Dessa dagar kan inte kallas kalla utan bör heta heta

Så är vi äntligen framme i det varma Spanien. Temperaturen i Portugal var mycket behagligare men är nu tydligen uppe över 40-strecket enligt vår utsända Åsa. 

Farfar sa att det inte fanns wifi i strandhuset så vi har haft några mer eller mindre mobilfria dagar. Idag avslöjades dock bluffen och ungen är enganchado totalmente a youtube, helt fast vid youtube. Åtminstone under siestatiden när vi andra vill sova. 

Det är väl en 37 grader ute kan jag tro. Tyvärr har jag inte tillgång till någon tillförlitlig termometer men jag har gjort lemonad på känn: två pressade hemmaodlade citroner, några matskedar strösocker och vatten. Skaka om i flaska och kyl väl. Dricks snabbt upp. Jag har också preppat för att göra smoothie av fryst mango, passionsfruktsjuice, myntablad och pressad citron. Hur gott som helst.

M, G och jag monterade upp en portabel pool andra dagen här, medan de andra ömsom tittade på, ömsom förfasades. Fel plats! Rätt plats! För varmt! Och så vidare. Den "yttre fienden" svetsade oss bara samman och utan ens en gnutta irritation skruvade vi ihop bassängen och sedan invigde G och jag den med ett entimmasbad medan de andra var iväg på inlinestävling i hettan. Sedan badade vi igen och igen. Det sista badet avslutades kl 23.45. Spanskt sommarlov när det är som bäst!

Nu är vi själva här i strandhuset med farmor och farfar. Vi har det faktiskt bra och jag är inte ens irriterad, men det kommer väl... eller så har jag vuxit upp och accepterat ett och annat? 

Snart är det dags att avsluta Gs youtubemaraton, göra smoothie och kanske bada lite i poolen? Ikväll ska vi gå ner till stranden har M och jag bestämt. Havet är både nära och stort. Atlanten. 

Rapport från Nostalgiska Avdelningens nostalgiska nostalgiresa

Det är min pappa och jag som utgör Nostalgiska Avdelningen i vår familj. Det är vi som tycker om att prata om gamla tider och fördjupa oss i det ena och det andra. Min pappa kan som ett vattenfall inte hålla tillbaka när någon liksom vrider om kranen med en utlösande fråga. Jag har länge tänkt spela in honom och sedan skriva ner alltihop på ett bra sätt, och jag hoppas att Nostalgiska Avdelningens nostalgiska nostalgiresa blev startskottet för detta. 

Det var nämligen så att min pappa plötsligt sa att nu skulle han och hans kusin åka till deras föräldrars uppväxtort Hörnebo och titta på gamla hus. Kusinen skulle få berätta och pappa minnas. Vi kan kalla kusinen för B, och hans fru för C, hon var också med. Kusin B visade sig ha bott där tills dess han var tonåring, medan min pappa bara var där på somrarna och hälsade på sin mormor, eftersom han under skolåret bodde i Stockholm med sina föräldrar. Jag sa att jag gärna ville följa med, för visst hade vi pratat om detta för flera år sedan och då hade jag sagt att jag ville med. Så går åren och plötsligt var det bestämt, men pappa tänkte att jag säkert inte skulle ha tid - vilket jag säkert inte skulle om det nu inte var så att jag tog mig tid eftersom jag tänkte att om jag inte åker med nu, när ska jag då åka? När kommer det då bli av att jag tar med mig pappa dit så han får berätta och visa? Sist jag var där var liksom när min farmor och farfar firade guldbröllop och det måste vara minst 27 år sedan. Om 27 år är min pappa 104, så ni förstår var jag vill komma. Till Hörnebo!

Strax efter klockan elva i måndags parkerade jag pappas bil på Kyrkefalla kyrkas nästan tomma parkering. Kyrkan hade öppnats bara för oss. Det var där pappa döptes och B konfirmerades. Kyrkan var kort och bred, sa C, och det hade hon rätt i. Ljusgul utanpå. Enkel men, som sagt, kort och bred inuti. "Och högt upp i kyrktornet ska det finnas en lillklocka med runinskrift" sa pappa. "Va?" sa jag. Och när kvinnan som öppnat kyrkan åt oss frågade om det var något mer vi ville se sa jag att det hade varit spännande att få se klockan med runorna, som ni tydligen ska ha i kyrktornet. Och visst, det gick bra. Vi gick upp alla fyra. Där uppe var det mörkt och trångt. Jag fotade med blixt, och visst där var hon. Lillklockan med runinskrift, troligtvis från 1228. Tack Skialdorfor, Björn och Magnus. 

Väl nere igen och ute ur kyrkan tackade vi kyrkkvinnan så mycket och satte oss i Bs bil. Efter lite lunch på Millners, åkte vi till Tibros nya kyrkogård, granne med Lilla gubben och Tulla. 

Där inleddes äventyret Kusinerna och den försvunna graven. Men först efter det att vi tittat på några gravar som inte alls var särskilt försvunna, nämligen min farmors föräldrars grav (Rudolf och Gerda) och hans pappas enkla gravsten. August. En vit enkel sten utan varken årtal eller efternamn. "Det var det de hade råd med" sa B och C. Hans fru låg tydligen i en annan grav.

August och Emma. De hade varit statare men tack vare Emmas färdigheter med att väva hade de till slut lyckats bygga sig en stuga nära Mofalla. En stuga som kallades villa eftersom den var byggd i vinkel. Att Emma var duktig att  väva finns det också bevis på i form av ett diplom från Kreaturs- och slöjdutställningen i Tidaholm 1899. De fick fem barn: Rudolf, Naemi, Harry och Gertrud. Det sista vi gjorde innan vi åkte hem var att försöka hitta Augusts och Emmas ihopvävda villa. Tyvärr såg vi den inte, trots letande såväl i Mofalla som i skogen, men till slut (när jag väl fått veta att den skulle ligga norr om Mofalla) var pappa och jag åtminstone på rätt väg, men det är svårt att se från en bil och kanske såg vi det i ögonvrån, kanske inte. När jag senare satt på bussen hem från Göteborg, hittade jag den ganska snart med hjälp av Google maps och dess streetview. Nu fattas det bara att åka dit igen och se om stugan verkligen står kvar, nu när jag har en mer exakt position. Så här såg stugan ut på en tavla som vi fick se.

Men detta var Kusinerna och det försvunna huset. Tillbaka till Kusinerna och den försvunna graven. Augusts grav hittade vi ju, den var förresten alldeles nära Rudolf och Gerdas. Vi gick fram och tillbaka, längre och längre in i kyrkogården. Till slut hittade vi några kyrkogårdsvaktmästardamer som i sin glädje att vara med i den spännande historien Kusinerna och den försvunna graven berättade att man kan söka på gravstenar på sidan gravar.se. Sagt och gjort - den försvunna graven var funnen, nämligen min farmors mormor och morfars gravsten Johan(nes) och Karolinas. Johan (som han kallades, även om han verkar ha hetat Johannes "på riktigt") kom från Mofalla och slog sig ner på gården Granelund i Hörnebo. Johan var missionare (med i missionskyrkan) och de bedrev jordbruk på marken runt huset. Huset står kvar än idag och ser välskött ut, med fin trädgård och robotgräsklippare. Jordkällaren är kvar, men tiderna förändras. En ödesdiger kväll fick Johan smaka en dricka han aldrig smakat förut, och plötsligt hade han skrivit på papper att tre andra karlar fick ta över hans gård och verkstäder. Rudolf försökte få Johan omyndigförklarad för att få det hela att gå tillbaka, men ingen av min farmors bröder ville riva i det. De var kanske rädda för att bråka. Johan och Karolina fick sedan betala hyra till de nya ägarna för att få kunna bo kvar. 

Efter kyrkogården och alla de återfunna gravstenarna, även min farmors bror med fru och dotter ligger begravda där, styrde vi kosan mot Hörnebo. Vi började med Granelund där jag krävde att få gå av och ta bilder. Välskött som sagt, fint att se. Sedan åkte vi runt på smågatorna och B pekade ut där både den ena och den andra hade bott. Vi stannade till vid en av familjens före detta möbelverkstäder, välskött fastighet som numera inhyser ett städföretag. Den andra f.d. möbelverkstaden, Aleholm, var tyvärr inte alls i lika gott skick. I den bodde min farmors föräldrar, Gerda och Rudolf, i högra delen. Snickarna bodde på övervåningen. På den översta bilden (ett foto från ca 1939) ser man en verkstad som brann när min farmor var liten, farmors pappa Rudolf i mitten och hans snickare, med äldsta sonen Bs pappa Bertil längst till höger. På den nedersta bilden ser man Aleholm. 

När vi så funnit och från bilen tittat på alla möjliga hus i Hörnebo styrde B bilen rakt ut på landet. Vi hade nu gått in i historien om Kusinerna och den försvunna damen. Det var inte helt lätt att hitta men C hade en känsla och ett minne som visade sig stämma. Och plötsligt var vi där, ungefär mitt ute i skogen, i en glänta låg ett rött hus med svarta knutar och två spännande hemmabyggda radiomaster på tomten. Vi var på Is gård. I hade varit gift med min farmors kusin Gunnar, Naemis son, tills han dog för några få år sedan. Gunnar i sin tur hade varit mycket, mycket intresserad av radioapparater och hade byggt dessa radioantenner för att kunna kommunicera på amatörradio med sina amatörradiovänner. Morse, förstod jag på Is dotter att det var. I var så söt, trevlig och glad. Hennes dotter var så snäll och kunnig. Vi fick kaffe och te ur Is blommiga finporslin och C dukade upp med bullar från ett bageri i Tibro. Det var vedspis i köket och blommor i fönstren. Så hemtrevligt! Precis som jag vill ha det någon gång - ett mysigt gammalt hus i skogen. Inte för renoverat. Inte för stajlat. Bara så det duger precis som det är.

Vi tittade på bilder ur väldigt gamla album som pappa tagit med. "Mer experter än såhär finns det inte!" utbrast pappa när han I, B och C alla samtidigt böjde sig över albumen och studerade de svartvita studiobilderna noggrant i jakten på namn. Och visst fick han några fler namn, pappa, på släktingar som för längesedan gått ur tiden, men ändå fastnat på bilden. K och jag studerade bröllopsbilderna och la märke till att kvinnorna höll brudbuketterna så att de pekade nedåt. Intressant. Märkligt. Vi undrade varför men fick inget svar. Tills min farmor gifte sig (1947) hade det dock svängt, och buketten hölls uppåt, som idag. Till och med en bild på min farmors mor som ettåring hittade vi i albumet. Häftigt! Hon var född 1890. 

Från I åkte vi vidare för att titta på ytterligare ett hus. Stigstaholm. I det huset hade Gunnar (Is man och Naemis son) vuxit upp. Vi var med andra ord inne i äventyret Kusinerna och det försvunna huset, del 2. För Stigstaholm gick inte att se från vägen så som man ser det på den här tavlan.

Nej, för framför Stigstaholm har en häck växt sig både vild och kämpahög. Insynskydd, heter det väl. Vi kunde ändå parkera och gå runt huset litegrann, eftersom det gick en vandringsled där. Väldigt fin faktiskt, med visdomsord och allt. Jag följde den en bit för att se vart den ledde. Till ån visade det sig. Kanske därför den heter Å-leden? Huset var åtminstone fortfarande stiligt och stort, eventuellt utbyggt. Det växte stora träd runtom och en bro med ett gammalt kraftverk låg bredvid. Stackars fiskar, var det enda jag kunde tänka om det, fastän det såklart var fint att titta på lite "vattenfall".

Sedan var det dags för paus och pappa och jag åkte till vårt Bed and Breakfast. Vi åkte till Hjo och åt middag vid bryggorna och sedan tillbaka till vårt boende. Där somnade pappa innan huvudet hade landat på kudden nästan.

Dagen efter tyckte jag att vi skulle leta upp den försvunna så kallade villan nära Mofalla, vilket innebar att  vi var på del tre av Kusinerna och det försvunna huset. Och som jag redan avslöjat hittade vi det inte, trots äventyr på skogsvägar och så. Vi åt lunch på en av Tibros pizzerior, åkte hem till farmors kusin som var mer i pappas och Bs ålder och fikade och till sist sa pappa att nu måste vi bryta upp och åka hemåt. Det var bra för vi hade ju faktiskt en ganska lång väg hem. Vi turades om att köra så pappa fick sova lite middag och vi stannade för en glass i Vara. Där fick jag även gå in och kika i Nordpolen. Tydligen ett anrikt konditori. Varsin Klingglass och så var vi redo för sista sträckan till Göteborg, där pappa släppte av mig för vidare bussfärd hem.

Det var en trött Tove som loggade in på jobbet på tisdagen sedan. Trött men glad och nöjd över att ha fått se en del av släktens platser, hus och historia. Lite rikare, lite klokare. Lite mer intresserad av en stuga i skogen, kanske i närheten av Tibro. Kanske Emmas och Augusts villa? Vem vet... 

En försommarhelg

Vilken härlig försommarhelg vi har haft! En helg utan egentliga planer, som fick formas allteftersom. Det började med att jag i fredags ville åka med G på omställningsfestival men han vägrade. Hans förslag var istället att äta tacos hemma, så då gjorde vi det. Det var skönt också, att bara cykla hem och bara vara vi. Vi kunde sitta ute och äta och det njuter jag verkligen av! 

Mina ambitioner för helgen var att lägga upp gardiner och laga växthuspresenningen. G ville leka med en kompis, men det blev inställt. Lika bra det, för då kunde vi göra det vi gjorde igår, nämligen åka på äventyrsvandring. Äventyr för att vi inte visste var vi skulle gå, och vandring eftersom det tog fyra timmar. 

Vi tog bilen till en nyanlagd parkering intill en nyanlagd promenadslinga i naturen. Vi började gå på slingan men hade som mål att ta oss till en liten sjö, dock kallad tjärn. Jag hade hört att man kunde gå dit om man vek av från slingan på något ställe, så när vi kom till en liten korsning och en tant samtidigt dök upp frågade jag henne. Hon visste inte riktigt men pekade lite diffust och sa att de inte dragit slingan ända till sjön än. Vi bestämde oss således för att chansa. Vad kunde gå fel? Jag hade någonslags känsla av åt  vilket håll sjön borde ligga och googlemaps hjälpte mig litegrann. Vi vek av på en stig in i skogen, från slingan. Det är roligare att gå på stigar än tillplattad grus, faktiskt. "Det här är roligare än att titta på video!" utbrast G. "Det är bättre än naturfilm!" sa han också. Och ja, jag kan bara hålla med! 

Plötsligt kom vi fram till en grusväg och då tog vi den till vänster. Skog på vänster sida och hagmark på höger. Sedan gick vi igenom en hage och så var det dags för lunch. Vi satte oss i en gräsbacke och åt pastasallad och kokt ägg. Jag laddade ner appen Naturkartan. Den var till mycket stor hjälp på vår fortsatta vandring kan jag säga! 

Vi gick vidare, dels på stig, dels på någon slags skogsväg. Plötsligt kom vi ut på en vacker och välbetad äng. Då var vi nära. Och plötsligt såg vi sjön! Och en kanadagåsfamilj... Vi hittade en fin plätt vid ett litet träd där vi satte oss att fika. G och jag åt upp den grönbruna tigerkakan som vi bakade på valborg. Jag drack örtte som smakade för lite. G vilade på liggunderlaget och lekte tält. M pratade om överlevnad och jag försökte vila mina trötta ben genom att sträcka ut dem på en klippa. Genom kikaren såg vi havstrutar som vilade på en sten i sjön och ett gräsandspar som flög förbi. 

Sjön/Tjärnen!

Sedan gick vi tillbaka, och då såg vi en kopparödla på marken och sedan ett litet flygplan som loopade. Läskigt! Jag var glad att jag befann mig på marken och inte i planet. 

Tillbaka gick vi en lite smidigare och kortare väg, allt enligt Naturkartan, och plötsligt var vi framme vid en annan del av slingan. På tillbakavägen fick vi stanna och vila flera gånger. Jag var helt trött i benen och det var säkert de andra två med! G klättrade i en gran och jag var nojig att han skulle ramla ner. Jag som alltid klättrade i träd när jag var liten, hur lätt som helst! Allt gick bra, som tur var. 

Mycket torr bäck

Mellan klockan 11.30 och 15 varade vår vandring. Solen sken, det blåste en del, men var varmare än jag trott. Stackars G som gick i fleecebyxor och kortärmad merinoullströja som jag satt på honom för M sa att det var kallt ute! Men men, han klagade åtminstone inte. Efter vandringen svängde vi förbi hamnen och åt glass! Jag tror det är väldigt viktigt att komma ut i naturen på det här sättet ibland, både för oss vuxna och för vårt barn, men också för oss som familj. Jag tror det är bra att vänja sig redan i barndomen vid att röra sig och vara i naturen, att naturen är härlig och fantastisk och fin, att vi måste vara dess vän.

Väl hemma igen satte jag mig på altanen med fötterna högt och åt jordgubbar som M köpt på hemvägen, och virkade på ännu en filt. På kvällen var det, som ni vet, Eurovision och G skulle absolut se alla bidrag, och dansa till dem med! Själv låg jag i soffan och tittade på. Jag var nära att rösta på Österrike men orkade inte gå och hämta min plånbok för att betala, så jag lät bli. Men så vann de ändå (fick jag veta imorse)! Jag tyckte han sjöng så häftigt. Det var något mer än bara dansa, sjunga och ha på sig body, som några av de andra hade. Vad är det för mode? Jag fattar ingenting! Självklart gick vi och la oss direkt efter att alla bidrag spelats. G var helt slut, jag med, och vi somnade båda på fem röda. 

Idag blev därför en lugnare dag. Jag kom mig ändå iväg till mina föräldrars hus för att lägga upp våra sovrumsgardiner. De var lite dammiga efter att ha släpat i golvet sedan i början av april. På eftermiddagen har jag suttit mycket på altanen och virkat men fick plötsligt fick jag ett infall och började skura våra stora ute-stolar. Vi har två stycken, som vi fått av en granne till mina föräldrar. De var oerhört skitiga och G och jag blev minst lika skitiga när vi skurade dem. Inte orkade jag skura helt klart heller, men de blev bättre än de var. Man behöver inte titta så noga, säger vi. Samtidigt pratade jag med vår granne S som kom ut och kikade på oss.

G och jag åt middag och sedan åkte G och M på simskola medan jag satte mig och köpte tågbiljetter till hemresan från Spanien i sommar. Det tog precis hela simskoletiden för mig att göra detta. Och det gick lite knappt 14 000 till... och efter tre hotellbokningar på det är nu vårt gemensamma sparkonto helt tömt. Tur att vi får lön relativt snart! Samtidigt som det svider till lite, så tänker jag att om detta är den konsumtion jag ägnar mig åt så får det vara värt det. Jag köper nästan inga kläder, ingen alkohol, ingen inredning... Det jag köper är typ garn och mat. Och man måste ju få leva och uppleva lite! Och nej, jag vill verkligen inte flyga. Så är det. 

Pero bueno... nu börjar det bli dags att avrunda och gå och lägga sig igen! Hoppas ni som läser här har haft en fin helg, så återkommer jag en annan dag med reseplaneringen Spanien - Sverige, så ni får se hur vi kommer åka. Vi avslutar med en bild från min kvällspromenad. Det är grönt men torrt. Vi får hoppas på regn snart!

En annorlunda helg

Inbjudan till den här helgen kom redan för drygt två veckor sedan när jag låg totalsjuk i influensa och huttrade i feberfrossa. Plötsligt skrev min vän från Barcelona och frågade om jag ville komma och lyssna på henne och hennes syrra när de skulle spela på Nefertiti. Klart jag ville, men åh så däckad jag kände mig. Skulle jag orka? Är jag inte väldigt medelålders och för gammal för sånt, för att orka? Det kändes långt bort, på många plan. 

Men så gick tiden och jag blev friskare och mina föräldrar sa att de skulle ställa upp som både barnvakt och nattaxi eftersom M skulle jobba den lördagen, något extrapass. Så förra söndagen när vi var på utflykt frågade jag G om han skulle vilja åka till Göteborg med mig och sova över hos mormor och morfar medan jag gick ut och lyssnade på musik på ett vuxenställe på kvällen. Han sa ja! Han ville till Göteborg, det var längesedan sa han. 

Planen formades. Vi skulle få skjuts av M till en hållplats varifrån det går fler bussar för att komma till Göteborg redan klockan 12.00. Vi skulle äta på en vegetarisk restaurang som G och M brukar besöka (Gs förslag), och sedan skulle vi gå på bio (mitt förslag). Sedan hem till mina föräldrar, ta det lugnt, äta middag och så skulle våra vägar skiljas åt för en stund, men när han somnat skulle jag komma till honom igen och sova i samma rum. 

Och det var precis så det gick till! G och jag satte oss glada i hågen på bussen till storstan och solen sken oss i ansiktet tills vi passerade under Angeredsbron, då mulnade det på. Riktiga blåsmoln, sa G, alltså moln det är när det blåser, inte när det regnar. Maten var god och vi satt så att vi hade utsikt över varenda spårvagn som passerade. Vi besökte världens största godisaffär (i vår värld alltså) och köpte oss varsin liten burk med goda godisar, innan vi tog spårvagnen till Hagabion. Mitt gamla fina hängställe. Där spenderade jag lätt var och varannan helg under hela min gymnasietid. Det har ändrats en del, blivit hippt och så, men jaja, det är samma ojämna lite lutande golv, samma lukter och samma stora tavla i Salong 1.

Vi såg filmen Räv och Hare räddar skogen. Det tog visserligen ungefär hela filmen innan skogen räddades men den var ändå bra, tyckte jag. Lagom lång. Fin sensmoral som uttalades högt: Man blir inte lycklig av beundran utan av vänner. Den vuxna publiken kunde enkelt dra paralleller till överflöd i USA (cowboyhatt som symbol), skogsskövling och vattenkraftverks negativa inverkan på naturen. Barnen kunde roas av vattenrutschkanorna i bäverns bo och kanske lära sig att materiellt överflöd aldrig kan trumfa sann vänskap.

Efter detta besök i filmfantasins värld fick vi åka spårvagn igen till min sons stora lycka, och sedan lite buss, hem till mina föräldrar. Mormor satt och väntade i hallen när vi kom, redo att säga hej! Det var fint. G lekte och lekte i min systers gamla rum, med någon tågbana och morfars gamla leksaksbilar. Jag hann prata ikapp med mina föräldrar i köket och titta på fotografier från när min mormor var liten (!) och så var det dags för middag. Plötsligt insåg jag att jag borde kolla busstiderna och insåg att jag skulle komma åtminstone en kvart försent till där jag skulle träffa min syrra och hennes vän. Men men, de väntade på mig, ingen fara. 

Så gick vi till Nefertiti. Syrran och jag i varsin svart syntetklänning från Monki, från ett annat år, vännen i sin gröna långa jacka. Jag babblade på som vanligt och insåg att det var precis 20 år sedan jag var på Nefertiti, och att det den gången var första gången jag var där. 

Det var tre fantastiska spelningar vi fick uppleva. Den första Anna Ran var drömsk på nåt vis. Som ett norrsken i djupet av en sjö, med mörkgrön skog runtom. Den andra, när min vän spelade med sin syster Maja-Karin Fredriksson, var finstämd och lagom röjig. Jag stod en och en halv meter ifrån henne och bara beundrade, beundrade, beundrade. Upplevde och njöt. Hon är en av mina allra närmaste vänner. Och äldsta, alltså som i att vi har känt varandra länge, nästan 20 år. Närmaste som att vi kan prata om vad som helst inom loppet av noll sekunder, även om vi inte setts eller hörts på flera månader ibland. Under många år bodde ju hon i Barcelona och jag i Umeå, inte så lätt att svänga förbi. Och på tal om vänskap och beundran. Kanske blir hon lyckligast av min vänskap, men jag kan ändå inte låta bli att beundra henne. 

Sedan var det dags för kvällens tredje band, det band som verkade dra mest folk och mest taggade fans. Kristina Issa. Första låten var märklig. Syrran och jag fattade ingenting. Men sedan kom min vän och drog fram mig till längst fram och så dansade vi tillsammans. Då föll allting på plats. Jag bara lät musiken gå in och dansen komma ut och jag var där och min vän var där och  vi dansade och det var bara precis just där jag skulle vara precis just då. Syrran stod en bit bakom och höll sin vän i handen. 

När näst sista låten spelades smsade jag pappa att han kunde komma och hämta mig. Då hade min lilla son somnat. Så gick jag och hämtade min jacka och ut i snålblåsten och kylan. 

I bilen påväg hem berättade pappa en romantisk historia från sin ungdom, om en tjej han var kär i när han låg i lumpen. Hur de gick på dans på onsdagar och ordnade fester och hämtade tjejer från Västerås till dessa i en militärbuss på bestämd tid. Han berättade hur de liftat från Västerås till Järvsö tillsammans och hur de skrivit brev i flera år efteråt, fastän det inte blev något. Men hur hon även funnits där för honom när han hade det tufft i en senare relation. Han undrade om det var okej att han berättade, och det tyckte jag var självklart att det var. Jag ser inte den historien i relation till hans relation med min mamma, nu nästan 60 år senare. Nostalgiska avdelningen är alltid öppen.

G låg däckad i sängen och jag pussade honom försiktigt på kinden innan pappa och jag inledde vår nattsession i vardagsrummet. Jag fick titta på de diabilder som de tittat med G på under kvällen, två raddor med bilder från när vi åkte Dalslands kanal när jag var tre år. Vid kvart över tolv höll mina ögonlock på att falla ihop och jag fick gå och lägga mig. Tyvärr hade jag lite  svårt att sova pga nåt litet ont i halsen och när jag väl fallit i sömn och börjat snarka kom G tassandes för att se vem det var och när han märkte att det var jag kröp han ner hos mig. Jag var för trött för att byta säng, så vi sov säkert tillsammans i en 90-säng nästan hela natten. 

Nästa dag, söndagen, gick vi ut och lekte på lekplatsen, sedan bakade G och morfar en kaka och så visade jag bilder och lite filmer från min utekväll innan det var dags för lunch. Efter lunch åkte vi hem. M hämtade oss på en hållplats, vilket jag räknade ut att vi tjänade en kvarts restid på. Eventuellt inte helt värt, men det kändes ändå skönt att få gå av bussen innan den började åka kringelikrok över halva ön. 

Jag blev avsläppt på busshållplatsen hemma och de andra åkte och handlade mat. Jag satte mig genast på baksidan i solen, och tog ut fågelburen så de också skulle få lite sol. Det var så skönt att bara sitta där i solen och tystnaden och dricka te och andas, efter en väldigt annorlunda men fin och energipåfyllande helg i stan. 

Söndagskvällen avslutades med att M tog G på simskola och jag insåg att jag hade fritid, och energi, när händer det? Städade lite i köket och badrummet och cyklade sedan ner till grannbyn för promenad med min kompis E. Det var iskallt men det var fint. Solnedgången brann för mig över havet.

Systerhelg i februari

Så blev det februari och dags för årets första systerhelg. Systerhelg är ett koncept som min syster och jag utvecklat och som handlar om att ses själva i lagom dos. Vi kallar det helg men det är snarare ett drygt dygn det brukar röra sig om. Tjugosju timmar blev det denna gång. 

Jag tog första bussen hemifrån på lördagsmorgonen och det var en naturupplevelse att färdas över min ö. Först dimma, sedan morgonsol och flygande svanar, sedan dimma igen, och precis innan bussen körde upp på sista bron till fastlandet glittrade det av iskristaller i luften, och en hel regnbåge skymtade som en portal till helgen. Vid tågstationen var det vitt av frost. Varenda kvist var vit. Solen sken och folk nästan trängdes på den lilla del av perrongen dit solens strålar nådde. Så törstiga var vi efter alla mulna dar.

I Göteborg var det mulet och vi möttes upp på vårt vanliga ställe och gick en sväng i Nordstan. Vi konstaterade två saker: Ett: Det finns väldigt mycket att köpa. Två: Det är väldigt varmt att ha termobyxor i Nordstan. Vi köpte bara det vi tyckte att vi behövde (t ex hårklämma till mig och hårsnoddar som är sköna att ha på handleden till syrran), samt ansiktsmask och fotmask till vår hemmasparitual.. 

Sedan åkte vi hem till henne med överfullt sinne och något kurrande magar. Vid busshållplatsen köpte vi, helt enligt plan, sushi av den trevliga sushitanten att ta med hem. Efter att vi ätit detta och druckit hemmabubblat vatten vid syrrans köksbord la vi oss i soffan och småpratade tills vi båda somnade. Att sova middag ostört i en välstädad barn- och mansfri lägenhet är inte dumt det! Väldigt skönt var det, med andra ord. 

När vi väl vaknat igen hade ljuset fått en eftermiddagston och vi bestämde oss för att gå till återvinningen med våra sushi-lådor och sedan gå en extrasväng innan vi handlade till middagen. Löjromspizza skulle det bli, och en med svamp. Creme fraiche istället för tomatsås. Under vår extrasväng mötte vi syrrans vän och hennes dotter. Samma dotter som jag stickat och virkat till en gång. Nu tre år. Så fort tiden går! Den går så fort att även andras barn växer upp och blir stora helt plötsligt.

Pizzadeg sattes och sedan semmeldeg. Det var viktigt med ordningen, annars skulle pizzan smaka kardemumma sa syrran och ja, det tror jag på och nej, så ville vi ju inte ha det. Pizzan blev hur god som helst men vi orkade inte äta allt. Det kan hända att vi ätit en väldigt god kanelbullesockerkaka som fika där någon gång under dagen också...

Efter middagen var det dags att ta itu med läxan vi fått av vår mamma, nämligen att se filmen Den sista resan. Den har blivit rejält hyllad har jag förstått men jag har hört lite olika åsikter från olika personer i min närhet. Syrran och jag var dock rörande överens om att det var lite väl regisserat och dramaturgiskt upplagt samt framförallt lite väl hårt att de pressade denne gamle man till detta. Den handlade mer om sonens oförmåga att släppa taget om sin pappa och det förflutna, än om att pappan skulle få uppleva något fantastiskt, även om han såklart fick en fin resa på kuppen (inkl lite väl jobbiga upplevelser). Jag förstod inte riktigt hur de kunde låta en man som hemma såg ut att ha hemtjänstlarm sova själv i ett främmande hotellrum. Jag tyckte inte heller det såg ut som om de hade tagit med sig rullatorn i början, den dök ju dock upp senare. Framförallt jobbigt att de inte frågade honom och förankrade resan i honom, motiverade honom, utan det var mer hux flux nu har jag köpt en liten bil i gräll färg, så nu drar vi! Packa nu då! Vi ska åka nu! 

Dock tyckte jag scenen när de rullade över gränsen både var fin och lite väl uttänkt, men scenen när han i slutet fick se en film där hans lärargärning hyllades gick verkligen rakt in i mitt hjärta. Rakt in i mitt lärarhjärta, alltså. Tänk vad vi lärare kan göra ändå! Tänk vad vi gör! Det känns kanske som om vi mest rättar, jagar fuskare och sätter betyg men det vi gör betyder faktiskt något! Inte bara förmedlandet av ämneskunskaper utan också allt det där andra, allt det sociala. Det är kanske extra mycket sånt i klassrumsskola, men även vi på distans kan faktiskt nå fram ibland och betyda något för eleverna, mer än ett "hinder på vägen". Jag vet några exempel där det varit så, i mer eller mindre grad bara under mina drygt tio år i yrket... Ja, det berörde mig. Har ni sett filmen? Vad reflekterade ni över?

Efter att vi sett klart filmen ringde vi upp vår mor och hade utvärdering. Hon höll med oss i våra reflektioner, men det verkade som om både hon och pappa tyckte filmen var bättre än vad vi tyckte, för de har sett den två gånger.

Sedan hade vi spa med fotbad för mig och sedan satt vi i syrrans säng och la på ansikts- och fotmask från Korea. Fötterna var som bebisfötter sedan! Eller åtminstone så nära jag kunde komma med mina snart 39 år. 

Så somnade vi och sussade sött och drömde, sida vid sida. Sedan var det morgon och vi vaknade, så som man gör. Ute var det grådassigt och vi bestämde oss för att börja pussla, efter det att lyxfrukosten med såväl brieost, hembakt bröd som päronmarmelad och grape var uppäten. 

Vi hann inte så långt, men ändå en bit. Sortera bitarna, börja lägga lite kant och ett hus och en bit av en båt och sedan var det dags för lunch.

Syrran gjorde god saffranssås med lök och grädde och spaghetti och stekt laxbit. Det gick ner, kan man säga. (Väldigt gott igen alltså!) Sedan var det dags för årets första, och för mig säkert enda, semlor!

Klockan ett tog vi bussen mot stan. Syrran skulle uträtta lite ärenden och jag skulle åka hem. Redan 15.20 var jag hemma. Påvägen hem hann jag både virka och lyssna på en podd som jag faktiskt både står ut med och gillar. Plan B-podden heter den. Sista avsnittet har visst sänts men jag har inte lyssnat på så många, så jag har dem kvar. Det avsnittet jag lyssnade på idag hette Bonus: Stad vs landsbygd och var från 29 juni 2023. Det handlade om omställning till ett mer hållbart liv i staden jämfört med på landet.

Väl hemma var det stökigt, men M lyckades få det någorlunda fint i hallen medan jag gick ut med återvinningen. Det är alltid stökigt när jag kommer hem från syrran. Dels för att jag inte varit hemma och hållt efter och dels för att syrran har det så himla undanplockat och fint jämfört med oss (även när jag är hemma och håller efter). 

G klagade på ont i huvudet och jag stängde av TV:n. Han låg kvar i soffan. Konstigt. Efter en liten stund visade det sig att han hade feber, och febern tickade uppåt. Han somnade medan M och jag åt middag men vaknade till efter någon timme. Jag läste bok och sedan såg han på lugnt barnprogram en stund. Vid åtta kunde jag lägga honom och nu sover han gott. Han har fått alvedon och saft och festis och glass och lite vindruvor, så vi hoppas på en lugn natt. Imorgon får han vara hemma från skolan, såklart. 

Ja, det var min helg det. En fin helg! Mysigt att hänga med syrran, men tråkigt att G är sjuk igen. Men vi får hoppas att det går över på några dagar...

En fantastisk lördag

Idag har det varit en väldigt varm lördag efter en vår som först var kall och inte verkade vilja komma igång för att sedan plötsligt explodera i sommar. Ända sedan första maj har det varit som sommar ute, och idag, första dagen i den officiella sommarmånaden har det varit ännu mer sommar - hur nu det var möjligt!

Med våren och försommaren och ljuset kom energin. Jag, som ofta är driven och har ganska mycket på gång, har inte direkt saktat ner utan snarare bara ökat. Jag har jobbat, odlat, cyklat, träffat folk, ätit megagod pizza, rest till Stockholm (tre gånger sedan i mars) och läst bokcirkelböcker. Och utöver det fortsatt ta huvudansvaret för hemmet och allt det vardagliga. Därför har jag inte skrivit så mycket här.

I torsdags somnade jag till Skolverkets webbinarium. Jag skulle bara lägga mig en stund och blunda på syrrans säng, samtidigt som jag lyssnade på webbinariet. Men så slocknade jag totalt och vaknade lagom till att de sa att "nu har vi pratat färdigt om Gy 25, nu går vi vidare till yrkesprogrammen", när det bara var Gy25 jag var intresserad av! (Gy25 är en stor förändring som kommer i gymnasieskolan och komvux nästa år.) Väl hemma bejakade jag min trötthet och åt nån snabb restmiddag, duschade och tog på mig pjamas. Sedan la jag mig i min säng och såg Dokument inifrån: Vi ska ha barn och förfärades, tills G och M kom hem från sin stadsutflykt.

Igår, fredag, hade jag AW med mina tomatplantor och planterade ut dem i det nybyggda växthuset hos mina föräldrar/på jobbet, och blev varm och trött. Idag lördag var det dags att ta det lugnt och sedan fira vår ettåriga bröllopsdag (en vecka försent nästan). Så nu, nu ska jag berätta vad vi gjort idag denna fantastiska första lördag i juni.

M väckte mig vid åtta och berättade att hans trafikledare ringt och sagt att Tjörnbron var avstängd på grund av en osannolik olycka. En blixt  hade inatt slagit ner i en tunnel som är en del av brosystemet mellan fastlandet och Tjörn och en del av klippan, som bron är borrad igenom, hade lossnat och ramlat ner rakt på en bil. Två personer hade skadats. Detta ledde till att hela brosystemet stängts av och Ms busstur ändrats. Jag kunde dock lugnt ligga kvar i sängen medan G kollade på Minecraftvideo på min telefon, med hörlurar tack och lov! 

Till slut pallrade jag mig upp och ner och fixade frukost i soffan till G och frukost på altanen på baksidan till mig. Det var en ljuvlig morgon. Lugnt och skönt, och när G pillat i sig sina mackor satte han på sin dator och började spela Minecraft. Jag lät honom hållas eftersom min ambition var att ta det riktigt lugnt. Efter en stund fick jag ändå något slags energipåslag och bestämde mig för att dammsuga och torka golven på nedervåningen. Sedan duscha. Sedan klä på såväl mig som G, som hade flytt till sitt rum med datorn pga dammsugaren. Och sedan tillbaka till altanen. Parasollet uppfällt vid det här laget. G spelade vidare och jag ringde min svärmor. Det kändes inte som om jag behövde åka till Spanien, för det kändes som Spanien här och nu: värme, sol och min svärmors röst. 

Vid halv ett var vi hungriga och jag fixade enklast möjliga lunch och packade utflyktsväskan. Efter vi käkat cyklade G och jag ner till färjeläget och tog färjan ut till vår favoritö Dyrön. 

Vi kom iland och gjorde vad som föll oss in. Först vandrade vi upp till öns lilla matbutik och köpte oss varsin glass. Dessa åt vi i skuggan av ett träd på lekplatsen. Sedan gick vi och köpte ett rör med mentos, för det hade vi glömt och det var väldigt viktigt tyckte G. Efter detta vandrade vi neråt mot sydhamnen men stannade till vid minigolfbanan där G roade sig med att putta bollen igenom alla banorna utan att räkna poäng. Det är väldigt skönt att han är lika lite tävlingsinriktad som M och jag, tycker jag. Han vet inte ens att man kan räkna poäng i minigolf och han är inte intresserad av att tävla i någon sport. Han kanske inte ens vet att man kan tävla i sport? ... Vad mer undanhåller jag från min son? hm... Nej, han är mer intresserad av musik och att leka DJ. Det ska bli grymt att gå på hans spelningar framöver! 

Nåja. Efter minigolfrundan frågade jag honom vad han ville hitta på och han föreslog genast att vi skulle gå till Hemliga viken, så det gjorde vi. Hemliga viken är en liten vik på öns östra sida, nära vandringsleden. Den är, trots sin fulla synlighet från leden, helt hemlig eftersom bara vi vet om den. Åtminstone känns det så, och aldrig har vi sett någon annan där. Viken har helt lena, helt svarta klippor som liksom rinner ner mot vattnet och en liten stenig strand. Just idag hade jag inte tänkt bada, på grund av det månatliga, men väl där var det som om Poseidon drog i mig med all sin kraft. Jag var så fruktansvärt, fruktansvärt varm och efter det att jag tagit på G hans gröna badbrallor (han skulle bara doppa fötterna sa han, och det stod han vid konstigt nog), drog jag av mig alla mina kläder och tog fem snabba kliv ut över de halvhala små stenarna och tångruskorna och bara la mig. Så fantastiskt, underbart ljuvligt! I med kroppen, i med huvudet, i med allt. 

Så satt jag där på knä en bit ut och dolde min lekamen under vattenytan medan jag ropade på G att komma efter. Nej, nej, du får komma hit mamma, sa han... Nåja, jag fick badat i åtminstone 20 minuter tills jag började frysa, varpå jag instruerade G i att hämta handduken och lägga den nära stranden så att jag snabbt kunde skyla mitt skinn när jag kom upp igen. Han gjorde som jag sa fastän handduken var svår att hitta där i ryggsäcken bland allt annat. Så klädde jag mig igen och G påminde om att vi planerat att dricka varsin festis så då var det bara att göra det. Vi åt chips och drack vatten och sedan doppade jag mig faktiskt igen. Några få personer vandrade eller sprang (!) förbi på leden, och jag höll mig under ytan. G badade fötterna. Sedan fick jag sitta på den svarta klippan och titta på min son medan han smällde blåstång i vattenbrynet, helt tillfreds en bra stund. Himlen blå, vattnet blå, klippan svart och min sons gröna badbyxor. Åskmuller i fjärran.

Så efter en stund till var det dags att börja vandra tillbaka över ön mot färjeläget och restaurangen där vi gifte oss. Vi hade bokat bord till kvart över sex och M väntades med färjan. Men så, när vi kommit fram till restaurangen och återigen vinkat åt restaurangägaren tillika pappa till en pojke i Gs klass, hade vi en halvtimma kvar till vår bokning och var tvungna att fördriva tiden på något sätt. Vi gick således upp mot den utkiksplats där M och jag hade tänkt att gifta oss (men den dagen blåste det för kallt) och plötsligt såg vi att någon byggt nya bänkar där på berget. Vi gick dit för att titta och hittade till vår förvåning en badtunna. Ingen skylt, inget staket, och badtunnans motor var igång. Vill du bada? frågade jag G och han nappade direkt. Vattnet var trettio grader och barnet badade och badade, ända tills färjan kom och vi var tvungna att gå och möta M.

Restaurangmaten var god och mättande, och alla fick glass till efterrätt. Sedan gick vi tillbaka till badtunnan och G badade igen medan M fotade mig när jag vandrade runt på klipporna, glad och tillfreds med livet. En ljum vind. Mörk klippa, gul lav, vita sandaler och rödmålade tånaglar. Så kom jag att börja fundera på om vattnet i badtunnan verkligen var rent. Jag har hemska minnen från orena bassänger på Azorerna och hur mycket syrran och jag kräktes efter bad i dem. Men G ville bada mer och jag tänkte att skadan är väl redan skedd i så fall, om han nu fått i sig något trots min ganska stränga uppmaning att inte doppa huvudet för att inte få in vatten i munnen. Vattnet cirkulerade hela tiden men den lilla klorbojen verkade tom... Efter en stund kom han upp i alla fall och satte genast igång att leka DJ.

Till sist kom färjan och vi tog den över till fastlandstjörn igen. G ville stå på soldäck och det gjorde vi en stund, men det blev faktiskt lite kyligt i vinden efter ett tag. Skönt att jag hade varsin regnjacka till G och mig i cykelväskan, även om det ännu inte börjat regna trots varningar om skyfall. 

Så cyklade vi hem alla tre och på vägen mötte vi en familj vi är lite kompis med. De sa att vi får la ses någon dag och prata mer... Det låter trevligt tycker jag! Väl hemma fick jag stödvattna uteblommorna lite, hänga upp badkläder och få i G lite kvällsfika. Nu sover han gott i sin säng och jag ska faktiskt göra det samma. 

Detta var en fantastiskt lördag, jag säger bara det! Tack för att ni som läst har läst och hoppas ni också haft en fin dag och får en härlig start på sommaren! Godnatt... 

Vintern känns så lång men en födelsedag lyser upp

En helg som mer känns som i slutet av vintern än i början av våren håller på att passera. Det är söndag eftermiddag och jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på, så jag lånar Ms dator och skriver det här, för att kanske minnas helgen för alltid...

I fredags eftermiddag kände jag mig tröttare än trött och ju mer jag kände efter desto tröttare blev jag. Vid halv tre hade jag helt gett upp hoppet om att något mer vettigt skulle bli gjort så jag packade ihop mig och förberedde mig på avfärd mot fritids. Vid tio över tre hämtade jag G och vi styrde kosan (eller rättare sagt bensinbilen) mot öns närmaste handelsträdgård. Ryktet sa nämligen att de fått in lite penséer, och penséer var något jag kände behov av att köpa. Redan på morgonen hade jag köpt en liten kruka tête-à-tête från matbutiken och dessa ville såklart ha några kompisar. Framförallt ville jag få energi och känna våren, något jag trodde dessa blomster skulle kunna ge mig. Så snart jag parkerat vid handelsträdgården gav jag G stränga order om att se till att stoppa mig om jag skulle vilja köpa för mycket. Han tog sitt uppdrag på allvar. Drygt 500 spänn fattigare men 6kg sättpotatis, 8 små penséplantor och en liten kruka med tre små irisar rikare gav vi oss iväg från handelsträdgården och körde hem. 

Hemma lekte Gs vän och hennes lillebror och pappa på gården och G ville vara med. Pappan såg efter barnen medan jag kunde packa in mat och plantor och plantera två av penséerna med lillpåskliljan i  lugn och ro. Sedan fick även jag vara med och leka, eller rättare sagt prata med pappan medan lillbrorsan försökte spruta vatten, som han pumpade upp ur en vattenpöl, på oss. Det gjorde gott med lite luft och ljus och prat. Precis när vi skulle gå in kom vår granne J och frågade om vi ville spela fotboll sedan, efter maten och vi sa väl lite vagt ja. En fotboll behövde han också låna till nämnda aktivitet, och jag lovade att leta. Så snart vi kommit in kände dock både G och jag att fotboll kändes allt för jobbigt för vår energinivå och jag satte mig och dumscrollade på mobilen innan jag förberedde den delikata middagen Korv med Makaroner. Funkar alltid. Ketchup är också en grönsak, och så vidare.

Fotbollsaktiviteten avstyrdes således, men J och hans barn fick låna en boll G fått när han fyllde sju för ett halvår sedan och som såg helt oanvänd ut. Vi är väl inte så fotbolliga i vår familj kanske...

Och som tack för lånet, eller nåt, fick G en skål marängswiss av J och hans barn. Jag låg uppe på min säng under en av svärmor virkad yllefilt och läste ut romanen Utanmyr av Sofia Nordin. Jag tror jag ska läsa alla hennes böcker och sedan skriva en avhandling, fast utan att skriva en avhandling då. Det orkar jag nog inte, skriva en avhandling alltså, som om jag inte redan gör det här... Utanmyr var bra, i alla fall, även om jag på något sätt tycker att den slutade lite överdrivet. Det var som om hon drog det hela ett varv för mycket. Jag gillar hennes ungdomsböcker mer, men så kan man också beakta att Utanmyr är hennes vuxendebut.

När boken var utläst och strax innan M kom hem från jobbet satte G och jag oss till rätta i soffan och såg ett avsnitt av Agenterna och åt varsin bit kladdkaka, som jag bakat förra helgen. Det är  vårt standardfredagsmysprogram. Förut var det Labyrint och sedan Maxat fredag!, men nu är det sedan några år tillbaka Agenterna. Efter Agenterna skulle vi se Världens natur: Spaniens lodjur, för det ville Gs spanska lodjur se, sa G, men jag tröttnade eftersom jag sett det minst två gånger förut. 

Tröttheten vann över allt i fredags och jag gick medvetet och la mig tillsammans med G och somnade som en liten grisprinsessa. 

Så kom lördagen och min födelsedag. G kom in och tyckte att jag borde få present på sängen så han och M fick gå ut och jag "somna om" och så kom de in och sjöng Cumpleaños feliz och gav mig ett rektangulärt paket inslaget i egenhändigt målat vitt skyddspapper. "Vad kan det vara?" sa jag och öppnade det och fann där i en radio, precis som jag önskat mig! Svart och snygg och med såväl FM som MW, antenn, plats för batteri och även tillhörande elkabel. G pluggade genast in den i elnätet och letade fram bra musik. Han hoppade i soffan och slängde sig i sängen och hade disco, kl 07.24, till vår grannes stora glädje, förmodar jag.

Dagens mål var att bjuda min ursprungsfamilj på middag och redan efter frukost bakade jag en chokladkaka i den fina kakformen vi fick när vi gifte oss. M städade hela lägenheten förutom köket som jag städade och han var helt i harmoni, vilket aldrig har hänt när han städat förut. Det visade sig bero på att städningen egentligen var prokrastinering inför allt han behövde plugga. Men, men, jag var glad att han städade och sedan satte han sig verkligen och pluggade. 

G och jag drog och hämtade min syrra vid tågstationen och hem igen med bilen i regnet. Syrran och jag tjötade i köket en stund innan vi satte igång med middagen. Syrran fixade tsatsiki och jag gjorde bulgursallad, köttfärsbiffar och stekt halloumi. G lockades att äta detta då jag sagt att det var egyptisk mat som den egyptiska musikartist han lyssnar på ibland äter ofta. Vad vet jag, men helt fel tror jag nog inte det var. Mamma och pappa kom med blomsterkvast och litet paket vid klockan fem. Så följde familjemiddag i vårt lilla kök, och när de gått vid halv åtta tog jag på mig pjamasen direkt och la mig och började läsa en ny roman: Lucy av Jamaica Kincaid. 

Sedan blev det Melodifestivalen resten av kvällen. G älskar verkligen detta program, och det är första året han följer det. Förra året såg han bara ett avsnitt tror jag. Jag har inte tittat sedan jag var femton men tycker det är så fint att han lever sig in så och dansar runt, att jag kan tänka mig att sitta där med honom. Men när "kommentatorerna" aviserade att det skulle hålla på i 30 minuter till med något kvaltjafs stängde jag helt sonika av och sa att "Nu är det slut". G höll med och vi käkade kvällsfika, pratade lite med farmor och somnade tämligen omgående när vi lagt oss i Gs säng. Klockan halv tolv stapplade jag in till min säng och fick M att lämna sitt plugg för den kvällen.

Ja, det var den födelsedagen det, och idag har jag inte gjort många knop. Visserligen inleddes morgonen med en fin promenad med syrran vid havet, kalasmat till lunch och sedan läste G och jag läsläxa, lite matteläxa och sedan la vi med gemensamma krafter ett hundrabitarspussel.

Jag tror jag gillar mitt nya lite lugnare jag, en person som lägger sig på kvällen... Men snart är jag nog tillbaka i mina gamla vanor igen. En gång nattuggla, alltid nattuggla, eller hur farmor?

En rik helg

Idag, söndag, har det varit som flera dagar i en dag. Det har jag tänkt flera gånger. Dagen började på annan ort, i ett annat rum, men redan igår åkte jag dit. För den här helgen inföll plötsligt min och syrrans målbild: Spa vid kustbandet. Det var egentligen en tillfällighet att vi skulle åka på spa, en julklapp hon fått och som hon valde att förverkliga tillsammans med mig. Så fint! 

Igår innan lunch skjutsade M och G mig till den kollektivtrafikknutpunkt där jag skulle möta upp syrran. Jag satte mig på en blå plastlåda fylld med grus och väntade i solen. Började lyssna på soundtracket från Amelie från Montmartre. Allt blir romantiskt om man lyssnar på det. Testa! Efter en stund kom en hel drös med människor, troligtvis med buss från närmaste stad, och jag gick och ställde mig tillsammans med dem på perrongen. Och så kom syrran och Yann Tiersen fick pausas. Min fina syrra! Vi gick till bussen och det blåste kallt. 

Väl framme på hotellet åt vi sushi på rummet, medhavd från Göteborg, och pratade om senaste nytt på olika fronter. Jag fick skvaller från en tillställning jag missat förra helgen och solen sken in så fint från fönstret. Efter lunchen gick vi ut en liten sväng i blåsten. Vi tog med kaffe och te och syrran hade med sig en dubbel Snickers som vi delade på. En liten svart hund och en dam i grön kappa som fladdrade i den hårda vinden letade efter varandra, eller egentligen letade bara damen efter hunden. Vi försökte hjälpa till litegrann men hunden hade sina egna planer, och damen verkade van på något vis vid att hunden gick sin egna promenad. 

Vid tre började vår spatid. Det är härligt att vara på spa, men tyvärr var det ungefär dubbelt så mycket människor som hade varit trivsamt för att kunna slappna av. Vi gjorde ändå vårt bästa och provade allt, förutom att doppa oss i havet. Så roligt skulle vi inte ha det! Efteråt i rummet var vi tvungna att reflektera tillsammans över allt vi upplevt och sett. Till exempel förstod jag inte varför några hade med sig sin mobil ner till spat. Jag tyckte också det var lite jobbigt med folk som var i stora gäng och som pratade lite väl högt. Samtidigt insåg jag att Folks liv pågår. Alla har något de kämpar med eller problem de behöver lösa. Det är klart man vet att det är så, men eftersom även jag har fullt upp med mig själv och min familj och vår vardag hinner jag knappt ta in att alla andra också har massa funderingar och krångel att hantera, även om jag rent logiskt vet att det är så. 

Jag längtade till det lilla lugna hammamet i Linares de la Sierra. Och jag tänkte på Yasuragi som jag besökt en gång med jobbet. Jag hoppas få visa min syrra båda de ställena någon gång.

Vi åt god fiskbetonad middag i hotellets restaurang och firade vår farfars 100årsdag, som inföll tidigare i veckan. Farfar själv gick dock bort 2005. Någon dag kanske jag skriver något om honom och hans liv. Måste bara prata lite noggrannare med min pappa först. Pappa och jag är nostalgiska avdelningen i familjen. Jag måste prata mer med honom om allt som hände förr, helst spela in och skriva ner. En annan dag. Snart. Det är fint att veta sin familjehistoria och pappa har koll på så mycket.

 Båda somnade vi gott i våra sängar i ganska vanlig tid, dvs någon halvtimma senare än normalt och syrran en timma tidigare än mig. Det var mysigt att ligga bredvid henne och läsa i min bokcirkelbok och lyssna på hennes snusande och den tilltagande vinden utanför fönstret.

Så imorse vaknade vi och tog oss ner till hotellfrukosten som myllrade av hotellgäster. Det var gott, men jag vet ju att hotellen går fett mycket plus när de bjuder mig på hotellfrukost. Jag äter ungefär som hemma, kanske lite mer men inte mycket. 

Vid 10.20 gick bussen och vi skiljdes åt vid samma knutpunkt vi mötts 22 timmar tidigare kl 11 på förmiddagen idag. Tåget tog oss 20 minuter i vardera riktning och M och G mötte upp mig och skjutsade hem mig från S. G var jätteglad att se mig och sa att han hade saknat mig. Det var fint! Väl hemma däckade jag på soffan medan G lekte på golvet med någon bil och M fixade lunch. 

Efter lunch la jag mig i min säng och läste i min bok och när jag kvicknat till igen vid kl två gick G och jag ut och ner till havet. Det var så fint ljus ute att jag kände att jag behövde komma ut i det, trots att jag var trött. Havet var så högt så högt och vi klättrade över till grannviken där vi lekte och fikade clementin och festis och te. Vi klättrade i berg, högt upp, men inte hela vägen upp (por favor!) och vi satte oss och tittade på utsikten och de stora vågorna. Vi hittade ett gömställe i berget där det var lä (och skugga) och jag berättade för G att jag älskade att leka på sådana ställen som liten. Sedan fick jag sitta en stund till i solen och dricka upp mitt te medan G lekte med två stenar han hittat i en liten bäck. Han var så harmonisk och det var så härligt väder, trots vinden. Hemvägen sedan var lite seg, tyckte G, trots att vi inte gått alls långt hemifrån och väl hemma parkerade han sig framför något meningslöst på youtube medan jag lagade middag. Vi hade varit ute i drygt två timmar så när en grannpojke knackade på och undrade om G ville följa med ut sa han nej, han var för trött. 

Så efter middagen började nästa del av denna dag. Dags för simskola! M ville vara hemma och måla och jag var ändå inställd på att det var jag som skulle skjutsa G dit så det var bara att göra det. G var peppad och inte alls anti så det gick smidigt att ta sig hemifrån. Så himla skönt! Jag hoppas att det fortsätter så. Inte en älg och inte ett rådjur såg vi på hela vägen. 

Det är så fint på simskolan, för det finns en mamma där jag kan prata med. Det gör hela grejen så mycket lättare, tycker jag. Och hon sa också rakt ut att hon uppskattar att prata med mig. Dessutom känns hon genuint supersnäll och go. 

Simskolan var rolig tyckte G och sedan körde jag hem igen. Två timmar tar hela äventyret: köra dit, duscha och byta om, simma i 30 minuter, duscha byta om igen och sedan köra hem. Men G tycker det är roligt och det är klart att han ska få lära sig simma! Kanske kan han slippa gå i havet i sommar, vi får se. Det är också smidigt på sitt sätt för det är nära, men samtidigt blockeras två veckor av semestern. Ja, vi får se hur sommaren blir och vad vi hittar på. Jag är glad att han trivs på simskolan han går i nu, i alla fall.

Och nu är det plötsligt sent. Dagen har varit lång och känts som flera i och med alla olika miljöer och  eftermiddagens tupplur tror jag. 

Imorgon är det måndag. Det kommer förhoppningsvis bli en lugn måndag med utbildning på förmiddagen och lite småpill med olika saker på eftermiddagen, på jobbet alltså. 

Hoppas alla ni som läser här har haft en bra helg! Och hörreni: testa att lyssna på soundtracket till Amelie och se om allt känns romantiskt även för er!

Fadersmålet

Fadern och sonen i fäderneslandet talandes på fadersmålet, Villarrasa 2018.

La lengua paterna, fadersmålet, är inte något man brukar prata om. Det är modersmål och första språk, la lengua materna och lengua nativa som är de dominerande termerna. Det finns säkert en anledning till det, en föreställning om att modern är närmre barnet och pratar mer med barnet än vad pappan gör, och så kanske det har varit och fortfarande kan vara. Men nu ska jag skriva om fadersmålet, mitt barns fadersmål.

Ända sedan alltid har min man talat sitt modersmål med vår son - spanska. Han och jag pratar också spanska med varandra, så G får och har fått språkligt inflöde vid flera tillfällen varje dag på spanska, skulle jag säga. Vi har dock aldrig haft någon uttalad policy, som bvc-sköterskan föreslog, så som att vi skulle enbart tala våra respektive modersmål med barnet. Vi pratar vårt familjespråk istället, vilket är en salig blandning av båda språken (translanguaging). Ofta tror jag dock att vi håller oss till ett språk, ibland pratar jag svenska och M svarar på spanska, eller så börjar jag på svenska men får inte önskad reaktion (t ex uppmärksamhet eller signaler på att M förstår vad jag menar) och går över till spanska. Till G säger jag småsaker på spanska, t ex Ven! och Venga! (kom och kom igen). 

Det första ord G sa var agua, som betyder vatten. Jag tror han sa det innan han sa mamma och pappa, mamá y papá. Han sa aua minns jag, hoppade över konsonanten. Det var på en parkering i Sevilla han sa det, solen sken och det var eftermiddag. Vinter eller vår. Det var väl då när han var strax över ett år, om jag minns rätt. 

Barn börjar uppfatta prosodi (språkmelodi) inifrån magen från vecka 25 har jag läst i Olle Kjellins bok Uttalet, språket och hjärnan. I vecka 25 var vi i Spanien. Gs allra första språk var alltså spanska, och säkert en del svenskspansk blandning.

Sedan föddes han i Umeå och lärde sig, enligt egen utsago norrländska. Ja, vi säger så. Vid två års ålder flyttade vi ju hit, till västkusten, och här pratar man varken norrländska eller spanska. Självklart blir det så att allt i förskolan, skolan och på fritids blir på svenska, även om samtliga verksamheter ska använda alla barns alla språk i verksamheten på något sätt, vilket man kan läsa om på Skolverket om man orkar. Och visst försökte jag lite i början. Gjorde en ordlista till personalen med Gs spanska ord, t ex botas för stövlar som han uteslutande sa ett tag. Men självklart märkte G vilket språk man pratar i förskolan och så pratade han det.

Spanskan har setts som något exotiskt och kul men jag tror inte G vill vara exotisk. Någon fröken har sagt att Då kan ju du lära mig spanska, och då har G sagt Nej. Han har aldrig velat prata spanska med svenskar som inte kan spanska. Jag tror han ser det som helt ologiskt, vilket det också är.

M har, som sagt, alltid pratat spanska med G och G har svarat på spanska. G har till och med ibland översatt saker till mig eller M till våra respektive modersmål så att vi båda ska förstå även om han vet att vi båda kan båda språken. Ibland pratar G spanska med sin pappa men säger vissa ord på svenska, ord han inte kan, men då säger han dem med spanskt uttal. Rätt kul! Jag tror det beror på att han vill att ordet ska passa in i den spanska meningen. Vad tror ni?

Värt att nämna är också att förutom att prata spanska med M, höra mig och M prata spanska eller blandning, så har G tittat mycket på barnprogram på spanska. Detta har gett honom ordförråd och mycket god hörförståelse. Sedan har självklart våra ganska långa vistelser i Spanien hjälpt honom, även om pandemin kom och gjorde så att vi inte kunde vara där på några år. Men efter pandemin har vi varit där två gånger och nu var spanjorerna här när vi gifte oss, så även då får han såklart öva sig på sitt fadersmål.

Nu har dock något helt fantastiskt hänt: G har fått modersmålsundervisning! (Eller fadersmålsundervisning, då.) Jag skickade in en ansökan i juli och veckan innan höstlovet ringde en mycket trevlig och driven chilenska upp och berättade att hon nyss fått vår ansökan. Kommunens posthantering lämnar tydligen en del övrigt att önska... Hon startade upp undervisningen redan veckan efter lovet och nu har G haft två pass. Innan första passet var han anti och undrade vad det skulle vara bra för, han kan ju redan spanska, men det hade tydligen varit roligt och inför andra passet nu i veckan var han taggad. Han fick dessutom en läxa båda gångerna. Tarea heter det, sa han. Och nu efter passet häromdagen sa han att det hade varit roligt och gått fort. Varje lektion är 30 minuter. 

Finns det minst fem barn i kommunen som ansöker om modersmålsundervisning på ett visst språk är kommunen skyldig att ordna det. Jag hade aldrig trott att vår lilla kommun skulle kunna skrapa ihop fem barn med spanska som modersmål, men tydligen finns det minst fyra till då. Toppen ju! Enligt vad läraren sa finns det en elev på en annan lågstadieskola och några elever på högstadiet, så jag hoppas att de fortsätter ge G denna möjlighet även när högstadieeleverna börjat på gymnasiet. Jag hoppas också att G fortsätter tycka det är roligt och att han kan ta del av detta i många år, men vi får väl se. Huvudsaken är att han håller uppe och använder båda sina språk på något sätt, tycker jag.

Vilka barnprogram G ser? Ja, här får ni mina tips på bra barnprogram på spanska: Pinos dagbok spanska, Leo el pequeño camión, Pocoyo, LBB Español, Blippi, Los backyardigans, Willy Fog. Även Paw patrol finns på spanska och säkert en massa andra barnprogram som jag inte känner till eller kommer på nu. Har ni några tips?

Och förutom TV och vardaglig konversation läser också M för G på spanska ibland. Oftast har det varit svenska bilderböcker som M har "läst" genom att hitta på, på spanska, men han har några få böcker med spansk text också. Och häromdagen lånade G och jag en kapitelbok på spanska: Un misterio en mi colegio, och ber vi om det kanske biblioteket kan köpa in fler böcker på spanska. Det hade varit fint. 

Bueno , venga... det var väl det jag ville säga om ämnet ikväll. Fadersmålsämnet. Hittills har tvåspråkigheten gått bättre än förväntat och jag hoppas verkligen att G känner att han får med sig båda språken och att han, när han är lite äldre, kan blicka tillbaka och säga att han verkligen fick lära sig två språk som barn.

Hur tänker ni kring flerspråkighet? Har ni flera språk hemma? Hur använder ni dem? Berätta gärna i en kommentar!

Göra och få saker gjorda

Att göra något för någon annan, det är mitt kärleksspråk. Inte min mans, men mitt. Så därför blir jag extra tacksam och kär när han gör något, när han får saker gjorda. Än mer tacksam och kär blir jag när jag ser att han har tänkt och gjort något på ett bra och smart sätt, inte bara slängt in saker lite på måfå i diskmaskinen (vilket också händer). Som nu när jag såg att han satt mitt nyköpta kvällstepaket i hyllan i köket vid teerna, inte någon annanstans i köket. Det kanske låter helt självklart, men det är det inte. Jag tycker att vi har en ordning, utan att ha uttalat den, men den ser inte han på samma sätt som jag. Därför kan saker och ting hamna lite var de hamnar. Och så får man leta, i röran av andra saker som hamnat där de hamnat. Men nu hamnade ju teet där det skulle hamna, och det blir jag glad av.

Mycket har min man fått gjort idag. På listan stod: lämna in och hämta bilen från service, gå till frisören med G och köpa vinterkängor till G (titta på Alla Barn först). Och allt detta gjorde de, inklusive hänga på biblioteket en bra stund i väntan på bilen. Barnet blev klippt, kort kort, hos den billigaste frisören i stada och M berättade levande om hur de hade jobbat (långsamt och med rökpaus) och om Gs ansiktsuttryck när frisören lagt en stadig hand på hans hjässa (obekväm). Bilen var det inget fel på och vinterkängor hittade de, ett par Kavat second hand för 165 kronor. Dessa att alternera med fodrade gummistövlar blir nog perfekt denna vinter, eller vad tror ni? Dessutom köpte M sig ett par svarta jeans för 85 kr på samma affär - och han är inte den som gillar att köpa kläder, kan jag säga. Han är nästan värre än mig, eller bättre, för varför ska vi köpa kläder hela tiden? Nä, när jag läste om granskningen av HM och de där enorma klädbergen i Afrika bestämde jag mig för att inte köpa några nya kläder alls innan nyår, eftersom det är den enorma nyproduktionen som skadar mest. Hittills har det gått bra... Det jag gjort är att gå igenom och mycket varsamt rensat ut i min garderob, med andra ord behållit det mesta och sorterat upp det, vikt det mesta a la Marie Kondo och har nu en mycket bättre överblick. Kommande projekt är att köpa en ny garderobsinredning till två av våra garderober, då de är helt kaputt, men det får bli en annan dag - som så mycket annat... 

Och så kom han hem, min man, tillsammans med min son, någon halvtimma innan mig. Fixade enkel middag och tog igen sig med sina låneböcker. Sedan kom jag, käkade kalops och vi hann till och med prata en stund. Jag satte en deg och han hjälpte mig att skala och riva morötterna till degen, men sedan drog han sig tillbaka. Redan kl 19 ville han gå och lägga sig, vilket hade kunnat vara rimligt eftersom han ska börja jobba två timmar tidigare än vad som skulle vara tidigt för dig och mig, imorgon. Men jag sa nej, G kan inte sova klockan sju. Så vi hade lite kvällsmys hela familjen. Vi tittade på Willy Fog y la vuelta al mundo en 80 días. En tecknad variant av Jules Vernes Jorden runt på 80 dagar, producerad på 80-talet i Spanien. M har sett den som liten, så det är lite nostalgi för honom. Dessutom är den lugn, så som barnprogram var "förr i tiden" men G står ändå ut, trots att han är van vid dagens hetsprogram. 

Så skulle jag bara gå och diska lite och sätta in en brödplåt i ugnen, och då vips hips for ett glas i golvet! Jag orkade verkligen inte och kallade på M, som kom och sopade upp allt och dammsög noga. Tack, tack min fina man! Och nu, medan jag passar brödet, lägger han vår son. Han har läst någon saga och nu hör jag att han försöker få ungen att släcka lampan. Eventuellt börjar de prata om att ungen är hungrig så jag kanske får rycka in en liten stund och ge extra kvällsfika... Ja, det verkar så... Vi hörs!

Försök till återhämtning

Det kanske inte är så konstigt om man umgås med två rå-snuviga barn att man själv drar på sig något tillslut. Eller så var det inte kusinerna Grus som smittade mig i påskas utan kanske deras morfar medan vi byggde planteringslåda till min altan. Jag vill ha minst fem, sex stycken men det tror jag inte han går med på. Den första gick bra i alla fall, inte för att vi är klara än - men ändå! Den är helt tillverkad av restvirke och skruvar som redan fanns i verkstaden. Tänk att jag till slut fick till det att snickra ihop med min pappa! Vem hade kunnat tro det? Inte han, inte jag. 

På söndagen får jag ont i halsen och på måndagen är det värre. Jag som hade planerat att må bättre för att kunna lägga på ett extra kol på jobbet nu när det hopar sig med två deadlines nära inpå varann. (Får man skriva varann? Det lät bäst så, men det heter väl egentligen v a r a n d r a?)

Med tanke på nära förestående deadlines och ett viktigt möte som handlade om detta bestämde jag mig för att jobba halva måndagen, men sjukskriva mig den andra halvan, vilket fick som resultat att jag kunde närvara vid det viktiga mötet med de viktiga personerna och sedan vila resten av dagen, ungefär, med gott samvete. När jag vaknade igår, på tisdagen, och insåg att jag inte mådde bättre ens denna dag bestämde jag mig för att vara sjukskriven helt, hela dagen, och ägna dagen åt återhämtning för att sedan kanske kunna vara på banan igen.

M tog tillfället i akt och lämnade G på skolan, något jag gör alla andra dagar även när M är ledig (eftersom jag ändå ska till jobbet och han behöver sova ut). Nu var det dock jag som behövde sova ut, och det fick jag! De kom iväg helt smidigt och tyst och till och med tjugo minuter innan jag brukar få ut oss ur huset på mornarna. Receptet tror jag stavades: ingen video. Och att G var peppad på att åka buss till skolan, något han inte fick eftersom de missade bussen, men han tog en sparkcykel istället och fick visa sina kompisar att han minsann kan cykla sparkcykel hela vägen till skolan! De blev imponerade berättade M. Jag med! 

Dagen igår ägnades således åt återhämtning, men driven som jag är till att göra saker kunde jag inte låta bli att hänga om några gardiner som hängde lite fel och plocka i ordning på Gs rum. Dammsuga hoppade jag dock över, även om det behövdes, eftersom jag skulle spara på krafterna och återhämta mig. Hela dagen fick jag gå runt och säga till mig själv att ta det lugnt och inte göra saker. Samtidigt såg jag detta som ett friskhetstecken: vill jag göra saker så är jag väl ändå påväg att må bättre? Och så bestämde jag mig för att arbeta idag. 

Återhämtande saker jag gjorde igår var att läsa ca 50 sidor i min bokcirkelbok (Att föda ett barn) och bli förvånad när huvudkaraktären visade sig vara gravid! Jag hade inte alls kopplat ihop hennes illamående tidigare i boken med det, när illamående är det klassiska gravidsymtomet i alla kulturella verk! Kanske tyckte jag det var helt overkligt att hon hade kunnat bli gravid efter ungefär ett ligg, men så var det. Uppenbarligen hade jag missat att koppla bokens titel med dess innehåll, något som borde ge mig underkänt i svenska för årskurs nio (nästan) och förpassa mig till skolbänken igen, men ja, även en sol kan vara vissen och behöva vila sig från att tänka smarta tankar så som att koppla titel till innehåll och illamående till graviditet. Jag undrar förresten om bokens titel Att föda ett barn har någon koppling till novelltiteln Att döda ett barn. Det låter nästan samma, men är ju såklart totalt motsatt.

Sedan lugnade jag mig ytterligare genom att lägga mig på soffan och lyssna klart på P3 Serie Brottskod 06.

Jag identifierade även att vi behöver måla över lite skav här och var på olika dörrkarmar och trappräcke, informerade M om detta som passade på att köpa vit färg och pensel. Men måla började jag inte göra. Jag skulle ju återhämta mig. Även jord och planteringslådor köpte han igår, och jag kunde till slut inte låta bli att plantera oregano och penséer i en av dem. (Jag var ensam hemma i 12 timmar ungefär! Vad skulle jag ta mig till?) Men att sätta upp lådan på altanräcket krävde att någon hämtade verktygslådan i förrådet och skruvade i två skruvar och detta kunde jag inte förmå mig, eftersom jag ju skulle återhämta mig och därför fick det vara som det var. Blomlåda på altangolv. Ett litet tag. I helgen åker den förmodligen upp, om inte förr.

Slutligen kom M och G hem från sin eftermiddagstur. Med sig hade de ett nytt parasoll i roligt mönster och kamomill-te som present till mig. Det var fint att få hem dem igen, för även om jag haft det otroligt lugnt och skönt tillsammans med min inre förmanande röst om att ta det lugnt, så konstaterade jag att om jag hade levt utan man och barn hade mitt liv varit sååå mycket lugnare men jag hade också blivit uttråkad efter en kvart. Eller så hade jag hittat på massa annat, för att inte ha det för lugnt. Träffat vänner, gått och dansat, vad vet jag... Men annorlunda hade det varit i varje fall.

Och på tal om detta. Nu ska jag åka hem och umgås lite med min familj innan det är dags att lägga sig igen. Förkyld och dan som jag är, ont bakom ögonen, snörvlig i näsan.

Hoppas ni får en fin vårkväll!

Att planera ett bröllop

Jag förstår varför bröllopsplanerare finns. Jag förstår om de tar bra betalt. För lätt är det inte, detta att planera ett bröllop!

Tanken att vi skulle gifta oss kom till oss i slutet av november kanske, och den fick gro under vår resa till Spanien. Där nämnde vi det lite löst för några men inget datum eller övriga definitioner fanns på plats. Det enda vi visste var vem vi skulle gifta oss med (varandra!) och att det skulle ske någon gång runt sommaren 2023. Jag bestämde mig aktivt för att inte börja planera livets fest förrän vi var på svensk mark igen. Och det var bra.

Väl hemma började vi prata om lokal och M föreslog en restaurang som vi ätit på ett par gånger och som ligger på vår favorit-ö. En ö som vi älskar att åka på utflykt till. En ö där man kan sitta på en klippa istället för att sitta i karantän. Den ön. På den ön ska vi säga ja till varandra (som om vi inte gjort det ungefär 4971 gånger redan), och på samma ö ska festen hållas, i den där restaurangen med högt i tak och pinnstolar, alldeles invid färjebryggan. 

Den praktiska planeringen började således med att jag ringde till restaurangens ägare för att höra mig för om lämpligt datum. Under sommaren var det omöjligt, sa han, för då är det högsäsong med sommargäster och turister som ska serveras räkmackor och blåmusslor. Återstår då våren och hösten. Så där satt jag, med restaurangägaren i telefon, och bläddrade i min kalender och hittade ett datum som jag föreslog och som var ledigt. Pingst. En vanlig helg här (typisk bröllopshelg visserligen) men långhelg i just den spanska by som min mans familj bor i (på grund av årlig pilgrimsfärd till daggens jungfru Maria). Det blir bra, den dagen tar vi! Och så var det bokat. 

Någon vecka senare skickade vi in en informell inbjudan till Ms bröder via vår gemensamma whatsappgrupp. Alla svarade grattis. Ingen svarade att de ville komma, ingenting vi heller krävde i detta stadie (krävde att de skulle svara på, alltså). Vi skrev en gästlista och hörde av oss till de andra på den medelst meddelanden på mobilen. Några andra (i Spanien) skrev att de gärna kom! De blev så glada, och kontrasten kändes. Den mot de som inte skrev så. 

Några från Sverige informerades. Mina föräldrar och syrran såklart, och några få vänner. Vi ville hålla det litet, sa vi, men inte heller bara familjen (föräldrar, syskon, respektive och barn) för då blir det så tråkigt. Då ska min familj prata med varandra, och Ms familj med varandra, och så kommer det vara helt dött, så nej. Lite kompisar med för att blanda upp och få lite drag! Så resonerade vi. 

Men oj så noga vi valt de vänner vi bjuder! Vi har verkligen tänkt till. Ingen är bjuden för att "det är ologiskt om vi inte bjuder den andra när vi bjudit den ena", nej. Men svårt är det ändå! Vi hade lätt kunnat bjuda 200 pers. känns det som. Men nej, litet vill vi hålla det, inga spanska mått på gästlistan tack!

Nåja. M målade inbjudningskort. Abstrakta motiv, och jag skrev ihop ett två sidor långt dokument till spanjorerna med info om flyg (om de inte ville ta tåg) och hotell osv. Min familj erbjöd ett antal gratis sängplatser i sitt hus, och gratis tältplatser i hela trädgården. Ingen har ännu nappat på att tälta... (kanske för att det varken är en festival eller fjällvandring?). Och till slut kom inbjudningarna iväg, knappt fyra månader innan festdatumet. Kanske lite kort framförhållning, men det var det vi lyckades få ihop.

Och ungefär där började väl dramat. Bröderna kunde inte komma. Nej, det var omöjligt. Inte bara för jungfruns skull utan också för att det ska hållas kommunalval i Spanien dagen efter vår vigsel och blir man kallad till att vara valförrättare/rösträknare så är det olagligt att inte dyka upp. Någon skulle dessutom jobba. Andra var nog mest nervösa. Inte vet jag, men drama blev det. 

Plötsligt bestämde sig ändå två av tre bröder för att komma. De köpte biljetter till sig själva, sina fruar och barn samt till mina svärföräldrar. Mellanlandning i Zürich på 45 minuter. Inte byte av flygbolag, men ändå. Varför? När jag hittat direktflight mellan samma orter samma dag och med samma landningstid, ungefär! Aja... Vi får  väl se hur det går för dem. Lite spänning och en joggingtur i Schweiz kan väl aldrig skada. Eller var ligger Zürich ens? De flyger ändå två dagar innan bröllopet så jag antar att de på något sätt löser det om de nu skulle missa det plan de har biljetter till.

Sedan skulle boende hittas, och vi hjälpte dem så gott vi kunde. Räknade på hur många som skulle få plats i mina föräldrars hus, var och tittade på camping och Bed and breakfast (utan frukost) osv. Mitt i allt detta skulle den tredje brodern komma ändå, och köpte biljetter till samma flyg som de andra. Även han var sugen på att jogga på flygplats, tydligen!

Så till slut tyckte vi att vi hittat det perfekta boendet för de tre bröderna, fruarna och barnen, men då var M så finkänslig att han skickade en video på några får med orden "Här kan du sova, brorsan" och sedan var det absolut ingen som ville sova i en får-halm-hög, utan de bestämde sig samma dag för att skippa detta med "ute på landet vid kustbandet" och sova på hotell i Staden. Vilken stad? frågade jag. Göteborg, svarade de. Och ytterligare drama utbröt. Mitt i stormen stod jag, trött och stressad, med diagonalt snöblandat regn i håret, och kunde inte för mitt liv fatta varför de inte lyssnade på oss. Kan de inget om källkritik, eller? Närhetskriteriet, för bövelen. Nä, just det, det kan de inte nä... Så ja, de får la sova i Göteborg då och köra bil fram och tillbaka och mitt i natten och allt, och vet de att alkoholreglerna är strängare här än där? osv. Ni skulle bara fatta vad jag har tänkt och ältat och försökt komma fram till hur i kommunicerar det ena och det andra på rätt sätt, utan att själv få mig en avhyvling när jag minst anar det. Så jag har kommit fram till detta: Jag kommunicerar ingenting mer nu. All kommunikation får M ta. Det är ju ändå hans syskon!

Övriga inbjudna har varit lite mer åt det smidiga hållet, skulle jag ändå säga. Två vänner har ställt upp som toastmaster, en är bokad som "släpfixare" (alltså den som ska lägga rätt mitt släääp vid olika tillfällen), syrran är bokad som den som ska hålla koll på G medan vi fotas (innan vigseln) och förhoppningsvis gör hon det även under vigseln.

Vigselförrättare är bokad och vi ska ses en månad innan och gå igenom detaljerna, samt ge henne hindersprövningsbeslutet som vi fått hem.

Möte med jurist är bokat för att skriva äktenskapsförord.

Fotograf är bokad, och vi ska ha provfotografering nästa vecka. 

Bröllopsbukett ska en av ägarna till restaurangen fixa. Jag ska bara meddela ungefär vad jag vill ha för blommor. Anemoner och ranunklar, tror jag. Lite vilt så där. Inte pastellfärgat. Inte blekrosa och grågrön. För sjutton! 

Brudklänning inköptes second hand i Göteborg i januari. Min pappa var med mig som smakråd och det var en riktigt rolig upplevelse! Klänningen är nu inlämnad för uppläggning. Skor är inköpta. Vita converse med gulddetaljer.

M har köpt kostym till sig men vi måste beställa hem en till G. 

Smink och clipsörhängen är inköpta. Min vigselring är beställd, och snart även Ms. Frisör är bokad (för mig), och M har förstått att han och G måste gå och klippa sig några dagar innan också. 

Ms föräldrar ska sova hos oss. En vän med familj är inkvarterad hos mina föräldrar. Övriga har bokat hotell eller B&B (inkl. frukost). 

De flesta inbjudna har tackat ja, men inte exakt alla, som förväntat. Just nu verkar vi bli 38 stycken.

Så nu återstår bara en hel massa saker: planering av lek i samband med mingel, bordsplacering, planering av lekar/aktiviteter till barnen, osv. Och viktigast av allt: boka färjan så att de kör sista turen och inte alla blir strandsatta på en bohuslänsk klippa! För även om man hellre sitter på en klippa än i karantän så vore väl det ett himla snöpligt avslut på en annars så hejdundrande fest? Livets fest! Som jag ser fram emot den!