Fortfarande ogift, snart gift

Så ändras snart min civilstatus från Ogift till Gift. Tänka sig, lilla jag, ska gifta mig! Det var inget jag hade planerat, egentligen, förut, innan allt planerande tog vid. Jäklarns vad jag har jobbat med det här! Det var inte alls bara att boka en restaurang, fixa vigselförrättare och köpa en klänning. Nej. 

Jag har också fått hantera typ allt annat. M har dragit några strån till stacken också, ska erkännas, t ex har han engagerat sig i att fixa ringar, inhandla mat, städa badrumsgolvet som brukar lukta äckligt med klorin, så nu luktar det Spanien istället osv. Han har också fått stå ut med och hantera min stress. Samt hjälpa till att frakta saker till ön där vi ska vigas och ha festen på lördag. 

Just nu känns det som om vi kommer glömma ringarna i hemma garderoben. Tänk om vi gör det? Det är nog bäst att jag åker med dem och lägger dem i min bröllopshandväska imorgon. Ja, det gör jag, när jag lämnat G på skolan. Bra idé! Jag lägger fram dem med en gång så att jag kommer ihåg! 

Såja. 

Men ja, det är väl ungefär ett tusen trehundra sjuttio tre saker jag har förberett inför det här bröllopet. Sjukt ändå. Skulle kunna skriva en lista. Skulle kunna bli bröllopsplanerare efter det här! Typ. Fast det ska jag inte bli. Det vore slöseri på en sådan fin lärarlegitimation!

Det enda som är kvar att fixa nu innan svärföräldrarnas (blivande svärföräldrarnas!) ankomst imorgon är att städa köket extra noga, dammsuga ett litet extravarv på vissa ställen, moppa köket, lägga lite småsaker i förrådet, baka bröd, laga potatis- och purjolökssoppa, ta upp sängen som en av dem ska sova i till Gs rum (tillsammans med M), lägga Gs madrass i vårt rum, bädda deras sängar och Gs madrass, ta fram handdukar till svärisarna... ta in lite syrenkvistar kanske och ställa på köksbordet? Ja, lite sånt. M ska också städa badrummen och hänga upp lite tavlor (äntligen!). Ja, lite sånt. Och tidigast klockan halv fyra lär svärmor och svärfar vara här. Planet ska landa 14.10. Just nu är de i Málaga med sina barn och ska sova på hotell, för det första planet går tidigt imorgon. Sedan har de 40 minuters byte i Zürich. Vi får hoppas att det går.

Ja, det har varit mycket inför det här bröllopet. Inte bara praktiska saker utan också väldigt mycket känslor. Sedan blir väl allt förstorat gånger tre också, på grund av stress. Jag har haft ryggskott och jag har härjat runt och varit arg och lite ledsen och känt mig pressad från alla möjliga håll, men snart är det över. Snart är det gjort. Snart är de här och snart har de sett hur vi bor! Jag tänker främst på spanska familjen nu. Ms bröder som inte hälsat på en enda gång. Men snart har de det! Coolt! Jag ska ösa över dem beröm för att de har tagit sig ända hit! Jag hoppas att de känner att det varit värt det.

Sedan ska det bli himla kul bara själva grejen att samla vänner och familj och på något sätt ena dem för en enda kväll, runt oss. Som ett brokigt broderi. Och så ska det såklart bli himla kul att få bli gift. Att gå från ogift till gift. Att få pussa M inför en 35-personerspublik och en vigselförrättare. Med havet som fond, och klipporna. Solen i ögonen och vinden i det väluppsatta håret. 

Ja, det ska bli kul detta! Och jag ska göra allt jag kan för att minnas att andas. Och njuta.

Vi hörs på andra sidan den stora festen! Hej hopp!

En släng av fysisk ohälsa

En gång i veckan, under tiden min son dansar, har jag en tjugo minuter lång pratstund med en kvinna som jobbar som psykiater. Hennes dotter dansar i samma grupp som min son, och där sitter vi i varsin uttjänt röd biografstol och filosoferar om livet, en liten stund. 

Hon är psykiater och hon tycker inte om begreppet psykisk ohälsa. Varför inte? frågade jag, efter att ha funderat på det i en vecka. Psykisk ohälsa? Ja, men vad är fysisk ohälsa? Det kan vara vad som helst från en liten förkylning till att man är dödssjuk. Samma med psykisk ohälsa, enligt henne. Och därför blir begreppet för brett och därmed irrelevant. Och ja, det ligger ju någonting i det. Kanske är det dumt att vi i samhällsdebatten talar för allmänt om psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan bland unga har ökat, och sånt. Samtidigt är det kanske det smidigaste sättet att formulera sig? Eller måste man specificera allt inom begreppet? Ångesten har ökat. Depressioner är vanligare. Panikångestattacker sker dagligen. Inte vet jag.

Själv har jag på senaste tiden drabbats av ett släng av fysisk ohälsa, även om jag häromdagen också bröt ihop av stress och oro, oro för att jag är för stressad kanske det var. Håller jag på att gå in i väggen? sådana tankar. Men nej, antagligen inte. Chefen plockade bort lite arbetsuppgifter i alla fall, åtminstone tills fram till bröllopet. Och så åkte jag hem, lagade mat och då - då kom det smygande: ryggontet. Förra veckan var jag sjukskriven 1,5 dagar pga rejäl förkylning och denna vecka sjukskriven 2 dagar (ev. fler, det får vi se), pga ryggskott. Helvete vad ont jag har! Idag känns det möjligen lite bättre, då det går bra att stå och gå, men gör svinigt ont när jag ska resa mig från sittande. Just nu sitter jag på en pall och skriver. Just nu känns det okej i ryggen men jag kommer garanterat få mitt straff när jag ska resa mig sedan.

Så är jag så jobbig också när jag mår dåligt. Jag går in i det helt och hållet och tycker att precis alla ska få veta hur dåligt jag mår så att samma alla kan tycka synd om mig! Snark! Det är inte särskilt vuxet, va? Men måste man vara vuxen jämt? 

Igår hade jag digitalt vårdbesök med en fysioterapeut på vårdcentralen. Hon fick mig att göra en övning som jag sedan skulle göra varannan timma, ifall det inte gjorde ondare av att göra den. Men tyvärr känner jag att det gör ondare när jag gör den, så jag skippar den. Får se hur jag mår på fredag när jag har återbesök.

Samtidigt som jag har svajnigt ont så vet jag att det en dag går över. En dag kommer jag att känna att nu är det bra, nu mår jag som vanligt igen. Kanske redan imorgon? Förhoppningsvis till helgen i alla fall. 

Vardagen har fått anpassa sig lite efter min rygg. Vanligtvis är det jag som lämnar G på morgonen och hämtar på eftermiddagen men både igår och idag har lillen fått gå upp en timma tidigare för att följa med M till fritids. Fritids som öppnar en kvart innan M börjar jobba. Idag kom de nästan försent, men jag tror det gick bra. Sedan hämtar M honom under sin flera timmar långa paus. Idag är tanken att jag ska skjutsa honom till dansen. Hoppas att det går bra, att jag tar mig både i och ur bilen. Jag tror det. 

Och där kanske psykiaterkvinnan sitter i en biofåtölj redo att filosofera om livet, eller inte. Det är inte alltid vi synkar. Vi får se. Men om hon är där, ja då kommer hon så snällt att få lyssna på mina klagomål kring min fysiska ohälsa, och sedan filosofera vidare om livet och allt annat. 

Hur mår ni? Bättre än jag hoppas jag!

Saker att bli glad av

Jag blir glad när min sexochetthalvtåriga son berättar för mig att Sankte Per tappade sina nycklar och därför kallas gullvivan för Sankte Pers nycklar. Det hade jag ingen aning om. Tänk vad de får lära sig i skolan nu för tiden!

Jag blir glad av att gullvivorna blommar nu och jag blir glad av att de vårblommor jag planterat ut förra våren och hösten kommit upp och blommar för fullt. Förra våren köpte jag pärlhyacint, jordviva och tête-a-tête i kruka. De två första hade jag inne på köksbordet. Alla tre planterades ut när de vissnat ihop och nu kommer de igen. Härligt! Dessutom har alla lökar G och jag planterade på gården sent i höstas kommit upp. Det ser fortfarande lite glest ut kanske, med små blomgrupper här och var men detta är bara början, tänker jag. Nästa höst planterar vi fler! Och oavsett om de inte är supermånga så är några blommor fler än noll. Det är olika sorters narcisser och krokus jag talar om här, samt pärlhyacint och snödroppar.

Jag blir också glad av den mängd vilda blommor som blommar nu. Svalört, vitsippa och blåsippa är de jag kan namnet på. Igår såg jag också en första maskros i en södersluttning. De vilda blommorna är extra viktiga för våra pollinatörer har jag förstått, så de ska inte klippas ner eller rensas bort. Lyssna gärna på radioinslaget Varannan vild hjälper naturen på traven. 

Jag blir glad av att vädret lajvar sommar trots att det nyss kändes som vinter och trots att det bara är april. På söndag och måndag kommer regnet men tills dess satsar jag på att njuta! Äta middag på baksidan, plantera om mina sådder, känna solens värme mot min solkrämsbestrykta kind. Samtidigt blir jag glad av att M och G köpt ett parasoll till vår baksida (som ligger i totalt söderläge) och även några hinkar att sätta potatis i. Snart blir jag glad av att han hjälper mig gräva upp ett potatisland och att mina föräldrar tycker det är en bra idé... 

Jag blir glad av att se att en hel del elever valt att cykla till skolan, dessa sköna vårdagar. Motion, frisk luft, fågelsång och lite mindre avgaser i atmosfären. Det finns hopp! Det gör det väl?

Slutligen blir jag glad av att min förkylning börjar släppa och att det därmed börjar klarna i hjärnan. Bordsplaceringen till bröllopet börjar ta form, kostymen vi köpt till G på internet passar (han kommer vara finast av alla!) och kvällsljuset är så vackert. 

Vad blir du glad av, denna fredag i slutet av april? Berätta!

Försök till återhämtning

Det kanske inte är så konstigt om man umgås med två rå-snuviga barn att man själv drar på sig något tillslut. Eller så var det inte kusinerna Grus som smittade mig i påskas utan kanske deras morfar medan vi byggde planteringslåda till min altan. Jag vill ha minst fem, sex stycken men det tror jag inte han går med på. Den första gick bra i alla fall, inte för att vi är klara än - men ändå! Den är helt tillverkad av restvirke och skruvar som redan fanns i verkstaden. Tänk att jag till slut fick till det att snickra ihop med min pappa! Vem hade kunnat tro det? Inte han, inte jag. 

På söndagen får jag ont i halsen och på måndagen är det värre. Jag som hade planerat att må bättre för att kunna lägga på ett extra kol på jobbet nu när det hopar sig med två deadlines nära inpå varann. (Får man skriva varann? Det lät bäst så, men det heter väl egentligen v a r a n d r a?)

Med tanke på nära förestående deadlines och ett viktigt möte som handlade om detta bestämde jag mig för att jobba halva måndagen, men sjukskriva mig den andra halvan, vilket fick som resultat att jag kunde närvara vid det viktiga mötet med de viktiga personerna och sedan vila resten av dagen, ungefär, med gott samvete. När jag vaknade igår, på tisdagen, och insåg att jag inte mådde bättre ens denna dag bestämde jag mig för att vara sjukskriven helt, hela dagen, och ägna dagen åt återhämtning för att sedan kanske kunna vara på banan igen.

M tog tillfället i akt och lämnade G på skolan, något jag gör alla andra dagar även när M är ledig (eftersom jag ändå ska till jobbet och han behöver sova ut). Nu var det dock jag som behövde sova ut, och det fick jag! De kom iväg helt smidigt och tyst och till och med tjugo minuter innan jag brukar få ut oss ur huset på mornarna. Receptet tror jag stavades: ingen video. Och att G var peppad på att åka buss till skolan, något han inte fick eftersom de missade bussen, men han tog en sparkcykel istället och fick visa sina kompisar att han minsann kan cykla sparkcykel hela vägen till skolan! De blev imponerade berättade M. Jag med! 

Dagen igår ägnades således åt återhämtning, men driven som jag är till att göra saker kunde jag inte låta bli att hänga om några gardiner som hängde lite fel och plocka i ordning på Gs rum. Dammsuga hoppade jag dock över, även om det behövdes, eftersom jag skulle spara på krafterna och återhämta mig. Hela dagen fick jag gå runt och säga till mig själv att ta det lugnt och inte göra saker. Samtidigt såg jag detta som ett friskhetstecken: vill jag göra saker så är jag väl ändå påväg att må bättre? Och så bestämde jag mig för att arbeta idag. 

Återhämtande saker jag gjorde igår var att läsa ca 50 sidor i min bokcirkelbok (Att föda ett barn) och bli förvånad när huvudkaraktären visade sig vara gravid! Jag hade inte alls kopplat ihop hennes illamående tidigare i boken med det, när illamående är det klassiska gravidsymtomet i alla kulturella verk! Kanske tyckte jag det var helt overkligt att hon hade kunnat bli gravid efter ungefär ett ligg, men så var det. Uppenbarligen hade jag missat att koppla bokens titel med dess innehåll, något som borde ge mig underkänt i svenska för årskurs nio (nästan) och förpassa mig till skolbänken igen, men ja, även en sol kan vara vissen och behöva vila sig från att tänka smarta tankar så som att koppla titel till innehåll och illamående till graviditet. Jag undrar förresten om bokens titel Att föda ett barn har någon koppling till novelltiteln Att döda ett barn. Det låter nästan samma, men är ju såklart totalt motsatt.

Sedan lugnade jag mig ytterligare genom att lägga mig på soffan och lyssna klart på P3 Serie Brottskod 06.

Jag identifierade även att vi behöver måla över lite skav här och var på olika dörrkarmar och trappräcke, informerade M om detta som passade på att köpa vit färg och pensel. Men måla började jag inte göra. Jag skulle ju återhämta mig. Även jord och planteringslådor köpte han igår, och jag kunde till slut inte låta bli att plantera oregano och penséer i en av dem. (Jag var ensam hemma i 12 timmar ungefär! Vad skulle jag ta mig till?) Men att sätta upp lådan på altanräcket krävde att någon hämtade verktygslådan i förrådet och skruvade i två skruvar och detta kunde jag inte förmå mig, eftersom jag ju skulle återhämta mig och därför fick det vara som det var. Blomlåda på altangolv. Ett litet tag. I helgen åker den förmodligen upp, om inte förr.

Slutligen kom M och G hem från sin eftermiddagstur. Med sig hade de ett nytt parasoll i roligt mönster och kamomill-te som present till mig. Det var fint att få hem dem igen, för även om jag haft det otroligt lugnt och skönt tillsammans med min inre förmanande röst om att ta det lugnt, så konstaterade jag att om jag hade levt utan man och barn hade mitt liv varit sååå mycket lugnare men jag hade också blivit uttråkad efter en kvart. Eller så hade jag hittat på massa annat, för att inte ha det för lugnt. Träffat vänner, gått och dansat, vad vet jag... Men annorlunda hade det varit i varje fall.

Och på tal om detta. Nu ska jag åka hem och umgås lite med min familj innan det är dags att lägga sig igen. Förkyld och dan som jag är, ont bakom ögonen, snörvlig i näsan.

Hoppas ni får en fin vårkväll!

Att planera ett bröllop

Jag förstår varför bröllopsplanerare finns. Jag förstår om de tar bra betalt. För lätt är det inte, detta att planera ett bröllop!

Tanken att vi skulle gifta oss kom till oss i slutet av november kanske, och den fick gro under vår resa till Spanien. Där nämnde vi det lite löst för några men inget datum eller övriga definitioner fanns på plats. Det enda vi visste var vem vi skulle gifta oss med (varandra!) och att det skulle ske någon gång runt sommaren 2023. Jag bestämde mig aktivt för att inte börja planera livets fest förrän vi var på svensk mark igen. Och det var bra.

Väl hemma började vi prata om lokal och M föreslog en restaurang som vi ätit på ett par gånger och som ligger på vår favorit-ö. En ö som vi älskar att åka på utflykt till. En ö där man kan sitta på en klippa istället för att sitta i karantän. Den ön. På den ön ska vi säga ja till varandra (som om vi inte gjort det ungefär 4971 gånger redan), och på samma ö ska festen hållas, i den där restaurangen med högt i tak och pinnstolar, alldeles invid färjebryggan. 

Den praktiska planeringen började således med att jag ringde till restaurangens ägare för att höra mig för om lämpligt datum. Under sommaren var det omöjligt, sa han, för då är det högsäsong med sommargäster och turister som ska serveras räkmackor och blåmusslor. Återstår då våren och hösten. Så där satt jag, med restaurangägaren i telefon, och bläddrade i min kalender och hittade ett datum som jag föreslog och som var ledigt. Pingst. En vanlig helg här (typisk bröllopshelg visserligen) men långhelg i just den spanska by som min mans familj bor i (på grund av årlig pilgrimsfärd till daggens jungfru Maria). Det blir bra, den dagen tar vi! Och så var det bokat. 

Någon vecka senare skickade vi in en informell inbjudan till Ms bröder via vår gemensamma whatsappgrupp. Alla svarade grattis. Ingen svarade att de ville komma, ingenting vi heller krävde i detta stadie (krävde att de skulle svara på, alltså). Vi skrev en gästlista och hörde av oss till de andra på den medelst meddelanden på mobilen. Några andra (i Spanien) skrev att de gärna kom! De blev så glada, och kontrasten kändes. Den mot de som inte skrev så. 

Några från Sverige informerades. Mina föräldrar och syrran såklart, och några få vänner. Vi ville hålla det litet, sa vi, men inte heller bara familjen (föräldrar, syskon, respektive och barn) för då blir det så tråkigt. Då ska min familj prata med varandra, och Ms familj med varandra, och så kommer det vara helt dött, så nej. Lite kompisar med för att blanda upp och få lite drag! Så resonerade vi. 

Men oj så noga vi valt de vänner vi bjuder! Vi har verkligen tänkt till. Ingen är bjuden för att "det är ologiskt om vi inte bjuder den andra när vi bjudit den ena", nej. Men svårt är det ändå! Vi hade lätt kunnat bjuda 200 pers. känns det som. Men nej, litet vill vi hålla det, inga spanska mått på gästlistan tack!

Nåja. M målade inbjudningskort. Abstrakta motiv, och jag skrev ihop ett två sidor långt dokument till spanjorerna med info om flyg (om de inte ville ta tåg) och hotell osv. Min familj erbjöd ett antal gratis sängplatser i sitt hus, och gratis tältplatser i hela trädgården. Ingen har ännu nappat på att tälta... (kanske för att det varken är en festival eller fjällvandring?). Och till slut kom inbjudningarna iväg, knappt fyra månader innan festdatumet. Kanske lite kort framförhållning, men det var det vi lyckades få ihop.

Och ungefär där började väl dramat. Bröderna kunde inte komma. Nej, det var omöjligt. Inte bara för jungfruns skull utan också för att det ska hållas kommunalval i Spanien dagen efter vår vigsel och blir man kallad till att vara valförrättare/rösträknare så är det olagligt att inte dyka upp. Någon skulle dessutom jobba. Andra var nog mest nervösa. Inte vet jag, men drama blev det. 

Plötsligt bestämde sig ändå två av tre bröder för att komma. De köpte biljetter till sig själva, sina fruar och barn samt till mina svärföräldrar. Mellanlandning i Zürich på 45 minuter. Inte byte av flygbolag, men ändå. Varför? När jag hittat direktflight mellan samma orter samma dag och med samma landningstid, ungefär! Aja... Vi får  väl se hur det går för dem. Lite spänning och en joggingtur i Schweiz kan väl aldrig skada. Eller var ligger Zürich ens? De flyger ändå två dagar innan bröllopet så jag antar att de på något sätt löser det om de nu skulle missa det plan de har biljetter till.

Sedan skulle boende hittas, och vi hjälpte dem så gott vi kunde. Räknade på hur många som skulle få plats i mina föräldrars hus, var och tittade på camping och Bed and breakfast (utan frukost) osv. Mitt i allt detta skulle den tredje brodern komma ändå, och köpte biljetter till samma flyg som de andra. Även han var sugen på att jogga på flygplats, tydligen!

Så till slut tyckte vi att vi hittat det perfekta boendet för de tre bröderna, fruarna och barnen, men då var M så finkänslig att han skickade en video på några får med orden "Här kan du sova, brorsan" och sedan var det absolut ingen som ville sova i en får-halm-hög, utan de bestämde sig samma dag för att skippa detta med "ute på landet vid kustbandet" och sova på hotell i Staden. Vilken stad? frågade jag. Göteborg, svarade de. Och ytterligare drama utbröt. Mitt i stormen stod jag, trött och stressad, med diagonalt snöblandat regn i håret, och kunde inte för mitt liv fatta varför de inte lyssnade på oss. Kan de inget om källkritik, eller? Närhetskriteriet, för bövelen. Nä, just det, det kan de inte nä... Så ja, de får la sova i Göteborg då och köra bil fram och tillbaka och mitt i natten och allt, och vet de att alkoholreglerna är strängare här än där? osv. Ni skulle bara fatta vad jag har tänkt och ältat och försökt komma fram till hur i kommunicerar det ena och det andra på rätt sätt, utan att själv få mig en avhyvling när jag minst anar det. Så jag har kommit fram till detta: Jag kommunicerar ingenting mer nu. All kommunikation får M ta. Det är ju ändå hans syskon!

Övriga inbjudna har varit lite mer åt det smidiga hållet, skulle jag ändå säga. Två vänner har ställt upp som toastmaster, en är bokad som "släpfixare" (alltså den som ska lägga rätt mitt släääp vid olika tillfällen), syrran är bokad som den som ska hålla koll på G medan vi fotas (innan vigseln) och förhoppningsvis gör hon det även under vigseln.

Vigselförrättare är bokad och vi ska ses en månad innan och gå igenom detaljerna, samt ge henne hindersprövningsbeslutet som vi fått hem.

Möte med jurist är bokat för att skriva äktenskapsförord.

Fotograf är bokad, och vi ska ha provfotografering nästa vecka. 

Bröllopsbukett ska en av ägarna till restaurangen fixa. Jag ska bara meddela ungefär vad jag vill ha för blommor. Anemoner och ranunklar, tror jag. Lite vilt så där. Inte pastellfärgat. Inte blekrosa och grågrön. För sjutton! 

Brudklänning inköptes second hand i Göteborg i januari. Min pappa var med mig som smakråd och det var en riktigt rolig upplevelse! Klänningen är nu inlämnad för uppläggning. Skor är inköpta. Vita converse med gulddetaljer.

M har köpt kostym till sig men vi måste beställa hem en till G. 

Smink och clipsörhängen är inköpta. Min vigselring är beställd, och snart även Ms. Frisör är bokad (för mig), och M har förstått att han och G måste gå och klippa sig några dagar innan också. 

Ms föräldrar ska sova hos oss. En vän med familj är inkvarterad hos mina föräldrar. Övriga har bokat hotell eller B&B (inkl. frukost). 

De flesta inbjudna har tackat ja, men inte exakt alla, som förväntat. Just nu verkar vi bli 38 stycken.

Så nu återstår bara en hel massa saker: planering av lek i samband med mingel, bordsplacering, planering av lekar/aktiviteter till barnen, osv. Och viktigast av allt: boka färjan så att de kör sista turen och inte alla blir strandsatta på en bohuslänsk klippa! För även om man hellre sitter på en klippa än i karantän så vore väl det ett himla snöpligt avslut på en annars så hejdundrande fest? Livets fest! Som jag ser fram emot den!

En fantastisk helg

Så kom äntligen våren! Åh vad jag fylls med liv när våren kommer! Solen sken hela helgen lång och fåglarna kvittrade och barnen på gården slängde av sig sina jackor. 

Lördag förmiddag ägnades åt att plantera om alla inomhuskrukväxterna. Vi har inte så många, än, bara 4 stycken, och en kruksallad, men jag delade på en av dessa (rosenskära) så den blev två. Egentligen hade jag nog kunnat dela på den mer, men jag nöjde mig så, och än lever den, så jag tror det funkade. G klippte gräs med sax och lekte med sig själv medan jag skakade av gammal torr jord och la i ny färsk blomjord i blomkrukorna. Så härligt det kändes att äntligen få detta gjort! Vårigt! 

Efter lunch gick vi ut på gården där det var high life, som min mamma brukar säga. Det var alltså minst tre andra föräldrar där och diverse barn som lekte för glatta livet! Jag hamnade i samspråk med en mamma, som jag aldrig pratat med förut, och som visade sig bo i en villa alldeles här intill. Vi började prata om en stor grusplan här som inte används till något. Det är väl en gammal fotbollsplan men det är aldrig någon som spelar fotboll där. En pappa har för hand grävt cykelgupp, men det är inte ofta kidsen cyklar där heller. Den här mamman berättade att det när hon  var liten var en lekplats på gräsplätten bredvid grusplanen, och så satte vi igång att fantisera! Hon hade tänkt på det här i flera år och hade en massa förslag. Jag skrev ihop alltsammans och så skickade vi in det som svar på kommunens pågående översiktsplan-dialog. Sedan tog vi ungefär samma text och la ut på det där Facebook, där hon är med men inte jag. Än vet jag inte om inlägget blivit så väldigt viralt, men vad jag förstod igår så hade några gillat, några delat och några kommenterat. Förhoppningsvis blir det någon gång något bra av den där grusplanen. Jag hoppas på rolig lekplats, träd, bärbuskar och lite blommor... En park, alltså. 

En annan grannpappa kom ut och jag pratade lite med honom, och efter en stund hade alla utom vi gått in. Då tog vi ut varsin mugg med kaffe (han) och te (jag) och fortsatte  tjöta medan våra söner lekte. G påminde mig om att jag lovat honom en utflykt så jag bjöd med kaffepappan. Innan vi hunnit gå kom en annan vän till G så hon följde också med, tillsammans med sin mamma. Totalt var vi 3 vuxna och fem barn som begav oss iväg mot "den hemliga stigen till den aldrig sinande källan" som G och jag hittat under en annan promenad tidigare i år, men då inte kunnat gå längs eftersom det är mycket taggbuskar där och jag hade för tunna byxor som jag inte ville riva sönder.

Alla barnen cyklade och åkte sparkcykel, utom den största som gick. Och vi var alla glada och på något sätt fyllda med vår där vi promenerade längs en grusväg. Plötsligt kom vi till den hemliga stigen, som visade sig vara en bäck. Men: Strunt i det! Upp med er! Så ja, vi alla klättrade upp för en bitvis lerig bäck-stig mot den aldrig sinande källan, som vi kanske hittade. Så här såg det ut:

Och sedan, om detta är den aldrig sinande källan eller om det är en annan pöl, det får vi nog låta vara osagt... 

Ner igen och ingen ramlade även om alla gled mer eller mindre i leran. Ungarna cyklade tillbaka till ett närliggande utegym och tränade lite mer, medan vi föräldrar försökte ta igen oss på varsin bänk. 

När vi kom hem hade vi varit ute i fyra timmar totalt, G och jag. Från kl 13 till kl 17. Pjuh! Helt mör var jag sedan hela kvällen, samt röd i ansiktet eftersom jag helt missat att använda solkräm. 

Idag jobbade vädret på samma sätt som igår och G hade två kalas inbokade. Vi städade på förmiddagen och sedan gick G och jag iväg till kalas nummer ett lagom till lunch. Det var ett väldigt trevligt barnkalas och själv norpade jag tre korvar och en tårtbit, medan jag beundrade inredningen och pratade med de  vuxna. Efter kalaset strosade vi hem och G laddade om en liten stund på gården innan han och M begav sig iväg till kalas nummer två. Själv fick jag ta det lugnt en stund. Mycket välbehövligt. Jag läste i min bok Den lodande människan på baksidan och sedan gick jag en liten promenad till havet (för jag blev inspirerad av boken) och käkade en clementin på en brygga. Jag såg förresten årets första bi, när jag satt och läste. Den sög i sig lite nektar från en av de penséer jag köpt (men ännu inte hunnit sätta i någon slags kruka). Hej lilla bi! Har du vaknat? 

Väl hemma igen fixade jag en enkel middag och sedan gick vi ut och lekte på gården igen tillsammans med kaffepappan och hans två barn. Och nu äntligen sover G och solen har gått ner för några timmar sedan.

Visst är det ljust nu? Visst blir man glad! Jag älskar det! Välkommen solen! Välkommen ljuset! Välkommen våren!

Fem böcker att läsa

Vår, särskilt på senaste tiden, mycket beresta vän Åsa hörde av sig och undrade vilka böcker jag läser just nu. För att stilla hennes och alla andras nyfikenhet kommer här en liten redovisning! 

Ställ om av Maria Soxbo - en bok om omställning mot ett lugnare, klimatsmartare och miljövänligare liv.  En inspirerande bok uppdelad i dessa sju kapitel: Drömmar, Tid, Jobb, Gemenskap. Värden, Konsumtion och Lycka. Hittills har jag läst till s. 75 och är på kapitlet Jobb. Mycket intressant och inspirerande!

Den lodande människan av Patrik Svensson - en bok om människan och vår relation till havet. Den handlar om den förste världsomseglaren som troligtvis hette Enrique och jag har fått lära mig att en kaskelott kan dia sin unge i upp till tio år! Han skriver på ett sådant sätt att allt blir intressant och spännande, trots att det är ett ämne jag aldrig trodde att jag skulle kunna intressera mig så mycket för, även om jag älskar havet. I denna har jag läst till s. 170, ungefär. Denna läser jag i min bokcirkel.

Balladen från norr av Alfonso Zapico - en serieroman om gruvarbetare i norra Spanien under den andra republiken. Förordet av Thomas Gustafsson får mig att äntligen förstå det jag så länge velat veta, vad som hände innan inbördeskriget. Jag har hittills läst till s. 97 av drygt 200. 

Fri av Lea Ypi - en självbiografisk uppväxtskildring om en tjej som växer upp i Albanien. Den här boken fick jag av mamma i födelsedagspresent för att hon läst den och tyckt den var bra och för att jag var i Albanien för prick 22 år sedan. Jag har inte hunnit läsa så långt i denna (till s. 48) och eftersom jag äger den är det inte så bråttom. Mycket intressant och välskriven hittills!

ADHD-hjälpen av Katarina A Sörngård - en bok som förhoppningsvis hjälper oss att förstå varandra lite bättre. Bara innehållsförteckningen är intressant! Boken innehåller avsnitt som: "Du lyssnar ju inte på vad jag säger!", Hitta nycklar, plånbok och mobiltelefon, Var sak på sin plats, Oro över det som redan hänt, Faran med att säga ja utan att tänka efter och Till dig som anhörig. Även om ingen i min familj har fått diagnosen ADHD tror jag att vi kan ha ganska bra nytta av att läsa åtminstone valda delar av boken och reflektera tillsammans... Hittills har jag läst de första 50 sidorna och sedan lite här och var, men den ska säkert läsas i rätt ordning och ordentligt. 

Vad läser ni just nu?