Fadersmålet

Fadern och sonen i fäderneslandet talandes på fadersmålet, Villarrasa 2018.

La lengua paterna, fadersmålet, är inte något man brukar prata om. Det är modersmål och första språk, la lengua materna och lengua nativa som är de dominerande termerna. Det finns säkert en anledning till det, en föreställning om att modern är närmre barnet och pratar mer med barnet än vad pappan gör, och så kanske det har varit och fortfarande kan vara. Men nu ska jag skriva om fadersmålet, mitt barns fadersmål.

Ända sedan alltid har min man talat sitt modersmål med vår son - spanska. Han och jag pratar också spanska med varandra, så G får och har fått språkligt inflöde vid flera tillfällen varje dag på spanska, skulle jag säga. Vi har dock aldrig haft någon uttalad policy, som bvc-sköterskan föreslog, så som att vi skulle enbart tala våra respektive modersmål med barnet. Vi pratar vårt familjespråk istället, vilket är en salig blandning av båda språken (translanguaging). Ofta tror jag dock att vi håller oss till ett språk, ibland pratar jag svenska och M svarar på spanska, eller så börjar jag på svenska men får inte önskad reaktion (t ex uppmärksamhet eller signaler på att M förstår vad jag menar) och går över till spanska. Till G säger jag småsaker på spanska, t ex Ven! och Venga! (kom och kom igen). 

Det första ord G sa var agua, som betyder vatten. Jag tror han sa det innan han sa mamma och pappa, mamá y papá. Han sa aua minns jag, hoppade över konsonanten. Det var på en parkering i Sevilla han sa det, solen sken och det var eftermiddag. Vinter eller vår. Det var väl då när han var strax över ett år, om jag minns rätt. 

Barn börjar uppfatta prosodi (språkmelodi) inifrån magen från vecka 25 har jag läst i Olle Kjellins bok Uttalet, språket och hjärnan. I vecka 25 var vi i Spanien. Gs allra första språk var alltså spanska, och säkert en del svenskspansk blandning.

Sedan föddes han i Umeå och lärde sig, enligt egen utsago norrländska. Ja, vi säger så. Vid två års ålder flyttade vi ju hit, till västkusten, och här pratar man varken norrländska eller spanska. Självklart blir det så att allt i förskolan, skolan och på fritids blir på svenska, även om samtliga verksamheter ska använda alla barns alla språk i verksamheten på något sätt, vilket man kan läsa om på Skolverket om man orkar. Och visst försökte jag lite i början. Gjorde en ordlista till personalen med Gs spanska ord, t ex botas för stövlar som han uteslutande sa ett tag. Men självklart märkte G vilket språk man pratar i förskolan och så pratade han det.

Spanskan har setts som något exotiskt och kul men jag tror inte G vill vara exotisk. Någon fröken har sagt att Då kan ju du lära mig spanska, och då har G sagt Nej. Han har aldrig velat prata spanska med svenskar som inte kan spanska. Jag tror han ser det som helt ologiskt, vilket det också är.

M har, som sagt, alltid pratat spanska med G och G har svarat på spanska. G har till och med ibland översatt saker till mig eller M till våra respektive modersmål så att vi båda ska förstå även om han vet att vi båda kan båda språken. Ibland pratar G spanska med sin pappa men säger vissa ord på svenska, ord han inte kan, men då säger han dem med spanskt uttal. Rätt kul! Jag tror det beror på att han vill att ordet ska passa in i den spanska meningen. Vad tror ni?

Värt att nämna är också att förutom att prata spanska med M, höra mig och M prata spanska eller blandning, så har G tittat mycket på barnprogram på spanska. Detta har gett honom ordförråd och mycket god hörförståelse. Sedan har självklart våra ganska långa vistelser i Spanien hjälpt honom, även om pandemin kom och gjorde så att vi inte kunde vara där på några år. Men efter pandemin har vi varit där två gånger och nu var spanjorerna här när vi gifte oss, så även då får han såklart öva sig på sitt fadersmål.

Nu har dock något helt fantastiskt hänt: G har fått modersmålsundervisning! (Eller fadersmålsundervisning, då.) Jag skickade in en ansökan i juli och veckan innan höstlovet ringde en mycket trevlig och driven chilenska upp och berättade att hon nyss fått vår ansökan. Kommunens posthantering lämnar tydligen en del övrigt att önska... Hon startade upp undervisningen redan veckan efter lovet och nu har G haft två pass. Innan första passet var han anti och undrade vad det skulle vara bra för, han kan ju redan spanska, men det hade tydligen varit roligt och inför andra passet nu i veckan var han taggad. Han fick dessutom en läxa båda gångerna. Tarea heter det, sa han. Och nu efter passet häromdagen sa han att det hade varit roligt och gått fort. Varje lektion är 30 minuter. 

Finns det minst fem barn i kommunen som ansöker om modersmålsundervisning på ett visst språk är kommunen skyldig att ordna det. Jag hade aldrig trott att vår lilla kommun skulle kunna skrapa ihop fem barn med spanska som modersmål, men tydligen finns det minst fyra till då. Toppen ju! Enligt vad läraren sa finns det en elev på en annan lågstadieskola och några elever på högstadiet, så jag hoppas att de fortsätter ge G denna möjlighet även när högstadieeleverna börjat på gymnasiet. Jag hoppas också att G fortsätter tycka det är roligt och att han kan ta del av detta i många år, men vi får väl se. Huvudsaken är att han håller uppe och använder båda sina språk på något sätt, tycker jag.

Vilka barnprogram G ser? Ja, här får ni mina tips på bra barnprogram på spanska: Pinos dagbok spanska, Leo el pequeño camión, Pocoyo, LBB Español, Blippi, Los backyardigans, Willy Fog. Även Paw patrol finns på spanska och säkert en massa andra barnprogram som jag inte känner till eller kommer på nu. Har ni några tips?

Och förutom TV och vardaglig konversation läser också M för G på spanska ibland. Oftast har det varit svenska bilderböcker som M har "läst" genom att hitta på, på spanska, men han har några få böcker med spansk text också. Och häromdagen lånade G och jag en kapitelbok på spanska: Un misterio en mi colegio, och ber vi om det kanske biblioteket kan köpa in fler böcker på spanska. Det hade varit fint. 

Bueno , venga... det var väl det jag ville säga om ämnet ikväll. Fadersmålsämnet. Hittills har tvåspråkigheten gått bättre än förväntat och jag hoppas verkligen att G känner att han får med sig båda språken och att han, när han är lite äldre, kan blicka tillbaka och säga att han verkligen fick lära sig två språk som barn.

Hur tänker ni kring flerspråkighet? Har ni flera språk hemma? Hur använder ni dem? Berätta gärna i en kommentar!

Iskylan

Igår var havet stilla, men ändå iskallt.

Jag hakar väl på Åsa i en klagosång över kylan. Det känns orimligt kallt, men det är klart att det inte är orimligt. Det är mest obehagligt och fruktansvärt när jag går ut eller när jag ska sova och fryser om nästippen och om armarna. Jag har en vetekudde som jag fick av min gymnasiekompis med smeknamnet Muppen som jag lägger rakt över hela överkroppen, mellan halsen och magen. Ändå fryser jag om armarna och nästippen. 

G kom in till mig klockan 4 imorse och var helt iskall. Helt iskall var han såklart inte (han levde ju), men det kändes så när han kröp ner. Både han och M har sovit med sommartäcken de senaste vintrarna, så många vintrar jag minns faktiskt, men ikväll bytte jag till vintertäcken. M får ett duntäcke som väntat på honom i garderoben i flera år och G fick ett rätt tjockt syntettäcke vi köpte att ha till gäster, ännu endast använt av mina svärisar i maj. Hoppas de kan sova gott inatt och inte vaknar helt blöta av svett - för det är också obehagligt. Eller hur?

Nej, det är inte orimligt kallt. Vi är ändå i mitten av november. Men minus två grader, som det är nu, och viss nordlig vind (7 m/s) känns som is mot huden när jag går ut ändå, nu på kvällen, för att gå av mig lite, för jag kände att jag hade energi när jag slutade jobbet. Imorse hann jag inte gå någon morgonpromenad pga ett möte, men på lunchen gick jag ut i 15 minuter. Jag satte ett larm på 7 minuter och när det ringde gick jag en pyttebit till innan jag vände. Havet grått och småskvalpigt. Jag gick ut mest för att känna att det var skönt att komma in igen, och för att få lite dagsljus. Solen syntes svagt bakom de jämngrå molnen. Och efteråt kändes det värt det, men nu på kvällen nej. Det var bara hemskt. Mörkt, kallt och blåsigt och hemskt.

Det är inte orimligt kallt. Det är faktiskt orimligt varmt! Oktober var varmaste oktober hittills globalt, men det är inget man märker här och nu där det mest är isande kallt. På ett sätt förstår jag de som kallas klimatförnekare, de som säkert inte läser här. Hur kan man säga att det blir varmare att det är så kallt att man fryser om nästippen när man ska sova? Jag vill nästan tilläggsisolera huset akut, Nu! och köpa tjockaste täcket på marknaden och polarlakan som de har i södra Spanien (lakan i fleecetyg, helt fantastiskt skönt för kroppen när det är kallt och fuktigt men inte alls så bra för miljön då de är gjorda i plast och släpper mikroplast när man tvättar dem). Jag smsar grannen i lägenheten bredvid och hon svarar att jag kan testa att isolera bakom golvlisten på norrsidan. Självklart ska jag fråga pappa först. Det är sådant jag frågar pappa om. Jag tittar på mattor på Marketplace och hittar en fin i ull och en trasmatta till köket. Båda finns i samma område utanför Göteborg som min syrra bor. Vi får se om vi kan åka dit till helgen och köpa. Det hade varit värt, tycker jag.

Igår rapporterades det om ny rekordnivå för växthusgaser i atmosfären och idag läser jag om att den smältande permafrostens utsläpp av koldioxid och metan kommer fortgå i flera hundra år samt att vi just nu ansvarar för livsförutsättningarna för 5-10 generationer människor framöver (och oändligt många djur!). Nej, men jag blir inte alls stressad. Eller jo! Det blir jag!

Ändå tar jag bilen till skolan och jobbet. Hela denna vecka har jag gjort det, för jag pallar inte att cykla i minus två grader med min son, intalar jag mig. Bilen har fått motorvärmare och kupévärmare installerade och är  varm och skön när vi sätter oss. Motortempen visar på 50 grader. Det minskar dess utsläpp om jag förstått det rätt, men självklart släpper den ut mer än våra cyklar mycket mer, även om jag bara kör 4 km per dag. Och samtidigt är det vid korta resor som bilen släpper ut mest (per kilometer antar jag). Ja, hur jag än vänder mig är det inte bra att ta bilen, men det är skönt, för jag slipper kämpa i uppförsbacke och frysa ihjäl i nerförsbacke med mins sjuåriga son. Jag säger inte att vi inte kommer cykla alls under vintern, för det kommer vi säkert, men just nu, i chockkylan tar jag bilen. Hur gör ni?

Samtidigt håller jag mig till mina vegetariska luncher på arbetsdagar, samt till mitt löfte att inte köpa några nyproducerade kläder innan nyår. Och inte är det så att jorden behöver några få som "lever perfekt" utan det vi behöver är att den stora massan ändrar mycket i sin livsstil för att komma under den gräns som är hållbar. Här kan du räkna på hur du ligger till: Klimatkontot vilket kan vara relevant för att de egna utsläppen är de som är allra enklast att påverka, samtidigt som vi måste påverka på grupp- och samhällsnivå också. 

En sista sak innan jag slutar skriva för idag: Igårkväll var G och jag på biblioteket. Ute mörkt och kallt. Inne ljust och varmt. Det påminde mig om mina och Ms kvällsbesök på UB i Umeå. Jag berättade om dem för G. Inne på bibblan känner jag alltid sådan inspiration, och plockar på mig alldeles för många böcker. En av dem vi tog hem har jag redan hunnit börja läsa och jag vill varmt rekommendera den, även om jag bara hunnit läsa första kapitlet. Låt skogen leva av Nora Dåsnes. En seriebok som "egentligen" riktar sig till åldrarna 9-12. Riktigt bra hittills! Jag känner igen mig i huvudkaraktären Baos iver. Jag fattar inte heller varför inte allt kan ske Nu, med en gång! Tilläggsisolering, trädplantering, och alla flygplan på marken. Nu. Tack.

Ja, vi lär ju höras mer i ämnet framöver. Främst i ämnet miljö och natur, antar jag. För kylan får jag ta och börja acceptera nu. Jag får ta på mig den varmaste vinterjackan och börja använda vinterkängorna snart, känns det som. Vad har ni för strategier för att stå ut med mörkret och kylan och kanske till och med njuta av det hela?

Göra och få saker gjorda

Att göra något för någon annan, det är mitt kärleksspråk. Inte min mans, men mitt. Så därför blir jag extra tacksam och kär när han gör något, när han får saker gjorda. Än mer tacksam och kär blir jag när jag ser att han har tänkt och gjort något på ett bra och smart sätt, inte bara slängt in saker lite på måfå i diskmaskinen (vilket också händer). Som nu när jag såg att han satt mitt nyköpta kvällstepaket i hyllan i köket vid teerna, inte någon annanstans i köket. Det kanske låter helt självklart, men det är det inte. Jag tycker att vi har en ordning, utan att ha uttalat den, men den ser inte han på samma sätt som jag. Därför kan saker och ting hamna lite var de hamnar. Och så får man leta, i röran av andra saker som hamnat där de hamnat. Men nu hamnade ju teet där det skulle hamna, och det blir jag glad av.

Mycket har min man fått gjort idag. På listan stod: lämna in och hämta bilen från service, gå till frisören med G och köpa vinterkängor till G (titta på Alla Barn först). Och allt detta gjorde de, inklusive hänga på biblioteket en bra stund i väntan på bilen. Barnet blev klippt, kort kort, hos den billigaste frisören i stada och M berättade levande om hur de hade jobbat (långsamt och med rökpaus) och om Gs ansiktsuttryck när frisören lagt en stadig hand på hans hjässa (obekväm). Bilen var det inget fel på och vinterkängor hittade de, ett par Kavat second hand för 165 kronor. Dessa att alternera med fodrade gummistövlar blir nog perfekt denna vinter, eller vad tror ni? Dessutom köpte M sig ett par svarta jeans för 85 kr på samma affär - och han är inte den som gillar att köpa kläder, kan jag säga. Han är nästan värre än mig, eller bättre, för varför ska vi köpa kläder hela tiden? Nä, när jag läste om granskningen av HM och de där enorma klädbergen i Afrika bestämde jag mig för att inte köpa några nya kläder alls innan nyår, eftersom det är den enorma nyproduktionen som skadar mest. Hittills har det gått bra... Det jag gjort är att gå igenom och mycket varsamt rensat ut i min garderob, med andra ord behållit det mesta och sorterat upp det, vikt det mesta a la Marie Kondo och har nu en mycket bättre överblick. Kommande projekt är att köpa en ny garderobsinredning till två av våra garderober, då de är helt kaputt, men det får bli en annan dag - som så mycket annat... 

Och så kom han hem, min man, tillsammans med min son, någon halvtimma innan mig. Fixade enkel middag och tog igen sig med sina låneböcker. Sedan kom jag, käkade kalops och vi hann till och med prata en stund. Jag satte en deg och han hjälpte mig att skala och riva morötterna till degen, men sedan drog han sig tillbaka. Redan kl 19 ville han gå och lägga sig, vilket hade kunnat vara rimligt eftersom han ska börja jobba två timmar tidigare än vad som skulle vara tidigt för dig och mig, imorgon. Men jag sa nej, G kan inte sova klockan sju. Så vi hade lite kvällsmys hela familjen. Vi tittade på Willy Fog y la vuelta al mundo en 80 días. En tecknad variant av Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar, producerad på 80-talet i Spanien. M har sett den som liten, så det är lite nostalgi för honom. Dessutom är den lugn, så som barnprogram var "förr i tiden" men G står ändå ut, trots att han är van vid dagens hetsprogram. 

Så skulle jag bara gå och diska lite och sätta in en brödplåt i ugnen, och då vips hips for ett glas i golvet! Jag orkade verkligen inte och kallade på M, som kom och sopade upp allt och dammsög noga. Tack, tack min fina man! Och nu, medan jag passar brödet, lägger han vår son. Han har läst någon saga och nu hör jag att han försöker få ungen att släcka lampan. Eventuellt börjar de prata om att ungen är hungrig så jag kanske får rycka in en liten stund och ge extra kvällsfika... Ja, det verkar så... Vi hörs!

Vardagen vecka 43

Så har hela vecka 43 år 2023 passerat, i ett enda nafs, och här sitter jag på söndagskvällen, en timma tidigare än vad det känns och tänkte summera lite.

För det första kan jag konstatera att det var helt fantastiskt bra att jag skrev det där mastodontinlägget förra söndagen för det gjorde att skrivandet i mig lossnade vilket medförde att jag fann skrivlusten och samtidigt arbetslusten igen. 

Måndagen och tisdagen gick och sedan blev det onsdag och dags för avfärd till huvudstaden. Jag skulle nämligen på konferens på koncernens huvudkontor tillsammans med en kollega från det utbildningsföretag jag jobbar på och några andra kollegor från andra skolor i samma koncern. Konferensen var hela torsdagen och eftersom den skulle börja redan klockan tio bestämde jag mig för att åka upp redan på onsdagen och därmed ha en halvdag i Stockholm för att träffa mina kollegor och se en liten bit av staden.

Jag hade, i ärlighetens namn, gruvat mig lite för att åka. Själva resan kändes rolig men jag undrade hur jag skulle få ihop det med G och M. G skulle lämnas ca en timma tidigare på onsdagen än vanligt för att jag skulle kunna ta en buss strax innan åtta. M skulle ta två halva föräldraledighetsdagar för att kunna hämta G från fritids, men jobba sina morgonpass, vilket innebar att G behövde lämnas redan 06.30 på torsdagen. Jag förberedde honom dock på detta i flera dagar innan och samarbetet mellan honom och mig gick smidigt när det väl var dags, vilket innebar att jag gott och väl hann med min buss. 

Lite roligt på något sätt, för honom, att få äta frukost på fritids. Det brukar han inte göra. På torsdagen fick de till och med rostade mackor till frukost. Lyxigt tyckte G, som annars föredrar Falu rågrut till frukost hemma. 

Jag kom upp till Stockholm redan vid halv två. På tåget hade jag passat på att genomföra koncernens miljöutbildning från mobilen, en sådan där digital internutbildning som jag aldrig tycker mig ha tid att gå även om jag är mer än intresserad av ämnet. I Stockholm var det mycket folk och ett oerhört stort utbud av allt. Det kanske inte är någon nyhet för någon, visserligen, men det var verkligen slående hur stort utbudet är. Plötsligt fann jag mig gående på Drottninggatan och plötsligt såg jag det upp och nerpåvända trädet.  Bladen hade vissnat och det var så mäktigt. Jag vågade inte  gå rakt under det, kan jag säga. Sedan var jag tvungen att gå över gatan och blicka ner på Sergels Torg, bara för att. Det är mycket så i Stockholm: saker och  ting som man har sett på TV och som tydligen också finns i verkligheten, stora företags huvudkontor, stora hus, stora träd upp och ner. 

Hotellet jag bokat låg centralt och efter att jag installerat mig där promenerade jag bort till mitt jobbs Stockholmskontor. Där väntade några fina kollegor och vi fikade och pratade och jag fick en rundvisning. Det var fint men lite mindre än jag trodde. Intressant att ha sett! Efter detta gick två kollegor med mig till en italiensk restaurang där vi käkade pasta alla tre. Det var både trevligt och gott! Därefter följde en av kollegorna mig ända till mitt hotell och väl där hade jag gått 17399 steg och kunde äntligen pusta ut efter alla intryck, sittandes i min säng, scrollandes på min mobil - för det var det jag orkade. 

Jag sov gott, men drömde konstiga stressdrömmar om terrorister som (i min dröm) bombat pilgrimskyrkan nära Ms by. Inga döda men jag bröt ihop totalt ändå och vaknade mitt i natten med fuktiga ögon. Som tur var somnade jag om och sov sedan gott till klockan kvart i åtta, käkade hotellfrukost och promenerade i lätt regn till konferensen.

Tåget hem var ett sånt där rött, MTRX-tåg. Det var första gången jag åkte ett sånt och det var lite mer basic än SJ-tågen tyckte jag. På tåget testade jag att göra ytterligare en internutbildning men uppkopplingen var kass så jag lyssnade på en nerladdad P3 Dokumentär om nån sekt som svettades ihjäl. Kanske var det inte riktigt en sekt, men en grupp med människor som följde en karismatisk ledare som uppmanade dem att göra extrema saker och inte lyssna på sina egna kroppar. Lärdom: Lyssna på kroppen, inte på en karismatisk ledare!

Resan räckte också till ett Före-Efter-drama om skotten i Ådalen. Intressant och bra upplägg med kopplingar till ungdomars politiska kamp i olika tider. Skönt att komma hem sedan, klockan halv elva på kvällen, och lillbarnet hade somnat i min säng. Jag kunde lugnt, efter att ha plockat undan det värsta, lägga mig och sova i hans säng. Sov som en stock. 

En mör fredag följde. Jag jobbade lite men pratade mest med kollegor, kändes det som. Gjorde eventuellt fel med en elev, får försöka hantera det imorgon, ta det med chefen, se vad hon säger. Det löser sig nog på något sätt... och sedan var det plötsligt helg igen! 

Och helgen, den blev också bra, igen. Jag fick vara ensam hemma igår, lördag, och passade på att plocka lite, plantera de sista vårlökarna på gården, laga lunch, baka rabarberkaka, fixa med tackkorten från bröllopet, och när G och M kommit hem åt vi köttfärssås från frysen och när G somnat såg M och jag halva The Square. Han gör det inte lätt för sina karaktärer, den där Ruben Östlund. Det är ofta så att han utsätter dem för ganska obehagliga händelser och känslor. Har ni tänkt på det? Play tar nog priset i obehaglighet, men denna var också ganska jobbig. Jag hoppas vi orkar se klart den innan den försvinner från svtplay nästa söndag.

Redan igår bestämde vi att vi idag skulle satsa på att åka till simhallen tidigt på morgonen. Vilken förvirring, och lycka, imorse när jag plötsligt insåg att det var vintertid och jag fick en timma extra på morgonen. Inte för att jag fick sova en timma extra, men ändå. Vi kom fram till simhallen precis när de öppnade, och det var superbra. I barnbassängen var det en mamma och en liten pojke som simtränade, så det var ganska lätt att göra det med G också. Han gjorde så gott han kunde men behöver definitivt öva mycket mer för att rörelserna ska sitta. Helst med lärare såklart, men nu har vi inte anmält honom till någon simskola så då får jag leka simlärare ibland. Själv simmade jag 500 meter, medan G och M lekte i barnbassängen. Efteråt bastu och  bilen hem. Jag lagade ugnspannkaka till lunch och kalops till middag. 

Och ja, det var vecka 43 i lite drygt tusen ord det. Det var en bra vecka. En ovanlig vardagsvecka. Det känns ofta som om livet går ut på att få vardagen att gå runt, tycker jag. Tvätten ska tvättas och hängas, diskmaskinen fyllas och tömmas, maten lagas och serveras och barnet hämtas och lämnas. In emellan ska det promeneras, pratas och så ska mannen få sig en och annan kram. Barnet ska få kärlek och hallen hållas i någorlunda ordning. Så det var fint att mitt i allt få åka iväg en liten sväng. Spendera några sena kvällstimmar ensam i ett litet men rent hotellrum, utan massa grejer överallt, utan folk och saker att fixa med. Och nu kommer vecka 44. En vecka med lite sovmorgon, eftersom det är höstlov, fast vi båda ska jobba. Det blir bra det med. 

Hoppas ni haft en bra vecka 43 och en fin helg och att ni får en fin höstlovsvecka, vad ni än hittar på! Tjillevippen!

En bra helg, trots allt

Trots allt en bra helg. Trots allt, ni vet allt. Allt som händer i världen, som känns för hemskt för att ta in, men igår tog jag ändå in det när jag såg en mamma i Gaza lägga ner sitt döda barn, insvept i vitt tyg. "Det är ett barn. Ser du att det är ett barn? Fattar du att det är ett barn?" sa jag till M samtidigt som jag började gråta. Han grät inte, tog inte in. Men det är inte lätt heller, man kan inte ta in allt hemskt som förmedlas hela tiden. Det är på något sätt för mycket. För mycket för dem som befinner sig mitt i det. Ingenting för mig, egentligen. Men ändå svårt att ta in, och därmed svårt att reagera på. Så märkligt. Jag kanske borde skänka pengar till någon organisation. UNICEF eller Läkare utan gränser. Ja, det borde jag. Jag som har, så att de kan komma till nytta till de som inte har.

Helgen kom lägligt efter en seg och trött vecka. Seg och trött eftersom jag var seg och trött och oinspirerad, utan flow. Jag har skrivit intensivt nu i några veckor, olika texter till olika potentiella kunder och i måndags tog det nästan stopp. Inte helt stopp, men det blev så himla trögt i maskineriet. Jag skrev en mening, suddade, skrev lite till, fel ord, inget flyt alls! Så som det måste vara för många av mina elever, så var det för mig! Oerhört frustrerande. Jag som brukar hitta orden lätt som en plätt och bara rada dem efter varandra, bla bla bla, satt där och suddade, letade efter ord, skrev fel ord, suddade igen och så höll det på, och när veckan hade gått hade jag ändå skrivit svar på mina två frågor indelade i totalt åtta underrubriker. Visst, allt är inte skrivet av mig just nu, en del är kopierat och inklistrat - en metod jag inte alls gillar, men så blir det när inspirationen och flowet är på semester men jag ändå har en deadline. 

Jag har jobbat mycket den här veckan med att tänka att det är okej. En dag hade jag nästan ryggskott, antagligen stressrelaterat, en annan dag sov jag banne mig middag mitt på eftermiddagen. 25 minuter avslappning. Det behövde jag. Jag har till detta slaviskt gått mina 6000 steg varje dag, eller fler, för att få min applåd och min stjärna (i min stegräknarapp). Min nya rutin är att jag går en promenad på morgonen, efter lämning och innan jag loggar in på jobbet. Ibland parkerar jag cykeln en bit från jobbet och går en sväng och sedan cyklar jag sista biten, går in, gör te och loggar in på datorn. Ser vad jag har att göra och försöker göra det. Blåser det lite, eller inget alls, går jag vid havet. Blåser det mycket går jag bland träden, upp mellan klipporna. Det blir inte sextusen steg men det blir kanske hälften, eller en  tredjedel. Och då blir kvällspromenaden kortare, plus att jag får ljus. Nu måste vi fokusera på att få ljus, vi är snart i november hörrni! 

Ja, hösten går fort. Hösten går fort och lite långsamt, men nästa vecka kommer gå fort. Och det var ju helgen jag skulle skriva om! Nu har jag flow så nu kommer orden lite som de kommer. Bara att hänga med, om ni orkar. Helgen. Hur var helgen? Bra, trots allt. Jag somnade ganska tidigt på fredagen, helt slut efter den (som sagt) sega veckan, vilket var tur för på lördagen skulle vi upp rätt tidigt. Klockan halv elva skulle vi nämligen vara på plats på Kafé Llama Lloyd på Hisingen i Göteborg. Min man ställer ut åtta akvareller där nu under en vecka och igår var det vernissage. Vår granne J hängde med. Väl där fick jag nästan en chock av hur himla litet det var! Ska vi få plats med en vernissage här? Ja, det visade det sig att vi fick. Ska G stå ut att vara här kl 11-15? Ute regnade det och isvinden ven (den kom i torsdags). G och J och jag gick en liten promenad runt ett av grannhusen, för att se en lekplats på baksidan. Inte så mycket att se eller göra. Okej, jag pekade ut ett stort träd och sa till J att ett sånt skulle vi ha hemma på gården, eller hur? Kanske inte så stort, men ändå, ett träd. Han sa inte emot. Sedan gick vi in igen, för det var så himla satans kallt. Vi käkade lunch, soppa och bröd, och sedan kom mina föräldrar, och strax därefter kom våra vänner Rockstjärnorna från Barcelona. Fast de spelar inte rock då, mer pop och tecno, kanske det heter. Jag vet inte vad det heter... Och de bor inte i Barcelona längre, utan i Göteborg. Jaja. De kom i alla fall, några av våra närmaste vänner är de, fastän vi inte ses så ofta. Min väns mamma var med och hon och min mamma kunde prata om hur det var att ens barn äntligen flyttat hem, och jämföra sina spanska svärsöners kunskaper i svenska, och så vidare. Min vän och jag kramades och skrattade och spelade Master Mind med G. Hennes man och son gick ut för att lyssna på en orkester som spelade i regnet. 

Och till slut var klockan tre och vi kunde åka hem. Men G ville åka spårvagn och bröt nästan inte ihop när det verkade som om han inte skulle få det. Så G och M åkte till ändhållplatsen Varmfrontsgatan och J och jag irrade dit i bil. Sedan åkte vi hem och väl hemma gjorde jag mig ett litet fotbad i badkaret för jag var så fruktansvärt kall om fötterna, och sedan ner och laga mat, medan M, G och J var och handlade. Tomatsoppa och ugnspannkaka blev det, och J orkade med oss ännu en liten stund och stannade på middag. Jag kände mig som en stjärnkock. Och efter att mättnaden infunnit sig och njutet över mättnaden njutits, så gick jag ut på en mörk promenad. Allt för mina sextusen steg och applåd. 

Och sedan in, titta på killar som bygger underjordiska byggnader för hand i djungeln med G, värma Gs iskalla fötter, han som inte fått fotbad. Och sedan, sedan skulle han sova, men innan det hann jag prata en sväng med syrran. M la och jag fick läsa i min bokcirkelbok, eller om jag surfade bort tiden. Ja, det gjorde jag nog... Så tittade vi på Där ingen skulle tro att någon kunde bo, för det gick på TV när vi satte på den och det var så himla mysigt att titta på. Lugnt och fint och likt här, fast färre hus. Och sedan tittade vi på Rapport, och såg mamman som la ner sitt döda barn.

Sedan sova och så blev det söndag.

Och eftersom rubriken lovar att inlägget ska handla om helgen så blir det en redogörelse för söndagen också, jobbig jag är, va? 

Idag, söndag. Mindre blåsigt, mindre kallt, regnade först frampå kvällen. Mitt mission idag var att ta det lugnt och att plantera vårlökar. Jag har nämligen köpt vårlökar för nästan åttahundra spänn (föreningens, men ändå) och de behöver komma ner i jorden snart. Jag använde ett trick som jag lärt mig på instagram. Jag borrade hål i jorden för att sätta krokuslökarna. Det gick finemang. När det var dags för påskliljorna tog batteriet slut och det var dags för lunch, så jag gick in och laddade både batteriet och mig själv. Så bakade vi en kaka, G och jag, men mitt i kom Gs vän och ville leka så de gick ut med sina pappor och DÅ läste jag i min bokcirkelbok. Dörren av Magda Szabo. Bra faktiskt. Berättad i förstaperson (jagform) men handlar mest om en annan tant. Tror jag ska rekommendera den till mamma.

Sedan var det dags för fika. Chokladkakan blev superfin, eftersom jag bakat den i en fantastisk form som vi fick av tidigare nämnda Barcelonarockstjärnevännerna när vi gifte oss. God blev den också, kakan alltså, så vi satte i oss halva. Hoppla!

Efter kakan gick jag ut på promenad. Ringde min vän E i grannbyn. Hon låg på soffan och frös. Jag traskade runt och babblade. När jag kom hem hade jag gått mina steg med råge och gick ut och satte några fler lökar. Tio påskliljor, sedan blev det för mörkt och regnigt och jag gick in. Borrmaskinen blev lerig men jag torkade av den med blöt trasa, hoppas den håller för lite väta... Jag torkade den med hushållspapper sen, så ni vet. 

Och efter detta, middag. Nykokt spaghetti med köttfärssås från frysen. Det var gott. Underbart trick att inte ställa sig och laga värsta middagen på söndagskvällen, min tröttaste tid på veckan. Sedan satt jag några minuter och kollade på youtube med G, som suttit klistrad typ hela dagen förutom vid kakbak, läsläxeläsning och lek på gården då... Jag hängde en tvätt och sedan var det banne mig dags för kvällsfika och att lägga lillpojken. Ja, och det var den helgen det.  Berättad i 1500 ord. Tack för att ni läst, ni som läst. Och tack för att ni la tiden på något annat, ni som inte har läst allt. Hoppas att ni haft en fin helg, ni med, trots allt. 

Jag hoppas nästa vecka blir lite mer energifylld, och jo, det tror jag faktiskt att den blir. Tack och godnatt! 

Drömmen om ett träd

Som en urvriden liten trasa känner jag mig nu denna torsdagsmorgon såhär i början av september. Frustration och trötthet. Jag har gått med i min bostadsrättsförenings styrelse med hopp om att kunna påverka och gräva där jag står, men börjar inse att det kanske inte är helt rätt forum. Jag vet inte. Jag brinner. Kanske är min låga för stark, kanske är den för oväntad i ett litet radhusområde på Västkusten? Jag vill plantera fler vårlökar, och det kommer jag få. Jag vill plantera träd, men där möter jag motstånd. Träd har löv och löven faller till marken. Ingen kommer orka kratta löven som faller på asfalten och lekplatsens gummigolv. Det blir för jobbigt. Trädet kommer inte ha vuxit upp förrän om tio år ändå och då är ditt barn tonåring. Min tanke är mer att trädet kommer ge skugga och möjliggöra för barnen att leka på lekplatsen om tio år. Nej,. mitt barn kommer inte leka där när han är sjutton. Vi kommer kanske inte ens bo kvar då, men andra barn kommer leka där. De som är i 70-80-årsåldern nu kommer inte bo kvar, där kommer det flytta in barnfamiljer. Det är dessa barn jag tänker på. Försöker se det hela större än mig själv.

Så mitt i mitt skrivande ringer en kollega, som jag bett höra av sig till mig för pepp. Hon peppar mig. Hon är på min sida. Hon pratar om små små steg. Jag pratar om krokusar i den vintertrötta vårgräsmattan. Hon pratar om att jag borde kontakta kommunens hållbarhetsstrateg och få pepp och tips från henne. Kanske arrangera något litet evenemang? Gå via barnen... osv.

Nu ska jag lönearbeta. Och sedan ska jag beställa krokusar.

Två helger

De två sista helgerna i augusti har redan passerat. Min farmor har fyllt hundra år trots att hon varit död i femton år. Förra helgen, den första av de två sista i augusti, var en helg som gick i vårdande av Moder Jords tecken. Denna helgen, den sista av de två sista i augusti, gick i återhämtningens tecken - skulle man kunna säga om man skulle säga något om dem. Och nu skriver jag ju om dem så nu skriver jag så. 

ModerJordhelgen

Helgen skulle bli intensiv men bra, kände jag på mig. På lördag morgon begav vi oss med cykel till närmaste naturreservat och röjde sly. Berberis, björnbär, slånbär och rosor klipptes bort och eldades upp. Betesdjuren höll sig undan medan vi, ca tio personer från Naturskyddsföreningen, röjde med sekatör och röjsåg. G älskar verkligen att röja, och denna gång var vi med hela familjen. "Att röja är ett bra jobb" sa G. "Man kan röja med de man känner, de man inte känner och de man känner igen. De här känner jag igen." Bra sammanfattat! Fler borde vara med och röja, sa vi till varandra (som alltid) när vi cyklade därifrån. Fler ungdomar framförallt, ungdomar under 55 alltså. Vi får försöka dra med oss några nästa gång! Kanske annonsera bredare om att röjning är på gång? Det är faktiskt en väldigt trevlig aktivitet och man känner att man gör nytta. 

När vi kom hem från röjet duschade vi av oss eldröken och tog det lugnt och jag somnade till och med en stund i solen på baksidan, lyssnandes på mina grannars ryska eller ukrainska småprat med sina vänner. Så skönt att inte förstå något. 

På söndagen var det dags för gårdsloppis, som jag hade anordnat efter bästa förmåga. Eller anordnat och anordnat, det var mitt initiativ och grannarna hakade på och samlade ihop det de själva ville sälja. Vi var nog ungefär tio hushåll som sålde och det kom ca 50-75 personer skulle jag uppskatta. På morgonen öste regnet ner men det blev uppehåll och riktigt varmt och skönt redan vid lunch. Tur att vi planerat loppisen till två eftermiddagstimmar! Jag fick sålt en overall, en sulky, en tröja och ett par byxor, samt en hel del kaffe och kaka. Jag köpte en t-shirt, en vindjacka och en leksaksbil för sammanlagt ca 200kr. Det var en mycket lyckad dag och folk var peppade på att göra detta igen! Inspiration till att göra detta fick jag av Maria Soxbos bok Ställ om! Jag har inte läst ut den än men någonstans där i mitten står det något om att göra saker tillsammans med sina grannar eller i sitt grannskap och det kändes som om loppis var en bra första aktivitet. Förhoppningen är att vi kan hitta på mer gemesamma aktiviteter på gården för att stärka gemenskapskänslan och lära känna varandra lite mer. Det ska vara trevligt och roligt att bo på vår gård, vill jag!

Återhämtningshelgen

Under både torsdagen och fredagen kände jag mig trött. Det hade tagit ut sin rätt att börja jobba och samtidigt hetsläsa ut en bok om Clementine Churchill inför bokcirkeln i torsdags. Jag hann precis läsa den på de 15 dagar jag hade på mig! Den var oerhört intressant och faktatung. Hemskt att Clementine är någon jag aldrig hört talas om och inte ens visste hade funnits! Hon levde ett väldigt speciellt liv och gjorde många bra saker för folket i Storbritannien. Läs den gärna om ni har tid och ork!

På fredagen satt jag på jobbet och donade på och kände mig sömnig när plötsligt telefonen ringde. Det var M. Något dramatiskt hade hänt honom påväg till sitt eftermiddagspass och polis inväntades. Jag blev alldeles skakis, men det var ingen fara med varken M eller den kollega han hade åkt med (han åkte buss till sitt pass). Efter någon timma, när jag lugnat mig, hämtade jag G och vi åkte hem för att äta middag. Tack mig själv för att jag vid ett annat tillfälle lagat massor med köttfärssås som jag fryst in i treportioners-påsar! Efter middagen lovades G glass hos mormor och morfar och han lämnades av där. Jag åkte för att hämta M men han hade redan hunnit hem, tydligen, så jag styrde bilen hemåt och fick prata med min ganska upprivna man som förklarade i ganska kaosartad ordning allt som hänt och allt som skulle kunna ha hänt. Sedan åkte vi och hämtade G och han fick dra hela historien för mina föräldrar igen medan G och jag drog och köpte micropopcorn med smörsmak.

Lördagen gick åt till att återhämta oss från fredagen och jag läste i nya bokcirkelboken (Vänligheten av John Ajvide Lindqvist) och somnade så gott efter en liten stund.  Det ösregnade nästan hela dagen men jag tog mig ändå ut tre gånger. Cykeltur på förmiddagen med inbjudningar till 7-årskalas, och inhandling av lite pannkaksingredienser påvägen hem, promenad på eftermiddagen när det först inte regnade så mycket med ytterligare en inbjudan, och sedan in i skogen på en ny stig. Regnet tilltog och det visade sig att vi hamnat i en regnskog. Vi hittade en ny genväg och det kändes häftigt! Och sedan på kvällen gick jag ut själv en sväng och spanade in de höga flödena efter regnet.

Så igår söndag städade vi, bråkade med tvättmaskinen som levde sitt eget liv eftersom en plastpåse tydligen fastnat i nålfällan/pumpfiltret och lyckades till sist lista ut och lösa detta. Pjuh! Jag gick en ganska lång promenad och pratade i telefon med min vän M och sedan drog G och jag en sväng till mina föräldrar för att få födelsedagspresent, en väckarklocka, som idag har invigts. "Gå! Väck mig inte! Väckarklockan ska väcka mig!" sa G imorse när jag kollade läget och drog ifrån mörkläggningsgardinen i hans rum.

Kvällen avslutades igår med kyckling i currysås och grannen J på middag. Sedan lite utelek och tjöt med ytterligare en granne, för min och Gs del. M målade och bearbetade. Vi båda gick och la oss i tid och jag vaknade imorse med ont i halsen.

Så ja, det var de två sista helgerna i augusti det. Ganska bra helger ändå, om än väldigt olika!