Hur lever en gräsänka?

Ända sedan jag var liten har jag helt automatiskt tänkt på gräsänder när jag hört ordet gräsänka, och så plötsligt är jag en sådan själv. Denna sommar bestämde vi så att M och G skulle åka själva till farmor och farfar i Andalusien, utan mig. Jag kände inte för det helt enkelt. Kanske blev det lite mycket förra året. Kanske ville jag andas, både lagom sval luft och i livet. Våren har varit väldigt intensiv och en del av hösten också. Jag har behövt stötta upp en hel del i vardagen hemmavid samt lösa en mängd saker utanför hemmet. Efter ett sådant läsår behöver en mamma vila. 

Så, dagen innan midsommarafton satte sig G och M på ett klimatförstörande flygplan och begav sig söderut. Själv cyklade jag hem från jobbet och insåg att min lägenhet var tom och skulle så förbli i tre veckor framöver, tom sånär som på mig och fåglarna. 

Både lugn och aktivitetslusta infann sig på en gång. Jag åt middag på altanen och började röja det värsta, men fick aktivt säga till mig själv att jag faktiskt har tre veckor på mig att få ordning på torpet, allt behöver inte hända första kvällen. Jag satte en deg och gick och la mig. 

Dagen därpå vaknade jag ganska sent, trodde att klockan var åtta eller så, och förvånades enormt när jag såg att den hunnit bli 10.40 (!), medan jag sussat sött i sängen, oväckt av mitt barn som vid den tidpunkten redan var ute och gjorde Málaga osäkert tillsammans med sin far. 

Midsommarafton firade jag med mina föräldrar. Vi åt midsommarlunch ganska sent (eftersom jag behövde tid att baka ut degen, raka benen och få på mig min nya klänning), och sedan spelade vi Alfapet i trädgården i skuggan av en förvuxen buske. Jag förlorade, men vi hade himla roligt och hjälpte varandra mot slutet. På kvällskvisten gick jag en promenad över gruveberget med min vän E i grannbyn.

Så, hur lever en gräsänka som heter Tove under en treveckorsperiod på sommaren? Jo, jag lever gott, vill jag lova! Jag lever lugnt och skönt och med förvånansvärt bra ordning hemma. Ingen som demolerar soffan, men inte heller något fint, finurligt eller gosigt barn att ta hand om och lägga. Ingen kreativ, snygg och hjälpsam man att krama... lite tomt är det allt, särskilt på kvällskvisten när jag ska sova. Då längtar jag efter dem på riktigt! 

Det är intressant att observera sig själv under dessa gräsänkliga omständigheter, tycker jag. Jag cyklar exempelvis väldigt mycket. Jag äter väldigt lite kött och jag tittar en hel del mer på TV än jag gör i mitt vanliga familjeliv (då TV:n och för den delen soffan allt som oftast ockuperas av vår son). 

Jag har varit och klippt mig, jag har deltagit i en rolig aktivitet med Naturskyddsföreningen på Träbåtsfestivalen, jag har testat att paddla kajak i havet. Jag har badat en gång (med E i grannbyn m familj) och jag har umgåtts en hel del med samma E. Dessutom har jag orkat bjuda hem två kompisar på varsin trerätters middag! Det orkar jag verkligen inte i mitt vanliga liv. 

Jag har promenerat litegrann (inte så mycket) och mött två springande grävlingar, blivit livrädd, sprungit iväg, blivit eftersprungen av den ena grävlingen, stannat, skrikit och klappat händerna att den skulle Gå till sin kompis!!! och det gjorde den. Efter det blev jag rätt skakis, kan jag medge, och var tvungen att sätta mig på marken och prata med närmsta tant, även om jag redan hade syrran i lurarna. Men jo, det är nog så att grävlingarna är mer rädda för oss än vi för dem, som tanten sa, och de biter säkert en inte i benen bara sådär. Men jag blev så chockad, för jag har aldrig sett grävlingar förut och de sprang så himla fort! 

Jag har också jobbat på mitt jobb, vilket varit ganska vilsamt då jag inte haft så mycket att göra, men nu har jag semester! 

Ett projekt jag har igång är att jag ska städa på obskyra ställen. Projektet drog igång redan några dagar innan G och M åkt. Jag har hittills städat på följande ställen: skåpen ovanför kyl, frys och mikro, lådan under ugnen, G:s byrå med kläder, vattenlåset vid duschen (huvva vad oerhört äckligt det var där!),  och en del av en av garderoberna i hallen (både skodelen och delen med utflyktsgrejer (ryggsäckar, badhanddukar osv)). Jag har en del kvar på min lista, och vi får väl se om allt blir gjort innan de kommer hem (tror inte det), men sedan har vi en hemmavecka innan nästa äventyr och då kan jag också göra lite. Det känns bra att få rensa och torka ur, vika ihop och göra fint, åtminstone någon gång då och då. Imorgon ska jag satsa på att fira Burkbiennalen (som betyder att jag tar ut och organiserar alla matlådor), nu är det väldigt huller om buller i den avdelningen. 

Före

Efter

Sedan har jag vilat också. Sovit middag i soffan, tittat på TV på förmiddagen bara för att jag kan... sovit ganska länge men inte någon mer gång till efter klockan tio. 

Men ja, nu börjar jag bli redo för att de ska komma hem. Det är väl så också att man förhåller sig till den tid man vet att det är. Det har varit en skön och vilsam tid, men jag hade tyckt det var tråkigt att ha livet såhär alltid. Min familj, hur besvärliga och trötta vi än kan vara då och då, är väl värd att kämpa för! 

Privatekonomi och en mycket bra lördag

Idag har vi alla i familjen haft en riktigt bra dag! M var alldeles glad när han och G kom hem från Göteborg lagom till att potatismoset var färdigt och vi skulle äta middag. De hade varit en sväng på Stadsbiblioteket för att lämna tillbaka böcker och på Konstmuséet där de ritat av skulpturer. Under tiden hade jag varit hemma, donat på (plockat, hängt tvätt, städat fågelburen och lagat lunch) och även hunnit cykla till och från Skärhamn där även jag lämnat tillbaka en hög med böcker och samtidigt lånat fyra nya. Jag hade dessutom hunnit fika på en liten ö bakom Akvarellmuséet där jag trots ganska frisk vind hittat lä. Fikat bestod av medhavt te i termos och lite godis. Jag hade tänkt att kanske fika på ett riktigt fik men så kom jag på att det mest är dyrt och det var ju ändå fint väder... När jag suttit en stund i lä med denna glittrande utsikt...

...mulnade det på och vinden vände. När jag reste mig upp och vände mig för att gå såg det ut så här:

Jag fick lite bråttom hem, kan man säga. På vägen hem passerade jag dock mina föräldrars hus för att hitta verktyg för att laga två vägguttag hemma hos oss. Jag var tvungen att ringa pappa för att fråga var de var och han fick instruera mig lite medelst videosamtal. Sedan cyklade jag hem. Då hade jag varit iväg i tre timmar. 

Väl hemma försökte jag mig på att först skruva loss och sedan skruva fast ett vägguttag som lossnat lite halvt. Jag skruvade eventuellt i lite fel skruvar och jag fattade bara inte hur jag skulle lösa det som jag insåg var problemet, och som jag inte orkar redogöra för här (för jag vet inte hur jag ska formulera det i skrift och det är la inte ens intressant) så jag ringde pappa med videosamtal igen. Det är mycket svårt att visa med mobilen samtidigt som man behöver båda händerna för att göra det ens pappa i andra ändan säger, så det var en del "Nu ser jag inte", "Nu hör jag inte" och "Tove, lyssnar du?" från min pappas sida. Till slut såg situationen ut så här:

Då gav jag upp och la på med pappa och ringde min granne E, vars man är elektriker. Och jo, han var hemma, och jo jag kunde komma och hämta honom. Jag hade förvarnat honom om detta projekt redan igår och han hade sagt helt självmant att han kunde komma och hjälpa mig om jag behövde. Så det kändes ändå okej att be honom nu när krisläge uppstått. Han tog med sig sin lilla skruvmejselväska och följde direkt med mig. Han insåg snabbt vad som behövde göra och gjorde det. Jag kanske behöver förtydliga att jag hade stängt av strömmen samt dubbelkollat att ingen ström fanns i uttaget innan jag började skruva. Jag hade också tagit fram vår lilla batteridrivna bygglampa så att man skulle se vad man gjorde. Tack vare min duktiga grannes expertkunskaper lyckades vi (han) sätta fast två lösa vägguttag på bara några minuter. Fantastiskt! Och nu vet jag kanske eventuellt hur man gör, till nästa gång... 

Så ja, det har varit en mycket bra lördag måste jag säga. Både praktiska saker har löst sig och vi har alla fått vara ute i det ganska härliga vädret. 

Men, det var ju en annan sak jag ville skriva om, som rubriken kanske skvallrar om, nämligen investeringar. Vadan detta? tänker ni. Jo, det finns vissa ämnen som jag går igång på. Beredskap, miljön och privatekonomi är tre av dessa. Nu är det så att en av mina spanska svågrar delar intresset för privatekonomi och har gått några kurser i finansiell planering eller vad det nu kan heta. Han har utbildat sig till någon slags privatekonomisk rådgivare/utbildare på fritiden och har också börjat investera i spekulativt guld och aktier. Detta har jag vetat i flera år och med extremt ojämna och långa mellanrum har vi pratat om privatekonomi och hur man kan tänka. Själv har jag absolut ingen utbildning i det här förutom de goda råd jag fick med mig genom att lyssna på min mormor som var minst sagt väldigt ekonomiskt sinnad och genom det lilla man kanske fick till sig av hemkunskapen (ett ämne som inte finns i Spanien). 

Nu har min svåger blivit intervjuad i en youtubekanal som en man från hans by har. Jag vet faktiskt inte vad youtubekanalen har för ämne men jag tror det är ekonomi eller investeringar och liknande. Åtminstone är det detta som min svåger pratar om. I en timma sitter han och svarar på frågor om hur han själv tjänat och tjänar pengar, utan att nämna några exakta summor. Men han pratar också om att lära sig förstå sin egna ekonomiska situation och han påstår att många tycker det är extremt jobbigt att titta på sina egna konton och bena ut vad man har för inkomster och utgifter och vad man kan göra för att förbättra sin ekonomi. Han pratar om att en väg är att utbilda sig så man kan skaffa ett bättre jobb. Han pratar om att säkra upp familjen. Han pratar om att när man tjänar mer så spenderar man mer. Och jag kan bara hålla med. 

Han önskade att vi i familjen dvs hans bröder och deras fruar skulle titta på intervjun och kommentera den. Bröderna började. Jag såg en halvtimma ena dagen och en halvtimma nästa och tog anteckningar för att minnas allt jag ville kommentera på. Sedan spelade jag in ganska många korta röstmeddelanden där jag kommenterade det mesta av det han sagt. Idag tackade han så mycket för mina reflektioner och jag började spela in meddelanden bara till honom där jag satt på mitt gratiscafé på ön bakom muséet, innan vinden vände. 

Jag pratar om att jag inte vill vara någon kapitalist. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att tjäna mycket pengar, och aktier känns både för komplicerat och för riskabelt för mig. Samtidigt har jag ett pyttelitet ISK-konto, men jag har inte ens koll på det... Mitt sätt att se på ekonomi är att god ekonomi är när man lever inom sina begränsningar. Man har alltså råd med bostad, transportmedel för vardagliga transporter (cykel, busskort eller kanske en bil), mat, betala sina räkningar, kanske köpa lite kläder ibland om man verkligen behöver det, småutgifter (t ex garn, böcker, fika på café någon gång, äta ute någon gång, te och choklad) och någon slags semester utan att behöva ta konsumtionslån (här räknar jag inte in CSN-lån eller bolån). För en riktigt stabil ekonomi ska man också ha utrymme att spara något varje månad, tycker jag. Och ja, jag kan nog ändå säga att jag levt inom mina begränsningar under hela mitt vuxna liv.

Första tiden efter studenten bodde jag i en spansk studentstad och levde både på CSN-bidrag och på 4000 kr i månaden som jag tog från ett arv jag ganska nyss fått efter min mycket ekonomiskt sinnade mormor. Det räckte. Jag minns att jag gick en kurs i spanska som  kostade ca 100 euro i veckan (som jag har för mig betalades i en klumpsumma) samt betalade ett boende jag hyrde genom samma skola för 250 euro i månaden. Det var ett rum i en lägenhet jag delade med andra elever på samma skola. Hyran och matkostnaderna täcktes då av dessa 4000. Detta var en investering. Min första riktiga investering. Den går inte att mäta i pengar men detta år i Spanien gav mig helt klart fördelar när jag väl läste spanska på universitetet i Sverige, och när jag fick jobb som lärare i spanska. Det hjälpte mig också under mitt år i Almonte att redan kunna spanska. Hur skulle jag annars ha lärt känna M?

Efter detta levde jag på mina föräldrar i ett år samtidigt som jag tog CSN-bidrag. Sedan flyttade jag till Umeå och tog full CSN-lån och bidrag, dvs ca 9000 kr i månaden och hade en hyra på ca 2000 kr. Jag hade inget extrajobb. Det känns nästan konstigt nu, men jag tror det var väldigt bra att jag gjorde så, att jag fick det lugnet. Det behövde jag.

Sedan bodde jag i Almonte i ett år och fick bidrag från EU. Det låg på ungefär samma nivå som CSN, vilket kändes lyxigt eftersom jag förstod att ganska många i byn tjänade mindre än 900 euro i månaden, och jag jobbade bara 15 timmar i veckan eller vad det var.

Dessa pengar brände jag dock och något år efter det att jag kommit hem till Umeå igen visade det sig att jag fick en termin när jag inte kunde läsa någon kurs, eftersom jag var tvungen att vänta ett år på att den kurs jag skulle gå skulle ges. Först bröt jag ihop totalt, sedan skrev jag upp mig som springvikarie både hos kommunens för-, grund- och gymnasieskolor och på Waldorf. Jag tjänade pyttelite pengar. Vissa månader blev det kanske 5000 efter skatt. Samtidigt bodde jag i en studentlägenhet med två rum och hyrde ut det ena rummet till min ninjavän A, som jag hittat via en Blocketannons. I början hade M bott med mig men eftersom han verkligen inte hade någon ekonomisk plan (eller pengar efter flera arbetslösa år i Spanien) och det tog tid att få börja SFI så flyttade han hem till Spanien igen för att ta busskort. 

Under denna mycket knapra period i mitt liv, som samtidigt var rejält danande, skrev jag upp alla utgifter jag hade varje dag i olika kategorier i en pytteliten bok. Kategorierna var ungefär: mat i mataffär, mat ute... och om jag nu köpt något, vilket jag inte gjorde så ofta. Eftersom jag visste att jag skulle skriva upp varenda utgift när jag kom hem så var jag extra snål mot mig själv. Sedan summerade jag detta vecka för vecka och kunde snart konstatera att det var snordyrt att fika ute, så då slutade jag nästan helt med det. Och fikade jag ändå på stan såg jag till att köpa en matig baguette hellre än en kaka och så fick det räknas som lunch.

Sedan levde jag på 75% av CSN ett tag, mest för att det faktiskt räckte, och sedan började jag till slut få lite mer fasta jobb efter examen (liite längre vikariat) och drygt två år efter examen fick jag kontinuerligt jobb där jag jobbar nu och fick då äntligen en mer stabil månadsinkomst. Och ja, ju mer man tjänar desto mer gör man av med. Man kan bara titta på boendekostnaden här som exempel. Min studentlägenhet fick vi flytta ifrån i samband med att jag fick jobbet som jag har nu och då minns jag att vår hyra skulle öka med nästan 2000 kr. Det kändes väldigt mycket då. M hade fortfarande inte jobb, men hade flyttat till mig igen. Han läste på komvux men var inte berättigad till CSN. Lägenheten var 50 kvadrat och låg så himla fint vid skogen och sjön. 

Sedan flyttade vi ju till Klädesholmen och dubblade vår boendekostnad mot finlägenheten i Umeå. Men då hade båda jobb med månadslön. Vår boendekostnad nu är nog några få tusen dyrare än på Klädesholmen och lägenheten har dessutom kostat en slant att köpa (inkl lån), men det är vårt boende och det är det värt!

Så ja, jag har gjort några fina investeringar genom livet, om än inte i spekulativt guld eller aktier. Det är åren i Spanien med allt jag lärde mig där, åren på universitetet, fina tågresor genom Europa och även den här lägenheten som vi bor i nu, som vi lyckats amortera ner ganska bra mycket tack vare att M sålde sin lägenhet efter det att vi köpte (dvs vi hade mindre kapital när vi köpte och kunde därför inte köpa en villa för 4 miljoner). Vår ekonomi är god så till vida att vi kan spara både på ett gemensamt konto, ett bilkonto samt två konton till vår son varje månad samt på två egna konton. Vi sätter inga hutlösa summor på alla dessa konton men det blir ändå något varje månad och detta något växer ju med tiden, även om räntan återigen är nära noll. Kanske borde jag öppna sparkonto på en bank som verkligen har ränta. Jag vet inte. Men aktier, nej, det ger jag mig inte in på. Jag vill veta att de pengar jag har, de har jag, de kan inte försvinna på grund av marknaden eller något annat abstrakt.

Är detta ens intressant? Vill ni veta mer om hur vi organiserar vår ekonomi? Alla (par) verkar göra olika men jag tycker vårt system är himla bra och det funkar fint för oss. Eller vill ni kanske se min mormors kassabok från när min mamma var bebis? Jag har den här i bokhyllan!

Uppifrån och ner

Jag virkar en tröja uppifrån och ner till min man M. Den är grön med två roströda ränder. Jag skriver oftast inlägg uppifrån och ner, ibland med en mer tydlig tanke än annars. Idag har jag många tankar överallt så jag tänker att jag skriver uppifrån och ner så ser vi la vad det blir. Antagligen långt. Jag är ju inte så bra på att hålla det kort som ni vet.

Det är fortfarande någon slags vinter. Plusgrader dock sedan någon dag tillbaka. Snön är blöt och smälter. Förhoppningsvis var detta säsongens sista. I så fall kan man så sedan. Blomfrön ska jag så. Det brukar jag göra. Jag har några jag tagit själv. Rosenskära och praktvädd och luktärt. Kanske köper jag sommarrudbeckia rustic dwarf igen. De är lätta och pålitliga och blommar ganska länge och sent på säsongen. Potatislandet ska nog få bli bönland i år. Det behöver något annat. Potatisarna i fjol blev så pyttiga. Jag ska läsa i min tjocka trädgårdsbok om smart växtföljd först men blir det bönor så kanske det blir bondbönor och rosenbönor med ringblommor inemellan. Ringblommefrön har jag, fast de är flera år gamla. Rosenbönor vet jag ingenting om men namnet låter ju fint. Andra förslag på något jag kan så i ett tre år gammalt potatisland?

Växthuset ska också göras iordning. Jag förespråkar hårdplast på taket men pappa pratar om byggplast eller vad det heter. Han har äntligen förstått att armerad presenning är en dålig idé sedan hans kloka snickarvän från Danmark sagt det. Den höll i en och en halv sommar och sedan hamnade det små plastfyrkanter precis överallt. (Vad var det jag sa kombinerat med mikroplast-moment). 

Fast egentligen tänker jag inte alls så mycket på odling nu. Men jag började tänka på det nu när jag skrev om vädret. Men ja, på tal om odling så pratade G och jag nu precis under kvällsfikat om vad han tycker om att göra som inte innefattar skärm. Vi kom på säkert tio saker som jag skrev upp på två postits och satte upp på väggen. Så och plantera var en aktivitet. Andra aktiviteter var baka, bada, spela spel, åka på utflykt, leka med spårvagnen, lyssna på musik med mobilen (som sänder musiken till högtalaren) i annat rum... Ja, han gillar faktiskt att göra många saker som inte handlar om en skärm. 

Häromdagen pratade jag med en annan mamma med barn i Gs klass och hon sa att hennes barn är så skärmberoende att de inte vill göra något annat. De vill inte gå ut eller leka eller nåt. Jag är inte säker på att de tittar på mer skärm än G men antagligen gör de väl det. De har egna mobiler sedan jullovet i ettan. Min son kommer antagligen få en mobil när han fyller tio i slutet av sommaren. Då kommer han precis ha börjat i fyran. Hoppas det blir lagom. Hoppas man kan begränsa hans telefon på något sätt så han inte laddar ner massa skit (tiktok osv), och kanske inte kan använda den hur mycket som helst eller vilka tider som helst. Kan man det eller? Snälla, guida mig någon! (Vi snackar alltså android här)

Och när vi ändå snackar teknik kan vi väl ta en släng AI också. Jag hatar AI på många sätt men har väl lite smått börjat bli pyttelite vän med Microsofts Copilot. Idag hjälpte den mig t ex att transkribera en bild. Det var en bild en kollega tagit av en fysisk lärobok (ett utdrag ur Odysséen) och så lät jag copilot förvandla detta till datorskriven text som jag kunde klippa och klistra med. Sedan var jag dock tvungen att läsa igenom och ja, den hade gjort en hel del fel och fabulerat ganska mycket, Men det gick ändå mycket snabbare än om jag skrivit av hela själv. Mycket, mycket snabbare. Men, ändå. AI tror jag inte är bra. Jag tror det kommer orsaka en del av samhällets fördärv. Läs bara vad Ellen skrivit om varför hon är emot AI och betänk att jag är lärare på distans och läser och  bedömer en hel del elevtexter dag ut och dag in (och har gjort det i ca 10 år innan AI kom) så kanske ni förstår min avoga inställning. Lite stött och irriterad blev jag därför när min chef, precis efter att jag läst Ellens kloka ord, lovordade copilot och tyckte att den skulle hjälpa mig skriva säljtexter. Nej men nej. Ta inte ifrån mig det roligaste på jobbet tack, señor Robot! 🤖

Och när vi ändå är inne på det tekniska och det elektriska så måste jag berätta att strömmen gick igår. Plötsligen när G och jag precis ätit middag och tagit fram två semlebullar ur frysen och skulle sätta oss och göra dagens läxor bara fjum så försvann elen och det blev nästan becksvart. Nästan för det var inte helt helt mörkt på himlen än, fastän klockan var 18. 

- Vad hände? sa G. 

- Strömmen gick, förklarade jag. 

Och helt lugnt tände vi ett stearinljus och sedan hämtade jag vår bästa nödlampa, som G fick hjälpa mig att tända för jag hittade inte knappen... (Den är så bra för den lyser så starkt att hela vårt lilla kök får någorlunda ljus och för att den går att hänga upp och också sätta upp med magnet på kylen, vilket vi gjorde. Sedan klarade den bara av att lysa i två timmar, eventuellt var den inte fulladdad när vi började använda den, men ändå.) Och så gjorde vi läxorna i skenet av nödlampan och några stearinljus. En gammal fotogenlampa letades fram och dammades av också. Vår stormlampa behöver byta veke (tror jag) och det har jag inte tagit tag i än, men den andra fotogenlampan har en lång fin veke men den var helt torr eftersom den inte använts på många år. Som tur var hade vi lite lampolja i en flaska som jag kunde hälla upp och efter ungefär tio minuter hade veken sugit upp tillräckligt att den gick att tända. En hel del värme alstrar den också, vilket är ett plus ifall strömmen skulle vara borta länge. 

Ett annat plus var att jag dagen innan detta strömavbrott, som faktiskt varade i två och en halv timma, hade gått MSBs lilla webbutbildning Sju dagar på uppmaning av en kollega. Den tar 10-15 minuter att genomföra och det var faktiskt bra att ha gjort det, även om vi redan preppat ganska mycket med stormkök, vatten, tändstickor osv. Jag läste också Din krislåda på samma sida och kunde konstatera att vi löst det mesta men saknar t ex vattenreningstabletter och full koll på vilken frekvens SR P4 sänds. Detta tog jag dock reda på igår och märkte ut på radion vi har hemma. Denna lilla radio (som jag fick när jag fyllde 39 år) hade vi också stor användning av igår när G fick tråkigt eftersom TV:n var av och han inte fick låna min mobil (jag ville inte slösa mobilbatteri på ett fyrverkerispel liksom). Lyssna på radio, sa jag, och han tog den och gick till vardagsrummet, la nödlampan i trappan så den belyste discokulan på ett snyggt sätt och sedan lyssnade han på någon musikradiokanal. Efter en stund gav jag honom vårt lilla Nintendo Game and Watch som fungerar helt utan internet och så låg han under en filt och spelade Super Mario och lyssnade på radio. Ganska mysigt ändå.

Själv tyckte jag det var nästan skönt med strömavbrott. Det blev så tyst (innan radion sattes på alltså), och mörkt och lugnt. Tur bara att vi fått i oss middag. Tur också att M hittade tortillabröd när han kom hem som han kunde äta. En måltid är inte komplett utan bröd för en spanjor nämligen, och han hade inte tålamod att vänta på att några frysta frallor skulle tina. 

Jag hade faktiskt också precis hunnit koka mitt kvällste och kunde spara det kokade vattnet som inte använts till te i två termosar. När jag mätte temperaturen i dem nu drygt 24h senare kunde jag se att vattnet i den ena var 50 grader, i den andra något lägre. Ändå bra!

Idag har jag fortsatt preppa lite, inspirerad av avbrottet igår. Jag har köpt 30 stearinljus och 1,5 kg ekologiska havregryn samt några småpaket tändstickor. Sedan har jag också märkt upp lite mer i vårt krisförråd så det ska vara lätt att hitta t ex tändstickorna. Igår när strömmen väl kom tillbaka vid halv nio laddade jag också nödlampan och så skrev jag upp i kalendern lite här och var att vi behöver ladda såväl nödlampan som powerbanken några gånger under året. 

Jag tänker dock att en sak vi verkligen saknar är någonting som kan skapa el, inte bara lagra el. Jag tror att en liten solcell hade varit det bästa, kanske i kombination med ett pyttelitet vindkraftverk. Finns det? För blir det ett långvarigt strömavbrott kommer ju powerbanken och andra batterier ladda ur och ta slut till slut, och då är det ju toppen om man också kan producera lite el. Jag får kolla på det. Tipsa mig gärna om ni har någon idé kring detta!

Så, hur gick det med semlorna då, undrar väl ni? Jo tack, väldigt bra! När G gjort klart sina läxor gröpte vi ur varsin halvtinad semlebulle och fyllde med riven mandelmassa blandat med inkrom och lite grädde plus vispgrädde och lock och florsocker uppepå. Sedan kalasade vi detta i stearinljusens milda sken, till tystnaden från en avstängd värmepanna. 

Lite stressad 40 dagar in

Strandtrift i hemliga viken 10 maj 2025

Fyrtio dagar, es una cuarantena, är karantän. Nej, vi sitter inte i karantän! Men fyrtio dagar av året har det gått minsann! Och plötsligt i duschen imorse tänkte jag att fyller inte min ninja och fd kombo A år snart? Eller jo, för sjutton! Idag fyller hon år! På vår plusdag. Så innan jag hunnit torka mig ordentligt fick jag iväg ett grattis-sms med en fin bild från hemliga viken, på en blommande strandtrift (se ovan). 

Det är sportlov och jag ger mig själv en halvtimmas sovmorgon. G har varit på fritids igår och idag men kommer vara hemma med M resten av veckan, eftersom han (M) är sjukskriven i några veckor efter ett medicinskt ingrepp. Hans mamma hör av sig både till mig och till honom varje dag och frågar hur han mår. Hon ber mig hålla koll på honom och vakta honom som om han vore min son. Han mår bra, men ska inte jobba. Och det är ganska skönt faktiskt. Vi har hunnit börja titta på en serie ihop, den tunga Jag for ner till bror. Den känns självbiografisk, men det kan den väl inte vara? 

Igår såg vi avsnitt två och jag identifierade mig med hur hon kämpar. Nu bor inte jag med en alkoholist överhuvudtaget och M har tusen gånger mer rullning på sitt liv än vad Bror i serien har, men jag känner ändå igen detta kämpande. Att behöva ta tag i saker och få saker gjorda och att dra den andra personen, helt enkelt att vara den drivande. Så kan jag känna ibland, även om ibland är en underdrift. Nu fungerar ju Ms och min vardag också tusen gånger bättre, vi har tusen gånger bättre ordning hemma och vi båda mår också väldigt väldigt mycket bättre än dem, så det är inte det jag identifierar mig med utan just den här energin som man får av att se att allt inte är riktigt som man trivs med att det är och att man då bara gör. River runt, få saker gjorda, torkar av ytor, tvättar en tvätt... med en viss energi. Någon mer som känner igen sig i just det, kanske?

Sedan sov jag, och det ganska oroligt. Vaknade väl vid tvåtiden och var genomsvettig, hade för mycket på mig (långärmat nattlinne, duntäcke och filt!) och fick byta nattlinne och ta bort filten. Sedan drömde jag konstiga stressdrömmar. Men till slut var det ju morgon och idag har jag ändå känt mig pigg. Pigg men något stressad. 

Imorse skulle vi alla åka med bilen på morgonen. G och jag till fritids och M till vårdcentralen för att lägga om sitt sår efter ingreppet. Som tur var behövde G och jag inte passa någon tid mer än ungefärligt, och jag kunde inte bestämma mig för om jag ville att M skulle köra ner mig till jobbet påväg till vårdcentralen eller ej. Så jag sa i sista sekund att jag går. Jag behöver gå av mig, jag är stressad. Verdad, du verkar stressad! sa han på spanska. Men inte vet jag om det var bättre. Jag kom på när jag lämnat G att jag behövde köpa te. Jag måste ha te. Jag dricker kanske fem till sju koppar te per dag på jobbet. Friggs Rabarber och mynta. Jag hinkar i mig, som ni förstår. Och jag hade bara någon enstaka påse kvar. Så två sådana paket och ett paket Kvällsro av samma märke. Varje kväll behöver jag en kopp kvällsro. Minst en kopp alltså, i storlek balja. Så gick jag med dessa och en liten virkning i en tygpåse till jobbet. Det var lite moddigt på gångbanan men det gick bra. Det var ljust. Jag försökte andas och tänka att det gör ingenting om jag kommer lite sent till mötet klockan nio, vilket jag gjorde.

Så jobbade jag på jobbet och kunde konstatera att jag gillar faktiskt den arbetssituation jag har precis just nu, alltså den arbetsbelastning jag har just nu. Ganska lite på elevsidan och ganska mycket på skrivsidan. Jag jobbar officiellt 50% med att skriva och 50% med elever men detta varierar beroende på om det finns något att skriva eller ej. Just nu finns det några viktiga texter att få ihop och vår deadline är på torsdag. Och vi är snart i hamn, så jag känner mig inte särskilt stressad egentligen men det finns ändå en viss press vilket bara är bra och ökar min effektivitet. Ändå hinner jag gå ut och ge koltrastarna och kråkorna oljeindränkta havregryn flera gånger per dag.

Och sedan gick jag hem. Promenerade alltså. Idag genom skogen. Det var välgörande. En bit lyssnade jag på Vetenskapsradion: Klotet om återställande av vattendrag, men sista biten gick jag faktiskt i tystnad. Det behöver man också. Jag tror inte det är bra att ha denna ständiga underhållning, ändå har jag det.

Så kom jag hem och åt ostpaj från min vän E i grannbyns mans femtioårsfest. De hade fått massor av mat över så de ville ge till oss. Jag tog tacksamt emot, matglad som jag är! 

Men redan när jag kom över tröskeln sa jag till G att när jag ätit ska vi göra lite olika saker. Så gjorde jag en lapp:

Vi skulle alltså göra tre saker, men för varje sak/steg fick han välja en av två saker. Två anledningar hade jag till dessa aktiviteter: 1) Skärmfri tid, 2) Finmotoriska övningar. Fröken har nämligen sagt att han behöver träna sin finmotorik. Han behöver också träna på att skriva med stora och små bokstäver på rätt sätt. Därav aktivitet 1 (skriva brev). 

Så visst, vi skrev brevet och sedan gick vi ut med brevet till brevlådan. Väl där träffade vi en dansk mamma och två danska barn som jag såklart började prata med medan G höll ett längre och längre avstånd, tills jag sa att nu får vi gå hitåt, här finns en lekplats. Och barnen skrek av glädje och mamman följde med mig. Så stod vi och övade oss i skandinavisk språkförståelse och jag använde ord som ferie och bestemor. De kom från Köpenhamn, och jag berättade givetvis (det första jag gjorde) att vi varit på ferie i Danmark. Sedan fick jag ge henne mina bästa tips på saker att göra i närområdet (pulkabacke på Klädesholmen var tipset hon fastnade för mest). 

Sedan fortsatte vi med vår skärmfria plan. G öppnade paketet och det var en massa färgprover i det. Vi gick upp till M som låg och vilade och försökte se vilka färger vi gillade mest. Just nu står det mellan 70 Sun room och 69 Sketch for summer från Klint eller Dazzling Grasse från Nordsjö. Vi ska sova på saken några nätter och sedan tänker jag mig att vi ska ner till den lokala färgaffären och låta den trevliga kvinnan som jobbar där blanda till något passande. Det är himla svårt faktiskt! Man vill ju inte köpa fel! (Detta är alltså färg till vårt sovrumsprojekt, där målet är "varm bohem"). Frågan är la bara hur varm denna bohem ska vara för att det inte ska kännas för mörkt, för dassigt eller för hysteriskt. En lugn varm gul färg vill jag åt, som matchar med matta och gardiner. Jag ska jämföra i dagsljus också. Jag tror det är lättare att se då. Eller?

Efter färgprovskollen spelade G och jag spel nästan utan att fuska (Jakten på den försvunna diamanten) och sedan hade G gympa medan jag pratade mer om färgerna med M. 

När det precis var dags att fixa kvällsfika åt G upptäckte jag en deg i kylskåpet som jag hade satt imorse! En arbetstidsjäst deg, alltså. Den hade stått i 12 timmar lite drygt. Stresspåslag direkt! M och jag beslutade på stående fot (dvs jag stod upp, han låg fortfarande i sin säng och vilade efter sitt ingrepp) att jag skulle baka ut brödet och han lägga G. Nu är sista plåten i ugnen. Antagligen blir det extra gott nu när det har jäst så länge, eller vad tror ni? 

Jag läser både hos Helga och hos Maria om hur det går med deras nyårslöften respektive målsättningar och funderar över mina egna förhoppningar för 2026 och hur det går med dem. Skillnaden mellan löften, målsättningar och förhoppningar är kanske att förhoppningar inte behöver vara något man själv ska uppnå eller som man själv kan styra över. Vissa saker är det, andra inte, inser jag när jag tittar på min lista. Men visst! Vi tar en liten uppdatering:

Måla om i sovrummet: Ja, lite i taget tar vi tag i det. Vi tittade ju på färgprover idag. Jag tror jag ska göra en detaljerad plan steg för steg och sedan försöka få till att vi genomför planen gemensamt.

Åka norrut i sommar + hyra sommarstuga/besöka min gamla: Än är det inte sommar, men jag har börjat tänka på möjliga rutter lite löst och ska också prata med min syrra om fjällen. 

Inte gå på begravning: Än har inget sådant inträffat och jag håller tummarna för att det fortsätter så länge, länge till, minst hela året!

Utveckla relationen: Ja, vi har inte gått på några lunchpromenader än men vi har gjort andra små saker åt rätt håll tycker jag.

Lättare för G i skolan: Ja, lite lättare går det faktiskt sedan jag tipsade honom om att säga Ja! när fröken vill hjälpa honom (istället för nej, som han sa innan jullovet och alldeles i början på denna termin).

Begränsa Gs skärmtid: Ja, jag jobbar just nu med att skriva upp all hans skärmtid åtminstone på helgen så gott jag orkar, vilket motiverar mig till att begränsa den. Jag har insett att det bästa sättet att begränsa skärmtiden är att gå ut tillsammans, eller åka iväg någonstans. Ett annat bra sätt är att göra som jag gjorde idag, dvs ordna ett litet schema med aktiviteter som G kan välja på, eller helt enkelt säga att efter middagen har vi skärmfri tid då ska vi lägga pärlplattor tillsammans (vilket vi gjorde igår).

Dansa Lindy hop: Det går väldigt trögt på denna punkt. Jag har kontakt med en kvinna som bor på samma ö som jag och som kan undervisa i Lindy hop men hon och jag har inte lyckats få till att träffas i riktiga livet än, och då har vi ändå haft kontakt i två månader. Men ja, hoppet lever. Jag känner mig lite stressad över detta, men egentligen är det ingenting jag behöver stressa upp mig över. Det finns ingen deadline liksom. Får vi till att träffas en gång och sedan boka upp tre danstillfällen innan sommaren så får jag vara mer än nöjd. Frågan är om ens det är realistiskt. Jag har i alla fall landat i att jag inte kommer erbjuda mig att undervisa, utan i så fall bara att styra upp med lokal och tid och marknadsföring av eventen. Detta beslut har jag tagit utifrån att jag varken kommer hinna eller orka planera någon undervisning med henne, än lyckas synka mig att träffa henne så många gånger. Det hade nog varit lättare om vi bott i samma by och känt varandra sedan innan, men så är det inte. Det som stressar mig är att det känns osäkert och att jag inte vet hur det kommer bli. Någon som har bra input här? (Vi har verkligen försökt boka in en träff men jag blev sjuk, hennes mamma var sjuk och nu är hon förkyld... plus allt annat med jul, jobb, familj osv.)

Världsläget: Nej, jag vet inte om det är så mycket bättre. I Ukraina fryser de. I Gaza vet jag inte, men det är vapenvila där nu kanske? Klimatet bryr sig folk fortfarande inte tillräckligt om, och valet ja, det är länge kvar till det än... 

För att inte avsluta helt i moll måste jag berätta att just nu i alla fall läser en väldigt trevlig bok som heter Naturen vi ärvde från tyst vår till het sommar av Henrik Ekman. Ja, det är han som pratar i naturfilmerna på svtplay. Den går igenom miljöfrågans utveckling i främst Sverige från 1960-talet till 2010-talet. Mycket intressant och personligt och fint skriven är den också!

Hur har ni det så här fyrtio dagar in på det halvnya året? Ge mig gärna en glimt!

Min fredagsmorgon

Efter det att jag gjort en halv arbetsdag hemma, som min mamma brukar säga, med att duscha, äta frukost och göra oss i ordning för jobb och skola lämnade jag G i tid till veckans sista skoldag. När jag lämnat in honom vid kapprumsdörren såg jag Gs väns pappa, som jag tror är påväg att separera (han som fick en high five en annan gång) och sa:

- Jaså här går du gamle man! (jag tyckte mig se att hans skägg börjat gråna) Hur går det för er? Går det framåt eller bakåt?

- Det står nog mest still, sa han. 

Så började vi prata om livet och bostadsmarknaden här på vår ö, Sveriges sjunde största. Att det är så svinigt dyrt med  villor, att det står så många hus tomma 49 veckor om året, att det dessutom är husen med bäst utsikt som är tomma mest! Kunde inte vi få bo i dem? Vi som bor här året om? Jag babblade på om hur svårt det varit för oss, mest för att visa att jag förstod att det är svårt för honom, eftersom det var där han sa att de var nu i processen: han behöver hitta ett nytt boende. 

Så kom en annan pappa till en annan klasskompis till G. Flickan som har så svårt att bli lämnad. Det hade varit en kamp, sa han. Och vi bytte några ord om barns känslor och hur mycket vi kämpar alla tre. Sedan skulle första pappan dra och vi önskade varandra en bra dag och jag sa att nu har vi gjort en halv arbetsdag, nu får vi softa på jobbet och sedan är det helg och då får vi jobba på ordentligt med familjen igen och sedan får vi vila på jobbet på måndag. Båda två skrattade. Två män som pratade om barns känslor och sedan skrattade. Det får ändå ses som en vinst! 

Men jag stannade och pratade med den andra pappan när den första gasat iväg i sin röda skåpbil. Han berättade hur veckan varit (minst sagt tuff) med alla känslor utanpå inför en ovanlig fredag med kalas och åka buss själv med kompisar och allt vad det var. Jag berättade att min son dagen innan när vi åt middag helt lugnt och fridfullt plötsligt brutit ihop totalt över att vi inte ska åka på någon resa på sportlovet. Han blev så arg och ledsen att han sprang från bordet och kastade sig gråtandes på soffan. Jag berättade hur jag fått trösta honom. Han sa att hans dotter reagerat på samma sätt men på att de ska åka iväg. Det är svårt att göra dem nöjda, de små liven... Och de måste lära sig att ibland blir det inte som man själv vill, och ibland blir man besviken. Sedan handlar väl allt om hur man hanterar det och möter barnen i det, antar jag.

Så tog vi farväl och önskade varandra en bra dag och jag traskade över kullen till min bil, men jag körde inte till jobbet, nej, det var en tredje pappa jag behövde prata med lite. En död.

Så jag körde till kyrkogården och gick in med ett ljus och mina långa tändstickor. Bort till graven. Mindes hur fruktansvärt brutalt det varit första gången jag var där, när graven grävdes. 

Graven var än mer dekorerad denna gången, mot sist jag var där. Det låg några kransar och fler småsaker så som en not i guld, två elektriska ljus varav en hade hans bands klistermärke klistrat på sig. Tatueringen, Picassos fredsduva, inristad i stenen. Två ordentliga lyktor hade familjen ordnat. Så bra. Då blåser inte ljusen ut lika lätt och blir inte blöta om det regnar. Jag satte mitt ljus i en lykta, tände det och gjorde lite fint, tog bort några halvätna och helfrusna tulpaner, någon etikett... och där bland kransarna låg ett något trasigt papper.  Vad är det? Ska jag slänga det också kanske? hann jag tänka innan jag vecklade ut det. GRATTIS PÅ FARS DAG stod det skrivet med något barnsliga bokstäver. Svart beständig tusch. Och då grät jag. Bröt ihop helt. Din son ska inte behöva göra ett farsdagskort till en död pappa, men nu behövde han det. Det är inte ditt fel men det är ändå fel. Fina du, varför dog du? En så onödig och fruktansvärd olycka. 

Farsdagshälsningen fick ligga kvar såklart. Jag vek ihop det och gömde det bland kransarna.  

Att jag gick till graven just igår handlade lite om att jag häromdagen lyssnade på en föreläsning om psykisk livräddning (PLR) som Suicidprevention i Väst anordnade digitalt. Himla bra! Jag fick veta att suiciden minskat rejält sedan psykofarmaka började användas i Sverige men att utvecklingen sedan tyvärr stagnerat. Nu är det ca 1500 personer per år som tar sitt liv i Sverige och så har det sett ut i flera år. Hon pratade också om att det är så otroligt många som har allvarliga tankar på att ta sitt liv att hur mycket vi än bygger ut psykvården så kommer psykvården aldrig kunna hantera denna mängd. Vi behöver därför förstå att förhindra suicid är hela samhällets ansvar. Hon berättade också om olika fördomar om suicid som vuxenvärlden, men inte ungdomar på samma sätt, har. En av dessa fördomar har jag själv haft och aktivt tänkt att det stämmer när det gällde min vän. Men då har jag haft fel. Min fördom var att det inte går att hindra någon som har bestämt sig. Jag har nämligen tänkt att vi inte hade kunnat göra något för honom sista dagen, men det hade vi! Fruktansvärt. Å andra sidan visste  vi inte alls att han var suicidal. Vi visste att han mådde sämre men inte hur sämre. Han pratade om att avsluta sitt liv, men inte med oss, sin sista dag. Vi träffade honom inte alls den dagen. Tyvärr kände jag mig rädd för honom den dagen, och det hade sina skäl. Men ja... samtidigt ångrar jag att jag inte uppmanade M att gå dit och kolla läget. Men jag vågade inte. Och det är inte säkert att M fattat vad han borde göra ändå. Så vad borde man göra? Jo! Enligt föreläsningen borde man ringa 112 om det är akut. Och inte lämna den suicidala personen ensam. Jag kan inte låta bli att tänka på detta, men tyvärr var det ingen som förstod att det var just detta som behövde göras den kvällen. På något sätt måste man landa i att alla gjorde det bästa de kunde. Ingen förstod nog att han skulle dö den natten, för då hade de gjort mer. Sedan har hans dödsfall också mycket stark koppling till det jag skrev om medicinen. Han hade slutat ta sin medicin och varit utan ganska länge (föräldrarna hittade piller hemma hos honom sedan, som de då förstod att han inte tagit) och det var detta som gjorde att det gick så snabbt utför. Hans vanliga medicin var restnoterad och den han fick istället mådde han inte bra av, så han slutade ta den. Helvete!

Nåja. Efter min stund vid graven satte jag mig i bilen igen och fick till mig att jag skulle lyssna på en viss låt. Ge mig mitt liv av Nationalteatern. Jag spelade högt så det skulle höras ända till himlen. 

Sedan borde jag kanske åkt till jobbet, klockan var nästan nio, men nej. Jag fortsatte rakt fram istället för att svänga in på villagatan. För dagen var kommen: jag skulle äntligen äntligen åka till färgaffären och titta på färgprover inför ommålning av vårt sovrum. Allting sammanfaller. Det pekar åt samma håll. Först Underbaraclaras inlägg om att Renovera som Vera och sedan gråtstunden vid graven. Jag är vid liv och jag vill att vi målar om vårt sovrum. Kom igen tjejen!

Kvinnan i affären är mamma till min granne och som för att presentera mig sa jag det, att visst är du mamma till min granne? 

- Ja, sa hon och började se orolig ut. 

- Nejdå, ingenting är fel med din son! Det är mitt sovrum det är fel på. Det har en så ful färg på väggarna. Och ni har ju färg här, eller hur?

Och så började hon visa mig den ena färglappen efter den andra. Jag var tveksam. Allt såg hemskt dassigt ut. Jag letar ju efter en senapsgul, varm färg. Varm bohem, som jag bestämt mig för att vår stil är. Mörkgrön matta är redan inköpt, och roströda gardiner, samt mörkblå satinlakan. Nu är det bara väggarna som ska bli gula och spegeldörren vi har som sänggavel ska bli gräddvit. Just nu är väggarna superljust gråa, nästan som en kall vit. Passar inte till varm bohemstilen, som ni förstår. Själv förstår jag nästan ingenting vad det gäller inredning, men nu tänker jag vara modig! (Negativa åsikter undanbedes)

Nåväl. Jag fick hem några provlappar, eller vad det heter, för att jämföra med mattan och gardinerna. Hon uppmanade mig även att ta dit en liten gardinbit och kanske ett foto på mattan en annan dag. Jag kände att det här tar ju lite tid, från min arbetstid, men samtidigt var det just denna terapi jag behövde efter gravgråten. Jag behövde prata om livet och framtiden och nästan bli lite ompysslad. Men sedan, när jag fått mina färgprover åkte jag faktiskt till jobbet. Och det var den fredagsmorgonen det!

🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷🌷

Extramaterial för den intresserade:

Dagen fortsatte fint. Först med ett samtal med en fd chef som börjat jobba hos oss igen. Det är märkligt vilken mycket finare kontakt vi får nu tio år senare. Både han och jag är märkbart tio år äldre och tio års erfarenheter rikare. Han berömde mig för min förmåga att skriva bra texter. Jag log och tog åt mig. (Det är texter vi samarbetar kring, nämligen.)

När det var dags för lunch kom M förbi och gjorde mig sällskap. Han hade varit och handlat ägg och allt vad det var, och jag sa att du kan ta bilen sedan så promenerar jag hem med G. Det var fint att få en liten stund tillsammans när ingen av oss var varken dödströtta, stressade eller distraherade av annat.

Sedan jobbade jag på i maklig takt. Pratade ganska länge med en kollega, mest om jobb men även om våra stundande fyrtioårsdagar. Sedan ringde min vän A på grannön när jag precis tänkte rätta det sista och då bestämde jag mig för att logga ut och ta helg istället. Lika bra! Det var ju ändå fredag och jag skulle ju promenera och hämta G. 

Eftersom det ännu inte blivit mörkt bestämde jag mig för att gå i naturen. Och när jag väl var i naturen bestämde jag mig för att gå en annan väg i natur-naturen (dvs på en stig som nästan syntes). Det kändes nästan lite äventyrligt och inspirerande.

Dagen avslutades med fredagsmys med G (Lilla aktuellt skola + glass) och sedan Svenska Nyheter med M, när G somnat i vilket det mycket tydligt illustrerades Sveriges skeva invandringspolitik med krav på 90% av medianlönen för att få stanna och allt vad det är. Sedan sov vi så gott i ett nyvädrat sovrum ända till klockan åtta! 

Vilken helg!

Bra kämpat, Tove! kommer jag på mig med att tänka när jag öser upp köttfärssåsen i treliterspåsar och knyter igen dem. Bra kämpat med helgen. Det blev en adventshelg ändå, även om grannarna kanske trodde att vi hatar julen fram tills att jag fick upp adventsstjärnorna i eftermiddags. Vad vet jag... kanske har de inte ens märkt att jag inte hunnit än. Kanske bryr de sig inte?

Adventshelgen kan vi säga inleddes redan i fredags när G och jag traditionsenligt strök julgardinerna till köket. Det är samma julgardiner som vi strök förra året och samma julgardiner som jag köpte när han var ett halvår. Något år tänkte jag att jag inte ens tycker de är fina, men så åker de upp ändå, och så fula är de inte heller. Både blommor och domherrar pryder en gråaktig bakgrund. Men nu är det de vi har och nu är det tradition att vi stryker dem tillsammans. G blev inspirerad av strykandet så han hämtade pärlpattor och pärlor och började pärla. Det hade han gjort på fritids också, samma dag. Skärmfri aktivitet, tänkte jag och lät honom hålla på. Sedan passade jag på att stryka vår röda julduk och la den på halva köksbordet (så vi kan kladda på den andra halvan) och så blev jag inspirerad att pusta mässingsstaken som vi har på samma bord, och det skulle ju vara så lätt, så lätt stod det på internet. När är det fredagsmys!? ropade G från vardagsrummet. Snart, ropade jag, ska bara... och så kom M hem mitt i allt och jag kände mig mest stressad. När M sedan skulle lägga G och jag skulle prata i telefon med syrran blev jag ännu mer stressad eftersom M inte tog tag i det alls, så jag fick gå upp och säga åt honom flera gånger. Snark!

Irritationen över fredagens läggning låg kvar i min kropp och mitt sinne även på lördagen. Jag skulle jobba en stund (det gör jag bara väldigt undantagsvis och i nödfall) och cyklade iväg till jobbet. Efter ungefär två timmar dök G och M upp, för de ville snickra i min pappas verkstad. Jag hade bett M köpa en trekantig adventsljusstake på loppis men han hade köpt en för fyra levande ljus istället. Den behövde vi inte, eftersom vi redan har en sådan (som min pappa snickrat av mitt och syrrans gamla klätterträd). Inspirerade av ljusstakar skulle de snickra egna. Jag bara väntade på att någon skulle göra illa sig på ett eller annat farligt verktyg, men allt gick bra, som tur var, och på något magiskt sätt lyckades jag koncentrera mig på jobbet och skriva klart det som skulle skrivas och sedan laga lunch till mig, och sedan till G.

När jag kom hem hängde jag en tvätt, men ångesten ville ändå inte riktigt släppa. Den hade också med mina 200 vårlökar att göra. Kanske femtio av dem hade jag lyckats få ner i jorden förra helgen, under stor fysisk ansträngning. Jag är tydligen inte gjord för att gräva, snarare för att tänka och skriva. Så hur skulle jag orka få ner 150 nu? Jag frågade M om inte han kunde hjälpa mig. Det var ju trots allt nästan fint väder (plusgrader och uppehåll) och klockan halv fyra ungefär tog vi bara tag i det och gick ut. M kom på en innovativ metod som gick ut på att han hackade ett hål med järnspett och jag pluttade i lökar. 150 hål senare var vi färdiga, och då var det mörkt. För mig var detta hur mycket enklare som helst. Jag kunde ligga på knä och han stå upprätt och hacka hål. Perfekt! 

Senare på kvällen fick jag feeling och gick ut på en promenad. Ända ner till storstranden gick jag. Där var det mörkt och öde. Vem hade trott något annat? Jag blev himlans trött i benen påvägen hem och satte mig och vilade på två ställen. Väl hemma hällde jag upp ett pussel. Redan när jag vände på bitarna började jag störa mig på motivet. Det är ett sånt där ihopphotoshoppat motiv som ser ut som ett foto men inte riktigt är det. Bilderna på bitarna blir så suddiga och irriterande. Men jaja, nu var det detta jag hade. Jag började som sagt med att vända på bitarna och sortera dem grovt i färg och ungefärlig plats på pusslet. Det är vilsamt att pussla, tycker jag. Det är ett sätt att få mig att sitta still, och det behövs, men det var promenaden som fick ångesten att till slut helt flyga sin kos!

När G nästan somnat/M gett upp nattningen satte vi oss i soffan och tittade på ett litet mysigt TV-program som visade sig vara helt perfekt för oss. Iskonstnärerna heter det och det handlar om de konstnärer som bygger upp sviterna på ishotellet i Jukkasjärvi. Halvtimmesavsnitt - helt lagom.

Så kom söndagen. Första advent. Inte en stjärna uppe. Klätterträdsljusstaken ännu inte framtagen. Men G och jag hade andra planer. Vi skulle åka och simma! Planen är att G ska öva sig på att simma med mig nu fram till april och sedan gå tio gånger till i simskola innan sommaren. Han har precis börjat våga simma i djupa bassängen, men av någon anledning stannar han och håller sig i kanten ungefär vartannat simtag. Jag tror det handlar om andningen och trygghetskänslan. Han behöver mycket trygghet, mitt barn. Men men, vi simmade en gång fram och tillbaka i djupa bassängen och sedan gick vi till lilla och simmade lite och lekte. Innan vi gick upp gick vi tillbaka till stora och hämtade ringar på botten varsin gång. I bastun var det varmt och skönt men kanske lite många tanter för Gs smak. 

När vi kom hem igen var det dags att fixa lunch och pussla... M hade tagit sovmorgon och hade enligt uppgift ont i huvet. Efter maten ville jag ta tag i detta med adventsstjärnorna och insåg att den gamla varmvita glittriga som jag köpte när jag var student skulle hålla ett år till. Lite trasig är den - men det syns inte, och den ska ju ändå bara hänga där. Det andra jag insåg var att vi inte hade någon glödlampa till den andra stjärnan, en i metall som min syrra hade i sitt flickrum. Eftersom jag satt en saffransdeg och inte orkade kontrakterades M och G för uppdraget att köpa en ny glödlampa. De promenerade till affären och fick både motion, skärmfri tid och nästan lite sol på sig. Jag passade på att städa fågelburen medan det både var ljust och uppehåll (hej vintern!). Och så pusslade jag lite till... 

När de kommit hem var det dags för utbakning av saffransbullarna. Det är Roys saffransbullar med mandelmassa, som jag brukar baka, men jag modifierade receptet lite och hade 2,5 dl vatten i degvätskan som tillägg till de 5dl mjölk, men lika mycket jäst, smör, salt, saffran och socker som i originalreceptet. Mjölet mäter jag aldrig. Lite havregryn smög jag också i... M ville vara med vid utbaket för att lära sig, men han ville helst inte kladda ner sig. Det lyssnade jag föga på. Kanske fyrtio bullar blev det. Först gick jag hem till min granne S med fyra stycken, och sedan satte jag i mig tre stycken själv vid vårt lilla adventsfika. G "bröt mot lagen" som han sa och sprang tillbaka till TV:n och åt sin där. Det är ju bra att han i alla fall vet att vi vill att vi alla ska äta och fika tillsammans vid köksbordet. Sedan pusslade jag lite till... M lagade egen lunch/middag (som bara han ville äta) och när han var klar med det och städat undan lite i köket (som var kaos) satte jag igång att laga köttfärssås till G och mig. Det är standard, men så får det vara. 

Efter middagen pusslade jag lite till och sedan gick jag ut på en promenad. Det duggregnade lite så jag tog på mig regnjacka. Och tur var la det, för innan jag kom hem igen hade det börjat ösregna. Fyra bullar till bortskänktes till våra grannar P&A och så pusslade jag lite till samtidigt som jag hjälpte G med kvällsfikat (vilket blev det han inte ätit upp av sin middag). Så var klockan halv nio och jag skickade upp G för att lägga sig med M. Tog på mig pjamas. Röjde vardagsrummet. Började skriva detta. Så kom G ner och ville äta mer, och då blev det ännu mer spaghetti och köttfärssås... nu har de tystnat och kanske somnat. M börjar jobba imorgon samma tid som vi andra sover som goast. Herrenadå. Ingen fattar att han orkar, men det gör han inte heller. När han ska jobba så tidigt som imorgon får G sova i min säng, så att jag inte stör M när jag lägger mig. För mig är det typ som att sova på hotell fast hemma! Jag kan nämligen ligga och läsa innan jag somnar, när jag sover i Gs säng. Och det ska jag göra nu. Just nu läser jag Nils Holgersson Tur och retur av Maria Ulfgard. Hon är litteraturvetare och det känns lite smånördigt och samtidigt mysigt att läsa den. (Lyssna på Vetenskapsradions tjugominutersprogram om barnens brev om Nils Holgersson. Så fint!) Förra helgen sträckläste jag Sarek av Ulf Kvensler. Mycket spännande (men med ett lite irriterande slut)!

Nåväl. Det är dags att knyta sig. Det är en dag imorgon också. Bullarna blev himmelska och stjärnorna kom upp till slut! Vi har till och med simtränat. Det här blev en adventshelg att vara nöjd med, även om den innehöll både lite jobb och lite ångest. Bra kämpat, Tove! Godnatt!

En kusinhelg fick inleda november

Fredag. Syrran skriver kl 09.28: "Vad ska ni göra i helgen? Jag vill typ åka bort." 

Jag svarar kl 09.31: "Kom hit"

Så tog vår helgplanering sin början. Vi bollade lite olika tankar fram och tillbaka medan vi båda jobbade och kom till sist fram till att den bästa idén av alla var att anordna en liten kusinhelg i våra föräldrars sommarhus, två kilometer från där jag bor. Gratis. Enkelt. Mysigt.

Vi bestämde att vi skulle ses vid tjugo över elva på lördagen i Stenungsund, eftersom jag ämnade ta storkusin G till frisören innan. Den har öppet från klockan 10 på lördagar, så det blir perfekt. Perfekt tyckte däremot inte min någorlunda långhåriga son att det skulle bli att klippa sig. Han kastas mellan total vägran och att han helt medgörligt och självmant säger att frisören kan få klippa lite i nacken och lite på luggen. Den är snart lång som en halvt neddragen gardin och man kan ju undra hur han verkligen ser ut. (Varsågod för dubbeltydigheten.) Och självklart är det hans stil att kamma luggen rakt fram, och rakt ner, inte lite på sidan, så ja... nu behövde jag verkligen ta mitt föräldraansvar och ta honom till frisören, orden är min mammas och hon om någon vet väl vad taget eller otaget föräldraansvar betyder i praktiken eftersom hon arbetat i socialtjänsten under nästan hela sitt yrkesliv. Så ja, jag tog honom till frisören och ja det var en lördag. Vi kom fram tjugo minuter i tio och gick och lekte på en skolgårdslekplats i närheten, som till och med hade en linbana. G åkte kanske bort lite av sin ångest inför frisörbesöket på den.

Ångesten tilltog dock påväg tillbaka mot frisersalongen. Men den visades sig fortfarande vara stängd, trots att vi var där prick tio. Ett telefonsamtal till frisören behövdes för att den så kallade polletten skulle trilla ner. Det var lördag, men det var också röd dag. Alltså stängt. Shit. Jag som hade preppat så bra och mutat med klubba innan lunch och linbana och kusinhelg och allt! Men G, han fick fortsätta vara långhårig och lycklig!

Efter att vi handlat lite till helgens middag och lunch brummade vi iväg mot S och hann leka lite på lekplatsen och till och med köpa gott lösviktste (svart julte och grönt smultronstället) innan det var dags att gå och möta min syrra och hennes son vid stationen. Syrran och jag bar matchande sjalar, dvs de är virkade i samma mönster och samma sorts garn, men i olika färger. Kusinerna sa hej och höll sina mammor i handen hela vägen tillbaka till lekplatsen. Efter en stund var alla hungriga och vi gick in i ett ordentligt halloweenpyntat Harrys och åt lunch. Det var öppet i alla fall, trots att det var en lördag som räknades som söndag! Tur!

Efter lunchen lektes det lite till och sedan åkte vi över bron och ön hem till oss. Kusinerna lekte, jag drack te, syrran knöt vidare på sitt vänskapsarmband som hänger i mitt kök och sedan fixade vi lite fix som jag kände att jag behövde hennes hjälp med: krokar sattes upp i hallen till G (mollyplugg, nu är jag din vän) och så löste syrran en grej med en gardinstång som hade krånglat ett tag (läs: sedan vi flyttade in). Jag vet inte varför jag är så rädd för att skruva skruvar och greja... men jag tror jag skyller på att våra föräldrar under hela vår uppväxt positivt förstärkt syrrans händiga sida och min verbala, men antagligen finns det fler anledningar än så. 

Sedan skjutsade M ner la syrra y los primos (syrran och kusinerna) samt Gs cykel till mina föräldrars hus, medan jag cyklade dit och handlade lite på vägen. Mötte min butiksbiträdesgranne på vägen och reflekterade lite över vardagslogistiken och matbutikens ommöblering och övertydliga skyltning av kakor. 

Syrran hann börja med maten innan jag kom fram. Det bidde tomatochräksås till henne och mig och tomatsås till kusinerna. Såserna serverades med bred bandspaghetti. Det blev gott och kändes lite lyxigt. G och jag hade köpt engångshöstservetter tidigare under dagen. Jag satte dem så där snyggt i glasen och så kändes det som fest. Alla som ville fick hemmabubblat bubbelvatten, vilket tre av fyra ville.

Barnen lekte lite till, eller kollade på youtube, medan syrran och jag satt och tjötade i köket. Jag drack rooibos. Jag bäddade åt mig och G och sedan var det dags för lillkusinen att lägga sig. G och jag satt i vardagsrummet och lyssnade på Historierummet om Abraham Lincoln och lärde oss saker. Jag virkade på en bebisfilt till en bebis jag troligtvis aldrig kommer träffa. Och sedan var det dags även för storkusinen att få lite kvällsfika och gå och sova. 

Inte hade jag tålamod att ligga kvar hos honom tills han somnade men jag läste och sjöng och släckte och tände och lät honom ha tre böcker att bläddra i tills han somnade, vilket han gjorde alldeles av sig själv medan syrran och jag satt i soffan och åt chips och gröt (jag) och pratade om livet. Det var folk som säger saker, folk som har stort umgänge, nyår, män och ekonomi.

Så blev klockan elva och vi gick och la oss. 

Det var mysigt att sova där, under pappas täcke och med pappas kudde under huvudet. Tjugo över sju vaknade G och jag insåg efter en stund att vi inte hade Bregott. Vem klarar en frukost utan Bregott? Många! Men inte vi, bestämde jag, så jag cyklade till affären och köpte. Det var ljust och helt stilla ute och ganska varmt. Tio grader. Jag mötte en hundägare. Alla andra sov nog fortfarande. 

När  vi ätit frukost och barnen avverkat ännu en stund med youtube och vi pratat om ungarnas skärmtid bestämde jag mig för att dra ut allihopa på ett äventyrsuppdrag. Syrran var tveksam till om hennes son skulle gå med på det och hon hade rätt, även om jag förberett så bra, så bra med olika platser de steg för steg skulle hitta till och en fråga per plats. Men G var desto mer peppad så vi gick iväg, medan syrran och kusinen rensade bort gamla döda tomatplantor från växthuset och tog tag i lite annat trädgårdsfix. 

Vid elva kom vi tillbaka och efter en stunds vila bredvid syrran på den äkta mattan i vardagsrummet tog vi tag i att baka pizza med barnen. Vad bra att jag satte degen innan vi gick ut! Vad bra att syrran gjorde extra tomatsås igår som räckte både till pizza och till matlåda till hennes son att ta med sig hem. 

Sedan hann de leka lite sista och vi prata lite till innan syrran sa att det var dags att städa och åka. Hon är så redig min syrra, ska ni veta. Hon torkar av fint på diskbänken och dammsuger noggrant. Hon vet vad en mollyplugg är och till och med hur man sätter in den i en vägg. Och så kom vi att prata om min och Ms dröm att ha ett hus på landet. Det är Gs dröm också förresten. Okej att vi bor på landet nu, men jag menar på landet-landet. Bland åkrar och ängar och skog och berg och sånt. Det är något vi drömmer om och jag har drömt om detta sedan jag var barn. Hon sa, syrran, att det var orimligt att vi (som knappt vet vad en mollyplugg är) skulle ha ett hus, eller liten gård, på landet. Hon sa att det är så sjukt mycket att fixa på ett hus hela tiden och ja, det lät ju onekligen rätt jobbigt. Hon hade nämnt det redan innan G och jag gick på vår äventyrspromenad och jag hade burit det med mig, men behövde resonera med henne lite mer. Det är inte roligt när någon dissar ens dröm, säger att den inte är genomförbar... Så vi pratade om vad jag skulle göra om bänkskivan i köket började ruttna och då sa jag att jag ringer ju dig, om pappa av någon anledning inte skulle gå att nå. Och sedan skulle jag ringa en snickare. Hon sa att jag skulle gå till en butik som säljer kök och berätta om min bänkskiva och be att få köpa en ny, inklusive leverans och montering. Och det lät ju bra! Så alltså: Jag ringer dig, så får du säga det till mig, den dagen bänkskivan i köket ruttnar. 

När vi cyklat hem, G och jag, var det plötsligt soligt ute och jag ställde ut fågelburen. Och så fick jag ett sånt där il som jag ofta får när jag varit med syrran en helg och började fixa och dona. Om hon är redig och duktig och praktisk så är väl jag! Och jag vill visst ha ett hus på landet! Inte uträttade jag väl några stordåd medelst verktyg men jag torkade av hela fönsterbrädan i vardagsrummet där det var en hel del fröskal som pippisarna sprätt runt, dammsög golvet där under och röjde även på altanen, slängde gammal grillkol och så. Jag tvättade en kruka och planterade sedan min enorma porslinsblomma i den. Den har stått i samma lilla kruka som jag fick den i för ett drygt år sedan och i den krukan var det i princip bara rötter. Nu fick den hoppa ner i en betydligt större terracottakruka, så nu kommer den väl ta över hela vardagsrummet snart. Sedan gav jag mig på att undersöka hur jag skulle kunna skruva fast ugnsluckans handtag lite bättre, det har suttit lite löst ett bra tag. Syrran hade gett mig lite tips och jag hittade till skruven och kunde förstå hur man skulle komma åt att skruva där. 

Sedan var det dags att vila! Ja, jag måste tvinga mig att vila för att inte bara gå på och göra saker ibland. Min motor är lite för stark vissa dagar, tror jag man kan säga. Så jag la mig i min säng på mitt duntäcke, med Ms duntäcke över mig och tittade på två avsnitt av Normala människor. Den är hemskt bra den serien! Har ni sett den?

Sedan kom M hem från sin skulpturkurs i Göteborg och jag pallrade mig ner för att se vad det kunde bli för mat. Jag orkade inte laga något så jag plockade fram alla burkar med rester från kylen och planerade vad åtminstone G och jag kunde äta eftersom M sa sig inte vara hungrig. Pyttipanna för min del (uppstekt lövbiff, champinjon och klyftpotatis) och varmkorv med bröd till G, helt enligt hans önskemål. Jag visade M ugnsluckefixet och sa att jag orkar inte göra det idag eftersom bits och skruvmejsel behöver hämtas i förrådet. Tyvärr var la M lite väl impulsiv där och gick och hämtade hela verktygslådan och så försökte vi lösa det samtidigt som jag lagade mat. Ibland ska man nog bara äta först, va? Och nej, vi lyckades inte, trots att vi skruvade åt skruven. Problemet sitter i en annan skruv som vi inte kom åt. Åtminstone inte idag. Jag ska fråga vår händiga granne S en annan dag. 

Efter maten var jag så slut att jag gick till sängen igen och valde att lyssna på halva PS6 och sedan ringa sångarens fru och säga Querida, sjunger han no la captaréis eller no la cataréis? Cataréis svarade hon och vi försökte tillsammans förstå. Ja, sångarens fru är en av mina närmaste vänner. Vi pratade ikapp i en timma och sedan var det dags för henne att laga middag och mig att fixa kvällsfika till G. 

Och så blev det kväll på riktigt, trots att det varit mörkt flera timmar. Jag lät M lägga G så att jag kunde skriva det här. Tusenmiljoner ord om min helg i detalj. En fin kusinhelg som fick inleda november.

Energi av något nytt

Denna helgs äventyr var att göra något helt nytt, något jag aldrig har gjort förut, utan att röra mig särskilt långt från hemmet. Äventyret skulle genomlevas tillsammans med två mer rutinerade äventyrare: min pappa och min syrra. El padre y la syrra. Vi skulle renovera!

Mina föräldrar köpte ett hus här i byn för nästan 15 år sedan. Det har fyra sovrum varav två ligger på övervåningen. Syrran och jag har varsitt, hon ett som sovrum och jag ett som kontor - fast det står två sängar där och G sov där när vi bodde där. Mellan dessa sovrum finns en hall och i den hallen fanns det, fram till för någon vecka sedan, en stor garderob, ett fult golv, avrivna tapeter på väggarna som halvt täcktes av en enorm krabba och totalt fem dörrar i två olika färger. Hej och hå. Denna hall är inte ett ställe man är i, man går bara förbi. Därför var det inte lika prioriterat att fixa till som köket med lutande golv i marmorimitation, väggarna med strukturtapet i skummig plast, syrrans rum med ljusblå lister osv. Pappa har gjort en hel del genom åren. Byggt altan och trappa, satt upp skivor utanpå källaren, bytt fasad (med hjälp av byggarbetare i och för sig), lagt golv i stora delar av bottenvåningen (med hjälp av syrran), snickrat diverse inredning, t ex en bänkskiva i köket, väggfast bänk att sitta på i hallen, hatthylla... Nu börjar jag förlora fokus, och ni har märkt det för länge sedan. 

Nu i helgen var det dags för den lilla hallen med den stora garderoben att få sig en uppfräschning helt enkelt! Redan förra helgen började min pappa och jag riva garderoben, i veckan rev vi loss golvlister och golv. G och M hjälpte till både att riva och att slänga ut genom fönstret och lasta på släpvagnen. Så var helgen kommen. Fulhallen skulle bli fin! Både igår och idag har G och jag varit där. G har underhållit sig själv och i viss mån mormor, medan syrran, pappa och jag har fixat i hallen. För att själv minnas hur man gör detta är det bäst jag skriver upp det. 

Golvet och golvlisterna var som sagt borta, så vi började med att plasta in alla fem dörrar och tejpa listerna runtom. Sedan målade vi taket vitt. Lunch! (Jag hade gjort lasagne kvällen innan och tagit med den.) Sedan var det dags att tapetsera med vit renoveringstapet. Den är tydligen tjockare än vanliga tapeter och används för att slippa spackla och jämna till. Syrran och jag tapetserade och pappa fogade i hörnen med något vitt. Det var mycket lim man behövde kleta på, på väggen, och så fick jag ta emot tapetrullen, passa in kant i kant och sedan skära av med en cutter (uttalas som det stavas, fast på spanska) med lite marginal längst ner. Nu vet kanske inte folk i Sverige vad en cutter är men efter lite efterforskningar på Wikipedia så heter det mattkniv på svenska. Det hade jag ingen aning om! 

Sedan fick tapeterna vila till idag, för vi behövde vila. 

Idag gick vi vidare med processen genom att måla på med grön färg, två varv. Det är samma färg som syrran har i sitt sovrum och pappa tyckte tydligen det var enkelt att bara ta samma. Okejdå. Det blev faktiskt fint, även om min dröm var småblommigt och rosa - oklart varför, och absolut inget jag har berättat för min pappa, eller syrra. 

Nu är det dags att välja golv. Pappa är inne på rött eller blått. Syrran vill ha beige/träfärgat. Materialet som gäller är tydligen linoleum och man ska egentligen välja golv först och väggfärg sedan sa pappa, eftersom det finns betydligt färre golvfärger än väggfärger enligt syrran. Ännu en sak jag inte hade någon aning om. Vid klockan två var vi färdiga och fick åka hem, var och en till sitt. Och då var vi ganska slut, kan jag säga.

Ändå var det som om detta nya gav mig energi. Nästan direkt när vi kommit hem planterade jag om en blomma som börjat växa ur sin kruka. Det är en Dr Westerlunds blomma - citrondoftande pelargon, som jag fått som stickling av en vän. Den har nu fått flytta från fönstret till bredvid TV:n där jag haft en monstera på en hemmagjord piedestal, en hög med böcker. Monsteran har tyvärr ruttnat och dött och behövde därför bytas ut. Jag hoppas att doftpelargonen ska trivas lite längre från fönstret än den är van. Vi får väl se. 

Sedan spelade G och jag mattespel på skolplus, på hans initiativ. Det var roligt! Då fick han öva matte, som han verkligen behöver, utan att behöva bråka med någon blyertspenna och dumma treor och tvåor som ofta blir åt fel håll. Sedan fick jag sova middag en liten stund i soffan innan det var dags att fixa mat och åka till simskolan.

Denna nya renoveringserfarenhet gav mig också energi att tänka ut hur jag vill ha det i vårt sovrum hemma. Detta rum är ett rum som bara blivit som det blivit. Väggarna är ljusgrå, tror jag, men jag tänker nog att de är vita. Längs en vägg är det vita inbyggda garderober, säkert från åttiotalet när huset byggdes. Jag köpte beigea mörkläggningsgardiner till sovrummet när vi flyttade in. Det var lite akut eftersom det var i slutet av maj och fönstren inte ens hade persienner. Den färgen känner jag mig inte alls nöjd med. Sedan har vi en soffa och en fåtölj från min mormor i någon konstig ljusgrön färg, med gulddetaljer. Fin och bekväm modell, särskilt för våra klädhögar, men inte snygg i färgen alls. Bakom sängen en sänggavel av en gammal spegeldörr som vi fått av Gs fd förskolefröken. Den tycker jag om, även om den hade behövt målas om då den är lite flagnad. Sedan har vi lagt in tre udda trasmattor, varav en är vävd av min mormor till mig och är i ljusgrön, rosa och vit. Lisebergsmattan kallar jag den. Inte ful egentligen, men hela sovrummet är bara som att vi har slängt in lite det ena och det andra, vilket vi har, och kombinationen blir bara nähä, jaha, näe. Så igår kväll, efter första renoveringsdagen föll det bara på plats i huvudet hur jag vill ha det. Jag vill ha en varm känsla. Varm och lite bohemisk. Senapsgula väggar, roströda gardiner och en matta som jag hittat förut på nätet. Jag berättade detta för syrran, som är mitt bollplank, och hon tyckte det lät fint och letade fram en bild på ett sovrum med senapsgula väggar. Jag letade fram roströda sammetsgardiner, som förvånande nog var i bomull (!) och då kändes det som om  det var meningen! (Det som stoppat mig från att köpa nya gardiner är att jag inte vill köpa polyester). 

Sofforna vet jag inte vad jag ska göra med. Alla i min ursprungsfamilj, förutom min döda mormor, röstar för att de ska slängas. M och jag vill ha kvar dem. Vi tycker de är snygga i modellen, samt bekväma, även om vi nästan aldrig sitter i dem. Det är dux-möbler från 50-talet. Jag funderar på om de är värda att klä om eller om man bara kan köpa ett tyg eller filt och lägga över. Kanske i mörkgrönt? 

Inspirationsbild: väggfärg, matta och gardiner

Så fick jag plötsligt ett ryck nu efter simskolan och klickade hem både matta och gardiner, efter att jag pratat med M och mätt. Jag tänker mig sedan gå med gardinen, och kanske också mattan? till färgaffären här och försöka få dem att blanda till någon matchande färg. Är det så man gör? Eller tar man hem färgprover och målar upp på någon skiva och lägger bredvid gardinen? Det vet jag inte, men lite vet jag. Och jag skulle faktiskt nu våga mig på att måla vårt sovrum, inte själv, men tillsammans med M eller syrran. La syrra. Den bästa!  

Rikedom

 

Det är en rikedom att kunna baka sitt eget bröd och att orka göra det. Idag med riven egenodlad squash som legat i frysen sedan i somras, 50g jäst, 12 dl vatten, salt, 4 dl grovmalt rågmjöl och resten vetemjöl. Megagott blev det och megarik känner jag mig, mitt i allt vardagskämp en dag när det både regnar och blåser.

Det de säger och det vi hör

Så skruvas tonläget upp. Retoriken hårdnar. Nyheten kablas ut: Svenskarna bör förbereda sig på krig. Eller vad var det de sa? Vad är det vi hör? 

Nej, ingen sa väl egentligen att det kommer bli krig i Sverige, utan snarare att risken kan finnas i framtiden och att säkerhetsläget är allvarligt och försämrat. Överbefälhavaren Bydén sa  att vi måste ställa oss frågan om vi är förberedda för om det som händer i Ukraina nu skulle hända i Sverige snart. Vem kan vara förberedd för det? Det talas även om mentalt förberedd, men kan man vara det alls? Går det ens att tänka sig in i situationen, särskilt om man inte upplevt krig själv (vilket många svenskar inte har)? Var vi mentalt förberedda på pandemin? Nej. Var vi praktiska förberedda för pandemin? Inte det heller nej. Folk tillverkade sina egna visir. Det blev rusning efter munskydd, handdesinfektion och toalettpapper (varav det sista nog mest var mentalt). SVTs politiska kommentator sa (Rapport 19.25 den 8 januari 2024) att om Estland, Lettland eller Litauen skulle bli attackerat skulle Sverige troligtvis dras in. Jag vet inte vad det betyder eller vad som skulle hända då. Jag vet inte varför Sverige skulle dras in, eller välja att dras in. Och jag vet inte vad som är rätt och fel i en sådan situation. Ingen aning faktiskt. 

Så, ingen säger att det kommer bli krig i Sverige, men det är ändå det jag hör och det jag tar in - att risken finns. Och då händer två saker i mig: ett) Jag vill förbereda mig, två) jag blir orolig och rädd. I den ordningen. 

Genast köpte jag på oss pulvermos, fler konserver osv i mataffären. Idag kompletterade jag med mer lampolja och T-sprit till fotogenlampa och spritkök. Imorse skrev jag upp saker vi ännu inte har och som vi borde skaffa. Det känns ändå bra att förbereda sig, både med vad man har hemma och hur man ska använda det samt genom att prata med folk om det. Jag funderar också på att prata mer om det på ett organisatoriskt plan, i min bostadsrättsförening och på min arbetsplats och kanske även med kommunen. Vi är ju inte bara individer utan vi ingår också i flera olika sammanhang. 

Igår kväll nådde nyheten mina svågrar och svägerskor i Spanien genom en artikel på spanska som delades i vår gruppchatt. Jag svarade att det som står i artikeln stämmer men att det inte betyder att det kommer bli krig. Två av bröderna kom med praktiska råd (ha bilen fulltankad, ha evakueringsryggsäckar redo), svägerskorna stod för det emotionella (Vad rädd jag blir! Vilken ångest" osv, samt förskräckta emojies) men även för stöd till mig nä rjag skrev vad vi redan tänkt på och fixat: "Vad förutseende du är!". 

I mataffären pratar jag om det med kassörskan, i bygghandeln pratar jag om det med butiksbiträdet, på skolgården pratar jag om det med en annan mamma. Skrämmande är vad det är, men det är viktigt att komma ihåg vad som sägs och vad som inte sägs. Lita på etablerad media och inte gå igång på ryktesspridning.

M passade på att krigsöva lite med G igår. De gömde sig under köksbordet och de åt ravioli på burk (uppvärmd men inte under köksbordet). Själv var jag på bokcirkel och pratade om allt annat än krig. Jag känner mig lite osäker på om det verkligen är lämpligt att krigsöva med barn. Bra att ge dem maten så de vänjer sig/får smaka, men gömma sig under köksbordet kanske är lite väl? Då är det väl bättre att öva på att använda stormköket tillsammans? Jag ska prata med M om detta. G hade tröstat både sig själv och sin pappa vid nattningen med att Sverige har haft fred i massor av år. Det har han säkert lärt sig i skolan. Själv tänker jag att han måste få vara barn och leka och ska inte behöva tänka på detta särskilt mycket eller helst inte alls. Men inte heller här vet jag vad som är rätt.

Hur känner ni inför allt detta? Vad gör ni för att förbereda er praktiskt och mentalt och för att mota er eventuella oro? Hur hanterar ni det med barnen?