Naturen behöver dig och du behöver naturen

Utsikt kl 20.01, efter bergsbestigning

Nu när det är så mycket hela tiden överallt i mitt sinne, på jobbet med det ena och det andra, hemma med att försöka planera en resa som bara känns krånglig, är naturen det jag behöver. Naturen behöver ta emot min kropp och mitt sinne behöver ta emot naturen. Min kropp behöver röra sig i naturen, lyssna, titta, lukta, ta in. Jag kan riktigt känna hur läkande naturen är. Jag behöver naturen och naturen behöver mig. 

Så jag cyklar. Jag cyklar till jobbet nu och mitt barn cyklar bredvid. Denna veckan tar han sin sparkcykel, inte elektrisk gudbevaremigväl. Nästa vecka ska han cykla igen, hoppas jag. Det är påsklov och jag unnar mig tjugo minuters sovmorgon. Det får det vara värt, att komma lite senare till jobbet, för sedan jobbar jag så effektivt att jag aldrig jobbat så effektivt förr. Det är åtminstone så det känns.

Idag flödesskrev jag i ett anbud. Oj, så många stavfel det blev! Tur att Word kunde hjälpa mig att hitta rätt stavning sedan. Nu börjar jag förstå hur eleverna gör ibland: de bara skriver och så får det bli som det blir. De missar den lilla detaljen att gå tillbaka och läsa igenom, ta en paus, läsa igen och redigera och lämna in. Den detaljen missar oftast jag med, när jag skriver här. Anbud däremot är en helt annan femma!

Jag frågade min granne igår om hon ville gå ut med mig. I naturen alltså. Det ville hon inte. Hon ville vila. Hon var trött. Jag var trött och behövde vila i naturen. Så det kanske var lika bra att jag gick själv. Det blev nog mer vila då. Ingen att babbla med. Babbla är jag bra på, såväl i tal som i skrift. Jag gick först och fotade mina, hennes och en grannes vårkrukor utanför våra dörrar. Småpåskliljor, penséer och lite annat. Sedan gick jag till närmsta havsvik. Där såg jag två sädesärlor som sprang runt och gjorde något. Kanske åt de insekter, kanske något litet havsdjur som spolats iland? Söta var de i varje fall och i ett annat liv skulle jag vara naturfotograf. Eller så blir jag det sedan, när jag tröttnat på att vara lärare. Hur blir man det ens? Med de funderingarna vandrade jag vidare, förbi viken och in i skogen. Där satte jag mig och rensade i en bäck med bara näven. Jag älskar sånt! Det är ju konstigt, för bara barn älskar sånt. Men det ger en sån tillfredsställelse att se vattnet rinna sedan, vilket det inte riktigt gjorde för jag orkade inte göra klart. 

Den rätta vägen, mot ljuset, i vårkvällen

Sedan gick jag vidare och på ett berg stod det plötsligt en ståtlig råbock och tittade på mig. Blick stilla stod den. Den kunde ha varit en staty. Jag sa hej och gick vidare. Till sist kom jag fram till min återhämtningsbänk. Satte mig och tittade ut över havet och småöarna. Fästningen ganska långt där borta. Fyrarna som jag inte ens orkade hitta på horisonten. 

Sedan gick jag tillbaka och plötsligt var råbocken där igen. Han sprang över en äng, eller om det är en gammal åker. Och så plötsligt hoppade han till och sparkade bakut. Utan anledning, vad jag kunde se. Sedan ställde han sig där vid kanten en stund för att till sist gå in i skogen. Inte blick stilla precis. Inte som en staty. De är vackra, och fulla med fästingar. Ni har väl vaccinerat er för TBE? Börjar bli dags nu. Gör det till minne av min kollega, om inte annat. 

När jag kom hem var jag trött på ett skönare sätt. Kroppen var också trött, inte bara huvudet. Huvudet var nog till och med piggare och jag satte mig och sökte tågresor - igen! Det gick inte så jättebra den här gången heller. Jag kom till Girona och där tog det mer eller mindre stopp. Jag mailade Renfe om när fler avgångar Madrid-Ourense skulle släppas för juni men fick ett långt artigt skrivet ickesvar till svar idag (men jag fick åtminstone svar). Svarets kontenta var: Vi vet inte. Nähä. Synd!

Naturen behöver mig och den behöver dig och därför krånglar jag med tågresor istället för att bara ta flyget. Det är ute att flyga, brukar jag tänka och säga. Andra saker man kan säga har Maria Soxbo listat i ett inlägg. Bara att läsa och inspireras!

Idag har vi börjat prata om att kanske hyra bil i San Sebastian och åka med den till Pontevedra. Då slipper vi hitta någon resrutt och kan stanna till var vi vill på vägen. Kanske blir det till och med billigare. Kanske inte. Inte mer miljövänligt alls dock, men ändå bättre än att flyga. Våra kompisar som jag lärde känna på ett tåg i Tyskland tipsade om att åka Alvia-tåg via Vitoria-Gasteiz till Santiago de Compostela. Kanske en idé. Kanske en väldigt bra idé till och med. Vitoria-Gasteiz är fint, om man orkar se det. Vi får se. Jag ska söka lite till. 

M säger att han bara vill till Obidos. Åsa tipsar ivrigt om Sintra, och jag ska försöka få M att tycka det är en bra idé. Jag måste bara ta mig tid att prata med honom om det först. En annan dag, för nu sover han. Man orkar bara en viss mängd reseplanering per dag. Det tar på krafterna. Hjärnkrafterna.

Så när jag tröttnat på att försöka hitta något vettigt nu ikväll cyklade jag iväg till grannbyn för att hjälpa min vän E med lite trädgårdsfix och sedan gå en promenad. Vi besteg ett berg och jag blev trött. Oj oj. Detta är min träning! Sedan kraschade jag lite i hennes kök. Drack vatten, konverserade tonåringarna och smygåt en ostskiva. Och så cyklade jag hem igen. Jag cyklade och nynnade på min kompis låt Braun och jag tänkte att för varje cyklad kilometer sparar både jag och samhället stora pengar. Jag tjänar dessutom i hälsa, vilket samhället också tjänar på. (Stora pengar = 1,40 kr i sparade pengar för samhället per  cyklad kilometer.) Så hur mycket har jag sparat samhället idag? 14 kronor blir det nog! Om jag kört bil istället hade jag kostat samhället 15 kronor. Så då gick samhället 29 kronor plus på mitt val att cykla, bara idag. (Räknade jag rätt nu?)

Så ja, naturen behöver mig och jag behöver naturen. Ingen blir förvånad av rekordvärmen och extremvädren, eller ingen borde i alla fall bli det - sa ministern. Det vi borde bli är handlingskraftiga, på alla nivåer och i alla sammanhang där vi är. Handlingskraft åt rätt håll borde ministern också ha. Det tycker jag. God natt!

Glad påsk! hälsar grannens fina krukplantering

En bättre vecka, och en sämre

En bra och en dålig. Två veckor med stora kontraster. Vecka 48 och 49, 2024.

Vecka 48 hade jag sett fram emot och planerat länge. Ett internationellt utbyte skulle bli av, med min vän och kollega J som arbetar i Almonte. Vi har varit vänner i 15 år nu, sedan hösten 2009, då jag var och gjorde praktik på hennes skola. Och så plötsligt nu i början av hösten när jag stod i växthuset och vattnade alla mina tomatplantor på morgonkvisten hörde hon av sig och undrade om jag visste någon komvuxskola i Sverige som skulle kunna tänka sig att ta emot henne och två kollegor på ett utbyte under en vecka i början av vintern. Jag tänkte att ja, det finns ju komvux i varenda kommun - vart vill ni åka? Men så tänkte jag ändå att jag nämner detta för min chef och hon blev eld och lågor, direkt. Så jag började planera för att ta emot denna trio från Andalusien i Stockholm och med hjälp av tio kollegor presentera vad min skola gör och hur vi arbetar med olika aspekter av vuxenutbildningen. Och det blev en fantastiskt lyckad vecka! 

Vi pratade om våra respektive utbildningssystem, lärplattformar, bedömning och betygssättning, hur kurserna är uppbyggda, hållbarhet, fusk och AI, specialpedagogik, språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt samt elever som hoppar av sina studier och vad vi gör för att de ska stanna kvar och klara sina kurser. Jag tror att alla som deltog lärde sig en hel massa! Trevligt hade vi, men intensivt var det. Jag hade tänkt att jag skulle tillbringa kvällarna själv, vara tråkig och säga nej till gemensam middag. Men vem försökte jag lura? Nä, det blev umgänge kl 08-21 varje dag. Vi besökte julmarknad i Gamla stan, drack glögg och åt kladdkaka i "blodbadshuset", och besökte ett gammalt fint gymnasium med högpresterande elever. På kvällarna, när jag väl sagt godnatt till spanjorerna, satte jag mig i min hotellsäng och tittade på ett avsnitt av Första dejten. Sedan åt jag min kvällsgröt och lyssnade på P4 Västerbottens små historier om mord förr i tiden. Det var fint att ha en liten kvällsritual för mig själv. 

Så på fredagseftermiddagen på tåget hem var jag helt slut, men kunde inte riktigt slappna av. Lyssnade på en nytolkning av Mac Beth på Sveriges Radios Scenen. Det hade varit intressant att ta del av originalet för att kunna jämföra, men det har jag inte gjort än. Sedan pratade jag med min stolsgranne som arbetade som administratör på Svenska kyrkan. Hon berättade om hackerattacken de utsattes för förra hösten och hur svårt det var för prästerna att arbeta när de inte visste om de skulle döpa, viga eller begrava då deras system för att komma åt dessa bokningar låg nere länge. Hemskt och jobbigt, men nyttigt att få höra om. Lagom till fredagsmyset var jag hemma. Mycket skönt. 

På lördagen kände jag mig socialt bakis. Helt slut och matt, och glad att M och G åkte på julmarknad så jag kunde plocka lite och ligga och vila på soffan. Hälsade på mina föräldrar och berättade om veckan som gått. På söndagen kände jag mig som vanligt igen. 

Så kom den sämre veckan. Jag antar att jag fortfarande under veckan som varit nu varit fortsatt trött efter veckan i Stockholm, för bara små saker har känts jobbiga och svåra. Jag har känt mig låg och seg, men ändå stretat på, på något sätt. Mitt humör har också påverkats av saker som har hänt. Det började med något så enkelt som att min mobil gick sönder. Dum som jag var ville jag fota min son på skolgården innan skolan började i tisdagsmorse. Han hade på sig en mössa med min skolas logga och jag tyckte det var kul och ville ta ett kort. Han hoppade runt, sa nej och viftade. Jag borde ha lyssnat, men nä, jag envisades såklart. Och plötsligt hade han råkat vifta till mobilen så den for i backen och landade rakt på sin skärm. "Undrar hur sönder den gick nu då" tänkte jag och tog upp den, men den verkade ha klarat sig ganska bra. 

Jag åkte till jobbet och testade bank-id och att skriva på den. Allt fungerade förutom bokstaven A. Men så började den bli blå. Det såg ut som bläck som spred sig inuti, mer och mer ju längre tiden gick. Och jag började känna mig stressad. Jag åkte hem och hämtade en kabel för att kunna föra över mobilens bilder till datorn. Detta höll jag sedan på att kämpa med hela förmiddagen. Jag pratade med tre olika supporter-personer men ingen kunde hjälpa mig helt och fullt. Till sist kom M med "en massa kablar" som han sa och bara löste problemet på ett kick. Precis som han gjorde hade jag ju tänkt göra dvs koppla ihop mobilen med datorn med hjälp av en usb-kabel och föra över allt, så som jag fört över bilder många gånger från digitalkamera. Men problemet var att mobilen inte syntes som en enhet på datorn. M berättade för mig att det var kabeln det var fel på. Det fattade varken jag eller supporterkillarna. Han på samsung-supporten sa att jag var tvungen att ladda ner ett program, och det var att få detta att funka (tillsammans med en dålig kabel) som tog hela förmiddagen. Jag har nu lärt mig att det inte behövs något program, oavsett vad samsungkillen säger! Och jag har lärt mig att jag måste lyssna på min man och låta honom försöka. Han var helt klart den dagens hjälte!

Och så kom onsdagen och och jag fick plötsligt veta att en kollega har en dödlig sjukdom. Jag började gråta direkt. Detta är en kollega som jag inte arbetar så nära, egentligen, men det berörde mig verkligen. Så fruktansvärt hemskt! Och denna kollega har dessutom redan varit rejält sjuk i en annan sjukdom som kan vara dödlig, och nu detta - en garanterat dödlig sjukdom. Fruktansvärt. 

Torsdagen kom. Jag stretade på och försökte jobba, trots min trötthet. På kvällen skulle jag gå en liten promenad och tänkte ringa en av mina vänner i Umeå. Vi hade haft lite smskontakt under veckan och även pratat i telefon på tisdagskvällen, om trasiga mobiler, filöverföringar och kroppsliga smärtor. Det är inte ofta vi hörs, men när vi väl hörs är det som om ingen tid har gått. En vän jag verkligen håller kär. Så jag skrev ett sms till henne, att jag går ut nu och kanske testar att ringa dig. Hon svarade att nej, det passade inte. De hade krismöte på jobbet på grund av en allvarlig olycka. Hon arbetar på en förskola i Umeå. Den förskola i Umeå där ett barn förolyckades i torsdags. Barnet är nu livshotande skadat och det känns så hemskt så jag vet inte. Jag är orolig för barnet och jag är orolig för min vän. Ingen vet hur det kommer sluta. Jag har tänkt och tänkt och tänkt och känt och känt och känt de här dagarna sedan i torsdags kväll. Och drömt på nätterna. Men idag har jag försökt intala mig själv att jag behöver släppa det. Det kommer inte påverka mig och min vardag, hur det än blir. Jag kan inte ta allt detta och bära det. Det är fruktansvärt för de som drabbats men jag kan inte bära deras smärta. Samma med kollegan som är sjuk. Men svårt ibland. Och kanske var jag extra sårbar efter veckan i Stockholm? 

Och så denna helg. Igår tog jag tag i mig själv och åkte och simmade på morgonen. Det var bara jag i omklädningsrummet när jag kom dit samma minut som simhallen öppnade. Kändes lyxigt! Jag simmade inte så långt. Kanske 300 meter, med paus efter varje varv, och sedan en stund i den varmare barnpoolen, och sedan bastun. Så skönt och så värt! Detta måste jag göra om (särskilt som jag köpt simning för friskvårdsbidraget). Efter detta åkte jag och handlade julklappar, samt åt lunch på köpcentret. Sedan till mina föräldrars hus för att slå in och gömma paketen. Jag var hemifrån kl 08.30-14.30. Sedan var jag helt helt slut. Så jag la mig på min säng med Ms täcke över mig och vetekudde vid fötterna och läste i två nylånade böcker. Båda verkar lovande. Vill inte, vill av Per Nilsson och En bondes död av Negar Naseh och David Sandström. Och så smygsov jag lite middag också, såklart. 

Idag, söndag. Jag fick för mig att vi skulle försöka sätta upp vår nya TV som stått och väntat på rätt tillfälle i en vecka. Jag har dragit mig för detta för att jag vet att M och jag milt sagt inte är så bra på sånt där monterande. Och ja, det blev precis som jag trodde - jobbigt! Men men... 1,5 timmar senare (och med lite hjälp på slutet av en granne) var den uppsatt och igångsatt och den fungerar. Jag tror dock vi satt den lite väl lågt. Får se om vi någon annan dag i framtiden orkar höja den. Det vill säga ta ner den och skruva om fästet högre upp på väggen... Eller så vänjer vi oss. Det lutar nog mot det senare. 

Efter denna pärs gick jag en tur till havet och försökte slappna av. Sedan drog vi på Allmänhetens åkning på ishallen så vår son fick åka lite skridskor. M och G hade varit på det igår när jag var iväg och handlade, och G hade tyckt det var roligt. Bra att han får träna lite. Rätt som det är ska de la åka skridskor med skolan, kan jag tänka. 

Sedan hem och jag lagade köttfärssås och spaghetti. Sedan gick jag ut för att gå av mig. Behövde verkligen det. Fick  köpt en ny mobil också, innan middagen. En begagnad. Får se hur det blir. Hoppas den funkar bra. Och att jag inte tappar den. Ska be M ge mig något slags skydd i julklapp, tror jag.

Men ja... nu har jag skrivit för mycket och berättat för mycket i detalj. Orkar inte sudda. Så här blir det ibland, och ni vet ju det. Så, godnatt då. Låt oss hoppas att nästa vecka blir bättre, och att det går så bra som det kan gå för det lilla barnet. Vi hörs.

Försök till återhämtning

Det kanske inte är så konstigt om man umgås med två rå-snuviga barn att man själv drar på sig något tillslut. Eller så var det inte kusinerna Grus som smittade mig i påskas utan kanske deras morfar medan vi byggde planteringslåda till min altan. Jag vill ha minst fem, sex stycken men det tror jag inte han går med på. Den första gick bra i alla fall, inte för att vi är klara än - men ändå! Den är helt tillverkad av restvirke och skruvar som redan fanns i verkstaden. Tänk att jag till slut fick till det att snickra ihop med min pappa! Vem hade kunnat tro det? Inte han, inte jag. 

På söndagen får jag ont i halsen och på måndagen är det värre. Jag som hade planerat att må bättre för att kunna lägga på ett extra kol på jobbet nu när det hopar sig med två deadlines nära inpå varann. (Får man skriva varann? Det lät bäst så, men det heter väl egentligen v a r a n d r a?)

Med tanke på nära förestående deadlines och ett viktigt möte som handlade om detta bestämde jag mig för att jobba halva måndagen, men sjukskriva mig den andra halvan, vilket fick som resultat att jag kunde närvara vid det viktiga mötet med de viktiga personerna och sedan vila resten av dagen, ungefär, med gott samvete. När jag vaknade igår, på tisdagen, och insåg att jag inte mådde bättre ens denna dag bestämde jag mig för att vara sjukskriven helt, hela dagen, och ägna dagen åt återhämtning för att sedan kanske kunna vara på banan igen.

M tog tillfället i akt och lämnade G på skolan, något jag gör alla andra dagar även när M är ledig (eftersom jag ändå ska till jobbet och han behöver sova ut). Nu var det dock jag som behövde sova ut, och det fick jag! De kom iväg helt smidigt och tyst och till och med tjugo minuter innan jag brukar få ut oss ur huset på mornarna. Receptet tror jag stavades: ingen video. Och att G var peppad på att åka buss till skolan, något han inte fick eftersom de missade bussen, men han tog en sparkcykel istället och fick visa sina kompisar att han minsann kan cykla sparkcykel hela vägen till skolan! De blev imponerade berättade M. Jag med! 

Dagen igår ägnades således åt återhämtning, men driven som jag är till att göra saker kunde jag inte låta bli att hänga om några gardiner som hängde lite fel och plocka i ordning på Gs rum. Dammsuga hoppade jag dock över, även om det behövdes, eftersom jag skulle spara på krafterna och återhämta mig. Hela dagen fick jag gå runt och säga till mig själv att ta det lugnt och inte göra saker. Samtidigt såg jag detta som ett friskhetstecken: vill jag göra saker så är jag väl ändå påväg att må bättre? Och så bestämde jag mig för att arbeta idag. 

Återhämtande saker jag gjorde igår var att läsa ca 50 sidor i min bokcirkelbok (Att föda ett barn) och bli förvånad när huvudkaraktären visade sig vara gravid! Jag hade inte alls kopplat ihop hennes illamående tidigare i boken med det, när illamående är det klassiska gravidsymtomet i alla kulturella verk! Kanske tyckte jag det var helt overkligt att hon hade kunnat bli gravid efter ungefär ett ligg, men så var det. Uppenbarligen hade jag missat att koppla bokens titel med dess innehåll, något som borde ge mig underkänt i svenska för årskurs nio (nästan) och förpassa mig till skolbänken igen, men ja, även en sol kan vara vissen och behöva vila sig från att tänka smarta tankar så som att koppla titel till innehåll och illamående till graviditet. Jag undrar förresten om bokens titel Att föda ett barn har någon koppling till novelltiteln Att döda ett barn. Det låter nästan samma, men är ju såklart totalt motsatt.

Sedan lugnade jag mig ytterligare genom att lägga mig på soffan och lyssna klart på P3 Serie Brottskod 06.

Jag identifierade även att vi behöver måla över lite skav här och var på olika dörrkarmar och trappräcke, informerade M om detta som passade på att köpa vit färg och pensel. Men måla började jag inte göra. Jag skulle ju återhämta mig. Även jord och planteringslådor köpte han igår, och jag kunde till slut inte låta bli att plantera oregano och penséer i en av dem. (Jag var ensam hemma i 12 timmar ungefär! Vad skulle jag ta mig till?) Men att sätta upp lådan på altanräcket krävde att någon hämtade verktygslådan i förrådet och skruvade i två skruvar och detta kunde jag inte förmå mig, eftersom jag ju skulle återhämta mig och därför fick det vara som det var. Blomlåda på altangolv. Ett litet tag. I helgen åker den förmodligen upp, om inte förr.

Slutligen kom M och G hem från sin eftermiddagstur. Med sig hade de ett nytt parasoll i roligt mönster och kamomill-te som present till mig. Det var fint att få hem dem igen, för även om jag haft det otroligt lugnt och skönt tillsammans med min inre förmanande röst om att ta det lugnt, så konstaterade jag att om jag hade levt utan man och barn hade mitt liv varit sååå mycket lugnare men jag hade också blivit uttråkad efter en kvart. Eller så hade jag hittat på massa annat, för att inte ha det för lugnt. Träffat vänner, gått och dansat, vad vet jag... Men annorlunda hade det varit i varje fall.

Och på tal om detta. Nu ska jag åka hem och umgås lite med min familj innan det är dags att lägga sig igen. Förkyld och dan som jag är, ont bakom ögonen, snörvlig i näsan.

Hoppas ni får en fin vårkväll!

Så börjar oktober för skridskopojkens mamma

Så kommer oktober med regn och rusk och riktigt höstväder. Trädgården förvandlas från gräsmatta till mindre sjö, men min far - fastighetsägaren, säger att det är ingenting att göra. Vi får anta att han har rätt.

Senaste veckan har, förutom både fint och lite sämre väder, innehållit anbudsskrivning, skridskopremiär och funderingar kring bostadsmarknaden (igen).

Anbudsskrivning innebär att jag hjälper till att skriva anbud för att förhoppningsvis vinna en upphandling vilket innebär att sälja distansundervisning till några kommuner i södra Sverige. Jag ska skriva en hel massa sidor och har några äldre men ändå helt okej texter till min hjälp. Dock föredrar jag att skriva om allt från början ändå, även om man kan "ta" vissa saker. Verksamheten utvecklas ju hela tiden och man vill ju presentera den bästa bilden av oss, så att vi vinner. Anbudsskrivning innebär också ett avbrott från det vanliga jobbet för min del. Jag får ha vikarie och fokusera på mina ord istället för att rätta andras texter. Lite kul tycker jag faktiskt det är.

Skridskopremiär då? Jo, det var min femåring G som ville testa att åka skridskor. Han ville börja i skridskoskola och detta tyckte jag var mycket lämpligt då vi bor bara ett stenkast från en ishall. Det är konståkningsföreningen som håller i det och en snäll konståkningsmamma hjälpte oss väl tillrätta den första dagen. G har fått hyra ett par skridskor för hela säsongen och han har gjort sitt första pass. Stolthetstårar trillade ner för mina kinder när han gick på isen och höll tränaren i handen den första stunden. Inte tittade han åt oss eller ville gå av heller, nejdå. I fyrtio minuter, av femtio, kämpade han på där på isen med sina vita skridskor. Han ramlade några gånger men lyckades ta sig upp själv. Efter fyrtio minuter hade han dock ont på hela fötterna, så då fick han gå av. Trots detta var han peppad på att vara med nästa vecka igen! 

Och jag på andra sidan sargen kunde glädjas åt att kunna stå och prata med två andra mammor som jag är bekant med, vars barn också åker skridskor samma tid, men i en annan grupp. Vi pratade om den framtida skolstrukturen i kommunen och vi var rörande överens om att endast två F-9 skolor (alltså åldrarna 6-16 år) inte är önskvärt överhuvudtaget. I var och en av dessa skolor ska det gå ca tusen elever och det kan bara inte vara bra. Jag har skrivit en debattartikel som jag hoppas få publicerad i lokaltidningen. Men vi får la se hur politikerna röstar i kommunfullmäktige senare i höst. 

Både skolstrukturen och vår situation på bostadsmarknaden har jag tänkt på mycket den senaste tiden. Attans bananer att det ska vara en så stor bostadsbrist i Sverige att det är bostadsbrist även här. Som krydda på moset står dessutom en hel massa villor tomma nästan året om. Bo i dem då för sjutton, nu när ni väl har köpt dem framför ögonen på oss! Ja, detta blir jag också frustrerad över: att folk har råd att köpa en villa här samtidigt som de bor i en  villa eller lägenhet "i stan" (eller var de nu bor) och att de på det viset "tar" bostäder från de som vill bo här året om, och de betalar inte ens skatt i kommunen! Tänk vad mycket rikare kommunen hade varit om alla hus vore fulla med helårsboende. Hade den inte det? Jag tror det! Och då kanske politikerna hade tyckt att de haft råd att behålla många lite mindre  runtom på ön. Eller så hänger det inte ihop alls? Jag vettesjutton!

Det bostadsbristen gör mer, och sommargästerna hejar på så mycket de bara kan, är att priserna stiger. Detta är inte nytt för någon men jag blir så sjukt frustrerad över att vi inte kan bara köpa ett hus som ligger där vi vill (inte långt ute i skogen) och som är i någorlunda okej skick. För att kunna göra det måste jag höja min lön med 4000 kronor i månaden och vi måste dessutom spara ihop några hundratusen till. Spara kan vi väl göra men hur höjer jag lönen utan att byta jobb? Och nej - jag vill inte byta jobb! 

Så. Nu är det lördagskväll. Nu ska jag sluta ranta och istället sy ihop en kofta jag har stickat. Jag ska sy ett stygn i taget och lyssna på Händelser vid vatten i uppläsning av Rolf Lassgård, och bara ta det lugnt. Sedan kanske vi ska se en film ihop om vi orkar och ungelungen somnar i tid. 

Tack för att ni läste, om ni läste. Hoppas ni har en fin och något mindre frustrerad lördagskväll än vad jag har! 

Hälsningar från Skridskopojkens mamma

PS. nästa som kommenterar kommer lämna den tusende kommentaren på denna blogg!

När stjärnorna står fel

Maj har inte börjat särskilt bra, det kan jag inte påstå. Förra veckan var förhoppningsvis en av årets värsta. Det är inte vädret jag skriver om nu, nej. Det är värre än så. För kallt har det varit men väderleksrapporten har jag knappt hunnit titta på, så upptagen jag har varit av allt annat som har hänt. 

När stjärnorna står fel är plötsligt den mest stabila och trygga kollegan sjukskriven. Vår fasta punkt i arbetslaget. Hon som jobbat längst i ämnet på skolan. Plötsligt är hon inte där, och vi vet inte hur länge hon blir borta. Oroväckande signaler smyger fram, men jag vet inte vad jag ska tro. Arbetet struktureras om lite grann och jag förstår att detta kan nog bli långvarigt. Hoppas det inte är allt för allvarligt.

När stjärnorna står fel får jag plötsligt en morgon ett dödsbud. En annan kollega har gått bort. Bara fyrtioett år ung, och med en liten dotter, ensamstående vad jag vet. Hon, kollegan, hade tydligen varit sjuk en längre tid, men det är ingenting jag har märkt av då vi varken jobbar i samma ämne eller i samma stad. Vi var inte nära egentligen, men jag minns henne med värme och ljus. Och nu är hon borta. Det berör mig djupt. Hela dagen är jag i tankar, över mina två kollegor.

När stjärnorna står fel ligger en granne och dör, och till slut lämnar han gatan för sista gången i en vit kista. Hela familjen tar farväl utanför hans hus, och vi står i fönstret och vinkar hejdå. Det känns fint att hans fru är omgiven av familj, men samtidigt tungt. Åh så tungt. En så pigg och glad man, med glimten i ögat. Inte gammal alls. En man som inte hann gå i pension och njuta av lugna dagar med fru och barn och barnbarn. Ändå har jag sett att familjen passat på att träffas mer än vanligt detta år han varit sjuk. Men ändå, nu är han borta och han kommer aldrig skoja med mig mer, aldrig klättra upp för någon stege mer och snickra på sitt hus. Så sorgligt och tungt. Tomt.

När stjärnorna står fel, så står de bara så fel att allt som kan hända händer samtidigt och plötsligt ringer vår hyresvärd på dörren och meddelar att nu är det några som vill komma och titta på huset, de kommer på söndag. Går det bra? Jag säger att vi inte vill flytta och att han ska hälsa sin fru att hon inte ska sälja. Jag säger att ja, det går bra. Det är ert hus. Ni gör vad ni vill. 

Några dagar senare kommer de. G och jag har, efter ganska noggrann städning, flytt fältet och jag klipper gräset hos mina föräldrar. Det verkar ångestlindrande, men ändå. Någon är och tittar på huset där vi bor. Inte vårt hus - men vårt hem. Det går en vecka av oro och ångest. Kollegan fortsatt sjukskriven, grannen fortfarande död. Vi får veta att intresset verkar vara seriöst, från de där spekulanterna med pengar. Och plötsligt, när G och jag är ute i trädgården och blåser såpbubblor mot den ljusa majhimlen kommer hyresvärdsparet förbi och säger med moloken blick att jo, nu är det sålt. Tre månaders uppsägningstid så G kommer bara nästan hinna fylla fem innan vi måste flytta ut. (Var ska vi ha kalaset då?) Och framförallt: Vart sjutton ska vi flytta?

Som man bäddar får man ligga, och har vi nu bäddat så att vi hyr enligt Lagen om uthyrning av egen bostad, så har vi faktiskt ingen rätt att bo kvar. Lagreglerad uppsägningstid om tre månader har värdarna mot oss, men annars ingen trygghet alls. Värdarna börjar luska i om de inte känner någon annan i närheten som kanske skulle kunna hyra ut. Vi dammsuger Hemnet på objekt som vi skulle kunna ha råd med, kanske. G verkar nöjd och glad och peppad på att få flytta till ett nytt hus. Men vi får la se hur det blir. Kötiden i kommunens bostadskö var raderad för längesedan då jag inte loggat in varje halvår, annars hade jag haft tre år nu och goda chanser till en lägenhet med besittningsrätt. Men eftersom ingen påminnelse gått ut och eftersom jag tänkt att flytten kommer ske på vårt initiativ den dag vi har råd att köpa en villa, så har jag inte kommit ihåg detta...

Och samtidigt på jobbet: många olika arbetsuppgifter som ska lösas inom en viss tid. Splittrad känsla och stress. Men nog löser jag väl det, på något sätt.

Och samtidigt i fickan: ingen ny mobil. För den där Fairphone tyckte jag tyvärr inte om, och den nya Samsung tar tre tusen år på sig att komma hit... 

När stjärnorna står fel händer allt på samma gång och plötsligt övergår hysteriskt skratt i gråt och så börjar jag gråta på riktigt över allt jobbigt som har hänt och som jag inte gråtit över riktigt än. Det är inte lätt, men på något sätt löser det sig, sedan när stjärnorna ställt sig rätt igen.

En blåsig novemberdag

Så kom den andra riktiga höststormen. Det går oftast bra att cykla till jobb och förskola men när det blåser över 14 meter per sekund och kanske 18-22 i byarna är det inte möjligt att ta sig med cykel över bron. Alternativen är: promenera, åka buss eller få skjuts med någon i bil. Idag hade jag tur, för G och M skulle vara lediga. Det var således bara jag som behövde komma mig över bron, fram och tillbaka. Redan igår kväll lyckades jag ordna så jag fick skjuts av en vänlig själ här på holmen. Så tidigt som kvart över sju var det dags för avfärd och det kändes som att kliva in i ett slott att sätta sig i hennes volvo. Hela min kropp ville ha en bil, nu! Vad snabbt det gick att ta sig till jobbet, och vad bekvämt. Vad lite energi jag gjorde av med! Men ändå... en bil? Kanske sedan. Inte nu.

På lunchen gick jag ut. Då var det vindstilla. Åtminstone nära inpå vindstilla. Jag tog mig en rejäl tur, ända till kanalbryggan med utsikt mot Åstol. Det var bara jag där. Ingen som badade. Enorma tångruskor vajade i vågorna. Så vackert, och stillsamt och plötsligt, när jag precis vänt mig om för att gå tillbaka började det snöa. Inte med samma kaliber som uppe i min gamla hemstad Umeå, men ändå. Snöflingor och lite hagel föll ner över mig när jag gick tillbaka mot jobbet. När jag kom tillbaka var jag varm och fylld av kall, frisk luft. Det kändes skönt.

Eftermiddagens uppgift, som jag tilldelat mig själv, var att ta del av en modul ur Skolverkets Läslyftet om lässtrategier för skönlitteratur. Det började med att jag skulle läsa en femton sidor lång text, vilket jag gjorde. Den var skriven på ett akademiskt språk, skulle jag säga, och det var lite nostalgi att läsa en sådan text igen. Samtidigt saknade jag att ha den utskriven på papper. Det är en annan känsla att läsa på papper än digitalt: att kunna stryka under, anteckna i kanten, ta i texten mer fysiskt på något sätt. Efter textläsningen skulle man lyssna på en podd, men det hade jag inte ro till. Dessutom ringde min nära vän Leli mitt i allt och vi pratade om det vi behövde prata om. Mycket fint! Mammalivet alltså, inte helt lätt är det. 

För att sedan komma hem valde jag mellan två alternativ: gå eller bussen. Jag tänkte att jag går ut och ser hur det känns och mycket riktigt. Väl ute fick jag en sådan energi att det gick av bara farten att ta sig hem, eller nåväl: att ta sig till bron. Under tiden jag gick lyssnade jag på skolverketpodden som jag inte orkat ta till mig tidigare, och kände på så vis att jag promenerade hem samtidigt som jag jobbade vilket gav en härlig känsla av effektivitet. Det är märkligt hur man kan komma in i olika stämningar och energier, men bra att det växlar. 

På bron fick jag hålla handen på kinden för att kunna andas i den hårda vinden. Blir det så här stormigt nästa vecka också får vi antingen sova på mitt jobb eller åka buss. Ja, det är sådant jag tänker på här. Hur mycket blåser det? Från vilket håll? Hur blir det då? Innan jag flyttade hit hade jag ingen aning om vad olika vindstyrkor betyder rent fysiskt. Nu sitter det i kroppen. Varsågoda, här får ni min totalt hemmasnickrade vindupplevelsetabell:

1-5 meter per sekund =  vindstilla,

6-10 meter per sekund = normalvind, helt hanterbart,

11-15 meter per sekund = det blåser mycket men det går,

16-22 meter per sekund = det blåser väldigt mycket, 

23-24 meter per sekund = det blåser fruktansvärt mycket,

mer än 24 meter per sekund = jag stannar inne till vilket pris som helst.

SMHI har en lite mer officiell tabell med olika måttenheter för vindstyrka så som Beaufort, m/s och knop. Intressant tycker jag att vinden kallas olika saker till land och till sjöss! Det har jag inte fattat förrän nu. Varje dag lär man sig något nytt, minsann!

Vad mer än vindhastigheter, coronaisolering och förskolelämningar bjuder den här hösten på då? Ja, ett nyfunnet eldningsintresse hos mig (det går sådär men övning ger färdighet), dinosaurieintresse hos G och ett gammalt vanligt men ständigt nyskapande målarintresse hos M. M var förresten med i en fin och välskriven artikel i sin facktidning häromveckan. Ni som såg ni såg, och det var väldigt roligt att han fick vara med i ett helt reportage tyckte vi. G blev alldeles till sig när han såg att pappa var i tidningen! Det var fint att han fick lite uppmärksamhet för både sin konst och sitt arbete, tycker jag. 

Och ni då? Vad har ni för er denna mörka, blåsiga och ganska ensamma höst? Vilka ljuspunkter finner ni där ute? Berätta gärna, så blir jag glad!

Jobbet och viruset

Om förra jobbveckan mest kändes oerhört seg så har den här veckan känts mycket mer stimulerande, men också som "full attack" på något vis.

I måndags började veckopeppen med att jag bjöd min jobbgranne på lunch. Det blev ett två timmar långt samtal om ditt och datt, t ex hur det är att arbeta i ensamhet, olika aspekter av hur det är att leva här i detta lilla hörn av världen (och kommunen), hur man hittar (eller inte hittar) gemenskap med jämnåriga här, och lite annat. Intressant och roligt och veckan kunde knappast ha börjat bättre! Solen sken dessutom in på oss så vi fick dra för gardinerna för att inte bli bländade. Solen! Vi behöver dig efter denna alldeles för gråa vinter!

Men både måndagen, tisdagen och ja, resten av arbetsdagarna har känts mest som full attack och det har inte varit väntade och normala attacker så som en arbetstopp brukar se ut (förutsägbar, vanlig) utan mer oväntat, t ex: Läs powerpoint med tabeller (74 slides), se intervjufilm från en temadag jag inte varit på (44 minuter), elevärende ett, två och tre med specialfall som jag vill gå till botten med för att kunna hjälpa eleverna på bästa sätt. Och på detta: intressanta möten och massor av häftiga idéer jag fått som jag måste skriva ner och sprida och och och.. och prestationssamtal med chefen och så vidare. En hel massa med andra ord. Kanske inte så roligt att läsa om, men nu har jag skrivit det ändå. Och nu tänker jag inte sudda.

Det har ändå känts så himla bra med denna full attack-stimulans på något sätt. Hellre så här än totalt seg och ganska uttråkad, som jag kände mig förra veckan. Dessutom har mina päron varit här och jag har ätit lunch med dem, eftersom de bor på mitt jobb - eller jag jobbar i deras hus, kanske det heter. Även det full attack-stimulans på sitt sätt... De har också passat G när jag och M skulle på möte om höstterminen, vilket var himla bra. M behöver sätta sig in lite mer i förskolans värld tycker jag, och han behöver lära sig begrepp som kåsa (inte att förväxla med kossa) och Fångarna på fortet, som tydligen fortfarande sänds (!?) men som barn idag inte har lika bra på som barn för sju år sedan, enligt förskolepedagogerna. (Själv minns jag att ett starkt argument för att jag skulle få en TV i mitt rum som kanske 11-åring var att syrran och jag ville titta på Fångarna på fortet medan mamma och pappa ville titta på ett, enligt mig då, helt otroligt tråkigt kulturprogram som hette Nike. Jag kan ju lätt tänka mig vad jag hade valt idag...)

Och nu till lite andra tankar jag haft i veckan, det jag egentligen hade tänkt skriva om, nämligen coronaviruset och vår tänkta resa till den helt säkert underbara platsen Muros i Galicien (akvarellkurs inkluderad) och sedan ner till Ms by Almonte i Andalusien. Ja, för någon vecka sedan började jag tänka att det kanske inte var en så himla smart idé att planera en resa ner mot södra Europa just nu när det här  viruset verkar sprida sig lite här och var. Men det var just det: lite här och var. Inte lite om du frågar kineserna i vissa provinser, men de bor  ju så tätt - tänkte jag. Och så helt plötsligt, när det nu var, kom det hur många fall som helst över en natt i norra Italien. Helt plötsligt kändes det så mycket närmre. Italien är ju nästan Spanien, tänkte jag. Om viruset kan smitta en hel drös människor i Italien, vad är det då som säger att det inte kan göra samma sak i andra länder, t ex Tyskland, Frankrike, Spanien (kanske Sverige)? Vad är det då som säger att "risken är minimal" att vi smittas på vår resa?

Nej, jag började tänka om. Jag tror det var i tisdags jag fick sådan oro i hela kroppen. Jag pratade med mina föräldrar som tipsade om att vi kunde åka i höst istället, samtidigt som de vidhöll att beslutet så klart var vårt. Vilka risker vi ville ta och så vidare.

Det jag tänkt på och vill skriva om här är min frustration över att informationen om corona har känts så svår att värdera. Är det farligt? Är det inte så farligt? Är det stor risk för mig som är ung att bli väldigt sjuk? Dö? Är det stor risk för min man? För mitt barn? Kan jag bli smittad av "någon annan på tåget"? Eller på en tågstation? Hur smittsamt är det egentligen och hur farligt? Hur farligt?

Jag vill inte vara för nojig, har jag tänkt, och låta bli att leva för att ett virus sprids. Hur många virus har det inte rapporterats mer eller mindre alarmerande om genom åren och så har det ändå inte blivit något som åtminstone påverkat mig? (Nu låter jag kanske egoistisk här men det jag menar är att rapporteringen i början gått mycket ut på att "alla kommer dö" och sedan har det visat sig att några hundra personer i "ett land långt borta" har dött, men ja, det kom aldrig hit. Det hotade aldrig mig. Förstår ni hur jag menar?) Jag tänker på fågelinfluensan, SARS, svininfluensan, ebola, zikaviruset. Helt hemska sjukdomar visserligen, särskilt ebola, men de har aldrig kommit hit. Aldrig hotat mig. Och nu detta: det nya coronaviruset.

Efter den här veckan har både jag och M (som var väldigt motiverad att åka på denna resa) faktiskt börjat stanna upp och tänka om. Då vi inte vill vara de som tar smittan från, säg Galicien, till Almonte och Ms föräldrar (som båda är över 70 år och alltså i riskgruppen för att bli riktigt sjuka) och då vi varken vill bli sjuka själva, riskera att smitta andra eller riskera att behöva sitta i karantän för att inte smitta andra, har M idag tagit ett beslut om att vänta i en månad på att bestämma om vi ska åka eller ej. För min del känns det som nej, vi kommer inte åka, inte nu. Men vi får väl se. Om en månad kanske läget förändrats mycket, eller inte alls. Kanske är det fortfarande lika osäkert, eller så är det mycket värre (fler smittade i Europa och Sverige) eller så har det klingat av. Det har ju varken vi eller någon annan någon aning om. Och ja, vi har ju faktiskt tid att avvakta. Vår tänkta avresa var i slutet av april. Så vi får väl se. Mentalt är jag dock inställd på att resan inte blir av, men jag hoppas innerligt att vi kommer att få besöka Muros någon annan gång, och att M får måla akvarell där - om han vill det.

Här på holmen känner jag mig trygg. Än så länge är de närmaste coronafallen i Göteborg, vilket i och för sig inte är särskilt långt bort (Helt säkert finns det föräldrar till andra barn i förskolegruppen som jobbar i Göteborg till exempel. M kör till Göteborg nästan varje dag.). Och jag tänker mycket på den friska luften här ute, vinden och framförallt avståndet till andra människor. Även om husen står tätt så är det inte särskilt mycket folk här. Själv träffar jag ju inte en käft mer än min familj och förskolepersonalen, och Mala då. Det är väl G och M som löper störst risk att smittas av någon utanför familjen antar jag. Men samtidigt. Jag oroar mig inte för det. Inte så länge vi är här.

Hur tänker ni kring allt detta? Corona, resor, Sverige... Hur har ni det på jobbet? Går det upp och ner för er med? Det hade varit fint om ni delade med er till mig och till andra som läser här om det...

Nu är det fredagskväll. G har fortfarande inte somnat. Kanske orkar M och jag se något avsnitt av Min fantastiska vännina. Kanske inte. Kanske blir det Nike istället, från 1994. Vi får se. God kväll och trevlig helg!

Det är mycket

Mörker och måne över holmen och havet. Foto: Mala

Det är mycket just nu, brukar folk säga när de känner att det hela håller på att rinna över alla breddar. Eller när de vill uttrycka att de inte hinner ses. Är det inte så? Så känner jag sedan några dagar tillbaka.

Höstmörkret ligger kompakt när jag vaknar och regnet riktigt öser ner. Så onödigt att det öser ner nu, när det var uppehåll och stjärnhimmel mellan molnen när jag gick och la mig, hinner jag tänka. Sedan bestämmer jag mig för att vägra cykla i ösregn. Jag tänker ta morgonen i vårt vanliga tempo och se om det blir uppehåll lagom tills vi ska iväg, och blir det inte det så stannar vi inne tills det lättar. Så skönt är det att ha ett arbete där ingen bryr sig om ifall jag sitter i mitt kök och arbetar eller på mitt kontor. Barnet får titta på spårvagnsvideos och vad han vill på min mobil medan jag börjar jobba med det enklaste på min dator. Jag svarar på några meddelanden från elever och jag rättar några grammatikprov och andra uppgifter av det lite enklare slaget. Inga 1200 ord med djupa tankar om någon roman om man säger så. Det lämnar jag till senare.

Vid nio känner jag ändå att det är dags att bryta upp och börja ge sig av. De enklaste uppgifterna är slut och jag vill ut och cykla. Vi tar på oss alla nödvändiga kläder och ger oss av iväg. Regnet tilltar medan jag cyklar men när jag kommit halvvägs till förskolan slutar det helt. Och när jag cyklar därifrån tittar solen lite försiktigt på mig. Hej solen, säger jag för mig själv. Tacksamhet är vad jag känner för hennes strålar som mjukt målar mitt bleka ansikte innan jag svänger av och får henne i ryggen, upp för backen och iväg.

Idag känner jag ett helt annat lugn inför arbetet än igår. Igår var jag nästan redo att ringa chefen och be om sänkt tjänstgöringsgrad, rättningshjälp eller vad som helst, för jag pallar inte... Jag kände så: jag pallar inte att ha 60 uppgifter när jag loggar in, rätta 30, ha 40 kvar och sedan nästa morgon vara uppe i 60 igen. Det känns helt tomt och meningslöst och som någon jäkla backe varje dag. Så kändes det igår. Och idag kändes det mycket lättare. Jag visste väl det, att jag skulle sova på saken. Inget samtal till chefen, ingen ångest, ingenting. Bara rätta och pula på och prata med någon kollega och plötsligt som från en given signal få det sista tecknet på att jag faktiskt ska ta tag i att ringa min vän S i  Umeå för att höra hur hon har det. Jag passade på att ta en fikapaus medan vi pratade. Jag åt den där lilla biten äppelkaka som låg och väntade i frysen och drack lite grönt te, i skräddarställning i pappas nya röda soffa, medan jag lyssnade på min väns berättelser om den senaste tiden, om det som är mycket i hennes liv. "Vilken tur att du är så smart" sa jag till henne, och jag menade det.

Den stora krukan med malabarspenatplantorna bars in och fick en ljus plats i källaren. Pappa tror att den ska överleva vintern. Inte vet jag. Den kanske är flerårig? (Nej, ettårig är den visst läser jag nu. Ja, vi får väl se.)

Någon dag, kanske imorgon, ska jag leta skruvdragare och rätt bits i verkstaden och sedan skruva bort blomlådehållarna. Någon annan dag, kanske på fredag, ska jag leta upp och ifall jag hittar den, sätta upp ljusslingan på balkongen så att huset inte är så fasligt mörkt när jag lämnar det på eftermiddagen. Huset som är mitt kontor, och mina föräldrars sommarställe.

Det är mycket med jobbet och det är en hel del i hemmet, fast ändå inte. Vi har en ganska bra lunk just nu, tycker jag. Det är skönt. Det är november och man behöver en bra lunk då. Genom höstmörkret, fram till någon enstaka solstråle här och där. Den största solstrålen är dock min son, som vänder på sammansatta ord (tvätt-bilen, björn-isar, budet-tidning) och säger "Akta oscuridaden!" eftersom han börjat bli mörkrädd. Oscuridad som är mörker, och oscuridaden som är mörker på spanska i bestämd form på svenska. Och det är klart mörkerrädslan kommer nu - med mörkret.

Jag träffar min bokcirkel och vi har ett bra och givande samtal om den senaste boken. Jag har startat en promenadgrupp med två andra holmekvinnor som till och med är jämngamla med mig. Vi går då och då när andan faller på raska promenader och pratar av oss. Jag kommer hem och svettig och fylld av endorfiner. Duschar av mig och blir mjuk och go och varm och lealös. Ja, hösten är bra  även om den är mörk och även om det är ganska mycket.

Men hur ska jag göra för att detta mycket inte ska äta upp mig och min kraft? Jag tror nyckeln sitter i att sätta sig skräddare och äta äppelkaka ibland. Dricka lite te. Gärna örtte. Att komma på sig själv med att tänka jag borde jobba igen lite ikväll eller i helgen och säga: Nejdu! Fel väg! Helt fel väg! Här ska inte jobbas igen! Här ska det tas lugnt och vilas! Och försöka göra det. Ja, det måste vara nyckeln. Och underhålla sig lagom mycket. Inte alltid lyssna på intressant radioprogram under lunchen, inte alltid prata med någon, inte alltid läsa eller skriva. Jag tror, banne mig, att jag ska börja virka igen. Fortsätta på en kofta som påbörjades en gång när det var sommar. Ja, det tror jag allt att jag ska!

Hur hanterar ni hösten? Hur hanterar ni känslan av att det är mycket? Skriv gärna något så blir jag glad!

Vecka 6: Veckans ord - Kvällsarbete

Vardagsgrått

Vilken tur att jag inte har ferietjänst och slipper inte bara sommarlov, sportlov, höstlov, jullov och påsklov utan också det lärarna gör för att tjäna in denna tid, nämligen: kvällsarbete. Aktiviteten detta sammansatta ord anger är ingenting jag ägnar mig åt, åtminstone inte betalt. Min man däremot, som jag förövrigt fortfarande inte gift mig med, arbetar alla möjliga tider och vissa veckor är det även på kvällen.

"Detta är straffet för att jag inte pluggat," sa han imorse, när vi fortfarande låg kvar i den varma sängen medan vår lille son lekte i harmoni någon annanstans i huset. Straffet för att inte ha pluggat är att arbeta alla möjliga tider som man inte själv har ens en yttepytte chans att bestämma. Straffet för att inte ha pluggat är att köra alla möjliga människor från punkt A till punkt B via punkt Z (för det är så bussarna går här ute) i alla möjliga väderförhållanden och med alla möjliga lukter omkring sig. Folk som röker och blåser ut den sista röken när de kliver på bussen, folk som jobbar på fiskfabrik och luktar fisk, folk som bara allmänt stinker på grund av något odefinierbart. Kanske är också de straffade för att de inte heller har pluggat? Kanske är det därför de står och rensar fisk? Kanske är det därför de tar bussen och röker och vem vet...

Nej! Nu raljerar jag. Det är klart de ska ta bussen! Det är klart att de får lukta som de luktar! Vem är jag att komma och säga något om det? Vem är M att klaga? Han har ett jobb, som han fick så fort han ens andades om sin bussförarutbildning och erfarenhet, han har en inkomst. Samtidigt förstår jag honom. Han vill inte sitta där och känna stanken. Han vill inte köra fort på mörka, smala och snöslippriga vägar mitt i natten, eller åtminstone nästan mitt i natten och åtminstone ganska fort. Det är så det är och så är det.

Vad gör jag då, samtidigt som han kvällsarbetar och får OB-tillägg på lönen som gör att hans lön bara blir ungefär tretusen lägre än min, efter skatten dragits? Jo, jag kvällsarbetar jag med, fast på en annan front: på hemmafronten! Jag cyklar och hämtar Gunvaldo på förskolan. Cyklar över mörk bro och hem över ön. Jag fixar fram någon middag. Något med korv eller något jag värmer som vi åt i helgen. Kanske fiskbullar och ris. Jag torkar av köksbordet, tvättar händer före och efter maten på lillpojken, jag leker kanske lite med honom eller mer troligt landar i soffan och tittar på barnprogram eller spårvagnsvideo eller en traktor i Holland som kör runt och plastar in höbalar. Jag håller i mobilen medan han poppar ballonger i Bolibompaappen. Sånt. Sedan säger jag att nu är det sista videon vi kollar på, och sedan ska vi sova. Och då går han med på det. Vi kollar på en sista video. Kanske den fina om pojken och månen, och sedan tar vi på ny blöja, pyjamas och så fixar jag bibi, letar snutte och lägger mig bredvid honom. Går upp och hämtar tandborsten jag glömt och ja, sedan borstar vi tänderna och sedan somnar vi. Nej! Inte somnar vi! G somnar, förhoppningsvis. Jag håller mig vaken. Räknar hans andetag när han somnat. Går upp efter hundra. Kanske är klockan kvart över nio då, kanske kommer M efter några minuter.

När G har somnat plockar jag upp det mesta från golvet och sedan kommer jag förhoppningsvis in i andra andningen. Kanske plockar jag undan i köket. Sätter på diskmaskinen, om jag inte gjort det förut. Sånt. Har jag tid slår jag någon en signal och pratar bort resten av kvällen.

Jag får vara glad att M åtminstone tagit mornarna denna vecka. Han har börjat mitt på dagen och därför lämnat G på förskolan strax innan de ska äta lunch. På så vis har G fått lite kortare dagar där, och det kanske är bra, även om jag vägrar att ha dåligt samvete för att jag hämtar honom som ett av de sista barnen på eftermiddagarna, även om jag har det ändå.

Kvällsarbete, ja! Det är straffet för att inte ha pluggat. Eller det är det som de flesta lärare i Sverige håller på med, om de inte sitter på helgen och rättar förstås. Förtroendetiden. Den har inte vi på mitt jobb på samma sätt, och det är jag faktiskt glad över, även om jag bara tjänar tretusen mer än min mer eller mindre outbildade man, även om jag utför det obetalda kvällsarbetet på hemmaplan.

Äntligen inredningstrendig!

På ett sätt eller ett annat kom jag över en av tidningens Metros upplagor och i den kommer äntligen de goda inredningsidéerna till mig! Det gäller ju att vara trendkänslig och hänga med så att man inte missar minsta lilla tillfälle till konsumtion!

Så här råder Metros inredningsskribent oss om hur vi ska få till det riktigt trendiga och nya hemmet!

Tips nummer ett: Ta bort böckerna från soffbordet och ersätt med något dekorativt från havet! Skribenten tipsar oss om att köpa en stor korallklump för tvåhundraförtinie kronor. Korall! Det ska tydligen vara skadligt för havet med för mycket korall, och det är väl därför den säljs iväg så billigt? Men är det verkligen korall? Vid en närmare titt på försäljarens sida är den gjord av sandsten. Sandsten är tydligen en sedimentär bergart bestående sandkorn med en viss tjocklek. Därav det billiga priset, men "sandstensklump" säljer säkert inte lika bra som "korall" och det verkar förstås inte lika trendigt!

Dekorationer från havet var det! Ja, själv gick jag ner till närmaste naturhamn och hämtade lite tång och ett fantastiskt turkost snöre av något slags platsmaterial. Lite svart sjögräs följde också med in. Så var mitt hem vips trendigt värre!

Böcker kan jag tyvärr inte ta bort helt, och alla kan heller inte ligga i det kaos bokhyllan innehåller just nu, utan måste ligga framme på vår bardisk mellan köket och matplatsen. De som ligger där just nu är Kärlek av Toni Morrison, som vi läser till bokcirkeln, Språket, människan och världen, som är en kursbok jag läser till jobbet, och Det fina med Kerstin som är en bok jag ska läsa för att se om jag kan ha som läsebok i en kurs jag undervisar i.

Det andra tipset vi får är att byta ut gardinlösa fönster till fönster fyllda med tunga gardiner. Det ska både höja lyxkänslan och mysfaktorn, enligt artikeln. I vårt hem har vi valt en blandning och har alltså en fot kvar i det gardinlösa riket och en halv lilltå i lyxig hotellkänsla. Sedan vi flyttade in har vi i ärlighetens namn inte ens fått upp alla gardiner vi har, och har i dagsläget hänger det bara gardiner i sovrummet och i köket. Jag skulle vilja ha vita spetsgardiner med blommönster i min salong på övervåningen, men eftersom mitt inredningsintresse vanligtvis är kallare än svalt, har det inte blivit av. Det kan också bero på att jag ännu inte har fixat dit en gardinstång ens. Det ena förutsätter det andra, och så vidare...

Gardinerna i köket ser åtminstone ut så här:

Kaprifol mot vit botten på ett gardintyg som släpper in öns ljus för en bohuslänsk och somrig känsla 

Vad var det mer tidningen tipsade om? Jo! Soffbordet! Nu måste marmorbordet, jag tyvärr missade köpa, ut och glasbordet in! Glasbordet ger en luftig känsla och känns extra lämpligt med en två och ett halvtåring i huset som älskar att klättra på bord! Yey!  Nä, tyvärr måste soffbordet från Dalkarlså duga som jag köpte en sommar för säkert fem år sedan av en kvinna i linne och trosor. En femtiolapp senare och bordet var mitt!

Tur då att bordet är brunt, eftersom det är nästa tips inredningsreportaget ger oss! Välj brunt! Det är tydligen den nya innefärgen. Sjuttiotal, kanske du tänker, men oh så inne! Ser ni den bruna randen i soffkudden? Vänder man på denna kudde ser den faktiskt helt brun ut.

Och sist men inte minst! Ut med klongvasen och in med svarta vasen. Här måste jag göra er besvikna, för tyvärr vet jag inte ens vad en klongvas är och tyvärr är min enda vas som är stor nog att rymma en ordentlig bukett inte svart utan vit! Jag är ledsen, men så är det!

I vasen ryms just nu en bukett nejlikor. Skönt för mig att min man tycker att nejlikor är finare än tulpaner, även om jag köpte dem bara för att de var billigare än tulpanerna. Som det kan gå! Så är man trendig ändå!

Vecka 4: Veckans ord - Prestation

Just nu är naturen i en vilofas och behöver inte prestera särskilt mycket. Åtminstone inte floran. 
Faunan kanske inte riktigt håller med i sin ivriga jakt på mat i det iskalla havsvattnet.

Denna vecka har präglats av ordet prestation, som enligt Svensk ordbok betyder något positivt som åstad­kommits eller full­gjorts, ofta trots svårigheter. Jag har aldrig vetat hur man säger detta ord på spanska, prestación är det ju inte, men nu när jag slår upp det kommer jag fram till att arbetsprestation heter rendimiento de trabajo, och det är den sortens prestation jag främst tänker på här.

Veckan inleddes med en feberhet liten pojke bredvid mig i sängen, natten mellan söndag och måndag. Vi tog tempen mitt i natten och han hade ungefär trettionio grader. Termometern lyste pedagogiskt rött. Men eftersom den lille pojkens pappa, min man, bara skulle jobba från eftermiddagen både måndag och tisdag, bestämde vi oss för att pussla. Pussla innebar att jag cyklade hemifrån så tidigt som möjligt för att jobba och kom hem när jag hade ätit lunch. På måndagen gick det bra. G somnade så fint i sin vagn medan han tittade på när jag torkade rent på alla möjliga ställen i köket. (Jag har nämligen kommit på att han somnar gott i sin vagn, när han ska sova middag, om han ser mig göra något men att jag samtidigt inte tittar på honom särskilt mycket.) När han hade somnat arbetade jag ungefär två timmar till, och fick på så vis gjort tillräckligt mycket den dagen.

På tisdagen var det värre. Han hade vaknat sent och ätit frukost sent och ville inte äta när klockan var tolv. Till sist åt han något, har jag för mig, jo - hallonkräm och havrekuddar, och sedan tog det ungefär tusen år och tre försök innan han somnade i sin vagn. Först bus i vagnen, sedan bus i sängen och sedan somna i vagnen medan jag torkade och torkade i köket och till sist satte en bröddeg, som jag knådade och knådade, tills han somnade. Jag skyndade mig upp för att jobba, men kände mig mest stressad och som om jag inte fick gjort tillräckligt, fast jag nog ändå fick det.

På onsdagen vabbade M och jag fick arbeta i lugn och ro hela dagen. I torsdags var G frisk och på förskolan igen medan jag och pappa monterade ihop ett ordentligt skrivbord, som jag beställt, till mitt kontor samtidigt som jag försökte vara lite stand by på jobbet och åtminstone svara på meddelanden från elever och kollegor ibland. Jag rättade nästan ingenting och det kändes jobbigt. Å andra sidan fixade jag ju ett skrivbord, vilket också skulle göras. Men ändå kändes dagen väldigt ineffektiv. Jag åkte hem vid tre och jobbade det sista hemma, samtidigt som jag körde en vittvätt, och mina föräldrar hämtade på förskolan och kom med barnet vid fem ungefär. Då hade jag jobbat ungefär en och en halv timma, och det kändes som om jag inte hunnit någonting alls. Dagens prestation var ingenting och dagen efter skulle jag ha prestationssamtal med min chef.

Samtalet, som var i fredags förmiddag, gick ändå bra, även om jag hade skattat mina prestationer lite högre än vad chefen hade gjort. Efteråt har jag funderat en del på hur de resonerar när de sätter våra individuella löneökningar, och jag hoppas att jag åtminstone får några hundra i lönerevisionen, men antar att jag kommer bli besviken igen. Jag får väl tänka att får jag bara mer än 150 kronor i påslag får jag vara nöjd, men det kommer jag nog inte vara. Vi får se! Egentligen är jag nöjd med min lön som jag har nu, även om jag vet att det finns många lärare som tjänar mer, vår arbetsgivare ligger tydligen bland de som betalar sämst... men ja, jobbet har många andra fördelar. Jag får tänka på dem och bita ihop, och dra det en vända med facket förstås, särskilt om det känns som om jag får alldeles för lite.

Så kom lördagen, idag, och vi vaknade upp till en snötäckt holme. G trodde att det var smutsigt ute, men det visade sig vara iskristaller som fluffigt placerat sig ovanpå varandra. Jag kände helgstressen, hade bjudit hem mamma och pappa på middag och vi behövde handla, gå ut med G innan lunch, baka bröd och dammsuga. Dessutom hade M ett skriande behov av att måla. Detta är också en sorts prestation, tänkte jag. Är det inte på helgen man ska ta det lugnt? frågade min holmevän när vi var ute och gick efter lunch. Jo, det är väl det... M gjorde det i alla fall när han sov med G i två timmar. Och jag är så glad att jag kom ut en sväng till och fick babbla av mig och åka segelbåt på torra land. Det fick mig lugn och allt ordnade sig. M och G dammsög sekunden innan mina föräldrar kom, och vi hade faktiskt lyckats komma ut innan lunch - vi gick och handlade allihop. G gick nästan hela vägen till affären, men fick åka vagn hem. Både brödet och maten blev goda och vi hade det trevligt med mina föräldrar. Nu är räkningarna godkända för betalning och M nattar G.

Imorgon är det söndag och den så kallade vilodagen. Jag får väl försöka ta dagen på ordet och vila då, om jag kan. Mysa med G, kanske leka i snön, och vila. Ja, så får det nog bli. Jag är ju en ganska driven person som gärna vill göra saker och få dem gjorda. Jag knarkar bekräftelse genom att göra och visa vad jag har gjort. Titta jag kan, jag gör! Men jag vet samtidigt att man inte kan må bra bara av att göra och prestera, utan man måste stanna upp ibland och ibland bara låta sig tas med i dagens egna rytm. Prestation betyder nog olika för olika personer. Vad betyder prestation för er? Är ni prestationsprinsessor eller har ni funnit lugnet?

Från skog till hav

Nu har nästan hela år 2018 gått och jag sitter här på en ganska mörk skärgårdsö och tänker att det kan vara fint att summera. För vem gör jag det? För mig, för G i framtiden, för er som läser! Hej G (i framtiden)! Hej, ni som läser! 

2018 var året då vi bodde på tre olika ställen, kan man säga. Det nya året firades in i ett vinterkallt Almonte, tillsammans med svärföräldrarna. Svärmor hade förberett vindruvor innan som vi försökte få i oss under nyårsklockans tolv slag. Puss och kram! Gott nytt år! Ja, för detta års första kvartal bodde vi i Almonte. Mellan jul och påsk var vi där. M var föräldraledig med G och jag satt uppe i ett litet rum på svärföräldrarnas takterrass och arbetade. Det luktade symaskinsdamm där inne och det var ganska kallt, men väldigt ljust. Det enkla plåttaket släppte igenom alla ljud: alla! Det blåste en hel del och någonting slog då mot taket. Sedan regnade det. Skrev jag att det var kallt? Jag hade på mig så många lager tröjor att jag inte vet. Ovanpå det en poncho. Under bordet ett flyttbart element och una camilla såklart, de verano, men ändå. En speciell bordsduk alltså. 

Vad vi gjorde mer än att jobba och vara föräldralediga? Jo - vi åkte till stranden och vi åkte till olika andra byar i omgivningarna: Villarrasa, Niebla, Rociana, Bonares, Bollullos par del Condado och Aznalcázar. Vi var även en tur till Aracena för att träffa Annika och hennes familj. Samma Annika skolade jag också in i jobbet som distanslärare under min vistelse i Spanien. Då insåg jag verkligen hur komplext jobbet ändå är, fast det kan kännas så enkelt emellanåt. 

Efter påskens alla processioner åkte vi äntligen hem igen. Det kändes äntligen både att åka dit och hem, så som det brukar göra när jag varit ifrån Spanien rätt länge och stannat där ett bra tag. Då är det dags att åka hem. Det är ändå i Sverige vi bor. Vi åkte hem till borttinande snö och leriga grusvägar och det var bara två veckors jobb kvar innan min andra föräldraledighet tog vid. Den gick också fort, kan jag säga. Först var vi lediga i maj och juni, det var varmt men jag badade knappt eftersom jag var helt upptagen med att hålla koll på G som lärt sig både gå och prata en del i början av året. Vi var mycket i skogen och vandrade runt. Det var härliga och ganska kravlösa dagar - minns jag det som. 

Sedan blev det midsommar och jag tog G med mig på nattåget ner till Västkusten. Några dagar innan hade vi hittat något som såg ut som drömhuset på en ö. Jag var bara tvungen att se det och när både huset och ägarna kändes rätt samt att M fick jobb endast tre timmar efter det att han hade skickat in sin ansökan, kunde vi inte annat än att tacka ja. Vi tackade ja till en flytt på hundra mil, från skog till hav. Vi tackade ja till ett liv på landet, till ett liv närmare familjen. Vi tackade ja till att lämna allt vi känt till de senaste åren och hela vårt umgänge. Men vi gjorde det ändå: vi fick till en flytt och vi flyttade! Detta är utan tvekan den största förändring vi gjort i livet sedan vi fick G. Och det känns faktiskt bra. Vi trivs! Det enda jag riktigt, riktigt saknar med Umeå är mina vänner. Det gör jag faktiskt. Jag försöker hålla kontakt med dem, med er, så gott jag kan och ni med mig och det är jag oerhört tacksam för. Samtidigt försöker jag knyta nya kontakter här. Det går kanske inte så raketfort som jag trott, men jag känner verkligen på mig att det är på gång. 

Den största förändringen för G, förutom att vi har flyttat, är att han har börjat på förskolan. Han var sjuk en del i början, men nu verkar det ha stabiliserats (peppar peppar!) Han trivs där och fröknarna känns bra. De verkar ändå vara lite intresserade, av hans tvåspråkighet och har hittills åtminstone lärt sig ett av de viktigaste orden: botas för stövlar, kanske även pipo för napp. 

Den största förändringen för miljön, som vi gjort, är att cykla. Det har jag ju skrivit om tidigare, men det är faktiskt en väldigt stor del av vår vardag. Vi cyklar himla mycket! Tänk så många kilometer bil vi inte kör. Tack för det, tror jag att miljön hälsar!

Nästa år vet vi ännu ingenting om. Vi har inte så många planer förutom att åka till Spanien en sväng, troligtvis på våren, och till Umeå i slutet av sommaren. Båda besöken föranleds av religiösa ceremonier, hade jag kunnat skriva, men vad jag menar är såklart fester. I Spanien ska Ms äldsta brorson ta första nattvarden iklädd en sjömanskostym, och i Umeå ska min vän A gifta sig iklädd brudklänning. Nej, vad de ska ha på sig vet jag faktiskt inte, men jag gissar och hoppas! Högst troligt kommer jag även att bli moster, vilket känns helt fantastiskt och väldigt spännande! 

Så nu får vi väl tacka detta år, 2018, för allt det har gett oss: en lång spanienvistelse, ett nytt hem på en ö och några nya bekantskaper. Det har gett oss en varm fin sommar, varsin elcykel och en stor dos med ord till G att uttala och förstå (det senaste tillkomna är nog spårvagn/tranvía). Så får vi hälsa år 2019 välkommet och se vad det har med sig för överraskningar till oss! 

Du G, kommer inte minnas något av detta år, antagligen, men nu har du ändå fått läsa det här. Jag, kanske kommer minnas en del, men det kan ändå vara fint att spara på en ur minnet skriven sammanfattning. Ni, läsare, hur har ert år varit? Vad vill ni spara på för minnen ur detta år till framtiden? Och vad hoppas ni på inför nästa?

Den magiska chokladen

- I Harry Potter är all choklad magisk och om man äter den kan man göra vad som helst, ungefär så sa CasaAnnika till mig ungefär klockan 04.23 i ett hotellrum i Umeå. Där hade vi hamnat eftersom vägarna i våra respektive liv tagit oss dit. Vi sov i samma hotellrum, men egentligen var det bara Annika som sov, åtminstone fram tills dess att jag åt den magiska chokladen.

Jag började min Umeåresa med att lyssna på P3 Dokumentär om Tjörnbrokatastrofen medan bussen i sin vanliga takt närmade sig och åkte över Tjörnbron. Det var mycket effektfullt. Vädret var sådär.

Efter någon timme ankom jag till Göteborg och möttes upp av min syrra, som jag dagen innan hade bestämt träff med för en middag på tu man hand. Vi har nog inte träffats bara vi två sedan G föddes. Två år sedan, alltså. Minst! Det var fint och välbehövligt. Vi åt japanskt på centralen och begav oss senare till mitt tåg. Vi kramades hejdå och jag satte mig till rätta i min damkupé.

På vägen upp mot Norrland hamnade jag i många intressanta samtal. Exempelvis talade jag med en lärare (som har samma ämnen som jag) som tydligen arbetat på min gamla gymnasieskola, men efter det att jag slutat. Vi pratade mest om jobbet, men också lite om julfirande med svärfamiljer. Alltid intressant! Senare på kvällen pratade jag med två andra i kupén om digitaliseringen och de äldres digitala utanförskap, och så vidare. Det jag älskar mest med nattåg: ETT. Bra för miljön, TVÅ. Intressanta samtal, TRE. Det tar lite tid så man fattar att man rest.

Väl framme var det frukost med Annika och min partner in crime M. Jag trodde att vi hade gått till ett ställe med frukostbuffé, men det visade sig att för 66 kronor fick man en kaffe (eller te) och en macka. Jaja, det gick bra det med. Vi kompletterade med lite medhavd frukt.

Det kändes hemma och samtidigt svinkonstigt att vara tillbaka i Umeå igen, så kort efter vår flytt. Märkligt. Vi gick till jobbet. Jag hade kramkalas med 60% av mina kollegor, ungefär. Sedan var det dags för någon slags konferens. Mer kramkalas. Mer "Har du flyttat? Vart då?" och så vidare.

Sedan var det "fri lek" och jag gick ut på stan och köpte en del kläder. Mest strumpbyxor. Kände mig som en lantis i storstan! Jag lärde mig åtminstone att jag inte ska köpa kläder till mig själv på nätet, t ex klänningar, eftersom de kan sitta helt konstigt trots att de är i "rätt" storlek. Kläder till G verkar dock gå bra, än så länge.

Efter fri lek vad det uppfräschning och sedan middag och lite fest. Annika och jag drack medhavd Gingerale. Medhavd av min partner in crime M, alltså, som hade tänkt på oss! Fint! Jag misstänker dock att Annika tyckte den var lite äcklig. Jag tyckte den var god!

Sedan var det väl dags att sova då. Båda var trötta efter nattågsnatt och informationsbombning från arbetsgivaren. Men bara Annika somnade. Vi låg och läste en stund (flera år sedan sist jag gjorde det i sängen innan sovdags!) och precis när jag släckt lampan, alltså cirka tre sekunder efteråt, började Annika att sov-andas. Hon sov! Den lyckans osten! Men inte jag...

Där låg jag och försökte sova men kände att hjärtat liksom slog lite för fort, ända fram till småtimmarna. Klockan blev mer och mer, även om jag inte tittade på den, och jag kunde bara inte slappna av! Flera gånger gick jag på toa och råkade väcka Annika när jag gick in i stolen som stod mitt i det beckmörka hotellrummet. Hon pratade med mig och jag pratade och pratade och till slut försökte vi sova igen. Hon somnade med en gång. Inte jag. Så här fortsatte det tills det att klockan var över fyra. Då åt jag den magiska chokladen och somnade. Tänk vad lite placebo kan göra!

Nästa dag var jag så trött att jag grät. Jag var ändå med på det mesta och när dagen var slut, efter lunch, hjälpte jag Annika att få en bärbar dator av arbetsgivaren. Något som tydligen genererade en ofantlig mängd lycka! Så fint!

Vi gick ut på stan och träffade Colombialiv. Och här gör jag ett stort undantag och lägger upp en bild på mitt ansikte bredvid de andra två ansiktena, som båda tillhör någon som heter Annika, framför Umeälven och dess södra strand.

Som ni ser har vi alla ungefär samma hårfärg och jag och den ena Annika har samma frisyr. Som det kan gå!

Här, på cykelbron, läser Colombialiv en text för oss så att vi skulle få höra hennes oerhört vackra colombianska spanska:

Sedan åt vi pizza på Teg och pratade en hel del om våra tvåspråkiga liv och barn och våra hispanomän och allt var det var. Mycket trevlig och givande!

Pizzerian stängde och vi drog oss upp mot stan igen. Älven låg mörk och stilla. Jag lyckades ta en kornig bild från gamla E4-bron medan Annika och Annika diskuterade hur sjukt konstigt det är att vara egen företagare i Spanien, men hur nödvändigt det samtidigt kan vara för att få ta del av socialförsäkringen om man jobbar åt ett utländskt företag.

Väl på nattåget sedan, somnade jag och sov som en stock. Åtminstone som en stock som sover på ett nattåg. Eller kanske som en stock som timmerflottas och sover i älven, eller i en ganska stillsam sjö. Svårt att veta. Sov gjorde jag i alla fall! 

Och gud vad fint det var att komma hem igen, till Tjörns kommun. Vad fint att få äta lunch hos mina föräldrar och se hur min son vuxit och vuxit och lärt sig en hel massa ord bara på tre ynka dygn! Helt otroligt! 

Det var en fin och intensiv resa och det var roligt att få visa Annika både staden och arbetsplatsen, men nästa gång jag åker upp ska jag banne mig sova. Jag säger bara det! 

Ut ur mörkret in i ljuset

Vägen går, som alltid, framåt. Mot ljuset.

Hösten tar mycket energi. Mörkret smyger sig på mer och mer för varje dag och jag känner mig stressad både på jobbet och över hemmet. Vad är jag stressad över egentligen? Varför gråter jag ibland två gånger i veckan på mitt arbete? Jag funderade lite över detta en kväll med ingången: "Varför gråter jag? Jag har väl ingenting att gråta för? Är jag knäpp?" Det visade sig att jag inte alls är knäpp. Jag är bara stressad och orolig över en massa saker. Det mesta, om inte allt, kommer ju att ordna sig, men tills det ordnar sig passar jag på att oroa mig. Så klart.

Vi ska ner till Uppsala en sväng i början av december. Det är operation av vår minsta familjemedlem. Jag vill egentligen inte skriva om det så mycket (alls) på stora internet, men nu nämner jag det bara. Det går säkert bra och han är inte sjuk, men det måste ändå göras. Och det oroar mig på många sätt. Jag tänker på resan och hur vi ska vi bo. Kommer Västerbottens läns landsting betala för båda föräldrarna? Måste jag ringa någonstans och argumentera för min sak? Vart ringer jag då? Resan ska vi väl köpa själva (och få pengar för sedan), men kan vi göra det innan vi får den officiella kallelsen? Går det bra om vi åker tåg? Jag vet att en förälder ska sova på avdelningen och en på hotell. Hur styr vi upp det? Dubbelrum på hotellet? Hur kommer sövningen gå? Uppvaket? Ha ont efteråt? Läkning? Och allt runt detta. (Men eftersom det är min omyndiga son som ska opereras så vill jag inte skriva om det. Det är hans kropp och hans hälsa och hans vård. Det är hans. Inte mitt. Men det oroar mig, och jag tänker på det.)

Flytten till Göteborg. När kommer den att bli av? Kommer vi att hitta någon lagom stor, lagom dyr och lagom fin lägenhet i något tryggt och mysigt område? Framförallt: kommer vi att hitta den i tid till att G ska börja förskolan i augusti? Kommer han att få någon förskoleplats? Antagligen, men vi vet inte.

Hemmet. Att M är föräldraledig men hemmet ser ut som kaos varje gång jag kommer hem stör mig. Antagligen stör det mig lite oproportionerligt mycket men jag blir lite irriterad över att han väljer att tälja eller måla eller rita framför att sätta igång diskmaskinen och torka av köksbordet efter lunchen så att det är okej när jag väl ska sätta mig och äta middag. Detta stressar mig. Men nu har vi gjort en lista med ansvarsområden, så nu kan jag förhoppningsvis släppa vissa saker och sluta tjata på M så himla mycket. Det tar faktiskt energi att tjata och det är garanterat enerverande när någon tjatar på en. Jag ska försöka göra min del för att det ska bli bättre och hoppas att M gör sin!

Jobbet. Jobbar jag tillräckligt bra? (Jo, det tror jag.) Tycker folk att jag är jobbig? Är jag jobbig? Stör jag för mycket? Jag hoppas inte det. Jag försöker tänka på att gå undan när någon ringer eller när jag vill prata med någon om något. Jag försöker att kolla upp saker innan jag går och frågar någon. Jag försöker att inte vara för kritisk, men samtidigt inte tappa bort mig själv. Alla är vi ju som vi är, och vi gör ju vårt bästa. Sedan är inte allt vårt ansvar heller, en del ligger faktiskt på arbetsgivaren och chefen. Men hur får man de att förstå det på ett bra sätt? Klurigt! 

Det som stressar mig mest på jobbet är egentligen att jag känner att det är så många bollar i luften som ska pareras och jongleras att jag inte riktigt känner att jag har överblick. Kanske ska jag sätta mig och göra en karta över mina arbetsuppgifter imorgon? Det kan nog vara bra. Då kan jag också bestämma hur jag ska prioritera och hur ofta olika saker måste göras. Mitt jobb är ganska fritt, men det är ändå vissa delar som måste skötas mer regelbundet än andra. Jag gör mitt bästa och jag ser fram emot att få jobba från Sydeuropa i vinter! 

Sydeuropa. Jag menar såklart Almonte, Spanien. Där tänker jag sitta, arriba del to', i ett litet rum på en takterrass med matta, element och filt (alternativt camilla). Förhoppningsvis ett lagom stort och lagom högt skrivbord och en lagom bra stol. Jag längtar faktiskt! (Jag tänker inte på hur kalla golv det är, hur fuktiga kläderna i garderoben är, hur iskallt det är överallt förutom under borden där elementen står på när man sitter där.) Jag tänker på min svärmors goda mat. Jag tänker på ljuset och solen och ljuset och solen. Jag tänker på att min son ska få träffa sina kusiner och även lära sig att peka på lampan när farmor säger "¡La luz!". 

¡La luz! Ljuset!