Fem år sedan BF

Idag är det fem år sedan beräknad förlossning och det känns nyss, samtidigt som ett helt liv har förflutit. Ett nytt liv av moderskap och är småbarnsperioden slut nu? Nej, inte riktigt än väl? G behöver mig fortfarande till allt möjligt, även om han själv såklart tycker att han är stor och visst klarar han av både det ena och det andra; duka av sin egen tallrik, ta på sig pjamasen, känna igen några bokstäver och med min hjälp läsa korta ord som DU och NU och OJ. 

Det är fem år sedan och jag tänker inte så mycket på förlossningen eller neonataltiden, men ändå ligger det där djupt inne i min själ som ett sår med svag sårskorpa som lätt går att pilla loss och då börjar det genast blöda igen. Jag märker det när jag lyssnar på den jag röstade på som årets sommarpratare för något år sedan: Johanna Isaksson. Hon berättar så drabbande och fint om deras första tid med sonen Ivar, och om den oerhört dramatiska och farliga förlossningen med moderkaksavlossning. Det är så läskigt att jag frågar mig om någon någonsin kan tänka sig att bli gravid, efter att man hört hennes historia. Det är så drabbande berättat att jag första kvällen bara orkar lyssna på fem minuter innan jag storgråter för mig själv i köket och sedan tar mig upp till M och börjar prata om vår första tid. Kvällen efter lyssnar jag färdigt på del ett och gråter lite mer, men inte bara. Jag känner så väl igen det hon beskriver från neonatal, även om vår son faktiskt mådde bra och vi inte var i närheten av lika oroliga som hon och hennes man måste ha varit. 

Det är fem år sedan beräknad förlossning och jag nattar G genom att läsa två sagor. Båda handlar om Axel och Omar och G tycker att det är lagom spännande. Tidigare på kvällen har vi tittat på Världens natur om lodjuret i Spanien. Så fint program och så mysigt att krypa upp i soffan tillsammans och titta och prata om vad vi ser. G blir nästan ledsen när kaninen äts upp av - vem det nu var... Och han tycker inte kejsarörnen är snäll alls när den tar den stackars oskyldiga rödhönan. Jag förklarar att vissa djur äter varandra, och vi har ju nyss mumsat i oss falukorv... Programmet om Spaniens natur är extra intressant, tycker jag, eftersom Gs farmor och farfar bor alldeles i närheten av nationalparken Doñana, där det iberiska lodjuret faktiskt bor (och kaninerna, och våra svenska flyttfåglar). Kanske kan vi åka på en rundtur i den nästa gång vi åker till Spanien. När det nu blir... kanske i januari eller februari?

Fem år sedan BF ja... Och jag som inte fattade någonting när jag kom in till förlossningen i slutet av augusti. Skulle de hugga av mig huvudet? Ja, varför inte. Det gjorde så fruktansvärt ont. Istället gav de mig magnesiumdropp och en spruta med något i, mot mitt superhöga blodtryck. Min favoritbarnmorska, som hon kom att bli, la sina båda armar på mina ben och försökte lugna dem och mig. De bara skakade... 

Fem år sedan BF och om jag inte fick tillgång till min son och vår bebisbubbla då, på neonatal - en vecka efter att jag skrivits ut, så har jag verkligen det nu. Vi umgås mycket och vi försöker hitta på saker som är roliga för hela familjen, så som olika utflykter men även mysigt hemmafix. G älskar att baka kaka. Och att äta den... 

Det jag lärde mig av min sju veckor förtidiga förlossning var nog att ingenting blir som man har tänkt, och vad det gäller förlossningar så är det bara att hänga med. Mitt förlossningsbrev togs aldrig ens upp ur väskan, men det ordnade sig ändå. M visade sig vara en klippa till pappa när han tog hand om G helt själv, men med hjälp av neonatalsköterskor, den första tiden. Vården visade sig fungera när den verkligen behövde det, och jag kommer aldrig glömma min första fina sköterska på IVA. 

Tack G för att du kom! Och tack för att du är en sån underbart fin femårig pojke! Min pojke!

Lille G numera tre

Tre år har du hunnit fylla, min älskade son. För tre år sedan var jag fortfarande inlagd och mycket, mycket medtagen efter slutet av graviditeten och förlossningen. Mitt blodtryck höll på att gå ner till normala nivåer men jag tappades fortfarande på onormala mängder urin varje dygn. Mjölkproduktionen hade börjat komma igång, även om vi levde till stor del separerade från varandra. Du var mitt lilla barn på neonatalavdelningen och jag var din mamma som fortfarande var under vårdens beskydd.

En vecka efter förlossningen blev jag utskriven, om jag inte minns fel. Du fick vara inskriven och inneliggande patient i tre veckor till. I slutet av september kom vi äntligen hem. Du var pyttig och kunde ha mina rosa pyttiga sparkbyxor i velour. Jag har en bild av dig i dem. Du gäspar men jag ser så lättad ut. Äntligen hemma!

Och nu, plötsligt har du fyllt tre och vi har haft kalas och sjungit på båda språken och du har blåst ut ljus på en äppelkaka, gjord på gratisäpplen från holmen.

Det bästa du fick i present, enligt dig, var en gitarr. Egentligen en ukulele, men gitarr är ett enklare begrepp. Den är fortfarande ostämd men du plinkar ändå fint på den. Den har ett fint ljud i sig själv, tycker jag. Den näst bästa presenten var en äventyrsbil med en äventyrsgubbe i och med en kanot på taket. Den fick du av mormor och morfar och de hade tagit en treårig expert till hjälp för att välja ut den. Smart! Du fick också två lite mindre arbetsfordon och några böcker, lite pengar av farmor och farfar. Ballonger, kakor och släktkalas. Vi åt lunch, dansade till en bra låt, satte knorr på grisen och åt kaka. Sedan var både kalaset och vi helt slut. (På kvällen sedan satte vi dig och farmor framför Pippi Långstrump och gick ut på en promenad på tu man hand, din pappa och jag. Det var mycket fint och välbehövligt. Vi firade tre år som föräldrar med en high-five och en puss ute på den blomstrande udden Ed).

Du är tre år nu. Du pratar mycket och säger ganska långa meningar, åtminstone på svenska. Ditt ordförråd är stort. Större på svenska än på spanska, men även där kan du många ord. Din pappa pratar mest spanska med dig, men du hade lite svårt att prata spanska med farmor och farfar märkte jag. Ändå tror jag du förstod vad de sa till dig.

Du tycker om att gå balansgång och att hoppa ner från det du gått balansgång på. Du älskar att klättra i berg och att bada i badviken. Till nästa sommar får vi nog sätta dig i simskolans plask-och-lek-grupp, och köpa dig ett par armpuffar, eller vad man nu har.

Du gillar att gå på promenad och upptäcka saker. Du älskar när kyrkklockan slår och dörrarna på kyrktornet öppnas så att klockorna ska höras bättre ut över ön. Ibland springer vi till kyrkan när vi hör att dess klockor börjar klämta. Så mycket finns det att göra på vår lilla ö...

Du älskar också att hoppa i vattenpölar. Bäst är den vid kyrkan som är stor och oftast har vatten i sig fastän de mindre har torkat bort. Extra roligt är det om jag också hoppar och plaskar och skvätter.

Du tycker om att äta mat, men mer på förskolan än hemma. Jag antar att det mer beror på sammanhanget än att min mat är äcklig, men vad vet jag. Vad ska jag laga till dig egentligen? Korv och makaroner, ris och fiskbullar, potatis och ägg är sådant som oftast går ner. Allt annat är en chansning. Men ibland måste man chansa, för att inte fastna i korvochmakaronerträsket. Eller hur?

Välling äter du fortfarande, och fortfarande ur din kära bibi, nappflaskan. Hur länge ska du göra det? undrar mormor. Ja, jag vet inte. Vad ska jag annars ge vällingen i? Det funderar jag på. Vällingen funkar bra tycker jag för att liksom säkra upp ifall du ätit lite för lite till middag, då vet jag att du åtminstone får välling innan du somnar. Jag vet att det finns kritik mot välling, men jag tänker att det inte kan vara så mycket värre än att äta gröt. Det är ju vätska, fett, mjölk, sädesslag och berikat med det ena och det andra, järn typ. Så, så himla skadligt kan det väl inte vara?

När du äter din välling, men även när du ska sova behöver du din snutte. Du har flera stycken som vi byter mellan, alla av samma sorts tyg: bomullsmuslin. Det blir lite strävt när man tvättar det. Bilder från neonataltiden visar att vi använde dessa snuttar som filt över dig. Du var så varm.

Sedan du var två år har du slutat med både napp och blöja. Du verkar mycket äldre nu, delvis med tanke på det. Det vi har "kvar" nu är väl att sluta med nappflaska och att du ska få börja sova i din första riktiga säng (ej spjälsäng). Det tar vi om ett tag, tror jag. En sak i taget.

Ja, du G. Du är ju för sjutton bäst! Jag är så glad att jag har dig och att jag får vara med dig i din barndom och i ditt liv. Vet du? Vad som än händer kommer jag alltid vara din mamma. Det kommer alltid vara jag som har fött dig och som har burit dig i min mage. Jag kommer alltid att älska dig, i evigheters evigheter. Bara så du vet!

En innehållsrik helg och en måndag

Efter den första femdagarsveckan på länge, ja, så kändes det, var det faktiskt skönt med helg. En helg då vädret var fint och jag hade energi till både det ena och det andra, visade det sig. Lördagen började starkt med att jag tillsammans med trebarnsmamman här på ön, och hennes tre barn, ställde i ordning en lokal inför ett möte som skulle äga rum på eftermiddagen. Vi plockade fram bord och stolar och hon hade med sig frukt och lite kakor. Mötet skulle handla om de nedskärningar i skola och barnomsorg som våra folkvalda politiker tydligen beslutat om i årets budget. Och eftersom jag, som både lärare och mamma, tycker att detta är något helt rimligt att vara missnöjd över ställde jag gärna upp med att fixa i ordning lokalen och fick även dess nycklar på halsen då trebarnsmodern och hennes tre barn skulle på iväg på en viktig tillställning precis samma eftermiddag. Klockan fem skulle jag infinna mig för att öppna, och sedan skulle jag ju stänga också - inga problem! Jag var oerhört peppad på att få träffa lite folk i min egen ålder och på att få höra vad som var på gång i frågan. Klart jag tog nycklarna!

Sedan cyklade jag hem på min snabba hoj och fann ett hem utan någon människa hemma. Skönt! Hög på energi satte jag genast igång och monterade ihop vår nya gräsklippare. Den senaste veckan har det visat sig att jag är lite av en mekaniker då jag lagat min cykel två gånger och Ms cykel en gång, med gott resultat. (I samarbete med M, men ändå - det har varit mina initiativ.) Jag är bra på det där med initiativ och gräsklipparen fick jag också ihop på ett eller annat sätt. Ja, jag följde instruktionerna. Nej, de var inte supertydliga men jo, det gick.

Jag klippte ca en halv kvadratmeter av gräsmattan, ursäkta: gräsängen, och gav sedan upp. Femton centimeter gräs var inget för mig och den där manuella klipparen... Nej. Jag gav mig på ogräset istället, men det var lite senare. För först gick jag in och lagade lunch. Det blev en rätt från min lista  plus två laxbitar i ugn i samma sås som räkorna i receptet. Och då plötsligt kom G och M hem och fortsatte att klippa gräset - tillsammans. Och mitt i detta kom ponnyhunden och hennes matte förbi. Och då blev det så att vi åt lunch tillsammans allihopa, förutom hunden som fick ligga och vakta i trädgården. Detta med spontanhäng alltså, det är verkligen min grej! Jag tycker om när det är opretentiöst och halvoplanerat, särskilt om det passar. Och passar det inte så är det okej att säga nej, det fattar man.

Den stora hunden behövde promenera lite mer så jag gick med dem ut, medan min man sov middag med min son. Vi gick ner till Stenvik och ut på berget. Massor av rosa blommor som heter något och styvmorsviol som heter styvmorsviol. Jag fattar knappt att dessa små söta blommor pallar att växa i blåsten på en karg klippa, men så är det! Starkt av dem!

Sedan gick jag hem och passade på att sitta lite på en klippa och ta det lugnt och titta på havet. Man får inte bli hemmablind. Det gäller att njuta!

Väl hemma tog jag direkt tag i att få bort lite ogräs som vuxit och frodats här och där, mellan plattorna på baksidan bland annat. Jag gjorde knutar av påskliljorna i en rabatt på baksidan för jag tyckte den såg så ful ut. Samtidigt funderade jag över detta att  vi inte vill att de växter som växer bäst ska få växa i våra trädgårdar, utan vi vill bestämma exakt vilka blommor som är fina och som inte är ogräs. Maskrosor till exempel, de är ju egentligen fina tycker jag, gula och lysande, men de är ogräs så de drar vi bort, jag med. Sedan finns det ju också fult ogräs, enligt mig, och ogräs som ser ovänligt ut, som till exempel har taggiga blad och de ska ju bara bort. Men hur snällt är detta egentligen? Varför ska de bort? Vad har jag för rätt att bestämma det? Ogräset ses på som något slags skräp i ett rum som är vår trädgård. Så tror jag det är. Vi vill inreda trädgården precis som vi inreder våra hem och om vi inte orkar inreda så förfärligt mycket (jag tänker på mig själv här) så vill vi åtminstone ha det lite rent och prydligt och då ska ogräset bort! Ja, så tänker jag, tydligen. Kan man äta kirskål förresten? Vi verkar ha en del...

Men förstår ni hur slut man blir av att rensa ogräs eller? Först lite halvt manisk och sedan helt slut. Tur då att jag kom på att jag kunde ta ut en trädgårdsmöbel och sätta mig, och en fotpall att ha fötterna på, och en dyna och en kudde under huvudet. Där hade jag det gött. Kyrkklockorna ringde och jag lyssnade på Om tjugofem minuter är jag död, eftersom jag tänkte att tjugofem minuter i vårsolen utan solskydd borde räcka. Och det räckte.

Väl inne igen försökte jag sova lite i soffan och jag slumrade nog precis till innan G vaknade efter sin siesta. Och då var det bara en timme kvar till mötet. Så jag käkade massa gröt (tur!) och cyklade dit. Väl där var ingen där, men de kom efter ett litet tag. Vi var elva mammor och två pappor och vi pratade om nedskärningarna och ifall vi skulle kunna göra något för att få politikerna att fatta att de tagit fel beslut. Och här lärde jag mig vikten av att ha dagordning och sluttid. Mötet hade inte det, och det tog tre timmar. Jag hade nyckeln och kunde inte gå förrän det var slut, fastän jag var slut lite innan tre timmar. Men ja, till slut tog det slut och då gick vi.

Sedan var det söndag och nu är detta inlägg så långt att jag inte fattar hur det gick till... På söndagens morgon tog jag bussen till Göteborg för att träffa min syrra och hennes lille son. Total restid: fem timmar, tur och retur. Men det var det värt! Lillbebisen somnade hos mig två gånger och det var fint att få lyssna på hela syrrans förlossningsberättelse i detalj. Lite lik min, fast ändå helt olika. Det enda lika var nog egentligen att vi båda blev sjuka i havandeskapsförgiftning. Min var dramatisk på sitt sätt, och hennes på ett annat. Vi kom båda ur det levande, i alla fall, och barnen mår bra. Så det var ju skönt. Men ändå: vilken jävla grej! Jag fattar inte hur folk vågar föda hemma! Jag fattar inte att folk tror att de kan bestämma över sin förlossning! Men det kanske de kan? Vi kunde det inte, utan det  var bara att hänga med.

Och idag är det måndag och jag har rensat lite ogräs istället för att ta fikarast på kontoret (som mina kollegor gör). Efter arbetsdagens slut hämtade jag G på förskolan och cyklade hem i solen. Vi har haft en himla trevlig kväll med fiskbullemiddag och brödbak. Vi tog en tur till affären också eftersom mjölet var slut. Om en stund kommer M hem från jobbet och ja, det börjar bli dags att gå och lägga sig även för nattugglan Tove.

Jag hoppas att ni också har haft en bra helg och en bra start på veckan!

Kanske inte rädd, men det behöver bearbetas

Så ringer min älskling, en solig torsdag. Jag sitter och äter lunch med mina föräldrar i deras hus och ska snart börja jobba igen, men så ringer hon. "Min älskling," säger jag, "så kallar jag dig fortfarande i huvudet."

Det är barnmorskan som tog emot mig när jag kom till förlossningen. Jag tror att man är extra öppen just då - innan man ska föda barn. Jag tror att känslolivet liksom har öppnat sig, eller om det är själen. Jag tror helt enkelt att man är mer mottaglig precis då, innan man ska föda sitt första barn. Kanske har det ingenting med första att göra, men jag har ju bara fött ett så vad vet jag?

Vi vill att G ska få ett syskon. Ingen vet ju om det blir så, men vi har så smått börjat tänka på det och prata om det. Kanske hoppas lite på det, till och med. Och inför en eventuell ny graviditet och inför en eventuell andra förlossning känner jag definitivt att den första måste bearbetas. Det är ett trauma, helt klart. Åtminstone för mig. M frågar vad det är och jag berättar om förlossningen, berättelsen sträcker sig över en vecka. M minns det inte på samma sätt, inte på samma känslomässiga sätt. Han hade ju en annan roll. Han var pappan som fick följa med det nyfödda lilla livet, medan jag var mamman som fick åka ensam tillbaka till intensivens postoperationsavdelning. Han hade ingenting kopplat till sin kropp. Han var inte sjuk. Skärrad, ja, och rädd - åtminstone innan förlossningen, men inte sjuk. Han var en klippa som tog hand om allt, faktiskt. Jag är så glad för det!

Jag läste i Föda barn-boken att många av de som mår dåligt av sin förlossning är besvikna. De hade för högt ställda förväntningar och kände att de inte lyckades. Så jag sänkte mina förväntningar: bara vi båda överlever så är det en lyckad förlossning. Men - så fungerade det inte för mig. Mina förväntningar var sänkta, men samtidigt: hur vet man vad man ska förvänta sig? Varken M eller jag hade aldrig varit med om att föda barn förut. Visst, jag hade läst den fina boken om att föda, och till och med en annan om att föda utan rädsla, men när jag väl satt där i min egen säng och ringde 1177 förstod jag ju inte att detta var början på mitt förlossningsarbete. Mitt. Att det var huvudvärk jag skulle känna, en fruktansvärt stark huvudvärk, och svårigheter att andas i flera dagar före, och svullna ben, det visste jag inte att jag skulle känna. Det fanns inte på kartan. Det hade jag inte läst mig till, och även om jag skulle ha gjort det hade jag inte sinnesnärvaro nog att förstå vad som hände.

Jag läste ju till och med på 1177 om havandeskapsförgiftning, när jag hade det (odiagnosticerat) men avslog snabbt det alternativet då jag bara stämde in på tre av sex symtom! Plötslig huvudvärk (check!), svullna upp (check!), känna mig allmänt sjuk (check!). Dessutom yrade jag och hade svårt att andas. Jag kunde inte ens gå korta sträckor utan att det kändes fruktansvärt ansträngande. Jag kunde bara sitta och svanka ytterst på en stol eftersom barnet låg på lungorna, trodde jag. Men näää, det är säkert normalt!

Men när den starka huvudvärken inte avtog, två timmar efter att den kommit, stod jag bara inte ut längre. Jag satte mig på sängkanten och ringde. Sköterskan på 1177 rekommenderade mig att genast ringa Förlossningen och om de inte ville ta emot mig, åka direkt till akuten. Det var hon som svarade, min älskling. Och det var hon som tog emot. Då visste jag inte att hon skulle bli min älskling, men det är hon. Hon höll sina armar över mina sprittiga ben och sa att blodtrycket var "lite högt". Hon följde med mig till hjärnröntgen, hon mätte mitt kiss. Hon gav mig isbitar att suga på och en halv centimeter vatten i en liten mugg att dricka. Och det bästa hon gjorde var att inte berätta för mig i det skedet att barnet antagligen snart skulle behöva födas. Ja, det var det bästa.

Om några veckor har jag en telefontid med henne. Då ska jag få prata om allt. Allt som hände innan förlossningen, och efter. Hon ska få veta hur mycket jag uppskattar hennes insats! Och jag ska få börja förstå...

_________

Hela förlossningsberättelsen: del ett, del två, del tre.
Jag har också skrivit ett inlägg om tankar efter kejsarsnittet.

Och om du som läser är gravid: Tänk på att detta är min graviditet och min upplevelse och ingenting som har med dig och din graviditet att göra! Lyssna på din egen kropp och dess signaler, och sök vård om det inte känns rätt och bra!

Prata med vården om vården

Tavla på UVA

Så var vi tillbaka i vården. Jag och den lille. Han skulle på uppföljning på barnhjärtmottagningen och det gick bara bra, förutom att det var tråkigt att ligga och bli undersökt med ultraljud. Tur då att det var två läkare så den ena kunde underhålla och den andra kunde undersöka.

Det var jobbigt att komma in i sjukhuset. Att gå i samma korridorer som då. Men stärkt efter hjärtundersökningen kände jag ändå att jag ville passa på att gå upp på UVA och hälsa på sköterskorna jag hade när jag låg där innan och efter förlossningen. Och där var hon! Min sköterska! Hon som arbetade med mig precis efter kejsarsnittet, i två dagar. Vissa människor utstrålar en särskild godhet. Hon är en av dem.

Självklart blev hon förvånad och jag fick presentera mig för att hon skulle förstå vem jag var. Hon är ju van vid patienter som ligger nyopererade i en säng, men där stod jag pigg och frisk på mina båda ben. Hon blev också glad att se lille G, som hon bara sett en gång när han var en dag gammal. Nu är han ju stooor. Nästan sju månader! 

Vi hade ett väldigt bra och informellt samtal om min vårdtid hos dem. Vi pratade om problemet i att mor och barn vårdas på olika ställen på sjukhuset. Vi pratade om de abstrakta känslor jag hade när jag låg där precis efter förlossningen och hur jag hade kunnat sätta ord på dem, redan då. Vi gick tillbaka till salen där jag låg och tittade på inredningen jag mindes och utsikten. Det var fint. Det var lite som terapi. Jag fick även hälsa på en annan sköterska, hon som kört ner mig till Barn 4 under lillskruttens andra dygn i världen. Jag tackade henne för det.

Till sist frågade den första sköterskan om hon kunde få ta med sig det jag berättat och ta upp det på något möte, utan att röja min identitet. Jag sa ja. Självklart! Vad fint tänkte jag sedan. Att min upplevelse och min lilla informella utvärdering kunde få betyda något för vården. Att de kan tänka på hur de ska göra nästa gång, utifrån vad jag berättat om min upplevelse. Det var fint att få ge tillbaka det och att förhoppningsvis kunna ändra något litet som kan vara av stor betydelse för nästa nyförlösta, sjuka, mor.

De viktigaste punkterna jag hoppas hon tar upp är:

- Låt mor och barn träffas så mycket som möjligt. Låt dem träffas i fred utan för många andra där. Det räcker med en sköterska åt vardera patienten, inte massa rondande läkare också! 

- Möt varje patient med bara fokus på denna. Det gjorde de väldigt bra under hela min vårdtid, faktiskt, vilket jag även sa.

- Låt nyförlösta få lugn och ro, även om de måste ligga på postoperationsavdelningen i flera dagar. Försök ge dem en egen sal. 

- Bekräfta deras känslor. Att det känns konstigt att ha fött barn men inte fått snusa på det. Och hjälp dem som sagt att få träffa barnet så snart och mycket som möjligt.

Prata med vården om vården! Ge tillbaka det de ger till dig, så kan de ge ännu bättre till nästa patient. Vi är alla en del av samhället, en del av utvecklingen! Ta vara på det!

Tankar och känslor efter kejsarsnittet

På operationsbordet.

Nu när det är flera förestående förlossningar i bloggosfären så kommer jag förstås att tänka på min egen förlossning igen. Jag skrev ju en lång utläggning om den ganska nyss, så jag tänker inte skriva alltihop igen, men jag vill ändå dela med mig om lite tankar och känslor angående att föda barn just med kejsarsnitt. Jag googlade nämligen idag på kejsarsnitt+hormoner med tanke på att Linnéa i USA vill sätta igång sin förlossning men sedan ändå kommer förlösas med KS, men jag hittade inget vettigt. Jag hittade dock en text av Emma Dominguez där hon skriver att hon känner sig som en halv kvinna efter att ha blivit förlöst genom akut kejsarsnitt.

En halv kvinna känner jag mig verkligen inte som, men jag hade många ganska jobbiga känslor den första tiden efter förlossningen. För mig blev det också akut kejsarsnitt, även om jag som tur var fick veta det kvällen innan. Det kom alltså inte helt som en överraskning. Det bästa med mitt snitt var att läkaren som lämnade beskedet att det var snitt inplanerat till nästa dag sa till mig att beslutet inte låg hos mig utan det var något som de som läkare hade bestämt. Min graviditet var för kort gången för att det skulle vara en bra idé att sätta igång mig, sa hon. Jag mådde ju inte heller alls bra, kände jag själv. Så när hon sa att du kommer föda barn imorgon, Tove, då svarade jag att jag kommer aldrig orka med en vaginal förlossning som jag mår nu, varpå hon berättade att det inte var mitt beslut. Det var så skönt att höra!

Jag hade innan bestämt mig för att en lyckad förlossning för mig betydde att både barnet och jag överlevde, något som oftast lyckas i Sverige. Jag hade ställt in mig på vaginal förlossning eftersom jag mådde så bra under graviditeten, fram till den sista veckan (och när jag mådde dåligt tänkte jag inte så mycket på förlossningen alls faktiskt). Jag hade läst två böcker om att föda barn och båda handlade mest om vaginal förlossning. Jag håller med Dominguez om att det finns för lite information där ute om hur det är att föda med akut kejsarsnitt. Det är ju inte heller något som man går och förbereder sig på som förstföderska med normal graviditet. Jag förutsatte att jag skulle få ont i magen och sedan åka in. Istället fick jag ont i huvudet och vi åkte in ganska direkt. Konstigt.

Trots fin graviditet blev det alltså akut kejsarsnitt på grund av havandeskapsförgiftning. Barnet var tvunget att tas ut. Här var det inget snack om att lyssna på fin musik eller äta choklad. Det var fasta och kateter som gällde. Sprita och skära. Barnet bars också ut omgående, något jag sörjer lite fortfarande. Varför fick jag inte ha honom på bröstet? Mådde han så dåligt? Det skulle jag vilja ha svar på. Jag vet ju att de satte CPAP-mask ganska omgående, men fanns det mer anledningar till att han inte kunde få gosa hos mig en liten stund?

När han väl var utplockad, vilket gick väldigt fort från det att de började skära, och jag syddes ihop så började en abstrakt tid. Jag hade fött barn. Barnet var fött. Magen var tom. Benen var domnade och jag kunde bara ligga på rygg. Jag kunde inte resa mig eller ändra läge under de första dagarna. Det skar som knivar in i såret och jag var tvungen att lära mig att gå igen.

Uppe på intensiven försökte jag förstå. Jag har fött ett barn. Men var är han? Hur ser han ut? Hur är han? Hur mår han? Hur mår jag? Jag höll ihop. Jag höll ihop ända tills jag kom tillbaka till förlossningen efter några dagar. Då insåg jag hur dåligt jag hade mått. Så dåligt att jag inte förstått vad tavlan på väggen föreställde, något som jag klart och tydligt kunde se en halv vecka senare. Då bröt jag ihop, ringde på klockan och fick prata med en sköterska. Overkligt.

Mina känslor efter snittet, innan jag skrevs ut var alltså att det hela var overkligt. Jag hade mått dåligt, förlösts, blivit smal men inte fått lära känna mitt barn. De korta stunder vi varit tillsammans var vi mer eller mindre hela tiden övervakade av personal och i flera dagar hade han CPAP-mask som var i vägen så jag inte kunde se hur han såg ut ordentligt. Dessutom låter de där maskarna en del av luftströmmen.

Mina känslor efter det att jag blivit utskriven men när vi fortfarande var kvar på Barn 4 var att jag inte var riktigt hans mamma, han var inte riktigt min, än. Barnet var patient på neointensiven och jag var anhörig. Barnet var patient. Jag var inte patient. Barnet var patient. Patient. Han behövde vård för han var patient. Jag var något annat. Jag var bara där. Pappan var där. Men barnet var vårdens. Det var känslan. Barnet behövde inte oss så mycket som han behövde vården. Fast  vi var ändå viktiga, det förstod vi ju. Men ändå: vården. Barnet och vården - i en mening. Föräldrarna - i en annan.

Vi lämnade honom ensam i salen flera timmar om dagen. Vi var inte med honom på natten. Vi orkade inte. Och det måste jag förstå och acceptera. Det var bra att vi sov på nätterna. Dagarna var tillräckligt påfrestande ändå. Men just den känslan av att sköterskorna kan bättre än vi var väldigt jobbig. Hur mycket de än säger att vi känner barnet bäst, så är de duktigare. De är proffs. De kan mer. Därför kändes det tryggt att lämna honom i deras händer. Ändå var vi inne hos honom flera timmar per dag. Vi satt mycket med honom hud mot hud, pappan mest i början, jag mer och mer. Vi lärde oss att sköta honom. Byta blöja, mata med sond, tvätta, hålla, lyfta, lägga ner. Och han blev alltid lugn av min sång. Sakta började jag förstå att jag var hans mamma. Förstå på ett känslomässigt plan alltså.

Mina tankar och känslor kort efter kejsarsnittet var alltså: abstrakt, overkligt och avsaknad av bebisbubbla och "riktiga" mammakänslor. Ett tag på Barn 4 kändes det som om jag var på ett jobb som jag ville smita ifrån. Det kändes hemskt. Men antagligen har inte detta så mycket med snittet i sig att göra, utan mer om min och barnets vårdtid efter. Föder man barn med snitt men att alla ändå mår bra och mor och barn får knyta an direkt, ligga hud mot hud, gosa, så känns det säkert annorlunda. Jag är inte direkt ledsen över att inte ha fått uppleva att klämma ut en människa ur vaginan, men blir jag gravid igen och om jag i så fall mår bra så vill jag gärna försöka.

Vi som har fött barn med hjälp av kejsarsnitt är lika mycket kvinnor som de som fött barn vaginalt och som de som inte fött barn alls! Vi är lika mycket mammor som andra mammor. Vi har också hormonpåslag, vi kan också amma. Det kan bara vara så att det tar längre tid att hitta till mamman inom sig om man inte får vara med barnet (själv) i början, vilket inte alls kan vara särskilt konstigt. Men det kommer! Det gjorde det för mig, när vi väl fått komma hem och landa. När barnet väl var vårt och inte vårdens. Vårt guldbarn. Mitt guld i livet!

Kroppen är kroppen är kroppen - sista delen av min förlossningsberättelse

Det ser ut som ett rymdskepp! sa jag till läkaren på intensivvårdsavdelningens uppvakningssal (UVA) när han satte artärkatetern. Han måste tyckt att jag var ganska borta, och det var jag säkert också. Jag minns ett starkt ljussken på min handled och smärta. Sedan var det klart, rymdraketen var på plats.

Det var egentligen till intensiven jag skulle flyttats men det var fullt där och eftersom jag kunde andas själv fick jag ligga på uppvakningsavdelningen. Jag hade ingen uppfattning om hur stor salen var men den kändes enormt stor. Jag frågade efter larmet, men nej det hade de inte. Det är bara att du ropar på oss om du vill något, sa de. Hur då? Vad ska jag ropa? Hallå? Tove vill ha hjälp? Nej, det kändes pinsamt på något sätt. Så där låg jag, höggravid och kissnödig, med en nyopererad äldre man bredvid mig som ojade sig hela natten för att han hade ont. Och en sköterska som med jämna mellanrum kom till honom och med gäll stämma undrade hur det var och om han hade ont. Det var alltså omöjligt för mig att sova.

Istället låg jag och fantiserade. Jag reste iväg i tanken. Var i vår gamla sommarstuga i Hälsingland med mitt barn och gick runt och visade allting. Varenda detalj i hela stugan ville jag visa. Så här är golvet här, här hänger en spegel, på den hänger nyckeln, här är det en hög tröskel och så vidare. Det var fint. Jag älskar det där huset.

På morgonen, kanske klockan nio, kom det några sköterskor, både män och kvinnor i min ålder ungefär och frågade hur jag mådde. Jag satt fast i sängen, kan man säga, med dropp på ena sidan och artärkateter och EKG-kablar på andra sidan. Efter att inte ha kissat på hela natten hade jag bara en önskan. Visst, det går bra, sa de och körde fram en stol med en potta i. Vi drar för lite här, sa de. Här kan du kissa. Ja, vad gör man? Jag är ju van, som många andra, att gå in på en toalett ensam och låsa dörren och kissa i fred. Här fanns inte det alternativet. Så jag kissade väl där då, inför alla, kändes det som. Nio deciliter blev det... Benen hade smalnat av nu, det mesta av min samlade vätska hade kommit ut.

Sedan kom förlossningsläkaren upp i kortskaftade gummistövlar och operationskläder. Klockan elva skulle det bli av: förlossningen. Han hade en annan mamma före mig. Anestesiläkaren kom och presenterade sig men gick snabbt igen när jag frågade efter "göteborgaren", en läkare jag träffat redan på BB någon vecka innan. En barnmorska och undersköterska kom och satte kateter. Efter en stund kom min man och massa personal och vi begav oss ner till förlossningens operationssal.

Jag bedövades i ryggen med spinalbedövning och tvättades ren. De hängde upp skynket och gav den blivande pappan order att sitta ner så att han inte skulle svimma. Sedan var det bara skära och plocka ut. Jag låg och tittade på klockan. Den var tio i tolv: Fin pojke framföds. Utskaffas med lätthet. Gnyr och försöker skrika vid partus.

Barnmorskan höll upp honom framför mig. Jag frågade efter könet och hon vecklade upp de varma handdukarna så att jag själv kunde se. En pojke. Fint. Det var ju vad jag trodde! Efter två sekunder var de ute. Två. Och pappan skulle följa med barnet. Han har nog aldrig varit så förvirrad som då. Inte en enda bild tog han, förrän barnet var rent och torrt och låg i sin bädd på neonatalavdelningen.

Jag syddes ihop och göteborgaren skojade med mig. Jag rullades upp till UVA igen. Jag fattade ingenting.

Du får ringa någon om du vill, sa personalen på uppvaket och gav mig en telefon. Jaha. Vem då? Det enda numret jag kunde i huvudet var till min pappa så jag ringde honom och konstaterade att han hade blivit morfar och att det blev en pojke. Den nyblivne morfarn grät men jag fattade fortfarande ingenting. Jag fick någon slags fruktsoppa att dricka och ett mariekex.

Så där låg jag och vickade med fötterna och tittade ut mot helikopterplattan. Det var många patienter på salen och allas droppmaskiner och övervakningsskärmar pep i otakt. Jag höll på att bli galen. Ta mig härifrån, bad jag. Jag klarar inte av detta! Min sköterska, en ängel, tog mig på allvar och ordnade en plats i en tom sal. Där låg jag sedan i flera dagar.

Ett dygn senare kom min bebis upp med en sköterska. Han var så liten, så liten. Hur håller man i en sån? Han hade också övervakning och en lindad hand. Lille bebisen. Är han verkligen min? Sakta började jag förstå. Att jag inte var gravid längre kunde jag ju se men hade verkligen jag fött ett barn? Det kom olägligt nog in massa personal, ronden. De pratade om olika saker men jag drog bara upp lakanet över bebisen och sa till honom att inte lyssna på dem. Jag förstod ingenting av vad de sa. Det var ju jag och bebisen nu, men så skulle alla komma och störa? Så onödigt! Han var hos mig i kanske en halvtimma. Sedan var de tvungna att återvända till Barn 4. Ensam blev jag kvar.

Och där låg jag i några dagar, till lördagen, och kände mig isolerad från resten av världen. Lite i taget fick jag lära mig att sitta upp, resa mig upp och gå. Droppen plockades bort. Jag började äta mat. Under mitt barns första två dygn i världen träffades vi sammanlagt ungefär en timme uppdelat på två tillfällen. Det var hemskt. Och vid båda tillfällena var vi bevakade av personal. Ingen bebisbubbla kan byggas upp med så många blickar runt en. Det går bara inte.

Jag har skrivit det förr och jag står för det än: jag är tacksam till vården. Väldigt tacksam. Samtidigt är jag ledsen att det behöver vara så att mor och barn behöver vårdas på olika ställen när det blir komplikationer som den här. Det hade varit så mycket värt att få vara i samma rum. Som vården är uppbyggd nu är det omöjligt, men allt är ju påhittat. Allt går att ändra. Vissa nätter kommer en sorg över mig över att vår start behövde bli så här - på distans. Samtidigt var det fint att barnets pappa fick en nära relation med sin son. De fick mycket kontakt eftersom de satt mycket hud mot hud. Det var han som stod för all trygghet då. Det var han som lärde sig allt först: bära, byta blöja och tvätta. Och jag visste ju att jag skulle få "ta igen" all tid sedan, under min mammaledighet, och det gör jag verkligen. Men samtidigt: min målbild att få ha barnet nyfött på mitt bröst, att få snusa på honom först av alla och säga några väl valda ord. Så blev det inte. Så blev det inte och vi kan aldrig få den stunden tillbaka.

Av detta lär jag mig att ingenting blir som man tror, men det kan bli bra ändå. Till slut. Efter någon vecka var jag helt utskriven och en månad senare fick vi åka hem. Det var skönaste känslan. Äntligen fick barnet bli vårt på riktigt! Vi fick göra allt och som vi ville utan att någon skulle titta eller tycka. Rymdraketen på handleden var borta och en ny tillvaro tog vid: den med vår lille son.

Kroppen är kroppen är kroppen - fortsättning på förlossningsberättelsen

Sista gravidbilden. Onsdag den 31 augusti 2016 kl 00:28.

Kroppen är kroppen är kroppen, sa syrran häromdagen när jag presenterade min teori: Kanske var det så att min kropp kände att bebisen borde komma ut snart, redan den sjätte augusti när jag hade sammandragningar? Kanske kände den att det var något dåligt på gång? Att jag skulle bli sjuk. Jo, hon trodde det. Kroppen känner av kroppen. Allt sker i kroppen. Kroppen är kroppen och där händer det, liksom. Så: kroppen är kroppen är kroppen. Det var vår slutsats.

Den sprängande huvudvärken kom på måndagskvällen. Det var den 29 augusti. Jag satt på sängen och pratade i telefon först med mamma och sedan med pappa, de som bara två dagar senare skulle bli mormor och morfar. Mamma tyckte inte att jag skulle ta någon tablett. Nä, lite huvudvärk är väl lugnt, tänkte jag. Men när jag sedan fick pappa i luren så kände jag efter en liten stund att det gjorde alldeles för ont. Jag tog två tabletter paracetamol och noterade klockslaget. Klockan var nio.

Jag kände att jag  var tvungen att sluta prata och gå och duscha. Sagt och gjort. Sedan var det sängen som gällde. Sova och försöka få det onda att gå över. Ont i huvudet har man la haft förr... Det går över. Ingen fara.

Vid halv elva ungefär gav jag upp. Jag kände att detta går inte. Det  GÅR INTE. Verkligen inte. Jag måste balla ur, och jag måste balla ur nu. Nu, nu, nu. Nu går jag upp och röjer. Nu går jag upp och blir helt sjukt hysterisk och det kommer inte hjälpa ett skit, men jag bryr mig inte. Det hjälper inte att ligga här heller, tydligen. Så jag gick upp. M satt i soffan och kollade på youtube eller nåt. Jag satte mig bredvid honom och gick lös. Jag skällde och var helt hysterisk. Jag ville bara ta bort mitt huvud. Det kändes som om allt skulle gå käpprätt fel. Jag skulle inte kunna älska barnet osv. Livet var förstört.

Men så tog jag mitt förnuft till fånga. Vi går och lägger oss. Du lägger dig bredvid mig. Vi lugnar oss nu (det var bara jag som var arg). Och så sover vi. Så blir det bra sedan. Dock: på sängkanten stannade jag upp och fattade det bästa beslutet under hela den här sjukdomsperioden. Jag skulle ringa 1177. Bara en gång. Bara säga att jag mådde SKIT. Så jag ringde och kippade fram mitt namn och berättade att jag var gravid i v.33+3 och att jag hade sprängande huvudvärk. Sköterskan sa åt mig att ringa Förlossningen direkt och om de inte ville ta emot mig skulle vi åka till Akuten. (Akuten åker vi inte till, hade jag tänkt tidigare, jag är ju bara förkyld, jag kommer få sitta där i fem timmar, bara folk som är helt dumma i huvet åker till akuten när de är förkylda.) Jag ringde Förlossningen. Kom in, sa de, nu!

Jag stod vid husknuten och väntade på att bilen skulle köras fram. Tio av tio i smärta, minns jag att jag tänkte. Bara de ger mig något starkt så jag kan sova, alternativt hugger av hela huvudet!

Jag tror att man är extra öppen känslomässigt i födabarnsituationer. Min mamma blev förälskad i en av barnmorskorna när hon födde mig, och ja - det hände även mig. Hon som tog emot mig var helt underbar. Hon ledde mig in i samma undersökningsrum som den sjätte augusti och lät mig sitta i samma sköna gravidfåtölj. De tog blodtrycket. Det var "lite högt" så nu får du spruta och tablett. (Lite högt visade sig vara nästan 200/115, vilket är superhögt.) Jag fick kissa i mugg och jag hade lite protein i urinen, för första gången. Barnmorskan satte sig på huk på golvet framför mig. Fötterna la jag upp på fotpallen. Hon höll armarna i kors över mina ben och försökte få mig att lugna mig. Jag var inte lugn. Jag skakade. Jag kunde inte kontrollera min kropp. Jag skrek nästan åt en läkare. Ja, det gick inte att vara trevlig, mitt huvud höll på att sprängas. Reflexerna knackades och benen flög. Bra! tänkte jag. Mer magnesium så hon inte får kramp, tänkte läkarna.

På något sätt som jag inte minns togs jag in till ett vårdrum på Förlossningen. Vi skulle bli kvar över natten. Den blivande pappan sov i sängen bredvid, med ryggen till mig, han försökte väl koppla bort lite. Jag kissade. Hela natten kissade jag. Och hela natten kom min älsklingsbarnmorska och mätte min urin i en så kallad texashatt (ord jag lärt mig av att läsa journalen!). Sex liter kissade jag ut bara under natten. Ingenting fick jag dricka heller (Vi måste ta prover imorgon och då får man inte dricka, ljög barnmorskan). Jag var fruktansvärt törstig. Jag tiggde och bad. När jag fick dricka ca 1 tsk vatten, botten på en liten plastmugg, kändes det som religion. Det var himmelskt! Min älsklingsbarnmorska tog in isbitar som jag sög på. Det var också skönt. Och så kissade jag.

Det kom en neurolog under natten och viftade. Hon var hippie och jag visade mina hippiebyxor som jag hade på mig och vi pratade om Urkult. Jag var säkert hur flummig som helst. Sedan blev jag körd till skallröntgen för att utesluta hjärnblödning eller annat fel på själva hjärnan. Sorkfeberprover togs.

På morgonen dagen efter hävdes vätskeintagsförbudet, fastan. Drick med måtta, sa en läkare. Det struntade jag i. Fullständigt. M gick och hämtade allt jag bad om och jag svullade verkligen. För att bara någon timma eller två efteråt kräkas upp hela kalaset. Det var ändå värt det!

Någon gång under dagen kom det in en sköterska från Barn 4. Hon försökte informera mig. Hon kunde nog inte gjort så mycket mer fel. Hon visade CPAP-mask och hon sa att mamman inte får se barnet vid förlossningen. Jag blev så upprörd att jag kräktes igen. Snacka om att inte målgruppsanpassa informationen! Hon verkade dessutom veta att jag skulle förlösas dagen efter, något som vi inte blivit informerade om. Miss!

Det var först på kvällen, eller kanske snarare natten till onsdagen, som vi fick veta att barnet skulle födas dagen därpå. Jag svarade läkaren att det kommer jag inte orka. Jag kommer inte kunna föda vaginalt. Hon sa då att det inte var på tal att jag skulle föda vaginalt. Läkarna hade bestämt, oavsett vad jag tyckte, att jag skulle föda med snitt, något annat skulle inte gå. Tack! Tack för att du sa så! Det var så fint att lägga det beslutet hos läkarna och inte fråga mamman. Jag hade ju egentligen velat föda vaginalt, i alla fall testa, men det var helt underbart att de tog detta beslut åt mig, baserat på hur jag mådde och i vilken vecka jag var. Det skulle nämligen vara svårt att sätta igång mig, eftersom jag var så tidigt i graviditeten, menade de.

EKG gjordes. Jag hade nämligen fått kalkbrist av magnesiumdroppet de gett mig mot sprittigheten och blodtrycket. Kalkbristen orsakade i sin tur rytmrubbningar på hjärtat. Eftersom de bedömde det nödvändigt att ha mig under övervakning: EKG, blodtryck, saturation och andning, skickades jag till intensiven, när den sista gravidbilden var tagen.

Kroppen är kroppen är kroppen - början på min förlossningsberättelse

Det kommer inte bli som jag har tänkt, tänkte jag. Det hade jag läst på flera ställen och hört av flera kvinnor. Men hur annorlunda kan det bli? Väldigt annorlunda, visade det sig.

Redan den sjätte augusti kom kroppen på att det kanske skulle vara dags snart för vår bebis att födas. Jag fick sammandragningar var tionde minut under någon timma. Vi packade en BB-väska enligt en lista för jag tänkte att det är bäst att ha det gjort innan vi ringer så att vi inte behöver panikpacka om de säger att vi ska komma nu. Sedan ringde jag. Sköterskan som svarade frågade upp lite och sa att jag skulle vila mig och ringa igen om det fortsatte. Jag hade inte ont, blödde inte, inget slem, inget vatten. 

Vi la oss i soffan och tittade på "Ett fall för Vera". Jag skrev upp på en lapp när sammandragningarna kom. Magen blev stenhård en liten stund, sedan släppte det. När Vera löst sitt mordfall ringde jag igen: "Nä, det har inte slutat." "Okej, kom in." Vi åkte in. Med BB-väskan. Min man parkerade, ganska långt från förlossningen, men vi visste inte riktigt var ingången var eller var man skulle stå. BB-väskan lämnade vi av någon outgrundlig anledning i bilen.

En tatuerad barnmorska mötte upp vid ingången, jag leddes till ett undersökningsrum. CTG kopplades på, kissa i mugg, och det beslutades om att jag skulle få Bricanyl för att lugna ner det hela. Det var hemskt. Jag fick ångest. Min man pratade om att åka hem, vilket spädde på ångesten. Vi stannade där till kanske halv två på natten. Undersökningen av livmodertappen visade att den var lite mjuk men stängd. Det var skönt att åka hem. Uppföljning några dagar senare bokades in.

Vid den uppföljningen såg det bra ut men av en annan anledning bokades ytterligare ett besök två veckor senare. Den 23 augusti var det alltså åter dags att åka till sjukhuset och specialistmödravården. Vi gjorde ultraljud och läkaren kände efter inuti. Tappen var för kort och för mjuk. Jag var tvungen att läggas in. Nu. Förvånad fick jag bara finna mig i att stanna kvar. Jag skrev sms till chefen och flyttades till BB-antenatal. 

Där fick jag kortison som skulle hjälpa barnets lungor att utvecklas ifall han skulle födas för tidigt. Jag fick också ett dropp som skulle lugna ner det hela genom att förhindra sammandragningar. Jag blev beordrad vila och ville bara gå ut. Jag kände mig instängd och ensam. Min man arbetade och sov hemma. Ett livligt smsande till vänner tog vid, och jag skojade och pratade med varenda undersköterska som vågade sig in på mitt rum.

Det var tråkigt att vara inlagd. Jag kände att jag mådde bra. Jag fick inte göra någonting förutom att vara på mitt rum och gå och äta på avdelningen. Smygande kom svullnaden i benen. Jag berättade det för en barnmorska eller om det var en undersköterska, som sa att det var normalt. Jag fick ont i ryggen, högt upp. Det måste vara på grund av sängen, tänkte jag. Jag låg bara på sidan pga magen. 

På fredagen den 26 augusti fick vi packa ihop och åka hem. Just då, när jag satt i rummet och min karl packade ihop allting han på min begäran släpat dit (dator, böcker, stickning, kläder), kände jag hur kraften riktigt rann ur mig. Jag kände mig obeskrivligt trött. Men angelägen att komma hem så fort som möjligt sa jag ingenting till personalen. Jag var rejält trött på sjukhus vid det här laget. Jag förstod inte att detta bara var början!

Väl hemma kände jag mig helt borta. M åkte för att jobba men ringde snart igen och sa att han glömt en sak. Jag gick ut, neråt gatan för att lämna detta till honom. Jag kände mig som en drogad människa. Jag tänkte att jag var trafikfarlig. 

Nu var jag sjukskriven och skulle vara det till v.37 i graviditeten. Se på serier och ta det lugnt var min plan. Gå korta promenader och försöka få ner svullnaden i benen. Men inte orkade jag titta på så mycket serier. En sträcka som vanligtvis tar två minuter att gå tog en kvart. Jag pallade inte. Andningen blev konstig och ytlig. Det kändes som om barnet tryckte in lungorna så jag ville bara sitta och svanka längst ut på en stol. Jag duschade två gånger per dag för att mildra ryggontet och den allmänna sjukdomskänslan. 

En av nätterna hemma yrade jag något fruktansvärt. "Tänk att de designat Stadsparksbadet i Borås, tänk att de gjort det!" ekade i min skalle efter att jag läst ett blogginlägg hos BackstageBella, något som verkligen inte hade med mitt liv att göra, men jag kunde bara inte släppa det. En natt ringde jag 1177 som inte visste vad de skulle säga, hon jag pratade med kan inte ha fattat någonting. En kväll ringde jag Förlossningen och sa att jag var förkyld. "Stanna hemma" löd deras råd. Jo, för jag var nämligen helt övertygad om att jag var förkyld och trött efter anspänningen det varit att vara inlagd.

Jag sökte till slut på 1177 om havandeskapsförgiftning, men  formuleringarna tycktes mig oerhört luddiga. Det kunde tydligen vara så att man inte kände det alls. Två av sex angivna symtom stämde in på mig, så jag avgjorde att jag inte alls hade detta. Nejdå, allt är säkert normalt. Ingen idé att oroa sig. Så här tänkte jag ända fram tills kl 21 på måndagskvällen den 29 augusti, då den kraftiga huvudvärken slog till.