torsdag 19 maj 2022

Saker som har hänt

 Även om jag inte skrivit här på ett tag så har det såklart hänt saker. Kanske inte av så stort intresse för alla andra men ni som är med i intresseklubben antecknar såklart! 

Vi har varit i Falköping. G och jag åkte tillsammans med kompisen G och hans mamma till Falköping en helg nu i början av maj. Falköping - där det inte händer! eller: Falköping - där det hände! Kompisens mamma spottade ur sig slogans på löpande band. Falköping har följande att se och uppleva: raggarbilar, bra lekplats, bowlinghall, Falbygdens museum och Jan Lööf-estetik. Kolla bara här:

Det fanns även små söta hus och bostadspriserna skiljer sig markant mot där vi bor på Västkusten. Alla vi pratade med blev genuint förvånade över att vi var där som turister. Staden kändes sovande och lugn, och det tog ett litet tag men sedan kom vi in i lunken. Varför måste det hända så mycket när det kan hända ingenting? 27 timmar senare tog vi tåget hem igen med två lite trötta men lyckliga och beresta barn.

Vi har tagit emot nycklarna och några hundra tusen kronor har fladdrat iväg från våra konton. Ett lån på över en miljon har upprättats i våra namn. Vi är bostadsrättsinnehavare och snart radhusfamilj! Första titten i lägenheten efter nyckelmottagningen var fin. M och jag var glada. Vi har fixat detta! Vi har ett stabilt boende nu. Men samtidigt: Var det så här litet? Hur kommer det vara att bo så nära inpå andra? Jag gissar att det blir en blandning av hur vi bodde i Umeå (i lägenhet i litet lägenhetshus på liten gård) och hur vi bodde på Klädesholmen (villor supertätt inpå varandra). Vi får se. Många barn finns det i alla fall, och en himla fin lekplats. G trivs redan! Och så har vi badkar också. 

Jag har skaffat instagram och märkt hur mycket lättare det är att publicera sig där, jämfört med att skriva blogginlägg. Samtidigt säger ju orden mer än tusen bilder, så jag har absolut inga planer på att överge bloggen som format. Varför skulle jag det?  Vill ni följa mig? Klart ni vill! Tanttove heter jag där.

Det mesta jag sått har tittat upp. Inte allt. Inte krassen, inte jätteverbenan. Men nästan allt! Och nu står jag här med en hel drös växter som måste hitta sin plats på jorden, i jorden. Några krukor kan jag nog ha på mina nya altaner men vi åker ju bort om en månad, så det känns inte som så mycket idé. Vi åker bort ja, för:

Vi har köpt tågbiljetter till Spanien! Hurra vad bra det känns! Så här åker vi: Göteborg - Kiel - Hamburg - Mannheim - Lyon - Barcelona - Sevilla, med övernattning på färjan mot Kiel, i Mannheim, i Lyon och i Barcelona. Så nu gäller det bara att boka hotell överallt. Och att köpa hemresa innan det blir ännu dyrare...

Vad har ni haft för er sedan sist, då? Lämna gärna en kommentar och berätta!

tisdag 26 april 2022

Fina små saker som ångesthantering

Det var längesedan nu som det kom ofta men ibland, rara vez, trycker ångesten i mitt bröst. Anledningen kan vara till synes löjlig, men ångesten är där likaväl. På något sätt måste den hanteras och först tar jag till metod nummer 1: samtal. Jag ringer de jag tror kan trösta, och de tröstar - efter bästa förmåga. Sedan är det dags att sova, och jag somnar tillslut. Vaknar och känner att lite överdriven kanske min reaktion var igår men efter bara en liten stund kommer den tillbaka: känslan. 

Små fina saker är nog det som hjälper bäst. Och på väg till och från förskolan fick jag flera tillfällen. 

En lågstadiepojke står på cykelbanan gränsle över sin cykel. 

- Jag har tappat min gympapåse, säger han när jag närmar mig. Och jag ser det. Gympapåsen ligger på marken strax bakom honom. 

- Ja, men då får du ju ta upp den, säger jag samtidigt som jag tar upp den och ger den till honom. Han verkar oförmögen att sätta den på sig. Driver han med mig? hinner jag tänka. Nej, det ser verkligt ut. Han kan nog inte. Så jag hjälper honom, och på kommer den. Han frågar vart vi ska och om vi ska fika sedan. Ja, kanske det. Eller nej, antagligen inte, säger jag. Fika sedan, vadå? Vi cyklar vidare. Jag cyklar efter honom en liten stund men till slut får jag tillfälle och kör om. 

- Jag cyklar om dig nu, säger jag.

- Jaja, säger han, som om det inte spelade någon roll. Ingen prestige. Cykla om du!

På förskolegården har föräldrarna som var med och fixade igår ritat färgglada streck att gå balansgång på. Vi gör det. Jag gör det på vägen tillbaka till cykeln med. Lämningen har gått bra, som alltid. Barnet skuttade in. Fröken och kompisarna tog emot. 

När jag precis ska cykla iväg kommer en annan mamma cyklande. Hon bor där vi ska bo, i samma område. Så jag cyklar fram till henne och berättar detta för henne och frågar var de bor. Inte exakt på samma gata, men ändå i samma område, visar det sig, och hon förklarar. Längst in på någon väg. Fint! Välkomna! säger hon på sin sydliga dialekt och med ett leende. Jag ler också, genom ångesten. Funderar sedan på hur det kan ha sett ut. 

När jag närmar mig jobbet/hemmet cyklar jag ikapp en kvinna och en man som är ute och går med varsin liten hund, den ena är en valp. Jag har mött henne förut, flera gånger, men vi känner inte varandra. 

- Vet du vad? säger jag. Sist när vi möttes i skogen så hade jag med mig min lille pojke. Han är hundrädd men det gick ju bra, och när vi gick vidare sa han: När jag blir pappa ska jag ha två hundar och en ska vara valp! 

Kvinnan skrattar och vi pratar om att han säkert kommer över sin hundrädsla en dag, och jag berättar att i helgen klappade han en hund i en halv sekund. 

Väl i trädgården gräver jag fem hål på olika ställen och knör ner lökar från en kruka med småpåskliljor. Det blir bra. Lite utspritt överallt, för pollinatörerna som vårfrukost.

Jag tänker på Envild och ett stycke hon skrev. Det känns fint. Vi är flera.


måndag 25 april 2022

Natur och kultur

Ytterligare en helg är förbi, även denna en fin sådan. Jag menar inte att det varit total harmoni dygnet runt, utan mer att det fina och trevliga övervägde. En general un buen fin de semana. Solen skiner och skiner och skiner och fåglarna kvittrar. Talgoxen låter som en cykelpump, lärde min son mig precis innan vi gick in på förskolan imorse. Men helgen var det! 

Lördag: natur. Söndag: kultur. Fast vi inledde helgen med thaimat i fredags, på uteservering faktiskt! Innan dess hade vi varit förbi handelsträdgården och köpt jord och så råkade några grönkålsplantor och en rosenbräcka få följa med hem. Varför köpte jag bara en rosenbräcka? Jag borde ha köpt två!

På lördagen gav vi oss ut till närmaste naturreservat för att röja tillsammans med Naturskyddsföreningen. Vi klippte rent en stengärdesgård från slånbär och björnbärssly. Tyvärr har jag inga för- och efterbilder, men det blev fint vill jag lova! Där kan små rara blommor få växa under sommaren i skydd från muren, och korna kan beta ända in nu när inga taggar är där och sticks. 

På söndagen fick vi en liten dos kultur då en liten teatergrupp besökte byn. De spelade en pjäs i en drakgrotta om en drakunge som fick ett draksyskon och rivaliteten som uppstod. Hela dramat löste sig fint till slut, såklart. Lite läskigt tyckte några yngre barn men min fem och ett halvtåriga G och hans kompis som också börjar på G satt fint och tittade intresserat hela föreställningen. Själv fångades jag ordentligt i känslorna när drakungarna trodde att mamman aldrig skulle komma hem igen sedan de råkat släcka elden i ett bråk. Snyggt gestaltat alltihop, må jag säga! Längesedan jag var på teater, kunde jag konstatera. Det var sånt här jag fantiserade om att göra med mitt barn, långt innan jag fick barn, men så har det hittills bara blivit en enda gång.

Både lördag- och söndagkväll gick jag ut på promenader till samma naturreservat som där vi röjde. På lördagen själv, med Tordyveln flyger i skymningen-dramatiseringen i lurarna. På söndagen tillsammans med en ganska ny bekantskap från grannsamhället. Det är skönt att gå av sig på kvällskvisten, tycker jag. Särskilt nu när det är så ljust! 

Nä, men nu ska jag börja jobba. Skärp dig! Hoppas ni haft en fin helg i solen och får en bra vecka! Tjoflöjt!

PS: Vi har fått låna en balanscykel, men G gav upp efter 10 sekunder. Sa att den var för liten, och det såg den faktiskt ut att vara, trots att vi höjde sadeln. 

måndag 18 april 2022

Påsken 2022

Så har påsken 2022 passerat och vilken påsk det blev! Fullt ös och mycket socialt, till skillnad från de två pandemipåskarna 2020 och 2021, som jag inte ens minns. Jo, okej. En sak från påsken 2020 minns jag, och det var att vi vandrade i tranvíaskogen och upp på Vetteberget tillsammans med min syrra och hennes familj, att blåsipporna och vitsipporna blommade, att jag ville kramas för jag hade inte fått in i kroppen än att det var pandemi. Och påsken 2021 har jag visst skrivit ett inlägg om, så det kan jag ju läsa sedan för att minnas. Men nu var det påsken 2022 jag skulle berätta om, så då får jag la ta och sätta igång!

Påsken började på skärtorsdagen för vår del, med att syrran, hennes son samt våra föräldrar kom hit hem till oss (vi bor fortfarande i mina föräldrars sommarhus) någon timma efter att jag jobbat klart och hämtat G från förskolan. Jag lagade tabbouleh med kryddiga högrevsfärsbiffar och tzatziki. Syrran gjorde en paprikaröra som var godare än allt annat, och till efterrätt blev det pannacotta med påskgul topping och tre gånger så mycket socker, eftersom jag varit lite stressad när jag preppade den på lunchen. Inget foto på maten, ni får föreställa er. Matfoton är ändå så hemskt tråkiga!

Barnen lekte, lekte och lekte. Som musik för morfars öron, sa morfar när han lyssnade på deras småprat. Och det var faktiskt himla härligt att se storkusin G och lillkusin A leka så bra, trots att de inte ses så ofta (tyvärr). Sedan var det dags att sova för kidsen och det gick sådär. Båda var spralliga till max av att vara i samma hus, men till sist sov de sött. 

Långfredag och jag firade i svart ganska lång klänning och gula strumpbyxor, så ni vet. Fira, och fira. Vad är långfredagen att fira? Det är väl då man ska vara ledsen? Inte så värst ledsna var vi, vad jag minns, förutom kanske lite, men det gick över. Och vem som gick, och gick och nästan aldrig kom till dörren det var lillkusin A, det! Han slog personligt rekord under sin 2,5 km långa vandring i skogen med G och M. Att M gav sig ut själv med två rätt små barn var vi alla imponerade av, och att A vandrade så långt utan att klaga, gråta eller vilja bli buren var något som både syrran och jag flera gånger återkom till under helgen och förundrades över. Tänk att han fixade det! En kvast hade han med sig också. Som en riktig påskgubbe såg han ut i sin gula jacka, söta små stövlar och så kvasten då, i högsta hugg!

Efter lunchen, som bestod av lite hopplock, firade vi i alla fall lillkusinens födelsedag med supergod jordgubbstårta. Tre år fyllde han minsann! Härligt! Fina, fina systerson. Så mycket jag tycker om dig. Du anar inte!

Frampå eftermiddagen svirade jag om och gav mig ut för att gräva ett lökland, vilket M hjälpte mig med, samtidigt som han skjutsade ungarna i skottkärran fram och tillbaka över gräsmattan. De tjöt av skratt och blev rätt skitiga, vill jag mena. 

Till middag lagade syrran en himmelskt god pastarätt i rätt ordning, inte i fel ordning som det står i receptet. Så mycket roligare det är att äta när någon lagar god mat åt en! Jag måste bli bättre på att laga God Mat. Det tycker hela min familj, framförallt jag och M. Kanske, en annan dag... nu är det ju så sent.

Efter detta begav syrran och jag oss ut på kvällspromenad ner till en fin kanal och över ett berg med skog. Syrran tyckte dock att jag överdrev när jag kallade det skog, men jaja.. Det var ju flera träd som stod tillsammans! Vad mer kan man begära av kala västkusten? Koltrasten drillade och blåsipporna blommade. Färjan tuffade genom kanalen. 

Påskafton så. Vad gjorde vi då? Jo! Efter diverse nyttiga aktiviteter på förmiddagen och några ord som inte var visor, gav vi ungdomar oss iväg (lillkusinen hade åkt till sina andra kusiner vid det här laget) och besteg Vetteberget. En tradition, minsann! Även denna påsk blommade blåsippor och vitsippor för fullt! Solen sken mer än vad jag minns att den gjorde 2020 och G småsprang och skuttade hela vägen fram till röset. Mest peppad av oss alla! Vetteberget är Tjörns högsta berg och det är utsikt åt alla håll och kanter. Man ser havet i tre väderstreck. I norr är Orust i vägen. Typiskt Orust! Flö daj, skulle man nästan vilja säga, men det vill man inte. Vill man se hav åt alla väderstreck får man åka till någon mindre ö istället. Dyrön tillexempel. Eller Klädesholmen. Bergsvandringen gick bra. Syrran somnade inte och G slog inte i huvudet när han ramlade lite, längst bort på vandringsleden. Pjuh!

Till middag blev det grillade lammkotletter och klyftpotatis i ugn. Några grönsaker fick också åka på grillen i sista sekund. Paprika och vitlök. Mums vad gott det blev!

På kvällskvisten gav syrran och jag oss ut på en långpromenad, igen. Upp och runt ett naturreservat. Skog, betesmarker, skalgrusbankar, grusvägar och konstutställning från kulturskolan helt plötsligt. Megabra samtal och på hemvägen blåste det lite kallt från havet, men vi fick i varje fall nästan se en påskbrasa, som höll på att brinna ut. 

Påskdagen kom och alla var trötta. Syrran åkte iväg först, sedan vi och till sist mina föräldrar. Vi? Ja, vi begav oss till en påskmys-samling på en äng här i närheten. Det var säkert hundra personer där, om inte mer. Bor alla dessa människor här? kom jag på mig själv med att tänka. Jag var egentligen för trött för att vara där, men tyckte ändå det var trevligt. Träffade en av mina kommande grannar gjorde jag också, och hon beskrev vårt nya grannskap på ett levande sätt. Hoppas det blir bra för oss att bo där! Vi får tro det, för nu är det där vi ska bo. Den nya grannen verkar trevlig i alla fall, så nu vet jag vilka två grannar är. Både tanten från förra helgen och denna kvinna som är mamma till ett barn i Gs förskolegrupp. Jag pratade med några av de jag redan är bekant med också, och det var trevligt. Men egentligen ska man väl använda sådana träffar till att försöka lära känna några nya? Ja, egentligen tycker jag ju det, men jag var för trött för att orka och en ny lärde jag ju faktiskt känna lite grann. Jag får vara nöjd med det helt enkelt. Intressant att se att G höll sig lite i utkanten också. Han lekte lite med sina kompisar från förskolan som var där, men inte hela tiden. Jag tror också han var trött, och samtidigt lite överraskad över att det var så mycket folk. Överraskad och överväldigad, kanske. Så kan det bli. Ingen fara.

När vi kom hem var jag om möjligt ännu mer trött än när vi åkte dit. Jag lagade en enkelt improviserad tomatsoppa till middag, som jag åt själv. De andra åt något annat... jaja. (Jätteintressant att läsa vad vi åt, jag förstår det!)

Efter middagen gick jag ut en tur själv, men med M i Umeå i lurarna. Hon berättade om påskhelgens äventyr och alla känslor kring det. Så fint, pirrigt och häftigt! 

Och som om inte detta var nog så kom även annandagen plötsligt farande genom tiden! Idag kände jag verkligen att jag behövde ta det lugnt. Inte göra massa saker, inte träffa massa folk. Och mer eller mindre har vi följt denna plan. På förmiddagen gav jag mig ut med G en kort cykelsväng. Han har ännu stödhjul, medan kompis efter kompis lär sig cykla utan. Måtte det släppa åtminstone under sommaren! Hur gör man? Är det bara att ta loss stödhjulen eller? Borde vi montera på den där pinnen som man kan hålla i? 

Sedan gjorde jag snabbt en lunch som ingen tyckte om förutom G och jag. Matsituationen blev inte helt harmonisk, men men. Efter detta tog vi cyklarna och cyklade det fortaste vi kunde till färjeläget (G i cykelvagnen såklart) och tog färjan till vår favorit-ö, Dyrön. Där gick vi till lekplatsen, G lekte lite, vi köpte och åt varsin glass och sedan gick vi en liten bit av vandringsleden på öns östra sida, från sydhamnen och norrut. 

Vi stannade på samma ställe som G och jag haft picknick i februari, men den här gången hade vi inte mössa på oss utan den här gången tog vi faktiskt alla av oss om fötterna och doppade dem i det iskalla havet. De svarta klipporna och stenarna var så mjuka och lena. De var inte svarta på grund av de hala förrädiska algerna, utan de var svarta på grund av bergarten. Lena tack vare havet, antar jag. Så där stannade vi en ganska lång stund och doppade fötterna, solade och M skapade en liten balanserad stenskulptur. 

Tre timmar spenderade vi på Dyrön idag, och det räckte faktiskt. G ville hemskt gärna äta på Trålverket igen, men det hoppade vi över. Det kommer fler dagar, hoppas vi. Istället blev det fruktstund på bryggan när vi kommit av färjan igen. Det var också fint. 

Ja, så där fick ni: hela min påskhelg. I detalj. Precis som ni vill ha det! Eller hur? 

Hoppas alla ni som läser här också haft en fin och härlig påskhelg! Att ni inte behövt bevittna vilda kravaller eller koranbrännare! Att ni tagit det lugnt, njutit av solen och fått er lite påskgodis! Snart börjar nästa kortvecka, men innan dess: en god natts sömn. 

Buenas noches!

måndag 11 april 2022

En lugnare helg, tror jag

Den här helgen som gick var fin. Vilken följetong va, mina helger... som om någon skulle bry sig? Men jag bryr mig. Jag vill titta tillbaka och se vad vi gjort och inte. Allt skrivs inte här men det som skrivs det finns ju här sedan, tills bloggosfären en dag imploderar, eller vad som nu kommer hända. Vad nu ens implodera betyder.

Den här helgen jobbade M så G och jag fick rå oss själva. Lördagen ägnades åt två aktiviteter: Vårshow med skridskoskolan/konståkningsklubben och barnkalas i nybyggd villa på landet. Söndagen var vigd åt vila men vi hann ändå med att cykelträna lite (runt kvarteret), leka på lekplats en liten stund, laga broccoligratäng och få spontanbesök av en äldre dam som vi inte kände, och som fick se allt mitt stök, vilket motiverade mig att i efterhand städa i en timme för att få åtminstone lite ordning på det hela. Båda kvällarna gick jag ut på promenad, vill jag minnas. 

Damen som kom förbi var nästan det mest intressanta, tycker jag. Hon stannade till vid vår grind precis när jag hade tröttnat på att G dammsög i luften (istället för på golvet) och gått ut på trappan för att andas. Hon stannade till och sa Hej! Bor du här? Ja, så det förklarade jag att jag gjorde, just nu. Hon berättade sedan att hon läst min debattartikel som jag skrivit till lokaltidningen angående att jag inte vill att de bygger två enorma skolor i kommunen och lägger ner resten, utan istället behåller de lite mindre skolorna. Hon hade tyckt den var bra skriven, sa hon. Och så hade hon kollat upp var jag bodde! Vilken förslagen dam, eller hur? Och när hon hade sett att jag bodde just här i detta hus hade hon tyckt det var så fantastiskt för just detta hus hade hon själv varit med och byggt! (Eller byggt och byggt, hon hade beställt bygget av en snickare, tillsammans med sin man.) När hon var 18 år flyttade hon in och de fick sitt första barn. Det var ungefär 60 år sedan, sa hon. I tjugo år bodde de här, allihop, fram tills skilsmässan. 

Hon fick komma in och titta, såklart! Jag visade henne den nya verandan med uterummet, köket där en vägg tagits bort (innan mina föräldrar flyttade hit) och övervåningen där hennes barn sovit och där jag sitter just nu och skriver det här med utsikt över berget. Hon var så glad och tacksam att hon fått se huset igen. Huset där hennes barn vuxit upp, och som hon själv bott i så länge. Och dessutom kom det fram att hon, liksom jag är lärare, och att hon faktiskt nu bor i exakt samma radhuslänga som vi kommer flytta till i slutet av maj. Vilket sammanträffande! Pratglad var hon också, liksom jag. Det känns bra att veta vilken någon av alla nya grannar är, för nu är det mest G som känner folk där borta, där vi ska bo sedan. 

Ja, och det var väl den helgen det. En fin och trevlig och lite lugnare helg, när jag hann leka med G, gråta av stolthet i ishallen, gå på kalas, träffa en tant och till och med städa undan det värsta. Det smartaste draget på hela helgen var dock att jag gjorde så mycket middag på lördagen att det räckte till middag till söndagen (och lunch till M idag), vilket motade bort helgtröttheten. Det bästa var nog att G älskade broccoligratäng lika mycket som jag, och att jag fick sova middag på lördagen. 

Hoppas ni haft en fin helg och fått en bra start på veckan!

söndag 27 mars 2022

Vilken helg!

Vilken helg vi har haft! Synd bara att jag blir så trött av allt skoj... Arbetsveckan hade varit hektiskt men ändå inledde vi helgen med att innan kl nio på lördagsmorgonen åka iväg till huset vi skulle hyra för att hämta några flyttkartonger med grejer att gå igenom. Bebiskläderna skulle rensas ut! Vi packade bilden så full det gick och åkte hem igen sedan grisarna fått sig lite gräs. Jag kommer att sakna dem... 

Väl hemma skulle M förbereda sig inför en Velázquezinspirerad målarkurs han gått både igår och idag kl 10-14. G och jag satte oss i bilen igen och gasade iväg till närmsta handelsträdgård där vi möttes av detta penséhav:



Av någon mystisk snål anledning lyckades jag "hålla mig" och köpte bara två åttapack med billigare penséer, men även tre lavendel och några andra blommor, plus två påsar med sättlök. Jag har aldrig satt mat-lök förut. Det ska bli spännande att se om det lyckas. Tur att jag delar trädgård med mina päron nu, för om vi kommer oss iväg till Spanien i sommar så får de passa härligheten, vattna och så. Det blir bra, säger vi.


Penséerna åkte ner i balkonglådor och krukor och sedan käkade vi lunch, G och jag. M var upptagen med målarkursen. Klockan halv tre skulle vi dock ta färjan till Dyrön hade vi bestämt, och det gjorde vi. Det var G som hade föreslagit detta och jag kunde inte tacka honom nog! 


Vi gick först rakt över hela ön (inkl. obligatorisk paus på lekplatsen) och sedan höger och längs Dyröleden runt på öns sydvästra sida, mot Åstol. Det var en härlig och ganska klättrig vandring, även om de har underlättat och gjort iordning mycket med trappor och räcken. Vi gick upp på utkiksplatsen och sedan ner igenom en björkdunge. Upp förbi sötvattendammar där barnen i alla tider fiskat mört, enligt informationsskylten, och plötsligt var vi i en ravin! Det var det häftigaste vi alla tre varit med om på länge! Så djup och smal den var! Där igenom gick alltså leden. Fräckt!


Till slut var vi framme vid norra hamnen igen och där gick vi in på en restaurang och åt god middag. Hamburgare till herrarna och en glasnudelsallad med räkor till mig. Mums!

Inte förrän strax efter kl 19 la färjan till i vår hemmahamn och vi kunde cykla hem igen. Glada och trötta efter finfin utflykt! Tack G! Och tjena vad imponerad jag är av dig när du är ute och vandrar. Du bara går och går och skuttar och är glad. Toppen, ju!


Och så kom söndagen. Och mamma Tove var så trött, så trött... G kom in till mig vid 05.30, vintertid, och la sig under mitt varma täcke. Han somnade omgående och jag bytte säng, till hans. Sedan fick jag faktiskt sova där till kl halv nio vintertid, vilket blev halv tio helt plötsligt. Så trött jag kände mig, ändå. Visst kan man bli extra trött av att sova länge? Jag tror det.

Vid elva pallrade vi oss dock ut och ner till hamnen. Där träffade vi tre av Gs förskolekompisar och gick tipspromenad i skogen anordnad av samhällsföreningen. Det var trevligt, men jag var trött. G var dock pigg och glad och sprang ikapp med sina vänner. Efteråt var det korv på bryggan och sedan gick vi hem och käkade överkokta makaroner. Ut igen; Jag planterade de tre lavendelplantorna vid trappan, på ett ställe jag sett ut, och G grävde upp en väldigt smal liten rabatt mitt i gräsmattan som fick vitklöver- och blåklockefrön i sig. Får se om det gror... Sedan var mamma Tove om möjligt ännu tröttare. Det var dags att sova middag! G och M försvann ut på äventyr med grannpojken och jag hade det riktigt lugnt och skönt. Tur bara att jag vaknade i tid innan grannpojkens pappa knackade på dörren för att fråga var hans son var. Välkommen till kaoset! sa jag med ett jordgubbssaftglas i högsta hugg. Så stod vi där på verandan en stund och tjötade och jag drack saft och det blåste kallt. Sedan ringde jag M och efterlyste  dem och tydligen var de i hamnen och plockade skräp. Grymt! 

Så kom då jag äntligen igång med bebisklädsorterandet. Bara en kasse verkar det som om vi ska spara. Däri ligger det endast plagg som inte kan skänkas vidare av nostalgiska skäl. Lite tänker jag nog försöka sälja via en seconhandbutik i Stenungsund. En kasse ska jag ge bort till syrrans kompis som fick barn i höstas och några kassar ska ges till Ukrainska flyktingar, ifall det behövs. Kommunen samordnar allting via en hemsida där man kan anmäla på vilket sätt man kan hjälpa till. Hoppas det funkar! 

Ett helt gäng tygblöjor har jag också. Hur säljer man sånt? Jag tror de har ett bra andrahandsvärde, men jag behöver nog lite råd kring det... Någon om vet?

Och vad sjutton är det med söndagar? Det känns som om de aldrig vill ta slut! Det är bara mer och mer saker som ska göras. Nu är klockan snart tio i alla fall, och jag orkar inte göra något mer. Räkningarna är betalda, hemmet är i okej ordning. Det får duga. Nu ska jag ta helg från helgen och se ett avsnitt av Pörni medan M sitter och skjuter med stridsvagnar på datorn. Imorgon är det måndag och jag hoppas det blir en bra sådan med lagom mycket som händer. 

Hoppas ni också haft en bra helg och att ni, till skillnad från mig, haft vett att vila lite och hushålla med energin. Jag ska bli bättre på det, någon gång... God natt!

torsdag 24 mars 2022

Ni lever


Ni lever! Alla ni som läser det här lever. Ni är levande och ni har inte dött, varken i en skolattack eller i utomkvedshavandeskap. Det har inte S eller E heller, dött alltså. De lever, de med. Och in anar inte hur tacksam jag är för det.

Tio minuter innan den där eleven högg de där lärarna till döds på en skola i Malmö traskade S hem från sin praktikplats. Lyckligt ovetandes om vad som snart skulle vända upp och ner på allt, om vad som skulle få de leende estettjejerna och knätrummande estetkillarna att fylla sina ögon med tårar och magar med kalla, tunga klumpar av otrygghet. Ovetandes om att hon under just denna praktikperiod skulle få vara med om något som var långt värre än hennes värsta farhågor. Det är jobbigt att vara på praktik, det vet alla som varit det, men så här jobbigt ska det inte behöva vara. Ingen ska behöva dö på jobbet! Ingen!

Och E, då. En av mina närmaste vänner, som jag faktiskt nämnde i helgen när jag pratade med en kompis här. Jag nämnde henne som tjejen som blir gravid utan att ens behöva försöka, medan vi andra kanske inte har det lika lätt. Alldeles för lätt att bli gravid, visade det sig. E, som plötsligt fick ont i magen och svimmade hur många gånger som helst. På morgonen ringdes ambulans och väl på sjukhuset blev det operation. Utomkvedshavandeskap utan att veta om graviditeten. Vem hade kunnat tro det? Inte jag, inte hon, inte hennes man. E, en av mina äldsta och närmsta vänner. E, en av de få jag haft närmast hjärtat under längst tid. Femton år sedan våra kringliga stigar korsades i ett litet hus på campus där vi skulle lära oss ganska avancerad spanska medan snödrivorna växte sig höga utanför. Så tacksam jag är för att du lever! Vilken sorg det hade varit annars. Outsägligt svart. Men nu: ljust. 

Ja, vi lever. Jag som skriver och ni som läser, och S och E. SE de lever! Trots att det kunde ha varit nära. Fira livet! Idag lever vi. Dö kan vi göra någon annan dag. Kram!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...