En sommarresa genom Sverige

Förra året när jag näst sista dagen satt på sängkanten i vårt rum i strandhuset i Spanien bestämde jag mig för att denna sommaren skulle jag se till att vara i en röd stuga på landet i Sverige. Jag ville ha en Sverigesommar, och en Sverigesommar fick jag. 

En vecka efter Ms och Gs hemkomst från Spanien packade vi ihop det vi trodde att vi skulle behöva och styrde kosan norrut, närmare bestämt mot Storlien. M körde upp bilen via Karlstad (där han träffade Lars Lerin lite oväntat) och sedan till Mora där han sov en natt för att sedan köra genom den ändlösa skogen till Storlien. Medan han företog sig detta äventyr åkte syrran, hennes son, G och jag buss till Nässjö och sedan nattåg till Storlien. Det var snälltåget och eftersom det var ganska rejält försenat till Nässjö hann vi gå till en mycket fin lekplats vid Ingsbergssjön och två av fyra fick leka av sig, tre av fyra fick glass. Själv åt jag sushi som vi precis hunnit köpa på Göteborg Central. Lärdom till nästa gång: Gör allting i god tid! Tänk att allting tar minst en kvart extra mot vad du tror (köpa mat, gå och kissa). 

Vi släntrade ner till perrongen i Nässjö i lagom god tid och nattåget kom in. Vi hittade vår kupé som var varmare än varm och gjorde oss hemmastadda. Det lilla vädringsfönstret hölls öppet trots ett enormt oljud utifrån. Det lät som ett motorljud. Elen i eluttaget under bordet funkade inte (tur att jag tagit med powerbank!), tvålen i toaletterna var slut och ett handtag var borta på en dörr mellan vagnens entré och korridoren. Allt detta har jag nu felanmält och frågat om kompensation för... Vi får la se vad de säger. Men, trots allt somnade vi faktiskt alla och sov tillräckligt gott under natten, om än i några omgångar.

Till Storlien anlände vi osannolikt nog vid utsatt tid och vi vandrade den korta men backiga biten upp till Storliens Högfjällshotell, något överdimensionerat för den ganska lilla skara gäster som befann sig där just då. Vi hade bokat ett rum per familj, vilket var ett genidrag. Det är skönt att komma undan en stund och lättare att få till vila under dagen. 

Vi åt hotellfrukost, packade om lite och begav oss ut på en första liten fjällvandring. Vid detta laget var M fortfarande i Mora och kollade in Anders Zorns konst. Syrran, jag och pojkarna gick mot två fjällsjöar och badade först i den ena, åt lunch på vackert ställe och sedan badade vi i den andra. Syrran och hennes son höll sig till pasta och pesto hela vistelsen medan G och jag första dagen åt makaroner och frysta fabriksrullade köttbullar som hållit sig någorlunda kalla då jag lagt dem i ryggsäcken tillsammans med två frysta vattenflaskor. Maten lagades på varsitt stormkök. Denna första dag var det verkligen  varmt. Kanske 26 grader och sol. Därför baddade vi i den första fjällsjön, trots att den var så kall att det nästan gjorde ont. Efter lunch traskade v i vidare till den andra fjällsjön. Där vilade vi, doppade fötterna och sedan hittade jag en långgrund liten sandstrand. I denna sjö var det mycket varmare. Norra och Södra Sandtjärn heter sjöarna, förresten! Vi var de enda som badade där. Två män stod en bit bort och fiskade. 

Efter badet gick vi tillbaka till hotellet och kunde checka in och få tillgång till våra rum. Barnen ville genast prova hotellets pool men den var tyvärr stängd första dagen, eller "tyvärr". De två andra dagarna var den öppen men den var så kall att varken syrran eller jag kände för att doppa oss, även om vi tillslut gjorde det ändå. 

M kom upp framåt eftermiddagskvisten och vi lastade in, han duschade och sedan åt vi middag på hotellets soliga veranda. De hade en bra meny med både god vuxenmat och bra barnmeny. Systersonen fick visserligen ett meltdown när han fick fel mat, och dessutom varit hungrig i någon timma, men detta rättades snabbt till av köket. Jag förstår honom verkligen. När man är verkligt hungrig vill man ju bara ÄTA, och det enda man vill är att någon ska ge en mat nu! Och gärna rätt mat, särskilt om man är ett barn som vill ha viss mat och inte annan...   

Nåja. Dag två var det dags för den riktiga fjällvandringen. Denna hade syrran och hennes son testat ut redan året innan, när de var där själva. Mycket bra faktiskt att de hade rekat! Denna tur kallas för Blomsterstigen och anlades redan på 1890-talet av doktor Ernst Westerlund. Vi vandrade först över skidbackarna fram till Ernstkumlet där vi lagade mat i skydd av ett slags vindskydd. Konserverad köttfärssås och makaroner till G, M och mig, pasta och pesto och oliver till syrran och hennes son. En dimma (eller ett moln) svepte in och det blåste ganska kallt. Jag var glad att jag tagit på mig ganska mycket kläder (t ex ylleunderställ) men jag frös om armarna. Vi vandrade  vidare över fjället och kom strax upp på kalfjället. M blev lyrisk, som man blir, vid sitt första möte med denna annorlunda värld!

Vi stannade vid Vindarnas tempel och kokade kaffe och te, åt choklad och tog igen oss lite. Innan vi kom fram till hotellet igen lyckades vi identifiera kungens fjällstuga. Roligt tyckte systersonen och jag! Detta var nog första, men absolut inte sista, gången jag under resan utropade att "Här har jag varit när jag var nio år! Jag känner igen mig!". Jag var nämligen på en pensionärsresa till Storlien med min mormor och JHF när jag var nio år.

Vandringen tog nog totalt ca 5 timmar och var drygt 6km lång. Jag har för mig att vi gick från hotellet kl 10 och kom tillbaka strax innan kl 15. Så trött i benen var jag! Och frusen om armarna! Vi vilade en stund och sedan var det dags för ett dopp i en kalla poolen. Nåja, barnen hade roligt i alla fall.

Vi kom in en så bra rytm tycker jag. Frukost, vandring/utflykt inkl lunch, vila familjevis, bada i poolen, vila barn+M och syrran+jag med korsord i hennes säng, middag, skärmtid/korsordstid, sova.

Dag tre tog vi bilen till Tännforsen och Handölsforsen. Även här hade jag varit som nioåring, kunde jag konstatera. Det var två väldigt häftiga vattenfall med tillhörande forsar. Väl värda ett besök. Tännforsen är mer lättillgänglig och preppad än vandringen vid Handölsforsen. Den senare innehåller visserligen en hängbro för lite extra spänning! Mellan besöken vid vattenfallen åt vi lunch i Duved. 

Sedan var det bara en natt till i Storlien och dagen därpå skildes vi åt. G och M och jag tog bilen vid halv tio söderut. Vi stannade i Hallen och åt lunch i småbåtshamnen i Storsjön. Där finns det bra med bänkar och bord. Det blev makaroner och ölkorv och passerade tomater. Så bra och smidigt att ha med sig stormkök måste jag säga! Billigt, bra och mysigt!

Sedan åkte vi och spontan-hälsade-på en vän från Umeå som jag inte träffat på åtta år. Hon bor en halvtimma därifrån. Tur att hon var hemma för det var mycket fint att ses!

Efter detta stannade vi vid Fjällkonditoriet i Oviken och jag köpte mjuka tunnbrödskakor, G fick en glass och M klämde en tårtbit. Så åkte vi igen. Efter en liten stund mötte vi en bil som blinkade hysteriskt med helljusen. Något händer längre fram, sa jag till M. Sakta in lite. Och mycket riktigt, lite längre fram låg en bil halvt voltad vid vägrenen. Det hade redan stannat två personbilar och två motorcyklister så vi kunde lugnt köra förbi. Efter en stund mötte vi ambulans med alla lampor och ljud på, två räddningstjänstbilar och två brandbilar. Senare läste jag att en person fått åka till sjukhus med ambulanshelikopter. Ambulansen kom ikapp oss sedan men körde långsamt. Kanske hade den inte lastat någon, eller så hade den lastat någon som var så skadad att den var tvungen att köra försiktigt. Vi vet inte.

Hela den dagen, hela den långa, långa vägen till Mora genom skog, skog och mera skog, satt jag och var helnervös för att vi skulle volta. Kör långsammare, kör inte så långt ut mot kanten, satt jag och sa oräkneliga gånger till stackars M. Själv hade jag kört från Storlien till Hallen och sedan körde jag från Vemdalen till Sveg. När jag kör själv känner jag åtminstone att jag har kontroll. Men M kör väldigt bra, det gör han faktiskt!

Till slut, till sluuut kom vi fram till Orsa där vi tänkte äta middag. Jag hade ringt för att boka bord på Brasseriet på udden men inte kommit fram. Vi åkte dit ändå. Klockan var halv sju och jag var superhungrig. Men nej, tyvärr, de kunde inte ta emot oss trots en mängd tomma bord. De  var bara två som jobbade med serveringen tydligen. Dåligt. Jag gav dem en ganska sur blick och sedan åkte vi till plan-b som vi sett på vägen dit. Vasakällaren. De hade mat. Punkt. Maten mättade. Punkt. Det fick duga. Punkt igen. 

Sedan besökte vi Orsa hembygdsgård och jag fick klappa på timmerstugor och blev lite mer harmonisk. Då konstaterade vi också att vi lika gärna kunnat göra mat på stormköket där och sparat en femhundring, men whatever nu var vi ju mätta.

Till slut kom vi fram till Mora och det hotell vi bokat, som faktiskt visade sig vara bra. City Stay Fridhemsgatan heter det och man har tillgång till kyl och mikro samt kök men ändå ett fint rum med egen toalett och dusch samt att man inte behöver städa. Detta var samma kväll som VM-finalen och M och G gick till en sportbar för att titta på den. Jag däckade under tiden i sängen. Illamående av trötthet.

Morgonen efter var det dags att bege sig mot Sunne. Men först ville jag besöka en levande fäbod i Dalarna. Den fäbod i Älvdalen som jag jobbat på en dryg vecka i tonåren verkade tyvärr ha lagt ner men jag försökte hitta en annan. Tyvärr kunde Dalarna inte uppbåda en enda levande fäbod att besöka, eftersom informationen på nätet visade sig inte längre stämma. Ett hett tips om du vill besöka en fäbod är att ringa dit först och fråga! För fäbodar ligger liksom inte direkt nära varken något samhälle eller någon större väg... skulle det visa sig.

Istället för att misströsta helt sökte jag istället upp en säter i Värmland. Jag hittade faktiskt en på första försöket som vi skulle få besöka. Den heter Kårebolssätern och den ligger mycket längre in i skogen än vad du kan föreställa dig. Jag måste ha läst kartan lite fel för jag trodde den låg 4 km från stora vägen, men det visade sig vara snarare en dryg mil som min stackars man var tvungen att köra på grusväg. Först körde han i 12km/h men sedan vågade han öka till åtminstone 25. Han var supernervös hela tiden att bilen skulle gå sönder på grund av gruset, och jag försökte lugna från baksätet. Till sluuut kom vi fram. Där fanns blåbär och G blev på gott humör. M tyckte fortsatt att detta  var den mest ovärda och onödiga omväg vi kunnat ta! Vi promenerade över sätern och jag träffade en man som bodde i en av de små stugorna och han berättade lite. Det var fint. Sedan åkte vi därifrån, en något kortare väg. 

När vi väl kommit ut på stora vägen igen (väg 62 denna gång) åkte vi snart förbi Norra Ny Kyrka. M tyckte den såg häftig ut och vände. Den var faktiskt häftig! Byggd med tjärade träspån luktade den mycket gott i solskenet. 

G och jag gick till en lekplats bredvid medan M utforskade kyrkan invändigt med hjälp av en turistbroschyr en årskurs 2 tillverkat år 1972. Sedan körde vi vidare mot stugan i Sunne.

Det är intressant det här med att åka bil. Det tar alltid längre tid än vad google maps säger, kanske för att jag sitter och ropar att man inte ska köra så fort. Det tar också längre tid eftersom man kanske ser ställen man vill stanna vid, eller rentav behöver stanna för att äta och röra på sig lite. Det är smidigt att man kan stanna varsomhelst men samtidigt tar varje stopp ca 30 minuter extra, åtminstone för oss. Till slut får man känslan att man aldrig kommer komma fram!

Till stugan kom vi åtminstone fram klockan halv fem. Jag insåg att jag inte skulle orka laga middag så vi åkte ganska omgående in till Sunne och åt sushi i parken. Sedan handlade vi på Coop (vilket var en pärs för trötta mig) och så åkte vi tillbaka till stugan. Stugan var förresten mycket fräsch och fin och ligger lite utanför Sunne, på landet-landet. Jag kan verkligen rekommendera just den stugan! 

Dagen efter åkte vi till Sunne Sommarland, något G längtat till länge. Sist vi var där var väl för tre år sedan. Fortfarande tyckte han dock barnavdelningen var bäst och roade sig intensivt där i säkert två timmar. En smart sak var att vi tog med pastasallad som vi åt på gräsmattan, istället för att köpa flottiga hamburgare och kebab. Varför är sådan skräpmat så lättillgänglig? Varför har de inget vettigt? (okej, jag tittade inte ens på menyn men ändå)

Vid fyra lämnade vi stället och begav oss till stugan. Där åt vi middag och vilade. Sedan blev jag oerhört sugen på en grusvägspromenad så jag begav mig ut. Hittade en runda i appen Naturkartan över Berga, som jag gick. M och G hämtade mig i bil innan sista asfaltssträckan. Skönt! Jag var rejält trött i fötterna eftersom jag dumt nog gått i sandaler.

Dagen efter åkte vi till Kil och åt dumplings på bästa dumplingsstället jag vet. Det ligger på Storgatan. När vi var mätta och belåtna tog vi en stund på varsitt ställe. Jag på hantverksbutiken Händiga händer vägg i vägg, och G och M på lekplatsen. Sedan åkte vi vidare till Alma Löv Museum Of Unexpected Art. Mycket väl värt ett besök! Och konsten var verkligen oväntad och oväntat häftig! Vi tittade på allt vi orkade och sedan fikade vi, tittade lite till och åkte tillbaka till stugan efter ett kort stopp vid Mårbacka, som precis stängt för dagen.

Dagen efter detta var det dags för hemfärd. Alla var ganska trötta men jag bestämde ändå att vi skulle stanna i Köpmannebro och äta medhavd pastasallad på en brygga och titta på slussen, samt vid Håverud och titta på akvedukten. Vid detta laget var dock M väldigt less på mina extraturer att han stannade i bilen. G och jag traskade ändå upp till akvedukten och gick till och med över den. Häftigt och lite läskigt! 

Sedan åkte vi hem med bara ett kort stopp på en skolgård i Mellerud för choklad, frukt och lite lek.

Det var en väldigt fin semesterresa detta, måste jag säga. Hela dagen igår var jag dock helt slut och försökte verkligen ta det lugnt genom att läsa bok, rensa bort förväxta sockerärter och lusangripna rosenskäror samt tvätta. På kvällen åkte G och jag buss till Skärhamn för att äta på Thairestaurangen. M var i Göteborg och målade. 

Jag kan varmt rekommendera fjällvandring i Storlien för den som vill ha enkla dagsturer. Jag kan också varmt rekommendera Sunne och Sunne sommarland samt Alma Löv-museet. Dessutom är grusvägspromenader i sommarskymning mycket välgörande för själen!

Hur lever en gräsänka?

Ända sedan jag var liten har jag helt automatiskt tänkt på gräsänder när jag hört ordet gräsänka, och så plötsligt är jag en sådan själv. Denna sommar bestämde vi så att M och G skulle åka själva till farmor och farfar i Andalusien, utan mig. Jag kände inte för det helt enkelt. Kanske blev det lite mycket förra året. Kanske ville jag andas, både lagom sval luft och i livet. Våren har varit väldigt intensiv och en del av hösten också. Jag har behövt stötta upp en hel del i vardagen hemmavid samt lösa en mängd saker utanför hemmet. Efter ett sådant läsår behöver en mamma vila. 

Så, dagen innan midsommarafton satte sig G och M på ett klimatförstörande flygplan och begav sig söderut. Själv cyklade jag hem från jobbet och insåg att min lägenhet var tom och skulle så förbli i tre veckor framöver, tom sånär som på mig och fåglarna. 

Både lugn och aktivitetslusta infann sig på en gång. Jag åt middag på altanen och började röja det värsta, men fick aktivt säga till mig själv att jag faktiskt har tre veckor på mig att få ordning på torpet, allt behöver inte hända första kvällen. Jag satte en deg och gick och la mig. 

Dagen därpå vaknade jag ganska sent, trodde att klockan var åtta eller så, och förvånades enormt när jag såg att den hunnit bli 10.40 (!), medan jag sussat sött i sängen, oväckt av mitt barn som vid den tidpunkten redan var ute och gjorde Málaga osäkert tillsammans med sin far. 

Midsommarafton firade jag med mina föräldrar. Vi åt midsommarlunch ganska sent (eftersom jag behövde tid att baka ut degen, raka benen och få på mig min nya klänning), och sedan spelade vi Alfapet i trädgården i skuggan av en förvuxen buske. Jag förlorade, men vi hade himla roligt och hjälpte varandra mot slutet. På kvällskvisten gick jag en promenad över gruveberget med min vän E i grannbyn.

Så, hur lever en gräsänka som heter Tove under en treveckorsperiod på sommaren? Jo, jag lever gott, vill jag lova! Jag lever lugnt och skönt och med förvånansvärt bra ordning hemma. Ingen som demolerar soffan, men inte heller något fint, finurligt eller gosigt barn att ta hand om och lägga. Ingen kreativ, snygg och hjälpsam man att krama... lite tomt är det allt, särskilt på kvällskvisten när jag ska sova. Då längtar jag efter dem på riktigt! 

Det är intressant att observera sig själv under dessa gräsänkliga omständigheter, tycker jag. Jag cyklar exempelvis väldigt mycket. Jag äter väldigt lite kött och jag tittar en hel del mer på TV än jag gör i mitt vanliga familjeliv (då TV:n och för den delen soffan allt som oftast ockuperas av vår son). 

Jag har varit och klippt mig, jag har deltagit i en rolig aktivitet med Naturskyddsföreningen på Träbåtsfestivalen, jag har testat att paddla kajak i havet. Jag har badat en gång (med E i grannbyn m familj) och jag har umgåtts en hel del med samma E. Dessutom har jag orkat bjuda hem två kompisar på varsin trerätters middag! Det orkar jag verkligen inte i mitt vanliga liv. 

Jag har promenerat litegrann (inte så mycket) och mött två springande grävlingar, blivit livrädd, sprungit iväg, blivit eftersprungen av den ena grävlingen, stannat, skrikit och klappat händerna att den skulle Gå till sin kompis!!! och det gjorde den. Efter det blev jag rätt skakis, kan jag medge, och var tvungen att sätta mig på marken och prata med närmsta tant, även om jag redan hade syrran i lurarna. Men jo, det är nog så att grävlingarna är mer rädda för oss än vi för dem, som tanten sa, och de biter säkert en inte i benen bara sådär. Men jag blev så chockad, för jag har aldrig sett grävlingar förut och de sprang så himla fort! 

Jag har också jobbat på mitt jobb, vilket varit ganska vilsamt då jag inte haft så mycket att göra, men nu har jag semester! 

Ett projekt jag har igång är att jag ska städa på obskyra ställen. Projektet drog igång redan några dagar innan G och M åkt. Jag har hittills städat på följande ställen: skåpen ovanför kyl, frys och mikro, lådan under ugnen, G:s byrå med kläder, vattenlåset vid duschen (huvva vad oerhört äckligt det var där!),  och en del av en av garderoberna i hallen (både skodelen och delen med utflyktsgrejer (ryggsäckar, badhanddukar osv)). Jag har en del kvar på min lista, och vi får väl se om allt blir gjort innan de kommer hem (tror inte det), men sedan har vi en hemmavecka innan nästa äventyr och då kan jag också göra lite. Det känns bra att få rensa och torka ur, vika ihop och göra fint, åtminstone någon gång då och då. Imorgon ska jag satsa på att fira Burkbiennalen (som betyder att jag tar ut och organiserar alla matlådor), nu är det väldigt huller om buller i den avdelningen. 

Före

Efter

Sedan har jag vilat också. Sovit middag i soffan, tittat på TV på förmiddagen bara för att jag kan... sovit ganska länge men inte någon mer gång till efter klockan tio. 

Men ja, nu börjar jag bli redo för att de ska komma hem. Det är väl så också att man förhåller sig till den tid man vet att det är. Det har varit en skön och vilsam tid, men jag hade tyckt det var tråkigt att ha livet såhär alltid. Min familj, hur besvärliga och trötta vi än kan vara då och då, är väl värd att kämpa för! 

Mycket som är mycket

Till er som undrar vad jag håller hus och vad jag håller på med eller om någon skulle undra varför jag inte skrivit på en månad kan jag säga: läs Paradoxen och Krukväxterna mår bra. Någonstans där ligger svaret. Eller så är det bara så att det är mycket i maj. Kanske särskilt i maj och december är det mycket. På mitt jobb är det definitivt mycket både i maj och december. Många elever som ska ha betyg inför ansökan till högskolan. Och ute är det också mycket, i maj, med krukväxterna och sådderna och omplanteringar, grävning, det man ännu inte hunnit så, köpa mer jord, fixa ny rabatt, ny plast till växthuset, ny plats till potatisen... sånt. 

Sedan är det mycket med barnet, med mannen, hushållet, familjen. Mycket att hantera och mycket att reflektera kring med syrran sena kvällar när hon sitter i sängen och jag ligger i soffan och ungen ligger i sin säng och pratar med pappan, som nu. Men så SÅ tacksam jag är över att ha just syrran att prata med! Hon är klok och snäll och försöker verkligen förstå. Hon försöker så bra att jag tror att hon förstår, och på något plan gör hon väl det. Men sedan är ju inte hon jag och hon lever inte mitt liv, men ah, hon känner mig väldig väl, det kan man lugnt påstå. 

Till sist är det också en hel del på gång i föreningslivet. Det är snart årsstämma i vår BRF och jag har tagit det stora, modiga beslutet att gå ur styrelsen. Jag har inte tiden och orken, känner jag. Jag behöver fokusera på annat (se ovan) och även på mig själv, att orka ta hand om mig själv. Må bra, liksom. Styrelseuppdraget har tagit en hel del energi både på och mellan mötena med saker som behöver kollas upp, resoneras kring och hanteras. Detta har i sin tur orsakat ganska många stresspåslag, vissa av värre kaliber än andra, och kanske särskilt när det pågått konflikter av olika slag, eller när andra inte alls tyckt det ena och det andra brådskat på samma sätt. Jag har såklart gjort mitt bästa för att både hantera helheten, min del och mina egna känslor och energi, men det har ändå tagit ut sin rätt på något sätt. När jag kom hem från det mötet där jag tillkännagivit min avgång (eller att jag inte ställer upp för omval vid nästa stämma med andra ord), kändes det som om en stor sten släppt från mitt bröst! Det var så, så skönt! Så nu är det bara det sista kvar, dvs genomföra stämman, skriva stämmoprotokoll och ladda upp det, registrera mitt arvode, samt se till så att årsredovisningen kommer till Bolagsverket och att nya styrelsemedlemmar registreras, och jag avregistreras. Och sedan: ¡Libertad! 

Så har vi mitt andra föreningsengagemang, det som handlar om att styra upp roliga danstillfällen här på min ö. Hittills har det varit succé! Vi planerade för tre prova-på-tillfällen men redan tillfälle två, som jag inte var med på eftersom jag då var inlagd ett dygn pga smärtor som gick över, beslutades det om att erbjuda två extratillfällen för de som redan varit med minst en gång. Så fem tillfällen blev det och allt blev väldigt lyckat. Dansläraren var superproffsig, folk var medelålders, fnissiga och glada. Alla gjorde verkligen så gott de kunde med grundsteg och trippelsteg och föra och följa och hålla takten! Det var så mysigt och roligt att se hur alla ansträngde sig och hur fantastiskt glada alla blev av att vara där tillsammans, med världens vackraste havsutsikt, och försöka lära sig något nytt!

Nu hoppas vi att det kan bli någon slags kurs till hösten, kanske några socialdanstillfällen under sommaren... Vi får se vad vi kommer överens om och får ihop, jag, läraren och föreningen som jag arrangerar genom.

Utöver detta har jag också läst en helt fantastiskt bra men också 537 sidor lång bok. Patriot av Aleksej Navalnyj. En annan dag kanske jag skriver om allt jag tänkte när jag läste den. Det var trettioen anteckningar jag hade med mig till bokcirkeln när vi skulle diskutera den, och jag drog allihopa... Den var så otroligt bra att jag nästan känner att jag behöver köpa den och ha den hemma för att kunna läsa och stryka under. Den får en verkligen att inse vikten av ett demokratiskt och ickekorrupt samhälle och vilka konsekvenser ett auktoritärt och korrupt samhälle har på vardagslivet och ens rätt att andas.

Och förutom allt detta vardagstugg har jag också varit iväg på en resa, sedan sist. Det var över valborgshelgen jag gjorde ett race först till Göteborg på valborg (jag satt och tog det sjukt passivt ensam i mina föräldrars hus medan M och G var på stan och kollade på Cortégen), dagen efter tåg ner till Halmstad där jag mötte upp en kollega (och vän) och hoppade in i hennes bil och åkte med henne och herr gecko till Ronneby brunn där vi lämnade av herr gecko till en familj, spaade med några tyska militärer på permission och sedan sov sött. Dagen efter åkte vi en halvtimma norrut för att fira vår andra kollega och vän som fyllde 40 år. Kollegan och vännen från Halmstad åkte hem igen efter festen men jag stannade och fick se fyrtioåringens superidylliska hemman i skogen. Nybyggt hus i gammal stil, med underbart mysig inredning (också den i gammal stil), fin vovve, gullig dotter, trevlig man, enormt stora blommande körsbärsträd, torräng, mördarsniglar, vackra planteringar, många olika träd och fina naturvårdande planer för framtiden! 

Där sov jag en natt och sedan gjorde jag en megaresa hem med tåg, vilket innebar ståplats Lund-Helsingborg, ersättningsbusskaos i Laholm, stå upp på tåget från Laholm till Göteborg, trösta gråtande ensamresande pojke i elvaårsåldern, ersättningsbuss från Göteborg till Stenungsund där jag blev uppmött av min fina pappa, för då orkade jag inte resa mer. Två goda mackor, en banan och en satsuma hade han med sig. Klockan var halv tio och jag hade bara ätit ett chokladägg och en banan på hela resan, men som tur var lunch innan jag åkte! Så efter det har jag varit trött, som ni förstår, särskilt som allt ovan pågått under tiden... 

Men ja, jag kämpar på... och det är jag helt säker på att ni också gör, på era fronter! 

Överleva ute x2

Både denna helgen och förra har vi experimenterat med att överleva ute tillsammans som familj. Båda gångerna har vi de facto överlevt, så det får man la änna räkna som lyckat!

Förra helgen sken solen på söndagen och jag fick för mig att det var en perfekt dag att laga mat på stormköket. Vis av erfarenheten från helgen före, när vi nästan förfrös (men ändå överlevde) på Dyrön, föreslog jag att dagens äventyr skulle gå till skogen. I skogen blåser det ju alltid mindre än på en ö, det lärde vi oss när vi bodde på en blåsig holme. 

Eftersom det var minusgrader ute förberedde jag maten inomhus så att det skulle mer eller mindre bara vara att hälla ihop och koka upp i skogen. Jag hackade således en gul lök fint, samt en vitlöksklyfta och en morot och la detta i en liten plastburk med olivolja, rapsolja, smoked paprikapulver och cayennepeppar på. Jag la en öppnad men sparsamt använd passeradetomaterförpackning i en plastpåse och tog med en buljongtärning i samma påse, samt 1dl röda linser i ytterligare en påse. Så gick jag till listan jag har på insidan av en garderobsdörr och avläste vad jag behövde packa mer. Det är en äta-ute-lista som syrran och jag skrev för något år sedan när vi ätit ute och glömt något hemma, vad det nu var. Stormköket, gasen, maten, matkåsorna, besticken, slev, vatten osv. packades ner och så började vi vandra. 

Det var inte någon lång vandring men det var en vårvintervandring. M och jag var inspirerade av att kvällen innan (på youtube) ha sett en tjej vandra själv på den norra pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Hon var så pigg och glad och käck och allt var toppen, fast hon vandrade helt själv, tills hon plötsligt i slutet av klippet låg och grät. Vi trodde att hon blivit rånad eller något ännu värre, men när hon till slut genom tårarna berättade att hon i en evighetslång uppförsbacke fått mensvärk from hell fattade M ingenting. Vad menar hon? Varför ville hon då plötsligt ha sällskap? Mensvärk? Hur jobbigt kan det vara? 

Här hade man kunnat tänka sig att han efter drygt femton år med mig borde ha uppfattat ett och annat om mensvärk (from hell) men det hade han tydligen inte. Så jag tog mig an den uppgift som uppenbart var min och förklarade pedagogiskt och tydligt vad mensvärk (from hell) är och hur man känner sig då, samt hur mensen påverkar en fysiskt på fler sätt än att man blöder (allmän sjukdomskänsla, svettningar, trötthet av minsta ansträngning osv.). Sedan tycker också jag att det var lite konstigt att hon planerat denna strapats när hon skulle få sin mens, men kanske hade hon oregelbunden mens eller så kunde hon inte gå på vandringen andra dagar pga upplanerat liv. Vi vet inte. Jag hoppas hon hade värktabletter med sig, men något annat hade ju varit konstigt! Nåja, hon klarade sig tack vare att en italienare (har jag för mig) kom ikapp henne och slog följe med henne en bit. Även detta fick jag förklara för M, hur en annan människas sällskap kan ge en väldigt mycket energi och få en att orka gå längre än om man går själv. Han är inte lika social som jag, för att uttrycka det milt.

Nåväl. Jag ska inte snurra in mig mer än nödvändigt, även om jag gör det ändå. Vi traskade in i närmsta skog och efter kanske en kvarts vandrande nådde vi ett vindskydd som man får låna om man vill. Där hade de ordnat två hyllor mellan två höga stubbar som jag kunde sätta stormköket på, och då kunde jag stå upp och laga mat, vilket var väldigt bekvämt. Väldigt bekvämt var det också att jag preppat så bra hemma med den hackade löken. 

Soppan blev delikat, tyckte alla, men tyvärr hade jag glömt att ta med bröd och ägg. Vi blev ändå mätta för stunden och begav oss på ytterligare en liten vandring i skogen. Det var strålande sol och vi ville upptäcka lite mer. Efter en stund fann vi en grusväg (gissar jag att det var under snön) och den ledde fram till en gård. Vi gick inte riktigt ända fram men det såg väldigt, väldigt fint ut med röda hus i skogen, hagmark framför och ett skyddande berg bakom. Jag tror att Gs fd förskolefröken bor där, men jag är inte helt säker. Enligt appen Naturkartan hade man kunnat fortsätta förbi gården och runt på nå vis, men det får vi göra en annan gång när det inte är snö och vinter. Så vi gick tillbaka till vindskyddet och sedan hem. 

Väl hemma ringde jag E i grannbyn och hon sa att hon hade massa mat som hon behövde hjälp att äta upp och då kände jag plötsligt att jag inte blivit så himla mätt ändå, så jag satte mig genast i bilen och brummade ner till henne och åt en andra lunch i hennes varma kök tillsammans med henne och hennes familj. Av dottern fick jag låna en bok som jag kommit igång att läsa denna helg (Det första chiffret av Denise Rudberg). Ändå ganska fängslande. 

Men det var förra helgens överlevnad. Nu ska jag berätta om dagens överlevnadsexpedition. Denna gång med tydligt polarexpeditionstema. 

M kör förbi ett så vackert ställe med sin buss varje dag. Det ligger inte alls långt härifrån, men man behöver ändå ta bilen för vägen dit är inte alls rolig att gå på. Smal och lite kurvig och ojämn och folk kör ganska fort. Stället är en hagmark som sträcker sig mot en havsvik med en liten halvö. Utanför den ligger en ö och dit kanske man kan gå nu när isen lagt sig? tänkte M. Gå rakt ut på havet på is kändes inte så säkert tänkte jag men enligt satellitbilder skulle det finnas någon slags sträng med stenar. Dessutom ser havet oerhört grunt ut just där, även om jag aldrig varit riktigt nära utan bara åkt förbi med bilen. På sommaren går det stora bruna kor där men nu är det ju vinter och inget bete alls. Bara snö och vind. 

Idag gjorde jag samma linssoppa som förra helgen fast inne. Den smakade inte alls lika bra, enligt G, men både M och jag åt med god aptit. Dessutom hade jag bakat yoghurtbaguette på morgonen och kokat ägg (man lär sig!). G fick korv och pommesfrites, så han skulle klara överlevnadsäventyret till den hemliga ön. (Kalla utflykter för äventyr, kalla platser för hemliga så ska du se att du får med dig ditt barn!)

Så efter lunchen begav vi oss i bilen mot dagens äventyr. Eller polarexpedition om man så vill eftersom det blåste på ordentligt och var lössnö att pulsa i. Detta med lössnö så länge är ingenting vi är vana vid här! Det är häftigt! Vi gick över vägen och över en åker och sedan klättrade två av oss över en grind, men jag ålade under genom ett hål i staketet istället. Så korsade vi halvön och kom fram till strängen med stenar, som som tur var stack upp ur istäcket. Havet runtom såg ut att vara genomfruset rakt ner till botten. Jag gissar att det är ca 30 cm djupt där, men det kändes ändå tryggare att gå på de svarta stenarna som faktiskt var torra och inte alls hala. (Svarta stenar på västkusten är annars alltid hala!) 

Väl framme på den hemliga ön satte jag mig i lä och drack mitt medhavda te. G klättrade i två träd och till slut kom M också över. Han fokuserade minst lika mycket på att fotografera saker som att äventyra, och vi höll väl inte riktigt samma takt. 

När M till slut kommit över följde vi djurspåren upp över ön och plötsligt hittade vi rådjurens sovplats. Två tydliga hål i snötäcket där två djur sovit, och sedan tydligt både bajsat och kissat några meter från sina sängar. Spännande! Det kändes som att vara med i en naturfilm, tyckte jag, med enda skillnaden att djuren brukar synas i naturfilmer, här såg vi bara spåren av dem. 

Sedan besteg vi en av öns toppar och G höll ut armarna och tjoade. Jag satte mig och filmade honom och isen nedanför. Så gick vi runt lite och sedan tillbaka till djurens sovrum och där klättrade G upp i en kraftig tall som växte halvt liggandes (pga vinden) och jag satte mig i en ganska liten ek, som hade en mossbeklädd sittvänlig klyka. Vi båda lutade oss tillbaka och det kändes nästan som om man hade kunnat somna där, men lite hårt var det väl. Samtidigt var det väldigt avslappnande att ligga på en gren och titta upp i trädkronan en stund, medan M fotade färdigt på öns topp. 

Så begav vi oss hemåt igen. G och jag kom lite före när M skulle fota olika isformationer och allt var det var, men till slut kom han ikapp oss och vi kunde sätta oss i bilen igen, något frusna (åtminstone jag). Man blir kall av att stå och vänta! Tur att jag hade min termos med te. 

Nästa gång ska jag ta med mig ett te som G gillar och två sittunderlag också! Det borde finnas vikbara sittunderlag som blir så små att man kan ta med dem i termobyxfickan. Det kanske det gör? Någon som vet? Själv håller jag på att sticka ett sittunderlag på jobbet, som jag inte tänker tova. Oklart hur bra det kommer bli. Kanske måste jag sy på tovad vadmal på baksidan eller så, oklart om jag kommer orka det. Sy för hand är inte min bästa gren. Jag stickar det åtminstone dubbelt, med restgarn från temperaturfilten. Himla fint tror jag att det blir, och åtminstone lite värmande gissar jag.

Det var skönt att komma in och hem igen, kan jag säga. Jag virkade vidare på en tröja jag börjat på åt M och sedan lagade jag hjortstek i ugn och klyftpotatis och M lagade ensaladilla con remolacha och fotade varje steg och gjorde små pyramider och hade sig... roligt men samtidigt något enerverande i vårt trånga radhuskök. Men men, maten blev god och det är ju det viktigaste! (Och sedan fick jag vila i maximalt fluff innan vi hjälptes åt med disken. Också viktigt efter en äventyrlig polarexpedition.)

Så. Nu är jag trött och har lite ont i huvudet, och ska lägga mig här på soffan och läsa vidare lite i boken om det första chiffret. Sedan är det dags att sova för imorgon är det vanlig skoldag och arbetsdag igen, åtminstone för mig och G.

Lite stressad 40 dagar in

Strandtrift i hemliga viken 10 maj 2025

Fyrtio dagar, es una cuarantena, är karantän. Nej, vi sitter inte i karantän! Men fyrtio dagar av året har det gått minsann! Och plötsligt i duschen imorse tänkte jag att fyller inte min ninja och fd kombo A år snart? Eller jo, för sjutton! Idag fyller hon år! På vår plusdag. Så innan jag hunnit torka mig ordentligt fick jag iväg ett grattis-sms med en fin bild från hemliga viken, på en blommande strandtrift (se ovan). 

Det är sportlov och jag ger mig själv en halvtimmas sovmorgon. G har varit på fritids igår och idag men kommer vara hemma med M resten av veckan, eftersom han (M) är sjukskriven i några veckor efter ett medicinskt ingrepp. Hans mamma hör av sig både till mig och till honom varje dag och frågar hur han mår. Hon ber mig hålla koll på honom och vakta honom som om han vore min son. Han mår bra, men ska inte jobba. Och det är ganska skönt faktiskt. Vi har hunnit börja titta på en serie ihop, den tunga Jag for ner till bror. Den känns självbiografisk, men det kan den väl inte vara? 

Igår såg vi avsnitt två och jag identifierade mig med hur hon kämpar. Nu bor inte jag med en alkoholist överhuvudtaget och M har tusen gånger mer rullning på sitt liv än vad Bror i serien har, men jag känner ändå igen detta kämpande. Att behöva ta tag i saker och få saker gjorda och att dra den andra personen, helt enkelt att vara den drivande. Så kan jag känna ibland, även om ibland är en underdrift. Nu fungerar ju Ms och min vardag också tusen gånger bättre, vi har tusen gånger bättre ordning hemma och vi båda mår också väldigt väldigt mycket bättre än dem, så det är inte det jag identifierar mig med utan just den här energin som man får av att se att allt inte är riktigt som man trivs med att det är och att man då bara gör. River runt, få saker gjorda, torkar av ytor, tvättar en tvätt... med en viss energi. Någon mer som känner igen sig i just det, kanske?

Sedan sov jag, och det ganska oroligt. Vaknade väl vid tvåtiden och var genomsvettig, hade för mycket på mig (långärmat nattlinne, duntäcke och filt!) och fick byta nattlinne och ta bort filten. Sedan drömde jag konstiga stressdrömmar. Men till slut var det ju morgon och idag har jag ändå känt mig pigg. Pigg men något stressad. 

Imorse skulle vi alla åka med bilen på morgonen. G och jag till fritids och M till vårdcentralen för att lägga om sitt sår efter ingreppet. Som tur var behövde G och jag inte passa någon tid mer än ungefärligt, och jag kunde inte bestämma mig för om jag ville att M skulle köra ner mig till jobbet påväg till vårdcentralen eller ej. Så jag sa i sista sekund att jag går. Jag behöver gå av mig, jag är stressad. Verdad, du verkar stressad! sa han på spanska. Men inte vet jag om det var bättre. Jag kom på när jag lämnat G att jag behövde köpa te. Jag måste ha te. Jag dricker kanske fem till sju koppar te per dag på jobbet. Friggs Rabarber och mynta. Jag hinkar i mig, som ni förstår. Och jag hade bara någon enstaka påse kvar. Så två sådana paket och ett paket Kvällsro av samma märke. Varje kväll behöver jag en kopp kvällsro. Minst en kopp alltså, i storlek balja. Så gick jag med dessa och en liten virkning i en tygpåse till jobbet. Det var lite moddigt på gångbanan men det gick bra. Det var ljust. Jag försökte andas och tänka att det gör ingenting om jag kommer lite sent till mötet klockan nio, vilket jag gjorde.

Så jobbade jag på jobbet och kunde konstatera att jag gillar faktiskt den arbetssituation jag har precis just nu, alltså den arbetsbelastning jag har just nu. Ganska lite på elevsidan och ganska mycket på skrivsidan. Jag jobbar officiellt 50% med att skriva och 50% med elever men detta varierar beroende på om det finns något att skriva eller ej. Just nu finns det några viktiga texter att få ihop och vår deadline är på torsdag. Och vi är snart i hamn, så jag känner mig inte särskilt stressad egentligen men det finns ändå en viss press vilket bara är bra och ökar min effektivitet. Ändå hinner jag gå ut och ge koltrastarna och kråkorna oljeindränkta havregryn flera gånger per dag.

Och sedan gick jag hem. Promenerade alltså. Idag genom skogen. Det var välgörande. En bit lyssnade jag på Vetenskapsradion: Klotet om återställande av vattendrag, men sista biten gick jag faktiskt i tystnad. Det behöver man också. Jag tror inte det är bra att ha denna ständiga underhållning, ändå har jag det.

Så kom jag hem och åt ostpaj från min vän E i grannbyns mans femtioårsfest. De hade fått massor av mat över så de ville ge till oss. Jag tog tacksamt emot, matglad som jag är! 

Men redan när jag kom över tröskeln sa jag till G att när jag ätit ska vi göra lite olika saker. Så gjorde jag en lapp:

Vi skulle alltså göra tre saker, men för varje sak/steg fick han välja en av två saker. Två anledningar hade jag till dessa aktiviteter: 1) Skärmfri tid, 2) Finmotoriska övningar. Fröken har nämligen sagt att han behöver träna sin finmotorik. Han behöver också träna på att skriva med stora och små bokstäver på rätt sätt. Därav aktivitet 1 (skriva brev). 

Så visst, vi skrev brevet och sedan gick vi ut med brevet till brevlådan. Väl där träffade vi en dansk mamma och två danska barn som jag såklart började prata med medan G höll ett längre och längre avstånd, tills jag sa att nu får vi gå hitåt, här finns en lekplats. Och barnen skrek av glädje och mamman följde med mig. Så stod vi och övade oss i skandinavisk språkförståelse och jag använde ord som ferie och bestemor. De kom från Köpenhamn, och jag berättade givetvis (det första jag gjorde) att vi varit på ferie i Danmark. Sedan fick jag ge henne mina bästa tips på saker att göra i närområdet (pulkabacke på Klädesholmen var tipset hon fastnade för mest). 

Sedan fortsatte vi med vår skärmfria plan. G öppnade paketet och det var en massa färgprover i det. Vi gick upp till M som låg och vilade och försökte se vilka färger vi gillade mest. Just nu står det mellan 70 Sun room och 69 Sketch for summer från Klint eller Dazzling Grasse från Nordsjö. Vi ska sova på saken några nätter och sedan tänker jag mig att vi ska ner till den lokala färgaffären och låta den trevliga kvinnan som jobbar där blanda till något passande. Det är himla svårt faktiskt! Man vill ju inte köpa fel! (Detta är alltså färg till vårt sovrumsprojekt, där målet är "varm bohem"). Frågan är la bara hur varm denna bohem ska vara för att det inte ska kännas för mörkt, för dassigt eller för hysteriskt. En lugn varm gul färg vill jag åt, som matchar med matta och gardiner. Jag ska jämföra i dagsljus också. Jag tror det är lättare att se då. Eller?

Efter färgprovskollen spelade G och jag spel nästan utan att fuska (Jakten på den försvunna diamanten) och sedan hade G gympa medan jag pratade mer om färgerna med M. 

När det precis var dags att fixa kvällsfika åt G upptäckte jag en deg i kylskåpet som jag hade satt imorse! En arbetstidsjäst deg, alltså. Den hade stått i 12 timmar lite drygt. Stresspåslag direkt! M och jag beslutade på stående fot (dvs jag stod upp, han låg fortfarande i sin säng och vilade efter sitt ingrepp) att jag skulle baka ut brödet och han lägga G. Nu är sista plåten i ugnen. Antagligen blir det extra gott nu när det har jäst så länge, eller vad tror ni? 

Jag läser både hos Helga och hos Maria om hur det går med deras nyårslöften respektive målsättningar och funderar över mina egna förhoppningar för 2026 och hur det går med dem. Skillnaden mellan löften, målsättningar och förhoppningar är kanske att förhoppningar inte behöver vara något man själv ska uppnå eller som man själv kan styra över. Vissa saker är det, andra inte, inser jag när jag tittar på min lista. Men visst! Vi tar en liten uppdatering:

Måla om i sovrummet: Ja, lite i taget tar vi tag i det. Vi tittade ju på färgprover idag. Jag tror jag ska göra en detaljerad plan steg för steg och sedan försöka få till att vi genomför planen gemensamt.

Åka norrut i sommar + hyra sommarstuga/besöka min gamla: Än är det inte sommar, men jag har börjat tänka på möjliga rutter lite löst och ska också prata med min syrra om fjällen. 

Inte gå på begravning: Än har inget sådant inträffat och jag håller tummarna för att det fortsätter så länge, länge till, minst hela året!

Utveckla relationen: Ja, vi har inte gått på några lunchpromenader än men vi har gjort andra små saker åt rätt håll tycker jag.

Lättare för G i skolan: Ja, lite lättare går det faktiskt sedan jag tipsade honom om att säga Ja! när fröken vill hjälpa honom (istället för nej, som han sa innan jullovet och alldeles i början på denna termin).

Begränsa Gs skärmtid: Ja, jag jobbar just nu med att skriva upp all hans skärmtid åtminstone på helgen så gott jag orkar, vilket motiverar mig till att begränsa den. Jag har insett att det bästa sättet att begränsa skärmtiden är att gå ut tillsammans, eller åka iväg någonstans. Ett annat bra sätt är att göra som jag gjorde idag, dvs ordna ett litet schema med aktiviteter som G kan välja på, eller helt enkelt säga att efter middagen har vi skärmfri tid då ska vi lägga pärlplattor tillsammans (vilket vi gjorde igår).

Dansa Lindy hop: Det går väldigt trögt på denna punkt. Jag har kontakt med en kvinna som bor på samma ö som jag och som kan undervisa i Lindy hop men hon och jag har inte lyckats få till att träffas i riktiga livet än, och då har vi ändå haft kontakt i två månader. Men ja, hoppet lever. Jag känner mig lite stressad över detta, men egentligen är det ingenting jag behöver stressa upp mig över. Det finns ingen deadline liksom. Får vi till att träffas en gång och sedan boka upp tre danstillfällen innan sommaren så får jag vara mer än nöjd. Frågan är om ens det är realistiskt. Jag har i alla fall landat i att jag inte kommer erbjuda mig att undervisa, utan i så fall bara att styra upp med lokal och tid och marknadsföring av eventen. Detta beslut har jag tagit utifrån att jag varken kommer hinna eller orka planera någon undervisning med henne, än lyckas synka mig att träffa henne så många gånger. Det hade nog varit lättare om vi bott i samma by och känt varandra sedan innan, men så är det inte. Det som stressar mig är att det känns osäkert och att jag inte vet hur det kommer bli. Någon som har bra input här? (Vi har verkligen försökt boka in en träff men jag blev sjuk, hennes mamma var sjuk och nu är hon förkyld... plus allt annat med jul, jobb, familj osv.)

Världsläget: Nej, jag vet inte om det är så mycket bättre. I Ukraina fryser de. I Gaza vet jag inte, men det är vapenvila där nu kanske? Klimatet bryr sig folk fortfarande inte tillräckligt om, och valet ja, det är länge kvar till det än... 

För att inte avsluta helt i moll måste jag berätta att just nu i alla fall läser en väldigt trevlig bok som heter Naturen vi ärvde från tyst vår till het sommar av Henrik Ekman. Ja, det är han som pratar i naturfilmerna på svtplay. Den går igenom miljöfrågans utveckling i främst Sverige från 1960-talet till 2010-talet. Mycket intressant och personligt och fint skriven är den också!

Hur har ni det så här fyrtio dagar in på det halvnya året? Ge mig gärna en glimt!

Trött söndag efter promenadig lördag

Idag har det verkligen varit en trött söndag. Jag måste lära mig att säga nej. Nej till mig själv och nej till min son. Imorse när jag ätit frukost kände jag mig fortfarande helt död och M sa till mig att gå upp och lägga mig och läsa istället för att göra något annat. Så jag värmde en vetekudde och gick upp och la mig. Jag läste mig varm och efter en stund kom G som tittat på Melodifestivalbidragen en andra gång och la sig bredvid mig. Ganska snart började han prata om utflykt. Kanske till Dyrön? Jag kände mig dödstrött men ute sken solen. Kanske göra pastasallad och gå till hemliga viken? Det orkar vi inte, sa jag. Kanske åka efter lunch? Okej, men bara om pappa följer med, sa jag. 

Så sprang G upp ur sängen och ropade ner för trappan att Mamma och jag vill åka till Dyrön och du ska följa med, och det blir efter lunch! M accepterade uppdraget. Jag gjorde det egentligen inte, men lyckades ändå samla mig tillräckligt för att pallra mig ner och duscha. Jag orkade också få igång Ms veckodammsugning. Han behöver verkligen verkligen starthjälp min man. Jag tog ut mattorna, jag röjde bort grejer från golven. Ställde till och med ut stolarna och några skor för att han lättare skulle komma åt. Sedan dammsög han medan jag duschade. Så löste jag lunch och vi åt. Sedan åkte vi. 

Men varför var jag så himla trött då? undrar la ni... Jo, igår lördag hade jag nämligen varit ute och promenerat en himla massa! Det hade visserligen G och M med, men jag var trots allt tröttast av alla. Ändå kände jag mig tvungen att följa med. Men ja, igår åkte M och G till Skärhamn och gick på akvarellmuséet. Själva utställningsdelen var stängd men de var där för att måla, och den delen var öppen. Sedan gick de och åt på thairestaurangen. Under tiden var jag hemma och donade på, dvs åt lunch och skrev om min fredag. Sedan gick jag ut på telefonpromenad med min kompis Leli från Barcelona. Hon promenerade visserligen inte utan vek tvätt och fixade lunch, men det gick bra ändå. Jag babblade på som en riktigt pratkvarn och stackars Leli fick nästan inte en syl i vädret... Men vi bestämde ändå att vi skulle ses och promenera på halva vägen någon gång i vår. Kanske i Kode? Kanske med te i termos, sittunderlag och några mosiga semlor? 

Jag fick så mycket energi av samtalet med Leli att jag bara gick längre och längre, till slut var jag nere vid en kanal och uppe på ett berg... Vackert var det. Lagom mycket kläder hade jag. Livet kändes härligt!

När Leli skulle äta la vi på och jag gick i tystnad till Gs skola där jag satte mig på en bänk och vilade. Jag ringde min kompis M i Umeå för att prata specialläreri och då var jag ju tvungen att hinna prata klart med henne och kunde inte gå raka vägen hem utan gick via vår närmsta havsvik. Mycket fint. Häftig is! Och bra insikter från min kloka vän M. Till slut gick jag hem. Vi pratade fortfarande när M och G kom hem från Skärhamn, men då fick vi lägga på eftersom G behövde mig. 

Efter en stund la jag mig och vilade och sedan lagade jag fyra liter köttfärssås, så att vi har. M hade blivit stressad av den omskrivna nötköttsbristen och köpt 1,4 kg lokalproducerad köttfärs. Det är djur som betat på vår ö, alltså. Jag vet inte var de slaktas i och för sig, men kanske här i närheten? 

Sedan var det bara någon timma kvar till den av vår son hett efterlängtade Melodifestivalen deltävling 1 och jag blev hemskt sugen på Loka Crush. Denna något mindre sötade läsk. Ville någon annan också ha, kanske? Jodå! G kände också ett stort behov så vi bestämde oss för att dra och köpa det. Bilen skulle vi inte ta tyckte M. Vi skulle gå, hela familjen. Okejdå. Vi gick. Det var kallt. Jag hade min tunna dunjacka igen, samma som jag haft under promenaden på dagen, men nu var det för kallt för den. När vi kom ut ur affären igen såg vi en häftig ring runt månen.

Ser ni ringen runt månen?

Vi kom hem igen 3 minuter innan TV-programmet började och G sprang in sitt fortaste för att sätta på TV:n och koppla den till hans ganska stora högtalare. Jag var så slut att jag också slog mig ner i soffan, och det gjorde faktiskt M med, även om ingen av oss egentligen ville se spektaklet. G dansade och hoppade runt och sjöng med... Vi halvlåg i soffan. Loka crush dracks. Några chips åt vi också. Men när de drog omröstningen en andra gång tröttnade jag och gick upp och visade M Gina Dirawis första youtubeklipp som syster Khadidje, någon som minns? M tyckte det var hemskt att hon drivit så med sin egen minoritet. Jag höll inte med. 

Sedan gick jag ut med en lapp till en brevlåda och så hade jag plötsligt gått några fler steg än M den dagen (femtontusen!) och kände mig så enormt nöjd att jag vann denna lilla "tävling". Sedan la jag G och däckade totalt själv, men pallrade mig ändå ner för lite obligatorisk kvällsgröt innan jag somnade på riktigt klockan elva.

Således var jag väldigt trött i benen och i både kropp och själ imorse när G föreslog utflykt till Dyrön. Men samtidigt: solen sken! och Dyrön. Dit älskar vi ju att åka. Så okejdå. 

Vi hann med färjan gott och väl, tack vare att vi för ovanlighetens skull hittade parkering nära färjeläget. Det gungade ovanligt mycket när färjan åkte på öppet hav men jag tänkte på att just dessa färjekarlarna varit med i ett TV-inslag när det var storm och att detta inte var storm på långa vägar. Väl på Dyrön var det kallt. Jag hade min varma långa vinterjacka, termobyxor, två mössor och rejäla tumvantar men alldeles för svala skor. Sommarskor. Lite dumt faktiskt, men jag valde dem för de har bäst sula och är lättast och ja, jag var ju redan supertrött i benen. Tårna blev iskalla, för det blåste liksom in i skorna. 

M och G var upplagda för överlevnadsäventyr så vi började med att ta oss till lekplatsen mitt på ön. G lekte och jag virkade men blev iskall om fingrarna. Jag drack te. M och jag satt på sittunderlag. Det var ändå rätt okej. Lite frid infann sig. Sedan ville G handla mentos i affären, men den var söndagsstängd. Så ville han spela minigolf och vi gick ner till minigolfbanan. Jag tänkte på att där finns det ju ett självserveringsvåffelcafé vilket betyder att jag får gå in och vara inomhus! Men minigolfbanorna var övertäckta med nåt tyg, som skydd mot vintern. Våffelcafét var dock öppet! Men ingen våffelsmet fanns det, pga minusgraderna. Tur då att jag packat ner lite okladdig kladdkaka. Tur också att det fanns en liten värmefläkt. Denna satte vi oss vid och M använde också sin nödfilt att lösa en liten koja med, så till slut blev vi varma!

Värmefläkten blåste in i Gs överlevnadshydda. Ja, jag hade vantar på fötterna.

Klockan halv tre hade vi dock blivit sugna på att åka hem så med någorlunda raska steg gick vi över ön till färjan. M satt i väntrummet medan G och jag stod och spanade. Det gungade när vi åkte över. Och väl i hemmahamnen igen sa jag till M att visst har du med dig stavarna? (Han hade haft med sig vandringsstavar för ovanlighetens skull, jag tror de utgjorde en del av överlevnads-attiraljerna). Stavarna? Va? Nej! Så kom han på att de låg kvar i vänthallen på Dyrön. Snabbt kom jag på att han kunde ta färjan tillbaka ett varv och säga till att han bara behövde springa och hämta sina stavar i vänthallen (så han inte behövde vänta ytterligare en timma på nästa färja) och så bytte vi mobil (eftersom jag köpt allas biljetter med min mobil) och så åkte han över igen, medan G och jag åkte hem, satt i köket en stund och planerade läxor innan vi återigen åkte ner till bryggan för att hämta M.

Efter allt detta var jag ännu mera slut och la mig ännu en gång med vetekudden i min säng, men denna gång med maximalt fluff (dvs mellan våra täcken) och läste vidare i boken Morgon och kväll av Jon Fosse. En bok nästan helt utan punkter. Ganska bra men också ganska förvirrande.

Sedan somnade jag, och sedan var det dags för middag. Och efter det: städa köket medan M plockade i ordning i hallen och sedan ut med soporna, gå en pyttesväng och så förbereda G för sängen. Nu lägger pappan sin son och jag sitter här och skriver. Men nu blev detta för långt (igen) så det är dags att runda av. Det har varit en fin helg! Imorgon ska jag vila på jobbet. Framförallt mina ben ska jag vila! De är inte akuttrötta nu men jag kommer nog känna av någon slags trötthet imorgon ändå.

Hoppas ni har haft en fin helg och att ni inte frusit för mycket! 

Små isflak i issörja i vår närmaste havsvik

En vilsam och aktiv helg

Isformationer i vattenfall

Om ni skulle undra varför jag inte skriver så ofta så beror det främst av två orsaker: jag hinner inte och jag orkar inte. Vissa dagar är så fullsmockade att de inte tar slut förrän jag lägger mig med huvudet på kudden och somnar, ibland medan M berättar något min trötta hjärna bedömer som ointressant. 

Förra veckan var väldigt intensiv med mycket jobb, mycket läxor att lösa tillsammans med G och på det ett livligt styrelsemöte, kringelkrångel med olika saker och mer jobb. Denna helg behövde jag således vila. Vila är kanske inte min bästa gren, även om jag lyssnat på Clara Lidströms vinterprat en gång och även om jag vet att det är nyttigt. På somrarna sitter jag på baksidan och virkar. Det är ljuvligt. Nu i vintern har jag istället lagt mig på min säng (på mitt täcke) och med Ms täcke över mig. Maximalt fluff. Rekommenderas!

Så, hur var då denna vilsamma men samtidigt aktiva helg? Jo, jag kan börja med att säga att vi inte hade några planer, egentligen, förutom att åka och simma, att M skulle dammsuga och lite sånt. Så igår vid halv nio styrde jag bilen med G i baksätet mot närmaste simhall. Så nära ligger den förresten inte, ca en halvtimma bort om man åker i lika sakta mak som jag brukar göra. Vi kom precis i tid till att det skulle öppna men parkeringen var full! What!? Hur gör man då? Jag gillar verkligen inte att leta parkering. Resultat: jag ställde mig på en parkering som nästan halvt bestod av en snöhög. Det gick bra. Tur att man tagit körkort i Norrland... 

Sedan gick vi in och bytte om och kunde konstatera att alla de parkerande människorna inte hade checkat in i simhallen utan gjorde något annat. Karate och vad det nu var. Skönt! Vi började med att simma i den djupa bassängen. Väl där kunde jag konstatera ytterligare tre saker: att G vågade gå i (efter ett tag) och att han vågade simma längs kortsidan till närmsta röda flyt-avgränsare, och sedan vågade han simma bort till den djupa delen men bara alldeles vid kanten så han kunde hålla i sig varannan meter. Den slutsats jag drog av detta var självklart att han behöver gå mer i simskola. Om ungefär tre år behöver han kunna simma 200 meter. Själv simmade jag 50 meter, i lördags. Först 25 med G och sedan 25 tillbaka med G gåendes på kanten. Nåja, alltid något. Så fick vi bada i barnbassängen som var vaarm och sköön. Det behövde jag efter en stressig vecka! Bassängen fylldes på med fler och fler barn och vi satt en stund i ångbastun och filosoferade innan vi slutbadade lite för att sedan gå till omklädningsrummet för att duscha och basta på riktigt. Det var skönt att bli riktigt genomvarm, särskilt nu när det är så hemskt och kallt ute.

I bastun övertalade G mig om att vi skulle köpa lördagsgodis på Hemmakväll. Okejdå, min son. Vi passade på att handla lite på Coop också och G fick blippa alla varorna i självscanningskassan. Det tyckte han var roligt. Så brummade vi hemåt igen. 

Väl hemma lagade jag lite oväntat laxpasta till mig själv och G åt den salladsbuffé han plockat ihop åt sig på Coop. (Vi bor på landet så salladsbuffé på mataffären känns som ovanlig lyx!) Jag kom på att jag har lite samma förhållande till lax som till kyckling. Jag vill inte äta det för jag gillar inte industrin bakom (överfiske av sill och sånt som ges till laxarna i laxodlingarna, (äter kycklingarna också sånt?), massa kycklingar på samma lilla yta (stress, skador, snabbväxande djur som inte mår bra) och lite samma med laxen, massor med laxar som trängs i nåt nät). Därför köper jag inte lax eller kyckling. Samtidigt tycker jag det kan vara ganska gott. Så om andra köper det kan jag äta det. I vår familj är det M som köper den mesta maten, skulle jag nog säga. Så ibland kommer han hem med lax eller kyckling, och ibland äter jag det.

Efter maten satt M och jag och pratade om viktiga saker en bra stund i köket och sedan gick jag ut på promenad och fotade isformationer. Syrran ringde för jag hade kommit på att vi skulle kunna åka och hälsa på dem idag och vi behövde prata ihop oss. Idén att åka och hälsa på henne och hennes son kom till mig igår när syrran skrev till mig att hennes son var uttråkad för att ingen ville ses och leka. De hade hört av sig till flera stycken, men ingen kunde, så hennes unge var lite ledsen kunde jag förstå. Och jag om någon förstår honom för vi är ungefär lika sociala. Så tänkte jag att G behöver ju leka lite med någon på fritiden och jag vill ju träffa syrran, så varför inte? Vi hade ju dessutom inga planer! G föreslog att vi skulle ta tåget, och jag som varken gillar att köra i stan eller gillar att släppa ut växthusgaser i onödan (ja, vi har fortfarande en bensinbil), tyckte att det lät som en bra idé. Tyvärr går det inget tåg från vår ort så jag fick ändå köra ca 35 minuter till lämplig tågstation med pendelparkering. Det gick bra! Vi hann till och med vänta på tåget i några minuter och sedan hann vi med en tidigare buss från stan än vad appen sagt. 

Syrran hade lagat korv stroganoff med ris och det är en av min och Gs favoriträtter. Vi hade ett bra samtal kring bordet. Vi pratade om skolmaten (något vi alla fyra kunde relatera till) och min systerson berättade att de en gång om året firar den Ofantliga måltidens dag. Syrran vek sig nästan av fniss och jag började fnissa åt syrrans fniss mer än åt felsägningen, som jag nästan inte förstod var en felsägning först. Man får ju massa mat! Det är trerätters! berättade hennes son. Ja, ofantligt mycket mat liksom, tänkte jag och kunde inte sluta fnissa eftersom syrran fnissade så. När hon väl hade hämtat sig lite sa hon att hon trodde det hette Offentliga måltidens dag. Och ja, det verkar den efter en snabb googling heta. Gött ändå att man får ofantligt mycket och kanske lite extra god mat då, kan jag tycka! 

Sedan fick barnen spela Nintendo Switch 2 som kusinen ganska nyss har fått medan syrran och jag satt/låg på hennes säng och pratade. Hon berättade om Bea Uusmas bok om polarexpeditionen och jag blev faktiskt riktigt nyfiken på att läsa den. Just nu har mamma det exemplar som syrran fick i julklapp men framöver kanske den kan få bo hos mig, eller i sommarstugan. Tydligen kan man behöva en helg i lugn och ro för att läsa den. Mmm, en sådan helg kan jag verkligen tänka mig att ha framöver! 

Efter vilo- och spelstunden var det dags för kladdkaka och vispad grädde och sedan körde vi lite vila och lek igen. Efter en stund kom de två kusinerna och sa att de var uttråkade och då gick vi ut en stund, till närmsta skolgård. Så var det snart dags att åka hem. Tack för den här gången! Det var trevligt att ses! En lagom liten träff på en sådär tre timmar lite drygt.

Väl hemma var M i färd med att laga sushi. Han fick idén igår och lyckades med lite stöttning av mig genomföra det till slut. Samtidigt hörde hans mamma av sig och ville ha instruktioner i hur man virkar en Calm Shores-sjal, som jag redan virkat säkert 4 stycken av. Så ja, jag gjorde en instruktionsvideo eftersom hon har väldigt svårt att läsa mönster (och text överhuvudtaget). Hon lider av samma virkmani som jag. Es un vicio, sa hon. Och ja, jag kan bara hålla med. Det är ett beroende, helt klart!

Sedan åt vi sushi och så fick jag tillfälle att ligga och vila med maximalt fluff medan jag tittade på de två senaste avsnitten av Populära problem med Sissela Benn och Jonatan Unge. En gammal vän och namne till mig  dök upp i en liten biroll! Jag blir alltid lika glad av att se henne!

Under tiden målade M en uggla (beställning från mig) och G kollade på gissavad (minecraftvideo på youtube). 

Sedan var det dags för kvällsfika och gå och sova. Jag nattade G enligt konstens alla regler (dvs han fick rejält med kvällsfika, han fick till och med bada lite så jag kunde klippa hans tånaglar enklare, jag såg till att han borstade tänderna, jag läste för honom och jag sjöng när han släckt lampan.) Sedan låg han där och grejade... och sa plötsligt att han tänkte på mat. Så jag fick dråsa ner för trappan igen och värma lite makaroner och ge med ketchup, och så borsta tänderna igen och stoppa om. Och då blir klockan nästan tio innan jag hinner sätta mig här och skriva. Så är det bara!

Jag relaterar. Till tidsbristen alltså.

God natt!

Okej, men innan jag säger god natt helt måste jag bara skriva att jag lagade en himla god vegetarisk lasagne igår utan jobbig bechamelsås. Och sedan bakade jag rågbullar också, enkla så kallade pappamackor utan morot eller något annat extra i (för jag orkade inte, tyvärr). Det var bara det. 

God natt igen! Hoppas ni haft en fin helg och får en bra vecka!

Ho hoo ho! hälsar Ms uggla

Vilken helg!

Bra kämpat, Tove! kommer jag på mig med att tänka när jag öser upp köttfärssåsen i treliterspåsar och knyter igen dem. Bra kämpat med helgen. Det blev en adventshelg ändå, även om grannarna kanske trodde att vi hatar julen fram tills att jag fick upp adventsstjärnorna i eftermiddags. Vad vet jag... kanske har de inte ens märkt att jag inte hunnit än. Kanske bryr de sig inte?

Adventshelgen kan vi säga inleddes redan i fredags när G och jag traditionsenligt strök julgardinerna till köket. Det är samma julgardiner som vi strök förra året och samma julgardiner som jag köpte när han var ett halvår. Något år tänkte jag att jag inte ens tycker de är fina, men så åker de upp ändå, och så fula är de inte heller. Både blommor och domherrar pryder en gråaktig bakgrund. Men nu är det de vi har och nu är det tradition att vi stryker dem tillsammans. G blev inspirerad av strykandet så han hämtade pärlpattor och pärlor och började pärla. Det hade han gjort på fritids också, samma dag. Skärmfri aktivitet, tänkte jag och lät honom hålla på. Sedan passade jag på att stryka vår röda julduk och la den på halva köksbordet (så vi kan kladda på den andra halvan) och så blev jag inspirerad att pusta mässingsstaken som vi har på samma bord, och det skulle ju vara så lätt, så lätt stod det på internet. När är det fredagsmys!? ropade G från vardagsrummet. Snart, ropade jag, ska bara... och så kom M hem mitt i allt och jag kände mig mest stressad. När M sedan skulle lägga G och jag skulle prata i telefon med syrran blev jag ännu mer stressad eftersom M inte tog tag i det alls, så jag fick gå upp och säga åt honom flera gånger. Snark!

Irritationen över fredagens läggning låg kvar i min kropp och mitt sinne även på lördagen. Jag skulle jobba en stund (det gör jag bara väldigt undantagsvis och i nödfall) och cyklade iväg till jobbet. Efter ungefär två timmar dök G och M upp, för de ville snickra i min pappas verkstad. Jag hade bett M köpa en trekantig adventsljusstake på loppis men han hade köpt en för fyra levande ljus istället. Den behövde vi inte, eftersom vi redan har en sådan (som min pappa snickrat av mitt och syrrans gamla klätterträd). Inspirerade av ljusstakar skulle de snickra egna. Jag bara väntade på att någon skulle göra illa sig på ett eller annat farligt verktyg, men allt gick bra, som tur var, och på något magiskt sätt lyckades jag koncentrera mig på jobbet och skriva klart det som skulle skrivas och sedan laga lunch till mig, och sedan till G.

När jag kom hem hängde jag en tvätt, men ångesten ville ändå inte riktigt släppa. Den hade också med mina 200 vårlökar att göra. Kanske femtio av dem hade jag lyckats få ner i jorden förra helgen, under stor fysisk ansträngning. Jag är tydligen inte gjord för att gräva, snarare för att tänka och skriva. Så hur skulle jag orka få ner 150 nu? Jag frågade M om inte han kunde hjälpa mig. Det var ju trots allt nästan fint väder (plusgrader och uppehåll) och klockan halv fyra ungefär tog vi bara tag i det och gick ut. M kom på en innovativ metod som gick ut på att han hackade ett hål med järnspett och jag pluttade i lökar. 150 hål senare var vi färdiga, och då var det mörkt. För mig var detta hur mycket enklare som helst. Jag kunde ligga på knä och han stå upprätt och hacka hål. Perfekt! 

Senare på kvällen fick jag feeling och gick ut på en promenad. Ända ner till storstranden gick jag. Där var det mörkt och öde. Vem hade trott något annat? Jag blev himlans trött i benen påvägen hem och satte mig och vilade på två ställen. Väl hemma hällde jag upp ett pussel. Redan när jag vände på bitarna började jag störa mig på motivet. Det är ett sånt där ihopphotoshoppat motiv som ser ut som ett foto men inte riktigt är det. Bilderna på bitarna blir så suddiga och irriterande. Men jaja, nu var det detta jag hade. Jag började som sagt med att vända på bitarna och sortera dem grovt i färg och ungefärlig plats på pusslet. Det är vilsamt att pussla, tycker jag. Det är ett sätt att få mig att sitta still, och det behövs, men det var promenaden som fick ångesten att till slut helt flyga sin kos!

När G nästan somnat/M gett upp nattningen satte vi oss i soffan och tittade på ett litet mysigt TV-program som visade sig vara helt perfekt för oss. Iskonstnärerna heter det och det handlar om de konstnärer som bygger upp sviterna på ishotellet i Jukkasjärvi. Halvtimmesavsnitt - helt lagom.

Så kom söndagen. Första advent. Inte en stjärna uppe. Klätterträdsljusstaken ännu inte framtagen. Men G och jag hade andra planer. Vi skulle åka och simma! Planen är att G ska öva sig på att simma med mig nu fram till april och sedan gå tio gånger till i simskola innan sommaren. Han har precis börjat våga simma i djupa bassängen, men av någon anledning stannar han och håller sig i kanten ungefär vartannat simtag. Jag tror det handlar om andningen och trygghetskänslan. Han behöver mycket trygghet, mitt barn. Men men, vi simmade en gång fram och tillbaka i djupa bassängen och sedan gick vi till lilla och simmade lite och lekte. Innan vi gick upp gick vi tillbaka till stora och hämtade ringar på botten varsin gång. I bastun var det varmt och skönt men kanske lite många tanter för Gs smak. 

När vi kom hem igen var det dags att fixa lunch och pussla... M hade tagit sovmorgon och hade enligt uppgift ont i huvet. Efter maten ville jag ta tag i detta med adventsstjärnorna och insåg att den gamla varmvita glittriga som jag köpte när jag var student skulle hålla ett år till. Lite trasig är den - men det syns inte, och den ska ju ändå bara hänga där. Det andra jag insåg var att vi inte hade någon glödlampa till den andra stjärnan, en i metall som min syrra hade i sitt flickrum. Eftersom jag satt en saffransdeg och inte orkade kontrakterades M och G för uppdraget att köpa en ny glödlampa. De promenerade till affären och fick både motion, skärmfri tid och nästan lite sol på sig. Jag passade på att städa fågelburen medan det både var ljust och uppehåll (hej vintern!). Och så pusslade jag lite till... 

När de kommit hem var det dags för utbakning av saffransbullarna. Det är Roys saffransbullar med mandelmassa, som jag brukar baka, men jag modifierade receptet lite och hade 2,5 dl vatten i degvätskan som tillägg till de 5dl mjölk, men lika mycket jäst, smör, salt, saffran och socker som i originalreceptet. Mjölet mäter jag aldrig. Lite havregryn smög jag också i... M ville vara med vid utbaket för att lära sig, men han ville helst inte kladda ner sig. Det lyssnade jag föga på. Kanske fyrtio bullar blev det. Först gick jag hem till min granne S med fyra stycken, och sedan satte jag i mig tre stycken själv vid vårt lilla adventsfika. G "bröt mot lagen" som han sa och sprang tillbaka till TV:n och åt sin där. Det är ju bra att han i alla fall vet att vi vill att vi alla ska äta och fika tillsammans vid köksbordet. Sedan pusslade jag lite till... M lagade egen lunch/middag (som bara han ville äta) och när han var klar med det och städat undan lite i köket (som var kaos) satte jag igång att laga köttfärssås till G och mig. Det är standard, men så får det vara. 

Efter middagen pusslade jag lite till och sedan gick jag ut på en promenad. Det duggregnade lite så jag tog på mig regnjacka. Och tur var la det, för innan jag kom hem igen hade det börjat ösregna. Fyra bullar till bortskänktes till våra grannar P&A och så pusslade jag lite till samtidigt som jag hjälpte G med kvällsfikat (vilket blev det han inte ätit upp av sin middag). Så var klockan halv nio och jag skickade upp G för att lägga sig med M. Tog på mig pjamas. Röjde vardagsrummet. Började skriva detta. Så kom G ner och ville äta mer, och då blev det ännu mer spaghetti och köttfärssås... nu har de tystnat och kanske somnat. M börjar jobba imorgon samma tid som vi andra sover som goast. Herrenadå. Ingen fattar att han orkar, men det gör han inte heller. När han ska jobba så tidigt som imorgon får G sova i min säng, så att jag inte stör M när jag lägger mig. För mig är det typ som att sova på hotell fast hemma! Jag kan nämligen ligga och läsa innan jag somnar, när jag sover i Gs säng. Och det ska jag göra nu. Just nu läser jag Nils Holgersson Tur och retur av Maria Ulfgard. Hon är litteraturvetare och det känns lite smånördigt och samtidigt mysigt att läsa den. (Lyssna på Vetenskapsradions tjugominutersprogram om barnens brev om Nils Holgersson. Så fint!) Förra helgen sträckläste jag Sarek av Ulf Kvensler. Mycket spännande (men med ett lite irriterande slut)!

Nåväl. Det är dags att knyta sig. Det är en dag imorgon också. Bullarna blev himmelska och stjärnorna kom upp till slut! Vi har till och med simtränat. Det här blev en adventshelg att vara nöjd med, även om den innehöll både lite jobb och lite ångest. Bra kämpat, Tove! Godnatt!