Fjärde adventshelgen

Det är sen kväll dan före dan före dopparedan, den fjärde advent och jag tänkte skriva lite om helgen som gått. Det har på det hela taget varit en bra helg, med lite toppar och dalar som sig bör. 

I fredags tog vi in granen som G och M köpt. Den har stått ute i någon vecka, utan vatten, och var så hög och stor att jag fick såga av 20 cm innan vi satte den i sin fot och bar in den. Väl inne packade vi upp den från sitt plastnät och vecklade ut den medan den barrade av sig en del... Det är en rödgran för den goda doften, och den når nästan ända upp i taket. G och M dekorerade den medan jag pustade ut i köket.

Så var det dags för kvällsfika med nyrullade chokladtryfflar och naturfilm. 

Lördagen inledde jag med att skriva en lista på allt jag tyckte vi borde göra. M tyckte att jag förstörde dagen med så många själadödande aktiviteter så som städa fågelburen, dammsuga och tvätta allas lakan, så han planerade in ett restaurangbesök på restaurangen som ligger i samma hus som Nordiska akvarellmuséet i Skärhamn. Och jo, han fick igenom sitt förslag trots att jag kände mig anti först. 

Och visst var det gott på restaurangen, och upplyftande att ta på sig klänning och finkofta och åka dit. Vi kom ganska sent för tvättmaskinen hade tagit en timma mer än beräknat (jag hade la packat den för tungt), men väl på plats var det mysigt och ganska lugnt. En riktig eld sprakade i en riktig öppen spis. Havet var grått och skvalpigt. Fotogenlyktan på bordet spred sitt milda sken medan vi slevade i oss av rökt anka, köttbullar, hjortmedaljong och röding. Pannacotta, Sarah Bernard-biskvi och medhavd energibar till efterrätt. En dryg tusenlapp kostade kalaset och jag frågade M vad vi egentligen firade, eftersom det kändes som om vi firade. "Vi firar livet" sa M. Jag sa att vi också kunde fira att vi fortsatt vara gifta hela året (inte för att vi haft planer på något annat, men ändå) och att G varit så duktig i skolan och på sina fritidsaktiviteter. 

Sedan gick G och M och tittade på utställningen och målade i verkstaden, medan jag åkte till stor-ica och kompletteirngshandlade lite inför julafton. Jag har tänkt göra en gran av färskost och gräslök som Åsa tipsat om, som en ny grej, att äta med chips tänker jag mig. Hoppas det blir lyckat.

Efter att jag handlat det jag behövde och det kostade inte ens 400 åkte jag och hämtade G och M vid muséet och så körde jag hem dem, men själv åkte jag vidare till mina föräldrar för att lämna tillbaka en såg och slå in en julklapp, lämna färskosten osv. Givetvis stannade jag en stund för att prata. Sånt är jag bra på... 

Väl hemma igen var jag ganska trött, så jag satte M på att putsa och skära upp en köttbit till kalops som jag sedan tillredde, M och jag åt men G vägrade. Ganska gott blev det ändå, men han tycker verkligen inte om köttbitar vår son. Han åt spaghetti han hittat i kylen, med ketchup som han också hittat i kylen. Alltid något.

Efter middagen lässtund och sedan minns jag inte riktigt mer. G somnade med mig och jag med honom men vid kvart i tio vaknade jag av min egna snarkning och sa till M att jag går och lägger mig. Han ville dock se Tunna blå linjen så vi gick ner och gjorde det. Det var mysigt. Det är en bra serie för oss. Den är på svenska, det händer saker, man måste inte förstå exakt all dialog. Jag tycker också att det är intressant att den tar upp aktuella samhällsfenomen. Det avsnitt vi såg (säsong 3, avsnitt 5) igår tog upp LVU-kampanjen, och olika problem mellan barn och föräldrar. Varje avsnitt har ett tema, och lite sidospår (t ex narkotika), har vi märkt.

Denna söndagsmorgon vaknade vi väldigt sent, även G. Men det första han sa var: "Idag är det en speciell dag för nu blir det ljusare! Och det är fjärde advent!". Det är bra att han håller koll, min son. För visst var det vintersolståndet igår? Jag tror det.

Jag kom mig ut en stund på förmiddagen, gick ner till vår närmsta havsvik och hade en tanke om att gå förbi den och vidare i skogen. Men stigen längst in i viken var totalt översvämmad av havsvatten, så jag stannade på den lilla bit av stranden som inte var under vatten och plockade skräp istället. Som tur var hittade jag en korg att lägga allt i. Tyvärr orkade jag inte bära hem det. Kände mig duktig och som en miljövän... En känsla jag gillar. Men vart är vi på väg egentligen, med så mycket skräp i havet?

Sedan gick jag hemåt och fixade lunch till mig och G. Då gick M ut. Han hade precis ätit frukost... 

Efter lunch plockade jag iordning lite hemma för mina föräldrar skulle komma på adventsfika och för att se och lukta på vår gran. Vi är de enda i familjen som har gran i år, nämligen. Och inte måste man ha gran! Jag ser det som att vi har det för Gs skull. Fast jag tycker också det är mysigt förstås. 

Fåglarna riktigt levde upp av att vi hade besök, att solen sken in och av att vi satt i vardagsrummet och pratade. Så de pratade också, kan man säga, fast fågelspråket då. De flög fram och tillbaka i buren och kvittrade. Lena satt också still och gjorde ett sött kvitterljud... Jag tror det betydde att hon gillade livet!

När de gått pustade vi ut lite och jag fick med mig G ut en stund på gården. Han gungade och jag lekte med en rockring. Väl inne pustade vi ut lite på olika håll och jag passade på att skriva massor med lappar med olika skärmfria aktiviteter att dra ur en burk när andan faller på. Exempel: tvätta ett handfat, sopa trappan, ha disco, slå en kullerbytta, skriv ett brev till en kusin, läs en bok med mamma osv. Tanken är att G kan dra en lapp när han vill och sedan göra aktiviteten, om han vill.

Sedan lagade jag middag, vilken bestod av upptinad fryst köttfärssås och nykokt spaghetti. Alla åt. Ingen vägrade.

Och efter detta åkte jag hem till min vän E i grannbyn och käkade nybakta havretekakor, drack te och pratade med henne och hennes tonårsdotter. Mycket trevligt och mycket varmt. Jag ska försöka komma ihåg att inte ha på mig mitt ylleunderställ (under mina vanliga kläder) när jag åker dit nästa gång. De har varmare inne än oss, helt enkelt, och ännu varmare när ugnen är på. 

Vid halv åtta tog jag min bensinbil och gasade hem igen. Kände mig som en miljöovän, kunde lika gärna ha cyklat, men pallade inte pga mörkt, kallt och blåsigt. Nåja.. 

Så tillslut fick jag G och M att lägga sig och jag skulle skriva detta. Då ringde syrran, så jag har också fått till att prata med henne denna kväll, dan före dan före dopparedan. 

Nåja, det blir nog en bra julhelg. Ingen snö, men jag känner mig i harmoni, åtminstone just nu. Imorgon ska jag jobba. G ska vara med mig på jobbet och vi har gjort ett schema till honom med lektid, lästid, "jobbtid" (= spela på datorn), mellanmål, gå ut osv. Så jag hoppas han inte sitter klistrad vid sin dator precis hela dagen. Mina föräldrar är också där så de får hålla lite koll på honom. 

Och nu var det dags att gå och lägga sig igen.

God jul! och God natt!

En glashal morgon

Det har utfärdats en orange vädervarning av SMHI på grund av halka, och jag har aldrig varit med om maken till halt väglag! Eftersom min man började arbeta redan vid halv fem imorse tog han bilen och G och jag ställde in oss på att vandra till skolan, 1 km. Det kan väl inte vara så farligt? Men farligt visade det sig vara!

Överallt ett islager, överallt förutom på snötäckta gräsmattor och bredvid gång- och cykelbanan. Vi har halkat oss fram till skolan, glidit ner för den branta backen medan G ihärdigt pratat om ett hus han tycker vi ska bygga i djungeln. "Men vi kan inte prata nu, jag måste koncentrera mig!" sa jag till mitt oförstående barn. Vi fick gå över folks gräsmattor eftersom gatan var allt för hal, akta oss för traktor som åkte varv efter varv med grus, även om det kändes som om det inte skulle hjälpa alls. Det duggregnade hela vägen och jag var glad att jag i sista stund tagit på mig min gula regnrock. 

Till slut var vi framme vid skolan och kunde konstatera att G inte klagat en enda gång, utan tappert kämpat på, vilket jag berömde honom för. Väl inne på fritids pustade jag ut med fröknarna tills jag plötsligt insåg att jag skulle vara på ett möte kl 09.00 och nu var klockan 08.50. Möte med Skolinspektionen dessutom, det kändes som om jag inte borde missa det! Jag svor till, utan filter, och gick raskt ut ur skolan. Ner längs bäcken (ringde en kollega och vän och bad henne avisera chefen om att jag antagligen inte skulle hinna), över en snötäckt äng (inte halt) och sedan gick jag på bilvägen för där var det saltat och ohalt. Så insåg jag att hur fort jag än försöker gå så kommer jag inte hinna fram i tid till min dator. Mötet skulle dessutom vara ganska kort. Så jag stannade upp, laddade ner Teams till telefonen och gick och satte mig i en busskur. Pjuh! I ryggsäcken hade jag ett sittunderlag, som tur var. Så, bara 3 minuter sen till mötet, loggade jag in och var med i mössa och yllehalsduk och gul galonrock. "Jag fastnade i en orange vädervarning så nu tar jag det här från en busshållplats" sa jag när skolinspektören hälsade mig välkommen till mötet. Utanför regnade det. Ena sidan av busskuren var helt täckt med is. 

Det var rätt skönt att sitta där i en kvart och pusta ut faktiskt. Ånga av sig, liksom. Men sedan kämpade jag vidare. Gick på bilvägen, gick på gräsmattan längs äldreboendet, och så ner på gatan där jag jobbar. Som tur var har jag inte skottat trappan upp till mina föräldrars hus, så den var inte hal. 

Väl inne ringde jag M och varnade honom, hans busskörning hade gått bra, pustade ut, pratade lite med mina föräldrar för att rapportera läget och nu sitter jag här och ska jobba, men behövde skriva av mig först. Detta är en morgon jag kommer minnas!

Och typiskt att vår bil skulle in på verkstad just idag, för att kolla varför motorvärmaren gör så att elstolpens säkring går. M hämtar mig efter jobbet, hoppas jag. Annars får jag väl halka hem igen och hoppas att jag inte bryter mig. Överväg om du ska ge dig ut, säger meterologerna. Stanna hemma och sitt på rumpan i din soffa! säger jag. Och nu snöar det på isen, så nu kommer det inte ens gå att se var det är halt.

Hoppas ni får en bra måndag utan dikeskörningar och brutna lårbenshalsar!

Iskylan

Igår var havet stilla, men ändå iskallt.

Jag hakar väl på Åsa i en klagosång över kylan. Det känns orimligt kallt, men det är klart att det inte är orimligt. Det är mest obehagligt och fruktansvärt när jag går ut eller när jag ska sova och fryser om nästippen och om armarna. Jag har en vetekudde som jag fick av min gymnasiekompis med smeknamnet Muppen som jag lägger rakt över hela överkroppen, mellan halsen och magen. Ändå fryser jag om armarna och nästippen. 

G kom in till mig klockan 4 imorse och var helt iskall. Helt iskall var han såklart inte (han levde ju), men det kändes så när han kröp ner. Både han och M har sovit med sommartäcken de senaste vintrarna, så många vintrar jag minns faktiskt, men ikväll bytte jag till vintertäcken. M får ett duntäcke som väntat på honom i garderoben i flera år och G fick ett rätt tjockt syntettäcke vi köpte att ha till gäster, ännu endast använt av mina svärisar i maj. Hoppas de kan sova gott inatt och inte vaknar helt blöta av svett - för det är också obehagligt. Eller hur?

Nej, det är inte orimligt kallt. Vi är ändå i mitten av november. Men minus två grader, som det är nu, och viss nordlig vind (7 m/s) känns som is mot huden när jag går ut ändå, nu på kvällen, för att gå av mig lite, för jag kände att jag hade energi när jag slutade jobbet. Imorse hann jag inte gå någon morgonpromenad pga ett möte, men på lunchen gick jag ut i 15 minuter. Jag satte ett larm på 7 minuter och när det ringde gick jag en pyttebit till innan jag vände. Havet grått och småskvalpigt. Jag gick ut mest för att känna att det var skönt att komma in igen, och för att få lite dagsljus. Solen syntes svagt bakom de jämngrå molnen. Och efteråt kändes det värt det, men nu på kvällen nej. Det var bara hemskt. Mörkt, kallt och blåsigt och hemskt.

Det är inte orimligt kallt. Det är faktiskt orimligt varmt! Oktober var varmaste oktober hittills globalt, men det är inget man märker här och nu där det mest är isande kallt. På ett sätt förstår jag de som kallas klimatförnekare, de som säkert inte läser här. Hur kan man säga att det blir varmare att det är så kallt att man fryser om nästippen när man ska sova? Jag vill nästan tilläggsisolera huset akut, Nu! och köpa tjockaste täcket på marknaden och polarlakan som de har i södra Spanien (lakan i fleecetyg, helt fantastiskt skönt för kroppen när det är kallt och fuktigt men inte alls så bra för miljön då de är gjorda i plast och släpper mikroplast när man tvättar dem). Jag smsar grannen i lägenheten bredvid och hon svarar att jag kan testa att isolera bakom golvlisten på norrsidan. Självklart ska jag fråga pappa först. Det är sådant jag frågar pappa om. Jag tittar på mattor på Marketplace och hittar en fin i ull och en trasmatta till köket. Båda finns i samma område utanför Göteborg som min syrra bor. Vi får se om vi kan åka dit till helgen och köpa. Det hade varit värt, tycker jag.

Igår rapporterades det om ny rekordnivå för växthusgaser i atmosfären och idag läser jag om att den smältande permafrostens utsläpp av koldioxid och metan kommer fortgå i flera hundra år samt att vi just nu ansvarar för livsförutsättningarna för 5-10 generationer människor framöver (och oändligt många djur!). Nej, men jag blir inte alls stressad. Eller jo! Det blir jag!

Ändå tar jag bilen till skolan och jobbet. Hela denna vecka har jag gjort det, för jag pallar inte att cykla i minus två grader med min son, intalar jag mig. Bilen har fått motorvärmare och kupévärmare installerade och är  varm och skön när vi sätter oss. Motortempen visar på 50 grader. Det minskar dess utsläpp om jag förstått det rätt, men självklart släpper den ut mer än våra cyklar mycket mer, även om jag bara kör 4 km per dag. Och samtidigt är det vid korta resor som bilen släpper ut mest (per kilometer antar jag). Ja, hur jag än vänder mig är det inte bra att ta bilen, men det är skönt, för jag slipper kämpa i uppförsbacke och frysa ihjäl i nerförsbacke med mins sjuåriga son. Jag säger inte att vi inte kommer cykla alls under vintern, för det kommer vi säkert, men just nu, i chockkylan tar jag bilen. Hur gör ni?

Samtidigt håller jag mig till mina vegetariska luncher på arbetsdagar, samt till mitt löfte att inte köpa några nyproducerade kläder innan nyår. Och inte är det så att jorden behöver några få som "lever perfekt" utan det vi behöver är att den stora massan ändrar mycket i sin livsstil för att komma under den gräns som är hållbar. Här kan du räkna på hur du ligger till: Klimatkontot vilket kan vara relevant för att de egna utsläppen är de som är allra enklast att påverka, samtidigt som vi måste påverka på grupp- och samhällsnivå också. 

En sista sak innan jag slutar skriva för idag: Igårkväll var G och jag på biblioteket. Ute mörkt och kallt. Inne ljust och varmt. Det påminde mig om mina och Ms kvällsbesök på UB i Umeå. Jag berättade om dem för G. Inne på bibblan känner jag alltid sådan inspiration, och plockar på mig alldeles för många böcker. En av dem vi tog hem har jag redan hunnit börja läsa och jag vill varmt rekommendera den, även om jag bara hunnit läsa första kapitlet. Låt skogen leva av Nora Dåsnes. En seriebok som "egentligen" riktar sig till åldrarna 9-12. Riktigt bra hittills! Jag känner igen mig i huvudkaraktären Baos iver. Jag fattar inte heller varför inte allt kan ske Nu, med en gång! Tilläggsisolering, trädplantering, och alla flygplan på marken. Nu. Tack.

Ja, vi lär ju höras mer i ämnet framöver. Främst i ämnet miljö och natur, antar jag. För kylan får jag ta och börja acceptera nu. Jag får ta på mig den varmaste vinterjackan och börja använda vinterkängorna snart, känns det som. Vad har ni för strategier för att stå ut med mörkret och kylan och kanske till och med njuta av det hela?

Färdig med vintern

Är vi framme snart?

Hörru vintern! Jag är färdig med dig nu! Jag är trött på nära tio minus (som det var för några veckor sedan, flera dagar i sträck) och stelfrusna fingrar trots dubbla vantar, jag är trött på snö och slask och skräck inför eventuell ishalka. Nu du vintern, nu vill jag ha vår!

Kanske var det dumt av mig att inte köpa några skridskor, när isen ändå la sig. Kanske var det dumt att inte ta mig ut på någon skidtur trots att både skidor och pjäxor letats fram och transporterats hit. Men nu blev det så. Jag tog mig inte iväg på varken skridskoutflykt eller skidfärd. Kanske kommer det en vinter om ett år igen, eller inte, man vet ju inte så noga. Men nu, nu satsar jag på våren istället!

Ja, snön kom för några veckor sedan och har faktiskt legat riktigt stabilt sedan dess, konstigt nog. Förra helgen var det sol och underbart, men snön låg kvar tack vare två ynka minusgrader. I onsdags dock skulle snön komma på nytt, och det gjorde den - med besked. Tack vare väderprognosen, som vi denna gång hade koll på, kunde vi förutse snökaoset som uppstår då det faller en till två decimeter snö under en natt i Västsverige, varpå vi bestämde oss för att evakuera. Således kom M och G till huset där jag arbetar, och som mina föräldrar äger, i grannbyn på tisdagskvällen. Detta hus ligger i samma by som förskolan och matbutiken. Det ligger nog också en aningen närmre Ms jobb. Igenom detta lilla samhälle går det några fler bussar åt rätt håll per dag än vad det gör där vi bor (Ja, för här ute på holmen går ju bara EN enda buss åt "rätt håll" per dag och det är skolbussen. Denna buss är givetvis inställd när det är sportlov, vilket det varit denna vecka.) Att evakuera till mina föräldrars hus var därför givet. 

Under natten till onsdagen smygföll snön så tyst, så tyst över hus, träd, berg, vägar och trädgårdar. Den föll så tyst som bara snö kan falla och på morgonen vaknade vi upp till en värld täckt av ungefär 15 cm nysnö.

(Och om det är någonting jag lärt mig om mig själv denna vinter är det att jag första dagen med snöväder Tänker Fel. Jag tänker att det kommer gå, klart jag kan cykla - och jag tänker helt fel. Jag vet inte om jag på allvar kan tro att de kan snöröja här, så som de kan snöröja i Umeå, eller om jag bara tror att min cykel är en supercykel som klarar allt... Men fel, det har jag.)

Trots det tjocka snötäcket, och trots ingen hade plogat på gatan där huset vi sovit i ligger, baxade jag ut cykeln och cykelvagnen ur garaget och ut på gatan. Det var bara att pressa den genom djupsnön för på gatan hade det kört några bilar så det fanns åtminstone spår. I dessa spår tänkte jag cykla. Det gav jag upp efter ungefär en meter, eller mindre. För det gick inte. 

Plan B aktiverades: Skjuta cykelvagnen framför mig som en barnvagn. Försök pågick i en halvmeter och ja, jag gav upp. Inte heller det gick. Så ut med ungen ur vagnen, av med hjälmen, på med vantarna och så en enda instruktion: Vi ska gå (Plan C). Så vi gick. Bussen (åt rätt håll) hade nyss passerat och jag kunde se att nästa skulle komma en timma senare. Ute på storvägen, där bussen går, var det bättre plogat och jag övervägde en sekund att gå och hämta cykelekipaget igen, men bestämde mig för att nej, det blir för jobbigt. Så vi gick. Vi promenerade hela vägen till förskolan, och det var nog den jobbigaste promenaden på länge. Samtidigt som jag tänkte att vi rollspelade filmen "Vägen" så försökte jag fokusera på att för varje steg vi tar kommer vi ett steg närmre förskolan och det är väl bara att sätta den ena foten framför den andra.

Det snöade diagonalt också, för att inte säga horisontellt. Rakt i våra ansikten. Det är kallt mamma! Jaha, vad kan jag göra åt det? hann jag tänka. Men G visste bättre råd och drog ner mössan över hela ansiktet. Ser du nåt? undrade jag. Nej, mamma. Så hela vägen höll jag G i handen medan vi promenerade på den någorlunda plogade men ändå moddiga bilvägen ända upp till förskolan. Jag tror det tog 40 minuter, om inte mer. Men till slut var vi framme (då hade vi också fått pulsa genom totalt oplogad lössnö två sträckor - se bild ovan, när barnet höll på att ge upp och fick bäras en liten bit). Och jag kunde konstatera att min fyraochetthalvtåring inte hade klagat mer än kanske två - tre gånger under vår bohuslänska fjällvandring utan skidor och pulka. Varför har vi ingen bil/spark/slädhundssläde med 50 tillhörande hundar? Ja, cykel är optimalt men inte när det kommit så här mycket snö på en och samma gång.

Promenaden tillbaka till jobbet från förskolan var så mycket enklare! Att gå själv, utan (lite långsam, men mycket tapper) fyraåring var ganska underbart faktiskt. Jag passade på att ringa mina föräldrar och rapportera om läget och jag passade på att inte bli träffad i ansiktet av snöflingorna.

På eftermiddagen sedan skulle M hämta, och det gick faktiskt att cykla då. Märkligt nog! Trottoarerna var visserligen nästan gömda under all snö, men ändå. På kvällen gick jag en promenad för att köpa det livsnödvändiga Bregott, och då kunde jag gå på trottoaren/cykelbanan nästan hela vägen. Men ja, någon feministisk skottning var det inte direkt, så jag fick hoppa ner från trottoaren då och då för att kunna ta mig fram. De har lite att lära, snöröjarna på Tjörn. 

Snön låg kvar hela onsdagen och torsdagen, men natten till igår (fredagen) började det regna, och då var jag (och SMHI) rädd för blixthalka under fredagsmorgonen. Denna halka uteblev här, men slog till lite längre norrut i södra Sverige, kunde jag läsa. Så tacksam jag var för att slippa den! Det är så underbart att ha stabil, halkfri barmark under däcken att ni inte kan tro det! Det är så skönt att kunna cykla och veta att jag har makten över när och hur snabbt vi tar oss fram. Att inte behöva passa några tider (när bussen går en gång i timman, eller en gång per dygn)! Underbart är vad det är. Så igår kväll efter förskola och jobb flyttade vi hem till holmen igen. Och idag har jag beställt fröer, cirka 30 påsar, att dela med syrran. Så nu, nu vintern är jag klar med dig. Nu är jag redo för våren!

Tillägg för den mycket språknördiga:  Jag kom under vår vandring även att tänka på att G är en riktig campeón - alltså mästare (champion) och så kom jag att tänka på att ordet "campeón" måste ha ett samband med ordet "kamp", vilket det nog har för så här står det på rae.es (spaniens motsvarighet till svenska.se): "Del it. campione, este del longobardo kamphio 'paladín', este del germ. *kamp 'campo de ejercicios militares', y este del lat. campus 'llanura'." Alltså, om jag förstår RAEs förklaring rätt: campeón kommer från italienskans "campione", vilket kommer från longobardons "kamphio" 'paladín' (och paladín är enligt Real Academia Españolas ordbok en modig riddare som ställde upp frivilligt i krig) "longobardo" verkar vara benämningen på en germansk folkgrupp som år 568 invaderade ett område i Italien vilket efter detta folk fick namnet Lombardiet. Longobardo verkar också vara det spanska ordet för det västgermanska språk som detta folk talade... Och detta longobardianska "kamphio" kommer tydligen från germanska "kamp" vilket betyder militärt exercisfält, vilket i sin tur kommer från latinets "campus" vilket betyder fält/platt landskap (campo på modern spanska). Hängde ni med? Om jag förstått allt rätt borde ordets etymologi kunna skrivas så här:

lat. campus > germ. kamp > longobardiska kamphio > it. campione > sp. campeón 

Och vårt ord "kamp" lär ju ha kommit direkt från det germanska kamp, eftersom svenskan är ett germanskt språk. Ja, men då har vi rett ut det! Pjuh!

Fin fredag

Efter en, av olika anledningar, mycket påfrestande vecka är jag så grymt tacksam över denna fina fredag som jag har haft med min gulliga gullunge, i solen, i snön och framför brasan inne. 

Snön vräkte ner natten till måndag men ändå tänkte jag att det var en god idé att cykla till förskolan. Jag kom dock inte längre än till busshållplatsen innan jag gav upp. Det gick helt enkelt inte att cykla med värdighet på en oplogad väg (på den lilla ön där vi bor)  eftersom cykeln slirade och skar igenom det av bilarna något tilltryckta snötäcket längs stora vägen. När jag såg att även bron från ön var vit valde jag att avsluta cykeläventyret där och ta skolbussen istället, till Gs stora förtjusning. Väl framme promenerade vi från busshållplatsen till förskolan och sedan var det bara för mig att promenera tillbaka på saltad bilväg till jobbet. Jag var ganska slut när jag kom fram, och än mer slut när vi kom hem på måndagskvällen efter att ha gått upp till förskolan, väntat, väntat, väntat på bussen, tackat nej till bilskjuts av en förvånad Mala och sedan hjälpt pappa busschauffören att backa sig ur en rondell där han fastnat på grund av att han fick stanna då det kom en hel del bilar, colándose. (Colarse betyder knö sig. Finns det något rikssvenskt? Tränga sig före, ja. Men det är ju tre ord! Colarse är bättre, bara ett ord!) Sicken tur att det var just pappa som körde bussen vi fick åka med! Det tyckte G var extra kul! Och tur för honom att vi kunde hjälpa honom att backa sig ur sliret i rondellen. En buss som backar har nämligen ingen sikt direkt bakom sig. Därför behöver någon hjälpa till att titta!

På tisdagsmorgonen var G snörvlig, och då var det väl bara att vabba. Samtidigt ville jag så gärna till jobbet. Jag hade ett möte på tisdagen och ett liveundervisningstillfälle på tisdagen som jag skulle hålla i. Två timmar grammatik live med elever, första gången. Tisdagen, onsdagen och torsdagen löste vi så att M jobbade sitt morgonpass och sedan byttes vi av. Min tanke var att jag skulle arbeta heltid, fast senare på dagen, men det orkade jag bara en dag. De andra två dagarna jobbade jag halvdag och vabbade halvdag och sedan hade jag väl tänkt lämna G på förskolan idag, men då snoret inte gett med sig fick han vara hemma en dag till. Två symtomfria dagar är det ju som gäller nu i och med covid. Men det är fasen svårt att avgöra tycker jag! Idag var han snorig och gnällig på morgonen men har sedan varit pigg och glad och snorfri! Så nu hoppas jag att han håller sig sådan under helgen så att vi kan lämna honom på förskolan på måndag som vanligt. Ett pussel, alltså!

Men det var inte veckan utan fredagen jag skulle berätta om! Fredagen som är idag. Den började med att jag tände en brasa och sedan försökte hålla liv i denna brasa hela dagen. Varmluftspumpen är på och sakta men säkert stiger temperaturen i villan på den karga, snötäckta ön. M tätade några dörrar igår och idag fick en riktig uppfinnare rycka ut och göra ett lock till köksfläkten där det förekommer kallras. G och jag var inne hela förmiddagen men efter lunchen (linsgryta och matvete) gick vi ut och pulsade i snön. Jag åkte pulka några gånger, och G åkte en gång med mig. (Det är som om han inte riktigt fastnat för pulkaåkning, trots att han hade en riktigt pulkadag på jullovet...) Sedan gick vi ut på en liten miniutflykt över snötäckta klippor och satte oss på en sten och åt en gemensam bit av världens godaste chokladkaka, samt delade på en apelsinfestis. Sedan åkte vi lite mer pulka för att till sist gå hem. 

Barnet gick med på att läsa saga i hans säng och det var så skönt att få sträcka ut sig en stund! Dock tröttnade han innan Mamma Mu ens hunnit sätta upp sin gunga i skogen och jag försökte sova en liten ministund, vilket avbröts av att G bröt sig in i  förrådet och började röja runt, varpå jag bad pappan se efter sitt barn en stund så att jag skulle få vila. Denna vila bestod i att jag låg på min säng och att G hoppade i sängen bredvid. Hej och håååå... Han la sig även att läsa för mig ur min bokcirkelbok, upp och ner. Det var så sött att jag började fnissa! 

När jag kände mig utvilad och G hade hoppat av sig tog jag tag i mitt första så-projekt. De penséfrön jag sparat sedan i somras skulle få hoppa ner i varsin gammal plastförpackning med såjord! Solen sken in så fint där uppe där jag har min frösådd-plats och det kändes himla vårigt och mysigt att få strö ut (säkert alldeles för många) pyttesmå penséfrön över jorden, täcka med ett supertunt lager jord (ev. gjorde jag fel här, läste sedan att de ska vara otäckta) och vattna underifrån (lärt mig på youtube). Tydligen ska penséfrön gro efter 5-15 dagar, så nu är det bara att vänta! Det ska bli så spännande att se om det lyckas! 

När fröna väl var sådda var det dags att bada skumbad tyckte G - och så gjorde han det, medan jag värmde mig framför brasan och åt en portion havregrynsgröt för att få upp energinivån inför matlagningen. Köttfärssås och spaghetti blev det. Utan rotselleri (!) men med skogschampinjoner som jag glömt att jag hade. Det blev faktiskt gott, trots att det kändes främmande att inte ha min kära rotselleri i såsen. G och jag åt så vi storknade och sedan ordnade G en hinderbana och sprang och hoppade runt runt runt. Efter detta: Dans till Gua-gua-sången (Bara vara mig själv av Laleh) och till Brinn-sången (Kärleken väntar, Kent). Sedan var det dags att lugna ner oss lite tyckte jag och G och jag hade fredagsmys i soffan till Bolibompafamiljen tills dess att M kom hem från jobbet igen. 

Ja ni! Denna vabbdag behövde jag verkligen. Jag behövde bara få vara hemma med mitt barn. Ta det lungt, göra trevliga saker och vila upp mig. Samtidigt är jag glad att G verkar vara frisk igen och så hoppas jag att jag nästa vecka kommer ha mer energi och ork att jobba som en liten iller medan G kan vara på förskolan och röja loss i snön och med förskolekompisarna. 

Hoppas ni får en himla fin helg! Ta hand om er!

Efter en sista januarihelg

Den där helgtröttheten, känner ni igen den? Den brukar infinna sig på söndagar kl 16.45, innan middagen är klar men förhoppningsvis påbörjad. Då är jag trött på att hantera, plocka, tvätta, leka, umgås... Då börjar jag längta efter nästa arbetsdag. 

Denna helg kom helgtröttheten redan på lördag mitt på dagen. G hade en ovanligt kreativ, för att inte säga aktiv, dag. Allt skulle han göra, allt skulle dras fram. En gul plastpåse skulle han ha, pärlor i sopbilen vilka tömdes på golvet, toalettpapper runt matbordet, tre tömda byrålådor med kläder. Allt skulle hända, hela tiden. Oj så trött hans mamma var då! Samtidigt: den där lådrensningen som inte blev av i julas, den blev av nu - när lådorna ändå tömts. Platspåsar viktes ihop till små trekanter och kläder av storlek 92 och 98 rensades ur. Kvar blev: inte så mycket, men tillräckligt ändå. 

När den arbetande föräldern väl kommit hem och vi ätit middag (tigermat, igen), begav jag mig ut på en promenad. Pratandes med M i Umeå, för avklagning. Man behöver ventilera och desahogarse - okväva sig. Kvällen avslutades med sjögrässchips och romanläsning i soffan, samt världens största och varmaste brasa. Välbehövligt.

Söndagen förflöt bättre. Jag bestämde mig för att inte vara lika irriterad som dagen innan och även G var nog lite loj efter lördagens härj. Han fick se video väldans länge och sedan åt vi lunch och efter det: utflykt. Vi åkte till ett nytt utflyktsmål, en lekplats nära skogen, och vi plockade lite blåbärsris för att ta hem. Pappan besöktes på sitt jobb, bara han där. Det var mulet men det gjorde ingenting för vi hade sittunderlag och jättenkakor och det regnade knappt ens.

Klockan 16.45, som om helgen inte varit nog: pizzabak. Deg med lite rågmjöl i förutom vetet, hemmagjord tomatsås, hemmaodlad grönkål och mangold, soltorkade tomater, riven falukorv, sista osten finriven. G hade majs på sin. Min blev lite salt. Ms med cornichonger blev ovanligt lyckad. Även söndagskvällen avslutades med promenad runt på holmens alla småvägar och en vän i Umeå i lurarna, denna gång A. Och så en brasa. Och en bok som jag läste för mig själv: Ett litet djur åt Pelle.  

Och nu är det måndag. Jag jobbar på, och skriver det här som paus. Det är viktigt att ta pauser, eller hur? Särskilt efter en intensiv helg!

Snö på ö

Så började det äntligen att snöa igår eftermiddag. G halvsov framför kyrkvideos bredvid M medan jag begav mig ut på en promenad. Jag gick till mina två öars alla hörn och försökte fånga den lilla snön på något sätt med min halvkassa mobilkamera. Till exempel så här såg det ut:

Samtidigt som jag promenerade lyssnade jag på två avsnitt av en P1-dokumentär miniserie som heter Skolvägrarna. Mycket relevant för mig inom skolan, men säkert också för många andra som arbetar med barn och unga. 

När vi senare ätit middag bad jag G, som inte riktigt märkt att det hade snöat, att gå och titta vilken färg marken hade nu. "Lila kanske?" sa G. "Ja, du får se" sa jag. Och så fort han kom fram till fönstret och såg ut ropade han med sin gladaste röst "SNÖ mamma! Snööööö!" Självklart gick vi ut direkt. På med alla vinterkläder, inklusive mössa - för det behöver man när det är riktig vinter (logiskt argument som mitt mestadels mössvägrande barn accepterade) och ut. Ut i första snön! 

Det är något särskilt med just den första snön, tycker ni inte det? M fattade inte riktigt grejen först, då han aldrig som barn upplevt den första snön, eller någon snö alls för den delen. Och från Umeå kommer vi ganska snötrötta, där snön kan ligga november - maj, även om den inte alla vintrar ligger alla dessa månader. Men efter en stund ute i snöyran blev han riktigt munter och hjälpte G att kasta snöbollar på mig. Tilläggas kan att det bara på vissa ställen var tillräckligt mycket snö för att ens kunna samla ihop till en snöboll, men ändå. Natten lovade mer.

Och under natten singlade miljoners miljarders små snöflingor i tystnad ner på holmen och redan klockan 05.23 blev jag väckt av ett ivrigt tassande. Först genom sitt rum, sedan genom köket, fram till fönstret, titta ut, och spring in till mamma: "Vi kan gå ut nu mamma! Snön ligger kvar!" Trött svarade jag att nej vi kan inte gå ut. Det är mitt i natten. Okej, pappa är uppe för han ska jobba snart men klockan är nästan mitt i natten och vi måste sova mera. Men sedan, sedan när vi har sovit mer och ätit frukost då kan vi gå ut. G accepterade. Vi somnade om efter en stund och klockan hann bli tio innan vi var utanför dörren. Jullovsmornarna måste få ta sin lilla tid. (Snart är det vardag igen.) 

Men ut kom vi och den röda pulkan var med. Backen nära oss, som jag länge tänkt måste vara en helt perfekt pulkabacke, såg snöfattig ut. Ni vet sådär att grässtråna sticker upp mellan flingorna, så vi gick vidare. Vi hittade en liten naturbacke i en sluttning men efter en stunds åkande där stack ett litet vasst berg fram som gjorde ränder i pulkan. Så tog vi oss hemåt igen, mötte och pratade med en granntant. G halkade i en backe, så ja: vi gick hemåt. Och hemåt såg  vi att backen nära oss visst var åkbar. En annan familj var där och åkte, och de fyllde på med snö just där man behövde åka (sydsvenskt). Vi åkte och åkte och plötsligt kom en före detta förskolekompis till G och vi åkte och jag pratade med hennes mamma. Efter en stund kom fler mammor och barn (från grannsamhället) och klockan började bli lunch så vi gick hemåt. Jag gick in och fixade mat medan M och G gick tillbaka till backen och åkte lite till. Sedan skottade de i trädgården, mest för att det var roligt, och så var det mat. 

Efter lunchen vilade vi lite. G byggde med klossar på spanska medan jag låg raklång i hans säng och lyckades slappna av. Och sedan var det ut och till backen igen. Familjerna från grannsamhället hade begett sig hem till sin egna ö igen men en ny familj var där och åkte. Dessa personer hade jag aldrig träffat förut, men det visade sig att de också bor här på samma ösamhälle som vi, året runt dessutom. Riktigt trevliga var de och jag kände mig helt glad att ha träffat dem. Jag har vetat att det bott en familj i ett visst hus, mellan haven, men jag har aldrig vetat vilka de är och nu äntligen fick jag se dem och lära känna dem lite. Det finns hopp här ute ändå, trots isande vindar!

Två och en halv timma senare traskade vi hemåt och i trädgården gjorde jag en snölykta, som lyser än tack vare finurligt byggande av stora vindskyddande snöbollar på ena sidan. Det blåser idag, som nästan alla dagar. Snön ligger förhoppningsvis kvar tills på lördag, prognosen säger nollgradigt, men på söndag ska det bli tre plusgrader och regn, vilket betyder att dessa kanske fem centimeter snö som vi njutit av idag kommer vara ett minne blott. 

Samtidigt: så tacksam jag är för att detta snöfall kom under jullovet! Främst är jag glad för Gs skull, för att han är barn och för att jag märker hur otroligt mycket han njuter av detta, sedan är jag också tacksam för min skull dels för att jag är ledig och får vara ute och leka med G och dels för att jag slipper cykla i snön just nu. Vintern är inte över än, och kanske kommer det mer snö, vi får väl se. Men tills på söndag, tills gumman tö kommer och sopar bort all snö säger jag bara detta: Se upp i backen! Tusen hål i nacken!

Blommor i isen

En ganska långsam dag i början av januari. Långsam men inte tråkig. När min man kommer hem från sitt morgonpass är inte alla påklädda än. Brasan har dock brunnit sedan vi steg upp. Femton grader är ingen behaglig inomhustemperatur. Ute minus noll komma tre, enligt granne med utomhustermometer. 

Ett tunt lager is täcker vattenpölarna på berget bakom kyrkan. Tur att det inte bor så många barn här, hinner jag tänka, för nu får vi krossa isen. En blomma har frusit fast. Vissnat och frusit fast, och jag bara måste försöka fota den men vinden tar tag i det lilla isflaket och skärpan är svår att få till. G krossar is och plaskar i fågradigt pölvatten. De spanska fastrarna förfasas sedan, när de får se bild på vilt barn i vild natur. De där fötterna måste frysa! Då förstår de inte vilka varma stövlar han har... Vi går en liten promenad och det börjar snöa. Det snöar jättemycket, utropar G med otvivelaktig glädje i rösten. Jag längtar till Umeå. Nästa vinter måste vi nog åka dit. Ta nattåget, kliva av i snölandskap, skaffa en pulka och bara njuta. Jag hoppas så att det kan bli verklighet! 

På vägen hem från promenaden plockar vi med oss två nedfallna pinnar för att grilla pinnbröd på. Bussföraren väcks ur sin siesta och hetsas lite till att tälja till pinnarna. Bort med barken! På med degen! Jag grillar bröden. G smakar en kvadratcentimeter men vill inte ha. M vågar inte ens smaka. Min svärmor däremot ber om receptet. Inte svårt alls. Lite havregryn hade jag i degen, men efter tre bröd känns det lagom att lägga resten av degen i en plastpåse. Det kanske blir scones av dem imorgon. Pinnbrödpinnarna bryts i småbitar och eldas upp. 

Eftermiddagen förflyter på något vänster. Lillkusinen ringer, elden brinner, och sedan tar Shaun the Sheep vid. G älskar det och jag får laga mat i fred. En kokt kycklingfilé, currysås och råris. Råris innehåller tydligen ännu mer arsenik än vanligt ris, men vafasen, vi äter det inte så ofta - tänker jag. Matvete har blivit den nya favoriten här hemma, särskilt för G och mig. Ja, det var faktiskt G som introducerade det, och lärde oss att äta det, via förskolan. Smart!

Efter middagen känns det som om vi behöver röra på oss lite mer, så vi går ut på en ficklampepromenad. Vi utforskar en gata som är en återvändsgränd, och som vi aldrig är på annars, G lyser med ficklampan på en mörk buske. På vägen tillbaka hör vi ett märkligt bullrande ljud och så får vi se att det är en brandbil. Vi går efter brandbilen, som mest verkar vara ute och nöjesköra. Kanske övar de sig på att köra där det är smalt, backa runt gathörn och sådant? Det är med stor glädje vi vinkar till den när den passerar oss vid lilla bron. Vi tar oss en titt på den stora julgranen och sedan vandrar vi hem igen. Hoppar jämfota på några på gatan målade trianglar. 

Precis när vi kommit hem igen och inte riktigt fått av oss alla ytterkläderna än kliver pappan in genom dörren. Välkommen hem! Vi har nyss varit ute! och så får också han äta kyckling i currysås. Sedan får han måla, en fyra, och sedan är det dags att lägga sig för mitt lilla barn och min arbetande man. Själv virkar jag en blomma, läser runt lite på olika bloggar, blir inspirerad och skriver det här. 

Hoppas ni alla fått en fin start på det nya året! Visst känns det lite ljusare nu, på flera sätt?