dessutom är det ganska dyrt att åka med kollektivtrafiken här om man köper enkelbiljett. Jag pratade om att anropsstyrd trafik kanske hade kunnat vara ett alternativ ibland. Det testade vi ju i Sunne för några somrar sedan. Men egentligen vet jag inte hur det hade fungerat. Det hade också varit bra om man kunde åka billigare inom den egna kommunen, eller på något sätt få rabatt. Jag tänker på kollektivtrafikpriserna i Spanien. Där har de rabattkort som gör att det blir råbilligt att åka kollektivt. Om en ordinarie biljett kostar ca 1,50€ så kostar det med kort kanske 0,60€. Då är redan det dyra priset hälften så dyrt som vårt ordinarie pris här på 37kr för en vuxen. Om folk ska välja kollektivtrafiken måste det vara mycket mer attraktivt än att ta bilen, och det är det inte här när det både går bussar "för sällan" och att de tar "för lång tid" och är "för dyra". Inom citattecken, eftersom det är en definitionsfråga och alla tycker olika. Om man dubblerar antalet avgångar nu kommer la vissa bussar gå tomma, men samtidigt kanske fler tar bussen om de går oftare. Det ena ger det andra liksom... 

En eftermiddag förra veckan cyklade G och jag till Skärhamn från mitt jobb. Jag hade hämtat honom lite tidigare så han skulle få leka med tågbanan och istället för att cykla hem cyklade vi iväg åt andra hållet. Vi åt middag från Thairestaurangen som vi tog med till närmsta lekplats kombinerad med badvik. Det var mysigt! G gav upp när vi cyklade hem, och jag förstår honom. Då hade han cyklat 17km den dagen, utan elassistans, som jag har (min fuskare!). Men det var en himla fin utflykt. Det var det faktiskt! M fick hämta honom på lämplig plats och köra hem både barn och hoj. Själv cyklade jag hem i vuxentempo. Mycket skönt.

Okej, vidare till andra fina saker:

I lördags skulle vi röja i öns nyaste naturreservat, men tyvärr fick jag ryggskott i fredags morse så det kändes för riskabelt. Istället  åkte vi på loppis och gick en promenad på en grusväg. Som vi älskar att promenera på grusvägar! Både M och jag drömmer om ett hus på landet-landet. Samtidigt har vi det bra här. Det är väldigt praktiskt på många sätt där vi bor nu. Men det är inget fel i att drömma! 

M och G köpte en del saker till G, mestadels av vår närmaste granne. Bra med återbruk tycker jag! 

Efter loppisen käkade vi pastasallad till lunch hemma och sedan åkte G och M in till Göteborg för att upptäcka Guldheden. Jag vet inte riktigt varför de ville just dit, men jag tror att G sett att en spårvagn gick dit och helt enkelt ville se vad det var. Där hängde jag en del som tonåring eftersom jag hade en kompis som bodde i ett av de stora husen där på höjden.

Jag fick i alla fall sitta hemma och virka och ta det himla lugnt. Jag hade en tanke om att cykla och lyssna på ett panelsamtal med han som gjort Fiskarnas rike, men blev avrådd av såväl syrran som Åsa (eftersom jag faktiskt hade ryggskott). Det var nog bra. Jag virkade färdigt en sjal till M som jag började på när vi kom hem från Spanien. Så nästan en månad tog det att virka upp 1000 meter garn. Mönstret var återigen Calm Shores från Drops och jag avslutade sjalen med två varv stolpar. 

Nu har jag börjat på en bebiskofta, som jag inte känner mig så supermotiverad att virka. Och så har jag idag köpt garn både för att kunna färdigställa Gs filt och för att kunna virka något annat. Vi får väl se vad det blir och till vem. M tycker att jag ska virka och sälja, men jag vettesjutton. Då ska jag virka upp ett lager och åka på marknad. Verkar jobbigt. 

I söndags åkte vi på utflykt till Skärhamn och spanade in Håpets katedral. Nu ligger den i Göteborg i några dagar. Gå gärna och spana in den om ni befinner er i närheten! Den var häftig på ett annorlunda sätt. Den är byggd som en stavkyrka på en pråm med tak av plastplattor gjorda av gamla fiskelådor som hittats på stränderna i Bohuslän. Det var trevligt för vi träffade en gammal (fast ung) fritidsfröken till G och så sa jag till en kvinna jag aldrig träffat att jag tycker södra Sverige också bör ställa upp i energiproduktionen, t ex genom att sätta vindkraftverk ute på horisonten. Det tyckte inte hon var någon bra idé. Kärnkraftverk här då? sa jag. Ja, hellre det, sa hon. Nåväl, jag bad henne inte fördjupa sitt resonemang ett endaste dugg. Mest var jag glad att jag sa vad jag tyckte! Det är inte alltid jag vågar eller orkar det.

Och en sista fin sak orkar jag väl berätta innan jag går och lägger mig? Idag har jag paddlat SUP med E i grannbyns son E. Det var så trevligt! G satt också med på SUPen en stund. Det är min syrras bräda men den bor i Es sjöbod. Det är bra för då är den så nära vattnet den kan komma. Vi paddlade lite fram och tillbaka och sedan över till en annan ö, och in i en supergrund vik där de kanske fiskade sill förr i tiden genom att skrämma in sillen i viken och sedan vada i för att plocka den med händerna. Vad vet jag... kanske var det så. 

Es son E till vänster och jag i kjol till höger

Min paddelkompis berättade om segling och hur han lärt sig segla. Jag kommer aldrig lära mig segla, men kanske kan G börja seglarskola när han är några år äldre. Vi får väl se om han är intresserad. Mina armar blev åtminstone trötta av att paddla, så imorgon lär jag ha träningsvärk! Efter paddlingen doppade vi oss, paddel-E och jag. Sedan var det dags att åka hem, och nu sitter jag här. 

M har lagt G eftersom jag kände att jag ville skriva. Jag ska äta min kvällsgröt och lägga mig jag med, nöjd med dagen. Glad att det fortfarande är så varmt och härligt ute. Och nej, jag har inte kollat prognosen, men det gäller säkert att njuta så länge det går!

Tio år sedan - Vi blickar tillbaka!

Jag tycker om att titta tillbaka i mitt eget arkiv, antagligen tack vare min mycket nostalgiska inställning till livet. Ibland funderar jag på om jag ska sammanställa ett inlägg där jag länkar till inlägg jag själv har skrivit. Och kanske gör jag det någon dag, men låt oss börja med en tillbakablick på er! Jag hoppas ni tycker det är okej. Annars får ni la säga till så plockar jag bort.

Jag har utgått från de bloggar jag läser och som ligger i min bloggtipslista här till höger. Sedan har jag letat upp ett inlägg från för tio år sedan, augusti 2015. 

Vi börjar med Känslor, och annan skit. Där skriver C för tio år sedan att företaget hon jobbar för ganska ofta glömmer bort den lilla detaljen som stavas jämställdhet.  Har det blivit bättre nu? Visst sitter du på en ledande position? Kan du förändra mer därifrån? Eller har du rentav bytt bolag? Hur är det där? Berätta gärna mer!

Helga skriver om hur hon högläser samma bok för sina två ganska små barn och hur det fungerar.  Hur går det nu? Läser dina pojkar ibland? Säger de något om lässtunderna när de var små? Har du märkt någon effekt på deras ordförråd? Och hur högt upp i åldrarna högläste du för dem?

I Smått och blandat skriver LoHe i augusti 2017 (var det visst) om rekommendationshetsen och att hon inte kan låta bli att tipsa tillbaka när hon fått något tips. Vilka TV-serier eller böcker tipsar du om nu, LoHe? Och vilket tips har du nyss fått till dig som du faktiskt haft användning för? Själv blir jag nästan anti när jag får ett tips, men vill att alla ska följa mina tips helst nu med en gång. Vad väntar de på? Det senaste tips jag skickade var receptet på en oerhört god fetaostkräm, till min syrra. Tipsade även mamma och min vän M om samma igår. Vi får la se om de lagar den. 

Lappegnag skriver om sin bebis som gör vissa saker före och andra saker efter utsatt schema för när bebisar ska göra saker. Han liknar en dammsugare, skriver hon. Men nu då, fröken Figenschou? Hur går det för honom nu? Visst fiskar han enorma krabbor ibland och ror i sin lilla röda båt där längst uppe i norr mellan halvt snöklädda fjäll? Har han fortfarande en liknande attityd att han bara gör vissa saker när han själv vill? 

Magkänsla skriver i augusti 2015 om att hon äntligen kommit in i sitt jobb och nästan inte vill gå hem när hon slutar. Just nu är du inne i ett annat typ av jobb, vad jag förstått, med din lille son. Jag hoppas så att det snart vänder till det bättre på alla plan! 

På Kom ut ikväll kan vi i augusti 2015 läsa om hur Sara börjat jobba igen efter en självuppoffrande mammaledighet och hur det både kändes jobbigt (dag 1) och skönt (dag 2). Jag känner så väl igen mig i detta.  Hur känns det att gå till jobbet nu, Sara?

I Bortugal brottas Åsa med lyxproblem som har att göra med murar, egen pool och andras barn. Kopplingen till flyktingvågen samma år ger inlägget tyngd och ett viktigt perspektiv. Hur gick det sedan för Ana? Hon måste väl vara nästan vuxen nu? Och hur går det med poolen? Hur många badande snittar den en solig sommardag så här i augusti 2025?

I augusti för tio år sedan sydde Clara en linnekappa. Inte bloggar hon så värst ofta längre, men hur är det med kappan? Använder du den än? Fin var den i alla fall. Det må jag säga! Syr du fortfarande lika mycket eller har du gått tillbaka mer till stickningen? Själv virkar jag på mest hela tiden, just nu en blågrön sjal till M.

För tio år sedan besöker CasaAnnika Sverige och hennes lilla dotter, som nu är hennes stora, upptäcker nya saker varje dag. Hon leker i gräset och leker med vattnet och Annika verkar njuta så som man bara kan njuta i den svenska sommaren, kanske allra helst om man bor utomlands resten av året. Hur är det nu Annika? Njuter du på samma sätt? Och vad gör dina döttrar? Kanske upptäcker de något nytt även denna sommar?

I augusti 2015 stickar  Elin en återbrukskudde och publicerar såväl process som resultat på sin blogg Maytember. Materialet (mattrasor) har hon köpt i nystan på PMU. En gång virkade jag en liten korg av sådant material. Det var ganska jobbigt. Inte alls samma flyt i virkningen som med vanligt garn. Har det blivit några fler kuddar sedan dess, Elin? Och fick denna följa med i flytten söderut för några år sedan?

Lina reflekterar över hur det är att komma tillbaka till Stockholm efter tre veckor annorstädes. Hur är det nu? Bor ni kvar i samma stad eller har ni flyttat? Och hur känns det nu att komma hem efter några veckor på vift?

För tio år sedan promenerade Carina med sin son på en trottoar i olika världar. Jag hoppas att din son, nu drygt 30 år, vågar gå kvar på trottoaren nu i en liknande situation. Och du? Märker du fortfarande av samma respekt från den yngre generationen ynglingar? Lever ni fortfarande i lite olika världar?

Och jag då. Ja, för tio år sedan skrev jag ingenting här, för denna blogg fanns inte. Men för nio år sedan var jag gravid, och ingenting visste vi. Och snart är vi halvvägs in i hans barndom. Herreminje, vart har tiden tagit vägen?

Låt mig skriva lite om helgen

Efter en vecka som var lite hej och hå kom nu en helg. Planerna såg ut som så att vi på lördagen skulle träffa en bebis och på söndagen skulle vraga med våra vänner som bor på grannön. M skulle jobba.

Redan på fredagen började jag förbereda, vis av min erfarenhet från förra året när jag bjöd in samma par (fast då utan bebis) och hade nerverna överallt utanpå och var hur stressad som helst eftersom vi både städade och fixade lunch samma dag innan de skulle komma. I år har jag ju som nyårslöfte att bjuda hem folk, och detta är la kanske tredje hembjudningen jag får till. Så, jag började som sagt förbereda redan på fredagen. Det hela underlättades av att G hade blivit hämtad på fritids av en kompis vars föräldrar fortfarande hade semester, och skulle äta middag hos dem. När jag kom hem från jobbet städade jag därför bottenvåningen. Sedan åt jag middag och sedan gick M och jag och hämtade G. Jag tycker det är toppen att promenera eller cykla när jag ändå inte ska så långt, istället för att ta bilen. Dessutom är det en väldigt fin promenad till kompisen. Sista biten tänkte jag att vi skulle gå genom skogen istället för att kämpa oss upp för deras långa branta uppförsbacke. Det skulle vi aldrig ha gjort! Fem fästingar hittade jag på mina bara ben efter att ha gått i högt gräs i fem minuter. Hej naturen! Tack och lov är vi vaccinerade mot TBE, men ändå. Hu!

När G var hämtad och M satt sig för att äta mat satte jag igång och bakade kladdkaka med havregryn i. Jag har fått receptet av min vän E i grannbyn men modifierade det litegrann. 

Min variant innehöll: 300g smör, 4dl socker, 3dl havregryn, 4 ägg, 2 dl vetemjöl, 1,5 dl kakao, lite salt. Den ska stjälpas upp i en långpanna och gräddas i 15 minuter på 175 grader. Jag var olydig och gräddade den i 20 minuter, vilket resulterade i en okladdig kladdkaka, men ändå god. 

På lördagen åkte M till jobbet ganska tidigt och G och jag hade en slapp morgon. Jag fick visserligen ett infall att grundligt städa en liten del av köket (diskbänken på ena sidan och köksbordet som båda var belamrade) och blev mycket nöjd över resultatet. Sedan behöver man inte titta så noga på alla andra ställen. Varför ha en jämn städnivå överallt? Nej, det kan vi uppenbarligen inte ha i detta hushåll. Lampan över köksbordet blev åtminstone avdammad... 

Sparar som målbild till den dag jag får för mig att städa detta hörn igen...

Strax efter klockan tre kom våra vänner med bebisen M. Det var detta par jag för första gången träffade i Kielfärjans varuhiss, i december 2022. Själv tycker jag historien är helt fantastisk, nostalgisk som jag är! 

Vi fikade den okladdiga kladdkakan med vispad grädde och deras medhavda kanelbullar, som pappan till bebisen bakat samma morgon. Pappan till bebisen höll i bebisen hela tiden. Pappan till bebisen bar bebisen i liggdelen när mamman till bebisen körde vagnens underrede över guppiga stenar på vägen tillbaka från vår lilla hemliga badplats. Pappan till bebisen är en liten björnpappa, och hon har ingenting att klaga på, mamman till bebisen alltså. Själv lyckades jag lugna bebisen genom att prata på bebisspråk som jag pratat med G när han var sådär liten (fast han var lätt mindre! Den här bebisen hade vuxit på sig sedan jag såg henne sist, och hon är inte heller prematur utan istället något överburen). Nåja. Hon lyssnade på mitt bebisprat och blev nöjd, och jag fick mig till och med ett litet supersnabbt leende. Gullunge! 

M kom hem en kvart efter att de hade åkt och vi lagade laxkotletter i ugn, hemodlade potatisar och gräddfilssås med rom, rödlök, citron, salt och peppar. Hur gott som helst! (Ändå känner jag på mig att jag vill äta så lite lax som möjligt. Det känns inte bra. Jag är inte så påläst men har förstått att det inte är bra för miljön. Att mycket av det som överfiskas upp ges till laxarna i laxodlingarna. Och så vidare. Någon som vet mer och som vill länka till något läsvärt eller något radio- eller TV-program/dokumentär?)

Innan vi somnade brakade ett sjudundrans åskoväder till! Det kom från Skagen kunde jag se på SMHIs åskvädersradar. G hade precis somnat men jag ställde mig med sovrumsfönstret vidöppet och tog del av skådespelet. Det ösregnade och plötsligt ösregnade det ännu mer. Och så lös det upp och dundrade. Häftigt!

Så blev det söndag och M började en timma senare. G och jag hade sovmorgon men gick ändå ner strax innan nio. Jag hörde av mig till min vragavän men hennes son hade blivit magsjuk under natten, så ingen vragning idag. Vraga, förresten, är ett helt nytt ord som jag lärt mig. Det är tydligen ett ord på bohuslänsk dialekt för att leta strandfynd. Det hade ju passat bra nu efter stormen Floris, men nej, inte med ett magsjukt barn. Dessutom blåste det ganska friskt idag också. 

Solen sken ändå och både G och jag kände att vi ville ut. G föreslog tågresa till Stockholm, tågresa till Trollhättan eller bara en tågluff med hundra tåg. Jag nappade inte på någon av idéerna. Så kom han på att en utflykt till Vetteberget hade kunnat vara roligt. Bilen var inte hemma, eftersom M tagit den till jobbet, men vi hade ju våra cyklar. 

Med oss tog vi matsäck i form av pastasallad och några kakbitar av den där kakan jag bakat i fredags. Den vispade grädden som blivit över sedan igår puttade jag ner i en liten burk och tog med. Saft, te och vatten packades också ner i ryggsäcken, och varsin tröja, och så cyklade vi iväg klockan tjugo i tolv. Det tog 50 minuter med paus i mitt växthus för att plocka två tomater, innan vi kom fram till parkeringen vid bergets fot. Vi var hungriga men G tyckte ändå att vi skulle gå till vårt vanliga matställe och äta där. För min del hade vi kunnat äta långt mycket tidigare, men okej då. 

Förvånansvärt mycket folk var uppe på berget idag. Det var rentav trångt på parkeringen. Tur då att vi tagit våra cyklar, som går att knö in och parkera lite varstans. (Bensinen är alltså bara ett av problemen med bilarna, till detta kommer ytan de upptar både på vägarna och när de står parkerade, och alla mikroplaster och annat bös de släpper när man kör dem!) 

Efter det att vi pillat i oss vår pastasallad skuttade vi iväg över bergsheden. Det är ganska platt när man väl kommit upp, och det känns nästan som att fjällvandra, men bara nästan. G var 20 - 100 meter framför mig hela tiden. Han skuttade och sprang så ivrigt att jag började fantisera om att låta honom gå med i en orienteringsklubb eller bli en sådan där terränglöpare. Han har alltid varit sådan när vi varit ute i naturen, långt framför. Det är fint att se hans driv och oerhört skönt att han aldrig klagar över att han är trött eller tycker att det är tråkigt.

Längst bort på leden ligger ett stenröse och går man runt det kan man hitta Vettebergets enda lä. Där satte vi oss! Där fikade vi den okladdiga kladdkakan och den medhavda vispade grädden, drack te, drack saft och pratade lite om ditt och datt. (Vilket betyder att jag inte kommer ihåg vad vi pratade om) Jag tog selfie utan selfiekamera eftersom den just nu strejkar och sedan tog jag den här bilden på utsikten:

Ljungen doftar honung

Sedan traskade/sprang vi ner igen och jag kände en stor lättnad när jag äntligen fick sätta mig på cykeln. Vandringen är bara 2,5 km lång och berget är bara lite drygt 100 meter högt, men just idag tog det ändå rejält på mina krafter. 

Hur många meter före dig är jag nu?

Lite vila innan vi lämnade berget bakom oss för den här gången

Efter ungefär en tredjedel av cykelvägen hem stannade vi på en lekplats. G skuttade mellan stenarna och jag hörde av mig till E som bor alldeles nära. Hon hade inte tid att umgås men sa att jag skulle komma in till henne för hon hade en fråga. Så gav hon G ett nästan oanvänt fint svart regnställ, som hennes son vuxit ut. Så snällt!

G hade blivit trött och vi ringde pappa M som fick komma och hämta honom och cykeln med bilen. Han hade lång rast, så det passade bra. Jag cyklade hem i vuxentempo och väl hemma (fyra timmar efter avfärd) ville jag bara sätta mig och vila på baksidan, helst sova middag. Ändå kunde jag inte låta bli att växla några ord med vår granne S och sedan fanns det en tvätt att hänga. Men till sist fick jag ändå sätta mig och lägga upp fötterna högt! Jag ville virka men var tvungen att trassla upp ett rejält trassel först. Och så blev G sugen på favoritsnackset från Spanien så vi tog oss en näve var.

Sedan var det plötsligt dags att laga middag och G ville ha plättar. Dessa stektes utan plättlagg och blev lite oregelbundna i formen men ändå väldigt goda. Själv åt jag en halv laxkotlett och uppstekt färskpotatis och så den där goda såsen. Vi käkade på baksidan, även om det fortfarande var lite blåsigt. Jag älskar verkligen att sitta där! Det är som ett extra vardagsrum på sommaren. Väldigt härligt!

Efter middagen hade vi skärmfri tid en liten stund och lekte med G:s ultralätta frigolitplan på den stora gräsmattan. Så var klockan halv åtta och jag sa att okej, nu får du sitta i ditt rum och titta på något, så får jag skriva. 

Och nu har jag skrivit allt det jag skulle skriva. M har precis kommit hem och jag är om möjligt ännu tröttare, men också mycket nöjd med en lagom händelserik och väldigt härlig helg!

Livet. Och döden.

Jag skulle gärna fortsätta berätta om vår härliga resa och fina semester, men först behöver vi göra en paus och tänka lite på livet och på döden. 

Jag vet inte hur jag ska skriva det här, men jag vet att jag behöver skriva om det. Det började med att han köpte en lägenhet mitt framför näsan på er sa min mamma idag. Och ja, så var det, men då visste vi inte vem han var. 

Vi letade bostad, som vissa av er kanske minns, när vi varit tvungna att flytta från Klädesholmen och bott en vinter i mina föräldrars sommarhus här i byn. Vi letade som illrar och skulle få hyra ett hus som aldrig blev färdigrenoverat. Så kom ett radhus ut, och G och M åkte och spanade in stället utanpå, eftersom förhandsvisningar inte skulle ges, det hade jag ringt och kollat. Men plötsligt fick jag ett sms om att lägenheten var såld. Jag blev sur och ringde upp mäklaren som var lika sur tillbaka. Sur på mig alltså, inte på han som köpt. Lägenheten hade köpts osedd, men vissa kanske vågar det tänkte jag som absolut inte vågade det. Det var en trea och hade ändå varit för liten för oss eftersom Ms konst tar upp minst ett rum, gärna en hel våning eller lada eller så. Nåväl, några månader senare kom en annan lägenhet ut på samma gård och den köpte vi, efter en förhandsvisning och dramatisk budgivning. 

Så kom det sig att vi landade på samma gård som J. Jag minns att första gången jag pratade med honom var på en lekplats mellan hemmet och skolan. Han var där med sina två barn och jag passerade med G som också ville leka. Vi satt och pratade vid ett av borden och det kändes trevligt. Han påminde om de vänner jag haft när jag var yngre, i stilen på något vis. Jag minns att han sa att det var svårt att få vänner här, att han kunde räkna dem på sin ena hands fingrar. 

En annan dag pratade vi på lekplatsen på gården och då kom det fram att han gillade att måla, förutom att spela musik. Kanske genast hämtade jag min man och sa att den här killen måste du prata med! Kanske genast blev de vänner. Det måste varit på våren eller i början av hösten 2022. Jag minns inte exakt, mer än att det var så skönt väder att det var härligt att vara utomhus, sitta på lekparksbänkar och prata.

Sedan började vi umgås ganska mycket. Det var fint att lära känna någon som bor så nära. Hans barn började tycka det var roligt att vara här, sa han, eftersom vi hittade på saker tillsammans. M och J gick promenader, ganska ofta på egen hand. Jag lagade ibland middag som vi åt tillsammans, trängde ihop oss i vårt lilla kök. Oftare när han inte hade barnen. 

M hade en utställning i Göteborg som J följde med till. Sedan åt vi ugnspannkaka och tomatsoppa, minns jag. De målade ihop, M och J. De promenerade. J skrev musik och kom hem till oss och spelade upp, från Spotify. 

Vi visste att han var sjuk. Det visste vi. Men vi såg inte det sjuka i honom, riktigt. Vi såg bara honom, känns det som. En lugn, snäll man, som levde för sina barn och för musiken och inte ville göra så mycket väsen av sig. En tänkare. Men förra sommaren hände något som gjorde mig lite rädd. Det var ett vrål. Jag förstod inte vad det var jag hörde först, innan jag insåg att det kom från J. Då började jag fundera på vad han hade i sig, och i vilka uttryck det skulle kunna komma att yttra sig. Så nej, jag bjöd nog inte in på samma sätt längre, höll mig lite mer på avstånd. Kanske var det fel, men det var så jag kände att jag behövde göra. 

M fortsatte att umgås med honom. Och jag pratade också med honom ganska ofta. Senast nu i söndags faktiskt, för en vecka sedan. Förutom att han frågade om Ms arbetstider för dagen pratade vi om tre saker som jag minns: Ett: Jag berättade om ett missförstånd mellan M och mig, som gick ut på att J berättat om en granne (trodde jag) som han brukar umgås med (inget konstigt, jag visste att de umgicks ibland) och så hade M frågat om grannen brukade vilja ha mat, och jag såg framför mig hur grannfarbrorn tiggde mat. Men så visade det sig att det var grannens KATT de pratat om, inte grannen själv. Det hade inte framgått riktigt när M återberättade det för mig. Detta missförstånd berättade jag för J och han skrattade. Han skrattade. 

Två: Vad många katter det bor här, förresten! Två till kattungar har tillkommit denna sommar. J sa: Vi kanske borde skaffa hund?! (och skrattade till) Fast inte nu, tillade han. Men någon gång skulle jag vilja ha en hund. 

Tre: Resonemang om G och hans kompisar och hans kanske inte så stora sociala behov och hur jag borde hantera detta behov och hans kompisar osv. J sa: Jag tror att barn vet vad de behöver. Lyssna på vad G behöver. Alla barn är olika. Jag sa inte: Barn behöver en pappa som är vid liv. Dina barn behöver dig. För det fanns inte en tanke på det då. Inte en enda tanke. 

Och sedan. 

Sedan gick söndagsnatten, måndagen, och så kom tisdagen. Jag fick plötsligt ett samtal från ett nytt nummer. Nyfiken som jag är svarade jag, trodde det var en telefonförsäljare. Men nej, det var Js pappa i Skåne. Han sa att han trodde att J mådde sämre nu. Han bad mig att hålla lite utkik, kanske kolla av hur han mådde till kvällen eller i slutet av veckan. Jag blev orolig, både för J och för hur jag skulle kunna kolla detta. Jag visste inte vad vi skulle kolla efter. Ville inte att M skulle gå dit med G (de var hemma, jag på jobbet). Så jag ringde och sa det till M. Jag ringde pappan igen och han sa att han pratat med J och att han lät mer sansad nu och att deras oro kanske var helt obefogad. Allt var osäkert. Ingen förstod.

Sedan gick onsdagen. Inget mer med det, för oss. 

På torsdagen fick jag ett samtal från min vän A på grannön. Hon hade sett en Missing People-annons. Han var försvunnen. J var försvunnen. Min oro slog i taket. Jag blev så, så stressad och ringde genast hans pappa. Jo, han bekräftade. J var försvunnen och bilen var hittad på en hög bro. De hade letat i skogen men där var han inte. Nu skulle de börja söka i vattnet. Polisen och sjöräddningen alltså. Vi kommer när de hittat honom, nu kan vi ingenting göra, sa han. 

Jag fick snabbt avsluta mitt arbetspass, en kollega fick hjälpa mig att flytta fram ett elevsamtal. Jag kunde inte formulera ett vettigt mail. Alla olika knappar i systemet bara hoppade runt. Jag ringde M, som var hemma. Jag ringde min granne S. Jag gick ner för att äta. Där satt mamma, pappa, syrran och våra två barn. Jag höll detta inom mig i en eller två minuter och sedan berättade jag, medan jag tittade på G. En barnanpassad version. Han är borta, ingenting mer. Barnen hade en mängd teorier såklart, alltifrån gått vilse i skogen till kidnappad av tjuvar. M var säker på att J var på fest med sitt band i Göteborg. Om det ändå hade varit så väl... 

Det känns fortfarande helt overkligt att han inte bara när som helst ska komma släntrande över gården och knacka på vår dörr, fråga om M är hemma för en promenad. 

Så vid halv sex kanske på torsdagskvällen fick jag ett samtal från Js mamma. Han var hittad. Han var död.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

.

39 år. Två barn. Ett band. Några vänner. En familj i sorg. Drömmar. Framtidstankar. Ett mående som du till slut inte klarade av. Vi saknar dig och kommer bära med oss minnet av dig hela livet. Både av dig som levande och av ditt mycket tragiska och sorgliga slut.

I staden vill jag vara, när jag är jag. Men just nu mår jag bättre bland skog och hav.

.

.

.

Självmordslinjen: 90 101

Suicide zero

Tjörn - Lissabon, en reseskildring

Så äntligen faller ett sommarregn! Och äntligen sätter jag mig för att försöka skriva ihop något om vår sommarresa. Att bara skriva om planeringen, någon liten glimt från när vi var på plats, men missa att beskriva själva resan känns som att snuva både er som läser nu och mitt framtida jag på konfekten. 

När man är på resande fot tänker man, eller åtminstone tänkte jag så, att jag kommer komma ihåg varenda  dag kristallklart för att kunna återge dem sedan. "Det är tur att man fotar så att man kan titta på sina bilder sedan och komma ihåg vad man gjort" sa en kvinna vi mötte i en pytteliten gränd i Alfamakvarteren i Lissabon och som visade sig ha vuxit upp i ett grannhus till mina föräldrars sommarställe. "Sånt händer." skrev mamma när hon fick veta att vi träffat den numera framlidna makrillfiskarens dotter på den mest otippade plats. 

"Jag skulle vilja skriva om alla träd vi sett" sa jag till M på färjan hem. Träden är viktiga, särskilt i stadsmiljö. Man märker en sådan oerhörd skillnad på om det finns träd på en gata eller ej, om en park har träd som skuggar eller bara höga palmer med någon liten ruska högst upp. Jag älskar träden. 

Men nu ska jag försöka hålla tråden och berätta om åtminstone nerresan. Det var en gång i juni...

Det var en gång i juni, närmare bestämt två dagar efter skolavslutningen som vi tog vårt pick och pack och åkte med vår vita spanska bil till Göteborg. Jag hade bestämt mig för att inte vara stressad och arg, som jag varit året innan, och förvånade både mina föräldrar och mig själv över hur lugn jag kände mig. Planen att åka i god tid hölls och G hann leka lite på lekplatsen nära mina föräldrars hus. Min gamla lekplats där jag lekte när jag var liten... 

Väl på Kielfärjan infann sig den sedvanliga euforin. G och jag sprang runt på soldäck och kände hur semesterkänslan fyllde oss. Den spanska matadorvärmen hade kommit för att hälsa oss välkomna till södern, men inne i hytten var det svalt och skönt. Att ta Kielfärjan känns som att åka båt på ett parkettgolv. Helt lugnt och stilla, och plötsligt nästa morgon är man framme i Tyskland! 

Vi traskade iland och insåg att det var söndag och att alla butiker var stängda, inklusive köpcentret mittemot centralstationen där vi har köpt mat andra gånger. Men! Se! Inne på stationen var butikerna öppna och vi köpte vegetarisk sushi, som G siktat in sig på (eftersom han åt det förra året på tåget från Kiel) och vanlig sushi till mig. Tåget till Karlsruhe avgick i tid och vi anlände endast 15 minuter sent. Inget strul överhuvudtaget. I Karlsruhe kunde vi riktigt känna att det steg upp värme från marken fastän det börjat regna. Vi sov på ett hotell som heter Schloss-nånting och hade kristallkronor och en hiss som var kulturminnesmärkt och lika gammal som den var spännande att åka. Det kändes som ett bra hotell, men vi gick till Erste Fracht Braugasthaus och åt middag, vår vana trogen. Den ligger i samma hus som ett hotell vi sovit i tidigare och restaurangen känns lite innovativ på något sätt, lite rolig annorlunda mat liksom. Först åt vi några röror (tsatsiki, hoummos och något mer) och sedan åt jag polenta med ratatouille. De andra åt hamburgare och M drack en skitstor öl som såldes som "liten". Allt var gott tyckte alla! 

Dagen efter tog vi ett tidigt tåg till Strasbourg och väl där tog det faktiskt en timma att lämna in  väskorna på ett sådant  väsk-inlämnings-ställe, precis som jag hade förutsett. Inte för att det var kö, för det var det inte, utan för att man behövde något så exotiskt som kontanter - i euro, och det hade inte vi. Alltså, vi hade det hemma, men inte i plånboken där i Frankrike. Hoppsan! Jag fick veta att det inte fanns någon bankomat på stationen och gav mig således ut på jakt efter en i stan. G och M väntade vid väskorna och jag gick så fort jag kunde. Först guidades jag till en återvändsgränd vid stationen, men där fanns det bara knarkare, ingen bankomat. Sedan gick det bättre och jag lyckades ta ut en hel del och småsprang sedan tillbaka till stationen och min väntande familj. Under tiden hade M lyckats växla till sig 5 euro mot en 50 kronorssedel av en spansk herre som också skulle lämna sina väskor. Alla knep är bra utom de dåliga, antar jag! 

Efter detta behövde vi verkligen pusta ut så vi lämnade in M på en konstmaterialsbutik medan G och jag gick till en liten lekplats i floden som rinner i Strasbourg, eller om det är en kanal? Klockan var knappt halv elva på morgonen och endast G och Frankrikes sötaste tvååriga flicka lekte på lekplatsen. Jag åt frukt, drack vatten och pustade ut. Det fanns träd och några små bänkar och det var bara så skönt att få sitta där och hämta andan lite. 

Klätterapa

När klockan var lagom mycket letade vi upp en restaurang på ett litet torg och jag beställde något typiskt alsaceiskt som var nästan som en blandning mellan en tunnbrödmacka och en pizza. Tarte flambée hette det. Men alceasiskt heter det väl ändå inte? Tyvärr kom det fram någon märklig man, kanske tiggare och pussade på G:s hand medan jag var på toaletten så M fick försvara honom genom att resa sig och ropa åt honom att gå därifrån, så G grät när jag kom tillbaka. På väg till stationen igen köpte jag te till min termos och G och M köpte varsin oerhört god bakelse. M hann till och med rita av en kvinna med en bebis, i smyg, och sedan ge bilden till dem. De var också spanjorer på genomresa, fast åt andra hållet. Utanför stationen fanns en stadsodling och soldater med maskingevär patrullerade runt för att hålla koll på eventuella terrorhot (antar jag). Inga policías locales precis, konstaterade M. 

Stadsodling i Strasbourg

Fem timmar i Strasbourg gick med andra ord ganska snabbt, samtidigt var det kanske lite väl länge. Jag vet inte. Nästa gång skulle jag hellre åka mer direkt. Kanske en buss från Karlsruhe till Strasbourg (om man nu måste byta där) och sedan kanske bara vara där en timma eller två. Samtidigt var det smart att ha många timmar eftersom tåget vi tog därifrån var det enda direkttåget den dagen mellan Strasbourg och Bordeaux och också det dyraste tåget vi tog (ca 4000 kr för oss tre). Helt sjukt dyrt egentligen! 

På tåget till Bordeaux kom vi i samspråk med ett något äldre par från England som nu bodde i Sydafrika och som reste med sin vuxne son med Downs Syndrom. Vi pratade om världen, om Sydafrika, Sverige, att turista och sådant. Det var intressant.  När de gått av klev en man på och satte sig bredvid mig. Han började rätta prov. Jag var såklart tvungen att utmana mig att prata franska med honom när han rättat klart. Han var lågstadielärare tydligen och provet handlade om medeltiden. Jag träffade också en virkerska från Tyskland på samma tåg. Vi såg varandra och höjde våra virkningar till hälsning. När det var uppehåll någonstans och många gick av gick jag och pratade med henne en stund om virkning och garn. Alltid trevligt! 

Väl i Bordeaux gick vi direkt till vårt hotell Ibis Budget och G provhoppade i sängarna innan vi begav oss ut på jakt efter middag till M. G och jag hade ätit på tåget och var ganska nöjda. Det här med att resa ungefär samma rutt flera gånger är väldigt fördelaktigt märker jag, eftersom man då känner till de olika städerna eller åtminstone området nära stationen, och lätt kan gå tillbaka till mataffärer, caféer, restauranger och lekplatser som man har besökt förut. Det känns nästan, fast bara nästan, lite hemtamt. G lekte på lekplatsen med en massa franska och nordafrikanska barn medan klockan närmade sig tio på kvällen och M satt och åt en macka på en bänk bredvid några afrikanska kvinnor. Sådant får man uppleva om man reser på det här sättet! En skymning i Bordeaux. Glada barn. Kvinnor i samtal. Macka på bänk. Tänk ändå!

Skymning på lekplats i Bordeaux

Dagen efter tog vi tåget ganska tidigt till Hendaye och därifrån lokaltåget till Irun. Jag fotade en äng utanför stationen och fyllde på mitt baskiska lokaltrafikkort med tio euro. Nu har jag ca 5 euro kvar om jag minns rätt. Snacka om billig kollektivtrafik! Vi åkte tre personer på detta kort tre gånger mellan Hendaye, Zumaia och Donostia San Sebastian. Som jämförelse åkte G och jag buss inom vår kommun igår och det kostade 130 kr tur och retur. Då köpte jag enkelbiljetter visserligen, men ändå! Mer billig kollektivtrafik åt folket, jag säger bara det! Och mer tåg som åker i en tunnel av grönska! Det gör nämligen det lilla lokaltåget mellan Hendaye, San Sebastian och Zumaia. Helt fantastiskt. Jag älskar det! Någon borde göra en video och lägga upp på internet. Ni borde åka dit och åka tåget! 

Äng på gränsen

Vi var framme i Zumaia redan klockan två på eftermiddagen och den snälla värdinnan mötte upp och släppte in oss i lägenheten vi hyrt via Airbnb. Det var några trappor att gå upp för utan hiss men så värt. Det var en ren och prydlig lägenhet, precis lagom stor för oss. G fick ett eget rum och hade en mysig filt i sin säng. Det fanns tre små balkonger och lägenheten låg precis vid ett litet torg. Självklart var det några män som var tvungna att måla ett grannhus med hjälp av en bensindriven skylift varje morgon tidigt och så, men ändå. Det hör liksom till. Där sov vi i tre nätter och vi badade på två olika stränder, åkte buss en kväll till Donostia San Sebastian för att käka på restaurangen Kafé Botanika (där vi som tur var hade bokat bord) och köpa böcker i den mysiga bokhandeln Donosti. G fick också en glass vill jag minnas, innan maten. 

I Zumaia åkte jag även på en båttur och tittade på de häftiga klippformationerna som heter Flysch. De är som en bok över jordens historia, formade av sedimentlager som en gång var botten på ett tropiskt hav, innan iberiska halvön faktiskt blev en halvö. Guiden berättade alltihop på ett fantastiskt sätt, och jag blev helt tagen. 

Flysch i närbild

Flysch långt bort

Vi gick också en promenad en kväll på byns pir och såg byns roddarlag träna. Det var häftigt men jag fick nästan svindel när vi gick på pirens högsta våning som bara hade mur på en sida. Självklart satt nyförälskade par längst ut och dinglade med benen över havet många meter nedanför. Herrenadå! Nu går jag ner!

Floden i Zumaia över vilken man kan ta en liten båt från den vackra stranden på andra sidan floden (det sidan jag tar kortet från)

Efter Zumaia var det dags att ta en Alsa Supra-buss till Madrid. Jag hade valt säten längst fram, men det gör jag nog aldrig om. Dels uppmärksammade chauffören mig på att man inte får vara barfota, och dels satt jag och liksom kontrollerade hur han körde hela tiden. Han gillade att köra om, särskilt lastbilar som låg nära det där strecket som separerar filerna... Men Alsa Supra är annars att rekommendera eftersom sätena är oerhört bekväma, man kan nästan ligga ner, och eftersom varje säte har sin egen skärm med ett stort utbud av filmer. G såg tre långfilmer tror jag nästan, medan jag höll koll på vägen. 

I Madrid var det som om någon öppnat en enorm ugnslucka. Det var så varmt att man knappt kunde andas. Min fina fina vän A mötte upp vid Sol och vi gick de få metrarna hem till hennes lägenhet. Där inne var det lika varmt förutom i vardagsrummet där de hade AC. Där skulle vi få sova. Vilken tur! Vad snällt! När det svalnat pyttelite ute gick vi ut på en liten rundtur i Madrid centralaste kvarter. Vi spanade in kungliga slottet med tillhörande kyrka och A och hennes man C bjöd oss på en liten restaurang. Deras dotter var också med. G och jag var enormt trötta och vi somnade ganska gott i AC-luften sedan. 

För redan nästa morgon var det dags att bege sig vidare mot Lissabon. Även denna resa gick med buss, tyvärr. Chauffören körde mycket bättre men bussen var ganska basic och kändes obekväm lite innan alla åtta timmarna hade gått. Busstoaletten stank och det enda jag ville var att tvätta händerna, men i handfatet fanns inget vatten. Jag kände mig så äcklig! 

I Lissabon kände vi oss rådvilla mellan att ta en Bolt (vilket vi aldrig testat) eller en taxi. Valet föll tillslut på en vanlig taxi men det kommer jag aldrig göra om. Troligtvis kommer jag heller aldrig mer besöka Lissabon. Taxichauffören körde som en dåre och satte samtidigt på nån musik på youtube. Till sist tog han 8 euro mer betalt än taxametern visade också, men han körde oss ända fram fastän det egentligen var omöjligt, det ska man ge honom... 

Och där mötte vi kvinnan från grannhuset på Tjörn. I den minimalaste av gränder... 

Men nu har detta redan blivit alldeles för långt. Jag får fortsätta berätta en annan dag när andan faller på och jag har tid och ro... Ni måste ju få veta hur det var att åka spårvagn i den portugisiska huvudstaden, hur fint det var att träffa Åsa, hur mycket folk det var i Sintra, hur mycket mögel lägenheten luktade och hur enkel resan till Almonte sedan kändes även om den tog 12 timmar. Men som sagt, en annan dag.

God natt!