En kusinhelg fick inleda november

Fredag. Syrran skriver kl 09.28: "Vad ska ni göra i helgen? Jag vill typ åka bort." 

Jag svarar kl 09.31: "Kom hit"

Så tog vår helgplanering sin början. Vi bollade lite olika tankar fram och tillbaka medan vi båda jobbade och kom till sist fram till att den bästa idén av alla var att anordna en liten kusinhelg i våra föräldrars sommarhus, två kilometer från där jag bor. Gratis. Enkelt. Mysigt.

Vi bestämde att vi skulle ses vid tjugo över elva på lördagen i Stenungsund, eftersom jag ämnade ta storkusin G till frisören innan. Den har öppet från klockan 10 på lördagar, så det blir perfekt. Perfekt tyckte däremot inte min någorlunda långhåriga son att det skulle bli att klippa sig. Han kastas mellan total vägran och att han helt medgörligt och självmant säger att frisören kan få klippa lite i nacken och lite på luggen. Den är snart lång som en halvt neddragen gardin och man kan ju undra hur han verkligen ser ut. (Varsågod för dubbeltydigheten.) Och självklart är det hans stil att kamma luggen rakt fram, och rakt ner, inte lite på sidan, så ja... nu behövde jag verkligen ta mitt föräldraansvar och ta honom till frisören, orden är min mammas och hon om någon vet väl vad taget eller otaget föräldraansvar betyder i praktiken eftersom hon arbetat i socialtjänsten under nästan hela sitt yrkesliv. Så ja, jag tog honom till frisören och ja det var en lördag. Vi kom fram tjugo minuter i tio och gick och lekte på en skolgårdslekplats i närheten, som till och med hade en linbana. G åkte kanske bort lite av sin ångest inför frisörbesöket på den.

Ångesten tilltog dock påväg tillbaka mot frisersalongen. Men den visades sig fortfarande vara stängd, trots att vi var där prick tio. Ett telefonsamtal till frisören behövdes för att den så kallade polletten skulle trilla ner. Det var lördag, men det var också röd dag. Alltså stängt. Shit. Jag som hade preppat så bra och mutat med klubba innan lunch och linbana och kusinhelg och allt! Men G, han fick fortsätta vara långhårig och lycklig!

Efter att vi handlat lite till helgens middag och lunch brummade vi iväg mot S och hann leka lite på lekplatsen och till och med köpa gott lösviktste (svart julte och grönt smultronstället) innan det var dags att gå och möta min syrra och hennes son vid stationen. Syrran och jag bar matchande sjalar, dvs de är virkade i samma mönster och samma sorts garn, men i olika färger. Kusinerna sa hej och höll sina mammor i handen hela vägen tillbaka till lekplatsen. Efter en stund var alla hungriga och vi gick in i ett ordentligt halloweenpyntat Harrys och åt lunch. Det var öppet i alla fall, trots att det var en lördag som räknades som söndag! Tur!

Efter lunchen lektes det lite till och sedan åkte vi över bron och ön hem till oss. Kusinerna lekte, jag drack te, syrran knöt vidare på sitt vänskapsarmband som hänger i mitt kök och sedan fixade vi lite fix som jag kände att jag behövde hennes hjälp med: krokar sattes upp i hallen till G (mollyplugg, nu är jag din vän) och så löste syrran en grej med en gardinstång som hade krånglat ett tag (läs: sedan vi flyttade in). Jag vet inte varför jag är så rädd för att skruva skruvar och greja... men jag tror jag skyller på att våra föräldrar under hela vår uppväxt positivt förstärkt syrrans händiga sida och min verbala, men antagligen finns det fler anledningar än så. 

Sedan skjutsade M ner la syrra y los primos (syrran och kusinerna) samt Gs cykel till mina föräldrars hus, medan jag cyklade dit och handlade lite på vägen. Mötte min butiksbiträdesgranne på vägen och reflekterade lite över vardagslogistiken och matbutikens ommöblering och övertydliga skyltning av kakor. 

Syrran hann börja med maten innan jag kom fram. Det bidde tomatochräksås till henne och mig och tomatsås till kusinerna. Såserna serverades med bred bandspaghetti. Det blev gott och kändes lite lyxigt. G och jag hade köpt engångshöstservetter tidigare under dagen. Jag satte dem så där snyggt i glasen och så kändes det som fest. Alla som ville fick hemmabubblat bubbelvatten, vilket tre av fyra ville.

Barnen lekte lite till, eller kollade på youtube, medan syrran och jag satt och tjötade i köket. Jag drack rooibos. Jag bäddade åt mig och G och sedan var det dags för lillkusinen att lägga sig. G och jag satt i vardagsrummet och lyssnade på Historierummet om Abraham Lincoln och lärde oss saker. Jag virkade på en bebisfilt till en bebis jag troligtvis aldrig kommer träffa. Och sedan var det dags även för storkusinen att få lite kvällsfika och gå och sova. 

Inte hade jag tålamod att ligga kvar hos honom tills han somnade men jag läste och sjöng och släckte och tände och lät honom ha tre böcker att bläddra i tills han somnade, vilket han gjorde alldeles av sig själv medan syrran och jag satt i soffan och åt chips och gröt (jag) och pratade om livet. Det var folk som säger saker, folk som har stort umgänge, nyår, män och ekonomi.

Så blev klockan elva och vi gick och la oss. 

Det var mysigt att sova där, under pappas täcke och med pappas kudde under huvudet. Tjugo över sju vaknade G och jag insåg efter en stund att vi inte hade Bregott. Vem klarar en frukost utan Bregott? Många! Men inte vi, bestämde jag, så jag cyklade till affären och köpte. Det var ljust och helt stilla ute och ganska varmt. Tio grader. Jag mötte en hundägare. Alla andra sov nog fortfarande. 

När  vi ätit frukost och barnen avverkat ännu en stund med youtube och vi pratat om ungarnas skärmtid bestämde jag mig för att dra ut allihopa på ett äventyrsuppdrag. Syrran var tveksam till om hennes son skulle gå med på det och hon hade rätt, även om jag förberett så bra, så bra med olika platser de steg för steg skulle hitta till och en fråga per plats. Men G var desto mer peppad så vi gick iväg, medan syrran och kusinen rensade bort gamla döda tomatplantor från växthuset och tog tag i lite annat trädgårdsfix. 

Vid elva kom vi tillbaka och efter en stunds vila bredvid syrran på den äkta mattan i vardagsrummet tog vi tag i att baka pizza med barnen. Vad bra att jag satte degen innan vi gick ut! Vad bra att syrran gjorde extra tomatsås igår som räckte både till pizza och till matlåda till hennes son att ta med sig hem. 

Sedan hann de leka lite sista och vi prata lite till innan syrran sa att det var dags att städa och åka. Hon är så redig min syrra, ska ni veta. Hon torkar av fint på diskbänken och dammsuger noggrant. Hon vet vad en mollyplugg är och till och med hur man sätter in den i en vägg. Och så kom vi att prata om min och Ms dröm att ha ett hus på landet. Det är Gs dröm också förresten. Okej att vi bor på landet nu, men jag menar på landet-landet. Bland åkrar och ängar och skog och berg och sånt. Det är något vi drömmer om och jag har drömt om detta sedan jag var barn. Hon sa, syrran, att det var orimligt att vi (som knappt vet vad en mollyplugg är) skulle ha ett hus, eller liten gård, på landet. Hon sa att det är så sjukt mycket att fixa på ett hus hela tiden och ja, det lät ju onekligen rätt jobbigt. Hon hade nämnt det redan innan G och jag gick på vår äventyrspromenad och jag hade burit det med mig, men behövde resonera med henne lite mer. Det är inte roligt när någon dissar ens dröm, säger att den inte är genomförbar... Så vi pratade om vad jag skulle göra om bänkskivan i köket började ruttna och då sa jag att jag ringer ju dig, om pappa av någon anledning inte skulle gå att nå. Och sedan skulle jag ringa en snickare. Hon sa att jag skulle gå till en butik som säljer kök och berätta om min bänkskiva och be att få köpa en ny, inklusive leverans och montering. Och det lät ju bra! Så alltså: Jag ringer dig, så får du säga det till mig, den dagen bänkskivan i köket ruttnar. 

När vi cyklat hem, G och jag, var det plötsligt soligt ute och jag ställde ut fågelburen. Och så fick jag ett sånt där il som jag ofta får när jag varit med syrran en helg och började fixa och dona. Om hon är redig och duktig och praktisk så är väl jag! Och jag vill visst ha ett hus på landet! Inte uträttade jag väl några stordåd medelst verktyg men jag torkade av hela fönsterbrädan i vardagsrummet där det var en hel del fröskal som pippisarna sprätt runt, dammsög golvet där under och röjde även på altanen, slängde gammal grillkol och så. Jag tvättade en kruka och planterade sedan min enorma porslinsblomma i den. Den har stått i samma lilla kruka som jag fick den i för ett drygt år sedan och i den krukan var det i princip bara rötter. Nu fick den hoppa ner i en betydligt större terracottakruka, så nu kommer den väl ta över hela vardagsrummet snart. Sedan gav jag mig på att undersöka hur jag skulle kunna skruva fast ugnsluckans handtag lite bättre, det har suttit lite löst ett bra tag. Syrran hade gett mig lite tips och jag hittade till skruven och kunde förstå hur man skulle komma åt att skruva där. 

Sedan var det dags att vila! Ja, jag måste tvinga mig att vila för att inte bara gå på och göra saker ibland. Min motor är lite för stark vissa dagar, tror jag man kan säga. Så jag la mig i min säng på mitt duntäcke, med Ms duntäcke över mig och tittade på två avsnitt av Normala människor. Den är hemskt bra den serien! Har ni sett den?

Sedan kom M hem från sin skulpturkurs i Göteborg och jag pallrade mig ner för att se vad det kunde bli för mat. Jag orkade inte laga något så jag plockade fram alla burkar med rester från kylen och planerade vad åtminstone G och jag kunde äta eftersom M sa sig inte vara hungrig. Pyttipanna för min del (uppstekt lövbiff, champinjon och klyftpotatis) och varmkorv med bröd till G, helt enligt hans önskemål. Jag visade M ugnsluckefixet och sa att jag orkar inte göra det idag eftersom bits och skruvmejsel behöver hämtas i förrådet. Tyvärr var la M lite väl impulsiv där och gick och hämtade hela verktygslådan och så försökte vi lösa det samtidigt som jag lagade mat. Ibland ska man nog bara äta först, va? Och nej, vi lyckades inte, trots att vi skruvade åt skruven. Problemet sitter i en annan skruv som vi inte kom åt. Åtminstone inte idag. Jag ska fråga vår händiga granne S en annan dag. 

Efter maten var jag så slut att jag gick till sängen igen och valde att lyssna på halva PS6 och sedan ringa sångarens fru och säga Querida, sjunger han no la captaréis eller no la cataréis? Cataréis svarade hon och vi försökte tillsammans förstå. Ja, sångarens fru är en av mina närmaste vänner. Vi pratade ikapp i en timma och sedan var det dags för henne att laga middag och mig att fixa kvällsfika till G. 

Och så blev det kväll på riktigt, trots att det varit mörkt flera timmar. Jag lät M lägga G så att jag kunde skriva det här. Tusenmiljoner ord om min helg i detalj. En fin kusinhelg som fick inleda november.

Den långa vandringen

Morgonen efter den långa vandringen känner jag mig tacksam. Jag är tacksam över att jag vaknar i en varm, mjuk säng, att jag har en varm mjuk yllekofta att ta på mig, att mitt barn sover sött i sin varma säng och att min man har cyklat iväg till sitt arbete. Jag är tacksam över att jag kan duscha varje morgon, att jag har rent vatten i kranen i köket. Att jag kan koka te och har gott bröd att äta, att jag har ett arbete att gå till. Tacksam över att mitt barn går i skolan och inte ligger sjuk i tuberkulos och tacksam över att jag inte måste elda ljung och enekvistar  för att få upp någon som velst värme hemma eftersom alla andra träd redan är nedhuggna. Att det inte är jag som står med huvudet på stupstocken. Allt detta är självklarheter, men fråga Matilda Hermansdotter, Alma Karolina Augustdotter eller varför inte Johannes Johansson från Hälsö? Inte hade de allt det här. Inte alls.

Dessa för längesedan döda människors boplatser och i Johannes fall dödsplats besökte vi i helgen, min syrra, min vän A på grannön och jag. Vi hade företagit oss att vandra halva Orust Tvärs, som är en del av kuststigen. Halva räckte gott och väl, hela hade jag aldrig orkat. Det kände jag framförallt på måndagen, dagen efter.

Strax före klockan tio svängde vi av i Hårleby (vid busshållplats Gustorp) och runt det gula hyreshuset upp  i skogen på en grusväg. Ingen skylt indikerade vandringsled vid vägen, lite synd. Vi parkerade vid skylten som pekade mot Hälsö-Johannes grav. Därifrån var det fint ledat hela vägen till Svanesund. Vi började således med att vandra i daggvått gräs till just Hälsö-Johannes grav. Han var den sista som halshöggs till döds på Orust och det kom tusentals för att titta. Så var det väl innan det fanns kriminalserier på TV, och inte heller TV eller radio uppfunnits än. Eller varför kom man annars för att se på detta hemska? Kanske berättas det mer i Sveriges Radios inslag om avrättningen, som jag tyvärr inte hunnit lyssna på än. "Hur kan det ha varit att arbeta som avrättningsman" sa vännen A när vi traskade vidare därifrån. "Tänk att det fortfarande finns de som gör det" svarade min syrra. Gravplatsen var tydligt uppmärkt och ett vackert smide var på senare år skapat runtom. Det föreställde fängelsegaller. Döden blev Johannes fängelse. Och nu är även han som dödade honom död. Och de som kom för att se på, den där majdagen 1857. Exakt på dagen 166 år innan jag gifte mig med M. 

Vi gick vidare genom skogen, förbi kohage och på gammal landsväg. 

A och syrran som har dubbelt så långa ben som mig, ungefär, gick ibland lite före, men de väntade in mig så snällt trots att jag var lite långsam ibland. 

Strax innan lunch fick jag ont i höften, antagligen på grund av kyla. På morgonen hade jag fått för mig att jag hade på mig för mycket kläder och därför tog jag av mig mina merinoleggings som jag hade under mina tunna bomullsbyxor och lämnade kvar dem i mina föräldrars hus där jag hämtade upp syrran klockan åtta. Det gör jag aldrig om! Ta av mig, ja kanske, men inte lämna kvar. Så dumt! 

Nåja. Vi stannade och åt lunch vid Orusts enda kända runsten. Jag fick briljera med lite run-kunskap från jobbet och försökte sedan tyda runinskriften vilket visade sig vara omöjligt med mitt tålamod. De flesta runorna såg ut som helt raka streck! Svårighet att tyda runorna hade tydligen inte bara jag utan även de som både 1922 och 1992 hade gett sig i kast med det. Det kunde man läsa på en tavla invid stenen. 

A och jag läste förresten på alla tavlor. Syrran med ibland, men hon var nog den som var mest intresserad av att vandra. Jag var den som var mest intresserad av att titta på träd. Syrran bar och lagade mat, jag betalade maten och A guidade. Det var ett fint upplägg och jag är tacksam för deras insatser!

Träden visade sig från sin bästa sida i vackra höstfärger. Luften var klar och något kall. Solen sken då och då men täcktes av tunna moln precis när vi åt lunch. 

Det helt vindstilla vädret var inte helt vindstilla, men på det hela taget var det ett perfekt vandringsväder, om jag bara haft på mig mina merinoleggings. Höftvärken gav förresten med sig efter lunchen. Kanske för att jag offrade en tortellini till asagudarna, eller för att jag värmde höften med min sjal under lunchpausen. Eller kanske för att jag helt enkelt vilade när vi satt och åt. Tortellini, pesto, mozarella, torkad korv och oliver bestod lunchen av. Syrran kokade tortellinisarna på mitt stormkök. Varm mat när man är ute är minsann lyxigt! 

Efter runstenen gick vi under, respektive över, den stora vägen 160 och sedan upp i skogen. Vi blev omsprungna av två manliga löpare under tiden vi kämpade oss upp för vandringens jobbigaste backe. Jag undrar vart de sprang sedan. Antagligen ner igen, säger vi... 

Vi mötte faktiskt inte en enda annan vandrare under hela vår tur. Bara dessa två joggare och en kvinna på promenad. Kanske är den inte så känd trots allt , trots att de ordnar ett årligt evenemang där man kan gå eller springa hela eller halva? Det var förresten så A kom på att vi skulle gå den. Hon hade gått halva förra året med sin familj och ville visa mig. Sedan kom jag på att det skulle bli en perfekt födelsedagspresent till min vandringsälskande syster. Hon i sin tur kom på att hon inte alls ville vandra med massa andra och idén om att bara vi tre skulle gå den föddes. 

Efter ytterligare en bits vandring stannade vi och fikade mitt i skogen i en liten skogsbacke där det faktiskt var både sol och lä. Jag hade med mig av de där himmelskt goda bullarna som vi bakade förra helgen och syrran hade med sig kaffe och mjölk. Två tepåsar hade jag också packat ner till mig och teälskande A. Och så kom det sig att vi satt där i solen och funderade på vad alla tonårskillar gjorde när vi som tonårstjejer satt och drack te och pratade (om dem). Vi hade lite olika teorier, men det är sannerligen något som behöver undersökas. Och sannerligen skulle tonårskillar, och alla andra killar och män också för den delen, behöva lära sig att sitta och kanske dricka te och framförallt prata med varandra. Gärna om samma saker som vi pratar om mest, nämligen Relationer. Eller vad tycker ni?

Vi vandrade vidare, och när vi gått upp för ännu en backe och slagit oss ner vid ett picknickbord chockade jag alla (det vill säga de andra två) genom att göra plankan i tjugo sekunder. Det var roligt, trots att syrran förvägrade mig mitt högt eftertraktade beröm. Syrran i sin tur skapade ett konstverk som föreställde oss tre på vandring. Det var en fin stund.

Sju timmar efter vår start i Hårleby kom vi äntligen fram till den lilla orten Svanesund. Biltrafiken genom byn störde oss något och vi kände alla tre hur skönt det varit att vara utan biltrafik och oljud under så många timmar. 

Biltrafik var något som Matilda och Alma Karolina och de andra i skogen och överhuvudtaget förr i tiden också slapp på sin tid. Något som de antagligen inte saknade... Den första bilen som framfördes på Orust kom faktiskt upptäcktsresande Sven Hedin i, när de skulle gräva ut fornborgen Borrefjäll 1913. Även detta lärde jag mig av en skylt längs leden. Och den där fornborgen hade det varit roligt att besöka med barn, tror jag. Även om det bara kan vara ruiner kvar. Det var trots allt runt 2500 år sedan de byggde den.

Halva Orust tvärs var en fin vandring och jag rekommenderar den varmt för den som tycker om att vandra och som inte räds varierad terräng, med uppför och nerför och något ologiska men mycket väl utmärkta svängar. Extra intressant blir det för den historieintresserade som kan läsa på olika tavlor om människorna som bodde där djupt inne i Orusts inre förr i tiden. Vissa husgrunder finns kvar och det slog mig hur små husen måste ha varit, och hur många barn som fötts och tyvärr också i ung ålder dött där. 

Nä, nu ska jag snart gå och lägga mig i min varma mjuka säng med mitt gosiga duntäcke, men först ska jag laga havregrynsgröt av skalade, ångade och valsade havregryn som jag varken behövt så eller skörda själv. Till denna ska jag ha mjölk från en ko som jag aldrig sett, men som åtminstone lever i samma land som jag. Världen förändras och tur är väl det. Inte vill vi tillbaka till tiden med hög barnadödlighet och elda med enris och ljung. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka hur mycket snällare mot planeten Jorden människornas liv var på den tiden. Hur mycket lugnare, på ett sätt, livet kanske var. Men också hur mycket mer utsatt man var, för sjukdomar, köld, hunger och för tidig död...

Naturen behöver dig och du behöver naturen

Utsikt kl 20.01, efter bergsbestigning

Nu när det är så mycket hela tiden överallt i mitt sinne, på jobbet med det ena och det andra, hemma med att försöka planera en resa som bara känns krånglig, är naturen det jag behöver. Naturen behöver ta emot min kropp och mitt sinne behöver ta emot naturen. Min kropp behöver röra sig i naturen, lyssna, titta, lukta, ta in. Jag kan riktigt känna hur läkande naturen är. Jag behöver naturen och naturen behöver mig. 

Så jag cyklar. Jag cyklar till jobbet nu och mitt barn cyklar bredvid. Denna veckan tar han sin sparkcykel, inte elektrisk gudbevaremigväl. Nästa vecka ska han cykla igen, hoppas jag. Det är påsklov och jag unnar mig tjugo minuters sovmorgon. Det får det vara värt, att komma lite senare till jobbet, för sedan jobbar jag så effektivt att jag aldrig jobbat så effektivt förr. Det är åtminstone så det känns.

Idag flödesskrev jag i ett anbud. Oj, så många stavfel det blev! Tur att Word kunde hjälpa mig att hitta rätt stavning sedan. Nu börjar jag förstå hur eleverna gör ibland: de bara skriver och så får det bli som det blir. De missar den lilla detaljen att gå tillbaka och läsa igenom, ta en paus, läsa igen och redigera och lämna in. Den detaljen missar oftast jag med, när jag skriver här. Anbud däremot är en helt annan femma!

Jag frågade min granne igår om hon ville gå ut med mig. I naturen alltså. Det ville hon inte. Hon ville vila. Hon var trött. Jag var trött och behövde vila i naturen. Så det kanske var lika bra att jag gick själv. Det blev nog mer vila då. Ingen att babbla med. Babbla är jag bra på, såväl i tal som i skrift. Jag gick först och fotade mina, hennes och en grannes vårkrukor utanför våra dörrar. Småpåskliljor, penséer och lite annat. Sedan gick jag till närmsta havsvik. Där såg jag två sädesärlor som sprang runt och gjorde något. Kanske åt de insekter, kanske något litet havsdjur som spolats iland? Söta var de i varje fall och i ett annat liv skulle jag vara naturfotograf. Eller så blir jag det sedan, när jag tröttnat på att vara lärare. Hur blir man det ens? Med de funderingarna vandrade jag vidare, förbi viken och in i skogen. Där satte jag mig och rensade i en bäck med bara näven. Jag älskar sånt! Det är ju konstigt, för bara barn älskar sånt. Men det ger en sån tillfredsställelse att se vattnet rinna sedan, vilket det inte riktigt gjorde för jag orkade inte göra klart. 

Den rätta vägen, mot ljuset, i vårkvällen

Sedan gick jag vidare och på ett berg stod det plötsligt en ståtlig råbock och tittade på mig. Blick stilla stod den. Den kunde ha varit en staty. Jag sa hej och gick vidare. Till sist kom jag fram till min återhämtningsbänk. Satte mig och tittade ut över havet och småöarna. Fästningen ganska långt där borta. Fyrarna som jag inte ens orkade hitta på horisonten. 

Sedan gick jag tillbaka och plötsligt var råbocken där igen. Han sprang över en äng, eller om det är en gammal åker. Och så plötsligt hoppade han till och sparkade bakut. Utan anledning, vad jag kunde se. Sedan ställde han sig där vid kanten en stund för att till sist gå in i skogen. Inte blick stilla precis. Inte som en staty. De är vackra, och fulla med fästingar. Ni har väl vaccinerat er för TBE? Börjar bli dags nu. Gör det till minne av min kollega, om inte annat. 

När jag kom hem var jag trött på ett skönare sätt. Kroppen var också trött, inte bara huvudet. Huvudet var nog till och med piggare och jag satte mig och sökte tågresor - igen! Det gick inte så jättebra den här gången heller. Jag kom till Girona och där tog det mer eller mindre stopp. Jag mailade Renfe om när fler avgångar Madrid-Ourense skulle släppas för juni men fick ett långt artigt skrivet ickesvar till svar idag (men jag fick åtminstone svar). Svarets kontenta var: Vi vet inte. Nähä. Synd!

Naturen behöver mig och den behöver dig och därför krånglar jag med tågresor istället för att bara ta flyget. Det är ute att flyga, brukar jag tänka och säga. Andra saker man kan säga har Maria Soxbo listat i ett inlägg. Bara att läsa och inspireras!

Idag har vi börjat prata om att kanske hyra bil i San Sebastian och åka med den till Pontevedra. Då slipper vi hitta någon resrutt och kan stanna till var vi vill på vägen. Kanske blir det till och med billigare. Kanske inte. Inte mer miljövänligt alls dock, men ändå bättre än att flyga. Våra kompisar som jag lärde känna på ett tåg i Tyskland tipsade om att åka Alvia-tåg via Vitoria-Gasteiz till Santiago de Compostela. Kanske en idé. Kanske en väldigt bra idé till och med. Vitoria-Gasteiz är fint, om man orkar se det. Vi får se. Jag ska söka lite till. 

M säger att han bara vill till Obidos. Åsa tipsar ivrigt om Sintra, och jag ska försöka få M att tycka det är en bra idé. Jag måste bara ta mig tid att prata med honom om det först. En annan dag, för nu sover han. Man orkar bara en viss mängd reseplanering per dag. Det tar på krafterna. Hjärnkrafterna.

Så när jag tröttnat på att försöka hitta något vettigt nu ikväll cyklade jag iväg till grannbyn för att hjälpa min vän E med lite trädgårdsfix och sedan gå en promenad. Vi besteg ett berg och jag blev trött. Oj oj. Detta är min träning! Sedan kraschade jag lite i hennes kök. Drack vatten, konverserade tonåringarna och smygåt en ostskiva. Och så cyklade jag hem igen. Jag cyklade och nynnade på min kompis låt Braun och jag tänkte att för varje cyklad kilometer sparar både jag och samhället stora pengar. Jag tjänar dessutom i hälsa, vilket samhället också tjänar på. (Stora pengar = 1,40 kr i sparade pengar för samhället per  cyklad kilometer.) Så hur mycket har jag sparat samhället idag? 14 kronor blir det nog! Om jag kört bil istället hade jag kostat samhället 15 kronor. Så då gick samhället 29 kronor plus på mitt val att cykla, bara idag. (Räknade jag rätt nu?)

Så ja, naturen behöver mig och jag behöver naturen. Ingen blir förvånad av rekordvärmen och extremvädren, eller ingen borde i alla fall bli det - sa ministern. Det vi borde bli är handlingskraftiga, på alla nivåer och i alla sammanhang där vi är. Handlingskraft åt rätt håll borde ministern också ha. Det tycker jag. God natt!

Glad påsk! hälsar grannens fina krukplantering

En annorlunda helg

Inbjudan till den här helgen kom redan för drygt två veckor sedan när jag låg totalsjuk i influensa och huttrade i feberfrossa. Plötsligt skrev min vän från Barcelona och frågade om jag ville komma och lyssna på henne och hennes syrra när de skulle spela på Nefertiti. Klart jag ville, men åh så däckad jag kände mig. Skulle jag orka? Är jag inte väldigt medelålders och för gammal för sånt, för att orka? Det kändes långt bort, på många plan. 

Men så gick tiden och jag blev friskare och mina föräldrar sa att de skulle ställa upp som både barnvakt och nattaxi eftersom M skulle jobba den lördagen, något extrapass. Så förra söndagen när vi var på utflykt frågade jag G om han skulle vilja åka till Göteborg med mig och sova över hos mormor och morfar medan jag gick ut och lyssnade på musik på ett vuxenställe på kvällen. Han sa ja! Han ville till Göteborg, det var längesedan sa han. 

Planen formades. Vi skulle få skjuts av M till en hållplats varifrån det går fler bussar för att komma till Göteborg redan klockan 12.00. Vi skulle äta på en vegetarisk restaurang som G och M brukar besöka (Gs förslag), och sedan skulle vi gå på bio (mitt förslag). Sedan hem till mina föräldrar, ta det lugnt, äta middag och så skulle våra vägar skiljas åt för en stund, men när han somnat skulle jag komma till honom igen och sova i samma rum. 

Och det var precis så det gick till! G och jag satte oss glada i hågen på bussen till storstan och solen sken oss i ansiktet tills vi passerade under Angeredsbron, då mulnade det på. Riktiga blåsmoln, sa G, alltså moln det är när det blåser, inte när det regnar. Maten var god och vi satt så att vi hade utsikt över varenda spårvagn som passerade. Vi besökte världens största godisaffär (i vår värld alltså) och köpte oss varsin liten burk med goda godisar, innan vi tog spårvagnen till Hagabion. Mitt gamla fina hängställe. Där spenderade jag lätt var och varannan helg under hela min gymnasietid. Det har ändrats en del, blivit hippt och så, men jaja, det är samma ojämna lite lutande golv, samma lukter och samma stora tavla i Salong 1.

Vi såg filmen Räv och Hare räddar skogen. Det tog visserligen ungefär hela filmen innan skogen räddades men den var ändå bra, tyckte jag. Lagom lång. Fin sensmoral som uttalades högt: Man blir inte lycklig av beundran utan av vänner. Den vuxna publiken kunde enkelt dra paralleller till överflöd i USA (cowboyhatt som symbol), skogsskövling och vattenkraftverks negativa inverkan på naturen. Barnen kunde roas av vattenrutschkanorna i bäverns bo och kanske lära sig att materiellt överflöd aldrig kan trumfa sann vänskap.

Efter detta besök i filmfantasins värld fick vi åka spårvagn igen till min sons stora lycka, och sedan lite buss, hem till mina föräldrar. Mormor satt och väntade i hallen när vi kom, redo att säga hej! Det var fint. G lekte och lekte i min systers gamla rum, med någon tågbana och morfars gamla leksaksbilar. Jag hann prata ikapp med mina föräldrar i köket och titta på fotografier från när min mormor var liten (!) och så var det dags för middag. Plötsligt insåg jag att jag borde kolla busstiderna och insåg att jag skulle komma åtminstone en kvart försent till där jag skulle träffa min syrra och hennes vän. Men men, de väntade på mig, ingen fara. 

Så gick vi till Nefertiti. Syrran och jag i varsin svart syntetklänning från Monki, från ett annat år, vännen i sin gröna långa jacka. Jag babblade på som vanligt och insåg att det var precis 20 år sedan jag var på Nefertiti, och att det den gången var första gången jag var där. 

Det var tre fantastiska spelningar vi fick uppleva. Den första Anna Ran var drömsk på nåt vis. Som ett norrsken i djupet av en sjö, med mörkgrön skog runtom. Den andra, när min vän spelade med sin syster Maja-Karin Fredriksson, var finstämd och lagom röjig. Jag stod en och en halv meter ifrån henne och bara beundrade, beundrade, beundrade. Upplevde och njöt. Hon är en av mina allra närmaste vänner. Och äldsta, alltså som i att vi har känt varandra länge, nästan 20 år. Närmaste som att vi kan prata om vad som helst inom loppet av noll sekunder, även om vi inte setts eller hörts på flera månader ibland. Under många år bodde ju hon i Barcelona och jag i Umeå, inte så lätt att svänga förbi. Och på tal om vänskap och beundran. Kanske blir hon lyckligast av min vänskap, men jag kan ändå inte låta bli att beundra henne. 

Sedan var det dags för kvällens tredje band, det band som verkade dra mest folk och mest taggade fans. Kristina Issa. Första låten var märklig. Syrran och jag fattade ingenting. Men sedan kom min vän och drog fram mig till längst fram och så dansade vi tillsammans. Då föll allting på plats. Jag bara lät musiken gå in och dansen komma ut och jag var där och min vän var där och  vi dansade och det var bara precis just där jag skulle vara precis just då. Syrran stod en bit bakom och höll sin vän i handen. 

När näst sista låten spelades smsade jag pappa att han kunde komma och hämta mig. Då hade min lilla son somnat. Så gick jag och hämtade min jacka och ut i snålblåsten och kylan. 

I bilen påväg hem berättade pappa en romantisk historia från sin ungdom, om en tjej han var kär i när han låg i lumpen. Hur de gick på dans på onsdagar och ordnade fester och hämtade tjejer från Västerås till dessa i en militärbuss på bestämd tid. Han berättade hur de liftat från Västerås till Järvsö tillsammans och hur de skrivit brev i flera år efteråt, fastän det inte blev något. Men hur hon även funnits där för honom när han hade det tufft i en senare relation. Han undrade om det var okej att han berättade, och det tyckte jag var självklart att det var. Jag ser inte den historien i relation till hans relation med min mamma, nu nästan 60 år senare. Nostalgiska avdelningen är alltid öppen.

G låg däckad i sängen och jag pussade honom försiktigt på kinden innan pappa och jag inledde vår nattsession i vardagsrummet. Jag fick titta på de diabilder som de tittat med G på under kvällen, två raddor med bilder från när vi åkte Dalslands kanal när jag var tre år. Vid kvart över tolv höll mina ögonlock på att falla ihop och jag fick gå och lägga mig. Tyvärr hade jag lite  svårt att sova pga nåt litet ont i halsen och när jag väl fallit i sömn och börjat snarka kom G tassandes för att se vem det var och när han märkte att det var jag kröp han ner hos mig. Jag var för trött för att byta säng, så vi sov säkert tillsammans i en 90-säng nästan hela natten. 

Nästa dag, söndagen, gick vi ut och lekte på lekplatsen, sedan bakade G och morfar en kaka och så visade jag bilder och lite filmer från min utekväll innan det var dags för lunch. Efter lunch åkte vi hem. M hämtade oss på en hållplats, vilket jag räknade ut att vi tjänade en kvarts restid på. Eventuellt inte helt värt, men det kändes ändå skönt att få gå av bussen innan den började åka kringelikrok över halva ön. 

Jag blev avsläppt på busshållplatsen hemma och de andra åkte och handlade mat. Jag satte mig genast på baksidan i solen, och tog ut fågelburen så de också skulle få lite sol. Det var så skönt att bara sitta där i solen och tystnaden och dricka te och andas, efter en väldigt annorlunda men fin och energipåfyllande helg i stan. 

Söndagskvällen avslutades med att M tog G på simskola och jag insåg att jag hade fritid, och energi, när händer det? Städade lite i köket och badrummet och cyklade sedan ner till grannbyn för promenad med min kompis E. Det var iskallt men det var fint. Solnedgången brann för mig över havet.

Härlig helg i Halmstad

Trött som en trasa efter en helg i Halmstad sätter jag mig här och låtsasjobbar, som jag sa när jag imorse slängde käft med tjejen i kassan på ICA och snickarbasen som köpte pepparkakor för att glädja sina arbetare.

Helgen inleddes storartat med att G redan på fredagkvällen klarade av två helt nya saker: 1. Cykla upp för mördarbacken mellan grannbyn och vår lilla låtsasby/förort till grannbyn. 2. Vara ensam hemma i 20 minuter medan jag hämtade M som missat bussen när han skulle från jobbet. Han fick ha min mobil ifall han skulle bli orolig, grannkvinnan var informerad och hade nyckel, och han var underhållen med att spela dataspel. Ingen fara, han fixade det galant och både barn och mamma växte litegrann. 

Så kom lördagen och döm om min förvåning när vi kom iväg endast två minuter efter utsatt tid och det var jag som kom sist till bilen eftersom jag gått in och ut ur ytterdörren några gånger när jag kom på att mössa och vantar behövde tas med. Klockan nio gasade vi iväg och kanske en och en halv timma senare tog vi rast på en rastplats med tillhörande mycket stängt vägkök och urinstinkande vägtoaletter. Att lyssna på saga (Prostens barnbarn) medan man åker långt var något som bara höll i en halvtimma. M tyckte att Margareta Krook läste för fort och jag tror orden var lite för svåra för att han skulle hänga med helt, samtidigt som han körde bil. Så G fick ta över som DJ och spelade några riktigt bra låtar medan vi rullade vidare söderut. 

Halv tolv anlände vi till Halmstad, en halvtimma tidigare än vad jag trott. Mycket tillfredsställande! Vi checkade in och gav oss ut på stan för att få lite lunch och jag tror vi lyckades hitta Halmstads populäraste asiatiska restaurang. Det var buffé, även om det var lördag och halva stan var där, kändes det som. 

Efter detta gick vi vidare genom en gammal söt gränd med gamla söta hus till ett av stans bästa konditorier (antar jag). G slukade tre macarons och M köpte två bakverk, varav jag fick hjälpa honom att äta upp ett halvt. Mycket gott! På konditoriet var det lugnt och skönt, vilket behövdes efter den stimmiga lunchen. 

G passade på att kasta sig i de torra stora lönnlöven påväg tillbaka mot hotellet. Väl där var det vila och lite virkning och sedan kom min kollega E och mötte upp oss för en guidad tur till stans bästa lekplats. Den var helt klart värd ett besök, enligt G. E och jag promenerade lite längs med Nissan och pratade om ditt och datt. Efter detta fick G en glass på konstmuséet och M och G gick in och tittade på utställningarna och målade i verkstaden, medan E och jag promenerade tillbaka till hotellet via stadsbiblioteket. 

På detta följde mer virkning i hotellsängen medan jag lyssnade på Dagens eko-podden om spanjorernas missnöje med myndigheternas hantering av översvämningskatastrofen i Valencia. Jag hann nästan lyssna klart innan M och G kom tillbaka. Vi vilade lite och sedan var det dags att svira om för middag med E och P (båda är mina kollegor) på en mycket mysig restaurang invid Nissan.

Intressanta och fina samtal, alla var nöjda med maten och vi somnade mycket gott den kvällen. 

Igår, söndag, åkte G och M och badade på Halmstads arenas äventyrsbad medan jag virkade färdigt filten till Es kommande bebis i hotellobbyn. 

E mötte upp och vi gick en tur på stan innan även P anslöt. Efter lite funderingar kring om vi skulle hinna ta oss till stranden eller ej (det hann vi inte, och lika bra var nog det för det var kallt) gick vi en sväng förbi slott, gammalt fängelse och Es gamla gymnasieskola innan vi landade på ett mysigt kafé invid en gammal port där vi tre åt lunch och pratade om jobbet, AI och att äga sin konstighet. 

Sedan följdes vi mot stationen där vi lämnade av E och jag begav mig till stadsbiblioteket för att möta om G och M. Vid det här laget var jag rejält trött och mitt tålamod med min stackars familj var något begränsat. 

Men ja, vi satte oss i bilen och styrde mot Glommen vilket enligt uppgift skulle vara vackert. Det var fint men det var också kallt. Vi såg en hel drös med råkor men det mest spännande var nog att vi såg massa kaninhål i strandängen. Det har jag aldrig sett i verkligheten, bara i tecknad film. M hade dock erfarenheter efter att ha vuxit upp i nationalparken Doñana och visste med säkerhet vad det var. Det blåste kallt på stranden och vi åkte vidare mot Falkenberg där vi bokat tre pizzor vid halv sex. 

Detta var både en jättebra idé och en lite dålig idé. Med tanke på att jag var slut redan kl 15 när vi åkte från Halmstad, så hade det varit skönt att bara åka hem. Å andra sidan var det verkligen Livets Pizza som jag intog där på Lilla Napoli i Falkenberg, så samtidigt var det värt det. Värt också att vi gick till restaurangen ca en halvtimma innan vår utsatta tid och också fick våra pizzor ganska direkt, så vi kunde bege oss hemåt redan 17.45, och inte 18.30 som jag hade gissat. Tyvärr blev vi fast i en helt stillastående kö på motorvägen strax söder om Varberg, men med familjens DJ blir ingenting tråkigt. Han spelade bara bra musik! I Kållered hade vi danspaus på en parkeringsplats i mörkret, och sedan lite svårt att hitta ut därifrån eftersom påfarten mot Göteborg var avstängd. Men vi löste det tillsammans. Jag som kartläsare och M som proffschaufför. G sjöng nästan hela vägen hem, eftersom jag i stressen över att inte hitta motorvägen stängt av musiken. 

Till sist, vid 20.40 var vi hemma igen. Fåglarna hade överlevt och pep glatt när vi kom in i vardagsrummet fastän de säkert sovit ungefär sedan solen gått ner. 

Ja, det var en fin helg det! Men nu är jag trött, som en liten trasa. Nu ska jag jobba på riktigt ett tag innan det är dags för lunch.

Tack för att ni läste!

En lugnare helg, tror jag

Den här helgen som gick var fin. Vilken följetong va, mina helger... som om någon skulle bry sig? Men jag bryr mig. Jag vill titta tillbaka och se vad vi gjort och inte. Allt skrivs inte här men det som skrivs det finns ju här sedan, tills bloggosfären en dag imploderar, eller vad som nu kommer hända. Vad nu ens implodera betyder.

Den här helgen jobbade M så G och jag fick rå oss själva. Lördagen ägnades åt två aktiviteter: Vårshow med skridskoskolan/konståkningsklubben och barnkalas i nybyggd villa på landet. Söndagen var vigd åt vila men vi hann ändå med att cykelträna lite (runt kvarteret), leka på lekplats en liten stund, laga broccoligratäng och få spontanbesök av en äldre dam som vi inte kände, och som fick se allt mitt stök, vilket motiverade mig att i efterhand städa i en timme för att få åtminstone lite ordning på det hela. Båda kvällarna gick jag ut på promenad, vill jag minnas. 

Damen som kom förbi var nästan det mest intressanta, tycker jag. Hon stannade till vid vår grind precis när jag hade tröttnat på att G dammsög i luften (istället för på golvet) och gått ut på trappan för att andas. Hon stannade till och sa Hej! Bor du här? Ja, så det förklarade jag att jag gjorde, just nu. Hon berättade sedan att hon läst min debattartikel som jag skrivit till lokaltidningen angående att jag inte vill att de bygger två enorma skolor i kommunen och lägger ner resten, utan istället behåller de lite mindre skolorna. Hon hade tyckt den var bra skriven, sa hon. Och så hade hon kollat upp var jag bodde! Vilken förslagen dam, eller hur? Och när hon hade sett att jag bodde just här i detta hus hade hon tyckt det var så fantastiskt för just detta hus hade hon själv varit med och byggt! (Eller byggt och byggt, hon hade beställt bygget av en snickare, tillsammans med sin man.) När hon var 18 år flyttade hon in och de fick sitt första barn. Det var ungefär 60 år sedan, sa hon. I tjugo år bodde de här, allihop, fram tills skilsmässan. 

Hon fick komma in och titta, såklart! Jag visade henne den nya verandan med uterummet, köket där en vägg tagits bort (innan mina föräldrar flyttade hit) och övervåningen där hennes barn sovit och där jag sitter just nu och skriver det här med utsikt över berget. Hon var så glad och tacksam att hon fått se huset igen. Huset där hennes barn vuxit upp, och som hon själv bott i så länge. Och dessutom kom det fram att hon, liksom jag är lärare, och att hon faktiskt nu bor i exakt samma radhuslänga som vi kommer flytta till i slutet av maj. Vilket sammanträffande! Pratglad var hon också, liksom jag. Det känns bra att veta vilken någon av alla nya grannar är, för nu är det mest G som känner folk där borta, där vi ska bo sedan. 

Ja, och det var väl den helgen det. En fin och trevlig och lite lugnare helg, när jag hann leka med G, gråta av stolthet i ishallen, gå på kalas, träffa en tant och till och med städa undan det värsta. Det smartaste draget på hela helgen var dock att jag gjorde så mycket middag på lördagen att det räckte till middag till söndagen (och lunch till M idag), vilket motade bort helgtröttheten. Det bästa var nog att G älskade broccoligratäng lika mycket som jag, och att jag fick sova middag på lördagen. 

Hoppas ni haft en fin helg och fått en bra start på veckan!

Ni lever

Ni lever! Alla ni som läser det här lever. Ni är levande och ni har inte dött, varken i en skolattack eller i utomkvedshavandeskap. Det har inte S eller E heller, dött alltså. De lever, de med. Och in anar inte hur tacksam jag är för det.

Tio minuter innan den där eleven högg de där lärarna till döds på en skola i Malmö traskade S hem från sin praktikplats. Lyckligt ovetandes om vad som snart skulle vända upp och ner på allt, om vad som skulle få de leende estettjejerna och knätrummande estetkillarna att fylla sina ögon med tårar och magar med kalla, tunga klumpar av otrygghet. Ovetandes om att hon under just denna praktikperiod skulle få vara med om något som var långt värre än hennes värsta farhågor. Det är jobbigt att vara på praktik, det vet alla som varit det, men så här jobbigt ska det inte behöva vara. Ingen ska behöva dö på jobbet! Ingen!

Och E, då. En av mina närmaste vänner, som jag faktiskt nämnde i helgen när jag pratade med en kompis här. Jag nämnde henne som tjejen som blir gravid utan att ens behöva försöka, medan vi andra kanske inte har det lika lätt. Alldeles för lätt att bli gravid, visade det sig. E, som plötsligt fick ont i magen och svimmade hur många gånger som helst. På morgonen ringdes ambulans och väl på sjukhuset blev det operation. Utomkvedshavandeskap utan att veta om graviditeten. Vem hade kunnat tro det? Inte jag, inte hon, inte hennes man. E, en av mina äldsta och närmsta vänner. E, en av de få jag haft närmast hjärtat under längst tid. Femton år sedan våra kringliga stigar korsades i ett litet hus på campus där vi skulle lära oss ganska avancerad spanska medan snödrivorna växte sig höga utanför. Så tacksam jag är för att du lever! Vilken sorg det hade varit annars. Outsägligt svart. Men nu: ljust. 

Ja, vi lever. Jag som skriver och ni som läser, och S och E. SE de lever! Trots att det kunde ha varit nära. Fira livet! Idag lever vi. Dö kan vi göra någon annan dag. Kram!

Vad virkar jag?

 

Jo! Jag virkar faktiskt en kofta till mig själv! Påbörjad 2018, pausad efter 35 cm, och nu upptagen igen någon gång i höstas efter det att bebiskläderna blev färdiga. Jag virkar på kvällarna och under vissa möten. Det ger ett lugn och gör det lättare att hålla fokus vid digitala möten, konstigt nog. Det ger liksom tålamod.

Mönstret är från Garnstudio/Drops design och heter Vintage Honeycomb.

När jag la upp virkningen (man börjar i koftans nederkant) så tyckte jag minsta storleken blev för stor, så jag räknade om mönstret på något vänster och nu börjar jag tro att den är för liten. Den kommer inte gå att knäppa över magen, tror jag. Både svärmor och handarbetande kollegor har dock uppmuntrat mig att virka klart den och se hur den blir. Den går ju också att ha öppen ifall den inte "går igen".

Ärmen har jag dock virkat helt enligt mönstret, och jämfört med en kofta jag har, så jag tror den blir bra. 

Lite tveksam är jag kring hur den lilla kragen blir (även den omräknad), men vi får se. Blir det konstigt så får jag repa upp den, eller fråga någon hur jag ska göra.

För att få hjälp i att komma framåt har jag faktiskt haft mycket hjälp av handarbetesgruppen på jobbet, som träffas digitalt och virkar och stickar en gång i veckan. Jag brukar vara med när jag känner att jag har tid, eller när jag är i lite mer akut behov av hjälp. 

Vad virkar du på just nu? Eller är det en stickning, nålbindning eller tovning som håller dina händer upptagna?  Eller kanske broderi, sömnad eller ett knyppelarbete?

En till helg

Februaris första helg och äntligen känns det som om ljuset håller på att återvända, eller hur? En utmaning för mig varje helg är att lägga allt  på en lagom nivå så jag inte blir allt för trött. Jag har något inre driv av att vilja göra saker och göra nytta, så ofta blir det för mycket och jag är en blöt trasa när helgen är slut och riktigt känner i kroppen på måndagen att jag egentligen behöver vila upp mig. Tur då att jag har ett så stillasittande jobb, eller vad man nu ska säga... 

Den här helgen har M jobbat så vi har varit ensamma hemma, G och jag. Helgen inleddes dock i fredags med en eftermiddagspromenad byn runt. Det var Mala och jag som äntligen sågs och traskade runt och reflekterade över livet. Mycket efterlängtat och trevligt! När vi så kommit tillbaka till utgångspunkten och stod utanför det hus vi bor i frågade Mala om hon kunde komma in eller vad vi hade för planer. Inga planer mer än att äta middag, så det gjorde vi. Bulgursallad och bohusgrillare (korv), cornichonger och surkål. Efter det att Mala åkt hem skulle vi städa, men ingen hade någon kraft kvar. M gjorde ett ryck och plockade undan en hel del av sina grejer och städade ett badrum medan jag tog köket. Min kropp var öm hela fredagen efter vaccin jag tagit på torsdagen, så jag däckade i Gs säng direkt efter sagoläsningen och sedan var den fredagen förbi. 

På lördagen skulle jag "städa klart" var tanken, för vi skulle få besök. Gästerna bor i det mest välstädade hus jag någonsin varit i, så jag ville ju inte skämmas ögonen ur mig totalt... Därav lite för hög ambitionsnivå för min energinivå, som fortfarande var påverkad av vaccinet. Jag dammsög och torkade av och upptäckte små bläckstreck på soffbordet som pappa snickrat för något år sedan. Det kände så fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte att vi ska förstöra deras hem, men det känns som om det oundvikligen blir någon skavank här eller där för vi lever här. Och jag hinner inte ha koll på alla hela tiden. Så när jag stod med dammtrasan i högsta hugg (pjamas, kofta, oborstat hår) knackade det på ytterdörren! Och där stod mammas och pappas kompisar, en sån söt fru och mannen, som känt mig sedan jag var nyfödd (kan man säga), stod nedanför trappan. Hennes Hur är det? fick mig att bryta ihop totalt. Jag bara grät och grät och grät, så mannen, som inte hörde vad vi sa pga vinden trodde att någon dött, vilket ingen hade. (Förutom femåringen i brunnen i Marocko, men det fick man ju inte veta förrän precis innan läggdags.)

Ja, men tydligen behövde jag få ur mig all frustration kring vår bostadssituation och hon lyssnade och förstod. Egentligen kom hon nog förbi för att se om våra föräldrar var här och för att berätta att de fått ett till barnbarn och att hon hade varit med på hemförlossningen, men där stod jag och grät som om all världens olycka låg på mina axlar. Sedan gick de, och jag städade vidare, efter att jag gråtit lite till och ringt mina föräldrar och gråtit ännu mer... Några bläckstreck är inget att ha ångest över, tyckte pappa. Så det var ju bra. (Samtidigt är det inte bara bläckstrecken utan hela skiten... Det att inte veta hur det ska bli, var vi ska landa, när vi ska landa. Jag vill bara ha ett tryggt hem som jag vet är vårt. Ett hem som vi kan slita på och som vi kan ta hand om. En stabil bas. Tack.)

Jag städade klart och sedan käkade vi mat. Makaroner och korv, blev det. Jag åt visserligen bulgursallad som var över. Gött! Sedan begav vi oss iväg med bilen till närmsta loppis. Där mötte vi upp Gs kompis som bor i det välstädade hemmet, och hans mamma - som är den som ser till att det är välstädat. Barnen spanade in leksaksavdelningen och jag hittade ganska många böcker som jag köpte för tio kronor styck. Lycklige Alfons, Lotta på Bråkmakargatan, Vems katt? (Axel och Omar), En Djurkompisarbok och Pappa Pellerins dotter. Så gött det kändes att köpa flera bra böcker för mindre pengar än vad en av dem hade kostat ny. Dessutom bra för miljön (förutom att vi tog bilen dit). Sedan drog vi och spanade i huset som vi ska hyra och där visade det sig att de faktiskt har kommit en liten bit på väg. Nu förbereder de inför att lägga golvvärme. Det blir spännande att se hur det blir när det är klart! Och det blir spännande att se när det är klart. Hoppas på ganska snart! 

Efter detta åkte vi hem till oss och fikade och barnen lekte. Och sedan var det bara att pusta ut, fixa middag och så kom M hem från jobbet. G somnade sent så vi fick ingen tid tillsammans. Annars tycker jag det är mysigt att kolla på någon film eller något avsnitt av någon serie tillsammans. Just nu följer vi ingenting egentligen men tittar på Bonusfamiljen ibland. Nyss såg vi dokumentären om Veronica och den kinesiske miljadären. Mycket bra!

Innan G och M gick och la sig fick jag dock mig en promenad. Jag har fått för mig att jag ska gå 6000 steg per dag nämligen, så jag får en stjärna i min stegräknarapp. Töntigt och bra på samma gång. Jag gick min byrunda och passade på att knacka på hos de där som knackat på hos oss tidigare under dagen. Jag ville bara berätta att jag inte gråter så där våldsamt dygnet runt. Så det gjorde jag. Och frun blev glad. Vi fick ett fint samtal på kvällskvisten i hennes hall. Hon rekommenderade mig att lyssna på ett visst avsnitt av Tankar för dagen, vilket jag gjorde sedan när jag gått därifrån. Även det mycket bra! Tröstande.

Idag var det söndag och jag hade bestämt mig för att ta det lite lugnare. G och jag tog oss en förmiddagspromenad när det slutat hagla. Han cyklade (fortfarande med stödhjul) och jag gick. Vi övade på att bromsa i nedförsbackar och känna kontrollen. Vi klättrade också upp på ett litet berg. Sedan gick vi in och jag lagade lunch. Syrrans goda tomatsås blev det, och idealmakaroner och ganska finhackad falukorv. Så himla gott, tyckte vi båda! 

Sedan har jag mest försökt ta det lugnt, som sagt. Virkat lite på en ärm. G har lekt = hällt ut alla leksaker på golvet. Jag har försökt få honom att städa upp, men det slutade med att jag (och M som kom hem på sin rast) städade, och att G ändå fick en Sangwish. Vi tvättade en maskin vittvätt också förresten, och var ute i trädgården en snabb sväng och spelade fotboll samt sådde gräs där det var jord, och ska sås gräs. Så nu är gräsfröna slut, men kanske blir gräsmattan fin igen till sommaren, vi får se!

Till middag idag lagade jag en  världsgod kyckling i currysås enligt detta recept: Klassisk kyckling i currysås, fast med kycklingfiléer istället för det var det vi hade hemma, och 1,5 kycklingbuljongtärning också. Så ni vet.

Sedan kom M hem och vi käkade. G har sprungit av sig lite på övervåningen innan läggdags för han hade enormt mycket spring i benen. Och nu sover han nog, förmodligen M också... Så ja. Detta var vår helg! Nu återstår det bara att öppna diskmaskinen som nyss pep och sa att den var färdig och kanske försöka laga ett par vintervantar... eller Gs termobyxor vars söm gått upp lite (i rumpan, såklart). Får se om jag orkar. 

Hoppas ni haft en bra helg! Det har jag. Fast nu är jag trött. Godnatt!

Så börjar oktober för skridskopojkens mamma

Så kommer oktober med regn och rusk och riktigt höstväder. Trädgården förvandlas från gräsmatta till mindre sjö, men min far - fastighetsägaren, säger att det är ingenting att göra. Vi får anta att han har rätt.

Senaste veckan har, förutom både fint och lite sämre väder, innehållit anbudsskrivning, skridskopremiär och funderingar kring bostadsmarknaden (igen).

Anbudsskrivning innebär att jag hjälper till att skriva anbud för att förhoppningsvis vinna en upphandling vilket innebär att sälja distansundervisning till några kommuner i södra Sverige. Jag ska skriva en hel massa sidor och har några äldre men ändå helt okej texter till min hjälp. Dock föredrar jag att skriva om allt från början ändå, även om man kan "ta" vissa saker. Verksamheten utvecklas ju hela tiden och man vill ju presentera den bästa bilden av oss, så att vi vinner. Anbudsskrivning innebär också ett avbrott från det vanliga jobbet för min del. Jag får ha vikarie och fokusera på mina ord istället för att rätta andras texter. Lite kul tycker jag faktiskt det är.

Skridskopremiär då? Jo, det var min femåring G som ville testa att åka skridskor. Han ville börja i skridskoskola och detta tyckte jag var mycket lämpligt då vi bor bara ett stenkast från en ishall. Det är konståkningsföreningen som håller i det och en snäll konståkningsmamma hjälpte oss väl tillrätta den första dagen. G har fått hyra ett par skridskor för hela säsongen och han har gjort sitt första pass. Stolthetstårar trillade ner för mina kinder när han gick på isen och höll tränaren i handen den första stunden. Inte tittade han åt oss eller ville gå av heller, nejdå. I fyrtio minuter, av femtio, kämpade han på där på isen med sina vita skridskor. Han ramlade några gånger men lyckades ta sig upp själv. Efter fyrtio minuter hade han dock ont på hela fötterna, så då fick han gå av. Trots detta var han peppad på att vara med nästa vecka igen! 

Och jag på andra sidan sargen kunde glädjas åt att kunna stå och prata med två andra mammor som jag är bekant med, vars barn också åker skridskor samma tid, men i en annan grupp. Vi pratade om den framtida skolstrukturen i kommunen och vi var rörande överens om att endast två F-9 skolor (alltså åldrarna 6-16 år) inte är önskvärt överhuvudtaget. I var och en av dessa skolor ska det gå ca tusen elever och det kan bara inte vara bra. Jag har skrivit en debattartikel som jag hoppas få publicerad i lokaltidningen. Men vi får la se hur politikerna röstar i kommunfullmäktige senare i höst. 

Både skolstrukturen och vår situation på bostadsmarknaden har jag tänkt på mycket den senaste tiden. Attans bananer att det ska vara en så stor bostadsbrist i Sverige att det är bostadsbrist även här. Som krydda på moset står dessutom en hel massa villor tomma nästan året om. Bo i dem då för sjutton, nu när ni väl har köpt dem framför ögonen på oss! Ja, detta blir jag också frustrerad över: att folk har råd att köpa en villa här samtidigt som de bor i en  villa eller lägenhet "i stan" (eller var de nu bor) och att de på det viset "tar" bostäder från de som vill bo här året om, och de betalar inte ens skatt i kommunen! Tänk vad mycket rikare kommunen hade varit om alla hus vore fulla med helårsboende. Hade den inte det? Jag tror det! Och då kanske politikerna hade tyckt att de haft råd att behålla många lite mindre  runtom på ön. Eller så hänger det inte ihop alls? Jag vettesjutton!

Det bostadsbristen gör mer, och sommargästerna hejar på så mycket de bara kan, är att priserna stiger. Detta är inte nytt för någon men jag blir så sjukt frustrerad över att vi inte kan bara köpa ett hus som ligger där vi vill (inte långt ute i skogen) och som är i någorlunda okej skick. För att kunna göra det måste jag höja min lön med 4000 kronor i månaden och vi måste dessutom spara ihop några hundratusen till. Spara kan vi väl göra men hur höjer jag lönen utan att byta jobb? Och nej - jag vill inte byta jobb! 

Så. Nu är det lördagskväll. Nu ska jag sluta ranta och istället sy ihop en kofta jag har stickat. Jag ska sy ett stygn i taget och lyssna på Händelser vid vatten i uppläsning av Rolf Lassgård, och bara ta det lugnt. Sedan kanske vi ska se en film ihop om vi orkar och ungelungen somnar i tid. 

Tack för att ni läste, om ni läste. Hoppas ni har en fin och något mindre frustrerad lördagskväll än vad jag har! 

Hälsningar från Skridskopojkens mamma

PS. nästa som kommenterar kommer lämna den tusende kommentaren på denna blogg!

En härlig helg i september

Så kom en ledig helg sent i september. Bara en endaste plan fanns och den ställdes in. Vi skulle ha bjudit våra två flyttkompisar på middag men eftersom M hade blivit förkyld bestämde vi oss för att skjuta den på framtiden. Både lördagen och söndagen låg således helt öppna för vad vi ville och kände för.

Vädergudarna bjöd på soligt väder båda dagarna, men mer blåsigt på lördagen och ett otroligt vindstilla lugn på söndagen. Så, vad hittade vi på?

Vi firade in helgen med en lugn morgon på lördagsmorgonen. Då vårt wifi äntligen kommit igång, efter en del strul med leverantören, så fick G titta på barnprogram en bra stund på morgonen medan vi åt frukost. Han åt också frukost förresten, macka efter macka, rostade med smör. Jag duschade och fick en idé: vi borde besöka en strand eller vik på läsidan och kanske till och med äta lunch där? Idén presenterades för övriga två familjemedlemmar och båda var på. M snodde ihop en pastasallad med varmrökt lax till oss och kall kycklinggrillkorv till G. Jag städade en av toaletterna noggrant under tiden och kunde också sitta och läsa. G tittade vidare på sina barnprogram. När klockan precis slagit elva tog vi cyklarna och begav oss iväg en lagom kort bit, till förskoleparkeringen. Väl där tänkte vi att G skulle visa oss vägen från förskolegården till en stenstrand där han varit flera gånger med förskolan, men som vi vuxna inte vet var den är. Det var nog lättare sagt än gjort för ju längre vi gick desto mer kunde jag förstå att vi var påväg till Båtvik. Båtvik är en liten havsvik med båtar i, no surprise, och små söta sjöbodar uppbyggda på klipporna. Det är som en liten hamn, kan man säga, eller strand, fast inte med så himla fin botten. Trots det fina vädret var det bara vi, och en farbror (kanske Farbror Höst?) där och vi gick runt viken och jag satte mig i sanden medan G och M utforskade klipporna ut mot havet. Det var så fridfullt att bara sitta där och titta noga på stranden och havet och båtarna. Solen. Ljuset. Inte en sommargäst så långt ögat kunde nå...

Vi åt lunch och jag hade hunnit tänka både en och tre gånger att det hade varit trevligt med lite sällskap, när plötsligt en liten rosa figur dök upp i viken. Det såg ut som Gs vän E. Inte kan det väl vara hon? Men jo! Det var hon! Hon och hennes mamma hade gått ner till viken, som är deras närmaste, för att fiska krabbor. Härligt! Vi hängde på! Fyra eller fem ganska stora strandkrabbor fiskade vi upp. Det var mamman, pappan, morfarn, mormorn och storasyster-krabba som vi fiskade upp, enligt barnen. En fin utflykt fick ytterligare en dimension och ytterligare ett värde av våra vänners sällskap (ja, vi höll avstånd!). Underbart! (Just sånt här är så otroligt mycket värt för mig! Fastän vi inte umgås regelbundet med så många alls så är det så himla mycket värt att kunna spontanprata och spontanhänga med de man söter på, på t ex en lekplats, strand eller i mataffären - tre år senare... Just detta är en stor anledning till att jag inte vill flytta härifrån.)

Vi vandrade sedan tillbaka genom skogen och G fick leka lite på en lekplats med M medan jag handlade. Vi kom hem, jag drack apelsinjuice blandat med bubbelvatten, pratade med Åsa och sedan mina päron i telefon och M fick negativt provsvar från sitt covidtest. Gött!

Sedan var det dags för pizzabak. M och jag satte degen tillsammans och jag svängde ihop en tomatsås, och stekte lite köttfärs från en bonde i närheten. Majs, champinjoner och ost fick också plats på våra pizzor och M vågade till och med ha lite hemmaodlad chili på sin. Mumsfilibabus! Och på kvällen satte jag mig och stickade klart en bebiskofta medan jag lyssnade på Kropp och Själ om mikrovanor och mörkret la sig över ön.

Söndagen bjöd på om möjligt ännu finare väder än lördagen då vinden mojnat, och mojnad vind är den bästa vinden - det vet alla som inte seglar. Jag tänkte att idag får vi allt ta det lugnt, men ändå behövde vi städa. Så vi städade. Alla hjälptes åt och det blev finare än på flera dagar! 

Efter städningen satte jag mig och läste in mig på skolfrågan i kommunen då jag ska på ett invånardialogmöte imorgon om framtidens skola. Det ska bli spännande och det känns bra att ha läst igenom vilka förslag som finns och jag har nu också tänkt igenom mina synpunkter angående dem. Det är intressant att alla kommunens nämnder eller förvaltningar har kommit fram till att samma alternativ är det bästa - det med två stora skolenheter, istället för flera små som nu. Jag är av annan åsikt, och hoppas få delge den imorgon. Kanske blir det en debattartikel så småningom - det börjar nästan klia i fingrarna. 

G och M lämnade mig ifred med min inläsning och cyklade (G) och gick (M) till återvinningen med veckans skörd förpackningar. Sedan käkade vi lunch och sedan var det dags för söndagens utflykt - denna gång till den norra delen av ön: Björholmen. För där, i det lilla söta kustsamhället hade nämligen Tjörnslöjd en liten utställning och man fick också testa repslageri - något G och M gjorde (med hjälp av några slöjdtanter, såklart). Ett långt fint starkt och hårt tvinnat rep av en gammal t-shirt blev det. Imponerande! Så snällt också att vi dessutom fick ta hem repet, helt gratis. En stoppnål stoppade de också på mig, så att jag ska kunna sy klart den bebiskofta jag stickade klart igår. Jag köpte handklädda knappar till. Det kommer bli fint, det!

Efter Björholmen åkte vi vidare till Halsbäck. Ett fantastiskt fint litet samhälle, helt off på Tjörn. Så vackra hus och gårdar. Grönt och lummigt runt om. Åkrar och ängar... Men ja, ganska långt bort från "allt". Trots det: Så vackert! En perfekt söndagsutflykt!

Efter en liten stund i Halsbäck begav vi oss av hem igen. M körde och G somnade i bilen. Väl hemma fick jag mig en pratstund med min Umeåvän S, i telefon. Vi hörs inte så ofta, men varje gång vi pratar så tar vi bara upp tråden hur lätt som helst och ja - jag saknar att ha henne i mitt liv i lite mer fysiskt närvarande form - faktiskt. Det var sannerligen ett stort offer jag gjorde när jag lämnade alla mina vänner och hela mitt umgänge i Umeå och flyttade hit. Jag saknar er, ska ni veta! Och just därför är jag inte beredd att lämna det lilla umgänge jag har här. Det kanske låter konstigt, men jag orkar inte göra jobbet igen med att hitta nya att prata med. Så här tre år efter hitflytt är jag fortfarande bara i början av att hitta vänner här, känns det som. 

Efter mitt samtal med S var det dags att laga mat. M hade önskat sig gröna linser men vi båda hade missat att lägga dem i blöt, så jag lagade Spaghetti med linssås och lite vitlöksfräst squash istället. Det blev succé! Alla åt, även vår nära vän Mala som helt spontant kom förbi när jag just hällt av vattnet från spaghettin. 

Och innan det skymde helt begav vi oss ut på en kvällspromenad, Mala och jag. Vi gick runt närmsta småbåtshamn med bryggor och upp förbi Tjörnehuvud. En ensam segelbåt i långsam takt, långt ute på havet. Carlstensfästning i blått skymningsljus. Röda rönnbär mot grå klippor. Bra samtal om aktuella ämnen...

Väl hemma var det dags för kvällsfika och att förbereda G för sängen. Och nu skriver jag det här - om en helg som blev så bra att jag knappt kan tro det!

Tack för att du läste! Jag hoppas att din helg varit lika fin som min. Berätta gärna om ett guldkorn i en kommentar så blir jag glad!

Virkat sedan sist

 

Så var filten som jag började virka under semestern klar. Den är till en bebis som beräknas födas i november. Det är en nära vän till min syster som ska bli mamma och jag är så glad för hennes skull! ♡

Filten mäter 74x74 cm.  Den är virkad som en enda stor mormorsruta i bambu/bomullsgarn från Adlibris med virknål 3mm (lånad av min granne). 

Garnåtgång:

Lite drygt ett nystan 100g blå Forget me not (A535)

Lite drygt ett nystan 100g grön  

Soft green (A522)

Ca ett halvt nystan 100g rosa Cherry blossom (A532)

(100g=280m)

Att sitta under en varm filt och sticka eller virka samtidigt som man lyssnar på något, kanske en ljudbok, det känns väl som det ultimata höstmyset? 

Vi måste leva med hösten - inte mot den, som min kloka syrra sa för några år sedan.

Vad virkar du på just nu?

Två år på en holme - min utvärdering

Det är kvällar som den här som man undrar över hur någon överhuvudtaget kan vilja bo på en annan plats. En alldeles stilla kväll med ett ständigt föränderligt ljus. Havet blått och gult, så som det reflekterar himlen på sitt egenartade sätt. Ja, sådana kvällar är det lätt att säga att här bor vi och här trivs vi. Bättre kan man inte ha det! 

Men så kommer stormarna och regnet. Höstrusket och vintermörkret. Kanske lite halka. Kanske lite snö. Men ändå. Vi har bott kvar i två år nu. Något måste det ju bero på.

Inför vår flytt hit fick vi några välmenta råd från familjen.  Dessa råd har vi följt i varierande grad. Råden lydde: Skriv handlingslappar innan ni handlar, bada varje dag, skaffa en kontorsplats som inte är hemma, se till att skaffa ett socialt liv, skaffa en elcykel, köp en bil. Vi kan väl ta dem i tur och ordning?

Handlingslappar. Ja jag skriver ofta handlingslappar, åtminstone precis innan vi ska åka och handla. Sedan följer jag väl dem inte slaviskt, men jag brukar alltid handla det som står där och ofta lite mer som jag kommer på väl inne i affären. M handlar mycket på impuls, har jag märkt. Resultatet är att vi har mat hemma och vi går inte hungriga. Matkontot har ökat något. Senaste 30 dagarna har vi gjort av med  drygt 6000 kronor i mataffärer. Det känns lite väl mycket och det är en utgift jag gärna skulle dra ner på lite. Samtidigt är det lite svårt när jag inte har full kontroll över detta och M älskar ost, köpebröd och dyra frukter... typ. (Ja, nu skyllde jag på min man.)

Bada. Visst badar vi! Men inte varje dag. Nej, någon måtta får det vara. Dock känner jag några som badar varje dag. Räknas det? Vilka ursäkter har vi till det här? Jo, för egen del känner jag att jag inte riktigt hinner bada varje dag. Samtidigt vet jag att jag hade kunnat klämma in det mellan lämning och arbete på morgonen. Men är det verkligen tiden det hänger på? Nej, i ärlighetens namn är det inte bara tidsbrist som är min verkliga anledning till att jag inte badar varje dag - snarare frusenhet. De dagar, ungefär hela vintern, när det blåser på och kanske regnar mig i ansiktet hela vägen till och från  förskolan känner jag faktiskt inte för att ta en sväng ner till en badstrand, klä av mig alla kläderna och doppa mig. Nej du, det vill jag inte. Badandet tar jag väl lite mer som det ska - när det är varmt och skönt och jag har tid. Som ikväll. Kanske var det inte särskilt varmt i vattnet men ändå skönt. Ett snabbt dopp på en liten badplats utanför hamnen fick det bli.

Kontorsplats. Innan vi flyttade hit visste jag nog inte riktigt hur jag skulle göra med kontorsplats. Att jag skulle jobba kvar åt samma arbetsgivare var helt självklart men var skulle jag sitta och göra detta arbete? I början satt jag ibland hemma, på övervåningen, och ibland i mina föräldrars hus. Efter några veckor insåg jag dock att det mest effektiva och bekväma var att sitta i mina föräldrars hus, som ligger mitt emellan förskolan och hemmet. Där har jag mitt egna rum och där har vi installerat ordentligt skrivbord och ordentliga dataskärmar. Jag har helt enkelt en välordnad kontorsplats där. Fördelar med detta är att jag slipper vara hemma, slipper se smulor, strumpor på golvet och leksaker överallt. Jag kan även jobba ostört de dagar G och M är hemma på grund av VAB eller på grund av att M slutat tidigt. Det fungerar helt enkelt väldigt bra så som jag har lagt upp det nu. Det enda jag saknar lite är fysiskt närvarande kollegor. 

Socialt liv. Detta leder oss helt logiskt in på vårt sociala liv här på holmen. Min förmåga att prata med vem som helst, om vad som helst, var som helst, har säkert hjälpt till här, men jag kan säga att det inte alls har varit lika lätt att hitta sociala kontakter här som när jag en gång flyttade till Salamanca (vid 19 år), Umeå (vid 21 år) eller Almonte (vid 23 år). Och jag tror faktiskt att åldern spelar in. Min ålder och alla andras. Både Umeå och Salamanca är studentstäder och i båda dessa städer vimlar det av andra nitton- och tjugotreåringar, som också är nya i stan och som också söker vänner. I Almonte fanns det ett litet utländskt gäng i min ålder som jag hakade på lite grann och sedan träffade jag ju M ganska omgående och nästlade mig in i hans familj och kompiskrets. Dessutom hade jag mina kollegor på skolan där jag gjorde praktik. 

Här på holmen däremot har vi följande läge: För det första bor det inte så många här året runt. För de andra är de som bor här året runt till övervägande del äldre än mig, alltså 65 år och uppåt, för det tredje så är de få unga som bor här redan väletablerade socialt med familj och vänner. De unga är inte heller nitton eller tjugotre utan mer trettiofem (ja, ungefär lika unga som jag) och de har barn, familj, släkt och vänner. Detta är vad jag tror. Jag känner ju inte alla och kan omöjligt veta, men det är känslan jag har fått. Folk är alltså inte ute och letar vänner på samma sätt som i en studentstad. Trots detta hittade jag ändå inom loppet av bara några månader en vän som faktiskt verkade ha en liten lucka för mig; Mala. Vi tog några promenader och pratade om ditt och datt och en kväll bjöd hon hem mig och in mig i alla möjliga inre rum. Vi har helt enkelt släppt in varandra i varandras liv, och det känns så himla bra! Samtidigt har jag fått lära mig en annan viktig sak, nämligen tålamod. Nu har vi bott här två år och förutom Mala har jag minst tre vänner till på gång, vilka alla är kvinnor i min ålder och i ungefär min livssituation (småbarn). Det känns bra! Det är på gång! Jag umgås inte alls lika mycket med folk som jag gjorde i Umeå, men där var det också ett annat läge eftersom jag de första åtta åren inte hade barn och de sista två åren var föräldraledig, eller så var M föräldraledig. Inget hämta, lämna. Eller kanske umgås jag inte så mycket mindre? Jag vet inte så noga. Kanske är det bara det att jag umgås med färre, och det är väl inget fel med det? 

Skaffa en elcykel. Detta råd följde jag ganska omgående sedan vi flyttat hit. Jag köpte en elcykel och en cykelvagn. M och jag har varsitt fäste på våra cyklar så vi kan turas om att ha vagnen på släp. Detta är mycket praktiskt när den ena lämnar och den andra hämtar, eller när G bestämt proklamerar att han vill åka bakom pappa när vi ska på utflykt. Ja, elcykel och cykelvagn är faktiskt helt nödvändigt här med tanke på vinden, regnet och backarna. Sedan att resten av holmeborna fortsätter färdas med bil är ju en annan sak. Än har vi ingen bil men kanske köper vi en i framtiden när G är för stor för cykelvagnen men för liten för att cykla hela vägen till förskolan. Eller så tar vi skolbussen. Vi får se. Det löser sig. Vår nitiska åretruntcykling får jag nog återkomma till i ett annat inlägg, som om ni inte fått nog av sådana berättelser från mitt håll än!

Vad mer kan jag tillägga i denna utvärdering? Jo,  vi bytte en söt liten lägenhet i Umeås skogsbryn på 50 kvadratmeter till en villa på en blåsig klippö på 150 kvadratmeter. Boendekostnaden steg till det dubbla men ytan vi disponerar är ju tre gånger så stor. Just nu känns det som om jag aldrig kommer vilja flytta till lägenhet igen, men vem vet. Inget är skrivet i sten. 

Vi bytte två små pallkragar i skogen till en hel trädgård, även om den inte är särskilt stor - bara som en remsa runt huset egentligen. Vi bytte bil- och bussåkning mot cykling. Vi bytte vänner mot familj. Kontorslandskap mot ensamarbete. Framförallt bytte vi stad mot land. Skogsdoft mot havsluft. Snö mot regn. Halka mot vind. Mörker mot mörker. Midnattssol mot havsljus. G har dessutom bytt dialekt!

På det stora hela måste jag säga att flytten varit helt klart värt det. Självklart saknar jag mina gamla vänner i Umeå ibland, men jag har fortfarande kontakt med några av dem. Samtidigt kommer nya vänner skuttande över klipporna i sin egen oregelbundna takt. Ett socialt liv håller på att formas. Det började faktiskt i något uppstyrt, precis som syrran var inne på, nämligen i en bokcirkel med några holmedamer i en lite äldre generation. Och denna bokcirkel är högst levande än, ett tryggt återkommande inslag i mitt vardagsliv som jag är tacksam för. 

Hur länge vi bor kvar här står skrivet i stjärnorna, men hittills trivs vi bra (även om M ibland vill slå vinden på käften) och det är väl det viktigaste? Att trivas i stunden och att ha ett fint vardagsliv. För så är det ju: livet består mest av vardag och var man bor är en stor del av det. 

Tack holmen för att du tog emot oss och tar hand om oss! Vi bor här nu.